Ernests Gulbis är klar för kvartsfinal, på bekostnad av Roger Federer.

En bedrift som imponerar utan att övertyga – men som absolut inte förvånar.

Det finns ganska många ingångar till den här texten. Många olika infallsvinklar att angripa.

Som att Roger Federer på sätt och vis imponerade mer än Ernests Gulbis, nederlaget till trots. Eller att det som kunde ha varit 2-0 i set till Federer kanske snarare borde ha varit 2-0 i set till Gulbis och att 1-1 därför kändes fullt rättvist.

Det blir lätt så när matcher är så här pass dramatiska.

Så, i vilken ände börjar vi?

Jag vill hävda att Gulbis hade ett spelmässigt övertag under i stort sett hela matchen. Det passar Federer väldigt dåligt att möta den här typen av spelare, och särskilt när de är i bra form. Tempot i sig är inga bekymmer, men när han blir så tillbakapressad får han inte utrymme att styra spelet – vilket han ju vill.

Fördelen brukar vara att han bjuds på väldigt mycket gratispoäng, eftersom få spelare klarar av att spela så aggressivt och med så, generellt sett, små marginaler genom en hel match (knappt ens ett helt set).

Så även nu. Första set var en sådan bortslarvning att ”gulba bort ett set” borde bli ett allmänt vedertaget begrepp. Spolade ner en 4-2-ledning i toaletten och strimlade mer eller mindre på egen hand ett 5-3-övertag i tiebreak. Det var i mångt och mycket Gulbis som förlorade det setet – inte Federer som vann det.

Det är anledningen till att det kändes ”rättvist” när Federer misslyckades med att serva hem andra set vid 5-3, 40-15. Och backhandpasseringen efter schweizarens illa placerade smash vid just den poängen blev inte bara avgörande för setet, utan kanske också för hela matchen. En ordentlig smash från 2-0, var han. Bittert.

I tredje set visade sedan Gulbis hur rysligt effektiv tennis han kan spela, när allt klaffar (och huvudet är fastskruvat). I fjärde set var det i stället Federer som borrade hål i Gulbis defensiv och sprang fram till 5-2, då letten tog en medical timout (enligt uppgift för ryggbesvär). Osportsligt, säger vissa, eftersom det störde Federers matchrytm. Själv tycker jag att det främst är reglerna det är fel på. En begränsning som innebär att man bara får gå ut i omklädningsrummet för behandling i egna servegame vore kanske på sin plats, till exempel.

Hur det än är med den saken misslyckades Federer att serva hem setet, men fick en ny chans vid 5-4.

Femte set blev lite av en transportsträcka. Gulbis fick med sig ett tidigt break och hoppade sedan jämfota in i mål. Federer var aldrig riktigt nära och vid 4-1 kändes det hela klappat och klart. 6-7(5), 7-6(3), 6-2, 4-6, 6-3 blev matchsiffrorna, hur som helst.

Och nu till slutsatsen: Gulbis imponerade, men övertygade inte. Imponerade för att det trots allt handlade om en åttondelsfinal mot världens fjärde högst rankade spelare i en Grand Slam-turnering, för att han visade upp en variation i sitt spel som man inte är riktigt van vid och för att han inte per default havererade i viktiga lägen.

Varför inte övertygande?

För att Federer i ärlighetens namn inte gjorde en särskilt bra match, överlag. Spelmässigt påminde det ofta mer om 2013 års bleka upplaga av Federer. Jag tyckte redan i matchen mot Diego Sebastian Schwartzman att det såg lite kackigt ut och orosmolnen blev desto tydligare mot Dmitrij Tursunov.

Därför är jag nästan mer imponerad av Federer, att han lyckades hålla näsan ovanför vattenytan och mer eller mindre försvara sig fram till ett femte set (för det blev väldigt mycket försvarsspel för Federer den här dagen, trots att även han emellanåt visade prov på blixtrande offensiv).

Men att en Gulbis i kalasform ska behöva fem set för att städa undan en så pass svag Federer… Nej, jag tycker inte att det är så övertygande. Gulbis har tillräckligt hög kapacitet för att undvika sådana lägen som han hamnade i här (snudd på 0-2 i set, till exempel), men sätter ofta käppar i hjulet för sig själv. Om Federer spelat på samma nivå som under inledningen av året hade den här matchen kanske fått en annan utgång.

Mot Tomás Berdych (som plattade till John Isner i sin åttondel: 6-4, 6-4, 6-4) i kvartsfinalen blir det sannolikt andra bullar, men det får vi prata om vid ett senare tillfälle.

* * *

Novak Djokovic slukade stackars Jo-Wilfried Tsonga levande: 6-1, 6-4, 6-1.

Totalt sex game släppte han ifrån sig, alltså. Mot en spelare som för knappt ett halvår sedan var topp 10 i världen. Helt galet.

– Det var inte roligt för mig, summerade Tsonga matchen efteråt.

Jag kan tänka mig det, Willie.

* * *

Milos Raonic tuggar på. 6-3, 6-3, 6-3 mot Marcel Granollers – och kanadensaren är därmed klar för sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären.

Mycket mycket välförtjänt. Men samtidigt lite ironiskt att det sker just i Franska öppna, på grus.

Ska hur som helst bli oerhört intressant att se vad han kan åstadkomma.

* * *

Det blev till slut Andy Murray som krånglade sig vidare till åttondel i den där matchen som avbröts på grund av mörker. 3-6, 6-3, 6-3, 4-6, 12-10 mot Philipp Kohlschreiber.

Och Fernando Verdasco avfärdade Richard Gasquet enkelt: 6-3, 6-2, 6-3.

* * *

Oj, så bra hon är, Eugenie Bouchard!

När jag äntligen började tro på Angelique Kerber efter att ha varit skeptisk hela våren åkte hon på sin kanske största stjärnsmäll i år. Bouchard mosade henne fullständigt: 6-1, 6-2.

Jag har ju redan tippat Bouchard i semifinal på förhand, men kan hon gå hela vägen? Inte helt omöjligt. Inte som hon spelar just nu, i alla fall. Sen är det ju allt sånt där med nerver att ta i beräkningen, förstås. Men ändå. Oerhört imponerande.

* * *

Det blev en ganska tuff åttondel för Maria Sjarapova, precis som jag förutspådde – och hon var faktiskt lite illa ute. Två game från förlust, i alla fall. Men hon redde ju ut det där till sist och slog Samantha Stosur med klara 4-6, 6-4, 6-0.

Vinnarskalle.

* * *

Både Carla Suarez Navarro och Garbine Muguruza bärgade sina rutinsegrar. 6-3, 6-3 för Navarro mot Ajla Tomljanovic och 6-4, 6-2 för Muguruza mot hemmahoppet Pauline Parmentier.