Ett steg i rätt riktning i ledningen – men inte på planen
Förra veckan gick Valencia ut med att sportchefen Braulio Vázquez sparkas med omedelbar verkan. Det var ett beslut som var tvunget att tas av president Amadeo Salvo, speciellt eftersom han i vått och torrt stöttat tränaren Miroslav Djukic hela hösten.

Det är också ett steg i rätt riktning för Valencia. Någonting var tvunget att hända, och Braulio har inte uppfyllt kraven som sportchef och dessutom haft ganska kluvna åsikter jämfört med Salvo.

Som läget ser ut just nu sitter Djukic fortfarande kvar på tränarposten – men frågan är om inte presidenten måste agera även på den här positionen snart. Det är så mycket som går i rätt riktning i Valencia just nu. Som klubb mår man bättre än på många år – men hur stor roll spelar det egentligen när man inte kan prestera ute på planen? Är Amadeo Salvo redo att dras med i Miroslav Djukic fall? Eller har den senare en fullgod plan för att rädda upp situationen innan den sprängs i bitar?

På de sex senaste ligamatcherna har Valencia vunnit en, detta borta mot Getafe. Och att man tappat poäng mot såväl Villarreal som Athletic Club på bortamark är varken ologiskt eller överraskande. Däremot är sammanlagt en poäng mot Real Sociedad, Almería och Valladolid hemma på Mestalla så stort magplask det kan bli för Valencia.

Éver Banegas straffmiss efter fyra minuter personifierade inte bara helgens insats mot Valladolid (matchen slutade 2-2) utan hela höstens Valencia. Nonchalant klev argentinaren fram och skickade bollen högt över mål. Lika nonchalant, lika ineffektivt och lika oengagerat har hela Valencia så här långt anno 2013/14.

I ledningen har man redan tagit flera steg framåt – men på planen ett par bakåt. Just nu känns det som Djukic inte är rätt man för att vända den här trenden. Frågan är hur stort tålamod Salvo har innan han blir tvungen att göra det han hela tiden deklarerat att han ska undvika.

Cristiano är inne i sin bästa period 2013
Att Cristiano Ronaldo gör tre mål i var och varannan match är något vi har vant oss vid under portugisens väldigt framgångsrika sejour i Real Madrid. Även om det är svårt att sia om Ronaldo just nu är inne i sin bästa form någonsin, kan vi i alla fall konstatera att han är inne i sin bästa period det här året.

Diego Costa vann månadens spelare i september, Koke i oktober. Redan nu, när vi knappt kommit två veckor in i november, känns det skrivet i sten vem som kommer ta hem månadens spelare. Cristianos form har varit skrattretande skarp. Allting verkar gå in för anfallaren, och emellanåt ser det ut som han möter juniorspelare när han trampar förbi sina motståndare och lurar målvakterna.

Målmässigt finns det ingen som har konkurrerat med Ronaldo under 2013. Men portugisen strävar ju givetvis inte efter att bli månadens spelare i La Liga. Han vill åt Ballon d’Or – priset för världens bästa spelare, som delas ut i januari. Jag skulle vilja säga att chansen att få det har inte varit större sedan han fick det 2008.

—

Det blir ännu mer från helgen senare. Bland annat med lite tankar om Tata Martinos prägel på Barcelona under sina första månader i klubben.

Bara Atlético Madrid säkrade gruppsegern, men övriga andra spanska lag var förstås också igång med Champions League-spel i veckan.

Real Sociedad kan nog räkna bort sina chanser för avancemang efter en ny match utan mål hemma mot Manchester United (0-0) – även om hoppet om tredjeplatsen fortfarande finns i gruppen.

Två lag som inte bör oroa sig för att bli sist i sina respektive grupper är Real Madrid och Barcelona. Huvudstadsklubben fick en väckarklocka i form av Arturo Vidals straff (som för övrigt var makalöst bra slagen) i slutet av första halvlek, och drog i en annan växel i andra. Cristiano Ronaldo fortsätter sin galna målform och har nu också gjort mål på Juventus Stadium – något han tydligt klargjorde med sin målgest vid 1-1-målet.

Gareth Bale är definitivt på rätt väg
En annan som hittat rätt mer och mer är Gareth Bale. Efter att ha kommit igång med såväl mål och framför allt assist den senaste veckan slog walesaren till på nytt och gjorde 2-1-målet på ett otroligt skickligt sätt. Han har kritiserats hårt, och kommer förmodligen och göra resten av sitt liv, men sakta men säkert har Bale börjat växa in i skorna i Real Madrid – även om de är nästan orimligt stora att fylla.

Får Real Madrid ut det bästa av två världar i form av en djupledslöpande Cristiano Ronaldo till vänster och en genombrottsvillig Gareth Bale till höger kommer man kunna ruska om försvaren ordentligt framöver. Ska vi vara helt ärliga kan de nog göra mer än så faktiskt.

Messi i målprotokollet – och Barça showade
Även de som tvivlade på att Messi skulle återuppstå och på nytt skjuta in sig i målprotokollet är nu motbevisade. Fast det var framför allt lagmaskinen Barcelona som malde ner Milan på Camp Nou igår. Man hotade från såväl båda kanterna som centralt i planen, och många av spelarnas formkurva pekar uppåt.

Milan är inte samma Milan som man var för ett par år sedan, och definitivt inte samma lag man var ytterligare fem-sex år tillbaka i tiden. Men man har klasspelare i laget, och det osar rutin i hela klubben, vilket gör att matcher av den här kalibern aldrig är enkla. Det gör Barças uppvisning ännu mer imponerande, och det känns som Tata Martinos prägel på laget börjar sätta sig. Mer läsning om just det utlovas vid ett senare skede.

Ett effektivare Barça hade vunnit med 5-1 och då ändå haft marginal att bränna ett par riktigt vassa chanser. Nu slutade det 3-1 och spelmässigt hade inte Milan mycket att sätta tillbaka – även om Kaká försökte och emellanåt oroade.

Ska jag ge min syn på straffsituationen är det tydlig kontakt – även om det är omöjligt för oss framför TV-apparaterna att bedöma hur mycket Ignazio Abates ryck i Neymars axel störde brassen. Det är mycket möjligt att Neymar förstärkte situationen – men det vore befängt att tro att han utan anledning skulle slänga sig då det skulle kunna leda fram till en bra målchans. Dessutom är det svårt för Abate att försvara varför han överhuvudtaget har armen så högt upp på Neymar.

Rayo spelar som de vore ett topplag
Det var toppen mot botten i Vallecas på lördagskvällen. Ett topplag mot ett bottenlag. En klubb med oändliga ambitioner och tillika resurser. En klubb som kämpar för att gå runt, och är nöjda med det de har.

Men ibland behöver inte fotboll avgöras av politiken, och det lag som har de bästa och dyraste spelarna behöver inte alltid vara bäst. Är det inte någonstans därför vi är så många som fastnat för den här sporten? Och vecka ut och vecka in sätter oss framför TV:n, datorerna eller på arenorna, och följer alla matcher vi behagar? Jag tror det.

Hade allting avgjorts på vem som har mest stålar i bakfickan hade allt varit hemskt ointressant. Som tur är det inte fallet. Åtminstone inte alltid.

I Madrid-derbyt mellan Rayo Vallecano och Real Madrid var det ett lag som var bättre på alla punkter utom en: målskyttet. Rayo vann skotten med 23-11 (på mål 6-5), de vann hörnstatistiken med hela 6-1 och bollinnehavet med 59-41.

Innermittfältsduon med en inlånad yngling från Atlético Madrid i Saúl Ñíguez och en omskolad ytttermittfältare i Roberto Trashorras bevisade Rayo att det med alla medel går rulla sig förbi vilket mittfält som helst – bara man vill det, och framför allt tror på det. Paco Jémez har präntat in sin filosofi i alla spelare, och alla tror på det. Långt ifrån alla gånger fungerar taktiken, och Jémez och Rayo har sina brister. Ibland funkar det inte att pressa högt upp i planen och ställa upp med en hög backlinje. Vissa lag utnyttjar det alldeles för enkelt.

I Vallecas utnyttjade även Real Madrid Rayos brister till en början, och efter 0-3 i början av andra halvlek hade nog Carlo Ancelottis manskap räknat med att det kunde bli en handfull mål. Mycket riktigt, fem mål skulle falla i matchen, men de två sista till Rayos fördel.

Real Madrid var smarta, effektiva och gjorde var som krävdes. Men Rayo gav aldrig upp, och fortsatte tro på sin idé och sin fotboll trots underläge 0-3 mot storebror. Själv lyfter jag på hatten för Rayo, som alltid spelar fantastisk fotboll. Spelmässigt är de alldeles för bra för att ligga sist i tabellen, som de nu gör efter att Almería tagit ytterligare en trepoängare (1-0 hemma mot Valladolid). Ett effektivare och mer resolut Rayo hade lika gärna kunnat ta en Europa-plats. Så hårfin är skillnaden, och så viktigt är det att ha spelare som kan tillföra det där lilla extra.

Spelare som Rayo saknar, spelare som Real Madrid kan luta sig tillbaka mot. I Vallecas den där söndagskvällen var det just det som var skillnaden – för spelmässigt syntes det knappast att det var botten mot toppen.

Celta är redo att avancera uppåt
Det verkar som Luis Enrique äntligen lyckats trasslade upp alla ihopsnörade trådar och få ordning på sitt Celta Vigo. ”Luchos” manskap fick ingen kanonstart på säsongen, och har generellt haft en väldigt tungt höst. De senaste veckorna har man dock märkt att saker och ting har ändrats – både spelmässigt och sett till resultaten.

5-0-segern borta mot Málaga förra helgen var mäkta imponerande, och på söndagen tog man ytterligare en blytung trea på bortamark. Mycket har man förstås Beto i Sevilla-målet att tacka, som stod för en alldeles vanvettig tabbe när han skänkte bollen till Álex López, men faktum är att Celta förtjänade att vinna. Sevilla hade sina chanser, men Celta Vigo har förbättrat sitt försvarsspel och känns numera inte lika uppstressade när de ska spela sig ur trassliga situationer.

Får Luis Enrique tid och ro, vilket han nu har, kommer han leda det här Celta Vigo till stora framgångar. Man har en hyfsat bred trupp och flera spelare som kan stå för det där lilla extra. Vigo-klubben har potential att redan den här säsongen ta en Europa-plats, men då måste mycket klaffa.

Efter en tuff säsongsinledning går nu Celta Vigo in i en på pappret enklare period, där de har chans att hämta många poäng. Om de har vad som krävs för att avancera uppåt återstår att se, men jag tror att de är redo för uppgiften.

Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

Inramningen motsvarade förväntningarna och alla de stora stjärnorna kom till spel. På förhand kunde det inte bli så mycket bättre. Och det blev också en bra match som innehöll det mesta, och där fokusen låg på spelet och inte förstördes av filmningar, fulknep och domaren – även om de också fick sin beskärda del av uppmärksamheten. Här kommer några tankar från matchen.

Neymar visade sig från sin bästa sida
Neymar bevisade sina kvalitéer för omvärlden en gång för alla
Om många tvekade när affären offentliggjordes var det förmodligen en majoritet av dessa som ändrade uppfattning om Neymar efter Confederations Cup. Brassen var smått överlägsen i turneringen – vilket visserligen också sköt kraven i Barcelona i höjden ännu mer.

Hittills har Neymar motsvarat pressen och förväntningarna spelmässigt, och varit en av Barcelonas klart mest lysande spelare under hösten. Det som ännu inte bevisats är vilket plats och hur mycket utrymme han tar sig i de stora matcherna. Mot Milan i veckan var han inte särskilt involverad i spelet. Nu, mot Real Madrid, var det annorlunda.

Under första halvleken gick det mesta av spelet längs vänsterkanten, dit Neymar höll till och dit Andrés Iniesta ofta drog sig. Brassenanafallaren visade precis varför Barcelona valde att slänga upp den stora plånboken på bordet och betala stora summor för hans tjänster. Utöver ett mål och en assist – vilket var helt matchavgörande – visade Neymar också prov på sin spetskompetens när det gäller att utmana.

Brassen behöver inte längre sikta mot stjärnorna. Han är redan där.

Om det fortfarande fanns de som tvivlade lär de också kommit på andra tankar. Men den stora frågan att ställa sig så här precis efter matchen är väl hur Leo Messi – som inte alls kom upp i samma standard – reagerar när han inte kommer stå i centrum.

Iniesta gjorde sin bästa match för säsongen
En spelare som i motsvarighet till Neymar däremot varit ganska blek under hösten är Andrés Iniesta. Frånsett några obligatoriska tvåfotare per match och en väldigt bra landskamp i sin hemstad Albacete har Iniesta inte alls nått upp till sin normalt sett väldigt höga nivå.

Det spekulerades till och med i att mittfältaren skulle få inleda el Clásico på bänken, ett drag Tata Martino inte valde att göra. Och det var kanske tur det, för Barcelonas skull. Iniesta gjorde sin klart bästa match för säsongen och hade plockat fram det där flytet i spelet som tidigare under säsongen varit gömt.

Som en framkallande effekt av Iniestas prestation presterade också hela Barça bättre, något som också blev helt avgörande.

Ett par andra som klev fram i hemmalaget var Alexis Sánchez, som hoppade in och bidrog med energi och framför allt chippade in avgörande 2-0-målet (och vilket mål), samt Víctor Valdés – som fortsätter sin storform och stod för tre-fyra riktigt vassa räddningar.

Varane var bäst i Real Madrid
Frågan inför matchen var vilka ess i rockärmen som Tata Martino och Carlo Ancelotti skulle dra. Tata valde det säkra före det osäkra och matchade en ganska väntad elva, frånsett att Cesc Fàbregas fick spela centralt i anfallet medan Messi flyttade ut på kanten.

Ancelotti bjöd däremot på betydligt fler överraskningar. Att Gareth Bale, Cristiano Ronaldo och Ángel di María startade som en offensiv trio var helt i sin ordning. Men att spela Sergio Ramos i en defensiv roll på mittfältet och Daniel Carvajal från start som högerback fick nog flera att höja på ögonbrynen.

Märkligare saker har hänt i fotbollsvärlden än att Ramos får spela ett steg upp i planen. Det som var mest chockerande var att just Ramos, och inte Pepe som är mer van i den rollen, som tog klivet upp på mittfältet. Dessutom har Pepe och Raphaël Varane missat i kommunikationsspelet tidigare när de bildat mittbackspar.

För Ramos blev det ingen höjdarmatch, och långt ifrån hans bästa el Clásico-insats. Däremot skötte sig mittförsvaret bra, inte minst Raphaël Varane. Som jag skrev inför matchen minns jag oerhört väl hur Varane gick in helt orädd och tog el Clásico med storm i sin debut i förra säsongens Copa del Rey-semifinal.

Lika bra var inte fransmannen nu, men han klev fram som räddaren i nöden vid flera tillfällen och bevisade varför han fick starta matchen.

Borde verkligen Gareth Bale startat?
Att Bale fick starta matchen var helt korrekt, i alla fall politiskt sett. Sommarens stora Real-värvning skulle bara spela från start. Men frågan är hur sunt det egentligen var? Någonstans handlar det ju ändå om att prestera resultat, och i nuläget är Gareth Bale väldigt långt ifrån toppformen.

Jag förstår tanken med att spela Bale, Cristiano och di María. Tre kontringsstarka spelare som en bra dag hade kunnat straffa Barcelona väldigt hårt. Men för att att flygplan ska lyfta är det en fördel om båda vingarna fungerar.

Summa summarum vann Barcelona rättvist och var det bättre laget över 90 minuter. Men återigen avgjordes det via små marginaler. Cristiano Ronaldo kunde fått en straff, Karim Benzema hoppade in och träffade virket. Vad hade hänt om marginalerna varit med Real Madrid i de situationerna?

Någonstans tycker jag ändå det är den stora charmen. En så ynkligt liten detalj under en hel fotbollsmatch kan avgöra inte bara resultatet, utan så mycket mer sett till en hel säsong.

Jag välkomnades med 25 graders värme när jag landade i Barcelona igår. För att uttrycka det milt var det ganska skönt att skippa den stora vinterjackan som man har tvingats ta fram för användning hemma i Sverige, utan istället återgå till betydligt mer lättsamma stilen med kortbyxor och t-shirt.

Även om jag trodde att det skulle kännas av ännu mer i luften att det är ett el Clásico som stundar skulle jag ljuga om jag säger att det inte har känts av alls. Det har det verkligen gjort. Man hinner inte mer än två meter utanför hotellrummet innan man hör folk i omgivningen surra. Medan ”vad tror du om matchen?” går på repeat bland folkmassorna hörs även viskningar som ”jag tror Gareth Bale startar och visar sina kvalitéer” och ”jag hoppas Gerard Piqué och Javier Mascherano petas och att Marc Bartra får spela bredvid Carles Puyol”.

Vissa är mer intresserade än andra – men nästan alla har en åsikt. När jag frågar en Levante-supporter som staplar omkring runt Camp Nou vad han tror om matchen får jag ett något oväntat, men samtidigt fullt logiskt svar. ”Menar du el Clásico eller Levante-Espanyol?”. Supportern, som kanske är 30 bast och har ingen annan än Sergio Ballesteros namn på tröjryggen säger det förstås med glimten i ögat.

– Det blir en svår match för båda lagen. Kanske oavgjort, får han till slut ur sig i en något mer analyserad form.

Och jag tycker inte Ballesteros-fantastens förhandsanalys är så pjåkig. Det kommer bli en tuff match för både Barcelona och Real Madrid – och det känns mer ovisst än på länge. Spelmässigt kommer förstås hemmalaget hålla i bollen medan ”marängerna” satsar på kontringar. Vem som lyckas bäst med respektive taktik vet vi inte svaret på förrän klockan tickar upp mot 20:00.

Kvällens match blir för mig personligen väldigt speciell eftersom jag tidigare bara följt de klassiska matcherna mellan de spanska giganterna hemifrån. Nu kommer jag vara på plats och få känna stämningen på riktigt.

Med det sagt tänkte jag också föra minnena tillbaka på sex olika el Clásico-matcher som jag speciellt kommer ihåg. När jag satte mig ner och funderade över tidigare möten Barcelona och Real Madrid emellan kom jag fram till att dessa följande sex är de som på ett eller annat sätt bitit sig fast mest i minnet hos mig. Men alla matcher har ju sin historia, och varje historia är unik.

Ronaldinhos stora show
Real Madrid-Barcelona 0-3, La Liga, 19 november 2005

En match som för tankarna till Ronaldinho när han var som allra bäst. Brassen var matchens stora behållning när Barcelona slog Real Madrid på Santiago Bernabéu med 3-0. Samuel Eto’o gav gästande Barça ledningen tidigt i matchen, men därefter handlade allt om Ronaldinho.

Med sin spelförståelse och sina trolleritrix fick brassestjärnan stora delar av publiken på Santiago Bernabéu att resa på sig och gå hem långt före matchen var slut – men också vissa Real Madrid-supportrar att stanna kvar. De accepterade att kriget var förlorat, och applåderade istället Ronaldinho för hans makalösa insats. Det var efter hans andra solomål för kvällen.

Raphaël Varanes uppvisning
Real Madrid-Barcelona 1-1, Copa del Rey-semifinal, 30 januari 2013

Det har spelats matcher mellan de spanska giganterna som varit betydligt mer välspelade och spännande än den som utspelade sig på Santiago Bernabéu den 30 januari 2013. Både Barcelona och Real Madrid hade avancerat till semifinal i Copa del Rey, där man i ett dubbelmöte skulle göra upp om en åtråvärd finalplats.

Allt avgjordes några veckor senare på Camp Nou – en match och ett dubbelmöte som till slut Real Madrid gick segrande ur. Men det som för mig är mest minnesvärt är det första mötet, och en viss 19-årings insats i mittförsvaret.

Raphaël Varane handplockades till huvudstadsklubben av självaste Zinedine Zidane, men fick sparsamt med speltid under sitt första år i klubben. Därefter, i samband med att skadorna började dugga tätt i Real Madrid, fick Varane chansen. Fransmannen fick starta Copa del Rey-semifinalen på Bernabéu mot Barcelona – något som var hans el Clásico-debut – och tackade för förtroendet genom att stå för sin bästa insats i Real-tröjan.

Varane stoppade allt både i luftrummet och på marken, och gjorde en rakt igenom fläckfri insats. Att den då 19-årige Varane fick kröna sin eminenta försvarsinsats med att också gå upp på en hörna och skalla in 1-1 tio minuter från slutet kändes både logiskt och rättvist.

Jag håller Varanes individuella insats minst lika högt som den Leo Messi stod för 2007 – något ni kan läsa mer om längre ner.

Krossen på Santiago Bernabéu
Real Madrid-Barcelona 2-6, La Liga, 2 maj 2009

Guldracet mellan Barcelona och Real Madrid pågick för fullt och ligamötet på Santiago Bernabéu skulle komma att avgöra mycket. När då Gonzalo Higuaín skallade in ledningsmålet för ”marängerna” tidigt i matchen exploderade arenan i eufori – men det varade inte länge.

Därefter var det nämligen Barcelona för hela slanten. Thierry Henry kvitterade per omgående, Carles Puyol nickade in ledningsmålet och Leo Messi lirkade in 3-1. Real Madrid blev tagna på sängen av gästerna från Katalonien. Man fick dock kontakt via Sergio Ramos reduceringsmål i början av andra halvlek, men därefter gjorde Barcelona ett nytt ryck.

Henry, som gjorde en av sina bättre matcher i den blåröda tröjan, och Messi svarade för ytterligare varsitt mål innan Gerard Piqué avslutade det som som kallas krossen på Santiago Bernabéu. Barcelona vann med 6-2, och tog senare också hem ligaguldet.

Kvällen då Leo Messi gick från pojke till man
Barcelona-Real Madrid 3-3, La Liga, 10 mars 2007

Kvällen då en en 19-årig argentinare stal alla rubriker från stjärnorna. Kvällen då Lionel Messi gick från pojke till man.

Spelmässigt var det gästerna från Madrid som var det bättre laget. Ruud van Nistelrooy sköt tidigt Real i ledningen – något som Messi snabbt svarade på med att placera in kvitteringen minuterna senare.

Samma scenario skulle hinna upprepa sig ännu en gång. Ruud van Nistelrooy skickade Madrid upp i en 2-1-ledning från straffpunkten, men återigen kom svaret från Messi. Argentinaren tryckte till på volley från nära avständ efter en retur från Iker Casillas.

När Oleguer Presas fick sitt andra gula kort tidigt i andra fick Real Madrid övertag, och när Sergio Ramos nickade in 3-2 en kvart från slutet höll Madrid-presidenten Florentino Pérez redan på att korka upp champagnen. Det hade han nog också fått göra, om det inte vore för den där 19-årige argentinaren. I slutskedet av matchen snabbade Messi upp en boll från Ronaldinho, och gjorde sedan på egen hand 3-3.

Det var en match där 3-3 på förhand hade varit ett bra resultat för Real Madrid, men som nu kändes som en förlust för supportrarna. För Barcelonas dito var det raka motsatsen, men mest av allt hade Leo Messi vunnit. Det var hans match, och kvällen då han gick från pojke till man.

Copa del Rey-finalen på Mestalla
Barcelona-Real Madrid 0-1 (0-0 efter full tid), Copa del Rey-final, 20 april 2011

Det finns inget el Clásico utan betydelse. Det finns alltid enorm betydelse i matcherna mellan Real Madrid och Barcelona – varandras värsta antagonister – oavsett vad som står på spel i praktiken.

Men är det då ett klassikermöte där det görs upp om en titel gångras prestigen och betydelsen till det dubbla. Därför var det inte bara mer än en match, utan mer än en ”vanlig” el Clásico-match när Real och Barça ställdes öga mot öga i Copa del Rey-finalen 2011.

Att finalen dessutom spelades på Mestalla, som i mina ögon är en av Europas mäktigaste arenor med sin branta långsidesläktare, försämrade inte situationen.

Det var mållöst efter full tid, och på övertid lyckades Real Madrid dra det längsta strået där Cristiano Ronaldo blev stor matchvinnare. Detta var också mer än en seger mot Barcelona och mer än en titel för Real Madrid. Huvudstadsklubben hade haft en jobbig period och haft ofantligt svårt mot sina rivaler från Katalonien. Även om man förlorade Champions League-semifinalen mot Barca bara några dagar senare skulle det visa sig att cupfinalen blev en viktig vändpunkt för både Real Madrid och Cristiano Ronaldo.

Efter den matchen har Barcelonas övertag minskat drastiskt och det senaste året har Real Madrid varit klart vassare i mötena lagen emellan.

Barcelonas 5-0-uppvisning
Barcelona-Real Madrid 5-0, La Liga, 29 november 2010

Real Madrid hade inte sin bästa dag på jobbet, medan allt klaffade för Barcelona. 5-0-segern hemma på Camp Nou är den bästa fotbollen jag har sett Barca spela någonsin, och jag börjar mer och mer undra om jag någonsin kommer få se något liknande igen.

Barcelonas uppvisning i hur man spelar triangeln men bara genom att klacka bollen till varandra var en ny bekantskap, något man demonstrerade redan efter en timmes spel. Då hade David Villa gjort två snabba mål i andra halvlek och ställningen var 4-0. När sedan egna produkten Jeffrén Suárez fick hoppa in i slutet och fastställa slutresultatet 5-0 – något som sånär framkallade att Víctor Valdés ryckte sönder sitt egna målvaktsnät – blev spiken i kistan.

—

Oavsett hur det går i kvällens el Clásico är jag väldigt övertygad om att matchen, eller rättare sagt upplevelsen, kommer ta en fast plats i mitt minne framöver. Min största förhoppning på matchen är dock att fotbollen står i centrum – ingenting annat.

Vilka el Clásico-möten minns ni allra bäst?

Ronaldos målfacit är brutalt
Förra säsongen vann Cristiano Ronaldo skytteligan i Champions League på tolv mål. Då spelade han också tolv matcher för att komma upp i den noteringen. Den här upplagen av CL har Ronaldo redan kommit upp i mer än hälften av de tolv fullträffarna han mäktade med förra säsongen – detta på tre matcher.

Portugisen smällde till gånger tre i första omgången mot Galatasaray. Han fyllde på med ytterligare två mål mot Köpenhamn, och på onsdagskvällen ville han inte vara sämre och stod för Real Madrids båda mål hemma mot Juventus.

Det är också Ronaldos ständigt imponerande prestationer som än en gång får mig att lyfta på hatten efter Juventus-matchen. Han har gjort bättre matcher, snyggare mål, men fortsätter att leverera och vara tungan på vågen för Madrid. Det var jämnt, och spelmässigt en väldigt bra och välspelad match fram till utvisningen på Giorgio Chiellini i början av andra halvlek. Den stora skillnaden mellan vinst och förlust för Real Madrid var Cristiano Ronaldo. Som så många gånger förr.

Karim Benzema i farozonen inför el Clásico
En spelare som däremot inte lyckats lika bra på sistone är Karim Benzema. Fransmannen har fått utstå en hel del kritik av såväl supportrar som media, utan att rycka upp sig.

Om Gareth Bale är redo att starta – vilket han borde vara efter att ha hoppat in i två matcher i följd – tror jag Karim Benzema kan få stå åt sidan i el Clásico på lördag. Ángel di María är alldeles för bra för att sitta på bänken just nu, och Cristiano Ronaldo är som bekant Cristiano Ronaldo.

En offensiv trio med Bale, Ronaldo och di María hade kunnat betyda portugisen i den centrala rollen och Bale och di María på flankerna. Ronaldo har spelat i rollen förut, även om Barcelona.

Real Sociedad har inte haft marginalerna med sig
Är det något lag som saknat marginalerna i årets Champions League är det minsann Real Sociedad. Baskerna ägde bollen, hade mest chanser men fick aldrig in lädret i premiären hemma mot Shakhtar Donetsk. Borta mot Bayer Leverkusen hade man 1-1 till slutminuten, då Simon Rolfes slog in en frispark, som bör tilläggas var oerhört billig.

Mot Manchester United på Old Trafford vände det inte heller för Real Sociedad. Först slog Iñigo Martínez in bollen i eget mål efter två minuter. Därefter väntade en lång jakt efter ett kvitteringsmål – något som aldrig kom. Antoine Griezmann var närmast på frispark, men bollen tog – förstås – i kryssribban.

Nej, det här har inte varit Real Sociedads höst så här långt. Det kommer bli svårt att även nå tredjeplatsen i gruppen, även om chanserna fortfarande finns.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

För er som har hängt med i svängarna de senaste dagarna – även kring det som hänt utanför landslagsfotbollen – känner till historien. Real Madrid hävdar bestämt att Gareth Bales skadebekymmer inte är något långvarigt problem och att walesaren snart är tillbaks på fotbollsplanen. Media påstår det motsatta, och att comebacken för Bale kan dröja.

Det senaste skadeproblemet för mittfältaren är en ryggsjukdom – något som enligt media i såväl Spanien som England kan vara riktigt allvarligt. Men det är varken skadefrånvaron i sig som är det mest häpnadsväckande. Det som däremot rapporteras – men som förstås strängt dementeras av Real Madrid – är att Bale inte passerade den obligatoriska läkarundersökningen på ett korrekt sätt innan han skrev på för klubben.

En spelare kan vara småskadad när han genomgår en läkarundersökning, men ändå skriva på för en klubb. Det är egentligen ingenting konstigt med det, och som klubbpresidenten Florentino Pérez så många gånger sagt är ju Gareth Bale en ”långsiktig investering”. Det som däremot är helt absurt om det skulle visa sig att uppgifterna stämmer är Real Madrid påskyndning av walesarens debut.

Bale var småskadad under sommaren, och när han till slut kritade på för den spanska huvudstadsklubben trodde nog de allra flesta att debuten skulle få vänta på sig. Därför var det ytterst oväntat att han fanns med i startelvan mot Villarreal på El Madrigal redan i den fjärde omgången – vilket var första chansen för Bale att debutera.

Vad hände med begreppet att skynda långsamt och att färdigställa en egen försäsong för Bale?

Florentino Pérez, Carlo Ancelotti och hela supporterskaran var förstås samtliga laddade till max för att se Bale i Madrid-tröjan. Men till vilket pris?

Nu gick det vägen mot Villarreal – och mot Galatasaray i Champions League några dagar senare – men när tanken var att han skulle hemmadebutera mot Getafe skadade han sig på uppvärmningen. Han gjorde därefter ett inhopp mot Atlético i derbyt, men har sedan dess varit strandsatt i rebahiliteringsstugan och ingen vet riktigt säkert hur illa det är med 24-åringen.

Klubben verkar dock ha gjort i ordning ett sorts individuellt försäsongsprogram för Bale, något som bör utföras till punkt och pricka, innan han åter intar planen.

Real Madrid la inte närmare en miljard för en spelare som inte spelar. Det är givetvis inte Gareth Bales fel – utan det framstår snarare som att klubben har sig själva att skylla för att man påskyndade matchningen. Vi får se hur hårt det straffar sig i slutändan.

—

Den kommande veckan väntar först lite landslagsfotboll innan ligaspelet åter tar fart på allvar och går in i en minst sagt intensiv period. Men innan dess ska Sverige försöka upprepa ett mirakel mot Tyskland, och Spanien ska säkra guldbiljetten till Brasilien genom att ta minst en poäng mot Georgien.

Åtminstone en av uppgifterna känns som en rejäl lågoddsare.

Matcherna har duggat tätt, och det har hänt ofantligt mycket. Här kommer några tankar från ett urval av helgens matcher och händelser. Mer från helgen utlovas senare.

Arrasate lever farligt i Real Sociedad
Säsongen började förtroendeingivande för Real Sociedad. Efter en komfortabel 2-0-seger mot Getafe i ligapremiären och övertygande kvaltriumf mot Lyon i Champions League var optimismen i klubben enorm. ”Nu är det dags att vi tar nästa steg och utmanar de största elefanterna” viskades det bland supportrarna.

Så här, åtta omgångar in, kan vi konstatera att Real Sociedad inte är i närheten att utmana några stora elefanter. La Real har inte vunnit i ligan sedan premiären, och i lördags tappade man sent borta mot Rayo Vallecano och förlorade med 1-0. Man har också två plumpar på lika många matcher i Champions League.

Den inför säsongen nye och ytterst oerfarne Jagoba Arrasate har knappast fått den start på säsongen varken han eller klubben hade hoppats på. Nu har det redan börjat surrats om att San Sebastián-klubben kikar efter potentiella alternativ om kräftgången fortsätter.

Utanför Spanien var det absolut viktigaste att man kvalificerade sig för Champions League. Ingen väntar sig att de ska gå vidare – det vore bara en bonus. Man kan förstås inte ställa ut skorna och vara nöjda att ha nått gruppspelsfasen, att spela CL-fotboll är något alla spelare givetvis drömmer om. Men om Arrasate ska bli kvar måste han börja prioritera ligaspelet fullt ut, för börjar man inte samla på sig poäng kan man lika gärna gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde för ett par år sedan.

Förmodligen får inte Arrasate så många chanser till. Han har varken fått igenom någon självklar spelidé eller fått ordning på gruppen på samma sätt som Philippe Montanier fick ifjol. Men å andra sidan var fransmannen också väldigt kritiserad vid samma tidpunkt förra säsongen – något han sedan lyckades vända helt.

Vinnarmentaliteten finns i Real Madrids dna
Tur, säger någon. Hjälp av domaren, säger en annan. Det må hända att Real Madrid både haft lite tur och hjälp av domaren under säsongsinledningen, men att de lyckats vända och vinna flertalet matcher i absoluta slutskedet är ingen tillfällighet.

Det är en gnutta tur att Cristiano Ronaldo skjuter via en Levante-spelare och till slut får in bollen i mål via stolpen. Men det är inte tur att hela tiden tro på det man gör, tro på att man kan vinna, och framför allt att man vågar göra det.

Just detta är någonting som ligger i Real Madrids dna. Mot Real Betis avgjorde Isco med en nick i 86:e minuten. Mot Elche fick man straffspark i 95:e (förvisso med god hjälp av domaren) där Ronaldo gjorde mål, och i lördags vände man underläge 1-2 till seger efter sena mål av först Álvaro Morata och sedan – förstås – Cristiano Ronaldo.

Vissa saker är svåra att förklara. Jag tror inte ens Real Madrid själva förstår alltihop. Men det råder inga tvivel om att det inte enbart är tur eller hjälp av någon annan som framkallar en segermaskin som prenumererar på att avgöra sent i matcherna.

Neymar kan ersätta Messi
Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord, men Neymar har bevisat motsatsen. Brassen har bevisat att han har precis alla medel som krävs för att kunna ersätta Leo Messi som Barcelonas ledstjärna i offensiven när argentinaren saknas.

Neymar har varit fullkomligt lysande hela säsongen, men de två senaste matcherna, när Messi saknats, har han både fått och tagit större ansvar. Och han har klarat uppgiften med bravur.

Mot Celtic var han en av planens absolut bästa spelare och den som alltid hittade på någonting vettigt offensivt för Barcelona. Mot Valladolid i lördags fick han chansen i Messis normalt sett centrala anfallsroll – och bevisade att han även hanterar den på ett ypperligt sätt. Med sin rörlighet, fantasi och kreativitet ser han alltid till att hitta på något av värde. Redan nu, efter bara ett par månader i Europa, är det häpnadsväckande hur stor respekt motståndarna redan har för honom.

David Villa måste hitta formen
Atlético Madrid fortsätta segra. På söndagen kom åttonde (!) raka ligasegern på åtta matcher efter 2-1 hemma mot Celta Vigo. Lika mycket som Atlético som lag imponerar, lika mycket imponerar anfallsstjärnan Diego Costa som återigen stod i centrum. Han lyckades både bränna en straff och göra två mål innan matchen var över.

Faktum är att det tog Costa exakt 38 omgångar att göra tio mål förra säsongen (han gjorde två i sista omgången). Samma notering är han uppe på nu, efter blott åtta spelade matcher. Anfallaren är i sitt livs form, och har aldrig spelat bättre fotboll. Frågan som Atlético och Diego Simeone nu måste ställa sig är hur övriga anfallare ska finna målformen.

När en spelare är i så pass bra form som Diego Costa just nu är i blir det naturligt att bollarna spelas på honom. Men för att Atlético inte ska falla ner i djupa dippar är det livsviktigt att ha igång flera samtidigt och att målskyttet sprids ut. En av Simeones önskningar inför säsongen var att mittfältarna skulle kliva fram mer och göra mål. Raúl García, Koke & Arda Turan har alla svarat upp bra. Däremot har Costas anfallskollegor David Villa, Léo Baptistão och Adrián López haft det kämpigare med målskyttet.

Villa har förvisso gjort två ligamål, men har en rejält nedåtgående form. Mot Porto i Champions League förra veckan blev han utbytt redan i paus. Mot Celta Vigo gjorde han på nytt en ganska slätstruken insats, där han två missade jättechanser är det som river på näthinnan.

En Villa från Valencia-tiden hade gjort mål på minst ett av två bra lägen. För Atlético är det viktigt att ha el Guaje i bra form inför fortsättningen så man inte står och faller med Diego Costas målproduktion.