Roger Federer ställde ut sina framgångsrika skor på banan, men resten glömde han tydligen kvar i omklädningsrummet.

Så kändes det i alla fall under större delen av matchen.

För efter att schweizaren tappat både break och initiativ i första set handlade precis allting om hemmahoppet Jo-Wilfried Tsonga.

Världsåttan satte press med tunga och snäva grundslag med bra längd, servade genomgående fantastiskt och sprang ikapp de mest omöjliga bollarna.

Men förutom bollträffen och den självsäkra positioneringen i banan var det faktiskt rent taktiskt han imponerade allra mest. I princip varenda slag han levererade var noga uträknat och han placerade de ofta på, med millimeterprecision, exakt rätt ställe.

Dessutom försvarade han sig makalöst bra och det noggranna defensiva spelet gav upphov till snabba omställningar – vilket var en av nycklarna till Tsongas seger i dag.

Federer fick nämligen väldigt lite andrum och fick aldrig riktigt känna trygghet i sitt eget spel. Förutom att Tsonga var den säkrare av de båda i baslinjeduellerna vann han också slaget i djupled – den normalt så överlägsna nätspelaren Federer fick flera gånger se sig om efter bollen som precis passerat honom och landat på rätt sida linjerna.

Det finns kanske de som tycker att världsåttan spelade som i trans, att han gjorde sin bästa match i karriären.

Det håller inte jag med om. Det ser lätt så ut när en spelare blir så pass överkörd som Federer faktiskt långa stunder blev i den här matchen.

Det finns dock två sidor av det myntet.

Tsonga spelade väldigt bra, särskilt (som sagt) på det taktiska planet – ingen tvekan om den saken. Han var minutiöst noggrann, effektiv och tog så få risker som möjligt. Men det ska också sägas att Federer inte var i närheten av sin högstanivå. Inte vid något tillfälle nådde han upp till den.

Detta berodde delvis så klart på att Tsonga inte gav honom chansen att jobba sig in i matchen, men fransmannen spelade faktiskt precis lika bra som han gjort under hela turneringen. Varken mer eller mindre. Och vi som sett även hans tidigare matcher vet att det redan under förra veckan såg väldigt väldigt bra ut. Det räcker även mot en Federer i så dåligt spelskick.

Federer slog bara 25 winners och 34 oprovocerade misstag under de tre set som matchen varade. Att jämföra med Tsongas 26/22.

Många av Federers 34 oprovocerade misstag var direkt horribla. Smashar i nät, enkla transportslag utanför linjen och så vidare. Särskilt i andra och tredje set hängde världstrean inte med alls. Tsonga hade osannolikt mycket bättre fotarbetare och rörde sig både ledigare och snabbare över banan.

Jag misstänker faktiskt att ryggskadan från Indian Wells bekymrat Federer mer än han låtit påskina. Helt klart är det någonting som stör honom, för så sent som han kom till många enkla bollar – med efterföljande bedrövlig träff – är vi inte alls vana vid.

Hur som helst var Federers svaga insats i dag en kombination av att han underpresterade och att Tsonga gjorde en riktigt bra match, ingenting ska tas ifrån världsåttan (bara en sådan sak som att hålla nerverna i styr och leverera så bra tennis inför en excentrisk hemmapublik, med allt vad det innebär, är ju grymt imponerande). Det var framför allt världsåttan som bjöd på tennisgodiset, och visst var det fantastiskt att se honom dundra, vinkla, fösa, lobba och bara peta in vissa helt sagolika bollar.

Jag och många med mig trodde på Tsonga inför den här kvartsfinalen, men att han skulle vinna så till synes enkelt med setsiffrorna 7-5, 6-3, 6-3 kunde i alla fall inte jag förutse.

I och med segern är Jo-Wilfried Tsonga klar för sin första semifinal i Franska öppna någonsin. Väl där möter han David Ferrer, som planenligt körde över turneringens hjältesaga Tommy Robredo: 6-2, 6-1, 6-1.

Båda går alltså in i matchen utan att ha tappat set – och båda slåss om en första Roland Garros-final i karriären.

Det bäddar för härlig dramatik.