Barça avslutade matchen mot Zaragoza med tio La Masía-fostrade spelare
När Cristian Tello byttes in för Barcelona i den andra halvleken mot Real Zaragoza blev han Barças tionde La Masía-fostrade spelare på planen. Då hade Tito Vilanova två byten kvar. De flesta supportrarna satt och hoppades att Alexandre Song, som för övrigt gjorde sitt första mål sedan ankomsten till Katalonien, skulle få lämna planen, och i stället lämna plats till ytterligare en egen produkt.

Att just spela med elva spelare från den egna ungdomsakademin vore någon fullkomligt unikt, och någonting väldigt betydelsefullt för hela klubben. De senaste åren har det successivt vuxit in allt fler egna produkter in i A-lagstruppen, och det har länge varit på tapeten att det snart är dags att mönstra ett lag med elva La Masía-fostrade spelare. När Tito fick frågan för några veckor sedan svarade han kort: ”den dagen kommer”.

Och än får den vänta. För i stället för att byta ut Song, och exempelvis låta mexikanen Jonathan dos Santos (bara ett framträdande i ligan så här långt) få speltid, valde Tito att byta in Cesc Fábregas mot Pedro Rodríguez i slutskedet av matchen. Dessförinnan hade Carles Puyol fått mottaga publikens jubel sedan han lämnat plats på planen för Marc Bartra.

Det ska även tilläggas att ytterligare två spelare som spenderat några år i Barcelonas ungdomsakademi faktiskt befann sig på Camp Nous gräsmatta – Víctor Rodríguez och Paco Montañés (som båda varit stora utropstecken för Zaragoza den här säsongen). Den sistnämnde hann till och med att debutera för A-laget borta mot Sevilla 2006, innan han lämnade för Villarreal.

Matchen då? Det mesta kom, precis som vanligt, att handla om Lionel Messi. Argentinaren gjorde 1-0, han spelade elegant fram till 2-0 och spikade sedan slutresultatet 3-1 i andra halvlek. Innan dess fick, just det, Paco Montañès in en reduceringsboll för gästande Zaragoza. Lite av ödets ironi, kan man tycka. Hade målet inneburit poäng eller till och med varit matchavgörande hade Paco haft en förträfflig historia att berätta för sina barnbarn.

Tar Benzema chansen – igen?
När Gonzalo Higuaín blev långtidsskadad i början av 2011 fick Karim Benzema, efter en knackig inledande period i Real Madrid, äntligen chansen till hundra procent. Den chansen tog han. Därefter har det varit ett oerhört jämnt race mellan de två världsanfallarna om platsen som spets i José Mourinhos lag.

Förra säsongen var Benzema bäst, och fick också spelade de allra viktigaste matcherna. Den här säsongen har det varit motsatt, då Higuaín verkligen levererat. Dessvärre skadade sig argentinaren förra veckan, och blir nu borta en månad. Detta betyder i sin tur att Karim Benzema, som ett bred på posten, kommer få rejält med chanser att bevisa för Mourinho att han är rätt man att satsa på. Om han kommer lyckas, ja det är nog ingen som vet. Att han däremot började på bästa möjliga sätt med att trycka dit två baljor mot Athletic Club, är ett faktum.

Valencia – ett lag med fler frågor än svar
Bortaspöket för Valencias del i ligaspelet fortsatte när man förra helgen inte kunde vinna borta mot Valladolid. När det under lördagen då vankades ny hemmamatch – mot hittills så underpresterande Espanyol – trodde de flesta på en övertygande seger. Det blev förvisso seger – efter många om och men – men övertygande, det var det inte i närheten av.

Faktum är att Espanyol stundtals spelade betydligt bättre än Valencia. Man anföll smartare, med större fantasi och Samuele Longo längst fram hos gästerna skapade hela tiden oro.

Valencia, som visserligen saknade flera viktiga kuggar, gick inte ens att känna igen på hemmaplan. Borgen som de annars ändå presterat väldigt bra fotboll på under säsongsupptakten. När man åtminstone trodde att svaren var fler än frågorna kring hemmaspelet – blev man direkt hänvisad till att det var fel. Totalt fel. Jag begriper mig inte på säsongens Valencia – Pellegrinos Valencia.

Jag vet inte vem man egentligen ska tacka för att det slutligen blev en seger. Roberto Soldado? Nja, han slog in straffen i slutminuten, men gjorde ingen höjdarmatch i övrigt. Domaren? Tja, straffen var något knepigt dömd. Det viktiga för Los Ché var väl att det blev just tre poäng – och att man kan blicka uppåt i tabellen. För Espanyol såg det väldigt bra ut, men marginalerna var sannerligen inte på katalanernas sida denna afton. Dessutom får man nu klara sig utan både Hector Moreno och Sergio García nästa omgång – då båda visades ut.

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Utan någon som helst rangordning, har jag nu plockat ut åtta spelare, som på ett eller annat sätt överraskat positivt under säsongsinledningen. Antingen genom att dyka upp från ingenstans och prestera, eller helt enkelt höjt sig avsevärt jämfört med tidigare.

—

Ignacio Camacho, defensiv mittfältare, 22 år (Málaga)
Spelaren med det spännande smeknamnet Nacho kom till Málaga från Atlético Madrid i januari 2011. Efter att ha fått mycket speltid första våren, blev det den efterföljande säsongen mer knapert sedan Jérémy Toulalan anlände till klubben. Den här säsongen har då Camacho fått större förtroende än tidigare – och tagit vara på sina chanser med råge. Med sin blick och sitt fina passningsspel har han varit en oerhört viktig pjäs i det Málaga som tagit fotbollsvärlden med storm under hösten. Att Toulalan varit skadad har knappast märkts av. Frågan är hur Pellegrini kommer välja i framtiden, bänka någon, eller satsa på båda två samtidigt? Jag tror på det senare alternativet.

Tomer Hemed, anfallare, 25 år (Mallorca)
Den israeliske anfallaren gjorde förra säsongen i princip bara mål från elva meter, men har den här hösten bevisat att han faktiskt kan göra mål på andra sätt. Med sina sex mål på nio matcher har han vuxit ut till precis den målskytt Mallorca behöver. Dessutom är hans tyngd i anfallet en viktig pusselbit i lagets spelidé, där man alltid har alternativet att slå långt på Hemed och hoppas på att han, med sin styrka, ska kunna bita fast bollen på offensiv planhalva.

Mario Suárez, defensiv mittfältare, 25 år (Atlético Madrid)
Höga berg och djupa dalar förra säsongen. Men han prickade ofta formtoppen precis vid rätt tillfällen. Den här säsongen har Mario Suárez hållit kvar vid formtoppen – och vuxit ut till en stor nyckelspelare i det Atlético som just nu ligger tvåa i ligan. Stark bollvinnare och bra på att fördela bollen vidare. Gör grovjobbet i det tysta, och låter övriga få ta emot strålkastarljusen. Nu när den gode Super-Mario, som han kallas av Atlético-supportrarna, också förbättrat sitt passningsspel undrar jag om Vicente Del Bosque haft honom i åtanke. Annars är det nog dags att ha det snart.

Léo Baptistão, anfallare, 20 år (Rayo Vallecano)
Det var inte bara jag som tippade Rayo på nedflyttningsplats inför säsongen. Jag tippade till och med att de skulle sluta sist. Anledning? De tappade i stort sett samtliga nyckelspelare – samtidigt som deras nyförvärv inte fick någon att hoppa ur stolen. Men hittills har Rayo överraskat, men det har inte varit något nyförvärv som stuckit ut allra mest. Nej, i stället är det Léo Baptistão, i fjol i Rayo B, som har klivit fram ordentligt och bidragit med både mål och kreativitet. Anfallaren flyttades upp permanent till A-truppen inför säsongen, och då visste allmänheten inte mycket om honom. Nu har han presenterat sig på den stora scenen – en scen han bemästrar ypperligt. Frågan är hur länge Léo blir kvar i Rayo.

Pizzi, anfallare, 23 år (Deportivo La Coruña)
Det var en tung säsong för Pizzi i fjol när han representerade Atlético Madrid. Sedan Diego Simeones intåg i Madrid-klubben fick Pizzi inte alls mycket förtroende, och man valde till den här säsongen att låna ut honom till Deportivo. I A Coruña-klubben har portugisen Pizzi direkt tagit en ordinarie plats i startelvan – och även blivit precis den kreativa spelaren man behövde få in för att fylla tomrummet efter Andrés Guardado. Bemästrar både en roll som ytter och centralt i banan. Specialist på fasta situationer, något han inte minst bevisade mot Barcelona då han smällde in både en straff och en frispark. Ett framtidsnamn, som enligt ryktena kommer få en ny chans i Atlético nästa säsong.

Víctor Rodríguez, offensiv mittfältare, 23 år (Real Zaragoza)
Ung och talangfull offensiv pjäs som verkligen varit säsongens komet hittills i Real Zaragoza. Värvades inför säsongen till klubbens B-lag, men imponerade så pass mycket under försäsongen att han sedermera fick chansen ligaspelet med A-laget. En chans som han tog väl till vara på, och efter nio spelade omgångar är han nu ordinarie i startelvan. Kan spela både som ytter, vilket är hans normala position, men har även används som en central offensiv figur och även löst den uppgiften på ett bra sätt. Teknisk, bra med boll och har även visat sig vara farlig framför mål.

Cicinho, högerback, 26 år (Sevilla)
När Coke inte alls levererade under fjolårssäsongen valde Sevilla att gå efter en ny högerback under sommarens transferfönster. Valet föll på brassen Cicinho, tidigare i Palmeiras. Av supportrarna var förväntningarna höga, och det hade pratats väldigt bra om den offensiva högerspringaren. Men även om förväntningarna var höga – tror jag alla blivit överraskade av Cicinhos prestationer. Som en ångvält har han tågat upp och ned längs Sevillas högerkant med Jesús Navas som radarpartner. Han har snabbheten, tekniken och precisionen i inläggen. Det lär redan vara många andra klubbar runt om i Europa som fått upp ögonen för den 26-årige brassen.

Javier Saviola, anfallare, 30 år (Málaga)
Tillsammans med Roque Santa Cruz värvades Javier Saviola till Málaga under sista dagens av sommarens transferfönster. Det osade panikvärvningar lång väg. Saviola som blandat och gett i Benfica under några säsonger, men som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, trodde jag. Vad skulle han i Málaga att göra? Ett Málaga som nu också skulle debutera i Champions League. Resultatet? En spelmässigt pånyttfödd Saviola som både levererat assist och mål under säsongsupptakten. Håller han i den formen, ja då kan klubben stoltsera med att ha gjort ett riktigt kap.

—

Det finns naturligtvis fler spelare som överraskat positivt den här säsongen. Manucho (Valladolid), Eliseu (Málaga), Diego Costa (Atlético), Martín Montoya (Barcelona) och Raphael Varane (Real Madrid) är några av dessa, men de lämnades av olika skäl utanför.

Håller ni med mig? Borde ytterligare någon/några spelare läggas till bland dessa åtta? Eller är det någon som helt enkelt inte förtjänar att vara där?

Matchen då Higuaín återtog förstaplatsen i hierarkin?
Det blev aldrig riktigt spännande på partyön. Real Madrid körde över Mallorca utan större problem och man upprepade Barcelonas målskörd från lördagen och vann med hela 5-0. Det allra största utropstecknet under matchen var Gonzalo Higuaín. Och inte bara för hans två mycket vackra mål, utan för hans delaktighet i spelet och fantastiska speluppfattning som också ledde fram till två läckra assist.

Sedan den operation Higuaín tvingades göra i januari 2011, som höll honom borta från spel i drygt fyra månader, har det varit en stenhård kamp med lagkamraten Karim Benzema om rollen som spjutspets. Förra säsongen var det Benzema som fick störst förtroende i de allra tyngsta matcherna, även om Mourinho roterade en hel del.

Om Benzema förra säsongen var nummer ett på positionen som striker, tror jag Higuaín stärkte sina aktier enormt med sina prestationer mot Mallorca för att återta den platsen nu. Benzema har inte presterat lika bra den här säsongen, även om han inte alls varit dålig, men El Pipita har både gjort fler mål och varit bättre spelmässigt när han varit på planen.

—

Atlético tog ett stort, stort steg mot CL
Atlético Madrid fortsätter gå som tåget. Osasuna besegrades tämligen enkelt med 3-1 sedan João Miranda, Raúl García och slutligen Radamel Falcao, i den ordningen, gjort Atléticos mål hemma på Vicente Calderón. Roland Lamahs reduceringsmål till 2-1 strax innan paus skapade viss nerv i matchen – en nerv som Falcao definitivt dödade drygt 20 minuter från slutet då han volleysköt in segermålet. Ett mål som även gjorde att han nu nätat i elva raka matcher. Elva! Ett ruggigt bra facit.

I och med segern mot Osasuna hakade huvudstadsklubben inte bara på Barça i toppen av tabellen. Man gjorde också ett ordentligt ryck från flera konkurrenter till Champions League-platserna. För såväl Valencia, Málaga och Sevilla tappade poäng under helgen.

—

Går Athletic i Villarreals fotspår?
Vad är det egentligen som händer i Athletic Club? Javi Martínez lämnade, Marcelo Bielsa hamnade i bråk med en arbetsledare på träningsanläggningen, Fernando Llorente ville lämna men blev kvar. Det var mycket som inte gick klubbens väg under sommaren – men ännu mindre som gått klubbens väg hittills under säsongen.

Under söndagen kom en ny tung förlust när man åkte på torsk hemma på San Mamés mot Getafe. Med en tokoffensiv baserad på bollinnehav, hög intensitet & press charmade Athletic en hel fotbollsvärld förra säsongen. Just nu? Ingen gnista, felpass och allmän grinighet. Det enda som är intakt är stämningen på San Mamés – men jag undrar om inte supportrarna också kommer börja protestera snart. För Athletic är så mycket bättre än vad de just nu visar upp.

Är man på väg att gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde i fjol? Att vara förväntat topplag som spelar ute i Europa – men i stället ramla ur högsta divisionen. Jag utesluter inte längre tanken, även om det är en hemsk sådan.

—

Borta så där, hemma bäst
Ja, vi var ju inne på dem nyss. Sevilla, som var ett av lagen som tappade poäng i helgen. Detta borta mot ett starkt Zaragoza, som via effektivitet och en bra första halvlek tog samtliga poäng på La Romareda.

Precis som så många gånger de senaste säsongerna är det just bortaspelet som har varit Sevillas stora problem. Hemma är de alltid starka, men spelet på bortaplan har varit för dåligt. Där har man tagit alldeles för lite poäng.

Frågan är hur långt ett bra hemmafacit räcker när en säsong summeras.