Málaga slog Sevilla på bortaplan i det andalusiska derbyt och bibehåller därmed sin fjärdeplats i La Liga.

Málaga agerade storebror
Sevilla har varit överst upp på den andalusiska tronen de senaste åren. Förra säsongen bröts den trenden när Málaga tog fjärdeplatsen i La Liga, och även visade sina muskler i mötena med Sevilla. När just nämnda lag drabbades samman på Ramón Sánchez Pizjuan i Sevilla under lördagskvällen bevisade återigen Málaga vilka som just nu är kungarna av andalusien.

Sevilla hade jättelägen att göra mål flera gånger om under inledningen av matchen. Målkungen Álvaro Negredo träffade bland annat stolpen när han hade rundat Willy Caballero och i stort sett bara lägga bollen i nät. Kan man kalla det tur? Tja, visst är det lite flyt att inte Negredo siktade bättre just den gången när han egentligen bara skulle pricka nätmaskorna. Annars så nej, det handlar inte om tur för Málaga.

Manuel Pellegrini har byggt ett lag bakifrån och han har gjort det med bravur. Det är ingen tillfällighet att Willy Caballero hållit nio nollor i ligaspelet den här säsongen – varpå han också leder Zamora-rankingen (bäst snitt för minst antal insläppta mål) ganska överlägset. Försvaret är oerhört samspelat och det är tydligt att man spelar efter mottot ”ta det säkra före det osäkra”. Visst, det är alltid vackert att spela sig ur en krånglig situation som Barcelona. Så tänker inte Weligton. Även om han är en fullgod passningsspelare skickar han hellre långt än att riskera någonting. En taktik som ofta fungerar väldigt bra, och som inte försätter försvararna i svårare situationer än nödvändigtvis.

Sevilla hade fler chanser än Málaga. Man ägde den första halvleken. Ändå vann gästande Málaga med 2-0. Man spelade stabilare, tryggare och var framför allt betydligt mer effektiva när lägena väl dök upp.

Sevilla har inte alls hittat någon trygghet i spelet den här säsongen. Man blandar bländande resultat med direkt katastrofala prestationer. Mot Málaga gjorde man en sisådär insats. Med lite tur hade man haft ledningen tidigt – då vet ingen hur det hade utvecklat sig. Däremot saknar man tryggheten i sitt spel, och framför allt en organiserad backlinje. Federico Fazios klumpighet som förorsakade Málagas straff i andra halvlek personifierar detta.

Martín Demichelis – från överskattad till gigant
När Martín Demichelis värvades till Málaga som en av de fem ”frälsarna” vintern 2010 skakade jag på huvudet. Demichelis? Argentinaren som varit direkt usel i Bayern München i en herrans massa år och aldrig levererat i landslaget – trots mängder med chanser. Nu, drygt 2,5 år senare, har Demichelis bevisat varför han en gång värvades till klubben.

Från överskattad och avdankad har han blivit en stor gigant i Málagas försvar. Han är duktig i passningsspelet, svårstoppad i luftrummet och framför allt en spelare som aldrig ger upp och vars energi smittar av sig på lagkamraterna.

Pellegrini gjorde ett genidrag mot Sevilla, när han i den andra halvleken valde att flytta upp Demichelis ett steg i banan. Rollen som defensiv mittfältare är han van vid – och det bevisade han om inte annat just mot Sevilla. Han stängde ytor och vann bollar på ett utomordentligt sätt, och gräddade sin insats med att nicka in 1-0-målet via hörna.

Joaquín skapar flest chanser i ligan
Skadedrabbad som få har han varit genom åren, Joaquín. Jag undrar hur bra han hade blivit om han hade varit skadefri hela karriären. Ganska förtjusande tanka faktiskt. Och just nu tror jag vi inte är några mil ifrån den tanken, för den fotboll Joaquín presterat den här hösten kan jag inte minnas när han gjorde senast. Det må vara drömåren i Real Betis, men då var han fortfarande färsk. Nu har han rutinen att falla tillbaka på.

Faktum är att Joaquín är den spelare som hittills skapat allra flest chanser i La Liga – 49 stycken! Nio fler än den spelare som är på andra plats, Celta Vigos anfallare Iago Aspas. Därför var det ingen större tillfällighet att det var just Joaquín som lade grunden till båda Málagas mål mot Sevilla. Först slog han hörnan som Demichelis nickade in. Sedan ordnade han straffen som Eliseu tog väl tillvara på.

Jag svävar inte i väg när jag påstår att ”den eviga talangen” Joaquín just nu snarare än en stor superstjärna och befinner sig i sitt livs form. Precis som Málaga verkar vara. I sitt livs form, alltså. Man verkar åtminstone prestera i precis rätt lägen. Och nästa helg möter man Real Madrid hemma på La Rosaleda.

Delar lite tankar kring söndagens händelser i La Liga. Iniestas lekhumör, Atléticos kross, Llorentes återkomst och slutligen så ryker väl ändå Pochettino från Espanyol?

 
Iniesta lekte fotboll på Ciutat de Valencia
En trevande första halvlek mellan Levante och Barcelona byttes ut mot en galen inledning av den andra. Andrés Iniesta presterade en fotboll som knappt någon annan kan mäta sig med. Han serverade Leo Messi ett friläge efter ett par minuter. Han spelade snett inåt bakåt till en helt fristående Messi fram till 2-0. Han dunkade själv in 3-0 via ribban. Han lirkade fram bollen till Cesc Fàbregas som gjorde 4-0. Och då hade vi inte ens spelat 20 minuter av halvlek nummer två.

När Andrés Iniesta är på spelhumör är det få som hänger med. När han är på det där sinnessjuka lekhumöret kan han åstadkomma vad som helst, och skapa chanser från ingenting. Det var en sådan dag för Iniesta, som till och med överskuggade Leo Messi på Ciutat de Valencia.

Något annat som man kommer minnas från matchen det faktum att Barcelona, sedan Dani Alves utgick skadad tidigt, hade elva spelare fostrade i La Masía på planen. Man startade med tio egna produkter, men när Martín Montoya ersatte Alves som högerback hade man alltså samtliga elva på planen skolade i den egna ungdomsakademin.

En rolig anekdot är att den forne Barcelona-tränaren Luis van Gaal (mellan åren 1997-2000 samt 2002-03) en gång sa att det vore en dröm att få se elva egenfostrade spelare på planen samtidigt. Och även om de flesta tyckte själva tanken var fascinerande, skrattade de flesta åt van Gaal. Undra hur många som skrattar i dag.

Villanueva avgjorde matchen på Calderón
Söndagens match på Vicente Calderón var upptrissad till max. Ett Sevilla i storform sedan derbyvinsten förra helgen, mot Atlético, som varit en lagmaskin hela säsongen.

Tyvärr hann matchen bara bli 20 minuter gammal innan domaren Ignacio Iglesias Villanueva avgjorde matchen. Att han tilldömer Atlético en straff går inte snacka bort, men att visa det röda kortet till Federico Fazio var väl hårt. Det blev trippel bestraffning för Sevilla eftersom Radamel Falcao var säkerheten själ från elva meter.

Efter den situationen var det inget snack om saken. Visserligen var Atlético något bättre även innan straffsituationen, men efteråt hade Sevilla absolut noll att komma med. Emir Spahic självmålade in 2-0, Koke prickade vackert in 3-0. Då hade vi bara spelat den första halvleken.

Den andra blev däremot väldigt avslagen, men trots allt väldigt ödesdiger för Seilla. Man fick nämligen både Antonio Luna (från bänken) och Ivan Rakitic utvisade. Man avslutade alltså med nio man på planen, något som blev för tungt varpå Atlético i slutminuten också kunde göra 4-0.

Bäst på plan var Arda Turan, och det var inte första gången den här säsongen. Turken är smått genialisk med sin spelförståelse och effektiva teknik. Han behöver inte göra tre överstegsfinter för att ta sig förbi motståndaren, han gör något som går snabbare, och är betydligt mycket enklare.

Nu är Atlético uppe på 34 poäng, och har åtta till goda gentemot Real Madrid inför derbyt nästa helg. Utan att ens överdriva en smula kan man konstatera att Real Madrid har den stora pressen på sig.

Llorente åter i Bielsas elva
Han har vart ratad ut startelvan och buats ut av supportrarna. Fernando Llorente har sannerligen inte haft en lätt höst i Athletic.

I Aritz Aduriz frånvaro fick så Llorente chansen från start igen, när baskerna tog emot Deportivo La Coruña hemma på San Mamés. En chans som han tidigt i matchen var nära att ta vara på – men då var ribban i vägen. Matchen slutade 1-1 efter att Óscar de Marcos gjort Athletics mål i första halvlek, innan Abel Aguilar styrde in kvitteringen i andra.

Faktum är att Athletic faktiskt sett vassare ut med Aduriz på planen. Fast har man inte fått ordentligt med matchträning kan man väl samtidigt inte begära att Llorente ska vara i absoluta toppskick.

Nu ryker Pochettino med huvudet före
Om Mauricio Pochettino satt löst före matchen mot Getafe, så har han nu åkt ut med huvudet före. Än inte officiellt, men jag skulle bli väldigt överraskad om argentinaren fick behålla sitt jobb efter den här katastrofala säsongsinledningen. Hemma mot Getafe är en match man normalt sett ska vinna. Den här gången vann gästerna från Madrid-trakten med 2-0.

Espanyol saknar både vilja, fantasi och spetskvalité. Vem ska kliva fram och ta tag i sakerna? Vem ska producera målen? Vem ska jobba fram målchanser?

Det lär bli någon annan än Pochettino som får ta tag i de frågorna. Kanske den förre detta Valencia-tränaren Unai Emery? Han fick nämligen sparken från Spartak Moskva i helgen där derbyförlusten mot Dynamo blev droppen.

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Sevilla tog den största segern i ”el derbi Sevillano” sedan 1943. Då vann just Sevilla på hemmaplan – med 5-0. Den här gången blev det ”bara” 5-1. Och det var i underkant.

Sevillas stenhårda press var nyckeln
Det tog bara tolv sekunder innan José Antonio Reyes krutade in 1-0 i närmsta krysset. Det går visserligen inte försvara det grova misstagen som Betis-keepern Adrián stod för precis innan målet, men redan från första sekund satte Sevilla stenhård press på Betis – som blev skärrade. De visste inte vad de skulle göra av bollen i de trängda lägena. Adrián slog bollen rakt ut – och vips så hade Reyes dunkat in ledningsmålet.

Den stenhårda pressen pågick naturligtvis inte 90 minuter – få klarar av det. Men stora delar av matchen pressade hemmalaget sönder sin grönvita rival – och vann på så vis tillbaka bollen oförskämt lätt emellanåt. Eftersom allt gick som på räls för Sevilla i första halvlek, och pausresultatet var hela 4-0, avtog både pressen och den offensiva lusten en aning i andra halvlek.

Hade Sevilla spelat på exakt samma sätt även på bortaplan, då hade man varit topp fyra i ligaspelet just nu. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán lyser laget av självförtroende. Jag gissar ändå att den här makalösa urladdningen gav lagets precis det mod och den styrka som krävs för att även spela mer av sitt egna spel på bortaplan. Den här segern kommer betyda enormt mycket för Sevilla.

Ivan Rakitic – tillbaka i formtopp
Minns ni Ivan Rakitic? Alltså inte han som hade ”Iván” på tröjan och underpresterade hela förra säsongen. Jag menar den Rakitic som under sitt första halvår i Sevilla, sedan flytten från Schalke i januari 2011, var en av ligans allra främsta spelare. Minns ni honom?

Efter ett minst sagt mellanår, som kantades av skador, fick Ivan Rakitic en bra nystart då han gjorde ett bra EM-slutspel med Kroatien. Den här säsongen har man äntligen fått se den där kreativa, energiska, och alldeles briljanta Rakitic som styr och ställer på Sevillas mittfält.

Kroaten var överallt i derbyt. Han pressade högt, vann boll, och gjorde därefter någonting vettigt. Som grädden på moset fick han också avsluta tillställningen med att göra 5-1.

När de offensiva mittfältarna gör mål är Sevilla livsfarliga
Många Sevilla-supportrar har under flera säsonger klagat på att man bara spelat med en anfallare. Jag förstår dem, för när Álvaro Negredo inte gör mål gäller det att övriga kliver fram. Precis som de gjorde mot Betis. José Antonio Reyes tryckte dit två mål, men borde gjort ytterligare något, medan Ivan Rakitic gjorde ett.

Om Sevilla skall fortsätta spela med Negredo som ensam anfallare – måste de offensiva mittfältare fortsätta leverera mål som avlastning. Eller så lägger man det ansvaret på Federico Fazio. Han verkar inte behöva särskilt många chanser för att näta numera.

Biris Norte – den tolfte spelaren
Derby-matchen till ära så tog sig supportergruppen Biris Norte äntligen tillbaka till Ramón Sánchez Pizjuán – efter att ha strejkat hela säsongen. Det har Sevilla president Del Nido att tacka för. Men någon tjafs, eller annat trams fanns inte i åtanke den här kvällen. Biris Norte var på plats för att stötta sina hjältar – och man gjorde precis så som vi annars är vana att se dem.

Sevilla med Biris Norte är långt ifrån detsamma som utan. Mot Betis hade man sin tolfte spelare i ryggen, och det hjälpte laget till en nivå man hittills inte hållit den här säsongen. Nej, inte ens i segermatchen mot Real Madrid.

Om bara några timmar smäller det rejält, och det bokstavligen talat, på Ramón Sánchez Pizjuán i Sevilla. Det är äntligen dags för säsongens första derby mellan stadsantagonisterna Sevilla och Real Betis. Ett derby som hade ett uppehåll på några år då Betis låg och harvade i Segundan. Nu är dessbättre ordningen återställd, och som läget ser ut just nu lär vi inte behöva oroa oss för att gå mista om ett par Sevilla-derbyn även nästa säsong.

Som vanligt inför derbyn, eller stora matcher i allmänhet, snackas de upp väldigt mycket av såväl spelare, ledare och gamla profiler. Sevilla-derbyt är naturligtvis inget undantag, och även om det inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige genom åren, är det i Spanien en av de tveklöst största matcherna. Jag skulle nog påstå att enbart el Clásico är större.

Barcelonas högerback Dani Alves, som spelade i Sevilla åren 2002-08, gick i veckan ut och sade att ”det är svårare och fysiskt tuffare att spela ett Sevilla-derby än ett el Clásico”. Det är något som borde ge lite perspektiv på hur stor match ”el derbi” faktiskt är.

Förra säsongens derbykung var Beñat. I mötet på Benito Villamarín (som slutade 1-1) gjorde han Real Betis enda mål. Detta på frispark. I matchen på Ramón Sánchez Pizjuán blev han stor matchhjälte med sina två med i de grönvitas 2-1-seger. Båda målen naturligtvis inprickade via frisparkar – varav segermålet slogs in med bara sekunder kvar att spela.

Räkna med att Sevilla både lär hålla ett och två extra ögon på Beñat, men också lär försöka undvika frisparkar strax utanför straffområdet. Fast visst längtar man, som neutral åskådare, till att få höra suset på arenan när Beñat lägger fram bollen och stegar upp för att skjuta. Jag kan garantera att en och annan Sevilla-supporter skulle hålla andan, och kanske även titta bort, just då.

Utan någon som helst rangordning, har jag nu plockat ut åtta spelare, som på ett eller annat sätt överraskat positivt under säsongsinledningen. Antingen genom att dyka upp från ingenstans och prestera, eller helt enkelt höjt sig avsevärt jämfört med tidigare.

—

Ignacio Camacho, defensiv mittfältare, 22 år (Málaga)
Spelaren med det spännande smeknamnet Nacho kom till Málaga från Atlético Madrid i januari 2011. Efter att ha fått mycket speltid första våren, blev det den efterföljande säsongen mer knapert sedan Jérémy Toulalan anlände till klubben. Den här säsongen har då Camacho fått större förtroende än tidigare – och tagit vara på sina chanser med råge. Med sin blick och sitt fina passningsspel har han varit en oerhört viktig pjäs i det Málaga som tagit fotbollsvärlden med storm under hösten. Att Toulalan varit skadad har knappast märkts av. Frågan är hur Pellegrini kommer välja i framtiden, bänka någon, eller satsa på båda två samtidigt? Jag tror på det senare alternativet.

Tomer Hemed, anfallare, 25 år (Mallorca)
Den israeliske anfallaren gjorde förra säsongen i princip bara mål från elva meter, men har den här hösten bevisat att han faktiskt kan göra mål på andra sätt. Med sina sex mål på nio matcher har han vuxit ut till precis den målskytt Mallorca behöver. Dessutom är hans tyngd i anfallet en viktig pusselbit i lagets spelidé, där man alltid har alternativet att slå långt på Hemed och hoppas på att han, med sin styrka, ska kunna bita fast bollen på offensiv planhalva.

Mario Suárez, defensiv mittfältare, 25 år (Atlético Madrid)
Höga berg och djupa dalar förra säsongen. Men han prickade ofta formtoppen precis vid rätt tillfällen. Den här säsongen har Mario Suárez hållit kvar vid formtoppen – och vuxit ut till en stor nyckelspelare i det Atlético som just nu ligger tvåa i ligan. Stark bollvinnare och bra på att fördela bollen vidare. Gör grovjobbet i det tysta, och låter övriga få ta emot strålkastarljusen. Nu när den gode Super-Mario, som han kallas av Atlético-supportrarna, också förbättrat sitt passningsspel undrar jag om Vicente Del Bosque haft honom i åtanke. Annars är det nog dags att ha det snart.

Léo Baptistão, anfallare, 20 år (Rayo Vallecano)
Det var inte bara jag som tippade Rayo på nedflyttningsplats inför säsongen. Jag tippade till och med att de skulle sluta sist. Anledning? De tappade i stort sett samtliga nyckelspelare – samtidigt som deras nyförvärv inte fick någon att hoppa ur stolen. Men hittills har Rayo överraskat, men det har inte varit något nyförvärv som stuckit ut allra mest. Nej, i stället är det Léo Baptistão, i fjol i Rayo B, som har klivit fram ordentligt och bidragit med både mål och kreativitet. Anfallaren flyttades upp permanent till A-truppen inför säsongen, och då visste allmänheten inte mycket om honom. Nu har han presenterat sig på den stora scenen – en scen han bemästrar ypperligt. Frågan är hur länge Léo blir kvar i Rayo.

Pizzi, anfallare, 23 år (Deportivo La Coruña)
Det var en tung säsong för Pizzi i fjol när han representerade Atlético Madrid. Sedan Diego Simeones intåg i Madrid-klubben fick Pizzi inte alls mycket förtroende, och man valde till den här säsongen att låna ut honom till Deportivo. I A Coruña-klubben har portugisen Pizzi direkt tagit en ordinarie plats i startelvan – och även blivit precis den kreativa spelaren man behövde få in för att fylla tomrummet efter Andrés Guardado. Bemästrar både en roll som ytter och centralt i banan. Specialist på fasta situationer, något han inte minst bevisade mot Barcelona då han smällde in både en straff och en frispark. Ett framtidsnamn, som enligt ryktena kommer få en ny chans i Atlético nästa säsong.

Víctor Rodríguez, offensiv mittfältare, 23 år (Real Zaragoza)
Ung och talangfull offensiv pjäs som verkligen varit säsongens komet hittills i Real Zaragoza. Värvades inför säsongen till klubbens B-lag, men imponerade så pass mycket under försäsongen att han sedermera fick chansen ligaspelet med A-laget. En chans som han tog väl till vara på, och efter nio spelade omgångar är han nu ordinarie i startelvan. Kan spela både som ytter, vilket är hans normala position, men har även används som en central offensiv figur och även löst den uppgiften på ett bra sätt. Teknisk, bra med boll och har även visat sig vara farlig framför mål.

Cicinho, högerback, 26 år (Sevilla)
När Coke inte alls levererade under fjolårssäsongen valde Sevilla att gå efter en ny högerback under sommarens transferfönster. Valet föll på brassen Cicinho, tidigare i Palmeiras. Av supportrarna var förväntningarna höga, och det hade pratats väldigt bra om den offensiva högerspringaren. Men även om förväntningarna var höga – tror jag alla blivit överraskade av Cicinhos prestationer. Som en ångvält har han tågat upp och ned längs Sevillas högerkant med Jesús Navas som radarpartner. Han har snabbheten, tekniken och precisionen i inläggen. Det lär redan vara många andra klubbar runt om i Europa som fått upp ögonen för den 26-årige brassen.

Javier Saviola, anfallare, 30 år (Málaga)
Tillsammans med Roque Santa Cruz värvades Javier Saviola till Málaga under sista dagens av sommarens transferfönster. Det osade panikvärvningar lång väg. Saviola som blandat och gett i Benfica under några säsonger, men som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, trodde jag. Vad skulle han i Málaga att göra? Ett Málaga som nu också skulle debutera i Champions League. Resultatet? En spelmässigt pånyttfödd Saviola som både levererat assist och mål under säsongsupptakten. Håller han i den formen, ja då kan klubben stoltsera med att ha gjort ett riktigt kap.

—

Det finns naturligtvis fler spelare som överraskat positivt den här säsongen. Manucho (Valladolid), Eliseu (Málaga), Diego Costa (Atlético), Martín Montoya (Barcelona) och Raphael Varane (Real Madrid) är några av dessa, men de lämnades av olika skäl utanför.

Håller ni med mig? Borde ytterligare någon/några spelare läggas till bland dessa åtta? Eller är det någon som helt enkelt inte förtjänar att vara där?

Matchen då Higuaín återtog förstaplatsen i hierarkin?
Det blev aldrig riktigt spännande på partyön. Real Madrid körde över Mallorca utan större problem och man upprepade Barcelonas målskörd från lördagen och vann med hela 5-0. Det allra största utropstecknet under matchen var Gonzalo Higuaín. Och inte bara för hans två mycket vackra mål, utan för hans delaktighet i spelet och fantastiska speluppfattning som också ledde fram till två läckra assist.

Sedan den operation Higuaín tvingades göra i januari 2011, som höll honom borta från spel i drygt fyra månader, har det varit en stenhård kamp med lagkamraten Karim Benzema om rollen som spjutspets. Förra säsongen var det Benzema som fick störst förtroende i de allra tyngsta matcherna, även om Mourinho roterade en hel del.

Om Benzema förra säsongen var nummer ett på positionen som striker, tror jag Higuaín stärkte sina aktier enormt med sina prestationer mot Mallorca för att återta den platsen nu. Benzema har inte presterat lika bra den här säsongen, även om han inte alls varit dålig, men El Pipita har både gjort fler mål och varit bättre spelmässigt när han varit på planen.

—

Atlético tog ett stort, stort steg mot CL
Atlético Madrid fortsätter gå som tåget. Osasuna besegrades tämligen enkelt med 3-1 sedan João Miranda, Raúl García och slutligen Radamel Falcao, i den ordningen, gjort Atléticos mål hemma på Vicente Calderón. Roland Lamahs reduceringsmål till 2-1 strax innan paus skapade viss nerv i matchen – en nerv som Falcao definitivt dödade drygt 20 minuter från slutet då han volleysköt in segermålet. Ett mål som även gjorde att han nu nätat i elva raka matcher. Elva! Ett ruggigt bra facit.

I och med segern mot Osasuna hakade huvudstadsklubben inte bara på Barça i toppen av tabellen. Man gjorde också ett ordentligt ryck från flera konkurrenter till Champions League-platserna. För såväl Valencia, Málaga och Sevilla tappade poäng under helgen.

—

Går Athletic i Villarreals fotspår?
Vad är det egentligen som händer i Athletic Club? Javi Martínez lämnade, Marcelo Bielsa hamnade i bråk med en arbetsledare på träningsanläggningen, Fernando Llorente ville lämna men blev kvar. Det var mycket som inte gick klubbens väg under sommaren – men ännu mindre som gått klubbens väg hittills under säsongen.

Under söndagen kom en ny tung förlust när man åkte på torsk hemma på San Mamés mot Getafe. Med en tokoffensiv baserad på bollinnehav, hög intensitet & press charmade Athletic en hel fotbollsvärld förra säsongen. Just nu? Ingen gnista, felpass och allmän grinighet. Det enda som är intakt är stämningen på San Mamés – men jag undrar om inte supportrarna också kommer börja protestera snart. För Athletic är så mycket bättre än vad de just nu visar upp.

Är man på väg att gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde i fjol? Att vara förväntat topplag som spelar ute i Europa – men i stället ramla ur högsta divisionen. Jag utesluter inte längre tanken, även om det är en hemsk sådan.

—

Borta så där, hemma bäst
Ja, vi var ju inne på dem nyss. Sevilla, som var ett av lagen som tappade poäng i helgen. Detta borta mot ett starkt Zaragoza, som via effektivitet och en bra första halvlek tog samtliga poäng på La Romareda.

Precis som så många gånger de senaste säsongerna är det just bortaspelet som har varit Sevillas stora problem. Hemma är de alltid starka, men spelet på bortaplan har varit för dåligt. Där har man tagit alldeles för lite poäng.

Frågan är hur långt ett bra hemmafacit räcker när en säsong summeras.