Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.