Nu, mina vänner, ska vi sätta oss ner i lugn och ro och föra ett sansat samtal om tourens ynglingar. Deras styrkor och svagheter, chanser att slå igenom på allvar under den närmaste tiden och vad de faktiskt åstadkommit hittills.

Känns lägligt att göra det efter Grigor Dimitrovs skräll mot Novak Djokovic i går kväll.

Det är, som jag skrev i går, verkligen ingen slump att just Dimitrov pressar Rafael Nadal till tre set i Monte Carlo och sedan slår ut Djokovic i Madrid Masters. 21-åringen har varit i ropet under flera år och fick redan i tonåren smeknamnet ”Baby Federer” i och med sina uppenbara spelmässiga (och framför allt estetiska) likheter med schweizaren.

Redan under förra säsongen började han göra vissa framsteg (förbättrade bland annat sin serve) men det är först sedan han anslut sig till svenska tennisakademien Good to Great i november 2012 som han börjat utvecklas på allvar – och nu alltså bärgat sin största seger i karriären.

Det jag ofta kan tycka är ytterst olyckligt och faktiskt lite tröttsamt efter sådana här matcher är att förväntningarna skruvas upp något så infernaliskt. Vi minns alla hur tongångarna gick efter Jerzy Janowicz skrällresa i Paris Masters så sent som i höstas.

Och hur har det gått för honom? Efter dagens förlust mot Tomás Berdych har han 10-9 i matchfacit hittills i år. Inte jätteövertygande från en spelare som pekades ut som ännu en ”the next big thing”.

Det är inte heller särskilt konstigt. Det tar i regel många år att nå det stora genombrottet efter de där första stapplande stegen.

Kolla bara på Novak Djokovic. Efter sina makalösa Grand Slam-resor i US Open 2007 (finalförlust mot Roger Federer) och Australiska öppna 2008 (finalseger över Jo-Wilfried Tsonga) dröjde det tre år innan han nådde nuvarande nivå – och då vann han ändå sin första ATP-titel redan 2006.

Eller Andy Murray. Vann även han sin första titel 2006, spelade sin första GS-final 2008, vann sin första GS-titel så sent som 2012 – på femte försöket.

Det är bland annat därför jag tycker att det är på sin plats att i sansad ton diskutera potentiella toppspelare som Dimitrov, Milos Raonic, Kei Nishikori, Ernests Gulbis, Bernard Tomic, Ryan Harrison och deras utsikter till framtida stordåd.

Och framför allt: Det här ska inte ses som ett försök att förringa Dimitrovs skräll i går, eller Janowicz i Paris. Bara en liten genomgång av dessa framtidsnamn, med tillhörande spekulationer.

Låt oss för enkelhetens skull inleda med Dimitrov, eftersom han för stunden är den som är mest i ropet. Aktuell rankning i vanlig ordning inom parentes.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 16-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 65-62 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-19.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 28.

Dimitrov är överlag en allround-spelare, men likt förebilden Federer är hans viktigaste vapen av offensivt slag. Hans raka backhand ”down the line” och defensiva slice är särskilt giftiga, men 21-åringen har under den senaste tiden även utvecklat sin serve avsevärt.

Generellt har returtagandet varit en svaghet, men mot både Djokovic i Madrid och Nadal i Monte Carlo har han bevisat att han utvecklat riktigt goda kvaliteter även på det området (i alla fall när han presterar på topp).

De absolut största svagheterna är dock fysiken, balansen och psyket. Även när han inte går all-in och spelar huvudlös och utmattande attacktennis (som i början av sin karriär) händer det ofta att han inte orkar hålla tillräckligt hög nivå genom en hel match. Även de återkommande kramperna tyder på dålig fysisk fitness.

Dimitrov är lång (188 centimeter) och snabb, men den dåliga balansen gör att han tenderar att komma fel till bollen i snabbt tempo och dessutom att han snubblar titt som tätt (höll någon räkningen på hur många gånger han ramlade mot Djokovic i går?).

Mot Djokovic visade han enorma förbättringar på det psykologiska planet – dels när han vände första sets tiebreak och dels när han krigade sig hela vägen in i mål i skiljeset. Annars tappar han ofta fokus i vitala lägen och har därför ibland svårt att bärga de viktigaste poängen och gamen.

På det hela taget har Dimitrov tagit enorma kliv hittills under säsongen, både spel- och resultatmässigt. Vilket till stor del får tillskrivas Good to Great och dess grundare Mikael Tillström, Nicklas Kulti och Magnus Norman (som även tränar Stanislas Wawrinka; Tillström är Dimitrovs officiella coach).

Själv trodde jag faktiskt inte att deras samarbete skulle sätta sådana omedelbara avtryck. Jag trodde snarare att Dimitrov under 2013 skulle ta några steg i rätt riktning, för att sedan börja närma sig sin fulla potential inom de kommande åren.

Nu ser det faktiskt ut som att bulgaren kan börja nosa på en topp 10-placering redan i år – vilket är långt över förväntan.

Jag tror visserligen inte att 21-åringen kommer blomma ut helt och hållet under den här säsongen. Som han presterat hittills (och då menar jag sammantaget, inte bara dessa enstaka riktigt bra matcherna) skulle det förvåna om han inte slår sig in på topp 20, men att han ska bli en kraft att räkna med i Grand Slam-sammanhang – och även övriga av årets Masters – känns just nu väldigt osannolikt.

Nej, jag förväntar mig snarare fortsatt stark utveckling, men det riktigt stora genombrottet låter nog vänta på sig något år till. Framför allt måste han verkligen förbättra sin fysik och det görs som bekant inte i en handvändning. Tog exempelvis ett antal år för både Djokovic och Murray att bygga upp sin styrka och uthållighet.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 14/6.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 271-113.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 30-53.
Bästa Grand Slam-resultat: Vann US Open 2009.
Högsta rankning i karriären: 4.

Han börjar nästan bli till åren, del Potro. När han slog Federer i US Open-finalen 2009 var han blott 21 år gammal och up and coming. Nu har han äntligen kämpat sig tillbaka efter långvariga skadeproblem och stabiliserat sig som topp 10-spelare.

Ambitionerna är dock betydligt högre och det är inte för inte som del Potro fortfarande lyfts fram som toppkvartettens största utmanare.

Hans styrkor är framför allt serven och forehandsläggan, som i sina bästa stunder är snudd på övermänsklig. Han har dessutom en stabil backhand och ett grymt bra försvarsspel, särskilt med tanke på hans längd (198 centimeter).

Största spelmässiga svagheterna har tidigare varit bristen på variation men också returtagandet. I dessa avseenden har han dock utvecklats sedan han sluggade sig hela vägen in i mål i US Open 2009 och vårdar numera bollen på ett helt annat sätt i längre dueller, men han tenderar fortfarande att tappa i nivå på grund av trötthet i längre matcher.

Återigen är alltså fysiken ett hinder – ett genomgående tema hos de unga framtidslöftena. Argentinaren har dessutom, delvis beroende på sin längd men också på grund av sitt ganska tunga rörelseschema, problem att hantera bollar med låg studs, vilket är en av anledningarna till att gräs är hans svagaste underlag.

Med bättre uthållighet och större variation (han har exempelvis en väldigt underskattad slice) skulle han redan nu kunna tampas om Grand Slam-bucklorna på allvar. Han kommer dock sannolikt att kunna göra det inom en väldigt snar framtid, om han bara får vara skadefri.

* * *

MILOS RAONIC (14)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 4/3.
ATP-matchfacit 2013: 18-7 (inklusive de två matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 98-53 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Åttondelsfinal (Australiska öppna, US Open).
Högsta rankning i karriären: 13.

Om det ibland känns konstigt att Dimitrov, som varit i ropet så länge, bara är 21 år gammal är det egentligen ingenting i jämförelse med Raonic. Buzzet kring kanadensaren tog visserligen inte fart förrän 2010/2011, men att som 22-åring redan ha vunnit fyra titlar på totalt sju ATP-finaler (och som bäst varit rankad 13) är väldigt ovanligt i dagens tennisvärld.

Raonics styrkor är vida omtalade: I första hand mammutserven, därefter forehandsläggan.

Precis som för de flesta servekanonerna är framför allt fysiken hans största svaghet. Han rör sig inte överdrivet smidigt med sina 196 centimeter, är inte speciellt kvick och blir snabbt trött i längre bolldueller.

Även backhanden är en svaghet. Förutom att den är direkt opålitlig är den knappt ens i givna lägen ett vapen.

Hans offensiva power är dock ofta tillräckligt för att väga upp de defensiva luckorna. När han får dirigera spelet är han oerhört svårslagen, han besitter bra volleyteknik och är dessutom en med servekanoners mått mätt hyfsat bra returnerare.

För att han ska kunna utmana om de största titlarna och topplaceringarna på rankningen är det i första hand fysiken som måste förbättras, eftersom den begränsar honom så enormt i själva spelet. Det är ganska enkelt för motståndaren att stressa fram misstag och i de längre duellerna är han helt enkelt på tok för instabil.

Trots det har Raonic redan visat att han besitter en enormt hög kapacitet och har potential att hota även de allra bästa. Med tanke på 22-åringens grymt höga arbetsmoral tvivlar jag inte ett dugg på att han kommer bli en av toppaspiranterna i framtiden. Har goda chanser att slå sig in på topp 10 redan i år.

* * *

KEI NISHIKORI (16)

Ålder: 23 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 16-6 (inklusive segern över Troicki i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 115-78 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 7-19
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 15.

Två av de totalt tre ATP-titlarna har faktiskt kommit i ATP 500-turneringar (Tokyo 2012, Memphis 2013) och han har nått ytterligare en 500-final (Basel 2011, förlust mot Federer). Gick dessutom till semifinal i Shanghai Masters 2011. Vilket säger en del om hans kapacitet.

Nishikori påminner spelmässigt en hel del om Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer. Allra främst Djokovic, eftersom han i grunden är en offensiv baslinjespelare med exceptionella defensiva egenskaper (eller allround-spelare, beroende på hur man ser på saken).

Han är givetvis inte i närheten av Djokovics, Murrays eller Ferrers nivå – i alla fall inte än. Att han har potentialen råder det dock ingen tvekan om.

Nishikoris styrkor är främst snabbheten och bollsäkerheten. Likt Ferrer saknar han ett riktigt vapen, men är i stället genomgående väldigt stabil. Största spelmässiga svagheten är den klena serven – men likt många andra unga spelare är det framför allt fysiken som är bristfällig.

I det här fallet åsyftas dock inte uthållighet eller styrka, utan skadebenägenheten. Nishikori går nämligen sönder titt som tätt, vilket är den största anledningen till att han ännu inte nått högre under karriären.

När han presterar på topp håller han dock redan nu topp 10-klass och borde kunna slå sig in där under 2014-2015.

Eller redan under 2013? Nja, det är riktigt trångt kring topp 10-strecket just nu så för det krävs inte bara att han håller sig frisk och hel utan även att han presterar på jämn nivå under hela säsongen.

I övrigt anser jag att Nishikori har potential att inom några år parkera sig på topp 5-10.

* * *

ERNESTS GULBIS (47) 

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 141-132.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-34.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Franska öppna).
Högsta rankning i karriären: 21.

Den bortskämda letten Ernests Gulbis beskrivs enklast som en tokoffensiv talang med udda forehandrörelse, kraftfull och svårläst backhand, tung serve och ofta irrationell ”shot selection” (tenderar exempelvis att bryta av dueller med stoppbollar, även i positioner bakom baslinjen).

Utöver detta har han ett bra returspel och bollsäkerhet. Däremot slår han många oprovocerade misstag till följd av sin oerhört aggressiva attacktennis.

Den tydligaste spelmässiga svagheten är hans dåliga andraserve, men de absolut största bristerna är rent mentala. När allt klaffar har han de offensiva vapnen för att blåsa nästan vem som helst av banan på i princip alla underlag, men är på tok för ojämn och labil. Hans många raseriutbrott är ett stående skämt i tennisvärlden och det heta temperamentet har kostat honom en hel del segrar genom åren.

Dessutom har arbetsmoralen hittills varit i det närmaste obefintlig och Gulbis har ofta problem med motivationen.

Med ett smartare, mer taktiskt grundspel och stabilitet skulle han utan tvekan slåss om större titlar. Mot till exempel Tommy Haas i München förra veckan var han helt överlägsen när han fick diktera spelet och matchrytmen var intakt, men så fort den rubbades slängde han i princip bort hela matchen.

Haas seger var visserligen välförtjänt eftersom han generellt var klart bättre och dessutom är en mycket smartare tennisspelare, men så sent som i Delray Beach i februari visade Gulbis vad han går för när motivationen finns där (mot bland andra just Haas). Då tappade han bara tre set på totalt åtta matcher (tre kvalmatcher, fem i huvudturneringen) och vann hela kalaset.

När han presterar på topp och har huvudet med sig förstår man verkligen varför han hajpades så mycket runt 2010-2011.

Dags för ny hajp nu? Ja, och hittills med all rätt. Men det där kan ju ändras snabbt. Vi får se på vilken sida han vaknar nästa vecka. Och veckan efter det.

Och så vidare.

* * *

JERZY JANOWICZ (24)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 10-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 30-25 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-4.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 3 (Australiska öppna, Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 24.

Höjdes till skyarna efter Paris Masters 2012, där han tog sig hela vägen till final (förlust mot David Ferrer). Karriärens hittills enda ATP-final för 22-åringen.

Likt del Potro är serve och forehand tyngsta vapnen, men Janowicz har även en potent backhand. Han är dessutom överraskande snabb och rörlig för sin längd (204 centimeter) och försvarar sig bra. Största bristerna är främst psykologiska och taktiska – dels tenderar han att spela för aggressivt vilket genererar många enkla misstag, dels störs han lätt av yttre omständigheter.

Att han är som allra bäst inomhus (22-10 i matchfacit, 77 procent, och svaga 7-15, 31 procent, utomhus) och dessutom haft svårt att hantera förväntningarna efter succén i Paris har bidragit till en relativt haltande säsongsinledning. 10-9 är inte ett katastrofalt facit, men på säsongsrankningen återfinns han först på plats 103 med blott 200 inspelade poäng och siffrorna bleknar förstås i jämförelse med fjolårets 14-4 i ATP-matchfacit (dessutom tre Challenger-titlar på fyra finaler plus en Futures-final).

För att Janowicz ska behålla sin plats inom topp 30 och svara för prestationer i proportion med dem i Paris krävs inte bara att han hittar tillbaka till det stabila spel han visade upp i höstas utan också förmodligen att han anlitar en riktigt bra mental coach som kan hjälpa honom att vinna ”dåliga” matcher och hantera pressen som förväntningarna medför.

* * *

ALEXANDR DOLGOPOLOV (23)

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 2/3.
ATP-matchfacit 2013: 11-9 (inklusive förlusten mot Robin Haase i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 105-91 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-21.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 13.

En väldigt udda fågel på touren. Dels rent speltekniskt/estetiskt (extremt snabb serverörelse och rappa svårlästa grundslag). Likt Ernests Gulbis är han oerhört aggressiv och det är däri både hans styrkor och svagheter ligger.

Styrkorna framför allt i att han är offensivt oberäknelig och duktig på att fånga motståndaren på fel fot. Svagheterna i hans svårigheter att spela enkelt och effektivt (inte helt olikt en viss Jo-Wilfried Tsonga).

Andra styrkor är hans breda slagregister. Hans offensiva slice är väldigt knepig och han har en kuslig förmåga att växla tempo snabbt och naturligt. Är grymt skicklig på att ta farten ur bollen och sedan utmanövrera sin motståndare med snävt vinklade slag.

En annan bekymmersam svaghet är den sjukdom han lider av (Gilberts syndrom) som enligt egen utsago kan göra honom väldigt trött efter regelbundna och långa resor.

Hans säsongsinledning har tyvärr varit katastrofal och personligen har jag svårt att förstå anledningen till hans svaga resultat. Dolgopolov har tappat tio placeringar på rankningen sedan toppnoteringen 13 i januari förra året. Inledde 2013 rankad 18, men de poäng han spelat in hittills räcker bara till plats 53 på säsongsrankningen.

Hoppas dock fortfarande på fortsatt utveckling från 24-åringens sida och kan han bara hålla sig frisk så har han tveklöst topp 10-potential.

* * *

BERNARD TOMIC (53)

Ålder: 20 år.
ATP-titlar/finaler: 1/0.
ATP-matchfacit 2013: 14-9 (inklusive förlusten mot Radek Stepanek i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 61-60 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-15.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 27.

En av tourens riktigt unga spelare, men har ändå några år på nacken redan. Det är så klart väldigt anmärkningsvärt att han redan har en titel (som bärgades i Sydney i år) och en GS-kvartsfinal (Wimbledon 2011, efter seger över Robin Söderling, bland andra) på meritlistan.

Tomic är en ytterst kompetent spelare med goda offensiva och defensiva kvaliteter. Tung serve, bra forehand, stabil backhand, giftig slice, okej returtagande. En typisk allround-spelare. Personligen skulle jag gärna se honom utveckla försvars- och kontringsspelet ytterligare, eftersom det skulle göra honom mer komplett som spelare.

I övrigt är hans största brist psyket och attityden. Han tenderar att ge upp i tuffa underlägen och låter ofta sina privata utsvävningar påverka hans prestationer på banan.

Vad Tomic skulle behöver för att gå långt som spelare är mycket enkelt: En riktig tränare (helt enkelt någon annan än hans pappa), några terapisessioner och en lektion i hur man blir bäst genom att investera i sig själv i form av blod, svett och tårar.

* * *

RYAN HARRISON (78)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/0.
ATP-matchfacit 2013: 4-9.
ATP-matchfacit karriären: 46-62.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 0-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 43.

Det började surras om Ryan ”the next big thing” Harrison under hans år som junior och har vid flera tillfällen pekats ut som Andy Roddicks arvtagare.

Likt typ alla andra amerikanska spelare förlitar sig Harrison på en tung serve och hårda flacka grundslag. Lite av en offensiv baslinjeslugger, med andra ord.

Tycker dock att Harrison kompletterar sina offensiva kvaliteter med tät defensiv och bra spelkänsla. Den klart största svagheten är hans heta temperament. Det är helt enkelt i huvudet de flesta av hans brister sitter. När han tappar humöret – och det händer tyvärr alltför ofta – brukar han nämligen också tappa sin rytm. Totalt.

Precis som i Tomics fall är det framför allt en mental coach Harrison behöver. Med tanke på att han bara är 21 år gammal kan så klart hans grundspel finslipas, men han skulle vinna något oerhört på att hitta mental stabilitet.

Tänk om Pete Sampras eller Andre Agassi skulle axla rollen som mentor? Det skulle ju var nåt.

Personligen tror jag att vi kommer få vänta ett tag till innan Harrison gör väsen av sig på allvar, men att han svalt förtreten och börjat spela lite Challenger-turneringar igen tycker jag är ett steg i rätt riktning. På tennisens bakgård kan han nämligen ladda om och bygga upp sitt självförtroende igen, och sedan återvända till ATP-touren på heltid när han är mogen uppgiften.