Han hade inte besegrat Roger Federer på tre år inför matchen. Sju raka förluster – sex av dem under det här året.

Men i dag kunde Juan Martín del Potro så äntligen triumfatoriskt sträcka händerna mot skyn efter en stenhård batalj mot sin stora nemesis.

Och det var världsåttan som inledde finalen i Swiss Indoors – Federers hemmaturnering som han vunnit fem gånger på nio försök (sju raka finaler) – klart bäst. Han servade kassaskåpssäkert och satte tung press på världsettan, som hade stora bekymmer både i egen serve och i del Potros.

Som så många gånger förr mellan dessa herrar kämpade sig Federer dock in i matchen och trots att han såg oerhört irriterad ut under i princip hela matchinledningen började pendeln till sist svänga – men först efter att ha blivit bruten vid ställning 2-2 i första set och sedermera tappat setet, för att sedan bita sig kvar hela vägen till ett tiebreak i andra där han var den klart kyligare och säkrare spelaren.

6-4, 6-7(5) efter två set kändes rättvist av den enkla anledningen att del Potros energi började sina, samtidigt som Federer höjde sig flera snäpp och började spela betydligt smartare – trots att del Potro i ärlighetens namn var den bättre spelaren i nästan två hela set.

I tredje set började Federer ta udden av argentinarens i första set så effektiva taktik (att mata tunga grundslag mot framför allt backhand och jaga världsettan i sidled) med sin djupa backhandslice och fick ordning på sin dittills så oberäkneliga forehand. När dessutom stoppbollarna, som vid flera tillfällen varit fullständigt horribla, började funka såg det ut som att schweizaren skulle svara för ytterligare en makalös vändning – dessutom inför sin extatiska hemmapublik.

Men del Potro hade helt andra planer.

Han bet ihop, hade is i magen när förstaserven sviktade och när Federer började kliva fram och sätta större press i sitt returnerande.

Tredje set blev på sätt och vis en transportsträcka till tiebreak, trots att båda hade sina chanser att sätta spiken i kistan för sin motståndare. Federer var den som servade klart bäst av de båda i skiljesetet och med tanke på att hans kurva pekat spikrakt uppåt från den svajiga starten i första set medan världsåttan börjat se mer och mer sliten ut kändes det som att det var Federer som hade momentum.

I andra sets tiebreak blev en enda tappad serve ödesdiger för del Potro, som var alldeles för försiktig och passiv. I detta avgörande tiebreak hade han mycket mer pondus och bombarderade Federer med tunga servar och grundslag och djupa, välplacerade returer.

Det, plus möjligtvis nervositeten, blev för mycket för Federer, som tappade till 3-6 efter en märklig sekvens där en boll i hans serve dömdes ut, men vid hawkeye-koll visade sig vara inne med typ en halv millimeter. Bollen spelades om – och Federer skopade del Potros retur i nät.

Argentinaren spelade sedan enkelt i sin första matchboll, i Federers serve, och schweizaren lyfte ut bollen över linjen. Chansade visserligen och utmanade, men den var klart ute.

Ridå Federer.

Vad kolossalt passande för del Potro att äntligen, efter så många jämna bataljer (Franska öppna-kvarten och semifinalen i London-OS, för att nämna några), fälla sin stora rival – inför dennes hemmapublik, i vad som brukar beskrivas som Federers egen turnering.

Hatten av för del Potro, som nu har tio raka segrar. Snacka om styrkebesked att mala ner världsettan inför årets sista Master, och därefter World Tour Finals.

Avslutningsvis måste jag bara reda ut en sak: noterade att livekommentatorn på C-more vid upprepade tillfällen tyckte att det var ”överraskande hur Federer kan göra så enkla misstag”. Vill inte med detta på något vis klaga på kommentatorn i fråga, han gjorde ett jättebra jobb.

Men det här att varenda liten miss Federer gör är ”överraskande”… Alltså, de där missarna slutade överraska mig för flera år sedan. Det måste vid det här laget vara vida känt att Federer mot svagare motstånd ofta har en närmast nonchalant inställning och ser ut som att han bara vill spela av matchen (att han kommer undan med det har förmodligen att göra med hans höga lägstanivå samt hans i övrigt beundransvärda sportslighet). Brukar beskrivas med att han ”inte maxar i inledningen av en turnering för att ha utrymme att höja sig mot svårare spelare”.

Det måste också vid det här laget vara vida känt att spelare som bjuder på tuffare motstånd, särskilt sådana som är bra på att själva sätta fart på bollen (typ del Potro och Tomás Berdych), med ganska enkla medel kan tvinga fram misstag från världsettan.

Den här övertron på den spelare som av många kallas G.O.A.T (greatest of all time) är inte hälsosam – och dessutom helt felaktig. När Federer förlorar beror det inte alltid på att han ”spelar dåligt” eller gör ”överraskande, enkla misstag”. Med den inställning och bild av Federer som många har är det typ som att han själv väljer att förlora matchen. Fokus hos dessa personer ligger mycket sällan på att motståndaren faktiskt besegrar honom.

Dagens match visade med all önskvärd tydlighet att det inte på något sätt är omöjligt att besegra Federer, även när han själv gör nästan allt för att vinna. Pendeln hade svängt, schweizaren hittat rytmen, jobbat sig in i matchen och vunnit momentum – ändå var det del Potro som slutligen stod som vinnare.

En kämpaseger och en psykologiskt livsviktig triumf.

Nu har argentinaren inte bara snyggat till siffrorna i inbördes möten mot världsettan (3-13) – han har dessutom vind i seglen inför säsongsavslutningen.

Det betyder så klart en hel del för en spelare som har kapacitet att vara rankad bland de fem bästa i världen och slåss om Grand Slams.