Han inledde med några riktigt kackiga game och blev bruten direkt. Andy Murray såg helt överlägsen ut och stressade fram misstag efter misstag från schweizaren.

Men när Roger Federer började komma i gång i fotarbetet och hitta bollträffen fick han också skotten i gungning. Efter att ha brutit tillbaka vid ställning 4-3 tvingade världstvåan fram ett tiebreak, där han var betydligt kyligare än i matchen mot Juan Martín del Potro i går.

I samma veva kändes det lite som att Federer stack hål på Murrays ballong. Världstrean såg helt mentalt dränerad ut efter det där tiebreaket och tappade ledning 40-0 i egen serve till break för Federer i andra sets tredje game.

I och med det var genomklappningen fullbordad. I takt med att Federer växte in i matchen och hittade sin stabilitet, krympte Murrays självförtroende och det ena felbeslutet avlöste det andra.

Skotten var ordentligt uppgivet genom hela setet och när Federer bröt på nytt vid ställning 4-2 och servade för matchen såg det ut som att han helt gav upp, som han ofta gjorde under tiden före Ivan Lendl (som tog över tränarrollen inför den här säsongen).

Federer tvingar mig härmed alltså att äta upp mina ord om att 2,20 inte var bjudodds inför matchen.

Skönt att se Ferrers magi, som lyst med sin frånvaro den senaste tiden – men samtidigt riktigt tråkigt att Murray krampade ihop så totalt så fort Federer började få ordning på sitt spel. Om Murray kunnat hålla uppe en del av det grymma spel han bjöd på i början av första set (och framför allt servat bättre; att bara slå in 47 procent förstaservar och vinna blott 43 procent av poängen bakom andraserve är under all kritik) så hade det här kunnat bli en riktigt spännande match.

Nu känns 7-6(5), 6-2 nästan lite i underkant. Ett väldigt ovärdigt avslut på året för Murray, som i övrigt har en enastående säsong bakom sig – men så klart väldigt imponerande från Federer, som nu jagar sin sjunde World Tour Finals-titel i sin totalt åttonde final (där han möter Novak Djokovic).

Det kanske inte hade räckt till seger ändå, även om Murray hade lyckats hålla i momentum efter den fantastiska matchinledningen.

Men då hade han i alla fall förlorat med flaggan i topp, som del Potro gjorde mot Djokovic tidigare i dag.

Trist, med tanke på potentialen den här semifinalen hade.

Samtidigt måste det ju sägas att man aldrig blir riktigt klok på Roger Federer. Från nätrassel till tennismagi över en natt, typ. Känns som att det kommit att bli hans signum det här året. Blandar och ger, ser loj och omotiverad ut ena dagen för att i nästa bjuda på bländande spel.

Och framför allt: som bäst när det verkligen gäller. Så mycket som jag ogillar den ojämnhet Federer ibland uppvisar, så mycket älskar jag också de där stunderna då han är så där sinnessjukt överlägsen. Och hans lägstanivå är givetvis fruktansvärt imponerande – att vinna över David Ferrer när man servar så uselt, det är minsann ingen barnlek.

Det är med andra ord två värdiga finalister som kommer att göra upp om titeln i morgon.

Jag förväntar mig ingenting mindre än underverk, mirakel och allmänt tennisgodis från båda.