Athletic-Zaragoza (0-2) avslutade det spanska fotbollsåret. Efter säsongens sista omgång kan vi konstatera att Barcelona fortsätter ta trepoängare, Atlético rycker ifrån Real Madrid – som nu i stället får passa sig för att inte bli omsprungna av Málaga. Dessutom halkar Deportivo allt mer efter i bottenträsket.

Mourinho har tappat det
Petningen av Iker Casillas mot Málaga kom som en smärre chock för alla. Och det rörde sig om inget annat än sportsliga grunder. I alla fall om vi skall tro José Mourinho själv. Tyvärr så köper jag inte det ”ursäkten” helt och hållet.

Om den normalt sett reserven Antonio Adán är i bättre form än Casillas kan jag inte uttala mig om. Det är mycket möjligt att det stämmer. Men, är det rätt läge att slänga in en yngling som inte ens gjort en handfull ligamatcher i A-lagströjan i en toppmatch borta mot Málaga? När man trots allt har en tvåfaldig europamästare, världsmästare, femfaldig ligamästare samt tvåfaldig Champions League-mästare att tillgå? Och att samma person också är lagkapten, hjärtat och någonstans den som personifierar vad Real Madrid vill stå för. Nej, det är inte läge. Det är under all kritik.

Real Madrids ligasäsong är redan över. De kommer inte vara med i jakten på ligaguldet. Dessutom väntar – oavsett motstånd – en tuff fortsättning i Copa del Rey efter nyår. I Champions League laddar man inför tuffast möjliga motstånd i form av Manchester United. Det jag egentligen försöker få fram är: hur lång tid får José Mourinho på sig? Känslan just nu är att han kan ryka med huvudet före redan i januarifönstret. Om inte, så har han sannerligen inte många livlinor kvar.

Málaga väljer sina tillfällen
Man har förlorat mot såväl Rayo Vallecano som Real Sociedad. Men i de stora och mest prestigefyllda matcherna under hösten har Málaga verkligen levererat, och visat upp en fotboll få trodde skulle vara möjlig med tanke på den kaosartade sommaren som klubben hade. Man knallade sig igenom CL-gruppspelet, man krossade Valencia hemma med 4-0, och som en tidigt julklapp slog man också Real Madrid med 3-2.

Jag skrev efter förra omgången att Joaquín var den spelare i La Liga som skapar flest lägen. Mot Real Madrid var han inblandad i samtliga Málagas mål – och belönades med en stående ovation när han sedermera byttes ut. Det är naturligtvis svårt att jämföra Joaquín i dag och den spelare han en gång var i Real Betis, eller varför inte i Valencia när han var som bäst. Men ändå känns det som att han just nu spelar sin livs fotboll och aldrig varit bättre.

Det fanns så klart många andra hjältar i det Málaga som slog Real Madrid under lördagskvällen. Willy Caballero storspelade i målet, Martín Demichelis var en gigant i backlinjen, Isco briljerade på mittfältet och Roque Santa Cruz hoppade in och stod för två direkt matchavgörande mål.

Det vore en skam för spansk fotboll om UEFA lyckas stänga av Málaga från spel i Europa. Men tongångarna är positiva, och än är inte sista ordet sagt. Jag både tror och hoppas att det löser sig. För visst vore det tragiskt att inte få se detta strålande Málaga i Champions League även nästa säsong.

Barcelona vinner, och vinner
Det verkar inte finnas något stopp på segermaskinen Barcelona den här hösten. Laget inkasserade sin 16:e seger av 17 möjliga när man bortaslog Valladolid med 3-1. Man gjorde det utan att glänsa, men var effektiva. Leo Messi gjorde sin vana trogen mål, och landar nu på 91 gjorda mål under 2012. Ett hyfsat facit. Dessutom gjorde Cristian Tello mål – efter bara några sekunder på planen när han sprang igenom ett tröttkört Valladolid-försvar och placerade in bollen.

När vi ändå är inne på Tello. Barcelona-talangen har gjort elva mål i A-laget – på totalt 15,6 matcher, om man räknar ut det sett till minuterna han har spelat. Ett hyfsat facit det också, med andra ord.

Valladolid får nu fira jul på nedre halvan av tabellen – men jag tror de är ganska nöjda med sin höstsäsong ändå. Dukic har verkligen sammansvetsat laget som spelar en väldigt underhållande fotboll. Efter nyår kommer vi dessutom får se en svensk i form av Daniel Larsson i den lila tröjan.

Deportivo halkar efter
Ett riktigt bottenmöte stod på agendan när Espanyol och Deportivo La Coruña drabbade samman på Cornellà El Prat. Katalanerna drog det längsta strået, och även om man fortfarande befinner sig under sträcket tar man sikte mot säkrare mark. Deportivo å sin sida halkar allt mer efter, men är långt ifrån avhängda än. Däremot måste någonting hänga efter nyår, annars blir det en snabb vända i Spaniens finrum. Man har en målskillnad på -18, något som är på tok för mycket. För framåt har det sett bra ut, och man har exempelvis gjort lika många mål som Levante (21 stycken) som i stället ligger på sjätteplats i tabellen.

José Callejón fick chansen från start – och levererade. Karim Benzema var delaktig, rörlig och ständigt farlig. Men mot Valladolid var den största skillnaden mellan poängtapp och vinst Mesut Özil för Real Madrid.

Tysken vallade sig igenom med Benzema till målet som betydde 2-2 strax före paus. Dessförinnan hade Manucho gett Valladolid ledningen två gånger om.

Drygt tjugo minuter från slutet kom så avgörandet. Vid en frispark, i som de flesta skulle kallat ”Ronaldo-läge”, stegade Özil upp och knorrade in bollen – via ribban – i målvaktens vänstra kryss. En fantastiskt frispark, och följdfrågan blir naturlig; är det inte dags att tänka över vem som ska vara försteskytt när det gäller frisparkar? Ronaldo tystade visserligen en del kritiker mot Atlético, men ska vi vara ärliga (vilket vi bör vara) bränner han alldeles för mycket. Innan målet mot Atlético hade han inte skjutit en frispark direkt i mål sedan i april. Och då brukar han få några lägen per match.

Özil däremot har gjort det bra i princip varje tillfälle han har fått slå frisparkar – oavsett om det rör sig om inläggssituationer eller att slå dem direkt på mål.

Tyvärr tenderar det alldeles för ofta inom dagens fotboll att de stora stjärnorna ofta får slå frisparkar i de främsta lägena – även om de kanske inte har de mest känsliga fötterna. Cristiano Ronaldo är fortfarande ingen dålig skytt, han har ett väldigt unikt tillslag. Däremot är det nog inte så dumt om Mesut Özil får chansen att slå fler frisparkar i bra lägen.

—

Det spelades även tre andra spanska ligamatcher under lördagen. På Anoeta delade Real Sociedad och Getafe på poängen – ett resultat som gästerna är klart nöjdast med, även om man var ett par minuter ifrån att ta med sig full pott.

Vänder vi sedan blickarna söder ut så spelades det också match i Pamplona mellan Osasuna och Valencia. Och kan ni tänka er, Ernesto Valverde ledde fladdermössen till sin första bortaseger i ligan sedan i mars. Det var inte den mest spektakulära matchen, eller den mest bländande fotbollen, men Valencia tog tre poäng sedan Roberto Soldado gjort det matchvinnande målet. Det betyder också lite lugn och ro för Valverde.

Laget blir kvar i Pamplona ytterligare några dagar, för kommande vecka ställs man återigen mot Osasuna i Copa del Rey.

—

Málaga har blandat och gett den senaste tiden. Man har dock valt sina tillfällen att prestera resultat, och vunnit när man som mest borde. Inför matchen mot Granada hemma på La Rosaleda sa en vän till mig att ”Málaga vinner antingen med 4-0 eller så slutar matchen 1-1”. Det blev det förstnämnda.

Med en härlig offensiv och stor kreativitet gjorde Málaga var som krävdes mot Granada. Joaquín, Saviola och Camacho gjorde de tre första målen. Sedan bevisade inhopparna Diego Buonanotte och Roque Santa Cruz att de också vill vara med och kämpa om en plats i startelvan när de stod för matchens fjärde och sista mål. Ligans kortaste spelare, Buonanotte, agerade framspelare när han chippade in bollen till Santa Cruz i straffområdet, som tog ner, och drog till på volley,

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Det hände, precis som vanligt, väldigt mycket den gångna omgången. Mendilibar pallade trycket, och sitter Pochettino mest löst bland tränarna nu? Valencias bortaspöke fortsätter, medan Atlético är tillbaka på segerspåret och hakar på Barcelona i toppen. Real Madrid då? Ja, de medverkade i en helt sagolikt rolig match mot Levante.

Mendilibar pallade trycket – medan i stället Pochettino lämnar?
Vid förlust mot Espanyol hade José Luis Mendilibar redan räknat ut att han kunde ta närmaste dörr ut och aldrig mer komma tillbaka till Osasuna. Men, med kniven mot strupen och då pressen var som störst, reste sig Mendilibar på bästa möjliga sätt, och oavsett vad för typ av tändvätska han hade hällt i spelarnas vattenflaskor så var det åtminstone ett vinnande recept. Osasuna krossade bottenkonkurrenten Espanyol på bortaplan med hela 3-0. Mendilibar var märkbart nöjd efteråt, men samtidigt såg han oerhört kaxig ut – fast på ett positivt och lugnt sätt.

Mendilibar kanske ringde och tåg några råd från Pepe Mel, tränare i Real Betis, före matchen. När Sevilla-klubben låg som mest pyrt till förra säsongen, och Mel hade som störst press på sig, reste sig laget och började prestera. Är det någon som har receptet för att resa sig från askan är det Pepe Mel – även om hans Betis misslyckades med att ta sig upp på en tredjeplats (åtminstone tillfälligt) när man något överraskande förlorade hemma mot Granada under fredagskvällen.

Åter till Espanyol-Osasuna. Jag skrev bara för några dagar sedan att José Luis Mendilibar var den tränare som låg allra risigast till för att få sparken. Han fick fortsätta, men resultat krävdes mot Espanyol. Osasuna levererade, och samtidigt som Mendilibar fick lite andrum, uppger rykten att förlusten för Espanyol blev droppen för tränare Mauricio Pochettino som i detta nu kan vara arbetslös.

Inte den här gången heller, Valencia
Seger mot Atlético, seger mot Bate Borisov. Äntligen hade Valencia kommit i gång. Det som nu behövdes var för fullständig frid och fröjd var en bortasegern. Och det började också bra mot Valladolid, trots att Mauricio Pellegrino vilade spelare som Roberto Soldado, Tino Costa & João Pereira. Sommarförvärvet Aly Cissokho gav Los Ché tidigt ledningen, och spelmässigt såg det inspirerande ut för gästerna. Sedan hamnade samme Cissokho i blåsväder – när han visades ut i mitten av andra halvlek och också bjöd Valladolid på en straff. Víctor Pérez var säkerheten själv från elva meter, och kvitteringsmålet blev matchens sista.

Soldado hade en boll i mål (han byttes in i andra halvlek), men blev avblåst för offside. Det fanns också situationer där domaren hade kunnat döma straffspark för Valencia – men friade. Otur eller ej, gästerna har det märkbart svårt på bortaplan och har fortfarande inte vunnit borta i ligaspelet sedan i slutet av mars i år. Just nu känns det som att det satt sig i huvudet på spelarna. Man fick visserligen lite hjälp på traven då lag som Real Betis och Málaga förlorade sina matcher, och därmed inte ryckte toppstriden, men samtidigt får Valencia inte tappa alltför mycket mark heller.

Pellegrino har, trots en godkänd vecka, fortfarande en hel del att fundera på. Poängskörden på bortaplan måste öka rejält – annars blir det knivigt att nå CL.

Valladolid å sin sida har inlett comebacken i La Liga på ett alldeles strålande sätt. Man spelar ofta underhållande med stor fantasi och rejält med kämpaglöd. Som grädden på moset gjorde poängen mot Valencia att man fortfarande är före Los Ché i tabellen.

Barça repade sig snabbt
Efter veckans förlust i Champions League borta mot Celtic väntade ännu en tuff bortamatch för Barcelona när man ställdes mot Mallorca. Under den första halvleken såg det däremot mer ut som om Barça mötte ett lag från tredje divisionen, och 3-0 kunde varit betydligt mer. Sedan slappnade Tito Vilanovas mannar av, eller så höjde sig Mallorca flera snäpp, för två snabba hemmamål tidigt i andra skapade ordentlig nerv i matchen.

Leo Messi gjorde, precis som mot Celtic, ingen vidare match. Ändå blev han direkt matchavgörande med totalt två mål. Spiken i kistan som betydde 4-2 var ett riktigt mästerverk, när han dunkade upp bollen i Dudu Aouates första kryss.

I och med segern repade sig de blåröda katalanerna tämligen snabbt från CL-förlusten, och är fortsatt obesegrade i La Liga.

Atético tillbaka i vinnarspåret – och ryckte på nytt
Valencia spräckte Atléticos långa segersvit förra helgen. Académica fyllde på med att slå Madrid-gänget i Europa League. Men där tog det stopp. I derbyt mot Getafe var det inget snack om saken, och Atlético Madrid stod för en oerhört stabil insats. Adrián fortsätter spela bra och hans formkurva pekar just nu spikrakt uppåt. Spanjoren stod för ett av målen i 2-0-segern där en annan spelare med sylvass form, Arda Turan, gjorde det andra.

När toppkonkurrenter som Málaga och Real Betis förlorade, samtidigt som en annat tippat topplag i Valencia också tappade poäng, gjorde Atlético ett nytt ryck i kampen om topplaceringar. Med tanke på att Diego Simeone deklarerat så tydligt att ligaspelet är högsta prioritet den här säsongen har jag därför ofattbart svårt att se Madrid-klubben tappa det här försprånget man nu skaffat sig. Man kommer spela i Champions League nästa säsong.

Ronaldo i fokus i skrattmatchen på Ciutat de Valencia
Det var längesedan jag skrattade så mycket under en fotbollsmatch som den mellan Levante och Real Madrid. Ciutat de Valencias gräsmatta var nämligen vattenfylld till max – och egentligen borde nog matchen skjutits upp. Det liknade nämligen mer ett lotteri än en ärlig fotbollsmatch. Bollen körde sitt egna race och spelade ofta de 22 spelarna på planen ett spratt med sina otippade vändningar.

Själva matchen kom att handla mycket om Cristiano Ronaldo. Portugisen var bara på planen i den första halvleken – där han minst sagt stod i fokus. Tidigt blev han knockad av David Navarro, som kanske borde fått syna det röda kortet, men Ronaldo reste sig och några minuter senare krutade han in 1-0 på volley. Sedan klev han av i paus, efter smällen han ådrog sig tidigt i matchen. I andra saknade Real Madrid såväl Cristiano Ronaldo som marginalerna i matchen. Ángel kvitterade för Levante, trots mängder av lägen för Madrid. Sedan tilldömdes huvudstadsklubben en något tveksam straff, och i Ronaldos frånvaro fick Xabi Alonso chansen – men Gustavo Munúa räddade.

Det dröjde ända tills den 85:e matchminuten innan Madrid slutligen kunde få utdelning på alla sina chanser. Och det krävdes en anfallare för att hitta rätt. Supertalangen Álvaro Morata byttes in och styrde in segermålet 2-1 med sin första bollkontakt. Detta var Moratas blott tredje inhopp den här säsongen – vi kan vänta oss fler.

Daniel Larsson kanske inte är den mest spektakulära fotbollsspelaren, och inte den förste jag hade gissat skulle ta steget till La Liga. Hans fotbollskunskaper känns mer lämpade för en liga som Premier League, men med det sagt antyder jag inte att den numera före detta MFF-anfallaren inte skulle kunna lyckas i Spanien.

Redan för ett par månader sedan började ryktena husera att Valladolid var intresserade av Daniel Larsson. I dag har ryktet bekräftats och kommer alltså bli verklighet.

Real Valladolid har som nykomling inlett säsongen på ett väldigt överraskande sätt. Med fyra segrar, två oavgjorda och fyra förluster ligger man åtta i La Liga. Och då ska det tilläggas att man haft en del oflyt i vissa matcher och kanske borde haft fler än sina 14 inspelade poäng.

Vilka kommer Larsson få konkurrera med?
Den 25-årige svensken kommer till ett Valladolid med flera duktiga anfallare i truppen. Fjolårets skyttekung Javi Guerra, som stod för 17 av lagets mål i Segundan, har underpresterat enormt den här säsongen och ännu inte gjort ett enda mål. Det ska dock tilläggas att han inte haft marginalerna med sig, men mål är alltid en prioritet för anfallare.

Dessvärre, för Daniel Larssons del, finns det andra anfallare som klivit fram och presterat när inte Guerra gjort det. Manucho är en av dessa, som stått för tre baljor på sex matcher. Positivt för Larsson är att Manucho även kan användas på en kant vid behov. Den tredje anfallaren i Valladolids trupp, Alberto Bueno, har blandat och gett. Han varierade starter med inhopp förra säsongen och har gjort detsamma i La Liga. Precis som Manucho kan dock Bueno också spela som ytter.

Vad har Larsson för chanser att ta en plats?
Skillnaden att gå från Allsvenskan till La Liga är stor, mycket stor. Det måste vi komma i håg. Jag tvivlar på att Larsson kommer ta Spanien med storm och bli vårens stora utropstecken i ligan – men jag tvekar inte på att han kan slå sig in och bli en viktig spelare för Valladolid. Han kommer få spela matcher först i januari, men träna med laget långt dessförinnan. Det är ett stort plus. Anpassningstiden kommer bli kortade, och det är något han kommer kunna dra nytta av direkt.

Det ska bli oerhört intressant att se vad Miroslav Đukić har för plan för Larsson. Att använda honom som spjutspets? Som en slitvarg på kanten? Oavsett vilket är jag övertygad om att Larsson kommer göra ett bra jobb. Tekniskt kommer han få svårt att mäta sig med övriga spelare i ligan, men den kämpaglöden och snabbheten som finns i 25-åringen kommer räcka långt. Det är åtminstone min förhoppning. Och han kommer till en klubb där det finns alla möjligheter i världen att slå sig in och få regelbundet med speltid, det är värt att minnas.

Oavsett hur det kommer gå för Daniel Larsson i Spanien är jag väldigt förväntansfull och glad för att vi äntligen fått en svensk i den spanska högsta divisionen igen. Det behövs.

Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.