Andy Murray klev in i den här turneringen som regerande mästare.

Han lämnar den nedtryckt i skosulorna och med huvudet före – efter en total kölhalning av svensktränade Stanislas Wawrinka.

Två saker måste konstateras på en gång:

• Wawrinka gjorde en felfri match. Dikterade spelet fullständigt och bjöd inte på någonting (inte ens en enda liten breakboll – mot en av tourens tveklöst bästa returtagare).

• Murray underpresterade å det grövsta. Det är sällan man ser honom så här fullständigt svag och initiativlös nu för tiden, i alla fall i Grand Slam-sammanhang.

Att skotten inledde trögt var väntat. Inte heller att Wawrinka vann första set kom som någon överraskning.

Men den där höjningen från Murray, däremot, den kom aldrig. Och eftersom Wawrinka fick precis de bollar han ville ha (korta och lösa med gott om tid att veva på) kom heller aldrig hans typiska dipp. Den som brukar komma efter drygt ett och ett halvt set, och som ibland kan ställa till det för schweizaren.

Visserligen mycket mer förr än nu, när han utvecklat både sin fysiska och sin mentala förmåga, men mot en spelare av Andy Murrays kaliber är det oerhört viktigt att inte förlora momentum.

Världstian såg aldrig minsta lilla stressad ut. Höll hårt i taktpinnen, såg inte speciellt nervös ut när han sluggat sig fram till en 2-0-ledning efter ännu ett katastrofalt set från Murray och blåste på hela vägen in i mål.

Tredje set blev en ren plåga för Andy. Först tidigt break mot sig, sedan ännu ett – och plötsligt var Wawrinka två game från sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

6-4, 6-3, 6-2 blev setsiffrorna. Hatten av, Wowrinka.

Och som jag skrev inför matchen känns det inte som någon jätteskräll. Wawrinka har den här kapaciteten. Högstanivån har funnits där länge, och när han nu äntligen jobbat upp självförtroende och stabilitet i sitt spel har han inte längre bara potential att slå de allra bästa i världen – utan kan även omsätta det i praktiken.

Första steget togs redan i Australiska öppna i början av året, då han pressade Djokovic till fem set i åttondelsfinalen. Kurvan har sedan pekat nästan spikrakt uppåt (med några bulor på vägen) och nu står han alltså här i karriärens första GS-semifinal.

Vill faktiskt också påstå att det här är ännu ett tecken på att den enorma dominansen från Big Four börjat luckras upp på allvar. Det rör verkligen på sig i skiktet under den absoluta toppen. Delvis i och med att Rafael Nadals långa frånvaro och därefter Roger Federers djupa formsvacka öppnat möjligheter för lägre rankade att ta sig långt även i de stora turneringarna, men det känns som att många nu äntligen vågar utmana Djokovic, Murray, Nadal och Federer på allvar.

Att Murray inte försvarar sin titel på Flushing Meadows och därmed tappar 1,640 rankningspoäng saknar egentligen betydelse. I och med Nadals magiska comeback var hans chanser att knuffa ner Djokovic (eller Nadal om han hinner ta över den under hösten) från förstaplatsen under den här säsongen ändå väldigt små.

Däremot öppnar det för en drömfinal mellan just Djokovic och Nadal.

Ja, det känns faktiskt i nuläget helt givet att det är den matchupen vi får på söndag.

Wawrinka har onekligen kapaciteten att störa även Djokovic, men världsettan är just nu i enormt mycket bättre form än Murray. Är övertygad om att schweizaren kan bjuda upp till dans, men har svårt att se honom missa den här chansen att få revansch på rivalen Nadal efter de gruvliga förlusterna under året (spanjoren har fem segrar på deras senaste sex möten).

Och Richard Gasquet?

Nej, han kan nog inte rubba en Rafael Nadal i så här omänskligt bra form.

Måste dock medges att tanken på en final mellan världsnian Gasquet och världsnian Wawrinka känns lite kittlande.

Högst osannolik.

Men kittlande.