De har alla med avsky sparkat i det blåa gruset.

Men två av spelarna i Madrid har haft lättare än alla andra att anpassa sig till det förhatliga underlaget – och de stod slutligen racket mot racket i finalen.

Tomás Berdych med sin aggressiva spelstil och dominanta serve. Roger Federer med sin taktiska briljans, sina mjuka handleder och överlägsna precision.

Berdych stegade ut på det så utskällda ”smurf-gruset” med en tydlig matchplan – bestående av stenhårda servar,  djupa cross court-grundslag och högt offensivt risktagande – som han följde till punkt och pricka.

Och just det blev den tjeckiske världssjuans fall.

Det går helt enkelt inte att gå ut mot Federer med en matchplan. När (snarare än om) plan A inte längre funkar måste en plan B plockas fram om man ska ha en chans mot tidernas bäste. Så länge marginalerna var på Berdychs sida hade han övertaget – men när Federer väl läst sönder nye världssexans spel och fått ordning på sitt eget var det inget snack om vem som skulle ta hem Madrid-titeln.

Segern innebär inte bara att ”Fed” tangerar Rafael Nadals rekord i antal Masters 1000-titlar (20) – han petar också ner rivalen från positionen som världstvåa.

Ytterst välförtjänt av en Federer som i finalen inte bjöd på en fläckfri uppvisning, men som så många gånger förr bjöd på precis så högklassig tennis som krävs för att vinna på den här nivån.

Ett viktigt delmål för racketkonstnären, som inte nöjer sig med mindre än att återta tronen och äntligen slå Pete Sampras klassiska rekord på 286 veckor totalt som världsetta (Federer ligger på 285).

Det är inte alls omöjligt att den drömmen förverkligas redan efter den här säsongens slut. Ja, det är till och med högst sannolikt med en Novak Djokovic som enbart har ögonen för Grand Slam – vilken kan bli kostsamt – och en Nadal som återigen besvärats av sina trasiga knän.

Vägen ligger öppen för Roger Federer.