Han var känd som en av tourens största ”chokers”, det vill säga en spelare som alltid vek ner sig när det verkligen gällde.

En avgörande faktor i dessa nedvikningar formulerades av den eminente kommentatorn Jason Goodall så sent som förra året: ”Wawrinka kan slå alla slag, men vet inte vad de har för effekt på motståndaren.”

Mer träffsäker analys har knappast gjorts av Stanislas Wawrinka pre-2013. Han har alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, besuttit en enorm kapacitet men sällan nått upp till den. Han har visat prov på den genom åren, men aldrig nått ända fram.

Den mentala delen av spelet har alltid varit hans stora brist, eftersom den inte bara resulterat i gummiarm i helt fel lägen utan dessutom hindrat honom från att ta de rätta taktiska besluten.

Han har helt enkelt inte kunnat göra en tillräckligt bra bedömning av vilket slag han ska använda härnäst och därför blivit både lättläst och enkelspårig. Oftast har han förlitat sig på de vinklade slagen, även när motståndaren hittat lösningar på dem.

Det är därför inte svårt att identifiera de två områden som den magiske svenska tränaren Magnus Norman jobbat allra hårdast med:

• Psyket. Wawrinka har förvandlats från det darrande asplövet han en gång var till något som faktiskt kan liknas vid en järnjätte. Kvartsfinalen var inte bara en spelmässig utan en i allra högsta grad psykologisk seger. Han utmanade Djokovic på ett av serbens starkaste plan (det mentala) – och vann. En fantastisk bedrift i sig.

• Det taktiska tänkandet. Wawrinka är mycket mer balanserad i sitt försvarsarbete nu för tiden och har en helt annan blick för spelet.

Bevis för detta fick vi framför allt i första set, när han utnyttjade alla de luckor som uppstod i Nadals spel: Han riktade inte bara in sig på spanjorens backhand (en av hans största svagheter) utan utmanade honom också i forehandslottet med aggressiva grundslag. Ett väldigt vanligt mönster var att han pressade Nadal långt ut i forehandhörnet och avslutade med en rak backhand eller inside out-forehand. Han gick också ofta på nät och stängde ytorna för världsettan.

Här utnyttjade han med andra ord sina två vassaste vapen: De vinklade slagen och säkerheten i sin raka backhand. Wawrinka var generellt betydligt stabilare och säkrare i sin backhand än landsmannen Roger Federer i semifinalen. Jag trodde faktiskt att Nadal skulle få mycket högre utdelning med sina toppade slag mot Wawrinkas enhandsbackhand, men schweizaren var helt omutlig. En bit in i första set var det snarare som att Nadal försökte styra spelet bort från hans backhand.

Nadals skada i andra set är givetvis smolk i bägaren för Wawrinka, som dessförinnan vunnit sitt första set någonsin i sin första Grand Slam-final någonsin (och första setet någonsin mot Nadal, efter 26 raka setförluster och 12 raka matchnederlag) och stormade mot sin första ”Major” i karriären.

Bråket med domaren påverkade så klart världsåttan negativt. Likaså det faktum att Nadal lyckades kämpa och gneta sig kvar i matchen, smärtorna i ryggen till trots. Tempot och intensiteten dalade rejält i tredje set och Wawrinka tappade sitt spel fullständigt. Inte alls konstigt, och inte heller ovanligt. Det är lätt att tappa momentum när matchbilden rubbas så enormt som den gjorde efter Nadals skadetimeout vid 2-1 i andra set.

Det kändes dock aldrig som att Nadal skulle kunna jobba sig tillbaka in i matchen tillräckligt mycket. Efter att Wawrinka slarvat bort tredje set (om det skulle visa sig att han tankade bort det så är det fullt förståeligt, men jag tror att det var så enkelt som att hans matchrytm var störd) var han återigen spelmässigt överlägsen i fjärde.

Smolket formuleras kanske bäst i den självklara frågeställningen: Hade Wawrinka vunnit om Nadal inte varit skadad?

Som det såg ut i första set kan man inte säga annat än att han hade en enormt bra chans att fixa den här skrällen hur frisk och fräsch Nadal än varit. Nadal såg verkligen inte ut att vara helt hundra ens i första set, men det fanns ingenting i hans spel som tydde på skadehämningar. Det handlade snarare om att han kom in fel i matchen, var nervös och förmodligen kände stor press i egenskap av överlägsen förhandsfavorit.

Skada eller inte – ingenting kan förta Stanislas Wawrinkas prestation i Australiska öppna 2014. Han slog ut världstvåan Novak Djokovic i kvarten, världssjuan Tomás Berdych i semin och världsettan Rafael Nadal i finalen. Det är vad som krävs för att man som spelare utanför den absoluta toppen ska vinna en Grand Slam – och Wawrinka lyckades. I och med segern är han den blott tredje spelaren som någonsin besegrat Nadal i en Grand Slam-final (Federer gjorde det i Wimbledon 2006 och 2007, Djokovic i Wimbledon 2011, US Open 2011 och Australiska öppna 2012).

För det får han inte bara en check på drygt 15 miljoner svenska kronor, utan dessutom ett rejält uppsving på världsrankningen: I morgon kan han titulera sig regerande mästare i Australiska öppna, världstrea och ny Schweizetta (Roger Federer halkar ner till plats sju).

Så otroligt välförtjänt.

Både för honom och för Norman.

Är det inte på tiden att vi lanserar ett nytt smeknamn, vid sidan av Stanimal Wowrinka?

STANINGNUS NORWRINKA.

(Okej, den ligger kanske inte helt rätt på tungan…)

Oavsett vad vi nu väljer att kalla vår nye världstrea: I salute you.