Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

—

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Det är dags att fortsätta summera La Liga-säsongen, och närmare bestämt betygsätta lag för lag. I går presenterade jag lagen som parkerade på plats 20-16 i tabellen, nu är det hög tid för lag 15-11.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

15. Granada – 2

Kommentar: Klarade sig undan nedflyttning med ett nödrop – även om man grejade allt på egen hand i sista omgången – och betyget var nära att sluta med underkänt. Granada hade på pappret ett lag tillräckligt skarpt för att kriga om platser betydligt högre upp i tabellen. Godkänt, inte mer.

Säsongens bäste spelare: Yacine Brahimi.
Säsongens floppspelare: Piti, sett till förväntningarna.

—

14. Espanyol – 3

Kommentar: Nosade på en Europa-plats under perioder, och var aldrig i farozonen att åka ur på riktigt. Borde parkerat på övre halvan om procenten slarv varit lite mindre, men överlag en klart godkänd säsong av Espanyol.

Säsongens bäste spelare: Sergio García.
Säsongens floppspelare: Det tar emot, men Joan Capdevila orkar inte längre.

—

13. Getafe – 2

Kommentar: Ett bra lag på pappret och borde egentligen aldrig ha haft med bottenstriden att göra. Ändå hade man kniven mot strupen i sista omgången men lyckades reda upp situationen. Tack vare att resten av resultaten gick Getafes väg blev det en tämligen fin 13:e plats – men det fråntar inte det faktum att El Geta inte alls uppfyllt förväntningarna som ställdes inför säsongen.

Säsongens bäste spelare: Pedro León.
Säsongens floppspelare: Adrián Colunga tog aldrig sina chanser.

—

12. Rayo Vallecano – 4

Kommentar: Paco Jémez manskap låg risigt till, men han vägrade ändra spelsätt och till slut gav det också frukt. Efter en remarkabel vårsäsong var Rayo aldrig ens indragna i bottenstriden i slutomgångarna och utmanade i stället lagen på övre halvan. Och det faktum att Rayo i mångt och mycket bytt ut hela sitt lag från i fjol fråntar förstås inte prestationen.

Säsongens bäste spelare: Roberto Trashorras (slog flest passningar av alla i ligan).
Säsongens floppspelare: Samuele Longo.

—

11. Málaga – 3

Kommentar: Slutplaceringen matchar truppens kvalité, men det som man också måste väga in är att Málaga tappade halva startelvan från förra säsongens succélag (Isco, Demichelis, Toulalan och Joaquín försvann samtliga). Bernd Schuster var illa ute flertalet gånger, och får också lämna sin post, men överlag sett till förutsättningarna får Málaga ett bra-men-inte-mer i betyg.

Säsongens bäste spelare: Willy Caballero.
Säsongens floppspelare: Mounir El Hamadaoui gjorde bara en bra match.

I tabelltoppen är det jämnare än någonsin, och mycket talar för att det kan bli en ren final på Camp Nou nästa helg. Men även i den andra delen av tabellen är det – precis som vanligt – ruggigt nervkittlande.

I Spanien brukar man prata om att 40 poäng är en magisk gräns att nå för att fixa nytt kontrakt. Just den gränsen har såväl Espanyol och Málaga nått, och det vill till något extraordinärt för att någon av klubbarna – som ligger på tolfte respektive trettonde plats – ska ramla ur.

Viktigt att tänka på är också att inbördes möten går före målskillnad, vilket kan krångla till det hela rejält. Hamnar flera lag på samma poäng görs en tabell mellan de inblandade klubbarna och deras matcher mot varandra under säsongen.

Så här ser förutsättningarna ut inför de två avslutande omgångarna.

12. Espanyol (41 poäng)
Kvar att möta: Osasuna (h) och Real Madrid (b).

Har plusstatistik mot: Elche, Málaga, Granada & Valladolid.
Har minusstatistik mot: Getafe & Almería.

Tips: Tar tre poäng hemma mot Osasuna och sitter säkert inför slutomgången.

—

13. Málaga (41 poäng)
Kvar att möta: Atlético (b) och Levante (h).

Har plusstatistik mot: Almería, Elche, Granada, Getafe & Osasuna.
Har minusstatistik mot: Espanyol & Valladolid.

Tips: Oavsett om det blir förlust eller inte mot Atlético sitter Málaga relativt säkert. Är man tvungna att ta poäng mot Levante i sista omgången lyckas man med det.

—

14. Elche (39 poäng)
Kvar att möta: Barcelona (h) och Sevilla (b).

Har plusstatistik mot: Almería, Valladolid & Getafe.
Har minusstatistik mot: Espanyol, Osasuna, Málaga & Granada.

Tips: Kammar noll poäng de sista två omgångarna och blir stående på 39 poäng.

—

15. Granada (38 poäng)
Kvar att möta: Almería (h) och Valladolid (b).

Har plusstatistik mot: Elche & Osasuna.
Har minusstatistik mot: Getafe, Espanyol & Málaga.

Tips: Spöar Almería på hemmaplan och lyfter till säker mark.

—

16. Valladolid (36 poäng)
Kvar att möta: Real Betis (b) och Granada (h).

Har plusstatistik mot: Málaga, Almería & Getafe.
Har minusstatistik mot: Elche, Osasuna & Espanyol.

Tips: Tar minst en poäng borta mot Betis, och vinner hemma på José Zorrilla mot ett redan klart Granada. Klarar sig.

—

17. Almería (36 poäng)
Kvar att möta: Granada (b) och Athletic (h).

Har plusstatistik mot: Espanyol & Getafe.
Har minusstatistik mot: Elche, Málaga, Valladolid & Osasuna.

Tips: Förlorar borta mot Granada, men lyckas kriga till sig en poäng hemma i slutomgången mot ett Athletic utan något att spela för, något som inte räcker.

—

18. Getafe (36 poäng)
Kvar att möta: Sevilla (h) och Rayo (b).

Har plusstatistik mot: Espanyol & Granada.
Har minusstatistik mot: Málaga, Elche, Valladolid, Osasuna & Almería.

Tips: Tar en poäng hemma mot ett Sevilla med tankarna på Europa League-finalen i Turin, kryssar borta mot Rayo. Getafe lär dock behöva någon trepoängare för att klara sig.

—

19. Osasuna (35 poäng)
Kvar att möta: Espanyol (b) och Real Betis (h).

Har plusstatistik mot: Elche, Valladolid, Getafe & Almería.
Har minusstatistik mot: Málaga & Granada.

Tips: Rår inte på Espanyol på Cornellà-El Prat och vinner mot Betis. Det räcker för ett nytt kontrakt tack vare inbördes statistik mot Getafe.

—

Summering: Det finns hur många olika scenarion som helst, och att tippa vid det här laget känns som alltid oerhört svårt. Det enda som är helt säkert är att det kommer leva ända in på mållinjen och att ett mål åt ena eller andra hållet kan ändra om alla förutsättningar. Det är bara göra sig beredd på ytterligare en galen avslutning. Ska jag ändå tippa är det alltså Almería och Getafe som gör Real Betis sällskap till Segundan.

I går publicerades min lista med de 25 bästa spelarna i säsongens upplaga av La Liga. En del höll med mig, en del inte. Precis som det ska vara, med andra ord.

Framför allt har det ramlat in många kommentarer om varför inte Andrés Iniesta och Karim Benzema fick plats på listan. Jag tänkte ge min förklaring här.

Iniestas höst var hans sämsta på sex-sju år. Han såg oengagerad och trött ut, och var långt ifrån sin normalt sett väldigt höga nivå. Han har vuxit mer under våren, men mestadels bara blixtrat till och klivit fram i en del matcher. Sett till helheten är det omöjligt att plocka in honom bland La Ligas 25 bästa spelare den här säsongen – även om han i sin topp fortfarande tillhör toppskiktet. Om vi pratar Barça-mittfältare tycker jag Sergio Busquets har hållit den jämnaste nivån – även om inte heller han gjort sin bästa säsong.

Detsamma gäller egentligen Benzema. Under långa perioder i höstas var fransmannen utbuad på Santiago Bernabéu och brände öppna lägen på löpande band. Supportrarna skrek efter Álvaro Morata och Jesé Rodríguez – men Carlo Ancelotti envisades med Benzema. Till slut har det betalat sig. I fotbollsvärlden tänker vi väldigt kort ibland. Om Benzema har varit fenomenal de senaste två-tre månaderna? Ja. Han har därmed varit fenomenal hela säsongen? Nej.

De renodlade anfallstyperna som tog plats på listan – Diego Costa och Carlos Bacca – har varit betydligt mer jämna sett till helheten. Därför ratades Benzema den här gången, även om han fanns i tankarna.

Överlag är det alltid svårt med listor. Det blir ju, hur man än vänder och vrider på det, alltid subjektivt. Det är utifrån mitt perspektiv, inte någon annans. Det klart att Iniesta och Benzema tillhör världstoppen när de är som allra bäst, men i sådana här bedömningar måste man också – tycker jag – väga in spelarens betydelse för sin klubb. Som i fallet med Keylor Navas. Utan honom hade Levante förmodligen krigat i botten. Eller som i fallet Sergio García – utan hans poäng hade Espanyol riskerat nedflyttning i detta nu.

BARCELONA. Real Madrid hade sin tuffa bortamatch tidigare i veckan. Nu var det Barcelona och Atléticos tur – men båda lyckades tråckla till sig knappa segrar. Det blev trippel i treor då topplagen vann och guldstriden är fortsatt olidligt jämn.

Koke växer för varje vecka som går
Jag ska villigt erkänna att när Diego Ribas blev klar för Atlético Madrid i slutet av januari var jag helt övertygad om att Arda Turan & Koke skulle få konkurrens å det grövsta. Jag trodde Diego skulle ta en plats i startelvan. Och visst, konkurrensen på Atléticos mittfält är hårdare än någonsin – även sedan José Sosa utmanar om en av de offensiva platserna – men Diego har sannerligen inte haft skuggan av en chans.

När brassen var utlånad till Atlético säsongen 2011/12 var han lagets klart bäste offensiva mittfältare. I dag är han nummer tre i ordningen, som bäst. Då, när Diego lämnade, var det Koke som klev in och fick fylla de kreativa skorna tillsammans med Arda.

I dag har Koke utvecklats till en klasspelare och en självklar nyckelspelare i Atlético. För att flytta på honom krävs något extraordinärt. Diego Simeone vet exakt vad han får av ynglingen, såväl offensivt som defensivt, och han utvecklas alltmer för varje vecka som går.

Mot Athletic var Koke den enskilt största anledningen till att Atlético lyckades vända och vinna på San Mamés. Först lirade han fram Diego Costa till kvitteringen i mitten av första halvlek, för att själv nicka in segermålet i början av andra. Därtill kunde han noterats för ytterligare ett par assist efter några smörpassningar som till och med fick Diego att applådera på bänken.

Matchen på San Mamés var en gigantisk nyckelfight i den fortsatta guldstriden för Atlético. Nu har man avverkat ytterligare en final, som man själva väljer att kalla det, och framför allt avfärdat en av de absolut tuffaste motståndarna. Och man leder fortfarande ligan i ensam majestät.

Gerard Piqué på nytt en gigant när viktig match knackade på dörren
Vi har vant oss vid en ojämn Gerard Piqué de senaste åren, det har vi. Utan sin läromästare och ständige pådrivare Carles Puyol – som dragits med skadebekymmer från och till under många säsonger – har Piqué inte hållit samma jämna nivå.

Men är det någonting han gjort den här säsongen är det att leverera topprestationer på löpande band när Barça som mest behövt det. Kanske får han tillräckligt med tändvätska när det vankas stora matcher för att vara på topp utan att ha Puyol i närheten. Kanske slappnar han av några procent för mycket i matcher som på pappret bör vara mumsbitar, då Puyol hade behövts.

I det stadsderbyt på Cornellà-El Prat var Piqué en av Barças klart bästa spelare – även om han och försvaret hade att göra mot ett långt ifrån ofarligt Espanyol.

Helt avgörande blev straffsituationen en kvart från slutet. Från pressläktaren där inga TV-skärmar fanns tillgängliga för att se reprisbilder var det omöjligt att avgöra om handbollen på Javi López var korrekt dömd, men efter att ha granskat situationen i efterhand tycker jag domaren gjorde rätt. Oavsett hur avsiktligt det är eller ej drar López med sig bollen med handen och ruinerar den potentiella målchansen för Neymar.

Om slutresultatet var rättvist är en helt annan fråga. Jag tycker matchbilden var otroligt jämn, och Espanyol och Javier Aguirre ska ha en stor eloge för matchplanen och genomförandet. Man krånglade till det för Barça som hade oerhört svårt att få igång ett strukturerat anfallsspel. Mest rättvist hade varit ett oavgjort resultat. Den här gången räddades Barça av en handboll, en säker straff av Leo Messi och ett överlag stabilt försvar lett av Gerard Piqué.

Real Madrid fick en välbehövlig självförtroendeboost
Det råder inga tveksamheten om att Real Madrid hade stor press på sig inför matchen mot Rayo Vallecano. Men det syntes inte alls av på Santiago Bernabéu. Hemma inför sina supportrar dansade marängerna fram och Rayo hade i ärlighetens namn ingenting att sätta emot.

Real Madrid har spelat bättre fotboll i sina dagar, men definitivt också betydligt sämre. De gjorde vad som krävdes utan att förta sig – och vann ändå med glasklara 5-0.

Det största frågetecknet som vilar över huvudstadsklubben och så gjort den senaste veckan är hur Cristiano Ronaldo mår rent fysiskt. Han såg inte helt fit ut under matchen mot Rayo, och uppges av Madrid-pressen ha spelat småskadad de tre senaste matcherna. Med en slutspurt i ligan och en Champions League-kvartsfinal i åtanke kan det vara förödande att Cristiano spelar om han inte är helt hundra. Att förvärra en skada kan innebära slutet på både säsongen och Brasilien-VM.

Men även om portugisen själv naturligtvis inte vill vila en match, en minut eller ens en sekund – något han ser som missade möjligheter att bygga på sin målskörd – får vi hoppas att Carlo Ancelotti och inte minst klubbens läkarteam handskas med situationen på rätt sätt. Hur bra Ángel di María än må vara och hur många poäng Gareth Bale än gör går det inte komma ifrån att möjligheterna till titlar försämras utan Cristiano Ronaldo.

BARCELONA. De representerade varsin Barcelona-klubb, men rivaliteten mellan FC Barcelona och RCD Espanyol skakade aldrig om vänskapen mellan Andrés Iniesta och Dani Jarque. Genom U17-, U19-, U20- och U21-landslaget spelade Iniesta och Jarque tillsammans. Det var så de lärde känna varandra, det var så vänskapen växte sig allt starkare.

Hösten 2009 ingivdes Espanyols egen arena, Cornellà-El Prat. Tanken var att Dani Jarque, som nybliven lagkapten, skulle leda laget ut på planen för första gången. Men mittförsvararen fick aldrig uppleva den stunden. Under sommaren dog han av en hjärtattack när laget befann sig på träningsläger i Italien. En hel fotbollsvärld var i chock.

Nyheten tog hårt på Andrés Iniesta, som förlorade en av sina bästa vänner. Inför VM-finalen 2010 mot Holland, drygt ett år efter dödsfallet, slogs han på matchdagen av idén att skriva en hyllning till Jarque på undertröjan, utifall han skulle avgöra tillställningen.

Mycket riktigt, 115 minuter av finalen senare slog han till. Iniesta tryckte in guldmålet för Spanien, slet av sig tröjan och hyllade sin bortgångne vän. Det stod ”Dani Jarque – siempre con nosotros” (översatt ”Dani Jarque – alltid med oss”).

Målet har inte bara betytt ett VM-guld till Spanien, utan har fått känslorna mellan FC Barcelona och RCD Espanyol betydligt mer vänliga.

El derbi Barceloní, som mötet mellan de två klubbarna kallas, har aldrig varit i närheten av samma dignitet som derbymatcherna i Sevilla, Madrid, Baskien eller Galicien. Dels för att FC Barcelona inte ser Espanyol som en lika stor rival som tvärtom, men också för att skillnaderna mellan klubbarna alltid varit gigantiska.

Men stämningen mellan stadsrivalerna har för den sakens skull inte alltid varit vänlig. Det har, åtminstone för Espanyols sida, varit närmast omöjligt. I den katalanska storstaden är Espanyol ständig underdog och kan bara drömma sig upp till den kungatron som storebror sitter på och räknar titlar.
Så har det alltid varit. Så kommer det alltid förbli.

Att möta Barcelona är säsongens höjdpunkt för Espanyol. Det är den stora chansen att få strålkastarljuset riktat mot sig och en chans att hävda sig. De har sällan oddsen på sin sida, men har gång efter annan satt rejäla käppar i hjulen för Barça. Inte minst när Raúl Tamudo satte 2-2 på Camp Nou i den näst sista omgången säsongen 2006/07 – ett mål som gav Real Madrid öppet mål att skjuta ligatiteln till huvudstaden.

Men Iniestas målgest i VM-finalen 2010 fick saker och ting att ändras mellan Barcelona och Espanyol. Tröjan med hyllningen till Dani Jarque har hängts upp vid ingång 21 (hans tröjnummer) på Cornellà-El Prat. Både klubbarna och supportrarna har visat varandra mer respekt än tidigare.

I dag möts Espanyol och Barcelona. Publiken på Cornellà-El Prat kommer applådera extra mycket två gånger under matchen – i matchminut 21 och när Andrés Iniesta presenteras.

—

Strax efter el derbi Barceloní drar ligaracet vidare, och nästan anhalt är Bilbao. Atlético de Madrid bröt trenden när man som första lag genom historien vann på nye San Mamés i slutet av januari, då i Copa del Rey, och ska nu försöka upprepa bedriften och behålla sin serieledning. Athletic Club har formmässigt inte spelat sin bästa fotboll på sistone, men förvandlas alltid till ett svårslaget lag hemma i Bilbao. Dessutom lär, och bör, man känna blåset i nacken av Sevilla som jagar fjärdeplatsen.

Av topptrion har Real Madrid den klart enklaste uppgiften på pappret, då stadsderby väntar mot Rayo Vallecano. Däremot är det ett Madrid med många frågetecken kring sig mot ett Rayo i storform. Att tillställningen avgörs på Santiago Bernabéu ger dock Real Madrid ett stort favoritskap.

Varenda vunnen poäng kommer bli avgörande, varenda förlorad poäng förödande. Jag blir inte förvånad om ligaracet är ännu jämnare efter dagens matcher.

Det finns inga självskrivna lagar inom fotbollen. De största talangerna behöver inte bli de största världsstjärnorna. Vissa är på toppen av sin karriär i tidig ålder – andra sent.

En som blommat ut allt mer på senare år är Sergio García. Visst, anfallaren har spelat på en hög nivå i väldigt många säsonger och vann till och med EM-guld med Spanien 2008. Men aldrig tidigare har han varit så bra som nu.

García bar varit bärande för sitt Espanyol under flera år, men lyft sig till oanade höjder den här säsongen. Med kaptensbindeln på armen och ännu större ansvar på på och utanför planen har ingjutit stort självförtroende i 30-åringen.

Nu är det vissa som vill ha med García i landslagstruppen igen, men även om det troliga är att han får nöja sig med att representera Katalonien då och då är det ändå ett stort kvitto på hans prestationer. Det enda Espanyol-supportrarna hoppas på är ett nytt kontrakt för anfallsstjärnan, men det är inte helt okomplicerat.

Klubben sänker sin budget varje år, och kommer inte ha råd att ge stjärnspelarna högre löner. Det var framför allt därför som Joan Verdú lämnade Espanyol gratis i somras och kritade för Real Betis. Där fick han en lön som inte Barcelona-klubben kunde matcha.

Sergio García spelar just nu sitt livs fotboll, och egentligen finns det ingenting förutom den ekonomiska aspekten som talar för att han skulle lämna Espanyol. Men det är ju något som är och förblir väldigt viktigt i fotbollsvärlden.

– Vi förhandlar om ett nytt kontrakt, men det kommer inte bli lätt. Jag känner till klubbens situation och att de vill sänka spelarlöner varje år, men jag har fått presidentens ord på att de ska göra en kraftansträngning rent ekonomiskt, säger García.

– Jag har inga planer på att lämna och är helt fokuserad på att stanna i Espanyol.

Sergio har varit strålande hela säsongen för Espanyol, men framför allt prickat formtoppen efter nyår då han varit helt avgörande i flera matcher. I går spelade han den stora huvudrollen i den historiska 2-1-segern mot Athletic, något som var Bilbao-klubbens första ligaförlust någonsin på nya San Mamés.

– Jag är som hela laget inne i en bra fas, och vi går in till varje match med fullt fokus och stor entusiasm. Att saker och ting har stämt för mig den senaste tiden är helt tack vare mina lagkamrater. Utan de är jag ingenting.

Trepoängaren på San Mamés gör att Espanyol helt plötsligt stuckit upp som en rejäl joker till Europa-platserna. Och det klart att en plats i Europa League definitivt hade stärkt chanserna för klubben att behålla Sergio García i framtiden – även om han själv vet vad han vill.
– Jag hade gärna pensionerat mig i Espanyol, men man kan veta vad som händer inom fotbollen.

Citatkälla: Marca.com

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Han behövde hålla nollan i 18 minuter för att slå sitt gamla rekord. Iker Casillas passade på att bomma igen hela matchen.

Real Madrids kapten, och numera reservkeeper, slog sitt personliga rekord i antal minuter utan insläppt mål i går. Tidigare var det 520 minuter, men efter 90 nya utan nätrassel bakom sig har den siffran nu stigit till 592.

Någonstans kan jag finna det ironiskt att just den här säsongen, när Casillas fått mindre speltid än under hela sin framgångsrika och långa karriär, bryter ett sådant rekord. Det borde ju rimligen betyda att han är i bättre form än någonsin. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, men att han inte är inne i någon formdipp trots sina blott elva matcher den här säsongen är ett faktum.

Insatsen mot Espanyol var exceptionell, inte minst räddningen på Jhon Córdobas friläge i slutet av matchen.

Att Diego López har ett betydligt sämre snitt än Casillas den här säsongen är snarare ett bevis på att det är, och ska, vara tuffare att stå i ligan. För även om motivationen är enorm finns det en stor kvalitetsskillnad i att möta Olímpic Xátiva från tredjedivisionen på bortaplan i cupen än att åka till ett kokande El Sadar för ligamöte med Osasuna.

López har varit fenomenal hela säsongen, och jag ser ingen anledning varför Carlo Ancelotti skulle byta ligamålvakt nu. Däremot kvarstår ju den ytterst suspekta situationen för Casillas och hans framtid. Det vilar inte minst ett tufft beslut för Vicente del Bosque inför sommarens VM-turnering. Det råder inga betänkligheter om att Iker fortfarande håller hög klass – men räcker Copa del Rey och eventuellt Champions League-spel under våren för att vara ordinarie i VM?

Hade konkurrenterna inte hetat Víctor Valdés, Pepe Reina och i viss mån även David de Gea (det skulle förvåna mig innerligt om del Bosque tog ut Diego López i landslagstruppen, även om han förtjänar chansen) hade det inte varit lika stor debatt. Nu sitter en världsmålvakt på bänken stora delar i klubblaget, medan andra högklassiga konkurrenter levererar varje vecka.

Carlo Ancelotti kan rotera mellan cup- och ligaspel. Jag tror inte Vicente del Bosque är lika sugen att i VM rotera runt mellan spelare på den mest utsatta positionen.