Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.

Mauricio Pellegrinos inledande månader i Valencia har knappast varit någon dans på rosor. Bara 8 poäng av 21 möjliga i ligaspelet är på tok för dåligt för ett lag med ambitioner att vilja mäta sig med de största. Att man redan stött på tuffa lag som Real Madrid, Barcelona, Mallorca & Levante på bortaplan kan ses som en liten ursäkt, fast ändå inte. En poäng i dessa matcher håller inte. Det är mot lag som på pappret ska vara sämre som Valencia måste ta de där viktiga trepoängarna. Hittills har de lyst med sin frånvaro – och fansen i Valencia börjar redan tvivla på Pellegrino.

Vad har skett för förändringar?
Unai Emery gjorde ett hästjobb i Valencia. När klubben krisade som värst och var i störst behov av pengar, vilket ledde till spelarförsäljningar, var han mannen som höll laget kvar i toppen. Tre raka tredjeplatser i ligaspelet är klart godkänt. Med tanke på den situation klubben befann sig i var det livsviktigt för ekonomin att kontinuerligt kvalificera sig för Champions League.

Emery ansågs däremot inte vara rätt man för att föra laget vidare till nästa steg – att ta sig tillbaka till toppen på allvar. Man anställde istället Mauricio Pellegrino, som tidigare bland annat varit assisterande tränare åt Rafa Benítez, men aldrig haft huvudansvaret som tränare. Fansen var förhoppningsfulla. Pellegrino hade ju ett förflutet som spelare i Valencia. Han var kanske inte den mest spektakuläre fotbollsspelare, men var ändå en viktig kugge i det som kallas Valencias storhetstid. Han var med och vann två ligatitlar & UEFA Cupen med klubben. Dessutom spelade han från start i Champions League-finalen såväl 2000 som 2001.

Som den mittback han var hoppades nog många att han skulle vara rätt man att få bukt på de defensiva problem som klubben lidit av sedan Roberto Ayalas och, just det, Mauricio Pellegrinos glansdagar. Inför säsongen insisterade han att han kommer jobba med att stänga matcher – ett påtagligt problem för Valencia de senaste åren. Samtidigt var han rak och tydlig med att han skulle spela offensiv fotboll baserat på mycket bollinnehav.

Hittills är det väldigt svårt att sätta fingret på Pellegrino som tränare. Valencia har sannerligen blandat och gett under säsongsupptakten. Det som började så bra med en poäng på Santiago Bernabéu där en solid defensiv blev avgörande har nu brutit ut till en mindre kris. Man tappade det som såg ut som en kassaskåpssäker vinst mot Deportivo (3-1 i paus blev 3-3 efter full tid), man stod för en direkt uddlös match borta mot Mallorca och förlorade rättvist med 2-0. Senast åkte man på pumpen mot ”lillebror” Levante, och trots att man radat upp målchans efter målchans gick man av planen mållösa och poänglösa.

Ligafacit efter 7 omgångar.
Hemmaplan: Två segrar, en oavgjord.
Bortaplan: En oavgjort, tre förluster.
Mål: 8 gjorda, 9 insläppta.

Vad har gått snett?
I vissa matcher har det sett riktigt bra ut för Valencia. Som mot Real Madrid, då man spelade riktigt bra defensivt. Eller som i första halvlek mot Deportivo, så man bjöd Mestalla på rejäl fotbollsunderhållning. Men Pellegrino har ännu inte hittat tryggheten i truppen, och laget spelar väldigt ojämnt.

Den kanske allra största anledning till både de uteblivna resultaten men framför allt frånvaron av det anfallsglada spelet stavas skador. Att under hela säsongsinledningen vara utan sina två stora kreatörer innebär stora problem. Både Éver Banega och Sergio Canales har saknats påtagligt mycket. Spelare som Tino Costa och Jonas har många kvalitéer, men besitter inte i närheten samma kreativa sinne.

Pellegrino måste få den tid han behöver – och framför allt få det med rätt spelarmaterial. Ett Valencia med Banega och Canales i full form hade varit som ett helt annat lag.

Det leder oss också direkt till den andra stora anledningen till de uteblivna resultaten. För även om det saknats kreativitet på mittfältet, har det skapats rejält med målchanser. På de 95 möjligheter man har skapat i ligan – har man bara gjort 8 mål. Jämförbart är att ett lag som Atlético gjort 18 mål på 105 chanser. Valencia måste helt enkelt bli betydligt mer effektiva framför mål. Mot Levante radade man upp målchanser – men fick aldrig hål på Munúa. Istället kontrade Levante in en boll och stängde sedan igen butiken.

Det är alldeles för tidigt att döma ut Valencia. Pellegrino måste få tid att pränta in sin spelidé och skadedrabbade spelare måste komma tillbaka. Men tålamodet kommer inte vara för evigt. Poängavståndet till toppkonkurrenter som Málaga och Atlético är redan 6 respektive 11 poäng. Just nu saknas Éver Banega mer än någonsin. Tänk vad kostsamt det kan bli att han inte drog handbromsen på bilen – som sedermera körde över och bröt hans fot. Han har nog åtminstone lärt sig att inte göra om samma misstag.