VALENCIA. Det är stekande hett både sett till värmen och stämningen inför kvällens Copa del Rey-final. Här kommer en kort videoblogg från Real Madrids FanZone ett kvarter ifrån Mestalla. http://youtu.be/8z4fMng_pvQ

Atlético de Madrid klev ut på Vicente Calderón med en resultatmässig fördel, men en stor nackdel i form av två av storstjärnorna – Diego Costa och Arda Turan – på skadelistan. Om det spelade någon roll? Inte direkt, inte när det handlar om Atlético.

Hade Barcelona saknat Leo Messi och Andrés Iniesta hade det påverkat laget på alla sätt. Och förstå mig inte fel, Costa och Arda besitter enormt individuell kvalité och är viktiga på alla plan i Atlético, inte minst offensivt. Men lagmaskinen Atlético – Cholismo, som det kallas och som genomsyrar hela klubben – präglas inte av individualister. Det präglas av attityd, hjärta och en genuin tro på att allt är möjligt.

– Vi är inte i kvartsfinal för att vara nöjda och för att titta på när Barça tar sig vidare. Då har ni förstått oss på fel sätt. I Atlético handlar det om att vinna – vi strävar hela tiden efter mer, sa lagkaptenen Gabi inför matchen.

Få trodde Atlético Madrid skulle nå semifinal i Champions League inför säsongen. Ännu färre skulle tro det om någon på förhand sa att det skulle möta FC Barcelona i kvartsfinal – utan Diego Costa och Arda Turan i den avgörande matchen.

Och även om det resultatmässigt var med minsta möjliga marginal Atlético nu är i semifinal säger det ingenting om sanningen som utspelade sig på Vicente Calderón den här kvällen. Adrián López dunkade bollen i högra stolpen strax före Kokes segermål. David Villa träffade andra stolpen. Och ribban. Gabi missade ett friläge – Cebolla Rodríguez en jättechans halvvolley.

Barcelona hade lägen som kan räknas på en hand, och även om det brann till vid ett fåtal tillfällen var man underlägsna på alla taktiska plan. Diego Simeone skruvade upp sina spelare och sina supportrar till max – och fick det laget som det senaste årtiondet dominerat fotbollsvärlden att se fullkomligt livrädda ut.

Jag har inte sett Barça så här skärrade, så här överraskade och taktiskt förnedrade sedan fjolårets Champions League-upplaga då man krossades av Bayern München. Det vilar otroligt många frågetecken kring klubben både i ledningen, ur ett sportsligt perspektiv och kring frågor där de inte ens själva har makten i sin ägo.

FC Barcelona är inte samma lag som det var för bara ett par-tre år sedan, långt ifrån. Under samma period har Diego Simeone förvandlat Atlético de Madrid från att vara en ständig underdog som varje år siktar på att nå Champions League till att sticka upp som en utmanare att vinna hela turneringen.

Jag skulle säga att det Atlético gjort, inte bara den här säsongen, utan under hela den här tidsperioden med Simeone vid tränarrodret, är årtiondets största fotbollsprestation.

—

* Hur kan det fortfarande finnas så många som häver ut sig att ”Thibaut Courtois har potential att bli en stormålvakt?”. Måste man närma sig eller ha passerat 30 för att anses vara en stor målvakt? Belgaren är en av världens främsta och har varit så i ett par säsonger nu.

* Leo Messi, Andrés Iniesta & Cesc Fàbregas. Stjärnor som normalt sett lyser att spelglädje och fantasi. Den här matchen syntes de knappt till, någon av dem.

* Inför matchen sa Diego Simeone att Adrián López – som inte gjort mål det här året och var utanför matchtruppen i stort sett hela mars – skulle starta bredvid David Villa. Han sa också att han var övertygad om att Adrián skulle bidra och göra en bra match. Summa summarum är det bara konstatera än en gång vilket geni Simeone är. Ingen annan tränare hade startat med Adrián i den här matchen. Första kvarten, när Atleti var som bäst, glänste anfallaren. Och han assisterade till matchens enda mål.

* José Manuel Pinto är en rolig figur i omklädningsrummet, har en spektakulär karriär och är förmodligen ganska tillfreds med livet överlag. Men en målvakt som ska leda FC Barcelona till tunga titlar, det är han inte. Nu kan han knappast klandras för något av hans insläppta mål i det här dubbelmötet, men hans instabila ingripanden gång efter annan ger inte bara motståndet vittring utan sätter också skräck och nerver för hans eget lag.

Ny helg, nya matcher, men samma titelrace. Steg för steg, minut för minut närmar vi oss slutet. Det är bara sex omgångar kvar nu – det skiljer fortsatt tre poäng bland topptrion.

Och när alla var igång under gårdagen bjöds vi inte på några skrällar – även om två av lagen knappast gjorde sin bästa insats för säsongen.

Atlético de Madrid stod för en numera klassisk uddamålsseger. Underlägsna i bollinnehavet, överlägsna taktiskt. Ändå höll det på att sluta illa när Toby Alderweireld styrde bollen strax utanför det egna målet i matchens sista minut, men Atlético hade marginalerna på sin sida den gången. En annan dag, då man inte hade mött ett skadeskjutet Villarreal utan en gul ubåt i toppform, hade det blivit tufft för Atleti att knipa tre poäng.

De rödvita saknade trots allt lagkapten Gabi (avstängd) samt Diego Costa & Arda Turan som båda var skadade. Men är det någon som imponerar med säsongens Atlético, eller rättare sagt Diego Simeones Atlético, så är det den här typen av segrar. De är vattentäta defensivt, låter motståndet ha bollen och sätter dit matchens enda mål på en hörna. Klappa och klart – tre poäng in på kontot.

Barça imponerade å sin sida inte heller hemma mot jumbogänget från Sevilla. Real Betis visade vilja, glöd och helt rätt inställning, medan Barcelona hade tankarna på onsdagens Champions League-match på Vicente Calderón. Men ett lag i medgång har marginalerna på sin sida, gör mål från ingenstans och tar ändå tre poäng.

Sett till gårdagens tillställningar tog Real Madrid den klart största skalpen. Visst för att det rann iväg i slutet när Real Sociedad gav upp hoppet om poäng, men att åka till Anoeta och packa ihop ett 4-0-resultat i resväskan hem är ruskigt starkt.

Lite får man tacka Claudio Bravo – normalt sett ligans bäste målvakt när det gäller utsparkar – som via en feladresserad utspark gav Gareth Bale öppen gata att prickskjuta in 2-0 i andra halvlek. Därefter gick luften ur hemmalaget – medan Madrid kunde ösa på till max.

Jag har svårt att se Real Madrid fler poäng i ligan då man har ett klart överkomligt spelschema kvar. Det talar för marängerna. Det som talar emot är att man trots allt är trea, och måste förbi såväl Barça som Atlético för att kamma hem ligan. Resultaten topplagen emellan kan alltså bli högst avgörande i slutändan.

Det blev precis som förutspått: En tillknäppt och målsnål tillställning där det krävdes individuella prestationer utöver det vanliga för att hitta nät.

Diego Costa kom givetvis till start trots att han inte borde – men anfallaren höll bara i 27 minuter. Barça tvingades också till ett tidigt byte, då Gerard Piqué landade illa och gick av redan efter tio. Marc Bartra klev in för Piqué och levererade en prickfri insats i mittförsvaret – något som givetvis ställer följdfrågan varför han inte spelar från start i sådana här matcher.

Diego Ribas överglänste Koke & Arda
Spelaren som kom in för Diego Costa var ännu bättre. Diego Ribas var så där exceptionellt bra som han kan vara emellanåt, när han flyter fram, när passningarna sitter på läppen och där skotten limmas upp i första krysset.

Jag skrev så sent som för några dagar sedan att jag var överraskad över att Diego inte bjudit upp till den kamp jag trodde på förhand gentemot Koke och Arda Turan om startplatserna på Atléticos offensiva mittfält. Den här kvällen på Camp Nou bevisade han exakt varför Diego Simeone så gärna ville ha honom, och att han i sina bästa stunder överglänser såväl Koke som Arda.

I ett kollektivt starkt Atlético, vars matchplan var tydlig med att ligga lågt, spela med aggressiv press och inte ge bort en femöring gratis centralt i banan, var det Diego Ribas som ledde offensiven. Han var navet i det mesta som föranledde möjligheter framåt och gav en tydlig signal om att det är på planen, och inte på bänken, han gör sig allra bäst i Atlético.

Ändå är det knivskarpt om han vinner utmärkelsen som bortalagets bäste spelare. Thibaut Courtois hade en handfull fenomenala räddningar och är en självklar kandidat. Han är sannerligen alltid bäst när det gäller, belgaren.

Tata Martinos byte förändrade matchen
Det blev det säkra före det osäkra. Tata Martino valde fyra mittfältare från start – precis som han gjort i de stora matcherna den här säsongen – vilket lämnade såväl Alexis Sánchez som Pedro Rodríguez på bänken. Och fram tills att Alexis äntrade planen med drygt 20 minuter kvar kom Barça väldigt sällan till farliga målchanser.

Nästan direkt efter bytet small det dock till. Det var inte Alexis förtjänst, utan positionsbytena på Andrés Iniesta och Neymar. Den sistnämnde flyttade över till vänsterkanten, där han är som allra bäst. Och Iniesta fick kliva ned ett snäpp i planen och spela centralt på mitten – en position han också är som allra bäst i.

I den 71:e minuten fick Iniesta bollen på mittplan, såg gapet mellan Juanfran och João Miranda, och inlöpande från vänsterkanten smällde Neymar in kvitteringen. Ett signifikativt mål som bevisar hur fel Martinos grundtaktik var att spela två av lagets främsta spelare i positioner där de inte är bäst lämpade.

Och apropå spelare som flyter fram, som Diego, är det omöjligt att inte lyfta Iniesta till skyarna efter hans insats. När Leo Messi var utraderad klev mittfältaren (eller vänsteryttern) fram och visade vägen för Barça. Iniesta drev upp tempot, dribblade sig loss och trollade fram målchanser ut ingenting. Han har fått en del kritik tidigare under säsongen för att inte vara lika bra som vi är vana att se honom. Men de senaste veckorna har Andrés dansat fram på planen – och då har han väldigt få övermän i fotbollsvärlden.

Helt öppet inför returen
1-1-resultatet på Camp Nou gynnar Atlético mest. När de kliver ut på Vicente Calderón om en dryg vecka är de vidare till semifinal.

Men det är fortsatt helt öppet – och det var väl ingen som på förhand trodde något annat. Fram tills returen kommer Atlético försöka plåstra ihop Diego Costa – men det såg i ärlighetens namn inte särskilt bra ut för anfallaren – men man får i alla fall tillbaka Raúl García efter avstängning.

För Tata Martinos del gäller det att byta taktik om han ska luckra upp Diego Simeones lag. Med fyra mittfältare på planen kommer Atlético försvara sig till semifinal nästa onsdag.

När tiden ibland är för knapp för att skriva får man ta till andra alternativ. Prövar därför något nytt i och med detta videoinlägg inför kvällens drabbning på Camp Nou.

BARCELONA. Real Madrid hade sin tuffa bortamatch tidigare i veckan. Nu var det Barcelona och Atléticos tur – men båda lyckades tråckla till sig knappa segrar. Det blev trippel i treor då topplagen vann och guldstriden är fortsatt olidligt jämn.

Koke växer för varje vecka som går
Jag ska villigt erkänna att när Diego Ribas blev klar för Atlético Madrid i slutet av januari var jag helt övertygad om att Arda Turan & Koke skulle få konkurrens å det grövsta. Jag trodde Diego skulle ta en plats i startelvan. Och visst, konkurrensen på Atléticos mittfält är hårdare än någonsin – även sedan José Sosa utmanar om en av de offensiva platserna – men Diego har sannerligen inte haft skuggan av en chans.

När brassen var utlånad till Atlético säsongen 2011/12 var han lagets klart bäste offensiva mittfältare. I dag är han nummer tre i ordningen, som bäst. Då, när Diego lämnade, var det Koke som klev in och fick fylla de kreativa skorna tillsammans med Arda.

I dag har Koke utvecklats till en klasspelare och en självklar nyckelspelare i Atlético. För att flytta på honom krävs något extraordinärt. Diego Simeone vet exakt vad han får av ynglingen, såväl offensivt som defensivt, och han utvecklas alltmer för varje vecka som går.

Mot Athletic var Koke den enskilt största anledningen till att Atlético lyckades vända och vinna på San Mamés. Först lirade han fram Diego Costa till kvitteringen i mitten av första halvlek, för att själv nicka in segermålet i början av andra. Därtill kunde han noterats för ytterligare ett par assist efter några smörpassningar som till och med fick Diego att applådera på bänken.

Matchen på San Mamés var en gigantisk nyckelfight i den fortsatta guldstriden för Atlético. Nu har man avverkat ytterligare en final, som man själva väljer att kalla det, och framför allt avfärdat en av de absolut tuffaste motståndarna. Och man leder fortfarande ligan i ensam majestät.

Gerard Piqué på nytt en gigant när viktig match knackade på dörren
Vi har vant oss vid en ojämn Gerard Piqué de senaste åren, det har vi. Utan sin läromästare och ständige pådrivare Carles Puyol – som dragits med skadebekymmer från och till under många säsonger – har Piqué inte hållit samma jämna nivå.

Men är det någonting han gjort den här säsongen är det att leverera topprestationer på löpande band när Barça som mest behövt det. Kanske får han tillräckligt med tändvätska när det vankas stora matcher för att vara på topp utan att ha Puyol i närheten. Kanske slappnar han av några procent för mycket i matcher som på pappret bör vara mumsbitar, då Puyol hade behövts.

I det stadsderbyt på Cornellà-El Prat var Piqué en av Barças klart bästa spelare – även om han och försvaret hade att göra mot ett långt ifrån ofarligt Espanyol.

Helt avgörande blev straffsituationen en kvart från slutet. Från pressläktaren där inga TV-skärmar fanns tillgängliga för att se reprisbilder var det omöjligt att avgöra om handbollen på Javi López var korrekt dömd, men efter att ha granskat situationen i efterhand tycker jag domaren gjorde rätt. Oavsett hur avsiktligt det är eller ej drar López med sig bollen med handen och ruinerar den potentiella målchansen för Neymar.

Om slutresultatet var rättvist är en helt annan fråga. Jag tycker matchbilden var otroligt jämn, och Espanyol och Javier Aguirre ska ha en stor eloge för matchplanen och genomförandet. Man krånglade till det för Barça som hade oerhört svårt att få igång ett strukturerat anfallsspel. Mest rättvist hade varit ett oavgjort resultat. Den här gången räddades Barça av en handboll, en säker straff av Leo Messi och ett överlag stabilt försvar lett av Gerard Piqué.

Real Madrid fick en välbehövlig självförtroendeboost
Det råder inga tveksamheten om att Real Madrid hade stor press på sig inför matchen mot Rayo Vallecano. Men det syntes inte alls av på Santiago Bernabéu. Hemma inför sina supportrar dansade marängerna fram och Rayo hade i ärlighetens namn ingenting att sätta emot.

Real Madrid har spelat bättre fotboll i sina dagar, men definitivt också betydligt sämre. De gjorde vad som krävdes utan att förta sig – och vann ändå med glasklara 5-0.

Det största frågetecknet som vilar över huvudstadsklubben och så gjort den senaste veckan är hur Cristiano Ronaldo mår rent fysiskt. Han såg inte helt fit ut under matchen mot Rayo, och uppges av Madrid-pressen ha spelat småskadad de tre senaste matcherna. Med en slutspurt i ligan och en Champions League-kvartsfinal i åtanke kan det vara förödande att Cristiano spelar om han inte är helt hundra. Att förvärra en skada kan innebära slutet på både säsongen och Brasilien-VM.

Men även om portugisen själv naturligtvis inte vill vila en match, en minut eller ens en sekund – något han ser som missade möjligheter att bygga på sin målskörd – får vi hoppas att Carlo Ancelotti och inte minst klubbens läkarteam handskas med situationen på rätt sätt. Hur bra Ángel di María än må vara och hur många poäng Gareth Bale än gör går det inte komma ifrån att möjligheterna till titlar försämras utan Cristiano Ronaldo.

BARCELONA. De representerade varsin Barcelona-klubb, men rivaliteten mellan FC Barcelona och RCD Espanyol skakade aldrig om vänskapen mellan Andrés Iniesta och Dani Jarque. Genom U17-, U19-, U20- och U21-landslaget spelade Iniesta och Jarque tillsammans. Det var så de lärde känna varandra, det var så vänskapen växte sig allt starkare.

Hösten 2009 ingivdes Espanyols egen arena, Cornellà-El Prat. Tanken var att Dani Jarque, som nybliven lagkapten, skulle leda laget ut på planen för första gången. Men mittförsvararen fick aldrig uppleva den stunden. Under sommaren dog han av en hjärtattack när laget befann sig på träningsläger i Italien. En hel fotbollsvärld var i chock.

Nyheten tog hårt på Andrés Iniesta, som förlorade en av sina bästa vänner. Inför VM-finalen 2010 mot Holland, drygt ett år efter dödsfallet, slogs han på matchdagen av idén att skriva en hyllning till Jarque på undertröjan, utifall han skulle avgöra tillställningen.

Mycket riktigt, 115 minuter av finalen senare slog han till. Iniesta tryckte in guldmålet för Spanien, slet av sig tröjan och hyllade sin bortgångne vän. Det stod ”Dani Jarque – siempre con nosotros” (översatt ”Dani Jarque – alltid med oss”).

Målet har inte bara betytt ett VM-guld till Spanien, utan har fått känslorna mellan FC Barcelona och RCD Espanyol betydligt mer vänliga.

El derbi Barceloní, som mötet mellan de två klubbarna kallas, har aldrig varit i närheten av samma dignitet som derbymatcherna i Sevilla, Madrid, Baskien eller Galicien. Dels för att FC Barcelona inte ser Espanyol som en lika stor rival som tvärtom, men också för att skillnaderna mellan klubbarna alltid varit gigantiska.

Men stämningen mellan stadsrivalerna har för den sakens skull inte alltid varit vänlig. Det har, åtminstone för Espanyols sida, varit närmast omöjligt. I den katalanska storstaden är Espanyol ständig underdog och kan bara drömma sig upp till den kungatron som storebror sitter på och räknar titlar.
Så har det alltid varit. Så kommer det alltid förbli.

Att möta Barcelona är säsongens höjdpunkt för Espanyol. Det är den stora chansen att få strålkastarljuset riktat mot sig och en chans att hävda sig. De har sällan oddsen på sin sida, men har gång efter annan satt rejäla käppar i hjulen för Barça. Inte minst när Raúl Tamudo satte 2-2 på Camp Nou i den näst sista omgången säsongen 2006/07 – ett mål som gav Real Madrid öppet mål att skjuta ligatiteln till huvudstaden.

Men Iniestas målgest i VM-finalen 2010 fick saker och ting att ändras mellan Barcelona och Espanyol. Tröjan med hyllningen till Dani Jarque har hängts upp vid ingång 21 (hans tröjnummer) på Cornellà-El Prat. Både klubbarna och supportrarna har visat varandra mer respekt än tidigare.

I dag möts Espanyol och Barcelona. Publiken på Cornellà-El Prat kommer applådera extra mycket två gånger under matchen – i matchminut 21 och när Andrés Iniesta presenteras.

—

Strax efter el derbi Barceloní drar ligaracet vidare, och nästan anhalt är Bilbao. Atlético de Madrid bröt trenden när man som första lag genom historien vann på nye San Mamés i slutet av januari, då i Copa del Rey, och ska nu försöka upprepa bedriften och behålla sin serieledning. Athletic Club har formmässigt inte spelat sin bästa fotboll på sistone, men förvandlas alltid till ett svårslaget lag hemma i Bilbao. Dessutom lär, och bör, man känna blåset i nacken av Sevilla som jagar fjärdeplatsen.

Av topptrion har Real Madrid den klart enklaste uppgiften på pappret, då stadsderby väntar mot Rayo Vallecano. Däremot är det ett Madrid med många frågetecken kring sig mot ett Rayo i storform. Att tillställningen avgörs på Santiago Bernabéu ger dock Real Madrid ett stort favoritskap.

Varenda vunnen poäng kommer bli avgörande, varenda förlorad poäng förödande. Jag blir inte förvånad om ligaracet är ännu jämnare efter dagens matcher.

BARCELONA. Det var upplagt för spänning, dramatik och vändningar. Men vem hade kunnat ana den här onsdagskvällen? Barcelona vann men lämnar matchen med sur eftersmak, Atlético behåller sin serieledning och Real Madrid, de gick på en mina i Andalusien.

En seger med bitter eftersmak
Till en början gick allt enligt Tata Martinos planer. Andrés Iniesta dansade fram med magi i fötterna, Leo Messi fortsatte bygga på sin storform och Camp Nous nya kelgris, Marc Bartra, var fläckfri. Men så skedde det förödande, något som kan innebära slutet på Víctor Valdés karriär i FC Barcelona.

Hur nöjda Barça än må vara med de tre poängen framöver – som i ärlighetens namn aldrig var hotade mot ett för dagen ytterst blekt Celta Vigo – kommer matchen betraktas som en mörk del i klubbens historieböcker.

Det har precis blivit bekräftat att Valdés missar resten av säsongen med en knäskada som kommer ta honom sex månader att återhämta sig ifrån. Det syntes redan på 32-åringens reaktion när han fördes ut från planen att det inte rörde sig om något lindrigt. Det var illa, riktigt illa. Detta betyder i praktiken att Barcelona får klara sig utan sin ordinarie målvakt och en av lagets stora ledarfigurer resten av säsongen, att VM-drömmen är krossad och att inledningen på kommande säsong är i farozonen. Det betyder också att Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona – klubben han kom till första gången redan 1992. Om han nu står fast vid sitt beslut att lämna klubben vill säga, något han har deklarerat sedan flera månader tillbaka.

Det var knappast ett sådant här slut varken Valdés eller Barcelona hade tänkt sig, och det lämnar förstås klubben i en ytterst prekär situation inför framtiden. Man går nu in i slutspurten där man fortfarande slåss om tre stora titlar, men man tvingas göra det utan sin ordinarie målvakt.

Sevilla inne i sin bästa period på flera år
Det är enkelt att kalla det skräll, Sevillas 2-1-seger hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot Real Madrid, om man har i åtanke hur det har sett ut på samma arena lagen emellan de senaste säsongerna. Men formmässigt var det inte helt överraskande. Sevilla är inne i sin bästa period på flera år, och har i och med segern slagit nytt klubbrekord i form av sex raka ligasegrar.

Unai Emery har sannerligen fått ihop laget som ute på planen leds av Ivan Rakitic. Kroaten var fullkomligt briljant mot Madrid, precis som han varit hela säsongen. Framspelningen fram till Carlos Baccas 2-0-mål blev inte bara matchavgörande utan symboliserar såväl Rakitic säsong som Sevillas form. Bollarna som inte hittade fram till rätt adress för ett år sedan blir helt lysande nu.

Sevilla glimrar av självförtroende och i och med Athletics poängtapp mot Elche tror jag att man ger den baskiska klubben en rejäl match om den sista Champions League-platsen.

Real Madrid då? De saknade givetvis både Sergio Ramos i mittförsvaret men framför allt Ángel di María offensivt. I höstas var han – trots ständigt högklassiga prestationer – inte ens helt given. Nu blir Real Madrid högst lidande utan sin argentinska stjärna. Det svänger snabbt inom fotbollen.

Det som talar för Real fortsättningsvis är det återstående spelschemat. Bortsett från bortamötet med Real Sociedad om ett par omgångar har man ett relativt enkelt schema och kommer – såvida man inte åker på några rejäla djupdyk – inte tappa många poäng.

Diego Costa matchvinnare – igen
Atlético de Madrid är omgångens stora vinnare på nytt. Hemma mot Granada hade man det kämpigt, men räddades som så många gånger förr av Diego Costa. Jag har tappat räkningen i antalet matcher han har avgjort för Atleti den här säsongen, men två händer räcker inte för att räkna.

Det är omöjligt att inte imponeras av denna rödvita lagmaskin som trots att man inte övertygar spelmässigt aldrig ger upp utan bara maler på, och i slutändan ger det resultat. Nu återstår åtta ligaomgångar. Atlético har fortfarande allt i sina egna händer. Jag blir inte förvånad om man grejar det.

Säsongen 1991/92 var tre lag i topp inom en poängs radie – Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña. Många spanska tidningar jämför årets säsong med den för lite drygt 20 år sedan, och är eniga om att vi just nu upplever den tätade ligan på mycket länge.

Tre lag slåss om titeln och liksom 91/92 är det alltså en ynka poäng som just nu skiljer topplagen. Atlético de Madrid är det enda laget med allt i egna händer, då man har bättre inbördes statistik gentemot Real Madrid, samt är en pinne före Barcelona.

Bottenstriden är liksom alltid ruskigt jämn. Förutom tabelljumbon Real Betis, med åtta poäng upp bara till Valladolid som ligger näst sist, är det åtta lag inom sex poäng. Rayo Vallecano har gjort den största uppryckningen på slutet och vandrat ovan nedflyttningsstrecket. Poängen borta mot Valladolid i helgen kan bli livsviktig, där undvika förlust var viktigare än att ta en trepoängare.

Egentligen är den strid i tabellen som varit lugnast under säsongen den om Europa-platserna kommande säsong. Men nu kan allting sättas på sin spets även där. Athletic Club tappade två poäng i går (0-0 på Martínez Valero mot Elche), när La Liga gick in i den 30:e spelomgången. Det gör att konkurrenterna bakom fjärdeplatsen, som visserligen redan är långt efter, har ett gyllene läge att knappa in.

Det enda laget som i ärlighetens namn känns starka nog för tillfället att hota Athletic om den sista CL-platsen är Sevilla. Ett Sevilla som i kväll gästas av Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Griper man det sista halmstrået och vinner i kväll, ja då kan det bli riktigt spännande även om fjärdeplatsen.

Med dubbla ligaomgångar i veckan är det mycket som kan vara förändrat när det gäller vidare förutsättningar och tabelläge om en vecka. Det är nu som spelarna måste höja sig ett extra snäpp och kliva fram, visa vägen. Det är nu tränarna får bekänna färg. Det är nu stjärnorna har som störst press på sig att leverera.

Ja, en vanlig vecka i den tätaste La Liga-säsongen på många, många år, med andra ord. Själv tänkte jag avnjuta den i Barcelona, med både en fight på Camp Nou i kväll samt ett stadsderby att vänta på lördag.

Senare i kväll lär dock största delen av mitt fokus vara riktat mot Sánchez Pizjuán och händelserna där. Matcherna mellan Sevilla och Real Madrid tenderar att bli händelserika och klassiska, och det här mötet har på förhand precis allt ingredienser för att bli just så.

Så här bara minuter efter att Undiano Mallenco satte pipan i munnen och blåste av el Clásico kan jag inte komma på någon fight Real Madrid och Barcelona emellan som varit svängigare, mer händelserik och mer dramatisk. Matchen på Santiago Bernabéu innehöll precis allt – utom välorganiserat försvarsspel.

Om vi istället riktar in oss på det som faktiskt gjordes väldigt bra, det vill säga den offensiva biten, kan vi konstatera att ett par argentinare stod i centrum och var bäst för respektive lag.

Ángel di María bäst i Real Madrid
För Real Madrid, och hela första halvleks främsta spelare, var Ángel di María ett utropstecken. Argentinaren hittade ständigt nya ytor och var den i hemmalaget som luckrade upp Barças försvar och tog sig förbi gång efter annan längs kanterna. Han assisterade Karim Benzema till både 1-1 och 2-1 – två mål som visserligen fransmannen förtjänar mycket cred för (inte minst andra målet som är världsklass rakt igenom), men det är di Marías aktioner före målen skapar chanserna.

Det är svårt att argumentera emot att di María ska spela i en mer central, fri roll på Real Madrids mittfält. Då får han tyglar fria nog att söka sig utåt kanterna vid behov, eller hålla sig centralt om han anser det vara ett bättre alternativ. Och just det, att välja och värdera situationer, är också något som 26-åringen blivit bättre på.

Leo Messi bäst på planen
För Barcelonas del var det en annan argentinare som visade vägen, och det är bara konstatera: Med Leo Messi i form blir Barça ett konkurrenskraftigt lag på den absolut högsta nivån – hur ihåligt försvaret än må vara.

Han frispelade Andrés Iniesta fram till 1-0. Han slog den avgörande passningen till Neymar som sedermera ledde fram till att han själv kunde sätta 2-2. Han slog också passningen i djupet till Neymar som ordnade straffen och det röda kortet på Sergio Ramos. Och så slog han in två straffar.

Det var Leo Messi som var den stora skillnaden i den här matchen.

Men det är förstås inget el Clásico utan kontroverser och diskussioner om domaren. Om Cristiano Ronaldo borde fått straff? Kontakten är tydlig, men sker dock strax utanför straffområdet. Neymar-situationen är inte mycket att snacka om – även om man kan tycka illa om regeln som bestraffar Real i dubbel bemärkelse genom att få Ramos målchansutvisad. Den sista straffen tyckte jag såg billig ut vid första anblicken, men den är svår att prata bort när man ser reprisbilderna rulla förbi och hur Iniesta stängs när han är på väg emellan Xabi Alonso och Dani Carvajal.

Helgens stora vinnare får därmed anses vara Atlético de Madrid, som nu är i serietopp (leder via inbördes statistik mot Real Madrid, som står på samma poäng). Bara en poäng skiljer topptrion och nio omgångar återstår. Och vilket titelrace det här lär bli, ända in i kaklet.