Champions League-hösten rullar vidare och snart är vi halvvägs in i gruppspelet. På tisdagskvällen ägde några riktiga häftiga matcher rum. Här kommer ett par tankar med fokus på de spanska lagen som var i aktion – Barcelona och Atlético.

Det var dukat upp för ett klassikermöte på San Siro där Barcelona gästade Milan. Men trots en intensiv första tredjedel av matchen – där det var Milan som öste på och hotade Barça – blev det till slut precis vad man kunde förvänta sig. Ett bolltrillande bortalag, där det enda som sken var de rödgula bortatröjorna, mot ett lågt sittande Milan som hade sina anfallare på den egna tredjedelen stora delar av matchen.

Barça skulle behöva en nummer nio-spelare
Den slutsats jag både under och efter matchen drar är att Barça tydligare än någonsin saknade spelet i djupled. Och det är ingenting man bara löser genom att sätta en sidledsspelande Xavi Hernández på bänken för att kasta in en betydligt mer direkt Cesc Fàbregas. Problemet ligger i att det finns alldeles för få spelare att slå bollen till. Milan gjorde precis som många andra skickliga lag mot Barcelona – tvingade Leo Messi väldigt djupt ner i planen. Strax utanför Milans straffområde hade argentinaren direkt två-tre spelare runt sig, och för att vara så involverad i spelet som han ständig vill var han tvungen att söka sig neråt i plan.

Då Neymar också gillar, och behöver, mycket boll för att prestera bra, samtidigt som Alexis Sánchez inte är typexemplaret på en bra djupledsspelare fanns det väldigt sällan någon spelare centralt i plan som hotade Milans mittbackar i djupet.

Vad drar jag då för slutsats av det här? Ska Tata Martino kräva att Messi har en ännu högre utgångsposition och inte söker sig neråt för att hämta boll? Givetvis inte. Det Barça behöver är en riktig nummer nio-spelare. Jag tror att dagens Barcelona, med samma spelartyper, plus en striker av Samuel Eto’os kvalité från fornstora dagar hade kunnat straffa samtliga lag dubbelt så hårt.

Med en central spjutspets i anfallet skulle givetvis Messi få en lägre utgångsposition, lite som han har i landslaget där Gonzalo Higuaín spelar som nia.

Det har spekulerats i att Tata Martino eftersträvar att göra Barcelona mer oförutsägbart och därför vill hämta in en klassisk nummer nio-spelare redan i januari. Hur det blir med den saken återstår att se, men spekulationerna lär inte avta efter matchen på San Siro.

Om Tata känner att problemen måste lösas illa kvickt finns alla möjligheter att en striker värvas in antingen i januari eller nästa sommar. Även om det finns en hel uppsjö av spännande talanger att fylla på med underifrån är såväl Jean-Marie Dongou och Sandro Ramírez (18) och Antonio Sanabria (17) ett par år för unga att redan nu ta steget upp till A-laget.

Iniesta letar fortfarande efter formen
Barcelona har klarat sig utan en traditionell nia tidigare, och kommer förmodligen göra det även fortsättningsvis. Det finns även annat som oroar att spelet inte flytit på lika bra som tidigare säsonger. Andrés Iniesta är en av anledningarna.

Mittfältaren, som i sina bästa stunder är en av världens skickligaste spelare, letar fortfarande efter formen och har inte alls kommit upp i sin normala standard. Det är ett par tvåfotare här och där, men flytet, passningarna och det förmågan att skruva upp tempot med bara ett par rappa steg har lyst med sin frånvaro.

Ska Barcelona lyfta en Champions League-pokal på Estadio da Lúz i maj nästa år måste man få igång den lagdel som tidigare varit deras starkaste – mittfältet.

Atléticos mest underskattade spelare levererar alltid
Han kan vara osynlig 89 minuter av en match, och slå lika många felpass som passningar till rätt adress. Men Raúl García är en spelare som gör enormt mycket nytta i det tysta, och framför allt är väldigt effektiv i straffområdet.

När David Villas form har sviktat var det föga förvånande att García fick chansen från start bakom Diego Costa i Atléticos match mot Austria Wien. Hur han tog chansen? Genom att göra en typiskt Raúl García-insats. Det vill säga inte göra mycket väsen av sig, slå bort ett antal passningar, men samtidigt vara väldigt produktiv framåt. Det blev en målnotering och en assist för mittfältaren i Wien – ett klart godkänt facit för en spelare som normalt sett är reserv.

Och hela Atlético visade att debaclet från i helgen inte skulle bli långvarigare än en match. 3-0 mot Austria Wien – där Diego Costa tryckte dit två mål i sin CL-debut – säkrade i princip avancemanget till slutspelet. Speciellt med tanke på att Zenit, som stod på en poäng inför omgången, bortaslog Porto.

Nu har Atlético guldläge att springa hem gruppen.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

Spanien är definitivt klara för VM i Brasilien. Detta efter att ha gjort sin plikt och besegrat Georgien hemma med 2-0 – även om ett kryss också hade räckt gott och väl för att säkra gruppen. Men det är väl lika bra att göra det snyggt, och vara på säkra sidan.

Utöver VM-biljetten – som var tisdagens och hela kvalets primära mål för Spanien – var det en speciell match för två herrar mot Georgien.

Först och främst för Andrés Iniesta, som är född och uppvuxen i Albacete, där matchen spelades. Iniesta växte upp i den lilla byn Fuentealbilla, och började sin fotbollskarriär i Albacete Balompié – en klubb han idag är majoritetsägare i. I somras var Albacete nära att gå i konkurs, då man hade över två miljoner i skulder som skulle betalas ut i löner. Då trädde Iniesta fram och skänkte den nödvändiga summan för att klubben skulle överleva.

I Katalonien är Andrés Iniesta en av de folkkäraste spelarna, och har en plats i mångas hjärtan. Men han är lika stor i Albacete, och inte minst i den lilla byn Fuentealbilla. Där finns såväl en gata uppkallad efter 29-åringen som en staty föreställande Don Andrés. I byn finns också en kopia av VM-pokalen som Iniesta sköt hem till Spanien 2010.

Därför var det förstås väldigt speciellt för Iniesta att träda ut på Carlos Belmonte-stadion i Alcabete på tisdagskvällen. Efter att han blev mottagen som en gud, serverat Álvaro Negredo fram till 1-0 och varit högst delaktig i Spaniens slutliga seger, blev han också utbytt i slutet till publikens stora fascination. Kanske inte för det faktum i sig att Iniesta blev utbytt – utan att man fick ytterligare en chans att verkligen hylla honom.

– Vi har fått ett fantastiskt mottagande här i Albacete, och att få uppleva det här för mig personligen, och dessutom säkra VM-avancemanget samtidigt är otroligt. Det går inte att begära mer, säger Iniesta enligt Marca efter matchen.
– Det här är någonting jag aldrig kommer att glömma.

Men bland gänget som fixade VM-platsen i sista kvalmatchen för Spanien var det ett annat namn som också stack ut: Alberto Moreno. Sevillas 21-årige vänsterback har gjort kometkarriär och fick mot Georgien landslagsdebutera från start.

För 1,5 år sedan var det nog ingen som ens kunde drömma om att Alberto Moreno skulle göras landslagsdebut vid det här skedet. Då, i början av 2012, spelade han fortfarande enbart med Sevillas reserver i tredjedivisionen där han inte heller alltid var ingjuten i startelvan. Han fick chansen att debutera i La Liga i april samma år, men det var först senare på hösten som han verkligen visade framfötterna.

Alberto tillhörde fortfarande Sevilla Atlético, men när skadorna duggade tätt i A-laget, samtidigt som vänsterbacken hade imponerat på såväl försäsongen som träningarna, gavs han chansen. Och han tog den, med råge. Sedan dess har Moreno varit ett återkommande namn i Sevillas startelva och idag han han petat Fernando Navarro permanent på vänsterbackspositionen.

En frisk Jordi Alba är fortfarande helt ordinarie i Vicente del Bosques landslag. Jag har väldigt svårt att tro något annat. Bakom honom är Nacho Monreal en ingjuten pjäs i laget som har varit med ett tag nu. Däremot är Monreal inte helt given i Arsenal utan har den här säsongen mest fått inrikta sig på inhopp. Därför känns platsen bakom Alba långt ifrån självskriven.

Får inte Monreal spela regelbundet i Arsenal lär han definitivt ligga i farozonen. Då är det också Alberto Moreno – om inte del Bosque ser Álvaro Arbeloa som ett bättre alternativ på den positionen, vilket vore konstigt – en lågoddsare till att ta en plats i VM-truppen.

För 1,5 år sedan hade Alberto Moreno precis debuterat för Sevillas A-lag. Då spelade han bara ett fåtal minuter i en match mot Athletic Club på San Mamés. På tisdagskvällen spelade han 90 minuter mot Georgien i sin A-landslagsdebut för Spanien – och hans kometkarriär har fått ännu ett kapitel i sagoberättelsen.

Matcherna har duggat tätt, och det har hänt ofantligt mycket. Här kommer några tankar från ett urval av helgens matcher och händelser. Mer från helgen utlovas senare.

Arrasate lever farligt i Real Sociedad
Säsongen började förtroendeingivande för Real Sociedad. Efter en komfortabel 2-0-seger mot Getafe i ligapremiären och övertygande kvaltriumf mot Lyon i Champions League var optimismen i klubben enorm. ”Nu är det dags att vi tar nästa steg och utmanar de största elefanterna” viskades det bland supportrarna.

Så här, åtta omgångar in, kan vi konstatera att Real Sociedad inte är i närheten att utmana några stora elefanter. La Real har inte vunnit i ligan sedan premiären, och i lördags tappade man sent borta mot Rayo Vallecano och förlorade med 1-0. Man har också två plumpar på lika många matcher i Champions League.

Den inför säsongen nye och ytterst oerfarne Jagoba Arrasate har knappast fått den start på säsongen varken han eller klubben hade hoppats på. Nu har det redan börjat surrats om att San Sebastián-klubben kikar efter potentiella alternativ om kräftgången fortsätter.

Utanför Spanien var det absolut viktigaste att man kvalificerade sig för Champions League. Ingen väntar sig att de ska gå vidare – det vore bara en bonus. Man kan förstås inte ställa ut skorna och vara nöjda att ha nått gruppspelsfasen, att spela CL-fotboll är något alla spelare givetvis drömmer om. Men om Arrasate ska bli kvar måste han börja prioritera ligaspelet fullt ut, för börjar man inte samla på sig poäng kan man lika gärna gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde för ett par år sedan.

Förmodligen får inte Arrasate så många chanser till. Han har varken fått igenom någon självklar spelidé eller fått ordning på gruppen på samma sätt som Philippe Montanier fick ifjol. Men å andra sidan var fransmannen också väldigt kritiserad vid samma tidpunkt förra säsongen – något han sedan lyckades vända helt.

Vinnarmentaliteten finns i Real Madrids dna
Tur, säger någon. Hjälp av domaren, säger en annan. Det må hända att Real Madrid både haft lite tur och hjälp av domaren under säsongsinledningen, men att de lyckats vända och vinna flertalet matcher i absoluta slutskedet är ingen tillfällighet.

Det är en gnutta tur att Cristiano Ronaldo skjuter via en Levante-spelare och till slut får in bollen i mål via stolpen. Men det är inte tur att hela tiden tro på det man gör, tro på att man kan vinna, och framför allt att man vågar göra det.

Just detta är någonting som ligger i Real Madrids dna. Mot Real Betis avgjorde Isco med en nick i 86:e minuten. Mot Elche fick man straffspark i 95:e (förvisso med god hjälp av domaren) där Ronaldo gjorde mål, och i lördags vände man underläge 1-2 till seger efter sena mål av först Álvaro Morata och sedan – förstås – Cristiano Ronaldo.

Vissa saker är svåra att förklara. Jag tror inte ens Real Madrid själva förstår alltihop. Men det råder inga tvivel om att det inte enbart är tur eller hjälp av någon annan som framkallar en segermaskin som prenumererar på att avgöra sent i matcherna.

Neymar kan ersätta Messi
Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord, men Neymar har bevisat motsatsen. Brassen har bevisat att han har precis alla medel som krävs för att kunna ersätta Leo Messi som Barcelonas ledstjärna i offensiven när argentinaren saknas.

Neymar har varit fullkomligt lysande hela säsongen, men de två senaste matcherna, när Messi saknats, har han både fått och tagit större ansvar. Och han har klarat uppgiften med bravur.

Mot Celtic var han en av planens absolut bästa spelare och den som alltid hittade på någonting vettigt offensivt för Barcelona. Mot Valladolid i lördags fick han chansen i Messis normalt sett centrala anfallsroll – och bevisade att han även hanterar den på ett ypperligt sätt. Med sin rörlighet, fantasi och kreativitet ser han alltid till att hitta på något av värde. Redan nu, efter bara ett par månader i Europa, är det häpnadsväckande hur stor respekt motståndarna redan har för honom.

David Villa måste hitta formen
Atlético Madrid fortsätta segra. På söndagen kom åttonde (!) raka ligasegern på åtta matcher efter 2-1 hemma mot Celta Vigo. Lika mycket som Atlético som lag imponerar, lika mycket imponerar anfallsstjärnan Diego Costa som återigen stod i centrum. Han lyckades både bränna en straff och göra två mål innan matchen var över.

Faktum är att det tog Costa exakt 38 omgångar att göra tio mål förra säsongen (han gjorde två i sista omgången). Samma notering är han uppe på nu, efter blott åtta spelade matcher. Anfallaren är i sitt livs form, och har aldrig spelat bättre fotboll. Frågan som Atlético och Diego Simeone nu måste ställa sig är hur övriga anfallare ska finna målformen.

När en spelare är i så pass bra form som Diego Costa just nu är i blir det naturligt att bollarna spelas på honom. Men för att Atlético inte ska falla ner i djupa dippar är det livsviktigt att ha igång flera samtidigt och att målskyttet sprids ut. En av Simeones önskningar inför säsongen var att mittfältarna skulle kliva fram mer och göra mål. Raúl García, Koke & Arda Turan har alla svarat upp bra. Däremot har Costas anfallskollegor David Villa, Léo Baptistão och Adrián López haft det kämpigare med målskyttet.

Villa har förvisso gjort två ligamål, men har en rejält nedåtgående form. Mot Porto i Champions League förra veckan blev han utbytt redan i paus. Mot Celta Vigo gjorde han på nytt en ganska slätstruken insats, där han två missade jättechanser är det som river på näthinnan.

En Villa från Valencia-tiden hade gjort mål på minst ett av två bra lägen. För Atlético är det viktigt att ha el Guaje i bra form inför fortsättningen så man inte står och faller med Diego Costas målproduktion.

Arda Turan återigen avgörande för Atlético
För två veckor sedan skrev jag om Arda Turan, som var tångan på vågen i Atlético Madrids seger hemma mot Zenit St: Petersburg. I den matchen var turken bra, men absolut inte på sin topp.

I tisdagens möte med Porto, borta på erkänt svåra Estadio do Dragão, var turken inte bara bra. Han var helt briljant.

Men det var efter en överraskande seg första halvlek från Atlético som Arda tuggade igång maskinen. Han tog tag i spelet och med sin fina bollbehandling och styrka i att hålla i lädret gav han medspelarna tid och rum att hinna flytta upp sina positioner. Utan Arda Turan vet jag inte hur Atlético Madrid skulle vunnit mot Porto, för han har saker i sin verktygslåda som ingen annan i truppen har.

Vid ställningen 1-1 serverade Arda en genomlöpande Raúl García friläge – men mittfältskollegan sköt rakt på Hélton i Porto-målet. Det var inte den första smörpassningen turken slog under matchen, och hade lagkamraterna varit lite effektivare och kyligare hade 2-1-målet kunnat komma tidigare.

Men för Atléticos del kanske det var bra att det väntade. Den läckra frisparksvarianten som för tankarna till Tomas Brolin-målet i VM 1994 kom med bara minuter kvar att spela, och Porto hann aldrig riktigt få in en ordentlig slutforcering.

Att det var just Arda som fick stå för avgörandet kändes också helt korrekt sett till hur matchen hade sett ut. Å andra sidan var det en tydligt inövad variant, och det var turken som skulle avsluta. Men just den här kvällen känns det som ingen hade gjort det bättre än Arda. Smack, upp i nättaket, och sex poäng och sex möjliga för Atlético i Champions League.

I söndags bröt man en trend på 14 år utan ligaseger mot värsta rivalen Real Madrid. Mot Porto bröt man portugisernas svit på 32 raka hemmamatcher utan förlust. Det går, milt uttryckt, rätt bra för Madrid-klubben på alla håll och kanter just nu.

Gabis betydelse är underskattad
En annan som betydde A och O för Atlético mot Porto var förstås Gabi. Men kaptenen på det centrala mittfältet är sällan dålig, och han föregår alltid med gott exempel i form av inställning och attityd.

All lag behöver en ledare, och Gabi är den självklare ledaren i Atlético. Han är den som ständigt manar på, ser till att alla spelare och fokuserade, och inte minst är den som ofta styr tempot i lagets passningsspel och också den som sätter in den första pressen för att återerövra bollen.

Hade Gabi haft Xavi Hernández passningsfot hade han förmodligen redan nu ansetts som en av världens bästa mittfältare. Tyvärr brister han lite på den fronten, även om han är djupt underskattad. När Koke fick sitta på bänken var det Gabi som fick ansvaret på lagets fasta situationer mot Porto. Resultatet? Två målgivande passningar.

Gabi är ledaren, hjärtat och spelaren som kanske personifierar dagens Atlético Madrid allra bäst, men han har också många andra kvalitéer som är värda att krediteras.

Bartra visade att han är redo på riktigt
I helgens ligamatch mot Almería var det Leo Messi som sin vana trogen stal rubrikerna, men i första hand inte för sitt mål, utan för att han utgick skadad. Den spelare som ute på planen utmärkte sig mest, tillsammans med Almerías trollkarl Suso, var Barcelona-försvararen Marc Bartra.

22-åringen gjorde sin första start för säsongen efter att ha agerat inhoppare vid ett par tillfällen, och han tog sannerligen väl tillvara på chansen. När mittbackskollegan Gerard Piqué inte var med på noterna fanns Bartra ständigt på rätt plats som en räddare i nöden. Han var den som återvann flest bollar av samtliga under matchen – 13 stycken, och fick över 50 procent av rösterna när den katalanska tidningen Sport höll en omröstning på sin hemsida om vilken spelare som var planens bäste.

Men så var det ju trots allt Almería. En motståndare som har sina begränsningar och där Barcelona efter Messis tidiga 1-0-mål kunde spela väldigt kontrollerat.

Det stora provet för Bartra skulle komma i tisdagens Champions League-match mot Celtic. Då både Carles Puyol och Javier Mascherano var skadade rådde inga tvivel om att Bartra skulle få chansen från start, speciellt inte efter insatsen mot Almería. Och om han tog vara på chansen i helgen, gjorde han tveklöst detsamma på Celtic Park.

Bartra var solid på alla plan, och visade framför allt upp karaktär på planen som till och med Puyol hade blivit stolt över – något som även Piqué borde lära efter.

Både Mascherano och Puyol ska vara fullt tillfrisknade efter landslagsuppehållet som stundar efter kommande helgomgång, men så som Bartra har presterat nu borde han inte förpassas till frysboxen utan snarare få en ärlig chans att utmana om en startplats. Och den som borde känna sig mest orolig för att trilla ur startelvan är Gerard Piqué, inte bara på grund av höstens prestationer utan baserat på ett år av ojämna insatser.

Champions League har gjort ligaspelet lidande för Sociedad
Säsongen började alldeles fantastiskt för Real Sociedad med en säker seger i ligapremiären hemma mot Getafe, följt av avancemang i CL-kvalet mot Lyon med totalt 4-0. Men därefter har det gått lås i maskineriet. Mycket kan Jagoba Arrasate ta på sig själv.

Även om matchandet har varit tufft drar jag slutsatsen att Arrasate roterat sin spelartrupp på tok för mycket under säsongsinledningen. I nästan enbart CL-matcherna har bästa möjliga startelva spelat – annars har det varit små rotationer hela tiden. Klarar man av att hålla igång så många spelare som möjligt samtidigt vinner man enormt mycket på det i längden. Men har man inte tillräckligt skickliga ersättare och samtidigt roterar för mycket blir det ingen kontinuitet vilket snarare medför en negativ effekt.

Jag skulle vilja säga att La Real tog fjärdeplatsen förra säsongen just för att man roterade en hel del och har en bra kvalitativ bredd i truppen, framför allt offensivt. Samtidigt är det hyperviktigt att få en bra start på säsongen så man inte halkar efter konkurrenterna. Arrasate har roterat från första ligamatchen och i det här fallet har utfallet inte varit lyckosamt.

Det är förståeligt att man vill satsa på att ta sig vidare i Champions League efter tio års väntan och den strålande säsong man gjorde ifjol. Men någonstans måste man ändå prioritera. För en klubb som Real Sociedad måste ligaspelet vara av högsta prioritet, i alla fall vid det här skedet av säsongen. Det är inte meningen att man ska låta reserverna spela i CL – men samtidigt inte vila för många nyckelspelare i ligaspelet så att det blir lidande.

På lördagen fick Real Sociedad 0-0 hemma mot Málaga, en match som hade kunnat sluta precis hur som helst. Det var La Reals sjätte poäng på fem matcher, något som inte är helt godkänt. När lag som Valencia, Sevilla och Real Betis, som är förväntade konkurrenter i kampen om Europa-platser, är läget förstås inte lika kritiskt. Men då ska man samtidigt komma ihåg att samtliga nyss nämnda lag har haft riktigt tuffa spelscheman inledningsvis och garanterat kommer lyfta i tabellen. Sociedad går först nu in i en tuff period där flera svåra matcher väntar i ligaspelet. Redan på tisdag åker gästar man Camp Nou för att ta sig an Barcelona.

Vi såg alla vad som hände med Villarreal när de inte lyckades kombinera ligaspelet med Champions League för ett par säsonger sedan, och ramlade ur La Liga. Nu är vägen dit otroligt lång för Real Sociedad, och rycker man bara upp sig kommer man inte vara inblandade i någon bottenstrid. Men då måste man också ta sig i kragen och Arrasate måste börja prioritera rätt.

Víctor Valdés – Barcelonas just nu bäste spelare
Lionel Messi gjorde hattrick mot Ajax i onsdags. På lördagskvällen var det Pedro Rodríguez tur mot Rayo Vallecano. Men för tillfället råder det inga som helst tvivel om vem som är Barcelonas bäste spelare – Víctor Valdés.

Målvakten har varit helt enorm under säsongsinledningen och gång efter annan klivit fram som en räddande ängel för katalanerna. Mot Ajax stod han för tre-fyra fantastiska räddningar och nu senast, mot Rayo, klev han på nytt fram och räddade Barcelona åtskilliga gånger.

När spelet i vissa matcher blivit mer direkt, vilket framför allt är när Xavi Hernández inte spelar, blir också defensiven mer lidande. Det har inte osat någon självsäkerhet i Barcelonas försvar, och hade det inte varit för Valdés smått sinnessjuka formtopp hade man nog inte haft full pott i ligaspelet vid det här laget.

Först när Valdés lämnar Barcelona tror jag den allmänna uppfattningen om honom kommer ändras. Han är en ideal målvakt för den katalanska klubben och det kommer bli en nästan omöjlig uppgift att ersätta honom.

I övrigt bör Paco Jémez och hans Rayo hyllas för insatsen mot Barcelona. Nu räckte man inte till över 90 minuter, men framför allt den första halvleken var fantastisk bra. Allt från publikens energi och passion till spelarnas intensitet och mod att gå ut och möta Barça med samma spelfilosofi var fantastiskt att se. Faktum är att Rayo, som första lag på över fem år, faktiskt vann bollinnehavet i matchen med 51-49 räknat i procent. Tacka vet jag Paco Jémez för det.

Koke återigen enorm för Atlético
När Arda Turan på nytt vilades flyttades det tyngsta lasset gällande kreativiteten på mittfältet över på Koke. Och återigen bevisade den nyblivne landslagsmannen vilka kvalitéer han besitter. 21-åringen var bäst på plan för sitt Atlético borta mot Valladolid i lördagens sena match.

Framför allt visade Koke återigen upp sitt spelsinne och utomordentliga passningsspel. Han har alltid varit en utpräglad passningsspelare, men frågan är om han inte tagit ytterligare ett par kliv framåt gällande just den fronten. Han hittade flera gånger om fram med den avgörande passningen och skapade säkert fem livsfarliga lägen tack vare sin spelskicklighet och sin känsliga högerfot.

Att han också fick kreditteras för två assist blev grädden på moset. Först slog han till med en läcker volleyassist till Raúl García, något som mycket väl kan vara en kandidat till säsongens assist. Därefter frispelade han Diego Costa som punkterade tillställningen med sitt 2-0-mål.

Koke måste finnas i del Bosques planer
Jorge Resurrección, eller kort och gott Koke som han kallar sig, har haft en spektakulär utveckling det senaste året. När Atlético Madrid vann Europa League 2012 stod han i skuggan av Diego Ribas och fick mestadels agera inhoppare. I dagens Atlético är han en nyckelspelare både på och utanför planen.

När Madrid-klubben inte fick in någon renodlad ersättare till Diego förra sommaren lyftes det tyngsta ansvaret gällande den offensiva kreativiteten på mittfältet över på Arda Turan. Ett ansvar som turken axlat väl, men han har också fått god hjälp av just Koke. Den normalt sett centrala mittfältaren, som trivs allra bäst i en djupare roll där han kan fördela bollar och styra tempot i matcherna, har fått en alltmer utpräglad offensiv roll under Diego Simeones era.

Och utvecklingen för den nu 21-årige spanjoren har varit enorm. Förra säsongen tog han en helt ordinarie plats i Atlético, och växte ut till en nyckelspelare. Han spelade från start mot Chelsea i UEFA Supercup, och stod för en assist i 4-1-segern. Han spelade från start i Copa del Rey-finalen mot Real Madrid, och stod för en matchavgörande assist till João Mirandas 2-1-mål. Därtill assisterade han även till ett mål i finalen i U21-EM i somras – en turnering som Spanien skojade hem.

Av allt att döma sett till säsongsinledningen är Koke redan nu redo att ta ytterligare ett kliv i sin utveckling. Han blev i augusti för första gången uttagen i den spanska landslagstruppen, och i den senaste VM-kvalmatchen mot Finland spelade han från start. I sin Champions League-debut på onsdagskvällen gjorde Atléticos yngling en ny storartad insats när Zenit besegrades på Vicente Calderón, detta inför ögonen på Vicente del Bosque på läktaren. Koke blev utsedd till matchens spelare av UEFA och gjorde sin vana trogen när det handlar om viktiga matcher en assist.

Fortsätter Koke att utvecklas i samma raska takt som det senaste året finns det all anledning att tro att han är en del av Spaniens VM-trupp i Brasilien nästa sommar.

Arda Turan var tungan på vågen för Atlético
Koke blev matchens lirare, men en spelare som definitivt förtjänar uppmärksamhet och hyllningar efter Atléticos 3-1-seger mot Zenit är Arda Turan. När matchen stod och vägde efter Hulks fantastiska kvittering i början av andra halvlek var det turken som tog tag i taktpinnen.

Först krigade han in ledningsmålet fram till 2-1 efter en nästan komiskt tilltrasslad situation. Därefter serverade han inhopparen Léo Baptistão till det definitiva avgörandet drygt tio minuter från slutet.

Atlético har alla möjligheter att gå långt i säsongens Champions League-upplaga. Men ska man göra det krävs det att Arda Turan är i slipad form. Han är med sin finurlighet och passningsstyrka en spelare som gör skillnad.

Messi gav svar på tal
Mot Galatasaray svarade Cristiano Ronaldo för ett enastående hattrick. I Barcelonas Champions League-premiär gav Lionel Messi svar på tal med sina tre fullträffar. Även om jag själv inte gillar diskussionen mellan Ronaldo och Messi när det gäller spelare för spelare, då de är väldigt olika och har många olika spelkvalitéer, går det inte komma ifrån en sak: båda är fantastiska målskyttar. Och de triggas definitivt av varandras ständiga framgångar – oavsett vad de själva har att säga om saken.

Leo Messi skulle aldrig sticka ut stolen och säga att han spelade för att göra fler mål än Ronaldo. Det gör han förmodligen inte heller. I första hand spelar båda supermålskyttarna för sina lag, men innerst inne finns det hela tiden en vilja att vara bäst och dra de största rubrikerna. Jag tror vi bara kan sätta och tillbaka och njuta av att de här helt enastående fotbollsspelarna faktiskt är verksamma under samma tidsperiod.

Barcelonas match mot Ajax i övrigt blev aldrig någon rafflande historia. Holländarna hade något överraskande mycket bollinnehav, något som dels beror på deras egen skicklighet, men också att Tata Martino valde ett mer rakt och direkt spel med Cesc Fàbregas från start istället för Xavi Hernández på mittfältet.

Utan att skapa överdrivet med chanser blev det en betryggande och säker 4-0-seger för katalanerna. Precis som många av de andra storlagen i årets CL visade man prov på effektivitet.

– Vi var inte så bra som 4-0 antyder om, men att göra fyra mål är en enorm styrka. I andra halvlek kunde vi kontrollera matchen bättre, summerade Tata Martino på den efterföljande presskonferensen.

Citatkälla: MundoDeportivo.es

Ligaspelet är äntligen igång igen och här kommer lite tankar och analyser från de två stora matcher som lördagen bjöd på.

Neymar imponerade mest – men Messi var skillnaden
Rafflande och spännande är ord otillräckliga för att beskriva. När Neymar serverade Lionel Messi till 2-0 såg det ut att vara spiken i kistan för Sevilla – som kort dessförinnan hade fått ett mål märkligt bortdömt. Men andalusierna hade långt ifrån gett upp. Ivan Rakitic tryckte in reduceringsbollen, och kroaten serverade i den sista ordinarie spelminuten Coke till kvitteringen på hörna.

Från en match som var relativt tillknäppt och såg ut att vara klappat och klar i och med Messis 2-0-mål blev det till en alldeles hårresande historia. För det var inte kvart vid 2-2. Trots att Neymar hade varit Barcelonas ledande stjärna och imponerat med flera fantastiska aktioner, var det ändå en viss argentinare som skulle stå i centrum efteråt. Messi hade överlag inte övertygat om såg mest ut att lalla omkring på planen och vänta på att bli serverad. Men med en kvart kvar hände något – Messi började kämpa febrilt både i offensiv och defensiv riktning. I matchens sista anfall forcerade han så fram längs högerkanten och fick in bollen framför mål, där Alexis Sánchez lyckades trycka in en retur från Beto i Sevilla-kassen.

Det går förstås inte göra annat än att lida med Sevilla som dels fick ett bortdömt mål, men ändå lyckades samla styrka och hämta upp ett 0-2-underläge till oavgjort. Att trots det falla på målsnöret måste förstås vara blytungt och ett slag under bältet för laget – som redan haft en tuff säsongsinledning.

Diego López överbevisade alla på nytt
Är det fortfarande någon som tvivlar på Diego López kvalitéer? Någon som undrar varför han på största allvar kan gå före Iker Casillas i både José Mourinhos och Carlo Ancelottis världar? Tja, det lär förmodligen finnas en hel del där ute i stugorna som har sina tvivel och sitter förundrade över hur kaptenen, själen och hjärtat i Real Madrid fortsatt sitter på bänken, men för er som såg Villarreal-Real Madrid lär det åtminstone vara några som ändrat sin uppfattning.

Nu har vi visserligen inte sett Casillas i aktion mer än i en VM-kvalmatch och under försäsongen, men det Diego López visade upp mot ”de gula ubåtarna” på El Madrigal under lördagskvällen var fullkomligt enastående. Den gänglige målvakten gjorde paradräddning efter paradräddning och var den som på egen hand såg till att det bara stod 1-0 till hemmalaget efter en halvtimmes spel. López har alla egenskaper en målvakt av absolut världsklass ska ha, och agerar dessutom med allra största lugn. En framstörtande Jonathan Pereira? Det fixar jag. Ett kanonskott av Rúben Cani? Äh, det plockar jag. Ungefär så måste det låta i Diego López huvud – annars markerar han allting väldigt bra.

Nu släppte visserligen Real Madrid-målvakten två bollar förbi sig, men var tvivelaktigt matchens bäste spelare på El Madrigal. Utan att säga varken ditt eller datt undrar jag innerligt vad Vicente del Bosque har i tankarna just nu. Han lär ju inte missat matchen, menar jag.

Gareth Bale då? Jovars, han fick sina utlovade 60 minuter och hann göra ett mål. Utöver det såg man att det fortfarande saknas en hel del från toppformen. Däremot kan ett mål vara otroligt mycket värt i ett så här tidigt skede. Asier Illarramendi, som också debuterade, såg mer varm ut i kläderna.

Villarreals kreativa mittfält imponerade
De gula ubåtarna från den lilla staden Vila-Real fortsätter att imponera i säsongsupptakten. Efter tre raka segrar kom dock första poängtappet, men jag är fullt övertygad om att man snarare ser det som en vunnen poäng än någonting annat eftersom motståndet hette Real Madrid.

Och Villarreal var definitivt värda poängen. Den första halvtimmen var den bästa på hela säsongen och hade det inte varit för just Diego López makalösa räddningar hade det lika gärna kunnat stått 3-0 istället för 1-0 efter en halvtimme. Framför allt var det hela mittfältet med Javier Aquino och Rúben Cani på kanterna, samt bolltrollaren Manu Trigueros och kapten Bruno Soriano centralt som imponerade. Modet och sättet att gå ut och möta Real Madrid på är inte bara övertygande utan också väldigt kaxigt. När man dessutom lyckas väldigt bra är det bara applådera.

Ni som blev överraskade över Villarreals insats kan nog spänna fast säkerhetsbältena och göra er redo för mer. De gula ubåtarna är inte i La Liga för att slåss i botten – de är tillbaka för att ta sig tillbaka och etablera sig som det topplag man trots allt var.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Några tankar och analyser från söndagens hetaste ligamatcher, med fokus på storlagen Real Madrid, Atlético, Barcelona och Valencia.

Luka Modric dominerade mittfältet
Han fick utstå en hel del kritik under förra säsongen, Luka Modric. Och i viss mån var den helt befogad. Kroaten inledde ganska tafatt i Real Madrid men spelade upp sig allt mer under våren – även om han hade svårt att spela in sig i startelvan.

Nu har Modric fått en gyllene chans att verkligen etablera sig i startelvan då Xabi Alonso återfinns på skadelistan minst ett par månader framöver. Och mot Athletic Club kan man verkligen säga att mittfältaren tog chansen. Modric fördelade bollar på ett utomordentligt sätt, han var alltid i rörelse och agerade överlag väldigt klokt.

Att Isco blev den första spanjor som i ligasammanhang gjorde två mål sedan Raúl lyckades med bedriften 2009 eller att Cristian Ronaldo öppnade sitt målkonto för säsongen lär förmodligen dra flest rubriker efter matchen. Men faktum är att Real Madrid verkligen är i behov av en spelare som kan styra tempot och agera djup spelfördelare i Xabi Alonsos skadefrånvaro, och när Luka Modric spelar som mot Athletic är det inte några något problem. Fortsätter han så kommer det rentav bli svårt för Alonso att återta sin plats.

Atlético närmar sig giganterna
På grund av det rådande TV-avtalet i Spanien är det i snudd på omöjligt för andra lag att utmana Barcelona och Real Madrid på allvar. Ingen klubb har i närheten av samma ekonomiska resurser och drar heller inte in i närheten av lika mycket på sponsorpengar.

Men fotboll är ju trots allt ett spel som avgörs över 90 minuter på planen. Och är det något lag som i alla fall känns närmare gigantduon än någonsin är det Atlético Madrid. De bevisade mot Barcelona i Supercupen att de höll jämna steg och slog Real Madrid i Copa del Rey-finalen. Nu har de rödvit-randiga inlett ligasäsongen på bästa möjliga sätt, och det som framför allt får mig att dra slutsatsen att de närmat sig är två imponerande bortasegrar.

Ofta är det just de där tuffa bortamatcherna som blir avgörande i slutändan. Vinner man mot toppenkonkurrenter på bortagräs syns det tydligt på tabelläget. Atlético Madrid slog i premiäromgången Sevilla borta med 3-1. I helgen tog man en ny skalp på bortaplan när Real Sociedad besegrades med 2-1 på Anoeta.

Jag har svårt att tro att Atlético Madrid kommer fira en ligatitel nästa vår, men att man skulle hamna 30 poäng bakom Real Madrid och Barcelona vore en betydligt större överraskning. Med ett par, som det ser ut, starka nyförvärv på transferfönstrets sista timmar, får man även in den bredd och konkurrens i truppen som behövs.

Valencia & Barcelona gav lektion i dåligt försvarsspel
Som åskådare var det en sprudlande tillställning fyllt med målchanser och många fina mål. Som analytiker av anfallsfotbollen fanns det mycket positivt att grotta ner sig i. Som analytiker av försvarsdelen både för Valencias och Barcelonas del fanns mycket mer att önska än vad som visades upp på Mestalla under söndagskvällen.

Valencia hade framför allt svårt att komma åt ytan mellan de defensiva mittfältarna och försvaret. Leo Messi fick gång efter annan trampa in i just den ytan och det är precis då han är som farligast. Adil Rami och Ricardo Costa verkade tämligen osäkra i uppspelsfasen och såg inte alls ut att trivas med varandra. Återigen står frågan varför inte Jérémy Mathieu får chansen som mittback vilandes över Miroslav Djukic.

För Barcelonas del är försvarsproblemen mindre, men minst lika tydliga. Framför allt brister man på fasta situationer och i inläggsspelet – precis så de sätt som Valencia gjorde sina två mål på. Det finns ett gångbart argument som säger att Barcelona frustreras på fasta situationer över att inte ha tillgång till längre spelare. Däremot finns det en hel del frågetecken över hur markeringsspelet fördelas då man tveklöst är begränsade i antalet långa spelare i eget straffområde. Tata Martino kan inte trolla, men han kan se till att markeringsspelet sköts på ett betydligt bättre sätt och där har Barcelona något att jobba med.

I övrigt då? Leo Messi vann målkampen med 3-2 mot Hélder Postiga. Argentinaren hade spelmässigt ingen spektakulär dag, men gjorde likväl tre mål och hade med lite flyt lika gärna kunnat göra fem-sex.