Det hände, precis som vanligt, väldigt mycket den gångna omgången. Mendilibar pallade trycket, och sitter Pochettino mest löst bland tränarna nu? Valencias bortaspöke fortsätter, medan Atlético är tillbaka på segerspåret och hakar på Barcelona i toppen. Real Madrid då? Ja, de medverkade i en helt sagolikt rolig match mot Levante.

Mendilibar pallade trycket – medan i stället Pochettino lämnar?
Vid förlust mot Espanyol hade José Luis Mendilibar redan räknat ut att han kunde ta närmaste dörr ut och aldrig mer komma tillbaka till Osasuna. Men, med kniven mot strupen och då pressen var som störst, reste sig Mendilibar på bästa möjliga sätt, och oavsett vad för typ av tändvätska han hade hällt i spelarnas vattenflaskor så var det åtminstone ett vinnande recept. Osasuna krossade bottenkonkurrenten Espanyol på bortaplan med hela 3-0. Mendilibar var märkbart nöjd efteråt, men samtidigt såg han oerhört kaxig ut – fast på ett positivt och lugnt sätt.

Mendilibar kanske ringde och tåg några råd från Pepe Mel, tränare i Real Betis, före matchen. När Sevilla-klubben låg som mest pyrt till förra säsongen, och Mel hade som störst press på sig, reste sig laget och började prestera. Är det någon som har receptet för att resa sig från askan är det Pepe Mel – även om hans Betis misslyckades med att ta sig upp på en tredjeplats (åtminstone tillfälligt) när man något överraskande förlorade hemma mot Granada under fredagskvällen.

Åter till Espanyol-Osasuna. Jag skrev bara för några dagar sedan att José Luis Mendilibar var den tränare som låg allra risigast till för att få sparken. Han fick fortsätta, men resultat krävdes mot Espanyol. Osasuna levererade, och samtidigt som Mendilibar fick lite andrum, uppger rykten att förlusten för Espanyol blev droppen för tränare Mauricio Pochettino som i detta nu kan vara arbetslös.

Inte den här gången heller, Valencia
Seger mot Atlético, seger mot Bate Borisov. Äntligen hade Valencia kommit i gång. Det som nu behövdes var för fullständig frid och fröjd var en bortasegern. Och det började också bra mot Valladolid, trots att Mauricio Pellegrino vilade spelare som Roberto Soldado, Tino Costa & João Pereira. Sommarförvärvet Aly Cissokho gav Los Ché tidigt ledningen, och spelmässigt såg det inspirerande ut för gästerna. Sedan hamnade samme Cissokho i blåsväder – när han visades ut i mitten av andra halvlek och också bjöd Valladolid på en straff. Víctor Pérez var säkerheten själv från elva meter, och kvitteringsmålet blev matchens sista.

Soldado hade en boll i mål (han byttes in i andra halvlek), men blev avblåst för offside. Det fanns också situationer där domaren hade kunnat döma straffspark för Valencia – men friade. Otur eller ej, gästerna har det märkbart svårt på bortaplan och har fortfarande inte vunnit borta i ligaspelet sedan i slutet av mars i år. Just nu känns det som att det satt sig i huvudet på spelarna. Man fick visserligen lite hjälp på traven då lag som Real Betis och Málaga förlorade sina matcher, och därmed inte ryckte toppstriden, men samtidigt får Valencia inte tappa alltför mycket mark heller.

Pellegrino har, trots en godkänd vecka, fortfarande en hel del att fundera på. Poängskörden på bortaplan måste öka rejält – annars blir det knivigt att nå CL.

Valladolid å sin sida har inlett comebacken i La Liga på ett alldeles strålande sätt. Man spelar ofta underhållande med stor fantasi och rejält med kämpaglöd. Som grädden på moset gjorde poängen mot Valencia att man fortfarande är före Los Ché i tabellen.

Barça repade sig snabbt
Efter veckans förlust i Champions League borta mot Celtic väntade ännu en tuff bortamatch för Barcelona när man ställdes mot Mallorca. Under den första halvleken såg det däremot mer ut som om Barça mötte ett lag från tredje divisionen, och 3-0 kunde varit betydligt mer. Sedan slappnade Tito Vilanovas mannar av, eller så höjde sig Mallorca flera snäpp, för två snabba hemmamål tidigt i andra skapade ordentlig nerv i matchen.

Leo Messi gjorde, precis som mot Celtic, ingen vidare match. Ändå blev han direkt matchavgörande med totalt två mål. Spiken i kistan som betydde 4-2 var ett riktigt mästerverk, när han dunkade upp bollen i Dudu Aouates första kryss.

I och med segern repade sig de blåröda katalanerna tämligen snabbt från CL-förlusten, och är fortsatt obesegrade i La Liga.

Atético tillbaka i vinnarspåret – och ryckte på nytt
Valencia spräckte Atléticos långa segersvit förra helgen. Académica fyllde på med att slå Madrid-gänget i Europa League. Men där tog det stopp. I derbyt mot Getafe var det inget snack om saken, och Atlético Madrid stod för en oerhört stabil insats. Adrián fortsätter spela bra och hans formkurva pekar just nu spikrakt uppåt. Spanjoren stod för ett av målen i 2-0-segern där en annan spelare med sylvass form, Arda Turan, gjorde det andra.

När toppkonkurrenter som Málaga och Real Betis förlorade, samtidigt som en annat tippat topplag i Valencia också tappade poäng, gjorde Atlético ett nytt ryck i kampen om topplaceringar. Med tanke på att Diego Simeone deklarerat så tydligt att ligaspelet är högsta prioritet den här säsongen har jag därför ofattbart svårt att se Madrid-klubben tappa det här försprånget man nu skaffat sig. Man kommer spela i Champions League nästa säsong.

Ronaldo i fokus i skrattmatchen på Ciutat de Valencia
Det var längesedan jag skrattade så mycket under en fotbollsmatch som den mellan Levante och Real Madrid. Ciutat de Valencias gräsmatta var nämligen vattenfylld till max – och egentligen borde nog matchen skjutits upp. Det liknade nämligen mer ett lotteri än en ärlig fotbollsmatch. Bollen körde sitt egna race och spelade ofta de 22 spelarna på planen ett spratt med sina otippade vändningar.

Själva matchen kom att handla mycket om Cristiano Ronaldo. Portugisen var bara på planen i den första halvleken – där han minst sagt stod i fokus. Tidigt blev han knockad av David Navarro, som kanske borde fått syna det röda kortet, men Ronaldo reste sig och några minuter senare krutade han in 1-0 på volley. Sedan klev han av i paus, efter smällen han ådrog sig tidigt i matchen. I andra saknade Real Madrid såväl Cristiano Ronaldo som marginalerna i matchen. Ángel kvitterade för Levante, trots mängder av lägen för Madrid. Sedan tilldömdes huvudstadsklubben en något tveksam straff, och i Ronaldos frånvaro fick Xabi Alonso chansen – men Gustavo Munúa räddade.

Det dröjde ända tills den 85:e matchminuten innan Madrid slutligen kunde få utdelning på alla sina chanser. Och det krävdes en anfallare för att hitta rätt. Supertalangen Álvaro Morata byttes in och styrde in segermålet 2-1 med sin första bollkontakt. Detta var Moratas blott tredje inhopp den här säsongen – vi kan vänta oss fler.

Man charmade hela fotbollsvärlden förra säsongen.
Nu är allt kaos i Athletic Club. Vad är det egentligen som har hänt? Och vad är det som händer i klubben?

Vi backar bandet till den åttonde mars i år. Dagen då Athletic Club på allvar skulle charma hela fotbollsvärlden. Baskerna åkte nämligen till Old Trafford för att ta sin an Manchester United, och man gjorde det på det mest respektlösa sätt någonsin. Matchen slutade 3-2 till Athletic, men det var i rejäl underkant. Gänget från Bilbao borde vunnit med betydligt större siffror. I returmötet hemma på San Mamés vann Athletic med 2-1, återigen efter att spelat skjortan av Manchester United.

Marcelo Bielsa hyllades som aldrig förr. Men det slutade inte där. Athletic besegrade Schalke 04 av rena farten, och trots lite problem i semifinalen mot Sporting Club de Portugal nådde man till slut finalen i Europa League. Där fick den magiska sagan ett bisarrt slut. Ett slut som baskerna ofta bara minns som Radamel Falcao. Men oavsett resultatet i finalen, var det en säsong där Athletic blev ett med hela fotbollsvärlden. Man spelade en otroligt vacker fotboll, och Marcelo Bielsa hade fått alla spelare att dra åt samma håll.

När Josu Urrutia blev vald till president i Athletic förra sommaren, lovade han att göra klubben till ett topplag igen. Ett lag som ständigt var med och utmanade i toppen av ligan och som var ett frekvent återkommande lag i Europa-spelet. Därför kom det som en smärre chock för många när båda storstjärnorna Javi Martínez och Fernando Llorente deklarerade att de ville lämna klubben. För den förstnämnde lyckades det, och Bilbao-klubben fick en rejäl kaka för den mångsidige landslagsmannen. Llorente blev å sin sida kvar i Athletic, och flyttar vi fram bandet tills i skrivande stund så har den gänglige anfallaren nu både mist sin startplats i laget och på förståeligt vis också sin landslagsplats. Var det verkligen värt att försöka lämna Athletic? Han kunde skött allting på ett betydligt bättre sätt. Hade han gjort det, hade förmodligen Athletic både mått bättre som klubb och presterat bättre på planen.

Efter tio omgångar ligger Athletic just nu på 14:e plats i La Liga. En missräkning, naturligtvis. Något som kanske är ännu värre är att man, efter fyra omgångar, redan är utslagna ur Europa League. Samma turnering som man förra säsongen charmade alla och gick hela vägen till final.

När baskerna bortaslog Granada förra helgen kunde man hoppas på en vändpunkt. Vem vet, i ligaspelet kanske det var precis vad laget behövde. Däremot replikerade man segern men att stå för ytterligare en märklig insats i Europa League. Med kniven mot strupen tog man sig av Lyon på hemmaplan. Athletic var tvungna att vinna. Vid förlust skulle Europa-äventyret vara slut för den här gången.

Och det började katastrofalt. I halvtid var ställningen 0-2 – och det var idel huvudskakningar på läktaren. Sedan hände något. Ander reducerade, Aduriz kvitterade. Athletic var på gång – trodde jag. Dessvärre hade jag fel. När Lacazette återgav Lyon ledningen kort efter kvitteringen gick luften ur hemmalaget.

På något sätt blir det som hände i mitten av andra halvlek signifikativt för hela Athletic den här säsongen. Marcelo Bielsa blev fatalt utbuad på San Mamés – något som absolut inte skulle hända i fjol. Detta för att han valde att byta in Fernando Llorente, hela Athletics guldgosse i flera år, men som nu står lika högt i kurs för supportrarna som Luis Figo gör för Barcelonas. Det var Aritz Aduriz som byttes ut. Athletics bäste spelare den här säsongen, tillsammans med Markel Susaeta. Och förståeligt är väl då att publiken buar ut Bielsas beslut att plocka bort Aduriz från planen när man jagar mål. Det är trots allt det den långe basken är bra på.

Athletic förlorade matchen, och tur var väl kanske det. Man har trots allt en liga att tänka på, så man inte går samma öde till mötes som Villarreal gjorde förra säsongen. Ändå är det beklämmande hur ett lag, med bara ett par förändringar, helt kan förändras.

Stavas hela anledningen Javi Martínez och Fernando Llorente? Nej, men det är en stor del. Backlinjen har läckt som såll under säsongsinledningen. Javi Martínez, som trots allt huserade mest i backlinjen förra säsongen, saknas enormt. Både på planen och utanför. Detsamma gäller Fernando Llorente. Man saknar de där tydliga stjärnorna som folk lyssnar på i omklädningsrummet. Inte ens Bielsa verkar ha fått med sig spelarna den här säsongen.

Och det stora problemet med den galne tränaren började också redan i somras. Då när han hamnade i problem med en byggarbetare på den omgjorda träningsanläggningen. Anledningen? Det hade inte i detalj blivit som Bielsa velat.

För att Athletic ska vända sin märkbart dåliga trend måste någonting hända. Jag hoppas att Llorente försvinner i januari, för när han ändå inte får spela gör hans blotta närvaro snarare mer skada än nytta i klubben. Om Bielsa bör stanna eller lämna är svårt att svara på, men det kanske är precis det laget behöver. En nytändning, en ny person som håller i trådarna och som bidrar med nya idéer.

Att någonting, oavsett vad, måste hända är ett faktum. Någon måste stoppa blodflödet innan klubben tappar allt.

Nä, på förhand var det inte riktigt vad många av de spanska lagen hade tänkt sig inför veckans CL-omgång. Men åtminstone två lag gjorde bra ifrån sig – och det var varken Barcelona eller Real Madrid.

Barça förtjänade att förlora
Celtic Park. En mardrömsarena för många lag, alla lag. Ett hårt kämpande Celtic, med smått magiska fans som aldrig vänder ryggen till. Onsdagens Champions League-match mot Barcelona var förstås inget undantag. Alla visste på förhand hurdan matchbilden skulle vara, vilket lag som skulle försvara sig mest, och vilket lag som skulle hålla mest boll. Barça dominerade bollinnehavet till den grövsta grad, men vad hjälpte det? Anfall är bästa försvar, brukar man säga, men att enbart hålla i bollen är samtidigt inget särskilt effektivt anfallsspel. Celtic försvarade sig föredömligt, de slet som om deras liv stod på spel, och för många var det så klart en av karriärens största matcher.

Om Barça hade vunnit matchen hade man kunnat vila nyckelspelare i de två sista gruppspelsomgångarna. Nu är man inte ens klara för åttondelsfinal, även om det ska vilja mycket till för att katalanerna ska missa det. Nu väger de sena segermålen mot såväl Spartak Moskva som Celtic på Camp Nou oerhört tungt. Utan dem hade Barcelona varit ordentligt i klistret just nu. Man har ändå allt i sina egna händer för att säkra gruppsegern – Celtic har bara trasslat in Tito Vilanovas manskap i svår hinderbana i stället för att låta Barça knalla till åttondelen den enkla vägen.

Det blev inte riktigt vad Leo Messi hade tänkt sig när han fick dedikera ett mål för sin nyfödde son för första gången. Reduceringsmålet på slutet betydde nämligen inte särskilt mycket.

Barcelona förtjänade att förlora den här matchen. Man agerade både för dåligt bakåt, och skapade på tok för lite framåt. Jag lyfter på hatten för Celtic.

Feghoulis formtopp håller i sig
På förhand skulle naturligtvis vitryska Bate Borisov vara en mumsbit för Valencia hemma på Mestalla. Speciellt efter den blytunga segern mot Atlético Madrid i bagaget. Och till en början gick allt enligt planen, och efter 3-0 i början på andra såg det väldigt bekvämt ut. Sedan ryckte Bate upp sig – eller kanske snarare Valencia gick ner sig. Helt plötsligt var det 3-2 på resultattavlan och rejäl nerv i matchen. Men, fladdermössen redde upp situationen och Sofiane Feghouli spikade igen kistan med sitt 4-2-mål på slutet.

Och det var just Feghouli som var matchens gigant. Han följde upp sin fenomenala insats mot Atlético med en ny storartad prestation. Tekniken, spelsinnet, balansen – och framför allt också två livsviktiga mål. Fjolårssäsongens utropstecken i Valencia är just nu på väg att ta nästa steg, ett steg som är väldigt stort.

Både Valencia och Bayern har nu nio poäng – och står på samma målskillna Jag är väl inte den enda som längtar tills lagen drabbar samman på Mestalla om ett par veckor?

Özil räddade Madrid med nöd och näppe
Farten, finessen och finurligheten chockade Real Madrid på Santiago Bernabéu – trots att man blev varnade redan för två veckor sedan. Borussia Dortmund var det bättre lagen när lagen återigen drabbades samman, och hade det inte varit för Özils sena kvittering (och Manchester Citys kvittering mot Ajax) hade Real Madrid helt plötsligt inte legat så säkert till i sin grupp. Nu ser man, tillsammans med just Dortmund, fortfarande alldeles för starka ut för övriga rivaler, och det vill mycket till för att huvudstadsklubben inte ska greja vidare avancemang.

Jag är för övrigt villig att hålla med José Mourinho i hans uttalanden tidigare under veckan. Dortmund kommer vara en kandidat att gå långt, mycket långt. Kanske till och med hela vägen. För så pass bra är tyskarna.

Höstens överraskning fortsätter att imponera
Det kanske mest glädjande ur ett spansk perspektiv med CL-omgången var naturligtvis Málaga – återigen. Laget från solkusten bärgade en poäng på San Siro, något som jag på förhand är övertygad om att alla Málaga-supportrar hade varit nöjda med på förhand. Och det är svårt att tänka sig att samma lag som i helgen förlorade mot Rayo Vallecano, gjorde en så pass bra insats mot Milan på bortaplan. Samma Milan som i sin tur helgen krossade Chievo just hemma på San Siro. Fast det är förstås en enorm skillnad på Chievo och Málaga – och de sistnämnda hade nog alldeles för mycket fokus på Champions League-matchen mot Rayo.

Isco fortsätter att briljera med sin teknik, sitt enorma spelsinne och eleganta löpsteg. Att Málaga är höstens utropstecken i Champions League är ett faktum – att Isco är detsamma när det kommer till det individuella är precis lika självklart. Frågan jag ställer mig är hur långt 20-åringen kan leda till Málaga i turneringen?

Daniel Larsson kanske inte är den mest spektakulära fotbollsspelaren, och inte den förste jag hade gissat skulle ta steget till La Liga. Hans fotbollskunskaper känns mer lämpade för en liga som Premier League, men med det sagt antyder jag inte att den numera före detta MFF-anfallaren inte skulle kunna lyckas i Spanien.

Redan för ett par månader sedan började ryktena husera att Valladolid var intresserade av Daniel Larsson. I dag har ryktet bekräftats och kommer alltså bli verklighet.

Real Valladolid har som nykomling inlett säsongen på ett väldigt överraskande sätt. Med fyra segrar, två oavgjorda och fyra förluster ligger man åtta i La Liga. Och då ska det tilläggas att man haft en del oflyt i vissa matcher och kanske borde haft fler än sina 14 inspelade poäng.

Vilka kommer Larsson få konkurrera med?
Den 25-årige svensken kommer till ett Valladolid med flera duktiga anfallare i truppen. Fjolårets skyttekung Javi Guerra, som stod för 17 av lagets mål i Segundan, har underpresterat enormt den här säsongen och ännu inte gjort ett enda mål. Det ska dock tilläggas att han inte haft marginalerna med sig, men mål är alltid en prioritet för anfallare.

Dessvärre, för Daniel Larssons del, finns det andra anfallare som klivit fram och presterat när inte Guerra gjort det. Manucho är en av dessa, som stått för tre baljor på sex matcher. Positivt för Larsson är att Manucho även kan användas på en kant vid behov. Den tredje anfallaren i Valladolids trupp, Alberto Bueno, har blandat och gett. Han varierade starter med inhopp förra säsongen och har gjort detsamma i La Liga. Precis som Manucho kan dock Bueno också spela som ytter.

Vad har Larsson för chanser att ta en plats?
Skillnaden att gå från Allsvenskan till La Liga är stor, mycket stor. Det måste vi komma i håg. Jag tvivlar på att Larsson kommer ta Spanien med storm och bli vårens stora utropstecken i ligan – men jag tvekar inte på att han kan slå sig in och bli en viktig spelare för Valladolid. Han kommer få spela matcher först i januari, men träna med laget långt dessförinnan. Det är ett stort plus. Anpassningstiden kommer bli kortade, och det är något han kommer kunna dra nytta av direkt.

Det ska bli oerhört intressant att se vad Miroslav Đukić har för plan för Larsson. Att använda honom som spjutspets? Som en slitvarg på kanten? Oavsett vilket är jag övertygad om att Larsson kommer göra ett bra jobb. Tekniskt kommer han få svårt att mäta sig med övriga spelare i ligan, men den kämpaglöden och snabbheten som finns i 25-åringen kommer räcka långt. Det är åtminstone min förhoppning. Och han kommer till en klubb där det finns alla möjligheter i världen att slå sig in och få regelbundet med speltid, det är värt att minnas.

Oavsett hur det kommer gå för Daniel Larsson i Spanien är jag väldigt förväntansfull och glad för att vi äntligen fått en svensk i den spanska högsta divisionen igen. Det behövs.

Omgångens mål:
Ja herrejösses, vilket mål du bjöd oss på, Roberto Soldado. Att uppfatta passningen, tajma löpningen perfekt, och sedan även hinna med att slå en blick vart målet är innan volleyskottet satt helt perfekt i Courtois högre kryss – det är mäkta imponerande. Det är sällan ett skott är så otagbart. Tack för den mumsbiten, Roberto.

Omgångens frispark:
Frisparkskungen från förra säsongen, Beñat, slog mot Getafe till med en ny pärla. Detta från ett läge där de flesta hade testat inspel, men inte Beñat. Han drog bollen stenhårt i bortre krysset, vilket blev ett högst avgörande mål i Betis 4-2-seger. Vinsten ledde för övrigt laget upp på en fjärdeplats i tabellen, imponerande!

Omgångens måldebutanter:
Både Michael Essien och Luka Modric hittade för första gången nätmaskorna sedan respektives flytt till den spanska huvudstaden. Äen Diego Colotto premiärmålade när han med sitt 1-0-mål på Anoeta fixade tre poäng för sitt Espanyol.

Omgångens trendbrytningar:
Detta var sannerligen en omgång där trender bröts. Málagas förlorade hemma för första gången under säsongen medan Espanyol & Athletic vann för första gången på bortaplan. Dessutom bröts Atlético Madrids 23 matcher långa svit som obesegrade när man torskade mot Valencia. Men som den gamla klyschan säger så är ju trender trots allt till för att brytas.

Omgångens passning:
David Villa klackar i all ära, spana in assisten som inhopparen Paco Alcácer stod för vilket ledde fram till 1-1 i matchen mellan Getafe och Betis. Tajming, balansen och helt makalöst känsligt. Wow!

Omgångens tolfte spelare:
Publiken på Mestalla var verkligen fantastisk under mötet mellan Valencia och Atlético. På förhand var Madrid-laget knappa favoriter, och de flesta trodde nog de skulle ta minst en poäng på Mestalla. Publiken på den så fascinerande arenan ville annorlunda, och bjöd först på ett mäktigt tifo inför matchen, innan fladdermössen på planen sjöngs fram under 90 minuter. Jag är övertygad om att det blev en extra tändvätska för Valencia – kanske rentav matchavgörande?

En imponerande sjundeplats i fjol.
Nu: en seger, två oavgjorda och sju (!) förluster. Jag pratar givetvis om Osasuna.

Pamplona-klubben har inlett den pågående säsongen på sämsta tänkbara vis, och ligger med fem poäng klart sist i tabellen. Tappen av poängkungen Raúl García (som var på lån ifrån Atlético Madrid) samt den hårdföre mittbacken Sergio har blivit påtagligt tunga. Emiliano Armenteros har blandat och gett, men står inte för i närheten av lika många poäng som Raúl García. Samtidigt har ingen av spjutspetsarna levererat mål kontinuerligt, vilket inte gör saken lättare.

Alejandro Arribas slog igenom i Rayo förra säsongen, och värvades som Sergios ersättare i backlinjen. Hans dåliga insatser har dock avlöst varandra och just nu känns det som att den unge Arribas var en ”one hit wonder” i Rayo.

På pappret anser jag att Osasuna har ett lag som inte bör harva i det absoluta bottenträsket. Att spelare underpresterat är snarare fakta än ett påstående, men frågan är hur stor del José Luis Mendilibar på tränarbänken har i de uteblivna resultaten? Samma tränare som förde klubben till en strålande sjundeplats i fjol, och som då blev ordentligt hyllad. Har han inte fått med sig spelarna den här säsongen? Har han använt fel taktik? Eller är laget helt enkelt inte bättre än att de förtjänar att ligga sist i tabellen?

Frågorna är många – svaren färre. Något som i alla fall står säkert är att Mendilibar sitter löst, och det rejält. Han kanske i detta nu får meddelandet att han kan gå till närmaste arbetsförmedling. För känslan är att han inte kommer infinna sig vid sidlinjen kommande helg när Osasuna beger sig till Katalonien för att ta sig an Espanyol. Och om han skulle göra det, är det med en enorm press som kräver resultat per omgående.

Än har ingen La Liga-tränare fått foten, eller lämnat av andra skäl. Blir José Luis Mendilibar förste man att ryka? Oddsen lär vara väldigt låga på det.

—

En annan tränare som varit ute på djupt vatten under inledningen av säsongen är Marcelo Bielsa. Den galne tränaren, som förvandlade Athletic Club till något strålande vackert förra säsongen, har misslyckats brutalt under hösten.

Under söndagen kom dock säsongens första bortaseger, något som gav både Bielsa och hela Athletic lite andrum inför fortsättningen. Aritz Aduriz blev stor matchhjälte med sina två mål i 2-1-segern mot Granada, något som också för upp basken på en fjärdeplats i skytteligan. Med sina åtta fullträffar är det bara trion Messi, Ronaldo och Falcao som är bättre.

Det återstår att se om den här bortasegern kan bli en vändpunkt för Athletic. För de kommande matcherna är det verkligen upp till bevis. Sevilla (hemma), Real Madrid (borta), Deportivo (hemma) och Barcelona (borta) står nämligen för motståndet de fyra nästkommande omgångarna.

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Ett lag i fullständig harmoni. Ett lag vars tränare har kniven mot strupen. I afton gör två lag, med helt olika förutsättningar, upp på Mestalla.

Det är ingen vanlig säsong. Atlético Madrid har slagit alla möjliga rekord, och verkar ha hittat en balans då man inte längre blandar de där höga bergen med de minst lika djupa dalarna. Valencia å sin sida, har ännu inte gått sätta fingret på. Vart står egentligen säsongens Valencia? Vad har Mauricio Pellegrino gjort med klubben sedan han anslöt i somras?

Frågan på de svaren lär vi inte få i kväll heller. För oavsett om Valencia skulle vinna, eller rentav krossa Atlético Madrid, hade det inte gjort oss betraktare mer kloka för det.

Vinner Valencia matchen är jag däremot ganska säker på att det hade kunnat vara precis den vändpunkt som laget, klubben och framför allt Pellegrino suktar efter. För just nu sitter den 41-årige Mauricio Pellegrino knappast säkert på Valencias tränarbänk. Klubben gjorde sig av med Unai Emery för att han inte ansågs vara rätt person att föra laget vidare till nästa nivå – den verkliga toppen. Skulle Pellegrinos manskap förlora mot Atlético i afton kan jag garantera att han inte går till sängs och är hundra procent säker på att han har något jobb nästa dag.

Nu tror jag visserligen inte det skulle hända. Valencia vill ge Pellegrino tid att forma sitt lag, tid att föra in sin spelidé. Samtidigt är jag övertygad om att kraven börjar bli allt högre, med tanke på den usla ligastarten. Inte ens Mauricio Pellegrino, och allt vad han betytt för Valencia genom åren som spelare, kan få all tid i världen. Det måste börja trilla in resultat också.

På andra sidan står en tränare och ett lag som står för precis allt det  Valencia inte gör just nu. Harmoni, laganda och resultat är tre saker som kan definiera Atléticos säsong så här långt. Men samtidigt som segrarna haglat, rekord på rekord har slagits, och ytterligare en europeisk titel har inkasserats – har man än så länge inte ställts mot de allra tuffaste lagen i ligaspelet. Att plocka tre poäng på arenor som Benito Villamarín, Cornellà El-Prat och Anoeta är ruskigt imponerande, och något som bekräftar Atléticos revolution. Skulle man göra detsamma på Mestalla hade det varit mer än så.

Att på bortaplan ställas mot lag som är vana att hålla mycket boll, det passar Atlético som handen i handsken. Det är därför det är så pass imponerande att de även lyckats ta så många poäng på bortaplan mot lag som Real Betis, Espanyol och Real Sociedad – lag som inte är alltid är vana att hålla mest boll i sina matcher.

Utan att svära över något så kan jag med nästan hundra procents säkerhet säga att Valencia kommer vara det bollförande laget i kväll. Precis som de vill ha det. Och precis som Atlético vill ha det. Sedan kommer de rödvit-randiga ställa om så fort tillfälle ges – och då vet vi alla hur farliga de är.

Någonting jag däremot med full säkerhet kan säga är att ett lag i fullständig harmoni, och ett lag vars tränare har kniven mot strupen, ställs mot varandra i afton. Allt kan hända på Mestalla.

Under veckan har det varit inhemsk cupfotboll i Spanien. Copa del Rey, eller kungens cup, om vi översätter det till svenska. Ett stort samtalsämne som ständigt kommer på så här tidigt in i turneringen är det faktum att det spelas dubbelmöten från sextondelsfinaler ända fram tills final. På frågan varför, är det nog ingen som kan ge ett vettigt svar.

Fördelar med dubbelmöten
Den enda fördelen jag kan se med att köra dubbelmöten i slutspelsstadiet är för att lagen kan få möjlighet att lufta sina reserver. Längre ned har jag listat några av de yngre förmågor som fick chansen att visa upp sig på under veckans Copa del Rey-omgång, och det är alltid trevligt när nya, spännande spelare får kliva in i rampljuset. I den första slutspelsrundan, sextondelsfinal, när topplagen ställs mot lag från de lägre divisionerna, brukar det allt som oftast vara avgjort till returmötet. Då kan jag se en fördel med att ha dubbelmöten – då man oftast får se skymten av yngre, hungriga spelare i returmötena.

Nackdelar med dubbelmöten
Som jag precis nämnde är det väldigt ofta avgjort till returmötet, speciellt när det gäller topplagens matcher. Att då få se en match på en knappt halvfylld arena, där publiken är mer intresserade av att käka korv och baguetter än att titta på fotboll, ger ingen vidare bra bild utåt för den spanska fotbollen. När lagen från tredje- och andradivisionerna gästas av topplagen från La Liga är det alltid ett ordentligt tryck på läktarplats. Deportivo Alavés bjöd på ett tifo när Barcelona gästade under tisdagen. Real Jaén anordnade också ett tifo när Atlético Madrid kom på besök under onsdagen. Det här är oerhört vanligt, och stämningen brukar vara elektrisk på de där mindre arenorna eftersom en cupmatch mot ett spansk topplag är årets händelse – och något som inte upplevs alltför ofta.

Varför kan man inte låta det vara bra där? Ha en match, där lagen som håller till i den lägsta divisionen får fördel av hemmaplan. Är lagen belägna i samma division – ja då är det inte mycket svårare än att bara lotta, eller rent av gå efter nuvarande tabellplacering när det gäller att få fram vilket lag som ska spela på hemmaplan.

En annan stor nackdel med dubbelmöten är att skrällar blir ett alltmer uteblivande faktum. Alcorcóns sensationella utslagning av Real Madrid för några år sedan är snarare undantag än regel i det här sammanhanget. I övrigt är det sällan lagen från de lägre divisionerna rår på storheterna från La Liga. Hade det bara spelats en match, samtidigt som det på pappret så mycket bättre laget, luftat en del reserver, då hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Och då hade det helt plötsligt blivit alltmer intressant, och förmodligen hade underhållningsvärdet dessutom höjts avsevärt jämfört med nu.

Bilden av Copa del Rey utåt hade blivit så mycket bättre om det bara hade varit en match, åtminstone fram till kvartsfinalerna. Jag hade dock inte haft någonting emot om det var så hela vägen in i kaklet.

Vad anser ni om dubbelmötenas vara eller icke vara i Copa del Rey?

—

Här nedan följer ett urval av några av de unga spelare som fick chansen under veckans Copa del Rey, och som tidigare inte spelat särskilt mycket A-lagsfotboll;

Gayá, född 1995 (Valencia)
Mycket talangfull vänsterback som imponerat stort i klubbens B-lag Valencia Mestalla under säsongen. Spelade från start för sitt Valencia borta mot Llagostera och gjorde en klart godkänd insats i sin A-lagsdebut.

Fabrice Olinga, född 1995 (Málaga)
Gick från okänd till ett namn på allas läppar när han A-lagsdebuterade för Málaga tidigare under säsongen med att hoppa in och avgöra ligamatchen mot Celta Vigo. Den unge anfallaren fick hoppa in mot Cacareño men hann inte få särskilt mycket uträttat. Vi lär få se mer av Fabrice i framtiden.

José Rodríguez, född 1994 (Real Madrid)
Central mittfältare som firade sin A-lagsdebut mot Alcoyano i onsdags med att direkt hitta nätmaskorna. Har gjort bra i från sig i Segundan med Real Madrid Castilla och är spås en ljus framtid.

Saúl Ñiguéz, född 1994 (Atlético Madrid)
Duktig tvåvägsspelare som kan spela på de flesta mittfältspositioner, men gör sig allra bäst centralt. Har hoppat in i samtliga Europa League-matcher för Atlético under säsongen men gjorde under onsdagen debut i Copa del Rey.

Álvaro Morata, född 1992 (Real Madrid)
Mycket lovande anfallare som i startade matchen mot Alcoyano, en match som var hans sjätte i Real Madrids A-lagströja. Har öst in mål mål i ungdomslagen både i Real Madrid och på landslagsnivå. En spelare vi lär få se mycket mer av – redan den här säsongen.

Sergi Roberto, född 1992 (Barcelona)
En spelare som har gjort en hel del A-lagsmatcher, men säsongsdebuterade när han startade matchen mot Alavés under tisdagskvällen. Innermittfältare som är duktig i båda riktningarna och har ett brett register. Spansk U21-landslagsman.

Nono, född 1993 (Real Betis)
Kreativ offensiv mittfältare som redan spelat sex ligamatcher för Betis den här säsongen, varav fem har varit som inhoppare. Har varit en av Sevilla-klubbens yngre förmågor som kommit fram på senare år och nu också fått alltmer speltid i A-laget.

Jurado, född 1990 (Málaga)
Högerback som spenderade försäsongen med A-laget och gjorde det väldigt bra. Startade matchen mot Cacareño och stod för en pigg insats. Byttes ut i andra halvlek mot en annan lovande ytterback i form av Álex Portillo, född 1992.

Óliver Torres, född 1994 (Atlético Madrid)
Atlético Madrids tveklöst största talang. Innermittfältaren gjorde ett stort avtryck i U19-EM, som Spanien vann, och har sedan dess varit på allas läppar. Har hittills gjort en ligamatch för Madrid-klubben men spelas varsamt av Diego Simeone, som inte vill sätta någon press på ynglingen. Bra blick och väldigt passningsskicklig.

Álex Fernández, född 1992 (Real Madrid)
Bra tvåvägsspelare som gjorde A-lagsdebut redan för ett par år sedan. Fick starta matchen mot Alcoyano och gjorde en bra insats. Innermittfältaren har representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå. Även hans äldre bror Nacho (född 1990) spelade från start mot Alcoyano och är en spelare för framtiden.

Utan någon som helst rangordning, har jag nu plockat ut åtta spelare, som på ett eller annat sätt överraskat positivt under säsongsinledningen. Antingen genom att dyka upp från ingenstans och prestera, eller helt enkelt höjt sig avsevärt jämfört med tidigare.

—

Ignacio Camacho, defensiv mittfältare, 22 år (Málaga)
Spelaren med det spännande smeknamnet Nacho kom till Málaga från Atlético Madrid i januari 2011. Efter att ha fått mycket speltid första våren, blev det den efterföljande säsongen mer knapert sedan Jérémy Toulalan anlände till klubben. Den här säsongen har då Camacho fått större förtroende än tidigare – och tagit vara på sina chanser med råge. Med sin blick och sitt fina passningsspel har han varit en oerhört viktig pjäs i det Málaga som tagit fotbollsvärlden med storm under hösten. Att Toulalan varit skadad har knappast märkts av. Frågan är hur Pellegrini kommer välja i framtiden, bänka någon, eller satsa på båda två samtidigt? Jag tror på det senare alternativet.

Tomer Hemed, anfallare, 25 år (Mallorca)
Den israeliske anfallaren gjorde förra säsongen i princip bara mål från elva meter, men har den här hösten bevisat att han faktiskt kan göra mål på andra sätt. Med sina sex mål på nio matcher har han vuxit ut till precis den målskytt Mallorca behöver. Dessutom är hans tyngd i anfallet en viktig pusselbit i lagets spelidé, där man alltid har alternativet att slå långt på Hemed och hoppas på att han, med sin styrka, ska kunna bita fast bollen på offensiv planhalva.

Mario Suárez, defensiv mittfältare, 25 år (Atlético Madrid)
Höga berg och djupa dalar förra säsongen. Men han prickade ofta formtoppen precis vid rätt tillfällen. Den här säsongen har Mario Suárez hållit kvar vid formtoppen – och vuxit ut till en stor nyckelspelare i det Atlético som just nu ligger tvåa i ligan. Stark bollvinnare och bra på att fördela bollen vidare. Gör grovjobbet i det tysta, och låter övriga få ta emot strålkastarljusen. Nu när den gode Super-Mario, som han kallas av Atlético-supportrarna, också förbättrat sitt passningsspel undrar jag om Vicente Del Bosque haft honom i åtanke. Annars är det nog dags att ha det snart.

Léo Baptistão, anfallare, 20 år (Rayo Vallecano)
Det var inte bara jag som tippade Rayo på nedflyttningsplats inför säsongen. Jag tippade till och med att de skulle sluta sist. Anledning? De tappade i stort sett samtliga nyckelspelare – samtidigt som deras nyförvärv inte fick någon att hoppa ur stolen. Men hittills har Rayo överraskat, men det har inte varit något nyförvärv som stuckit ut allra mest. Nej, i stället är det Léo Baptistão, i fjol i Rayo B, som har klivit fram ordentligt och bidragit med både mål och kreativitet. Anfallaren flyttades upp permanent till A-truppen inför säsongen, och då visste allmänheten inte mycket om honom. Nu har han presenterat sig på den stora scenen – en scen han bemästrar ypperligt. Frågan är hur länge Léo blir kvar i Rayo.

Pizzi, anfallare, 23 år (Deportivo La Coruña)
Det var en tung säsong för Pizzi i fjol när han representerade Atlético Madrid. Sedan Diego Simeones intåg i Madrid-klubben fick Pizzi inte alls mycket förtroende, och man valde till den här säsongen att låna ut honom till Deportivo. I A Coruña-klubben har portugisen Pizzi direkt tagit en ordinarie plats i startelvan – och även blivit precis den kreativa spelaren man behövde få in för att fylla tomrummet efter Andrés Guardado. Bemästrar både en roll som ytter och centralt i banan. Specialist på fasta situationer, något han inte minst bevisade mot Barcelona då han smällde in både en straff och en frispark. Ett framtidsnamn, som enligt ryktena kommer få en ny chans i Atlético nästa säsong.

Víctor Rodríguez, offensiv mittfältare, 23 år (Real Zaragoza)
Ung och talangfull offensiv pjäs som verkligen varit säsongens komet hittills i Real Zaragoza. Värvades inför säsongen till klubbens B-lag, men imponerade så pass mycket under försäsongen att han sedermera fick chansen ligaspelet med A-laget. En chans som han tog väl till vara på, och efter nio spelade omgångar är han nu ordinarie i startelvan. Kan spela både som ytter, vilket är hans normala position, men har även används som en central offensiv figur och även löst den uppgiften på ett bra sätt. Teknisk, bra med boll och har även visat sig vara farlig framför mål.

Cicinho, högerback, 26 år (Sevilla)
När Coke inte alls levererade under fjolårssäsongen valde Sevilla att gå efter en ny högerback under sommarens transferfönster. Valet föll på brassen Cicinho, tidigare i Palmeiras. Av supportrarna var förväntningarna höga, och det hade pratats väldigt bra om den offensiva högerspringaren. Men även om förväntningarna var höga – tror jag alla blivit överraskade av Cicinhos prestationer. Som en ångvält har han tågat upp och ned längs Sevillas högerkant med Jesús Navas som radarpartner. Han har snabbheten, tekniken och precisionen i inläggen. Det lär redan vara många andra klubbar runt om i Europa som fått upp ögonen för den 26-årige brassen.

Javier Saviola, anfallare, 30 år (Málaga)
Tillsammans med Roque Santa Cruz värvades Javier Saviola till Málaga under sista dagens av sommarens transferfönster. Det osade panikvärvningar lång väg. Saviola som blandat och gett i Benfica under några säsonger, men som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, trodde jag. Vad skulle han i Málaga att göra? Ett Málaga som nu också skulle debutera i Champions League. Resultatet? En spelmässigt pånyttfödd Saviola som både levererat assist och mål under säsongsupptakten. Håller han i den formen, ja då kan klubben stoltsera med att ha gjort ett riktigt kap.

—

Det finns naturligtvis fler spelare som överraskat positivt den här säsongen. Manucho (Valladolid), Eliseu (Málaga), Diego Costa (Atlético), Martín Montoya (Barcelona) och Raphael Varane (Real Madrid) är några av dessa, men de lämnades av olika skäl utanför.

Håller ni med mig? Borde ytterligare någon/några spelare läggas till bland dessa åtta? Eller är det någon som helt enkelt inte förtjänar att vara där?