En David Villa i form ger Atlético extra dimensioner
Óliver Torres första start för Atlético – och första mål – betyder förstås enormt mycket för supertalangen. Den 18-årige mittfältaren bevisade att han är redo att axla mer ansvar och skadefrånvaron av Arda Turan märktes inte av när Betis gästade Vicente Calderón igår.

Men varken Ólivers insats, eller Diego Costas heller för den delen, som slog till med sitt elfte mål för säsongen, går att jämföras med David Villas prestation. Anfallaren inledde säsongen bra med först mål i supercupen mot Barcelona och några riktiga förtroendeingivande insatser i ligaspelet.

Men därefter har formen sviktat och det har gått betydligt tyngre för Villa. I förra veckans Champions League-match borta mot Austria Wien fick han sitta på bänken hela matchen.

Mot Betis var ”el Guaje” dock tillbaka från start och det verkade som han tagit petningen på precis rätt sätt. Villa gjorde nämligen sin bästa insats i Atlético-tröjan och visade gammal god form. Efter sina två mål i början av andra halvlek kom situationen som jag tycker symboliserar en Villa med självförtroende allra mest: Framspelningen till Costas 4-0.

Först nertagningen, sedan en perfekt boll i djupet som anfallskollegan förvaltade på bästa sätt. Men en David Villa i sådan här form har Atlético två stekheta anfallare och vinner både en och två dimensioner till i spelet.

Antoine Griezmann – i sin livs form?
Tyvärr missade jag stora delar av Real Sociedad-Almería igår, men efter att ha sett höjdpunkter och läst rapporter från matchen verkar en sak vara glasklar: Antoine Griezmann är i sin livs form. Fransmannen har varit den som klivit fram för La Real den senaste månaden när det gått som allra tyngst, och de senaste matcherna har han lyst av självförtroende.

Att Griezmann dessutom gör två mål á la en riktig måltjuv inne i straffområdet, och ingen soloräd eller en inskrivad frispark från 30 meter, säger det mesta. Rörelsemönstret och tron på det han gör. Griezmann är på god väg att ta ännu ett steg i sin utveckling nu.

Vad gäller Almería verkar det som de uteblivna poängen under inledningen av säsongen har fått luften att gå ur laget. Och det är kanske inte så konstigt heller, med tanke på att man ligger tvärsist i tabellen. Kanske vore en förändring på tränarbänken ett vettigt alternativ för att få in lite nytänk innan det är alldeles för sent. En mer erfaren herre än Francisco Rodríguez kanske vore att föredra, i sådana fall.

Champions League-hösten rullar vidare och snart är vi halvvägs in i gruppspelet. På tisdagskvällen ägde några riktiga häftiga matcher rum. Här kommer ett par tankar med fokus på de spanska lagen som var i aktion – Barcelona och Atlético.

Det var dukat upp för ett klassikermöte på San Siro där Barcelona gästade Milan. Men trots en intensiv första tredjedel av matchen – där det var Milan som öste på och hotade Barça – blev det till slut precis vad man kunde förvänta sig. Ett bolltrillande bortalag, där det enda som sken var de rödgula bortatröjorna, mot ett lågt sittande Milan som hade sina anfallare på den egna tredjedelen stora delar av matchen.

Barça skulle behöva en nummer nio-spelare
Den slutsats jag både under och efter matchen drar är att Barça tydligare än någonsin saknade spelet i djupled. Och det är ingenting man bara löser genom att sätta en sidledsspelande Xavi Hernández på bänken för att kasta in en betydligt mer direkt Cesc Fàbregas. Problemet ligger i att det finns alldeles för få spelare att slå bollen till. Milan gjorde precis som många andra skickliga lag mot Barcelona – tvingade Leo Messi väldigt djupt ner i planen. Strax utanför Milans straffområde hade argentinaren direkt två-tre spelare runt sig, och för att vara så involverad i spelet som han ständig vill var han tvungen att söka sig neråt i plan.

Då Neymar också gillar, och behöver, mycket boll för att prestera bra, samtidigt som Alexis Sánchez inte är typexemplaret på en bra djupledsspelare fanns det väldigt sällan någon spelare centralt i plan som hotade Milans mittbackar i djupet.

Vad drar jag då för slutsats av det här? Ska Tata Martino kräva att Messi har en ännu högre utgångsposition och inte söker sig neråt för att hämta boll? Givetvis inte. Det Barça behöver är en riktig nummer nio-spelare. Jag tror att dagens Barcelona, med samma spelartyper, plus en striker av Samuel Eto’os kvalité från fornstora dagar hade kunnat straffa samtliga lag dubbelt så hårt.

Med en central spjutspets i anfallet skulle givetvis Messi få en lägre utgångsposition, lite som han har i landslaget där Gonzalo Higuaín spelar som nia.

Det har spekulerats i att Tata Martino eftersträvar att göra Barcelona mer oförutsägbart och därför vill hämta in en klassisk nummer nio-spelare redan i januari. Hur det blir med den saken återstår att se, men spekulationerna lär inte avta efter matchen på San Siro.

Om Tata känner att problemen måste lösas illa kvickt finns alla möjligheter att en striker värvas in antingen i januari eller nästa sommar. Även om det finns en hel uppsjö av spännande talanger att fylla på med underifrån är såväl Jean-Marie Dongou och Sandro Ramírez (18) och Antonio Sanabria (17) ett par år för unga att redan nu ta steget upp till A-laget.

Iniesta letar fortfarande efter formen
Barcelona har klarat sig utan en traditionell nia tidigare, och kommer förmodligen göra det även fortsättningsvis. Det finns även annat som oroar att spelet inte flytit på lika bra som tidigare säsonger. Andrés Iniesta är en av anledningarna.

Mittfältaren, som i sina bästa stunder är en av världens skickligaste spelare, letar fortfarande efter formen och har inte alls kommit upp i sin normala standard. Det är ett par tvåfotare här och där, men flytet, passningarna och det förmågan att skruva upp tempot med bara ett par rappa steg har lyst med sin frånvaro.

Ska Barcelona lyfta en Champions League-pokal på Estadio da Lúz i maj nästa år måste man få igång den lagdel som tidigare varit deras starkaste – mittfältet.

Atléticos mest underskattade spelare levererar alltid
Han kan vara osynlig 89 minuter av en match, och slå lika många felpass som passningar till rätt adress. Men Raúl García är en spelare som gör enormt mycket nytta i det tysta, och framför allt är väldigt effektiv i straffområdet.

När David Villas form har sviktat var det föga förvånande att García fick chansen från start bakom Diego Costa i Atléticos match mot Austria Wien. Hur han tog chansen? Genom att göra en typiskt Raúl García-insats. Det vill säga inte göra mycket väsen av sig, slå bort ett antal passningar, men samtidigt vara väldigt produktiv framåt. Det blev en målnotering och en assist för mittfältaren i Wien – ett klart godkänt facit för en spelare som normalt sett är reserv.

Och hela Atlético visade att debaclet från i helgen inte skulle bli långvarigare än en match. 3-0 mot Austria Wien – där Diego Costa tryckte dit två mål i sin CL-debut – säkrade i princip avancemanget till slutspelet. Speciellt med tanke på att Zenit, som stod på en poäng inför omgången, bortaslog Porto.

Nu har Atlético guldläge att springa hem gruppen.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

Atlético Madrid är inne i sin bästa period någonsin. Man har tagit tre titlar de senaste två säsongerna, och har inlett höstens säsong med åtta raka segrar – på lika många matcher – i ligaspelet och har två vinster av två möjliga i Champions League. Anledningen till framgångarna? Allt handlar om Diego Simeone.

För ett par år sedan hade inte Atlético Madrid vänt ett 0-1-underläge mot Porto på Estadio do Dragão. Man hade inte klarat av att hålla i en skör 1-0-ledning mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Man hade förmodligen inte heller lyckats hålla i en 2-1-ledning mot Celta Vigo på hemmaplan. Men tiderna förändras, så även i Atlético Madrid.

Diego Simeone har förändrat allt i Atlético Madrid. På snart två år har man gått från ett jojo-lag till La Ligas kanske mest stabila. Vad är det som Simeone egentligen gjort och hur har det kunnat revolutionera en hel klubb? Låt oss ta en närmare titt.

Simeone – nyckeln till alla framgångsdörrar
Det stora och främsta anledningen till att Atlético Madrid vänt sin trend som ett ostabilt lag som man aldrig kunde lita på, till ett stabilt lag som utmanar om titlar, stavas Diego Simeone. El Cholo, som han kallas, sitter inne på nycklarna till alla framgångsdörrar och vet precis vilka vägar han skall ta för att komma fram.

Snart två år har gått redan Gregorio Manzano fullständigt körde Atlético i botten och Simeone tog över som tränare. Då var läget kritiskt. Cholo hade en grupp skickliga individer att jobba med, men som inte kunde spela som ett lag. Förlusten hemma mot Real Betis med 2-0 blev droppen för Manzano, och så här med facit i hand var det kanske till och med det bästa som hittills har hänt Atlético Madrid.

Det kollektiva försvarsspelet
När Simeone kom in hade han direkt synpunkter på hur laget både skulle formeras och vem som skulle göra vad. Han satte den unge framtidsmannen Álvaro Domínguez på bänken till supportrarnas stora fasa, och valde att spela ihop João Miranda, som då var ny inför säsongen, och Diego Godín som mittbackspar. I den ordinarie högerbacken Sílvios skadefrånvaro fick Juanfran, som tidigare bara gjort ett fåtal framträdande som ytterback, chansen på heltid i försvaret.

Men det var bara spelarändringar. Den stora skillnaden som Cholo kom in och bidrog med var han sätt att se och tänka försvarsspel.
– De viktigaste spelarna i defensiven är inte mittbackarna eller måkvakten. Det är anfallarna och mittfältarna. Det är dem som ska sätta in den första pressen och återerövra bollen, säger Simeone.

Atlético Madrid har alltid varit kända för att ha många individuellt skickliga spelare, men inte fått ihop det till en enhet. Det har Cholo fått ordning på. Anfallarna, mittfältarna, försvaret och målvakten gör sin del, men alla gör det välsynkroniserade med varandra och i ett stort kollektiv. Diego Simeone har fått en virrig defensiv till La Ligas i särklass mest stabila.

Nu för tiden försvarar sig Atlético kollektivt, och man gör det otroligt bra. Man är snabbt högt i press med två, tre eller till och med fyra man om det så krävs. De viktigaste spelarna är som Simeone själv påpekat så många gånger inte försvararna, utan spelarna högre upp i planen. Gabi Fernández är den som personifierar hela Atlético och den som sätter in den första pressen från sin centrala mittfältsposition. Det intensiva presspelet är den stora nyckeln till Atléticos så framgångsrika försvarsspel.

För ett par år sedan suckade supportrarna på Vicente Calderón. Visst, de hade fått tillbaka en hjälte (Simeone var med när Atlético tog dubbeln 1995/96), men en ytterst omeriterad tränare som direkt skakade om i truppen och dessutom satte kelgrisen Álvaro Domínguez på bänken. Idag är det ingen som suckar längre. Cholo visste vad han gjorde, han visste vad som var bäst, och idag är Atlético Madrid ett lag att räkna med på alla fronter. João Miranda och Diego Godíns bländande insatser i mittförsvaret har fått de flesta supportrarna att glömma bort att Simeone en gång satte Domínguez på bänken – och att han så småningom såldes vidare till Borussia Mönchengladbach.

Cholo har gett klubben en identitet
Trots att världsspelare efter världsspelare varit i klubben har man tidigare haft det svårt att fungera över längre perioder. Under tiden med Sergio Agüero och Diego Forlán som anfallspar trodde många att Madrid-klubben skulle utmana gigantduon Barcelona och Real Madrid, men man var inte ens nära.

Ända sedan klubben tog den spanska dubbeln (ligaguld och cupguld) säsongen 1995/96 – med Simeone som en stöttepelare på mittfältet – har man likt en jojo hoppat upp och ner i både tabellen och sett till prestationerna. Extremt höga berg avlöstes av lika extremt djupa dalar. Och man var ju också nere en vända i Segundan vilket har satt djupa spår i klubben.

Först nu, sedan Diego Simeone trätt tillbaka in i klubben, fast den här gången som tränare, har man återfunnit en identitet. Tidigare kunde man slå på TV:n och kolla på Atlético Madrid – men aldrig veta vad man skulle få se. Charmigt, kan man tycka, men inget som ger långsiktiga resultat.

Simeone vet hur han vill spela sin fotboll, och han har fått med alla spelare på samma linje. Det finns ingen i dagens Atlético Madrid som inte köper vad Cholo säger. Och resultaten talar förstås sitt tydliga språk. På knappt två år har man vunnit Europa League, UEFA Supercup och Copa del Rey. Dessutom har man nått Champions League vilket varit det stora målet, dels för att kunna behålla sin stomme, men också för den ekonomiska aspekten då man måste få in pengar för att bygga vidare på lagbygget.

I våras kritade Simeone på ett nytt kontrakt med klubben, något som sträcker sig till 2017. Det kan vara den viktigaste underskriften i klubbens historia, tillsammans med den notering Simeone först satte när han signerade på som tränare 2012.
– Vi har uppnått väldigt mycket på kort tid men vi får inte segla iväg och vara nöjda bara för framgångarna. Vi måste fortsätta vara fullt fokuserade och bara ta en match i taget. Det är mitt koncept och det kommer vi köra vidare på, säger Atlético-tränaren.

”Partido a partido”
Vid nästan varje presskonferens sedan Simeone tillträdde som tränade har han påpekat en väldigt tydlig sak. ”Partido a partido” har han hela tiden sagt. Atlético tar alltid match för match, oavsett om Real Madrid eller en viktig Champions League-match väntar efter den stundande uppgiften.

När man hade slagit Real Madrid i ligamötet på Santiago Bernabéu för några veckor sedan var euforin total. Supportrarna hade väntat på en ligaseger i 14 år – och som grädden på moset ryckte man ifrån Real i tabellen.

Men efter matchen fanns det inte tid för att fira. Lite sång och ståhej i omklädningsrummet – sedan var det bra. Bara några dagar efteråt väntade Porto.
– Bara för att vi gör en bra match betyder inte det att vi kan vara nöjda. Ett resultat betyder ingenting om vi i slutändan inte uppnår våra mål. Vi gjorde en fantastisk match mot Real Madrid och alla ska känna sig oerhört stolta över prestationen. Men vi hade en viktig match i Champions League borta mot Porto bara ett par dagar efteråt och det var viktigt att vi inte skenade iväg utan behöll fokus på rätt saker. Det lyckades vi med – men nu måste vi fortsätta hålla uppe samma fokus under hela säsongen.

Alla drar åt samma håll
Simeone har fått en trupp med många individuellt skickliga spelare att fungera som lag där alla spelar för varandra. Det finns ingen i Atlético som är större än laget, och alla drar åt samma håll och accepterar sina roller i laget.

En spelare som sällan får uppmärksamhet och som också har sina begränsningar är Raúl García. Pamplona-sonen är ett praktexempel på en spelare som Simeone fått ut väldigt mycket av och som är en hyperviktig truppspelare i dagens Atlético. García trivs allra bäst som släpande anfallare där han kan fylla på i en andra våg och antingen avsluta själv eller spela vidare och öppnat ett läge för en medspelare. När han tidigare spelade i Osasuna var han en av ligans giftigaste poängspelare.

Då var García en stöttepelare, och en stor nyckelfigur för sitt lag. Det är han nu också, men inte alls på samma sätt. 27-åringen vet att han inte spelar varje match, och att han inte får starta i alla de största matcherna. Surar han för det? Gnäller han på Simeone för det? Knappast. García har accepterat sin roll i laget – och vet att det är en är en otroligt betydelsefull sådan.
– Det spelar ingen roll vilka som spelar. En säsong är alltid lång och när chanserna kommer måste man vara redo och ta väl tillvara på dem. Atlético har ett mer enat och konkurrenskraftigt lag än någonsin och ena veckan kanske man sitter på läktaren, för att därefter gå in i startelvan, säger Raúl García.
– Alla vill spela och uppnå sina egna mål, men det är Simeone som har fört det här laget framåt och jag är säker på att alla spelare känner stort förtroendet för honom.

På bara ett par år har Diego Simeone revolutionerat en hel klubb. Han har gett Atlético en identitet och präntat in en vinnarmentalitet hos spelarna som aldrig synts till i klubben tidigare. För några år sedan var man helnöjda om man nådde en fjärdeplats i ligaspelet och fick kvala till Champions League. I dagens Atlético Madrid är målsättningen och kraven betydligt högre än så. För tillfället har man full pott i La Liga, har vunnit sina båda inledande matcher i Champions League – men man är inte nöjda där.
– Vi vet att vi inte har samma resurser som många andra lag, men vi kommer fortsätta ta allt steg för steg och kriga varje dag för att nå våra mål, säger Diego Simeone.

Visst är det nervkittlande att leka med tanken på var Atlético Madrid kan vara om ytterligare två år? Såvida man får behålla Diego Simeone kan det bära hur långt som helst.

***

En match där Atlético mer eller mindre var felfria var UEFA Supercup mot Chelsea förra säsongen. Man vann matchen övertygande med 4-1 och färskast från näthinnan den matchen var Radamel Falcaos hattrick.

Men även om Falcao stod i rampljuset efteråt var det Atléticos kollektiva prestation som imponerade. Ta en titt på målen. Vid 1-0-målet (som syns direkt i klippet) stänger Atlético alla ytor för Chelsea som tvingas slå en chansboll, en boll som Miranda sedermera kan bryta, vilket så småningom leder till kontringen. På 2-0-målet (1:14 in i klippet) sker ett liknande scenario. Atlético pressar högt, och Peter Cech i Chelsea-målet att slå en långboll. Höjdduellen vinner Mario Suárez på innermittfältet, varpå Koke i slutändan kan spela fram bollen till Falcao som gör mål. På 3-0-målet straffar man Chelsea återigen med en kontring, och det avslutande 4-1-målet utnyttjar man sin styrka på en fast situation.

Det finns bättre specifika exempel och situationer på Atléticos presspel, men hela matchen mot Chelsea framstår som en av Diego Simeones mest precisa och största taktiska triumfer. Målen i sig uppstod vid majoriteten på kontringar, men det var det effektiva och höga presspelet matchen igenom som framkallade så många chanser för Atlético.

Matcherna har duggat tätt, och det har hänt ofantligt mycket. Här kommer några tankar från ett urval av helgens matcher och händelser. Mer från helgen utlovas senare.

Arrasate lever farligt i Real Sociedad
Säsongen började förtroendeingivande för Real Sociedad. Efter en komfortabel 2-0-seger mot Getafe i ligapremiären och övertygande kvaltriumf mot Lyon i Champions League var optimismen i klubben enorm. ”Nu är det dags att vi tar nästa steg och utmanar de största elefanterna” viskades det bland supportrarna.

Så här, åtta omgångar in, kan vi konstatera att Real Sociedad inte är i närheten att utmana några stora elefanter. La Real har inte vunnit i ligan sedan premiären, och i lördags tappade man sent borta mot Rayo Vallecano och förlorade med 1-0. Man har också två plumpar på lika många matcher i Champions League.

Den inför säsongen nye och ytterst oerfarne Jagoba Arrasate har knappast fått den start på säsongen varken han eller klubben hade hoppats på. Nu har det redan börjat surrats om att San Sebastián-klubben kikar efter potentiella alternativ om kräftgången fortsätter.

Utanför Spanien var det absolut viktigaste att man kvalificerade sig för Champions League. Ingen väntar sig att de ska gå vidare – det vore bara en bonus. Man kan förstås inte ställa ut skorna och vara nöjda att ha nått gruppspelsfasen, att spela CL-fotboll är något alla spelare givetvis drömmer om. Men om Arrasate ska bli kvar måste han börja prioritera ligaspelet fullt ut, för börjar man inte samla på sig poäng kan man lika gärna gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde för ett par år sedan.

Förmodligen får inte Arrasate så många chanser till. Han har varken fått igenom någon självklar spelidé eller fått ordning på gruppen på samma sätt som Philippe Montanier fick ifjol. Men å andra sidan var fransmannen också väldigt kritiserad vid samma tidpunkt förra säsongen – något han sedan lyckades vända helt.

Vinnarmentaliteten finns i Real Madrids dna
Tur, säger någon. Hjälp av domaren, säger en annan. Det må hända att Real Madrid både haft lite tur och hjälp av domaren under säsongsinledningen, men att de lyckats vända och vinna flertalet matcher i absoluta slutskedet är ingen tillfällighet.

Det är en gnutta tur att Cristiano Ronaldo skjuter via en Levante-spelare och till slut får in bollen i mål via stolpen. Men det är inte tur att hela tiden tro på det man gör, tro på att man kan vinna, och framför allt att man vågar göra det.

Just detta är någonting som ligger i Real Madrids dna. Mot Real Betis avgjorde Isco med en nick i 86:e minuten. Mot Elche fick man straffspark i 95:e (förvisso med god hjälp av domaren) där Ronaldo gjorde mål, och i lördags vände man underläge 1-2 till seger efter sena mål av först Álvaro Morata och sedan – förstås – Cristiano Ronaldo.

Vissa saker är svåra att förklara. Jag tror inte ens Real Madrid själva förstår alltihop. Men det råder inga tvivel om att det inte enbart är tur eller hjälp av någon annan som framkallar en segermaskin som prenumererar på att avgöra sent i matcherna.

Neymar kan ersätta Messi
Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord, men Neymar har bevisat motsatsen. Brassen har bevisat att han har precis alla medel som krävs för att kunna ersätta Leo Messi som Barcelonas ledstjärna i offensiven när argentinaren saknas.

Neymar har varit fullkomligt lysande hela säsongen, men de två senaste matcherna, när Messi saknats, har han både fått och tagit större ansvar. Och han har klarat uppgiften med bravur.

Mot Celtic var han en av planens absolut bästa spelare och den som alltid hittade på någonting vettigt offensivt för Barcelona. Mot Valladolid i lördags fick han chansen i Messis normalt sett centrala anfallsroll – och bevisade att han även hanterar den på ett ypperligt sätt. Med sin rörlighet, fantasi och kreativitet ser han alltid till att hitta på något av värde. Redan nu, efter bara ett par månader i Europa, är det häpnadsväckande hur stor respekt motståndarna redan har för honom.

David Villa måste hitta formen
Atlético Madrid fortsätta segra. På söndagen kom åttonde (!) raka ligasegern på åtta matcher efter 2-1 hemma mot Celta Vigo. Lika mycket som Atlético som lag imponerar, lika mycket imponerar anfallsstjärnan Diego Costa som återigen stod i centrum. Han lyckades både bränna en straff och göra två mål innan matchen var över.

Faktum är att det tog Costa exakt 38 omgångar att göra tio mål förra säsongen (han gjorde två i sista omgången). Samma notering är han uppe på nu, efter blott åtta spelade matcher. Anfallaren är i sitt livs form, och har aldrig spelat bättre fotboll. Frågan som Atlético och Diego Simeone nu måste ställa sig är hur övriga anfallare ska finna målformen.

När en spelare är i så pass bra form som Diego Costa just nu är i blir det naturligt att bollarna spelas på honom. Men för att Atlético inte ska falla ner i djupa dippar är det livsviktigt att ha igång flera samtidigt och att målskyttet sprids ut. En av Simeones önskningar inför säsongen var att mittfältarna skulle kliva fram mer och göra mål. Raúl García, Koke & Arda Turan har alla svarat upp bra. Däremot har Costas anfallskollegor David Villa, Léo Baptistão och Adrián López haft det kämpigare med målskyttet.

Villa har förvisso gjort två ligamål, men har en rejält nedåtgående form. Mot Porto i Champions League förra veckan blev han utbytt redan i paus. Mot Celta Vigo gjorde han på nytt en ganska slätstruken insats, där han två missade jättechanser är det som river på näthinnan.

En Villa från Valencia-tiden hade gjort mål på minst ett av två bra lägen. För Atlético är det viktigt att ha el Guaje i bra form inför fortsättningen så man inte står och faller med Diego Costas målproduktion.

Arda Turan återigen avgörande för Atlético
För två veckor sedan skrev jag om Arda Turan, som var tångan på vågen i Atlético Madrids seger hemma mot Zenit St: Petersburg. I den matchen var turken bra, men absolut inte på sin topp.

I tisdagens möte med Porto, borta på erkänt svåra Estadio do Dragão, var turken inte bara bra. Han var helt briljant.

Men det var efter en överraskande seg första halvlek från Atlético som Arda tuggade igång maskinen. Han tog tag i spelet och med sin fina bollbehandling och styrka i att hålla i lädret gav han medspelarna tid och rum att hinna flytta upp sina positioner. Utan Arda Turan vet jag inte hur Atlético Madrid skulle vunnit mot Porto, för han har saker i sin verktygslåda som ingen annan i truppen har.

Vid ställningen 1-1 serverade Arda en genomlöpande Raúl García friläge – men mittfältskollegan sköt rakt på Hélton i Porto-målet. Det var inte den första smörpassningen turken slog under matchen, och hade lagkamraterna varit lite effektivare och kyligare hade 2-1-målet kunnat komma tidigare.

Men för Atléticos del kanske det var bra att det väntade. Den läckra frisparksvarianten som för tankarna till Tomas Brolin-målet i VM 1994 kom med bara minuter kvar att spela, och Porto hann aldrig riktigt få in en ordentlig slutforcering.

Att det var just Arda som fick stå för avgörandet kändes också helt korrekt sett till hur matchen hade sett ut. Å andra sidan var det en tydligt inövad variant, och det var turken som skulle avsluta. Men just den här kvällen känns det som ingen hade gjort det bättre än Arda. Smack, upp i nättaket, och sex poäng och sex möjliga för Atlético i Champions League.

I söndags bröt man en trend på 14 år utan ligaseger mot värsta rivalen Real Madrid. Mot Porto bröt man portugisernas svit på 32 raka hemmamatcher utan förlust. Det går, milt uttryckt, rätt bra för Madrid-klubben på alla håll och kanter just nu.

Gabis betydelse är underskattad
En annan som betydde A och O för Atlético mot Porto var förstås Gabi. Men kaptenen på det centrala mittfältet är sällan dålig, och han föregår alltid med gott exempel i form av inställning och attityd.

All lag behöver en ledare, och Gabi är den självklare ledaren i Atlético. Han är den som ständigt manar på, ser till att alla spelare och fokuserade, och inte minst är den som ofta styr tempot i lagets passningsspel och också den som sätter in den första pressen för att återerövra bollen.

Hade Gabi haft Xavi Hernández passningsfot hade han förmodligen redan nu ansetts som en av världens bästa mittfältare. Tyvärr brister han lite på den fronten, även om han är djupt underskattad. När Koke fick sitta på bänken var det Gabi som fick ansvaret på lagets fasta situationer mot Porto. Resultatet? Två målgivande passningar.

Gabi är ledaren, hjärtat och spelaren som kanske personifierar dagens Atlético Madrid allra bäst, men han har också många andra kvalitéer som är värda att krediteras.

Bartra visade att han är redo på riktigt
I helgens ligamatch mot Almería var det Leo Messi som sin vana trogen stal rubrikerna, men i första hand inte för sitt mål, utan för att han utgick skadad. Den spelare som ute på planen utmärkte sig mest, tillsammans med Almerías trollkarl Suso, var Barcelona-försvararen Marc Bartra.

22-åringen gjorde sin första start för säsongen efter att ha agerat inhoppare vid ett par tillfällen, och han tog sannerligen väl tillvara på chansen. När mittbackskollegan Gerard Piqué inte var med på noterna fanns Bartra ständigt på rätt plats som en räddare i nöden. Han var den som återvann flest bollar av samtliga under matchen – 13 stycken, och fick över 50 procent av rösterna när den katalanska tidningen Sport höll en omröstning på sin hemsida om vilken spelare som var planens bäste.

Men så var det ju trots allt Almería. En motståndare som har sina begränsningar och där Barcelona efter Messis tidiga 1-0-mål kunde spela väldigt kontrollerat.

Det stora provet för Bartra skulle komma i tisdagens Champions League-match mot Celtic. Då både Carles Puyol och Javier Mascherano var skadade rådde inga tvivel om att Bartra skulle få chansen från start, speciellt inte efter insatsen mot Almería. Och om han tog vara på chansen i helgen, gjorde han tveklöst detsamma på Celtic Park.

Bartra var solid på alla plan, och visade framför allt upp karaktär på planen som till och med Puyol hade blivit stolt över – något som även Piqué borde lära efter.

Både Mascherano och Puyol ska vara fullt tillfrisknade efter landslagsuppehållet som stundar efter kommande helgomgång, men så som Bartra har presterat nu borde han inte förpassas till frysboxen utan snarare få en ärlig chans att utmana om en startplats. Och den som borde känna sig mest orolig för att trilla ur startelvan är Gerard Piqué, inte bara på grund av höstens prestationer utan baserat på ett år av ojämna insatser.

Inför Copa del Rey-finalen i våras hade inte Atlético vunnit mot Real Madrid på 14 år. Nu har man tagit andra raka mot marängerna. Här kommer några tankar och analyser från matchen.

Nu kan vi understryka att Atlético blir en titelutmanare
Trots sex raka segrar var det ändå en del som tvivlade. ”Är Atlético Madrid på allvar? Äh, snart vänder det”.

Men nu, efter sju raka trepoängare, och en derbyseger mot Real Madrid – på Santiago Bernabéu – färskt på minnet finns det nog ingen som tvivlar längre. Säsongens upplaga av Atlético Madrid är på riktigt, och nu kan vi understryka att de kommer utmana om ligatiteln.

Att göra en bra match kan alla lag lyckas med. Hércules 2-0-seger på Camp Nou mot Barcelona för några år sedan gjorde inte Alicante-klubben till mästare. Det Atlético Madrid har visat upp nu är något helt annorlunda. Man har spöat Real Madrid två gånger i följd på Santiago Bernabéu. Man har dessutom spelat jämt, eller i ärlighetens namn varit det bättre laget, över två matcher mot Barcelona i den spanska supercupen.

Madrid-klubbens säsongsinledning visar att de menar allvar. Alla hade nog räknat med att de skulle slå Rayo Vallecano, Almería och Osasuna på hemmaplan. Men att åka till bortamark och vinna mot först Sevilla, följt av Real Sociedad, Valladolid och nu senast Real Madrid är det som gör dessa sju segrar så ruskigt imponerande.

Det utlovas ännu mer analyser och läsning om det här laget som Diego Simeone byggt upp, men för att dra några enkla slutsatser kan vi konstatera följande: Atlético Madrids kollektiva försvarsspel är precis enligt skolboken. Man tar inga onödiga risker, täpper till ytan mellan mittfält och försvar på bästa möjliga sätt, och ställer samtidigt om otroligt snabbt från lågt försvarsspel till blixtsnabba kontringar.

Faktum är att Atlético hade kunnat vinna lördagens derby med 3-0, bara man hade satt ett par av sina jättelägen man hade utöver målet, och det hade inte alls varit orättvist. Atlético var bättre, smartare och taktiskt betydligt mer slipade. Att man inte straffade Real Madrid hårdare stavas Diego López.

Tiago en gigant på mittfältet
Det var många som klev upp och presterade på en väldigt hög nivå i Atlético Madrid. Diego Costa rev sönder Real Madrid-försvaret, Koke fortsätter servera smörpassningar, Arda Turan kan hålla i bollen som ingen annan i Atlético och hela försvaret stod kompakt hela matchen. Men en spelare som det ställdes ett frågetecken till inför matchen var Tiago, som skulle gå in i skadade Mario Suárez ställe.

Och på vilket sätt portugisen gjorde det. Han kom in med en helt annan passningsdimension på mittfältet och gjorde att Atlético flera gånger kunde hålla i bollen och rulla runt. Även hans presspel – liksom radarpartnern Gabi Fernández – var av högsta klass.

Om Tiago fortsätter leverera på den här nivån kommer konkurrensen med Mario Suárez och nyförvärvet Joshua Guilavogui – som fortfarande inte debuterat för klubben – bli benhård framöver. Precis som Diego Simeone vill ha det.

Real kör fast på mittfältet
Snabba anfallskombinationer? Kontringar? Nej, Real Madrids vassaste chanser skapade man via långbollar in i boxen. Och det blev aldrig så där jättefarligt, även om Álvaro Morata var nära att klämma dit bollen ett par gånger efter att han kom in och rörde om i grytan.

Det finns tydliga problem i säsongens upplaga av Real Madrid. Framför allt kör man fast på mittfältet. Trots att Luka Modric sett vass ut under flera matcher på säsongsinledningen, fick sommarvärvningen från Real Sociedad – Asier Illarramendi – chansen bredvid Sami Khedira på innermittfältet. Illarra skulle stå för uppspelen medan Khediras roll var att samla upp bollar och öppna upp ytor genom sina sedvanliga löpningar. Men varken Illarramendis passningsfötter eller Khediras löpningar kunde luckra upp Atlético Madrids benhårda försvar.

Real Madrid kom ingenstans. Isco blev frustrerad och hämtade boll väldigt djupt i planen, men det blev inte mycket bättre för det. Jag väljer att snarare hylla Atléticos taktiska disciplin i de här fallet, än att trycka ner Real Madrids innermittfältspar i skorna. Det blev nämligen ingen större skillnad när Luka Modric kom in direkt i andra halvlek.

Däremot är jag övertygad om att Real lider av Xabi Alonsos skadefrånvaro. Spanjoren inbringar ett lugn så få andra på mittfältet och fyller upp rollen som djup spelfördelare perfekt. På den nivån är varken Illarramendi eller Modric än.

Dags för Carlo att börja tänka som supportrarna?
När Álvaro Morata snörade om skorna och drog av sig överdragströjan gick ett sus på Santiago Bernabéu. Den nya kelgrisen skulle få äntra planen, och Karim Benzema, vars ansikte verkar pryda varenda Madridistas darttavla, väntades bytas ut. Men när publiken såg att det stod nummer 23, Iscos nummer, på skylten vände den förväntningsfulla stämningen mot raka motsatsen. Samtidigt som hyllningssångerna gick om vartannat duggade glåporden i riktning mot Benzema tätt.

För tillfället är han inte populär bland fansen, fransmannen. De vill se Álvaro Morata tillsammans med Isco. Real Madrid-produkten som öst in mål i ungdomslagen och i B-laget, han som supportrarna vill se ta över efter Raúl – på riktigt. Inte Karim Benzema, utan Álvaro Morata.

Och efter ytterligare en blek insats av Benzema, där ett par halvdana nickar var det enda han hade att komma med, är frågan om inte Morata snart borde få chansen på riktigt. Vid förra U21-landslagssamlingen gjorde Morata fem mål på två matcher. Han var pigg under försäsongen och har gjort flera bra inhopp under säsongsupptakten. Men starterna har fått vänta på sig. Kanske är det dags för Carlo Ancelotti att våga gå supportrarnas väg och låta Álvaro Morata få chansen från start framöver? På de minuterna han hann spela mot Atlético Madrid lyckades han visa mer karaktär och vilja än samtliga Real Madrid-spelare hade gjort under hela matchen.

Champions League har gjort ligaspelet lidande för Sociedad
Säsongen började alldeles fantastiskt för Real Sociedad med en säker seger i ligapremiären hemma mot Getafe, följt av avancemang i CL-kvalet mot Lyon med totalt 4-0. Men därefter har det gått lås i maskineriet. Mycket kan Jagoba Arrasate ta på sig själv.

Även om matchandet har varit tufft drar jag slutsatsen att Arrasate roterat sin spelartrupp på tok för mycket under säsongsinledningen. I nästan enbart CL-matcherna har bästa möjliga startelva spelat – annars har det varit små rotationer hela tiden. Klarar man av att hålla igång så många spelare som möjligt samtidigt vinner man enormt mycket på det i längden. Men har man inte tillräckligt skickliga ersättare och samtidigt roterar för mycket blir det ingen kontinuitet vilket snarare medför en negativ effekt.

Jag skulle vilja säga att La Real tog fjärdeplatsen förra säsongen just för att man roterade en hel del och har en bra kvalitativ bredd i truppen, framför allt offensivt. Samtidigt är det hyperviktigt att få en bra start på säsongen så man inte halkar efter konkurrenterna. Arrasate har roterat från första ligamatchen och i det här fallet har utfallet inte varit lyckosamt.

Det är förståeligt att man vill satsa på att ta sig vidare i Champions League efter tio års väntan och den strålande säsong man gjorde ifjol. Men någonstans måste man ändå prioritera. För en klubb som Real Sociedad måste ligaspelet vara av högsta prioritet, i alla fall vid det här skedet av säsongen. Det är inte meningen att man ska låta reserverna spela i CL – men samtidigt inte vila för många nyckelspelare i ligaspelet så att det blir lidande.

På lördagen fick Real Sociedad 0-0 hemma mot Málaga, en match som hade kunnat sluta precis hur som helst. Det var La Reals sjätte poäng på fem matcher, något som inte är helt godkänt. När lag som Valencia, Sevilla och Real Betis, som är förväntade konkurrenter i kampen om Europa-platser, är läget förstås inte lika kritiskt. Men då ska man samtidigt komma ihåg att samtliga nyss nämnda lag har haft riktigt tuffa spelscheman inledningsvis och garanterat kommer lyfta i tabellen. Sociedad går först nu in i en tuff period där flera svåra matcher väntar i ligaspelet. Redan på tisdag åker gästar man Camp Nou för att ta sig an Barcelona.

Vi såg alla vad som hände med Villarreal när de inte lyckades kombinera ligaspelet med Champions League för ett par säsonger sedan, och ramlade ur La Liga. Nu är vägen dit otroligt lång för Real Sociedad, och rycker man bara upp sig kommer man inte vara inblandade i någon bottenstrid. Men då måste man också ta sig i kragen och Arrasate måste börja prioritera rätt.

Víctor Valdés – Barcelonas just nu bäste spelare
Lionel Messi gjorde hattrick mot Ajax i onsdags. På lördagskvällen var det Pedro Rodríguez tur mot Rayo Vallecano. Men för tillfället råder det inga som helst tvivel om vem som är Barcelonas bäste spelare – Víctor Valdés.

Målvakten har varit helt enorm under säsongsinledningen och gång efter annan klivit fram som en räddande ängel för katalanerna. Mot Ajax stod han för tre-fyra fantastiska räddningar och nu senast, mot Rayo, klev han på nytt fram och räddade Barcelona åtskilliga gånger.

När spelet i vissa matcher blivit mer direkt, vilket framför allt är när Xavi Hernández inte spelar, blir också defensiven mer lidande. Det har inte osat någon självsäkerhet i Barcelonas försvar, och hade det inte varit för Valdés smått sinnessjuka formtopp hade man nog inte haft full pott i ligaspelet vid det här laget.

Först när Valdés lämnar Barcelona tror jag den allmänna uppfattningen om honom kommer ändras. Han är en ideal målvakt för den katalanska klubben och det kommer bli en nästan omöjlig uppgift att ersätta honom.

I övrigt bör Paco Jémez och hans Rayo hyllas för insatsen mot Barcelona. Nu räckte man inte till över 90 minuter, men framför allt den första halvleken var fantastisk bra. Allt från publikens energi och passion till spelarnas intensitet och mod att gå ut och möta Barça med samma spelfilosofi var fantastiskt att se. Faktum är att Rayo, som första lag på över fem år, faktiskt vann bollinnehavet i matchen med 51-49 räknat i procent. Tacka vet jag Paco Jémez för det.

Koke återigen enorm för Atlético
När Arda Turan på nytt vilades flyttades det tyngsta lasset gällande kreativiteten på mittfältet över på Koke. Och återigen bevisade den nyblivne landslagsmannen vilka kvalitéer han besitter. 21-åringen var bäst på plan för sitt Atlético borta mot Valladolid i lördagens sena match.

Framför allt visade Koke återigen upp sitt spelsinne och utomordentliga passningsspel. Han har alltid varit en utpräglad passningsspelare, men frågan är om han inte tagit ytterligare ett par kliv framåt gällande just den fronten. Han hittade flera gånger om fram med den avgörande passningen och skapade säkert fem livsfarliga lägen tack vare sin spelskicklighet och sin känsliga högerfot.

Att han också fick kreditteras för två assist blev grädden på moset. Först slog han till med en läcker volleyassist till Raúl García, något som mycket väl kan vara en kandidat till säsongens assist. Därefter frispelade han Diego Costa som punkterade tillställningen med sitt 2-0-mål.

Koke måste finnas i del Bosques planer
Jorge Resurrección, eller kort och gott Koke som han kallar sig, har haft en spektakulär utveckling det senaste året. När Atlético Madrid vann Europa League 2012 stod han i skuggan av Diego Ribas och fick mestadels agera inhoppare. I dagens Atlético är han en nyckelspelare både på och utanför planen.

När Madrid-klubben inte fick in någon renodlad ersättare till Diego förra sommaren lyftes det tyngsta ansvaret gällande den offensiva kreativiteten på mittfältet över på Arda Turan. Ett ansvar som turken axlat väl, men han har också fått god hjälp av just Koke. Den normalt sett centrala mittfältaren, som trivs allra bäst i en djupare roll där han kan fördela bollar och styra tempot i matcherna, har fått en alltmer utpräglad offensiv roll under Diego Simeones era.

Och utvecklingen för den nu 21-årige spanjoren har varit enorm. Förra säsongen tog han en helt ordinarie plats i Atlético, och växte ut till en nyckelspelare. Han spelade från start mot Chelsea i UEFA Supercup, och stod för en assist i 4-1-segern. Han spelade från start i Copa del Rey-finalen mot Real Madrid, och stod för en matchavgörande assist till João Mirandas 2-1-mål. Därtill assisterade han även till ett mål i finalen i U21-EM i somras – en turnering som Spanien skojade hem.

Av allt att döma sett till säsongsinledningen är Koke redan nu redo att ta ytterligare ett kliv i sin utveckling. Han blev i augusti för första gången uttagen i den spanska landslagstruppen, och i den senaste VM-kvalmatchen mot Finland spelade han från start. I sin Champions League-debut på onsdagskvällen gjorde Atléticos yngling en ny storartad insats när Zenit besegrades på Vicente Calderón, detta inför ögonen på Vicente del Bosque på läktaren. Koke blev utsedd till matchens spelare av UEFA och gjorde sin vana trogen när det handlar om viktiga matcher en assist.

Fortsätter Koke att utvecklas i samma raska takt som det senaste året finns det all anledning att tro att han är en del av Spaniens VM-trupp i Brasilien nästa sommar.

Arda Turan var tungan på vågen för Atlético
Koke blev matchens lirare, men en spelare som definitivt förtjänar uppmärksamhet och hyllningar efter Atléticos 3-1-seger mot Zenit är Arda Turan. När matchen stod och vägde efter Hulks fantastiska kvittering i början av andra halvlek var det turken som tog tag i taktpinnen.

Först krigade han in ledningsmålet fram till 2-1 efter en nästan komiskt tilltrasslad situation. Därefter serverade han inhopparen Léo Baptistão till det definitiva avgörandet drygt tio minuter från slutet.

Atlético har alla möjligheter att gå långt i säsongens Champions League-upplaga. Men ska man göra det krävs det att Arda Turan är i slipad form. Han är med sin finurlighet och passningsstyrka en spelare som gör skillnad.

Messi gav svar på tal
Mot Galatasaray svarade Cristiano Ronaldo för ett enastående hattrick. I Barcelonas Champions League-premiär gav Lionel Messi svar på tal med sina tre fullträffar. Även om jag själv inte gillar diskussionen mellan Ronaldo och Messi när det gäller spelare för spelare, då de är väldigt olika och har många olika spelkvalitéer, går det inte komma ifrån en sak: båda är fantastiska målskyttar. Och de triggas definitivt av varandras ständiga framgångar – oavsett vad de själva har att säga om saken.

Leo Messi skulle aldrig sticka ut stolen och säga att han spelade för att göra fler mål än Ronaldo. Det gör han förmodligen inte heller. I första hand spelar båda supermålskyttarna för sina lag, men innerst inne finns det hela tiden en vilja att vara bäst och dra de största rubrikerna. Jag tror vi bara kan sätta och tillbaka och njuta av att de här helt enastående fotbollsspelarna faktiskt är verksamma under samma tidsperiod.

Barcelonas match mot Ajax i övrigt blev aldrig någon rafflande historia. Holländarna hade något överraskande mycket bollinnehav, något som dels beror på deras egen skicklighet, men också att Tata Martino valde ett mer rakt och direkt spel med Cesc Fàbregas från start istället för Xavi Hernández på mittfältet.

Utan att skapa överdrivet med chanser blev det en betryggande och säker 4-0-seger för katalanerna. Precis som många av de andra storlagen i årets CL visade man prov på effektivitet.

– Vi var inte så bra som 4-0 antyder om, men att göra fyra mål är en enorm styrka. I andra halvlek kunde vi kontrollera matchen bättre, summerade Tata Martino på den efterföljande presskonferensen.

Citatkälla: MundoDeportivo.es

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?