Arkiv för kategori Champions League

- Sida 2 av 5

Manchester City är en Premier League-klubb i spansk kostym

av Adam Pinthorp

Ingen kan motsäga sig att Spanien har dominerat fotbollsvärlden de senaste åren. A-landslaget är regerande såväl Europa- som världsmästare, ungdomslandslagen forsar fram och levererar storartade resultat och klubblagen i den inhemska ligan har gått bra även utanför landets gränser.

Den stora skillnaden nu gentemot hur det var för tio år sedan, är att spanjorer allt oftare lämnar hemlandet för att ta sig an utmaningar i andra ligor. När de små, kvicka lirarna började värvas till Premier League för några år sedan var det många som skruvade på sig i förundran och anade misslyckande. I dag har nästan varje toppklubb i ligan en spansk stjärna i laget, eller för all del en spelare som hämtats in ifrån La Liga.

Juan Mata var Chelseas bästa spelare under sina två första säsonger i klubben. Santi Cazorla utsågs till Arsenals bästa spelare under sin debutsäsong i klubben i fjol. Michu gjorde detsamma för sitt Swansea. Alla är spelare som innan flytten till den brittiska övärlden redan hade gjort sig ett namn i Spanien – men som först när de började leverera i Premier League fick övriga fotbollsvärlden att öppna ögonen.

I Spanien delar Real Madrid och Barcelona på en klar majoritet av pengarna från TV-avtalet, vilket gör att de övriga klubbarna för kriga med små medel för att hålla sig över vattenytan. För en del går det hyfsat, för andra är det en ständig kamp för sin existens.

Många klubbar räddas av att ungdomsakademierna är väl utvecklade. När resurserna inte finns att värva in dyra spelare från andra klubbar får man ta det man har – men i Spanien behöver inte det alla gånger betyda något negativt. Tvärtom.
Att förädla talanger till stjärnor och sedan sälja vidare dyrt och tjäna en rejäl hacka på affären är ett sätt för många spanska klubbar att gå runt.

I Premier League fungerar TV-avtalet på ett helt annat sätt, och där är det betydligt mer jämnt fördelat. På de senaste åren har många klubbar riktat blickarna åt den spanska ligan för att göra spelarfynd.

Swansea är ett bra exempel, men den klubb som anammat hela den spanska fotbollsideologin bäst är utan tvivel Manchester City. Tränaren Manuel Pellegrini hämtades in från Málaga, och chilenaren tog med sig två spanjorer från sin ledarstab till Manchester. Därtill finns sju spelare med La Liga-anknytning i A-laget och samtliga är viktiga figurer i Pellegrinis lagbygge.

City är ett Premier League-lag i spansk kostym. De spelar snabbt, tekniskt, passningsorienterat och fantasifullt.

Det hela började när man 2010 plockade in David Silva från Valencia och Yaya Touré från Barcelona. Två spelare som i Spanien redan hade ett gott rykte, men som i City blev fulländade stjärnor och nådde ut till den breda massan. I dag är de två av klubbens absolut viktigaste spelare. Precis som Sergio Agüero (värvades från Atlético de Madrid), Álvaro Negredo och Jesús Navas (båda från Sevilla i somras).

Manuel Pellegrini har samlat sina erfarenheter från tiden i Villarreal, Real Madrid och Málaga och gett Manchester City en tydlig identitet.

I kväll skrivs ett nytt kapitel i klubbens historiebok. Man kliver för första gången någonsin in i slutspelsfasen av Champions League, och vad passar bättre än att man möter ett spanskt storlag. Citys framgång de senaste åren understryker förstås vilken underskattad kvalité det finns i spanska klubbar bakom gigantduon. Det är värt att tydligt poängtera.

Det som kryddar kvällens möte till max är den direkta kopplingen som finns klubbarna emellan. Txiki Begiristain och Ferran Soriano, nuvarande sportchef respektive VD i Manchester City, har tidigare jobbat för Barcelona. De satt i ledningen under Joan Laportas tid som president, och har liksom Laporta själv en väldigt ljummen relation till Sandro Rosell, som för några veckor sedan sa upp sig från presidentposten.

Med Josep María Bartomeu vid rodret har det hittills varit både lugnare och mer öppenhjärtigt från Barcelonas håll, och det finns ingen anledning att vara orolig över skandalscener på VIP-läktaren i kväll. Däremot kan vi nog ta föregivet att firma Begiristain/Soriano säkerligen vill knäppa Barça på näsan – och givetvis vice versa.

I kväll ställs City inför sitt hittills största examensprov. Klarar de av att besegra en av klubbarna vars fotbollstänk och spelfilosofi de anammat de senaste åren? Matchen betyder ofantligt mycket för Manchester City. Men jag inbillar mig att den betyder ännu mer för La Liga-bekantingarna i klubben. Manuel Pellegrini vill hävda sig, Álvaro Negredo vill göra mål mer än någonsin, Yaya Touré vill visa sina gamla lagkamrater att han lyft sig ännu mer i City. De vill visa vägen.

Och det är nog så att de måste kliva fram om Barcelona skall skjutas bort från Champions League-turneringen redan i åttondelen. Den spanska jätten har trots allt sju raka CL-semifinaler på CV:t. City har aldrig varit i slutspel.

Ett par nycklar i matchen:

Mittfältsspelet: ”Har man bollen kan man inte släppa in något mål”, är en gammal klyscha. Och det kommer bli viktigt med bollinnehav på Etihad Stadium i kväll, men framför allt kommer det bli viktigt för båda lagen att inte tappa bollen i fel lägen. Det lag som sköter mittfältsspelet bäst, och vinner den kampen på mittplan, kommer ha ett övertag inför returen.

Luftspelet: Är det på någon front City har en rejäl fördel gentemot Barcelona är det i luftspelet. För katalanerna gäller det att minimera hörnor och fasta situationer i den mån det går, och sedan agera smart i markeringsspelet. Troligtvis kommer man bara ha Gerard Piqué och Sergio Busquets som någorlunda långa utespelare, och där kommer City ha fler.

En argentinare tillbaka och en walesare på rätt väg

av Adam Pinthorp

Bara Atlético Madrid säkrade gruppsegern, men övriga andra spanska lag var förstås också igång med Champions League-spel i veckan.

Real Sociedad kan nog räkna bort sina chanser för avancemang efter en ny match utan mål hemma mot Manchester United (0-0) – även om hoppet om tredjeplatsen fortfarande finns i gruppen.

Två lag som inte bör oroa sig för att bli sist i sina respektive grupper är Real Madrid och Barcelona. Huvudstadsklubben fick en väckarklocka i form av Arturo Vidals straff (som för övrigt var makalöst bra slagen) i slutet av första halvlek, och drog i en annan växel i andra. Cristiano Ronaldo fortsätter sin galna målform och har nu också gjort mål på Juventus Stadium – något han tydligt klargjorde med sin målgest vid 1-1-målet.

Gareth Bale är definitivt på rätt väg
En annan som hittat rätt mer och mer är Gareth Bale. Efter att ha kommit igång med såväl mål och framför allt assist den senaste veckan slog walesaren till på nytt och gjorde 2-1-målet på ett otroligt skickligt sätt. Han har kritiserats hårt, och kommer förmodligen och göra resten av sitt liv, men sakta men säkert har Bale börjat växa in i skorna i Real Madrid – även om de är nästan orimligt stora att fylla.

Får Real Madrid ut det bästa av två världar i form av en djupledslöpande Cristiano Ronaldo till vänster och en genombrottsvillig Gareth Bale till höger kommer man kunna ruska om försvaren ordentligt framöver. Ska vi vara helt ärliga kan de nog göra mer än så faktiskt.

Messi i målprotokollet – och Barça showade
Även de som tvivlade på att Messi skulle återuppstå och på nytt skjuta in sig i målprotokollet är nu motbevisade. Fast det var framför allt lagmaskinen Barcelona som malde ner Milan på Camp Nou igår. Man hotade från såväl båda kanterna som centralt i planen, och många av spelarnas formkurva pekar uppåt.

Milan är inte samma Milan som man var för ett par år sedan, och definitivt inte samma lag man var ytterligare fem-sex år tillbaka i tiden. Men man har klasspelare i laget, och det osar rutin i hela klubben, vilket gör att matcher av den här kalibern aldrig är enkla. Det gör Barças uppvisning ännu mer imponerande, och det känns som Tata Martinos prägel på laget börjar sätta sig. Mer läsning om just det utlovas vid ett senare skede.

Ett effektivare Barça hade vunnit med 5-1 och då ändå haft marginal att bränna ett par riktigt vassa chanser. Nu slutade det 3-1 och spelmässigt hade inte Milan mycket att sätta tillbaka – även om Kaká försökte och emellanåt oroade.

Ska jag ge min syn på straffsituationen är det tydlig kontakt – även om det är omöjligt för oss framför TV-apparaterna att bedöma hur mycket Ignazio Abates ryck i Neymars axel störde brassen. Det är mycket möjligt att Neymar förstärkte situationen – men det vore befängt att tro att han utan anledning skulle slänga sig då det skulle kunna leda fram till en bra målchans. Dessutom är det svårt för Abate att försvara varför han överhuvudtaget har armen så högt upp på Neymar.

Ett par nyckelfaktorer till Atléticos framfart

av Adam Pinthorp

Efter fyra omgångar är det bara ett lag som vunnit samtliga matcher och redan är klara gruppsegrare. Bayern München har också lyckats med bedriften att vinna de inledande fyra matcherna, men har fortfarande ett hot i form av Manchester City kvar att avfärda innan de kan titulera sig gruppsegrare.

Atlético Madrid har däremot redan nu ordnat segern i sin grupp innehållande Zenit St: Petersburg, Porto och Austria Wien. En på förhand ganska lurig grupp enligt många, men där de flesta som höjde rösten ändå trodde mest på Porto som gruppsegrare och en kamp mellan spanjorerna och ryssarna om andraplatsen.

Fyra omgångar senare låter det annorlunda. Atlético fick visserligen kriga ordentligt för att bärga tre pinnar hemma mot Zenit, och fick också vända underläge till seger borta mot Porto, men överlag är det ingen tvekan. Madrid-klubben har varit både starkast fysiskt, taktiskt och klart effektivast i gruppen och kan nu, redan efter fyra spelade matcher, luta sig tillbaka och se på när övriga gör upp om andraplatsen.

Här kommer ett par nyckelfaktorer till varför Atlético så snabbt säkrat gruppsegern och avancemanget till slutspelet.

1) Diego Simeones taktiska briljans
Han har sin grundidé och sin filosofi som han har fått spelarna att köpa helt och hållet, men det är ändå flera detaljer i Diego Simeones såväl laguttagningar som coachning under matcherna som gjort det här möjligt för Atlético.

I tre av fyra matcher har han startat med Raúl García som släpande anfallare eller kantspelare i ett mer rakt 4-4-2. Det är inte för att Raúl García i grunden är en bättre fotbollsspelare än en handfull andra offensiva spelare som istället fått stå åt sidan i dessa matcherna, utan för hans fysiska styrka och det faktum att han är livsfarlig när han tar sig in i straffområdet.

Normalt sett är inte Raúl García en startspelare för Atlético Madrid. Han är den där spelaren som vet sin plats, vet att han inte kommer få minuter i varje match, men absolut inte vänder ansiktet åt andra hållet och gnäller för det. Nu har han fått chansen – och gjort precis vad som Simeone krävt av honom. Han har erbjudit fysik, presspel och värdefulla poäng. Mot Austria Wien i 4-0-triumfen blev det ett mål och en assist på kontot för Raúl García. Spelaren som i spelet annars inte syns särskilt mycket eller drar blickarna åt sitt håll.

En annan del av det taktiska spelet är Simeones coachning under matcherna, och det gäller allra främst i de två inledande omgångarna. Det är framför allt de tidiga bytena i matchen borta mot Porto som glänser tydligast. Efter en seg och trög första halvlek där Atlético var i underläge med uddamålet, agerade Simeone direkt.

Att David Villa var planens kanske största stjärna spelade ingen roll. El Guaje hade inte levererat i den mån Simeone ville och begärde – därför byttes han ut. In kom kantspelaren Cebolla Rodríguez, som bidrog med fart, energi och större bredd i spelet. Det luckrade upp Portos försvar och även om breddspelet i sig inte ledde fram till målen så genererade det i målchanser, som i sin tur gav tro och ännu större mod.

Atlético vände matchen, och vann med 2-1.

2) Man har inte varit beroende av en spelare
Säsongens Atlético Madrid har varit väldigt präglat av Diego Costa. Anfallaren har klivit fram i Radamel Falcaos frånvaro och verkligen tagit på sig rollen som lagets målskytt.

Men en gigantisk styrka i säsongens upplaga av Atlético är att man inte står och faller med Diego Costa. Alla lag behöver sina bästa spelare, och alla lag försämras utan dem. Men i de två inledande tuffa matcherna mot Zenit respektive Porto klarade Madrid-klubben sig utan Diego Costa (som var avstängd) – och då klev andra fram i stället.

Topplagen mår bra när stjärnorna är i full form. Oftast brukar det framkalla ännu bättre resultat. Men det är samtidigt viktigt att inte bli alltför beroende av en och samma spelare – något Atlético än så länge inte har blivit. Det är en enorm styrka.

Nu kan Diego Simeones gäng satsa vidare i ligaspelet utan att behöva tänka mer på Champions League-gruppspelet, där i stället spelarna som hittills fått sparsamt med speltid kan få chansen att visa sina kvalitéer. Och som spelet sett ut hittills kommer Atlético bli ett lag att räkna med långt fram på vårkanten i turneringen.

Spiken i kistan för Benzema?

av Adam Pinthorp

Ronaldos målfacit är brutalt
Förra säsongen vann Cristiano Ronaldo skytteligan i Champions League på tolv mål. Då spelade han också tolv matcher för att komma upp i den noteringen. Den här upplagen av CL har Ronaldo redan kommit upp i mer än hälften av de tolv fullträffarna han mäktade med förra säsongen – detta på tre matcher.

Portugisen smällde till gånger tre i första omgången mot Galatasaray. Han fyllde på med ytterligare två mål mot Köpenhamn, och på onsdagskvällen ville han inte vara sämre och stod för Real Madrids båda mål hemma mot Juventus.

Det är också Ronaldos ständigt imponerande prestationer som än en gång får mig att lyfta på hatten efter Juventus-matchen. Han har gjort bättre matcher, snyggare mål, men fortsätter att leverera och vara tungan på vågen för Madrid. Det var jämnt, och spelmässigt en väldigt bra och välspelad match fram till utvisningen på Giorgio Chiellini i början av andra halvlek. Den stora skillnaden mellan vinst och förlust för Real Madrid var Cristiano Ronaldo. Som så många gånger förr.

Karim Benzema i farozonen inför el Clásico
En spelare som däremot inte lyckats lika bra på sistone är Karim Benzema. Fransmannen har fått utstå en hel del kritik av såväl supportrar som media, utan att rycka upp sig.

Om Gareth Bale är redo att starta – vilket han borde vara efter att ha hoppat in i två matcher i följd – tror jag Karim Benzema kan få stå åt sidan i el Clásico på lördag. Ángel di María är alldeles för bra för att sitta på bänken just nu, och Cristiano Ronaldo är som bekant Cristiano Ronaldo.

En offensiv trio med Bale, Ronaldo och di María hade kunnat betyda portugisen i den centrala rollen och Bale och di María på flankerna. Ronaldo har spelat i rollen förut, även om Barcelona.

Real Sociedad har inte haft marginalerna med sig
Är det något lag som saknat marginalerna i årets Champions League är det minsann Real Sociedad. Baskerna ägde bollen, hade mest chanser men fick aldrig in lädret i premiären hemma mot Shakhtar Donetsk. Borta mot Bayer Leverkusen hade man 1-1 till slutminuten, då Simon Rolfes slog in en frispark, som bör tilläggas var oerhört billig.

Mot Manchester United på Old Trafford vände det inte heller för Real Sociedad. Först slog Iñigo Martínez in bollen i eget mål efter två minuter. Därefter väntade en lång jakt efter ett kvitteringsmål – något som aldrig kom. Antoine Griezmann var närmast på frispark, men bollen tog – förstås – i kryssribban.

Nej, det här har inte varit Real Sociedads höst så här långt. Det kommer bli svårt att även nå tredjeplatsen i gruppen, även om chanserna fortfarande finns.

Barça med en ”nia” hade straffat alla lag hårdare

av Adam Pinthorp

Champions League-hösten rullar vidare och snart är vi halvvägs in i gruppspelet. På tisdagskvällen ägde några riktiga häftiga matcher rum. Här kommer ett par tankar med fokus på de spanska lagen som var i aktion – Barcelona och Atlético.

Det var dukat upp för ett klassikermöte på San Siro där Barcelona gästade Milan. Men trots en intensiv första tredjedel av matchen – där det var Milan som öste på och hotade Barça – blev det till slut precis vad man kunde förvänta sig. Ett bolltrillande bortalag, där det enda som sken var de rödgula bortatröjorna, mot ett lågt sittande Milan som hade sina anfallare på den egna tredjedelen stora delar av matchen.

Barça skulle behöva en nummer nio-spelare
Den slutsats jag både under och efter matchen drar är att Barça tydligare än någonsin saknade spelet i djupled. Och det är ingenting man bara löser genom att sätta en sidledsspelande Xavi Hernández på bänken för att kasta in en betydligt mer direkt Cesc Fàbregas. Problemet ligger i att det finns alldeles för få spelare att slå bollen till. Milan gjorde precis som många andra skickliga lag mot Barcelona – tvingade Leo Messi väldigt djupt ner i planen. Strax utanför Milans straffområde hade argentinaren direkt två-tre spelare runt sig, och för att vara så involverad i spelet som han ständig vill var han tvungen att söka sig neråt i plan.

Då Neymar också gillar, och behöver, mycket boll för att prestera bra, samtidigt som Alexis Sánchez inte är typexemplaret på en bra djupledsspelare fanns det väldigt sällan någon spelare centralt i plan som hotade Milans mittbackar i djupet.

Vad drar jag då för slutsats av det här? Ska Tata Martino kräva att Messi har en ännu högre utgångsposition och inte söker sig neråt för att hämta boll? Givetvis inte. Det Barça behöver är en riktig nummer nio-spelare. Jag tror att dagens Barcelona, med samma spelartyper, plus en striker av Samuel Eto’os kvalité från fornstora dagar hade kunnat straffa samtliga lag dubbelt så hårt.

Med en central spjutspets i anfallet skulle givetvis Messi få en lägre utgångsposition, lite som han har i landslaget där Gonzalo Higuaín spelar som nia.

Det har spekulerats i att Tata Martino eftersträvar att göra Barcelona mer oförutsägbart och därför vill hämta in en klassisk nummer nio-spelare redan i januari. Hur det blir med den saken återstår att se, men spekulationerna lär inte avta efter matchen på San Siro.

Om Tata känner att problemen måste lösas illa kvickt finns alla möjligheter att en striker värvas in antingen i januari eller nästa sommar. Även om det finns en hel uppsjö av spännande talanger att fylla på med underifrån är såväl Jean-Marie Dongou och Sandro Ramírez (18) och Antonio Sanabria (17) ett par år för unga att redan nu ta steget upp till A-laget.

Iniesta letar fortfarande efter formen
Barcelona har klarat sig utan en traditionell nia tidigare, och kommer förmodligen göra det även fortsättningsvis. Det finns även annat som oroar att spelet inte flytit på lika bra som tidigare säsonger. Andrés Iniesta är en av anledningarna.

Mittfältaren, som i sina bästa stunder är en av världens skickligaste spelare, letar fortfarande efter formen och har inte alls kommit upp i sin normala standard. Det är ett par tvåfotare här och där, men flytet, passningarna och det förmågan att skruva upp tempot med bara ett par rappa steg har lyst med sin frånvaro.

Ska Barcelona lyfta en Champions League-pokal på Estadio da Lúz i maj nästa år måste man få igång den lagdel som tidigare varit deras starkaste – mittfältet.

Atléticos mest underskattade spelare levererar alltid
Han kan vara osynlig 89 minuter av en match, och slå lika många felpass som passningar till rätt adress. Men Raúl García är en spelare som gör enormt mycket nytta i det tysta, och framför allt är väldigt effektiv i straffområdet.

När David Villas form har sviktat var det föga förvånande att García fick chansen från start bakom Diego Costa i Atléticos match mot Austria Wien. Hur han tog chansen? Genom att göra en typiskt Raúl García-insats. Det vill säga inte göra mycket väsen av sig, slå bort ett antal passningar, men samtidigt vara väldigt produktiv framåt. Det blev en målnotering och en assist för mittfältaren i Wien – ett klart godkänt facit för en spelare som normalt sett är reserv.

Och hela Atlético visade att debaclet från i helgen inte skulle bli långvarigare än en match. 3-0 mot Austria Wien – där Diego Costa tryckte dit två mål i sin CL-debut – säkrade i princip avancemanget till slutspelet. Speciellt med tanke på att Zenit, som stod på en poäng inför omgången, bortaslog Porto.

Nu har Atlético guldläge att springa hem gruppen.

di María sätter stor press på Bale

av Adam Pinthorp

Efter derbyförlusten i helgen suktade Real Madrid-supportrarna efter en uppryckning. De fick 4-0 hemma mot FC Köpenhamn. Räckte det? Naturligtvis inte.

Det är inte lätt att spela i Real Madrid, där pressen alltid är ohyggligt stor. Supportrarna kräver alltid att laget ska spela vackert, att rätt spelare ska göra rätt saker. Det man just nu vill se allra mest är Karim Benzema på bänken eller på läktaren.

Fransmannen, som verkligen skulle få sin chans att en gång för alla cementera sin plats i startelvan sedan Gonzalo Higuaín såldes, har inte gjort den säsongsinledningen supportrarna hoppades eller krävt. Det missas chanser och det tas inte rätt löpningar. Mot Köpenhamn var Benzema okej, och hans prestation vid 2-0-målet är definitivt värd en omnämning. Men egentligen ligger inte det stora problemet i Karim Benzema, utan spelarna som sitter på bänken.

Publiken på Santiago Bernabéu vill se ungtupparna Álvaro Morata och Jesé Rodríguez, som båda fick några minuter mot FCK, få mer chanser. Nu när Higuaín inte längre finns med i bilden är det Morata som är näst på tur och ska utmana Benzema. Än så länge har han däremot inte fått tillräckligt med chanser för att på allvar kunna konkurrera.

di María sätter ännu större press på Bale
En spelare som publiken i huvudstadsklubben väntat på ska återfinna storformen är Ángel di María. Argentinaren var fullkomligt briljant säsongen 2011/12 när Real vann ligaguldet, men har överlag aldrig hittat den där jämnheten i sitt spel.

Mot Köpenhamn knoppade Cristiano Ronaldo in både första och andra målet, och lär således stjäla de största rubrikerna, men Ángel di Marías insats var något utöver det vanliga. I andra halvlek låg han bakom nästan allt i offensiv väg och två mål och en assist fick han det även svart på vitt.

Aktionen han gör fram till 2-0-målet är förstås värd att grotta ner sig i lite extra. Tajmingen, balansen, tekniken och precisionen – allt i ett. Och att Ronaldo dessutom skallar in bollen på bästa möjliga sätt sätter verkligen huvudet på skaften. Jag tror målet redan nu är en kandidat till säsongens Champions League-mål.

Att di María själv får avsluta tillställningen med två vackra mål pryder givetvis hans insats ännu mer. Han är i form, argentinaren, och när han är i sådan här form är han en alldeles fantastisk spelare. När Mesut Özil valde att sura istället för att inse hur situationen såg ut i somras tog sig Ángel di María i kragen och gav inte upp.

Real Madrid var villiga att sälja di María, men yttermittfältaren själv ville stanna och kämpa för sin plats. Özil däremot, efter lite konkurrens av Isco, ville annorlunda. Vid det här laget vet ni hur historien slutar. Özil kritade på för Arsenal, di María blev kvar i Madrid, som också pungade ut en miljard för Gareth Bale.

Men walesaren, som just nu dras med skadeproblem, kommer sannerligen inte få det lätt om di María fortsätter spela som mot Köpenhamn. Argentinaren ökade med sin insats pressen till max för Gareth Bale.

Real Sociedad har haft stolpe ut
I CL-premiären hemma mot Shakhtar Donetsk hade Real Sociedad ett markant övertag i såväl bollinnehav, chanser och skott på mål. Ändå förlorade man med 2-0 efter ett betydligt mer effektivt bortalag.

Igår, borta mot Bayer Leverkusen, hämtade man upp underläge till 1-1 tidigt i andra halvlek. Därefter var man bra, och hade bud på fler mål, men i slutminuten kunde istället tyskarna knorra in en vacker frispark fram till 2-1.

Det har varit stolpe ut för Real Sociedad så här långt i turneringen. Näst på tur är Manchester United för baskerna vilket förstås blir en tuff utmaning. Samtidigt kan man nu gå in utan någon större press till matcherna – något man definitivt inte kan säga om United.

Ut och kör bara, så får vi hoppas bollen går stolpe in nästa gång.

Arda Turan var tungan på vågen för Atlético

av Adam Pinthorp

Koke måste finnas i del Bosques planer
Jorge Resurrección, eller kort och gott Koke som han kallar sig, har haft en spektakulär utveckling det senaste året. När Atlético Madrid vann Europa League 2012 stod han i skuggan av Diego Ribas och fick mestadels agera inhoppare. I dagens Atlético är han en nyckelspelare både på och utanför planen.

När Madrid-klubben inte fick in någon renodlad ersättare till Diego förra sommaren lyftes det tyngsta ansvaret gällande den offensiva kreativiteten på mittfältet över på Arda Turan. Ett ansvar som turken axlat väl, men han har också fått god hjälp av just Koke. Den normalt sett centrala mittfältaren, som trivs allra bäst i en djupare roll där han kan fördela bollar och styra tempot i matcherna, har fått en alltmer utpräglad offensiv roll under Diego Simeones era.

Och utvecklingen för den nu 21-årige spanjoren har varit enorm. Förra säsongen tog han en helt ordinarie plats i Atlético, och växte ut till en nyckelspelare. Han spelade från start mot Chelsea i UEFA Supercup, och stod för en assist i 4-1-segern. Han spelade från start i Copa del Rey-finalen mot Real Madrid, och stod för en matchavgörande assist till João Mirandas 2-1-mål. Därtill assisterade han även till ett mål i finalen i U21-EM i somras – en turnering som Spanien skojade hem.

Av allt att döma sett till säsongsinledningen är Koke redan nu redo att ta ytterligare ett kliv i sin utveckling. Han blev i augusti för första gången uttagen i den spanska landslagstruppen, och i den senaste VM-kvalmatchen mot Finland spelade han från start. I sin Champions League-debut på onsdagskvällen gjorde Atléticos yngling en ny storartad insats när Zenit besegrades på Vicente Calderón, detta inför ögonen på Vicente del Bosque på läktaren. Koke blev utsedd till matchens spelare av UEFA och gjorde sin vana trogen när det handlar om viktiga matcher en assist.

Fortsätter Koke att utvecklas i samma raska takt som det senaste året finns det all anledning att tro att han är en del av Spaniens VM-trupp i Brasilien nästa sommar.

Arda Turan var tungan på vågen för Atlético
Koke blev matchens lirare, men en spelare som definitivt förtjänar uppmärksamhet och hyllningar efter Atléticos 3-1-seger mot Zenit är Arda Turan. När matchen stod och vägde efter Hulks fantastiska kvittering i början av andra halvlek var det turken som tog tag i taktpinnen.

Först krigade han in ledningsmålet fram till 2-1 efter en nästan komiskt tilltrasslad situation. Därefter serverade han inhopparen Léo Baptistão till det definitiva avgörandet drygt tio minuter från slutet.

Atlético har alla möjligheter att gå långt i säsongens Champions League-upplaga. Men ska man göra det krävs det att Arda Turan är i slipad form. Han är med sin finurlighet och passningsstyrka en spelare som gör skillnad.

Messi gav svar på tal
Mot Galatasaray svarade Cristiano Ronaldo för ett enastående hattrick. I Barcelonas Champions League-premiär gav Lionel Messi svar på tal med sina tre fullträffar. Även om jag själv inte gillar diskussionen mellan Ronaldo och Messi när det gäller spelare för spelare, då de är väldigt olika och har många olika spelkvalitéer, går det inte komma ifrån en sak: båda är fantastiska målskyttar. Och de triggas definitivt av varandras ständiga framgångar – oavsett vad de själva har att säga om saken.

Leo Messi skulle aldrig sticka ut stolen och säga att han spelade för att göra fler mål än Ronaldo. Det gör han förmodligen inte heller. I första hand spelar båda supermålskyttarna för sina lag, men innerst inne finns det hela tiden en vilja att vara bäst och dra de största rubrikerna. Jag tror vi bara kan sätta och tillbaka och njuta av att de här helt enastående fotbollsspelarna faktiskt är verksamma under samma tidsperiod.

Barcelonas match mot Ajax i övrigt blev aldrig någon rafflande historia. Holländarna hade något överraskande mycket bollinnehav, något som dels beror på deras egen skicklighet, men också att Tata Martino valde ett mer rakt och direkt spel med Cesc Fàbregas från start istället för Xavi Hernández på mittfältet.

Utan att skapa överdrivet med chanser blev det en betryggande och säker 4-0-seger för katalanerna. Precis som många av de andra storlagen i årets CL visade man prov på effektivitet.

– Vi var inte så bra som 4-0 antyder om, men att göra fyra mål är en enorm styrka. I andra halvlek kunde vi kontrollera matchen bättre, summerade Tata Martino på den efterföljande presskonferensen.

Citatkälla: MundoDeportivo.es

CL-striden fortsätter hela vägen in i kaklet

av Adam Pinthorp

Både Valencia och Real Sociedad hade inför helgens matcher varsin svår bortamatch att vänta. Och tufft, jämnt och emellanåt även grinigt blev det, men de Champions League-jagande lagen visade upp en mentalitet vilket också personifierar varför de ligger där de gör i tabellen, och varför Getafe och Sevilla, som var respektive motståndare, inte ligger högre upp.

Valencia vann med uddamålet 1-0 mot Getafe, medan Sociedad tog en riktig skalp via 2-1 mot Sevilla på svårspelade Ramón Sánchez Pizjuán.

Det återstår nu bara två omgångar för Los Ché och La Real. Valencia möter Granada hemma i nästa omgång – ett Granada som i lördags slog Osasuna med klara 3-0 och i det närmaste har fixat nytt kontrakt. Det bör med andra ord bli tre poäng för Valencia i den matchen. I den avslutande omgången ställs man, liksom La Real gjorde igår, mot Sevilla på bortagräs.

För Real Sociedad stundar Real Madrid på Anoeta nästa helg. En match som på förhand naturligtvis är svår, men samtidigt har Madrid absolut ingenting att spela för, och José Mourinho lär troligtvis lufta en del reserver. Som avslutning väntar sedan Deportivo La Coruña på Riazor, ett lag som kommer köpa för sin överlevnad till den absolut sista sekunden.

Summa summarum: Både Valencia och Real Sociedad har tuffa matcher kvar och med största sannolikhet kommer ingenting vara avgjort förrän sista sekunden av de sista matcherna. La Real har dock fortfarande saken i egna händer, vilket både kan vara positivt och negativt, då man har bättre inbördes statistik mot Valencia. Los Ché, som ligger på exakt samma poängantal, måste alltså förbi för att nå den där sista Champions League-platsen.

I en annan del runt Valencia är det många som kunnat andas ut i helgen. Elche är nämligen klara för uppflyttning från Segundan efter att överglänst sina motståndare hela säsongen. Man förlorade visserligen dagens match borta mot Almería, men det spelar alltså ingen roll.

Elche är långt ifrån Segundans mest målglada lag, och har tagit många viktiga segrar där man vunnit med uddamålet. Däremot har en stark defensiv lagt grunden till den här lagmaskinen som tränaren Fran Escribá fått ihop på ett briljant sätt. Efter 38 omgångar har laget bara släppt in 23 mål, vilket dessutom gör målvakten Manu Herrera totalt överlägsen sina konkurrenter på samma position.

Namnkunnigast i laget är annars anfallaren Ferran Corominas. Coro, som han också kallas, har representerat Espanyol större delen av sin karriär, vilket gör att han har ett gäng säsonger i La Liga i bagaget. 30-åringen är Elches bästa målskytt den här säsongen på 13 mål. Ytterligare namn att lägga på minnet är yttern Jordi Xumetra (som rapporteras vara klar för Levante till nästa säsong), vänsterbacken Edu Albácar, som stått för hela nio mål, varav de flesta på straff, samt den offensive mittfältaren David Gil, som varit utlånad från Valencia under säsongen.

Förhoppningsvis köps inte Elche sönder och samman under sommaren, utan kan få behålla sin stomme i laget. Lyckas man med det kommer man bli en svår nöt att knäcka för många lag nästa säsong.

Den största anledningen till Barças ligaguld stavas med fem bokstäver

av Adam Pinthorp

Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.

Två skilda uttåg

av Adam Pinthorp

Real Madrid och Barcelona har åkt ur Champions League i semifinalstadiet. Skillnaden mellan utslagningarna? Madrid åkte ut med hedern i behåll – Barcelona med byxorna nerdragna.

För nästan exakt en vecka sedan satt fotbollsvärlden och häpnade. Då hade Real Madrid fått stryk med 4-1 borta mot Borussia Dortmund, och kvällen innan hade Barcelona blivit fullkomligt söndermalda av Bayern München och förlorat med 4-0. Två tyska storheter hade spänt sina muskler och de spanska jättarna vågade inte ens känna efter hur starka de var. Det kändes som både Dortmund och Bayern hade ytterligare en växel att lägga in – om så krävdes – trots att Real Madrid respektive Barcelona stod på andra sidan.

Efter överkörningarna var pratet om Remontada (revansch, comeback) igång direkt. Kampanjer, tifon och sång. Fansen gjorde allt i sin makt för att stötta sina respektive favoritlag. Skillnaden? Real Madrid besvarade med att komma ut med hedern i behåll. Barcelona svarade med en axelryckning och fick återigen titta på när FC Bayern gav en lektion i hur fotboll spelas.

Men även om Real Madrid i praktiken bara var ett mål ifrån avancemang bör det poängteras att Dortmund lika gärna kunde punkterat dubbelmötet innan Madrid gjort 1-0. Fyramålsskytten från första mötet, Robert Lewandowski, hade två-tre jättelägen, varav ett ribbskott, som med lite tur hade suttit i mål. Då hade det varit kyss och god natt även på Santiago Bernabéu.

Nu fick Real Madrid sin gratisbiljett in i spänningen i form av Dortmunds missade målchanser. Man tackade för chansen, men hann bara göra två mål. Som tröst kunde man dock lämna arenan med hedern i behåll.

Annat var det på Camp Nou under onsdagskvällen. Spelarna möttes av ett mäktigt tifo med budskapet ”Barça, stolthet, Barça” inför matchen. Ungefär som att okej, utgångsläget är inte perfekt, men visa för fan lite inställning och gå härifrån med huvudet högt och vetskapen om att ni gjort en bra match. Hade det varit å Bayerns vägnar hade supportrarna lyckats. Barça? Det var ingenting som stämde. När Thiago Alcántara kom in med halvtimmen kvar att spela och lyckades med både en snurrfint och hann vinna en nickduell kändes det som mer än vad hela Barcelona hade åstadkommit i hela dubbelmötet.

Det var mycket, eller rättare sagt det mesta, som inte stämde i Barcelona. Från Katalonien går det naturligtvis skylla på att Leo Messi inte var i full form i första mötet, och inte alls spelade på Camp Nou. Det är förstås ett skäl, men det som är ännu mer oroväckande för Barcelona är det faktum att ingen annan kliver fram i argentinarens frånvaro. Vad skulle egentligen hända om Messi blev skadad under en längre period? Skulle hela det katalanska lagbygget falla ihop i bitar då? Sett hur det såg ut mot Bayern är det lätt att tro det.

Slutligen, ett stort grattis till både Borussia Dortmund och Bayern München. Vilken fotboll de har spelat, under hela Champions League-säsongen. Två värdiga lag som garanterat kommer bjuda oss på en fantastisk final.

Medan BVB och Bayern spelar final på Wembley i London har både Real Madrid och Barcelona en del att fundera över. Det lär inte bli några lugna somrar på något håll.

Sida 2 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB