• Toppseedade världselvan John Isner tog sig med mycket om och men vidare till omgång 2, efter seger över Xavier Malisse (7-6, 7-6). Isner dundrade in 13 servess.
• I kvartsfinalen möter John Isner Nikolaj Davydenko, som slog sjundeseedade Denis Istomin (6-4, 1-6, 6-3).
Brian Baker.
• Även hemmafavoriten Gilles Simon och spanjoren Nicolas Almagro svingade sig vidare till kvarten, efter segrar mot Grigor Dimitrov (6-3, 6-3) respektive Edouard Roger-Vasselin (7-6, 6-4). Simon möter Thomas Belluci och Almagro möter Steve Darcis i kvartsfinalen.
• Gårdagens stora bedrift stod onekligen Brian Baker för: I sin första ATP-turnering sedan US Open 2005 chockbesegrade amerikanen 13-rankade Gaël Monfils (6-3, 7-6). Matchen var 216-rankade Bakers andra grusmatch på ATP-nivå någonsin (den första var mot Sergiy Stakhovsky i omgång 1).
– Jag är väldigt väldigt exalterad. Det här är den första ATP-kvartsfinal jag någonsin tagit mig till. Att komma tillbaka och spela så bra på så kort tid, och att slå en spelare som varit så bra, det är fantastiskt, säger han till ATP.
I kvartsfinalen möter Baker Mikhail Kukushkin, som slog 26-rankade 19-åringen Bernard Tomic (3-6, 6-2, 7-5).
Chanserna att en fransman vinner Franska öppna är lika med noll.
I alla fall om man får tro världsfemman Jo-Wilfred Tsonga.
– Låt oss vara på det klara med en sak: Det finns inte en chans att en fransman vinner Roland Garros. Klarar man inte av att vinna en Masters 1000-turnering på grus så är det i princip omöjligt att vinna en Grand Slam, sa Tsonga nyligen till den samlade pressen i Rom under Italian Open.
Yannick Noah, som är den senaste fransmannen att vinna Franska öppna (1983), säger till franska L’Equipe att han är besviken på Tsonga efter uttalandet, enligt Tennis.com:
– Det är meningslöst att säga ”i år vinner jag”. Men att drömma om att vinna är okej. Det värsta är att inte ens drömma om att vinna.
Sofia Arvidsson har skrivit svensk tennishistoria.
För första gången sedan rankingen infördes 1973 är en kvinnlig spelare högst rankad i landet.
Forne världsfyran Robin Söderling, som lider av körtelfeber, störtdyker på ATP-rankingen och återfinns nu på plats 65 – medan Sofia Arvidsson är rankad 62 på WTA-rankingen.
– Ja, det känns ju lite speciellt att vara den svensk som ligger bäst även om anledningen till varför det blivit så inte är kul, säger hon till Svenska Dagbladet.
Arvidsson besegrade 30-rankade Peng Shuai (7-5, 6-3) i sin första match i Premier-turneringen Brussels Open i Bryssel. I nästa match möter hon 97-rankade Arntxa Rus.
Från och med i dag kommer ni varje vecka få chansen att testa era tenniskunskaper i Tennisbloggens officiella quiz! Frågorna kommer att fokusera på händelser under den gångna veckan och kryddas med minst en KLASSIKER-fråga – som helt enkelt är en fråga om ett aktuellt event sett i backspegeln.
Veckans premiärquiz lanseras i dag tisdag i och med den uppskjutna finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i Rom (spelades i går i stället för i söndags) men kommer sedan i regel att läggas ut varje måndag.
Frågor? Lämna en kommentar – annars ska det bara vara att köra!
Fyra manliga och fyra kvinnliga tennisspelare väljer att officiellt dra sig ur Franska öppna på förhand på grund av skador: Mardy Fish, Robin Söderling, Pere Riba och Pablo Cuevas samt Andrea Petkovic, Daniela Hantuchova, Agnes Szavay och Timea Basczinsky.
Har nog aldrig varit så här glad över att ha tippat fel förut.
Min huvudsyssla på Aftonbladet (nyhetsredaktör) hindrade mig tyvärr från att se den historiska finalen i Rom mellan herrarna Rafael Nadal och Novak Djokovic (7-5, 6-3), men min gissning är att den var alldeles alldeles underbar.
Särskilt för alla Nadal-fans därute, som fick bevis på att segern i Monte Carlo inte var en lyckosam engångsföreteelse.
Min glädje består framför allt i att Nadals seger rör om ordentligt i grytan inför vad som lär bli en episk upplaga av Franska öppna. Om världsettan hade besegrat ”Rafa” i Rom (igen) hade Djokovics självförtroende skjutit i höjden medan Nadals dito rasat ner i källaren, vilket gett ”Djoker” ett ordentligt försprång i jakten på nästa Grand Slam-buckla.
Nu känns utgången oviss igen. Nadal är favorit (ordningen återställd), tillsammans med Djokovic. Federer underdog i högform. Uddlös Murray trolig kvartsfinalist. Motiverad del Potro eller laddad Isner eventuell semifinalist med skrällpotential. Revanschsugen JuanMonaco bortglömd bubblare.
Inte särskilt mycket – och definitivt ingenting nytt.
– Det är bara en jobbig, stressande tanke att gå och fundera på när jag kan spela igen. Nu fokuserar jag bara på att må helt bra, sa han.
Inte heller att han tvingas ställa in hela sommarsäsongen (Wimbledon, OS, Båstad…) är någonting han ägnar särskilt mycket tankekraft på:
– OS är ju alltid speciellt, men det är som det är. Jag tycker inte att det är speciellt jobbigt att missa en enskild turnering. Samtidigt vet jag att när det blir bra så har jag fortfarande flera år kvar.
Jag: Hur lång tid kan gå innan du så att säga måste göra comeback, för att ha en ärlig chans?
– Chans till vad?
Jag: Att göra en relevant comeback. Tar det tre år kan det ju vara alldeles för sent, om man säger så.
– Jag kommer tillbaka när jag känner mig bra, oavsett om jag är 70 år då. Då får jag känna efter om jag är tillräckligt bra för att nå resultat.
Ja, det här var alltså inga direkt oväntade besked. Den tanke som gnager sig fast och dröjer sig kvar efter presskonferensen är Söderlings ovilja att spekulera öppet.
Självklart vill han komma tillbaka. Det vill ju vi också.
Och självklart är det en stressande situation han befinner sig i.
Och naturligtvis förvärras situationen av att nyfikna reportrar ringer då och då bara för att ställa den klassiska frågan ”Hur mår du?”.
Men just därför borde Robin Söderling ge lite mer matnyttiga besked än ”jag vill så gärna komma tillbaka” och ”säker kan man ju aldrig vara”.
Han, liksom alla vi andra i det där rummet den där stekheta sommardagen i Stockholms Kungliga Tennishall, vet att det finns ett bäst före-datum – det finns en deadline som inte får passeras om Söderling ska kunna göra en relevant comeback.
Och med relevant menar jag inget mindre än att han ska ha en ärlig chans. Inte bara en ärlig chans att ta sig tillbaka till toppen, utan en ärlig chans att göra någorlunda bra ifrån sig över huvud taget.
Om Söderling nöjer sig med att skvalpa runt på rankingens plats 50-60 i några år innan det är dags att kasta in handduken är det klart att han kan vara 70 när han gör comeback.
Men det är jag fullkomligt övertygad om att han inte gör. Om Söderling, med sin enorma vinnarskalle, gör comeback och efter några matcher inser att han aldrig lär komma i närheten av sin forna storhetstid så kommer han definitivt att ge upp – och då med äran i behåll.
Ja, att hålla den där äran intakt är till och med mer troligt om han ger upp innan en comeback som redan på förhand är dömd att misslyckas.
När infaller då denna absoluta deadline? ”Jag har förhoppningsvis många år kvar”, menar Söderling. Jag håller inte med – och är inte ens säker på att han själv tror det på allvar.
Söderling måste göra sin comeback absolut senast i inledningen av säsongen 2013, annars är loppet kört. Det är min bestämda uppfattning. Jag tror också att Robin i grund och botten delar den uppfattningen, kanske inte fullt ut men åtminstone delvis.
Och därför hade jag önskat en större öppenhet från Sveriges i dag enda stora tennisstjärna. I stället levererar han det här förvisso ganska roliga, men dräpande syrliga citatet:
– Ibland önskar jag att jag hållit på med bowling eller nåt, så jag hade fått vara sjuk ifred.
Klockan 15.00 i dag håller svenske stjärnan Robin Söderling presskonferens, där han bland annat ska prata om sin framtid inom tennisen. Jag är givetvis på plats, så följ presskonferensen på Aftonbladet, Sportbladet eller här i bloggen!
