Startsida / Inlägg

När OS-frossan slår till

av Henrik Ståhl
Roger Federer är klar för OS-final efter en episk match mot Juan Martín del Potro.

Jisses.

Det tog alltså Roger Federer lite mer än tre timmar att bryta Juan Martín del Potros serve. Då trodde nog de allra flesta att matchen var avgjord – Federer behövde ju bara hålla sin serve för att dansa vidare till OS-finalen.

Icke sa Nicke.

Argentinaren, som dessförinnan inte varit i närheten av ett break i det som skulle bli ett episkt skiljeset, bröt blankt.

Tillbaka på ruta ett – för hundrafemtielfte gången, typ.

Men låt oss börja från början:

Första set var en uppvisning i rejäl OS-frossa i form av enkla missar och huvudlöst slarv från världsettan, och en kavalkad i stabila servar och stenhårda grundslag från världsnian. 6-3 till del Potro kändes helt rättvist, och när Federer stundtals bjöd på sin allra sämsta tennis även i inledningen av andra set var det nog till och med en del hängivna Federer-supportrar som unnade argentinaren en plats i finalen.

Men Federer tog några djupa andetag, satte fart på fötterna och började spela smartare. Han kröp allt närmare ett servegenombrott (som dock inte skulle komma förrän en rejäl bit in i avgörande set, alltså) och lyckades till slut bärga setet i tiebreak.

I tredje set spelade schweizaren betydligt mer defensivt i del Potros serve. Där han i första och delvis andra set försökt svara på argentinarens kanonad med samma mynt – till ingen nytta – nyttjade han nu i stället sin giftiga slice och väntade tålmodigt på att luckorna skulle komma.

Hans tålamod prövades länge.

Liksom del Potros.

Och publikens.

Själv kände jag mest lättnad när Federer äntligen lyckades bryta ”Delpos” serve och hade chansen att serva hem matchen.

Den känslan byttes snart ut mot hopplöshet och – ja, faktiskt en smula tristess.

Ni vet vid det här laget säkert redan vad jag tycker om maratonset. Måste visserligen erkänna att jag aldrig tidigare varit så road av ett skiljeset som i dag, men mitt tålamod tog slut någonstans runt 13-13.

Därför var det så otroligt förlösande att Federer till slut, tack vare sitt effektiva defensiva arbete, lyckades greja ett till servegenombrott och ge sig själv en till gyllene chans att serva hem matchen vid ställning 18-17.

Den här gången tog han tillvara på den guldchansen. Äntligen.

Stora delar av matchen såg del Potro ut som den bättre spelaren, som den mer värdige vinnaren. Men som så många gånger förr gnetade sig Federer in i matchen, förlorade aldrig hoppet, plockade fram sitt allra bästa spel när det gällde som mest (trots att del Potro i så många game tvingat fram något av det sämsta vi sett Federer prestera den här säsongen) och kunde till slut nästan helt på egen hand spela sig fram till den där matchbollen – och slutligen en plats i OS-finalen.

Så, på det hela taget var det här faktiskt en kanonmatch. När båda herrarna fick spelet att stämma – ofta under enorm press – bjöds vi på så otroligt bra tennis att man nästan inte kunde tro att det var sant. Det hände fler än en gång att man tänkte tillbaka på den där episka US Open-finalen 2009, som argentinaren till slut vann i femte och avgörande set.

Om del Potro vunnit hade det varit rättvist.

Att Federer vann är rättvist.

Så jämn var den här matchen – efter ett par felstudsar, märkliga beslut, urusla forehandslag upp på läktaren och (o)tursamma nätrullare.

Nu väntar en hejdundrande OS-final på söndag: Antingen en repris från Wimbledon, eller en ”hatmatch” mellan världens just nu bästa spelare.

Precis så het är OS-tennisen i London 2012.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB