Arkiv för kategori Real Madrid

- Sida 2 av 14

Nu kommer hans namn sjungas för evigt

av Adam Pinthorp

Det är sorgens helg i fotbollsvärlden, inte minst i Spanien. Tito Vilanova krigade, krigade och krigade. Han vann allt man kunde vinna på klubblagsnivå med FC Barcelona – men förlorade kampen mot cancern.

Fotboll känns inte särskilt viktigt när sådant här inträffar, men är det något som fotbollen och idrotten generellt också är unika med så är det hur man sammanstrålar i sådana här situationer.

Det är vackert att se två vänner – en med Barcelona-tröja, en med Real Madrid-tröja – mötas upp utanför Camp Nou och hedra Vilanova. Det är vackert att se Dani Carvajal dedikera sitt mål mot Osasuna till den bortgångne tränaren. Det är vackert att se en hel fotbollsvärld förmedla sitt maximala stöd till Tito Vilanovas familj. Fotbollens makt när den används som bäst.

Och så var det ju det där med fotbollen, som också har spelats i helgen. I går pulveriserade Real Madrid ett blekt Osasuna och Cristiano Ronaldo visade att både målformen är tillbaka och att krutet i bössan fortfarande finns kvar. Med två sagolika mål såg han till att Madrid kunde fixa tre enkla poäng utan att förta sig alls och därmed kan åka utvilade till München kommande vecka.

Vi kan också tacka Real Betis för den här gången. La Liga-sejouren – något kortare än väntat – var svängig, underhållande, glädjesprudlande och sorgsen. Den här säsongen mest det sistnämnda. Nu blir det att renovera och ladda upp batterierna inför hösten.

I december, när jag var på plats i Madrid inför matchen mellan Atlético och Valencia, skrev jag en längre text om Raúl García. Spelaren som värvades från Osasuna 2007 med förväntningar på sig att bli en ny spansk storstjärna. Fyra säsonger på fel position senare blev han utlånad till sin gamla klubb, fick en skräddarsydd roll som släpande anfallare och började ösa in poäng. Därefter återvände han till Atlético igen och under Diego Simeones styre har Raúl García börjat användas på helt rätt sätt – och Atleti har fått en matchvinnartyp av världsklass.

Innan García lånades ut till Osasuna 2011 blev han utbuad på Vicente Calderón. I dag, i morgon och för alltid kommer de sjunga hans namn. Alldeles nyss sänkte han Valencia med matchens enda mål på Mestalla och gjorde ytterligare ett blytungt mål den här säsongen.

Inför matchen sa Simeone att ”de största och mest talangfulla spelarna kliver fram när det gäller som mest”. Raúl García har klivit fram inte en gång, inte två gånger, utan i princip varje viktig match den här säsongen.

En av planens bästa i Champions League-returen mot Barcelona. Segernickare mot Villarreal i början av april. Mål och assist i CL-matchen mot Milan på Vicente Calderón. Och då pratar jag bara om de senaste veckorna. Jag hade kunnat göra listan betydligt längre.

I min text om García från december skrev jag följande i sista stycket: ”Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken”.

I dag är inte Pamplona-sonen en evig inhoppare längre. Flåset i nacken blev för intensivt för medspelarna och nu är Raúl García en stor nyckelspelare för Diego Simeone. En spelare som startar viktiga Champions League-matcher. En spelare som startar ”finaler” – som Atlético väljer att kalla alla ligamatcher – på Mestalla. Och framför allt är han en spelare som avgör. Precis som de största och mest talangfulla spelarna gör.

Nu är allt förspänt för att Atlético firar ligaguld på Vicente Calderón den elfte maj. Vinner man de två kommande finalerna mot Levante och Málaga så är titeln i hamn.

Real Madrids mål – helt enligt skolboken

av Adam Pinthorp

Själva matchbilden, om vi ska hårdra det hela en aning, var inte alldeles olik den vi fick se på Vicente Calderón. I går var det ett lag som höll bollen, och ett lag som försvarade. Den stora skillnaden? Real Madrid visade hur man både försvarar effektivt och hur man ställer om som allra bäst.

I mitten av första halvlek hade Bayern München 80 % bollinnehav. Real Madrid hade knappt fått röra bollen. Ändå var det de vita marängerna som hade skapat matchens tre bästa målchanser och gjort det enda målet. Orättvist? Inte ett dugg.

Det var två lag som visste varandras styrkor och svagheter till punkt och pricka som möttes på Santiago Bernabéu i går. Real Madrid klarade utefter förutsättningarna sin matchplan bäst. Medan Bayern passade, passade och passade i sidled kunde Real Madrid ägna sig åt att ligga rätt i sina försvarspositioner och samla kraft för att sedan explodera när omställningslägena dök upp.

Karim Benzema satte inte bara bollen i nät – han vann den också
Målet efter 18 minuter, som blev matchens enda, var precis enligt skolboken. Och även om jag kan sitta och ösa superlativ över Fàbio Coentrãos långa löpning, Iscos begåvning att hålla i bollen eller Cristiano Ronaldos väl avvägda passning i djupled är det en annan jag skulle vilja hylla främst: Karim Benzema.

Fransmannen var inte bara där, på rätt plats vid rätt tillfälle och lappade till bollen i mål, det var också han som återvann bollen djupt ner på egen planhalva. Få anfallare har det i sig att falla så lågt och försvara.

Men det här var förstås så långt ifrån ett individuellt mål det kan bli. Ända från Pepes block och Benzemas bollvinst visste alla vad som var på gång. Alla visste sin uppgift – alla skötte den exemplariskt. Det här var ett mål där Real Madrid visade sin stora styrka och blottade Bayerns svagheter. Och det var inte enda gången i matchen som Madrid vann andrabollar mot lille Philip Lahm på mittfältet. Det kändes som Bayern saknade Javi Martínez på innermittfältet mer än Real saknade Gareth Bale i offensiven.

Resultatet kunde förstås slutat annorlunda om Mario Götze tryckt på med lite mer kraft i sitt volleyskott i slutet av matchen. Men i hela andra halvlek kändes det som att Real Madrid inte behövde gå på alla växlar, och ändå ha bra kontroll på tillställningen.

Ett par bollar till hade förstås inte skadat för Madrid-gänget, men jag hävdar att 1-0 i ett första möte mot Bayern är nästan så bra det kan bli. Real Madrid vet om att det kommer dyka upp minst lika många omställningsmöjligheter. De vet om att det är sällan de går mållösa från en match.

Med andra ord fördel Real Madrid, skulle jag säga.

Real utnyttjade att de saknade sin bäste

av Adam Pinthorp

VALENCIA. Inför matchen fick jag frågan ”om inte Gareth Bale måste ta ett större ansvar och kliva fram för Real Madrid i Cristiano Ronaldos skadefrånvaro?”. En fråga fullt befogad eftersom walesaren varit blek i säsongens tidigare el Clásico-möten. En fråga som vi i efterhand också kan besvara med att ”ja, det behövde han, och det gjorde han”.

Efter 84 minuter hade Bale gjort en bra match defensivt, men framåt inte riktigt kommit till sin rätt. Det slarvades bort en hel del chanser, förstatouchen var inte perfekt. Sedan fick han en boll i djupet av Fàbio Coentrão, som med hjälp av Isco hade spelat sig ur Barças press. De efterföljande sekunderna utnyttjade Bale på ett sätt som få andra i världsfotbollen kan. Han slog bollen långt, långt framför sig, tog sats och sprintade förbi Marc Bartra, innan han retfullt rullade in bollen mellan benen på José Manuel Pinto.

Ett mål av yppersta världsklass. Ett mål inprickat av en världsklasspelare.

Men fram till detsamma hade Gareth Bale inte tagit så mycket plats, han hade offensivt blivit överglänst av Ángel di María och Isco. Men ibland behövs det inte mer än några sekunder för att en spelare behöver bevisa att han är just det: en världsspelare. Sådana som inte bara spelar matcher, utan också avgör matcher.

Real utnyttjade Ronaldos skada – Barcelona utnyttjade inte Messi
Det var ett hårt slag under bältet när Real Madrid bittert kunde konstatera att Cristiano Ronaldo inte kunde spela Copa del Rey-finalen på grund av skada. Ett Real Madrid utan sin största stjärna, främste målskytt och 2013 års bästa fotbollsspelare är alltid ett försvagat Real Madrid.

Men Carlo Ancelotti gjorde det enda rätta. Han plockade fram verktygslådan, hittade ett passningsgeni, och gav Real Madrid en ny dimension i sitt spel. Med Isco i startelvan – och inte en renodlad ytter eller anfallare – fick Real en passningsspelare av rang, en spelare som kan hålla i boll och hitta vägar igenom försvar som få andra i truppen.

Och när Isco spelar den fotboll som han gjorde på Mestalla i kväll, då är han en enorm tillgång för sitt lag. Det var Isco som bröt bollen från Dani Alves och var kreatören bakom Real Madrids 1-0-mål. Det var Isco som spelade sig ur Barças höga press tillsammans med Coentrão vilket föranledde 2-1-målet. Han var, kort och gott, briljant. Och tillsammans med Ángel di María den som låg bakom det mesta i offensiv väg för Real.

Medan Barcelona spelade utan effektiv press, utan energi och utan att få igång sin bäste spelare, utnyttjade i stället Real Madrid det faktum att man var utan sin bäste. Det gäller att utnyttja sina för- och nackdelar. Den här kvällen utnyttjade Real Madrid allting på helt rätt sätt.

Barça fick en gratisbiljett in i matchen när Bartra nickade in kvitteringen, men sett över 90 minuter var det här en stor taktiskt kross av Carlo Ancelotti.

Nu har huvudstadsklubben två titlar kvar att strida om. Barça har en – men ligger långt efter i ligaspelet.

Just nu gläds jag med Isco

av Adam Pinthorp

I fjol åkte Real Madrid ur Champions League efter att ha vunnit det andra semifinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0. I år går Real Madrid vidare i samma turnering efter att ha förlorat det andra kvartsfinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0.

Logiskt? Kanske inte, men det känns ändå – baserat på båda mötena såväl i fjol som i år – att det var korrekt att Dortmund gick vidare då, och att Real Madrid gör det nu.

Men lika illa ute som tyskarna var på Santiago Bernabéu i slutminuterna förra säsongen, lika illa ute var Real Madrid på Westfalenstadion. Marängerna fick svettas blod för att stå emot de framstörtande hemmaspelarna, i synnerhet Marco Reus, med den gula väggen i ryggen. Iker Casillas gjorde som han gjort hela säsongen – levererade en högklassig målvaktsinsats. Vetaranen mellan stolparna kan däremot inte vara lika nöjd med varken sitt försvar eller sitt mittfält, som inte agerade lika stabilt som de gjort stora delar av säsongen.

Det råder inga tvivel om att Borussia Dortmund var det bättre laget på Westfalenstadion. De förtjänade att vinna matchen, de hade med lite flyt kunnat gjort ännu fler mål. Men Real Madrid gjorde en fenomenal insats på Santiago Bernabéu förra veckan, något som räckte för vidare avancemang. Där och då kändes det som 3-0-resultatet spelade mindre roll – att ett par måls överläge ändå skulle räcka mot årets upplaga av Dortmund. Men det är så här charmig, inspirerande och oförutsägbar fotbollen kan vara. Ändå tycker jag rätt lag förtjänade att gå vidare.

Just nu ler jag extra med Isco
Så här minuterna efter matchen sitter jag och gläds extra med en 21-åring från solkusten. Isco var i en liknande situation i fjolårets Champions League-upplaga. Den gången spelade han med Málaga, och var bara sekunder från semifinal när Felipe Santana tryckte in det avgörande målet för Borussia Dortmund – på Westfalenstadion.

Men den här gången fick Isco kliva av samma arena som en vinnare. Lika briljant som han var i första mötet mot Dortmund i fjol, lika briljant var han på Santiago Bernabéu förra veckan.

Han har haft en tuff mittendel av säsongen, Isco, med petning från startelvan och generellt lite speltid. När skadorna och avstängningarna börjat dugga tätt har så mittfältstalangen fått fler chanser, och på nytt bevisat vilket alldeles magisk fotbollsspelare han är i sina bästa stunder.

Nu är han i semifinal, Isco. Om han väl där kommer spela återstår att se, men han har i alla fall stor del i att Real Madrid tagit sig dit. Och just nu tror jag han är mest nöjd av alla över avancemanget.

Champions League-kvartsfinalerna har hittills gett oss fotbollsälskare precis all anledning att minnas varför vi en gång fastnade för den här sporten. Jag hoppas fortsättningen blir lika oberäknelig, dramatisk och spännande.

Topptrion vägrar tappa poäng

av Adam Pinthorp

Ny helg, nya matcher, men samma titelrace. Steg för steg, minut för minut närmar vi oss slutet. Det är bara sex omgångar kvar nu – det skiljer fortsatt tre poäng bland topptrion.

Och när alla var igång under gårdagen bjöds vi inte på några skrällar – även om två av lagen knappast gjorde sin bästa insats för säsongen.

Atlético de Madrid stod för en numera klassisk uddamålsseger. Underlägsna i bollinnehavet, överlägsna taktiskt. Ändå höll det på att sluta illa när Toby Alderweireld styrde bollen strax utanför det egna målet i matchens sista minut, men Atlético hade marginalerna på sin sida den gången. En annan dag, då man inte hade mött ett skadeskjutet Villarreal utan en gul ubåt i toppform, hade det blivit tufft för Atleti att knipa tre poäng.

De rödvita saknade trots allt lagkapten Gabi (avstängd) samt Diego Costa & Arda Turan som båda var skadade. Men är det någon som imponerar med säsongens Atlético, eller rättare sagt Diego Simeones Atlético, så är det den här typen av segrar. De är vattentäta defensivt, låter motståndet ha bollen och sätter dit matchens enda mål på en hörna. Klappa och klart – tre poäng in på kontot.

Barça imponerade å sin sida inte heller hemma mot jumbogänget från Sevilla. Real Betis visade vilja, glöd och helt rätt inställning, medan Barcelona hade tankarna på onsdagens Champions League-match på Vicente Calderón. Men ett lag i medgång har marginalerna på sin sida, gör mål från ingenstans och tar ändå tre poäng.

Sett till gårdagens tillställningar tog Real Madrid den klart största skalpen. Visst för att det rann iväg i slutet när Real Sociedad gav upp hoppet om poäng, men att åka till Anoeta och packa ihop ett 4-0-resultat i resväskan hem är ruskigt starkt.

Lite får man tacka Claudio Bravo – normalt sett ligans bäste målvakt när det gäller utsparkar – som via en feladresserad utspark gav Gareth Bale öppen gata att prickskjuta in 2-0 i andra halvlek. Därefter gick luften ur hemmalaget – medan Madrid kunde ösa på till max.

Jag har svårt att se Real Madrid fler poäng i ligan då man har ett klart överkomligt spelschema kvar. Det talar för marängerna. Det som talar emot är att man trots allt är trea, och måste förbi såväl Barça som Atlético för att kamma hem ligan. Resultaten topplagen emellan kan alltså bli högst avgörande i slutändan.

Atlético vann gigantisk nyckelmatch

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Real Madrid hade sin tuffa bortamatch tidigare i veckan. Nu var det Barcelona och Atléticos tur – men båda lyckades tråckla till sig knappa segrar. Det blev trippel i treor då topplagen vann och guldstriden är fortsatt olidligt jämn.

Koke växer för varje vecka som går
Jag ska villigt erkänna att när Diego Ribas blev klar för Atlético Madrid i slutet av januari var jag helt övertygad om att Arda Turan & Koke skulle få konkurrens å det grövsta. Jag trodde Diego skulle ta en plats i startelvan. Och visst, konkurrensen på Atléticos mittfält är hårdare än någonsin – även sedan José Sosa utmanar om en av de offensiva platserna – men Diego har sannerligen inte haft skuggan av en chans.

När brassen var utlånad till Atlético säsongen 2011/12 var han lagets klart bäste offensiva mittfältare. I dag är han nummer tre i ordningen, som bäst. Då, när Diego lämnade, var det Koke som klev in och fick fylla de kreativa skorna tillsammans med Arda.

I dag har Koke utvecklats till en klasspelare och en självklar nyckelspelare i Atlético. För att flytta på honom krävs något extraordinärt. Diego Simeone vet exakt vad han får av ynglingen, såväl offensivt som defensivt, och han utvecklas alltmer för varje vecka som går.

Mot Athletic var Koke den enskilt största anledningen till att Atlético lyckades vända och vinna på San Mamés. Först lirade han fram Diego Costa till kvitteringen i mitten av första halvlek, för att själv nicka in segermålet i början av andra. Därtill kunde han noterats för ytterligare ett par assist efter några smörpassningar som till och med fick Diego att applådera på bänken.

Matchen på San Mamés var en gigantisk nyckelfight i den fortsatta guldstriden för Atlético. Nu har man avverkat ytterligare en final, som man själva väljer att kalla det, och framför allt avfärdat en av de absolut tuffaste motståndarna. Och man leder fortfarande ligan i ensam majestät.

Gerard Piqué på nytt en gigant när viktig match knackade på dörren
Vi har vant oss vid en ojämn Gerard Piqué de senaste åren, det har vi. Utan sin läromästare och ständige pådrivare Carles Puyol – som dragits med skadebekymmer från och till under många säsonger – har Piqué inte hållit samma jämna nivå.

Men är det någonting han gjort den här säsongen är det att leverera topprestationer på löpande band när Barça som mest behövt det. Kanske får han tillräckligt med tändvätska när det vankas stora matcher för att vara på topp utan att ha Puyol i närheten. Kanske slappnar han av några procent för mycket i matcher som på pappret bör vara mumsbitar, då Puyol hade behövts.

I det stadsderbyt på Cornellà-El Prat var Piqué en av Barças klart bästa spelare – även om han och försvaret hade att göra mot ett långt ifrån ofarligt Espanyol.

Helt avgörande blev straffsituationen en kvart från slutet. Från pressläktaren där inga TV-skärmar fanns tillgängliga för att se reprisbilder var det omöjligt att avgöra om handbollen på Javi López var korrekt dömd, men efter att ha granskat situationen i efterhand tycker jag domaren gjorde rätt. Oavsett hur avsiktligt det är eller ej drar López med sig bollen med handen och ruinerar den potentiella målchansen för Neymar.

Om slutresultatet var rättvist är en helt annan fråga. Jag tycker matchbilden var otroligt jämn, och Espanyol och Javier Aguirre ska ha en stor eloge för matchplanen och genomförandet. Man krånglade till det för Barça som hade oerhört svårt att få igång ett strukturerat anfallsspel. Mest rättvist hade varit ett oavgjort resultat. Den här gången räddades Barça av en handboll, en säker straff av Leo Messi och ett överlag stabilt försvar lett av Gerard Piqué.

Real Madrid fick en välbehövlig självförtroendeboost
Det råder inga tveksamheten om att Real Madrid hade stor press på sig inför matchen mot Rayo Vallecano. Men det syntes inte alls av på Santiago Bernabéu. Hemma inför sina supportrar dansade marängerna fram och Rayo hade i ärlighetens namn ingenting att sätta emot.

Real Madrid har spelat bättre fotboll i sina dagar, men definitivt också betydligt sämre. De gjorde vad som krävdes utan att förta sig – och vann ändå med glasklara 5-0.

Det största frågetecknet som vilar över huvudstadsklubben och så gjort den senaste veckan är hur Cristiano Ronaldo mår rent fysiskt. Han såg inte helt fit ut under matchen mot Rayo, och uppges av Madrid-pressen ha spelat småskadad de tre senaste matcherna. Med en slutspurt i ligan och en Champions League-kvartsfinal i åtanke kan det vara förödande att Cristiano spelar om han inte är helt hundra. Att förvärra en skada kan innebära slutet på både säsongen och Brasilien-VM.

Men även om portugisen själv naturligtvis inte vill vila en match, en minut eller ens en sekund – något han ser som missade möjligheter att bygga på sin målskörd – får vi hoppas att Carlo Ancelotti och inte minst klubbens läkarteam handskas med situationen på rätt sätt. Hur bra Ángel di María än må vara och hur många poäng Gareth Bale än gör går det inte komma ifrån att möjligheterna till titlar försämras utan Cristiano Ronaldo.

En Barça-seger med bitter eftersmak

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Det var upplagt för spänning, dramatik och vändningar. Men vem hade kunnat ana den här onsdagskvällen? Barcelona vann men lämnar matchen med sur eftersmak, Atlético behåller sin serieledning och Real Madrid, de gick på en mina i Andalusien.

En seger med bitter eftersmak
Till en början gick allt enligt Tata Martinos planer. Andrés Iniesta dansade fram med magi i fötterna, Leo Messi fortsatte bygga på sin storform och Camp Nous nya kelgris, Marc Bartra, var fläckfri. Men så skedde det förödande, något som kan innebära slutet på Víctor Valdés karriär i FC Barcelona.

Hur nöjda Barça än må vara med de tre poängen framöver – som i ärlighetens namn aldrig var hotade mot ett för dagen ytterst blekt Celta Vigo – kommer matchen betraktas som en mörk del i klubbens historieböcker.

Det har precis blivit bekräftat att Valdés missar resten av säsongen med en knäskada som kommer ta honom sex månader att återhämta sig ifrån. Det syntes redan på 32-åringens reaktion när han fördes ut från planen att det inte rörde sig om något lindrigt. Det var illa, riktigt illa. Detta betyder i praktiken att Barcelona får klara sig utan sin ordinarie målvakt och en av lagets stora ledarfigurer resten av säsongen, att VM-drömmen är krossad och att inledningen på kommande säsong är i farozonen. Det betyder också att Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona – klubben han kom till första gången redan 1992. Om han nu står fast vid sitt beslut att lämna klubben vill säga, något han har deklarerat sedan flera månader tillbaka.

Det var knappast ett sådant här slut varken Valdés eller Barcelona hade tänkt sig, och det lämnar förstås klubben i en ytterst prekär situation inför framtiden. Man går nu in i slutspurten där man fortfarande slåss om tre stora titlar, men man tvingas göra det utan sin ordinarie målvakt.

Sevilla inne i sin bästa period på flera år
Det är enkelt att kalla det skräll, Sevillas 2-1-seger hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot Real Madrid, om man har i åtanke hur det har sett ut på samma arena lagen emellan de senaste säsongerna. Men formmässigt var det inte helt överraskande. Sevilla är inne i sin bästa period på flera år, och har i och med segern slagit nytt klubbrekord i form av sex raka ligasegrar.

Unai Emery har sannerligen fått ihop laget som ute på planen leds av Ivan Rakitic. Kroaten var fullkomligt briljant mot Madrid, precis som han varit hela säsongen. Framspelningen fram till Carlos Baccas 2-0-mål blev inte bara matchavgörande utan symboliserar såväl Rakitic säsong som Sevillas form. Bollarna som inte hittade fram till rätt adress för ett år sedan blir helt lysande nu.

Sevilla glimrar av självförtroende och i och med Athletics poängtapp mot Elche tror jag att man ger den baskiska klubben en rejäl match om den sista Champions League-platsen.

Real Madrid då? De saknade givetvis både Sergio Ramos i mittförsvaret men framför allt Ángel di María offensivt. I höstas var han – trots ständigt högklassiga prestationer – inte ens helt given. Nu blir Real Madrid högst lidande utan sin argentinska stjärna. Det svänger snabbt inom fotbollen.

Det som talar för Real fortsättningsvis är det återstående spelschemat. Bortsett från bortamötet med Real Sociedad om ett par omgångar har man ett relativt enkelt schema och kommer – såvida man inte åker på några rejäla djupdyk – inte tappa många poäng.

Diego Costa matchvinnare – igen
Atlético de Madrid är omgångens stora vinnare på nytt. Hemma mot Granada hade man det kämpigt, men räddades som så många gånger förr av Diego Costa. Jag har tappat räkningen i antalet matcher han har avgjort för Atleti den här säsongen, men två händer räcker inte för att räkna.

Det är omöjligt att inte imponeras av denna rödvita lagmaskin som trots att man inte övertygar spelmässigt aldrig ger upp utan bara maler på, och i slutändan ger det resultat. Nu återstår åtta ligaomgångar. Atlético har fortfarande allt i sina egna händer. Jag blir inte förvånad om man grejar det.

Allt sätts på sin spets

av Adam Pinthorp

Säsongen 1991/92 var tre lag i topp inom en poängs radie – Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña. Många spanska tidningar jämför årets säsong med den för lite drygt 20 år sedan, och är eniga om att vi just nu upplever den tätade ligan på mycket länge.

Tre lag slåss om titeln och liksom 91/92 är det alltså en ynka poäng som just nu skiljer topplagen. Atlético de Madrid är det enda laget med allt i egna händer, då man har bättre inbördes statistik gentemot Real Madrid, samt är en pinne före Barcelona.

Bottenstriden är liksom alltid ruskigt jämn. Förutom tabelljumbon Real Betis, med åtta poäng upp bara till Valladolid som ligger näst sist, är det åtta lag inom sex poäng. Rayo Vallecano har gjort den största uppryckningen på slutet och vandrat ovan nedflyttningsstrecket. Poängen borta mot Valladolid i helgen kan bli livsviktig, där undvika förlust var viktigare än att ta en trepoängare.

Egentligen är den strid i tabellen som varit lugnast under säsongen den om Europa-platserna kommande säsong. Men nu kan allting sättas på sin spets även där. Athletic Club tappade två poäng i går (0-0 på Martínez Valero mot Elche), när La Liga gick in i den 30:e spelomgången. Det gör att konkurrenterna bakom fjärdeplatsen, som visserligen redan är långt efter, har ett gyllene läge att knappa in.

Det enda laget som i ärlighetens namn känns starka nog för tillfället att hota Athletic om den sista CL-platsen är Sevilla. Ett Sevilla som i kväll gästas av Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Griper man det sista halmstrået och vinner i kväll, ja då kan det bli riktigt spännande även om fjärdeplatsen.

Med dubbla ligaomgångar i veckan är det mycket som kan vara förändrat när det gäller vidare förutsättningar och tabelläge om en vecka. Det är nu som spelarna måste höja sig ett extra snäpp och kliva fram, visa vägen. Det är nu tränarna får bekänna färg. Det är nu stjärnorna har som störst press på sig att leverera.

Ja, en vanlig vecka i den tätaste La Liga-säsongen på många, många år, med andra ord. Själv tänkte jag avnjuta den i Barcelona, med både en fight på Camp Nou i kväll samt ett stadsderby att vänta på lördag.

Senare i kväll lär dock största delen av mitt fokus vara riktat mot Sánchez Pizjuán och händelserna där. Matcherna mellan Sevilla och Real Madrid tenderar att bli händelserika och klassiska, och det här mötet har på förhand precis allt ingredienser för att bli just så.

Leo Messi var skillnaden

av Adam Pinthorp

Så här bara minuter efter att Undiano Mallenco satte pipan i munnen och blåste av el Clásico kan jag inte komma på någon fight Real Madrid och Barcelona emellan som varit svängigare, mer händelserik och mer dramatisk. Matchen på Santiago Bernabéu innehöll precis allt – utom välorganiserat försvarsspel.

Om vi istället riktar in oss på det som faktiskt gjordes väldigt bra, det vill säga den offensiva biten, kan vi konstatera att ett par argentinare stod i centrum och var bäst för respektive lag.

Ángel di María bäst i Real Madrid
För Real Madrid, och hela första halvleks främsta spelare, var Ángel di María ett utropstecken. Argentinaren hittade ständigt nya ytor och var den i hemmalaget som luckrade upp Barças försvar och tog sig förbi gång efter annan längs kanterna. Han assisterade Karim Benzema till både 1-1 och 2-1 – två mål som visserligen fransmannen förtjänar mycket cred för (inte minst andra målet som är världsklass rakt igenom), men det är di Marías aktioner före målen skapar chanserna.

Det är svårt att argumentera emot att di María ska spela i en mer central, fri roll på Real Madrids mittfält. Då får han tyglar fria nog att söka sig utåt kanterna vid behov, eller hålla sig centralt om han anser det vara ett bättre alternativ. Och just det, att välja och värdera situationer, är också något som 26-åringen blivit bättre på.

Leo Messi bäst på planen
För Barcelonas del var det en annan argentinare som visade vägen, och det är bara konstatera: Med Leo Messi i form blir Barça ett konkurrenskraftigt lag på den absolut högsta nivån – hur ihåligt försvaret än må vara.

Han frispelade Andrés Iniesta fram till 1-0. Han slog den avgörande passningen till Neymar som sedermera ledde fram till att han själv kunde sätta 2-2. Han slog också passningen i djupet till Neymar som ordnade straffen och det röda kortet på Sergio Ramos. Och så slog han in två straffar.

Det var Leo Messi som var den stora skillnaden i den här matchen.

Men det är förstås inget el Clásico utan kontroverser och diskussioner om domaren. Om Cristiano Ronaldo borde fått straff? Kontakten är tydlig, men sker dock strax utanför straffområdet. Neymar-situationen är inte mycket att snacka om – även om man kan tycka illa om regeln som bestraffar Real i dubbel bemärkelse genom att få Ramos målchansutvisad. Den sista straffen tyckte jag såg billig ut vid första anblicken, men den är svår att prata bort när man ser reprisbilderna rulla förbi och hur Iniesta stängs när han är på väg emellan Xabi Alonso och Dani Carvajal.

Helgens stora vinnare får därmed anses vara Atlético de Madrid, som nu är i serietopp (leder via inbördes statistik mot Real Madrid, som står på samma poäng). Bara en poäng skiljer topptrion och nio omgångar återstår. Och vilket titelrace det här lär bli, ända in i kaklet.

Kategorier Barcelona, Real Madrid
Sida 2 av 14
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jörgen Källström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB