Antonio Amaya kliver in på presskonferensen och sätter sig bredvid Gabriel Calderón. Amaya, som under nye tränaren inte alls fått samma stora förtroende som tidigare under säsongen – då han varit en av Real Betis bästa spelare – vet att det inte är läge att klaga. Han är inte helt nöjd med den minskade speltiden under nye tränaren, han är inte helt nöjd att han inte fått samma stora ansvar som tidigare. Det är förståeligt.

Men Amaya känner också till betydelsen av matchen som stundar i kväll. Real Betis säsong har varit en stor misär. Sommarvärvningarna har varit misslyckade, förlusten av Beñat har blivit tyngre än väntat, Rubén Castros skadebesvär har blivit ödesdiget och både sportchefen och två tränare har hunnit blivit sparkade. Ingenting har gått Betis väg under säsongen – förutom 90 minuter på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Och det kan räcka för att rädda hela säsongen, så länge jobbet kan göras inför de egna hemmasupportrarna i kväll.

– Jag har aldrig känt av samma stämning som ligger i luften just nu. Det är spänning, nervositet och förväntan från alla håll och kanter. Det är Sevilla som har pressen på sig. När vi spelar inför ett fullsatt Benito Villamarín känner vi bara glädje, ingen press. Just nu glömmer vi La Liga och fokuserar enbart på att ta oss vidare från det här dubbelmötet. Det skulle betyda allt för supportrarna, säger Amaya enligt Marca.

Det kommer bli säsongens högsta publiksiffra på Benito Villamarín. 2 500 på arenan, som tar in omkring 55 000, kommer hålla på det andra Sevilla-laget. Resten kommer höja sina grönvita halsdukar mot skyn för att lyfta fram sitt Betis.

Och tongångarna i staden just nu är tydliga. För Betis kan det inte bli mycket värre. För Sevilla vore en utslagning ur ”EuroDerbi” slagit hål på drömmarna att håna Betis för deras usla säsong. I den andalusiska staden spelar det ingen roll vilket lag som ligger först i tabellen, vilket lag som har de största stjärnorna. Så länge man inte vinner derbyt är det betydelselöst. Därför har Betis ett gyllene läge att rädda säsongen – oavsett hur allt omkring slutar.

Hade det varit ett vanligt ligamöte – som förvisso aldrig är vanligt när de två Sevilla-klubbarna drabbar samman – är jag övertygad om att tongångarna varit annorlunda. En seger hade gett en moralisk boost för Betis, men inte räddat säsongen på samma sätt som den kan nu.

Det är nu eller aldrig för de grönvita. Här har de chansen att trampa sin värsta rival på tårna.

– Vi kan skapa historia för den här klubben. Vi kommer kriga till slutet för att ta oss vidare, säger Antonio Amaya.

Real Betis fasade, Sevilla hoppades. Det var helt klart blandade känslor i de olika lägren när det stod klart att ett stadsderby väntade i Europa League-åttondelen.

Från Betis sida var oron maximal för att få säsongen ruinerad till max. Att man redan ligger pyrt till i ligaspelet är illa nog, men att åka ur Europa-spelet mot värsta antagonisten hade varit värre än någonting annat för supportrarna. Och med tanke på hur de senaste derbymatcherna slutat fanns det all anledning för Betis att känna fasa, att känna oro.

Men samtidigt fanns ju också chansen att rädda säsongen helt – oavsett vad som händer i ligaspelet. Jag pratade med en Sevilla-stadd Real Betis-supporter – som dessutom är frilansjournalist – i veckan, och han tillhörde skaran som var innerligt pessimistiska inför derbyt. Han hävdade att det kan gå till historien som en av de värsta säsonger någonsin för Betis, om man åker ur mot Sevilla och degraderas från La Liga. Men att ett avancemang i Europa samtidigt kunde rädda hedern.

Nu är man på god väg att göra det, rädda både hedern och säsongen. Real Betis inte bara vann mot Sevilla. Man nollade Sevilla på deras hemmaborg Ramón Sánchez Pizjuán – en spökarena som de haft ofantligt svårt att ens vara i närheten av bra resultat de senaste åren.

Och det var förstås skrivet i sten att just Salva Sevilla skulle hoppa in och vara en bidragande faktor till Real Betis seger. 29-åringen, vars namn betyder ”rädda Sevilla”, gjorde raka motsatsen när han satte 2-0 för de grönvita i andra halvlek. Dessutom representerade han Sevillas B-lag under tre säsonger när det begav sig. Ödets ironi, minst sagt.

Antonio Adán gjorde som han lovat – ledde laget
En del som Betis haft problem med under säsongen har varit positionen mellan stolparna. Guillermo Sara och Stephan Andersen skiftade en del i början utan att någon lyckades befästa sin position. I januari värvades i stället Antonio Adán in permanent från Cagliari. Ni vet, målvakten som José Mourinho valde framför Iker Casillas förra säsongen – men som sedermera fick flytta på sig när Diego López kom in i bilden.

När Adán gjorde entré sa han direkt att han ville vara ”en spelare som leder det här laget”. Det började däremot ganska stabbigt och knappast förtroendeingivande, men allt eftersom har han vuxit in i rollen. Mot Sevilla var han förmodligen bäst på plan, och gjorde precis det han sa att han skulle göra. Han ledde laget, och visade vägen när det som allra mest behövdes.

Sedan bör det poängteras att han fick god hjälp av bedrövliga Sevilla-avslut ett par gånger under matchen, men det är väl knappast något han behöver ligga sömnlös över i natt.

Vi ska fortfarande inte räkna ut Sevilla, men vi kan konstatera att det inte kommer bli en enkel historia att vända det här på Benito Villamarín. Både spelarna och fansen lär ha fått blodad tand. Det var längesen de grönvita var kungar i staden. Hur det är om en vecka återstår att se – men just i kväll råder det inga tvivel.

Real Madrid visar guldform
Det råder inga tvivel om att Real Madrid kopplat ett grepp om ligatiteln. För även om spelschemat är riktigt tufft framöver för marängerna känns det i nuläget som om det inte finns någon hejd på deras framfart.

Carlo Ancelottis övergång till ett 4-3-3-system med Xabi Alonso i en ensam defensiv roll har varit ytterst succéartad. Ángel di María, Luka Modric och Gareth Bale har alla hittat sina roller i laget och växer alltmer för varje match.

Hemma mot Levante kunde inte ens ligans just nu bäste målvakt, Keylor Navas, stå emot. Han gjorde visserligen ett par bra räddningar, men Real Madrid tog till slut en väldigt bekväm och övertygande 3-0-seger.

Villas två fullträffar en personlig revansch
Lika viktig som 2-0-segern mot Celta Vigo var för Atlético de Madrid, lika viktiga var de två målen för David Villa personligen.
När Diego Costa var avstängd (liksom Arda Turan & Diego Godín) krävdes det att någon annan skulle kliva fram. Det var precis vad Villa gjorde, och det kunde inte komma mycket lägligare för 32-åringen.

Villa har haft det kämpigt den senaste månaden och tappat sin startplats i laget. Han spelade inte en minut mot varken Milan på San Siro eller i senaste ligamötet mot Real Madrid, och har varit påtagligt missnöjd med de faktumen.

I och med segern mot Celta är nu Atlético förbi Barcelona i tabellen, men fortsatt tre poäng efter Real Madrid. Ska de fortsätta haka på kommer det krävas att de har flera olika målskyttar igång. Och att det dessutom skapats en rejäl konkurrenssituation, både på det offensiva mittfältet, men framför allt om platsen bredvid Diego Costa kan knappast vara annat än positivt.

Vem som startar CL-returen mot Milan i morgon? Det kanske borde bli David Villa, men det vore lika logiskt med Raúl García i en mer släpande roll. Med 1-0-ledningen att försvara lär det inte bli något tokoffensivt lag som Diego Simeone ställer ut på banan.

Sevilla greppar tag om den sista Europa-platsen
Innan bortasegern mot Espanyol med 3-1 i november hade inte Sevilla vunnit en bortamatch i ligan på över ett år. Efter det? Då har man slagit Granada, Villarreal, Rayo Vallecano och i går också Almería.

Lyftet på bortaplan har gjort att Sevilla lyft i tabellen och just nu har ett järngrepp om den sista Europa-platsen. Faktum är att man bara är tre poäng bakom Villarreal på femteplats.

Det mest imponerande med 3-1-segern mot Almería i går var att man vann utan Ivan Rakitic från start. Spelaren som burit laget på sina axlar den här säsongen.

Något jag har klagat på tidigare med säsongens Sevilla är Unai Emerys rotationer. Han gillar att ha igång samtliga spelare i truppen – helst hela tiden om det hade gått. Men efter nyår har det blivit allt tydligare vilka som får anses som ordinarie i startelvan, och vilka som är reserver – även om det fortfarande skiftas en del på vissa positioner.

Att Rakitic vilade 70 minuter mot Almería kan också ses som att Emery kommer satsa 110 procent på torsdagens Europa League-derby hemma mot Real Betis. Och konstigt vore väl annars. Sevilla vill inget annat än att förstöra Betis säsong till max.

Bollinnehav? 64-36. Antal chanser? 20-5. Hörnor? 10-2.

Målen då? Ja, där blev det helt oavgjort (1-1) mellan Real Betis och Rubin Kazan – trots att Betis spelade över en timme med en man mer. Och nej, Rubin förtjänade inte sin straff eller sitt mål, men det speglar någonstans Betis säsong överlag. Det är ingenting som fungerar, och allting slår tillbaka mot klubben.

Jag har fått frågan flera gånger om jag ser något hopp för Real Betis den här säsongen. Svaret har varit ja alla gånger, men nu är jag desto mer tveksam.

Man kan tycka att det inte borde vara möjligt för ett lag med så mycket kvalité att ligga tvärsist i La Liga. Men Villarreal 2011/12 är ett praktexempel på hur fel det kan gå med en dålig start och bristande självförtroende, och då hade de ändå ett betydligt bättre lag än det Gabriel Calderón förfogar över i Betis för tillfället.

Spelmässigt är det en hel del som har ändrats sedan Pepe Mel inledde säsongen på tränarbänken. Spelare har kommit och gått, tre målvakter har prövats, två tränare har sparkats och flertalet spelsystem har använts. Resultatmässigt? Nej, där har ingenting ändras.

Real Betis står fortfarande och trampar på samma ställe. Hur ska de vända den negativa trenden? Vad ska förändras? Just nu känns det inte som att någon vet varken ut eller in.

Det undermåliga självförtroendet som grundades redan i början av säsongen är det som satt käppar i hjulen på Real Betis. Det är också det som gör att känslan just nu är att det kommer gå käpprakt åt helvete. Många väntar på en frälsare, att någon kliver fram och visar vägen. Men för att det här skall vändas till något positivt i sluttampen av säsongen måste samtliga enas, och tillsammans föra laget framåt.

Just nu är dock känslan att Betis nästa säsong spelar i Segundan och att det inte blir något drömmöte i Europa Leagues åttondelsfinal mot Sevilla. Om nu inte Gaby Calderón hittar något magifyllt recept som ingjuter självförtroende i sina spelare. Men det måste gå fort. Kvalitén finns där – men tiden är knapp.

Valencia och Sevilla gjorde jobbet på bortaplan
Apropå lokalrivalen Sevilla gjorde de ett desto bättre jobb i gårdagens Europa League-sextondel. Borta mot Maribor blev det visserligen 2-2, men det är definitivt ett resultat som bör vara fullt tillräckligt för att avancera till nästa runda.

Detsamma gäller Valencia, som i Cypern mötte Dynamo Kiev på grund av oroligheterna i Ukraina. En fördel för Valencia kan tänkas, och Los Ché vann också matchen med klara 2-0. Återigen visade nyförvärvet Eduardo Vargas samt en formtoppad Sofiane Feghouli – som båda kom in från bänken i andra halvlek – vägen. Det ser helt plötsligt väldigt bra ut för Valencia.

Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

—

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Så sent som en vecka sedan skrev jag om Keylor Navas fenomenala insats i Levante-målet mot Barcelona. Den gången räckte det till en poäng för Valencia-klubben.

I går skulle Navas inte bara sätta personligt säsongsbästa, utan stå för den kanske individuellt sett bästa individuella prestationen den här säsongen. En normal dag, för i stort sett vilken världsmålvakt som helst, hade det blivit minst fem, förmodligen fler, baklängesmål mot Sevilla.

Keylor Navas. Bild: elmundodeportivo.es.

Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán var det ett fartfyllt, passningsorienterat och skickligt Sevilla som tog emot Levante. Man dominerade allt spelmässigt. Man vann skotten med förkrossande 28-7, hörnstatistiken med 7-3 och hade över 70% bollinnehav. Målmässigt? Där vann Levante med 3-2.

Det var i mångt och mycket en numera klassisk Levante-seger. Man försökte spela snålt hela matchen, och ställa om när lägen uppstod, och även utnyttja sina styrkor på fasta situationer. Man lyckades också med det mesta offensivt, men defensivt släpptes Sevilla igenom alltför många gånger.

En normal dag skulle matchen slutat 6-3 till Sevilla, och det här hade varit en hyllningstext till det nya och spännande Sevilla. Men för att göra sex mål krävs det ju att man överlistar målvakten lika många gånger. Levante slet för sina liv, och försökte stå upp mot Sevillas press, men man orkade inte i alla lägen. Keylor Navas lämnades i flera smått omöjliga situationer att rädda upp, men allt som oftast ledde han Levante ur knipan.

Räddningarna, som ni kan se i ett sammandrag här, var extraordinära. Vitolos friläge, Kevin Gameiros avslut, styrningen på José Antonio Reyes skottförsök, och inte minst enhandsräddningen på Ivan Rakitic nick.

Costaricanen har, som jag nämnde redan förra veckan, varit en klass i Levante den här säsongen. Men den senaste månaden har varit exceptionell. Det lär i skrivande stund vara ett gäng större klubbar som förbereder bud för målvakten, som dessutom lär spela VM i sommar och har chans att spela till sig ett bättre kontrakt.

Blir han kvar i Spanien är det inte omöjligt att han till slut hamnar i en rödvit klubb från Madrid. Men mycket av det vilar i händerna på… Chelsea.

Vare sig Keylor Navas hamnar i Atlético de Madrid, eller någon annan större klubb, är det frågor att först ta ställning till framöver. Tills dess ska vi bara sätta oss tillbaka och njuta av den mest formstarke spelare i La Liga just nu. För det är han – utan någon som helst konkurrens.

Den nittonde oktober hade Atlético Madrid chansen att gå upp i ensam serieledning, efter att Barcelona tidigare samma dag tappat poäng borta mot Osasuna. Men då krävdes en trea mot Espanyol och Atleti kammade noll den gången.

Förra omgången hade Atlético återigen chansen att gå förbi Barça när man drabbade samman på Vicente Calderón, men även då krävdes återigen en seger för Madrid-klubben. Den gången slutade det oavgjort.

I kväll söndag kom så tredje chansen för Atlético att den här säsongen ta sig ensamma upp på tronen. Barcelona spelade 1-1 borta mot Levante, och Atleti skulle vid seger hemma mot Sevilla kliva förbi i tabellen.

Det började också bra för hemmalaget och David Villa tryckte in ledningsmålet efter 18 minuter. Därefter var indikationerna tydliga från Diego Simeone att lugna ner spelet och inte ta några onödiga risker. Planen höll – i 70 minuter. Då drog Juanfran ett rejält grepp i Carlos Baccas tröja och Sevilla tilldömdes straff.

Thibaut Courtois var nära – han var till och med på bollen med fingerspetsarna – men straffsparken var för hård från Ivan Rakitic.

Efter kvitteringsmålet var signalerna inte lika lugna – men för all del lika tydliga – från Simeone. Nu var det upp med tempot och full fart framåt som gällde. Han skickade in all offensiv kraft han hade från bänken, men utöver ett par gruffmoment där Diego Costa ville ha mer än en skällande domare fick aldrig Atleti något riktigt skarpt läge.

Det var tredje gången gillt för Madrid-klubben, men inte heller den här gången tog Atlético chansen att kliva förbi Barcelona.

Sevilla bör också hyllas för sin insats i andra halvlek. Unai Emerys manskap försökte skruva upp tempot och spela mer rakt med två anfallare. Till slut gav det frukt när Bacca blev nerdragen.

För övrigt är det som vanligt små marginaler som är avgörande. Bara minuter innan Sevillas straff föll Raúl García i en situation som lika gärna hade kunnat blåsas för. Så blev inte fallet, och i stället vände matchen helt.

Keylor Navas var en levande vägg för Levante
Det var inte helt givet vem som skulle vakta Levante inför säsongen. Gustavo Munúa hade skött uppgiften med den äran i flera säsonger, men när flyttlasset i somras gick till Florens stod Levante kvar med reservkeepern Keylor Navas. Man värvade in Javi Jiménez, som hade en bra säsong i Real Murcia i ryggen, som ersättare och för att ge Navas rejäl konkurrens om målvaktsplatsen.

Men det har aldrig blivit så mycket till val för Joaquín Caparrós. Levante-tränaren förfogar visserligen över två duktiga målvakter, men Keylor Navas har inte gett Jiménez skuggan av en chans att utmana om platsen mellan stolparna. Costaricanen har stått för flertalet högklassiga insatser under säsongen – även om det började på sämsta tänkbara sätt då han fick släppa sju bakom sig i premiären mot Barcelona.

På söndagskvällen skulle Keylor få sin revansch på Barça. Levante tog tidigt ledningen genom Loukas Vyntra, innan Gerard Piqué utjämnade för gästerna. Därefter stängde Navas fullständigt igen butiken och framstod som en levande vägg.

Det var framför allt i andra halvlek, när Barcleona stundtals hade en hel del press, som Keylor verkligen klev fram och räddade sitt lag. Hela Levantes försvar förtjänar dock beröm, inte minst Juanfran som bevisade att 37 år är ingen ålder när han neutraliserade Alexis Sánchez matchen igenom.

Barça hade chanserna och bollinnehavet, Levante kämpaglöden och en avgörande målvakt.

Mellan åren 2006-10 tog Sevilla sex titlar där de två raka UEFA Cup-titlarna 2006 och 2007, samt Copa del Rey-segrarna 2007 och 2010 är de mest minnesvärda. På den tiden åkte lag till Ramón Sánchez Pizjuán med en känsla av rädsla och fruktan. Sevilla var ett lag som alltid spelade frejdigt och fartfyllt och ofta anföll man längs kanterna.

De senaste åren har det varit annorlunda. Tränare har avlöst varandra, många spelare har varit kommit och gått, och framför allt har de fina resultaten uteblivit. Men efter två raka niondeplatser i ligaspelet och en ordentlig rensning av truppen i somras är känslan att Sevilla är på väg uppåt. Tillbaka dit de hör hemma.

Med Unai Emery som tränare har Sevilla äntligen fått kontinuitet. Man sålde av stjärnor som Álvaro Negredo, Jesús Navas och Gary Medel för stora pengar, och satsade på yngre ersättare för att kunna jobba fram ett långsiktigt projekt.

Redan nu börjar vi se frukten av det nya, unga Sevilla. Säsongen började si så där för andalusierna, och supportrarna suckade i förtvivlan över ännu en ”mellansäsong”. Man allt eftersom har Emerys manskap vuxit in i kläderna och spelarna har mer och mer hittat sina roller (även om Unai alltid har och alltid kommer rotera ordentligt mycket bland spelare).

På söndagen tog man en ny tung skalp när man hemmabesegrade Getafe med glasklara 3-0. Nu må motståndarlaget vara ett av säsongens mest ojämna i La Liga, där rejäla djupdyk blandats med riktigt höga toppar, men det hade nog inte spelar någon roll hur bra Getafe hade spelat. Sevilla var aggressivare, fångade in samtliga andrabollar, och styrde lite som man ville matchen igenom.

Ända sedan bortasegern mot Espanyol den tionde november – som var den första utanför Pizjuán på över ett år i ligaspelet för Sevilla – har laget lyft sig både ett och två snäpp. Betis krossades i derbyt, man vann direkt en ny bortamatch mot Granada, och i förra omgången tog man tredje raka trean på bortagräs men den klart tyngsta då man besegrade Villarreal.

Ivan Rakitic – nyckeln till framgång
Det råder inga som helst tvivel om vem det är som har lyft Sevilla till den nivån man befinner sig på just nu. Man är i första hand ett kollektiv och när allt fungerar som bäst deltar alla på sitt sätt. Men när allt kommer kring spelar det ingen roll hur man vänder eller vrider – allt leder i slutändan ändå till Ivan Rakitic.

Kroaten är kaptenen, pådrivaren, mittfältsmotorn, passningsspelaren och numera också en av lagets mest pålitliga målskyttar. Mot Getafe var han precis överallt, och med sin skicklighet att hela tiden söka sig till nya, öppna ytor, och därifrån förpassa bollen vidare till en medspelare är en fröjd att skåda.

Om inte Rakitic hade funnits med i bilden hade någon annan haft rollen som spelmotor, frisparksläggare och kapten. Men det Sevilla vinner i sin mittfältsgigant är att man får allt av väldigt mycket. Rakitic har många sidor och är en av en knappt handfull spelare som är helt givna i Unai Emerys startelva. Jag sätter mig mycket frågande till om Sevilla i dag hade hållit samma höga nivå utan sin skicklige kroat som med honom.

Det är också Rakitic som är den största anledningen till att Sevilla nu verkligen får anses som en het kandidat till den sista Champions League-platsen. Inför baskderbyt står man på samma poäng som Real Sociedad (som var femma inför omgången), och fyra bakom Athletic Club.

Och ska Sevilla fortsätta på den inslagna vägen kommer man definitivt inte bli sämre under våren, snarare tvärtom. Det är upplagt för en rysare.