Hade tänkt gå igenom världsrankningen redan i går, men det fick bli en ofrivillig (dock välbehövlig) bloggpaus i stället.

Låt oss ta en titt.

* * *

ATP-RANKNINGEN

• Till att börja med kan vi konstatera att ”ordningen återställts” uppe i toppen: Rafael Nadal går i och med finalsegern i Indian Wells om David Ferrer, som fick respass direkt, och tar således tillbaka sin (rättmätiga) plats som världsfyra. Knappt två månader efter Nadals comeback har vi alltså en intakt Big Four igen. Mer om det lite längre ner.

• Roger Federer tappar en drös poäng efter sin kvartsfinalförlust mot Nadal. Vilket innebär att Andy Murray, som inkasserar 170 friska poäng efter fiaskot förra året, nosar på hans andraplats. Federer står nu på 8,715 poäng, Murray på 8,350. Murray har dock en finalplats att försvara i Miami, medan Federer (som alltså står över turneringen) går miste om blott 45 poäng. Åkte som bekant ut redan i tredje omgången förra året, mot Andy Roddick. Vinner Murray titeln går han om.

• Marin Cilic och Nicolás Almagro byter plats. Cilic ny världselva, alltså. Utan att egentligen åstadkomma något. Tog sig till andrarundan i Indian Wells förra, tredje i år. Rotationen beror i stället mestadels på att Almagro åkte ut redan i tredjerundan och därför tappar 135 poäng.

• Janko Tipsarevic fortfarande världsnia trots flopp i Indian Wells, men Richard Gasquet knappar in och är nu bara 130 poäng ifrån.

• Sam Querrey hoppar upp tre placeringar och landar på plats 20. Han är därmed ny USA-etta, eftersom John Isners rankningsras fortsätter. Efter nytt tidigt respass tappar han åtta placeringar och återfinns nu på plats 23. Med tanke på Isners dåliga form, skadebekymmer i början av året samt det enkla faktum att han i grunden inte är en stabil topp 10-spelare lär inte raset ha stannat av riktigt än. Högst troligt att han trillat ur topp 30 innan årets slut.

• Kevin Anderson tar i och med sin kvartsfinalplats ett åtta placeringar stort skutt uppåt, till plats 29. Bara en plats från toppnoteringen för ett år sedan. Väldigt välförtjänt. Har lyckats pricka in en grym formtopp under säsongsinledningen. Kan han hålla liv i den är det inte omöjligt att han närmar sig topp 20 ytterligare, även om 29 är en rättvis placering sett till kapacitet. Hans kraftfulla tennis lämpar sig inte jättebra för grus, vilket utgör en ganska stor del av säsongen.

• David Goffin hoppar upp sju hack, till plats 47. Detta efter en seger i Indian Wells och en i Challenger-turneringen Dallas Tennis Classic, som spelas under Indian Wells andra vecka (och därför brukar vara betydligt mer ”stjärnspäckad” än andra Challengers på touren – i år var Marcos Baghdatis förstaseedad). Så lätt är det alltså att klamra sig fast i de lite högre regionerna av rankningen när man väl tagit sig dit upp. Se nu inte detta som på något vis raljant. Det är inte alls ovanligt att unga spelare har svårt att upprepa ett ”minigenombrott” och göra en bra uppföljningssäsong när man lämnar Challenger- och Future-träsken bakom sig. Hade snarare varit märkligt om Goffin (liksom Jerzy Janowicz, Martin Klizan och andra som så sent som förra året spelade frekvent på Challenger- och Future-touren) som från ingenstans plötsligt skulle börja leverera på den här nivån.

• Ernests Gulbis är tillbaka på plats 55, efter sin långa ökenvandring (trillade ur topp 60 i november 2011). Upp tolv placeringar efter åttondelen i Indian Wells, alltså. 13 raka segrar (från Delray Beach) och ett vunnet set mot Rafael Nadal är väldigt imponerande. Vi har vetat länge att talangen finns där, men har 24-åringen nu äntligen hittat motivationen också? I så fall lär han närma sig toppnoteringen 21 (februari 2011) med stormsteg.

• Carlos Berlocq tar ett 16 placeringar stort skutt uppåt efter sina imponerande insatser i Indian Wells, och landar nu på plats 69. Minns knappt när 30-åringen senast hade plusstatistik (10-6 i matchfacit hittills) vid den här tiden på året – om det någonsin har hänt.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Inga jättestora förändringar i toppen. Serena Williams fortsatt etta, men Maria Sjarapova och Victoria Azarenka byter plats efter Sjarapovas seger i Indian Wells. Även Sara Errani och Petra Kvitová gör en rockad.

• Caroline Wozniacki är nu återigen på rätt sida av topp 10-strecket. Tar över platsen som världstia från Samantha Stosur, som tvingades lämna walkover mot Angelique Kerber i Indian Wells-kvarten.

• Maria Kirilenko hoppar upp två snäpp, till plats 13. Borde kunna slå sig in topp 10 under året, särskilt om den goda formen håller i sig under våren.

• Venus Williams rankad 18! Avslutade säsongen 2011 på plats 103, säsongen 2012 på plats 24. Imponerande, minst sagt.

* * *

Efter Nadals imponerande seger i Indian Wells ligger det givetvis nära till hands att börja spekulera i hans eventuella återtåg till tronen som världsetta.

Förutom att knäna verkar hålla riktigt bra och att han är i god form är det dock i vanlig ordning alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser. Nadal är Nadal, och så länge han är spelklar kommer han alltid att slåss om de absoluta topplaceringarna på världsrankningen.

Men.

Han har enormt mycket att försvara under våren. Titlar i Monte Carlo, Barcelona, Rom och Franska öppna. Madrid är egentligen enda turneringen under europeiska grussäsongen där spanjoren kan inkassera färska poäng.

Det är först i Wimbledon som Nadal kan börja jobba sig uppåt. Ja, såvida inte Federer, Murray och Djokovic tappar överraskande mycket poäng under samma period, men det får anses ytterst osannolikt. I så fall mest troligt Federer som tappar, men han ligger trots allt 2,000 poäng före Nadal just nu, så att han skulle rasa mer än en placering före Wimbledon finns det ingen anledning att tro.

Djokovic ligger på stabila 13,280 poäng och det försprånget kommer inte Nadal att kunna äta sig ikapp förrän i slutet av året, men inte ens det är speciellt troligt. Nadal inkasserade trots allt 0 poäng efter Australiska öppna – Djokovic 2,000. Mycket att ta igen bara där.

Nu pratar vi alltså de rent tekniska möjligheterna för Nadal att återta tronen. Finns en hel massa andra variabler att ta i beräkningarna, men det är helt enkelt föga troligt att han ens närmar sig Djokovic, Federer och Murray före sommaren.

Att han har kapaciteten att ta sig tillbaka ända upp till toppen av ATP-berget råder det ingen som helst tvekan om, men i nuläget känns Djokovic alldeles för överlägsen (semifinalförlusten mot Juan Martín del Potro till trots) och Nadal som ett lite för osäkert kort för några större scenförändringar redan under 2013.

I övrigt är det mycket trevligt att se ovan nämnde del Potro samt Tomás Berdych prestera så bra som de gjort under säsongsinledningen. Känns som att de här två utgör ett eget litet segment under Big Four. Håller inte riktigt med dem som bakar in del Potro i ett Big Five, i alla fall inte än. Han har mer att bevisa för att nå dit.

Glappet mellan världsfyran Nadal och sexan Berdych är drygt 1,700 poäng. Glappen mellan sjuan del Potro och åttan Jo-Wilfried Tsonga cirka 1,100 poäng. Men det skiljer bara 180 mellan Delpo och Birdman.

Okej, nu ska även världsfemman David Ferrer rent tekniskt bakas in i det här segmentet, men i och med hans stora formsvacka känns det som att han är på väg neråt igen. Dessutom är det inget som just nu talar för att han kommer kunna upprepa succésäsongen 2012.

Givet allt detta känns det här scenariot inför säsongshösten inte särskilt långsökt:

1. Novak Djokovic.
2. Andy Murray.
3. Rafael Nadal.
4. Roger Federer.
5. Tomás Berdych.
6. Juan Martín del Potro.
7. David Ferrer.
8. Jo-Wilfried Tsonga.
9. Richard Gasquet.
10. Marin Cilic.

Med några få brasklappar: Nadal kan mycket väl knipa andraplatsen, beroende på hur Murray presterar i Wimbledon och US Open. Delpo kan lika gärna roffa åt sig femteplatsen, hugget som stucket där. Platsen som världstia oerhört öppen. Finns egentligen ingen utanför topp 10 som de senaste månaderna visat upp stabil topp 10-nivå. Om inte Gasquet faller tillbaka i gamla vanor borde han kunna parkera sig på en niondeplats.

Och Tsonga? Han har inte direkt imponerat i år, och än är ingen vändning i sikte. Insatsen mot Djokovic i Indian Wells var direkt pinsam. Han har fortfarande en lång väg att vandra, och eftersom han inför säsongen både bytte tränare och pratade vitt och brett om att han skulle satsa hårdare än någonsin (hittills med högst måttligt resultat) känns det tyvärr som att man börjar tappa hoppet om att fransmannen ska bli den topputmanare han så länge marknadsförts som.

Och Federer? Är han slut?

Nej. Självklart inte. Men han lever i den absoluta toppen, en placering under världens just nu bästa tennisspelare, på lånad tid.

Och det vore faktiskt väldigt konstigt annars, när ni tänker efter. Han må vara GOAT, men han är trots allt snart 32 år gammal och har precis tillryggalagt en makalös säsong 2012. Anledningen till succén var enormt hårt slit.

I år har han valt att banta schemat ganska ordentligt. Exempelvis står han över både Miami Masters och Monte Carlo Masters, vilket innebär ett två månader långt uppehåll mellan Indian Wells Masters och Madrid Masters. Det gör det inte bara betydligt svårare för honom att hänga med däruppe i toppen – det är också ett ganska tydligt tecken på att det inte är just rankningen Federer prioriterar i år.

Förra året pekade han själv ut positionen som världsetta, och delvis en sjunde Wimbledon-buckla (men på den punkten var han lite mer trevande), som absolut högsta prio – och uppnådde det målet.

I år tror jag faktiskt att han nöjer sig med att ”bara” vara världsfyra. Det spelar liksom ingen roll var han ligger inom Big Four, för det är ändå framför allt de här tre spelarna som sätter de tjockaste käpparna i hans hjul.

Och Big Four kommer Federer att fortsätta tillhöra under hela 2013. Tveklöst. Berdych och del Potro har börjat få upp vittringen, men än har de en bit kvar att vandra.

Skillnaden nu är att Federer förmodligen inte kommer att slita hund i precis varenda turnering (vilket vi redan sett tendenser till) som förra året (då han gjorde det för att hamstra poäng). Wimbledon, US Open och till viss del Franska öppna är hans högsta prio och mål.

Att flopparna i Rotterdam, Dubai och Indian Wells (okej, där var han skadad) skulle vara början på slutet för schweizaren är rent nonsens. Han kommer hålla Big Four intakt minst en säsong till.

Men vad som händer 2014, det är en helt annan femma. Och en historia vi kan ta någon annan gång.