Hon var den klart starkaste av de båda i inledningen av matchen. Båda hade visserligen förtvivlat svårt för att hålla serven – och visst började nerverna i vanlig ordning spöka för världssexan när hon skulle serva för setet vid ställning 5-3, efter att ha brutit Victoria Azarenka men en klockren rak backhand i vänsterkrysset – men det kändes ändå som att det var Li Na som hade kontroll över de viktigaste händelserna.

Sen kom skadan. Hon föll ihop i plågor efter att ha vridit foten illa när hon skulle byta riktning och haltade av banan.

Nu hade hon visserligen redan tappat till 0-3 efter två riktigt svaga servegame, men såg inte ut att vara beredd att vika ner sig riktigt än.

Efter skadetimeout klev hon ut med förnyad energi och tog Azarenka lite på sängen. 4-4 och vi var tillbaka på ruta ett.

Världssexan krigade på heroiskt och såg inte ut att bekymras av skadan, men det var ändå tydligt att hennes rörelseschema begränsades. Hon tog inte vissa löpningar och kunde inte göra tvära vändningar när Azarenka oväntat bytte riktning i duellerna.

Hon tappade dessutom styrfart i sin serve och hade problem med att komma rätt till bollen, vilket hon är väldigt beroende av i sitt offensiva spel: Hon vill gärna ta bollen tidigt och placera sina slag djupt och snävt. Små marginaler, med andra ord – och extra viktigt då med snabbt fotarbete och bra bollträff.

I avgörande set, efter att ha tappat sin serve vid ställning 4-5 i andra, tar Li Na ledningen med 2-1 och ser ut att ha kämpat sig tillbaka in i matchen.

Då kommer fyrverkeriavbrottet (på grund av Australiens nationaldag), och redan i första poängen efter den tio minuter långa pausen trampar Li Na snett. Foten viker sig och hon tvingas på nytt, med tårar i ögonen, att ledas av banan.

Hon hänger med fram till 4-3, men bränner breakboll och tvingas sedan serva för att hålla drömmen om karriärens andra Grand Slam-titel vid liv.

Hon misslyckas. Och det känns så fruktansvärt orättvist.

Man kan tycka vad man vill om Azarenka, att hon är osportslig (särskilt efter den kontroversiella skadetimeouten i slutet av semifinalen mot Sloane Stephens), okarismatisk och högljudd på banan, men hon visade ändå mästartakter i den här matchen.

Personligen tycker jag förvisso inte att hon exploaterade sin motståndarens skada ordentligt – exempelvis borde hon ha satsat mer på oförutsägbara placeringar, snabba tempoväxlingar och hög press – men hon höll hela tiden sitt fokus uppe och tog aldrig ut segern i förskott.

Trots det är det svårt att inte lida med Li Na. Som hon spelat under den här turneringen och den här finalen… ja, man hade verkligen unnat henne bucklan. Särskilt med tanke på vilken kämpainsats hon svarade för i andra och tredje set.

Men tvärtom upprepar hon i och med sin förlust den inte alltför smickrande bedriften att som enda kvinnlig tennisspelare sedan 2006 ha förlorat en GS-final efter att ha vunnit första set.

Jag hade så gärna velat sätta rubriken ”Guldkantad tortyr” efter den här finalen.

I stället blev den ingenting annat än just tortyr.