Galiciskt derby – precis som vi ville ha det
Celta Vigo och Deportivo La Coruña delade broderligt på poängen i säsongens första Galiciska derby. Detta i en match som innehöll det mesta man kunde förvänta sig i ett derby – intensitet, kamp, härlig atmosfär, chansrikt och finess i mängder.

Det började annars bäst för Celta, som tog ledningen redan efter åtta minuter genom Mario Bermejo. Depor repade sig dock relativt omgående, och en för dagen strålande Juan Domínguez kvitterade i mitten av första halvlek. Det blev också matchens sista mål – trots mängder av vassa möjligheter.

Det jag däremot kommer minnas allra starkast från matchen är Juan Carlos Valerón. Denne fantastiske fotbollsspelare, som med sina 37 jordsnurr visade att gammal fortfarande är äldst. Den bollbehandling och finess han besitter är mäkta imponerande. I vissa matcher har bollgeniet varit ifrågasatt. Håller han verkligen? Han segar ju bara ner tempot. Mot Celta, i den kanske viktigaste matchen på hela säsongen för Deportivo, bevisade han raka motsatsen. Han håller inte bara måttet – han är fortfarande alldeles briljant.

Visst är det härligt med derbyn. Det är få andra matcher som uppnår samma kvalité på läktarplats som ett stekhett derby.

—

Valencia tar inte de viktiga bortapoängen
Fem bortamatcher. Noll segrar, en oavgjort, fyra förluster. Där har ni Valencias facit den här säsongen. Den hittills enda bortapoängen kom i premiäromgången mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Sedan dess har man åkt på torsk – fyra gånger om. Och visst har de ställts mot tufft motstånd, för man åker aldrig och möter Barcelona, Mallorca, Levante och Real Betis på bortaplan och knallar hem tre poäng. Men att ta noll, det är alldeles för dåligt. I alla fall för en klubb med de ambitionerna som Valencia ändå har.

Under lördagen inkasserades alltså fjärde raka bortaförluten i ligaspelet för Los Ché. Real Betis gjorde en bra match defensivt på Benito Villamarín, och gjorde matchens enda mål tidigt i matchen genom Salva Sevilla. Valencia pressade på – men var alldeles för ineffektiva. Och det är inte helt ovanligt att det går i lås för Valencia när Roberto Soldado inte levererar. Om inte Soldado blir jämnare i sitt målskytte måste fler från mittfältet kliva fram och bidra med fler mål.

Till skillnad från Valencia har toppkonkurrenter som Málaga och Atlético Madrid hittills tagit de där viktiga poängen på bortaplan. De som blir direkt avgörande när säsongen summeras i vår.

Atlético har tre segrar och en oavgjord på bortaplan. Málaga har två segrar, två oavgjorda och en förlust (mot Atlético).

Valencia måste börja plocka poäng på bortaplan. Man har redan halkat efter alltför långt och redan nu känns det som att slaget om Champions League-platserna kommer bli hårdare än någonsin. Atlético har redan ett enormt försprång, något som kan drygas ut ytterligare mot lag som Málaga och Valencia imorgon (även gentemot Real Madrid, om de skulle tappa poäng mot Mallorca) när man tar sig an tabelljumbon Osasuna hemma på Vicente Calderón. Magkänslan säger att Madrid-klubben inte kommer släppa det greppet man redan skaffat sig, och att man dessutom inte har något Champions League-spel att tänka på gör knappast saken sämre.

Apelsinodlarna från öst är fortsatt väldigt svårbedömda. Hur bra är egentligen Pellegrinos Valencia? Kan Banega vända allt när han är tillbaka i full form? Det vilar många frågetecken kring säsongens Valencia.

Sedan ska vi naturligtvis inte ta någonting ifrån Real Betis – som stod för en genuin insats. Det kanske mest imponerade var att man gjorde det utan landslagsmannen och lagets tveklöst största stjärna, Beñat, som var magsjuk. Sevilla-klubben är nu uppe på fjärdeplats i ligaspelet, och det verkar som Pepe Mel hittat en bättre balans i laget den här säsongen. Kan man göra som Levante gjorde i fjol och behålla en topplacering säsongen ut?

—

Cesc Fábregas – har han hittat sin roll?
Ett lag som däremot går bra på bortaplan är Barcelona. Mot Rayo inkasserade man femte raka bortasegern i ligaspelet, på fem möjliga. Detta efter 5-0 och stundtals stor fotbollsunderhållning.
Den spelare som kanske utmärkte sig allra mest, återigen, var Cesc Fábregas. Katalanen noterades för två nya assist, vilket gör att han drar ifrån i assistligan, och även ett mål. Följdfrågan blir naturligtvis – har Cesc äntligen hittat sin roll i Barcelona? Som det har sett ut på senare tid tror jag faktiskt det, men än är det alltför tidigt att bedöma fullt ut. Det känns som han hittat rollen som passar honom allra bäst – och där han varken behöver axla Xavis eller Iniestas skor oavsett om de inte skulle finnas på planen.

Det är bara inse fakta. Cesc är inte Xavi. Han är inte Iniesta. Han kan bara vara sig själv, och skapa sin egna roll. Att han gör saker och ting annorlunda betyder inte att de inte kan vara framgångsrika. Och just nu är Cesc Fábregas synonymt med framgång – för hans senaste prestationer har verkligen varit storstilade.

—

En kuriös sak från mötet Barcelona-Rayo var att elva spelare fostrade i La Masía, Barça ungdomsakademi, startade matchen. Åtta för Barcelona (Valdés, Montoya, Alba, Busquets, Xavi, Fábregas, Pedro & Messi) och tre för Rayo (Rubén, Rodri & Casado).

Under tisdagen tog Barcelona emot Celtic hemma på Camp Nou, samtidigt som Valencia spelade en hyperviktig match i Vitryssland mot Bate Borisov. En enkel match för Barça, och en tuff bortamatch i ett kallt Minsk trodde nog de flesta på förhand. Det blev tvärtom.

Barcelona hade nämligen rejäla problem med Celtic. Inte spelmässigt, utan målmässigt. Skottarna tog tidigt ledningen efter att Mascherano ryggat in Barças fjärde självmål den här säsongen. Och precis som Tito Vilanova sa på den efterföljande presskonferensen, så verkar Barcelona ”sätta alla möjliga rekord”.

En sekvens av totalt briljans signerat Xavi och Iniesta precis innan pausvila och den senare kunde skicka in kvitteringen. Ett mål som länge såg ut att bli matchens sista – tills Jordi Alba (som sprang hela 12,477 kilometer under matchen, vilket var mest av alla) höll sig framme vid bortre stolpen och styrde in Adrianos inlägg i den 94:e matchminuten. Forster i Celtic-målet hade storspelat, och skottarna hade stått upp bra. Sett till spel och målchanser var det dock ett ganska rättvist mål – som nu också sätter Barcelona i ett drömläge inför fortsättningen.

Något annat värt att ta upp är att Marc Bartra, 21, äntligen fick chansen från start i Barças backlinje. Något som han klarade av med bravur, och visade att han blir att räkna med i fortsättningen.

—

För Valencias del i Minsk blev det allra en ganska enkel tillställning. Ja, åtminstone sett till slutresultatet 0-3. Roberto Soldado straffade Bate genom att placera in ledningsmålet från elva meter.

Sedan följde skyttekungen upp med att göra Valencias två andra mål i andra halvlek. Soldados straffmål mot Athletic i helgen verkar alltså gett precis den effekt som vi är vana att se hos den gode Roberto. Ojämn? Ja. Ketchupeffekt? Ja. När han väl för mål – då gör han sannerligen många mål.

Valencia har nu guldläge i sin grupp, som man för tillfället leder på sex poäng. Bate och Bayern München står visserligen på samma poängantal – men har sämre målskillnad.

Slår man Bate hemma i nästa omgång vill det mycket till för att inte klara vidare avancemang.

För Valencias del är det bara hålla tummarna för att Soldado är precis lika het den 20 november som han var mot Bate – då tar Los Ché nämligen emot Bayern hemma på Mestalla i något som kan bli direkt avgörande gällande gruppsegern.

—

Under morgondagen utlovas en hel del läsning om Isco, vars Málaga tar emot Milan på La Rosaleda i något som kan bli en riktig höjdare!

Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.

Den 28 november 1998. Dagen då två av spansk fotbolls största bollgenier någonsin möttes för första gången.

Xavi Hernández är fostrad i Barcelonas ungdomsakademi, La Masía, han har gått igenom samtliga ungdomsled, och kämpat sig till A-laget. Väl där stod han i skuggan av Pep Guardiola, men förväntningarna var skyhöga på Xavi. Han skulle bli den nye Pep, den nye spelmotorn, den framtida kaptenen och ledaren. Och det var lätt att dra parallellerna katalanerna sinsemellan. Xavi och Pep spelade på samma position, hade båda en extraordinär högerfot, och besatt ett spelsinne utom denna värld.

Xavi gjorde sin A-lagsdebut för Barcelona samma säsong, när han fick hoppa in i en match mot Mallorca i augusti, där han också gjorde mål. Då handlade det om den spanska Supercupen. Sina första minuter i ligaspelet gjorde han mot Valencia på Mestalla samma höst – blott 18 år gammal.

Men om vi spolar fram bandat några år, så har saker och ting ändrats. När Frank Rijkaard kom till Barcelona tyckte han att Xavi spelade på fel position. Han skulle inte spela så pass långt ner i banan, som Pep gjorde. Han skulle bidra med så mycket mer, om han fick mer utrymme i offensiven, resonerade Rijkaard. Och efter många om och men, där Xavi var väldigt skeptisk, blev också så fallet. Katalanen flyttades upp ett steg på mittfältet – där han revolutionerat en hel fotbollsvärld med sin makalösa passningsfot.

Juan Carlos Valerón förknippas med Deportivo La Coruña. Enbart, nu för tiden. Men innan tiden i Depor, en klubb han skrev på för inför säsongen 2000/01, hann han med hela 101 ligaframträdanden för Mallorca och Atlético Madrid tillsammans. Han var alltså inte purung när han kritade på för Deportivo – även om det är den klubb han numera är en levande legendar i, och där han skördat sina absolut största framgångar.

Valerón föddes på Las Palmas 1975. Det var också i Las Palmas han inledde sin fotbollskarriär, varpå han flyttade till Mallorca, som senare också ledde till Atlético Madrid. Efter flera säsonger av bländade spel, där han visade upp ett spelsinne och ett passningsspel som få andra klarade av, värvades han inför säsongen 2000/01 till Deportivo La Coruña. Säsongen efter att Depor vann sin första, och hittills enda, ligatitel. Eftersom många associerar Valerón så djupt med Deportivo, är det lätt att tro att han också var en ledande figur i ligatiteln 2000. Så var alltså inte fallet. Han kom först säsongen därpå, men ni som känner till historien vet att Depors framgångssaga inte tog slut vid den där ligatiteln. Det var bara början.

Valerón blev snabbt en publikfavorit på Riazor. Han har varit en nyckelspelare och ett ansikte utåt för Deportivo under alla år han varit i klubben. Under eran som fick namnet ”Euro-Depor”, där klubben frekvent spelade i Champions League och bland annat stod för den makalösa vändningen mot Milan i säsongen 2003/04, när man vände en 4-1-förlust på San Siro i Milano, till seger efter 4-0 hemma på Riazor.

När Depor ramlade ur La Liga 2010/11, bestämde sig Valerón snabbt för att fortsätta ytterligare en säsong. Han skulle hjälpa klubben upp igen. Han höll sitt ord – och var en av nyckelspelarna i det som blev en rekordsäsong i Segundan – man slog nämligen poängrekord med 91 inspelade poäng. Efter uppflyttningen stod Valerón återigen inför ett val – fortsätta, eller lägga skorna på hyllan? Men om jag känner Valerón rätt, så tror jag aldrig det var några tvivel att fortsätter ytterligare en säsong.

Den där novemberkvällen 1998 ställdes en 18 år gammal blyg pojke vid namn Xavi, som hade skyhöga förväntningar på sig, mot Atlético Madrids nye playmaker, Juan Carlos Valerón, för första gången. Då visste nog ingen vilka enormt begåvade fotbollsspelare som befann sig på samma gräsmatta.

Efter fem år tillsammans i landslaget, och mängder av duster spelarna emellan genom åren, ställs i kväll, drygt 14 år sedan den där novemberkvällen, Xavi Hernández och Juan Carlos Valerón öga mot öga igen. Barcelona gästar Riazor, och vem vet, kanske är det sista gången spansk fotbolls två kanske största bollgenier – någonsin – befinner sig på samma fotbollsplan.

När det händer så många olika saker, med olika betydelse, på så många olika fronter är det svårt att veta vilken ände man ska börja. Men det känns väl ändå motiverat att starta på Camp Nou, där det mest klassiska mötet av alla utspelade sig.

Vid det här laget bör alla vara bekanta med resultatet 2-2 som gav en poäng var till Barcelona och Real Madrid. En poäng som jag är ganska övertygad om att båda lagen är rätt så nöjda med. Det är förstås alltid viktigt att vinna klassikermötet på sin hemmaplan, men har man redan ett försprång på åtta poäng, var det nog viktigare att inte förlora, än att vinna. Speciellt med tanke på de försvarsproblem som fanns.

För huvudstadsklubben var pressen enorm. Förlust och det hade blivit blytung uppförsbacke att komma ifatt Barcelona. Nu blev inte så fallet, och en poäng borta mot värsta rivalen är trots allt ett klart godkänd resultat.

Cristiano Ronaldo tystade Camp Nou både en och två gånger. Leo Messi replikerade. Båda var sagolikt bra och bjöd på en show få kunde drömma om. Att kliva ut med en enorm press på sina axlar, och prestera på det sättet, är ofantligt imponerande. Och att båda superstjärnorna gör det är än mer imponerande. Det ligger verkligen något i vad Lasse Granqvist sa under matchen i söndags – ”de triggar varandra”. Ja, det är verkligen det dem gör. Triggar varandra. Till helt omänskliga nivåer, som nog ingen trodde var möjligt att nå upp till i dagens fotboll. Når båda ännu högre höjder den här säsongen?

Den absolut största vinnaren under söndagen var dock en annan klubb från huvudstaden. Atlético de Madrid hemmaslog Málaga – men det satt hårt inne. Efter Radamel Falcaos tidiga ledningsmål kvitterade Roque Santa Cruz i mitten av första halvlek. Det dröjde sedan till matchminut 90 för att Falcao skulle hålla sig framme och peta in ledningsmålet för Atlético. Eller var det ett självmål av Weligton?

Självmål eller ej (enligt Marcas granskning var Weligton sist på bollen), samtliga poäng gick till Atlético de Madrid, som därmed gick upp jämsides med Barcelona i ligatoppen. Dessutom stal man poäng av en direkt konkurrent i form av Málaga, och drygade ut poängavståndet till stadsrivalen Real Madrid till hela åtta poäng. Kommer Diego Simeones manskap kunna utmana gigantduon på allvar den här säsongen? Det finns fortfarande många frågetecken kring Atlético som ska rätas ut, men något som känns säkert är att Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte synts till i klubben på år och dar. Dessutom har man världens bästa ”nia” i form av Radamel Falcao, som med sina två nya mål också drygade ut sin ledning i skytteligan (om han nu får 2-1-målet, vilket det är delade meningar kring) där han står på nio mål. Som en parentes står Ronaldo och Messi på åtta fullträffar vardera.

Det var inte bara segern mot Málaga och den delade poängen i el Clásico som gick Atlético de Madrids väg under helgen. De övriga toppkonkurrenterna, åtminstone sett på förhand, tappade också poäng. Valencia föll i derbyt mot Levante medan Sevilla inte lyckades repa sig från den sena förlusten mot Barcelona och gick på pumpen mot Celta.

Även om Atlético aldrig brukar vara att lita på råder inga tvivel om att någonting har hänt i klubben. Redan har man också skapat ett stort försprång till konkurrenterna. En Champions League-plats är det minsta man mäktar med i ligaspelet den här säsongen.