Robin Söderling dementerar nu SVT:s uppgifter om att svensken tagit beslutet att ställa in hela säsongen.
”Jag har inte alls tagit något beslut att lägga ner denna säsongen. Däremot kommer det bli svårt att komma tillbaka i full form till sommaren”, skriver han på Twitter.
SVT har uppdaterat sin text efter Söderlings kommentar på mikrobloggen.
Finalen i Båstad förra sommaren kan ha blivit Robin Söderlings sista match.
Någonsin.
Den svenske stjärnan gav i dag det tunga, men inte alls oväntade, beskedet att säsongen är över.
– Robin är i dålig fysisk form, förklarar förbundets sportchef Johan Sjögren.
Frågan är om han någonsin kommer hitta tillbaka till den storform som en gång tog honom till världstoppen.
Andra har gjort det – världstvåan Roger Federer insjuknade för några år sedan i körtelfeber men tog sig tillbaka efter några månaders vila. Nye världstian Juan Martín del Potro plågades av skador efter US Open-segern 2009 och fick stora delar av säsongen 2010 spolierad, men har sedan dess jobbat sig upp i toppen igen.
Skillnaden?
Federers körtelfeber var lindrig, del Potro är ännu bara 23 år gammal.
Robin fyller 28 år i augusti. Klockan tickar.
Om Robin Söderling kommer tillbaka i januari 2013 har han inte bara varit borta från spel i ett och ett halvt år – han kommer att för länge sedan ha gått miste om seedade platser i Grand Slam-turneringar och Masters 1000-event, och ha fallit som en sten på rankingen.
En relevantare jämförelse är därför veteranen och forne världsettan Lleyton Hewitt, som kämpat i flera år för att ta sig tillbaka till toppen (i dag rankad 175).
Om Söderling tar sig an det otacksamma och tuffa arbetet kommer han vara runt 30 år gammal när han tagit sig tillräckligt högt på rankingen för att få tillbaka några av de fördelar eliten åtnjuter. Därför talar egentligen allt emot en relevant comeback.
Jag tror att sista kapitlet i framgångssagan Robin Söderling skrivs i dag.
Ett oerhört tråkigt besked inte bara för Söderling själv, utan även för svensk tennis. Vem ska ta hans plats?
Det står skrivet i stjärnorna.
Oerhört viktig seger för världstian John Isner, som bröt Philipp Kohlschreiber när denne servare för matchen vid ställning 5-4 i andra set. En ny förlust för amerikanen, som åkte ut redan i sin första match i Madrid, hade kunnat skjuta självförtroendet i sank – och på så vis effektivt spoliera hans chanser till stordåd i, säg, Franska öppna.
* * *
Tuffa matcher även för Stanislas Wawrinka och Bernard Tomic (som haft en tung säsong så här långt: 8-8 i matchfacit sedan Australiska öppna), som besegrade Robin Haase respektive Santiago Giraldo i tre set. Tomic möter en i det närmaste desperat Novak Djokovic, som föll i finalen mot Rafael Nadal i Monte Carlo och fick tidigt respass i Madrid. Djokovic behöver stärka sitt självförtroende med ett gäng segrar (och helst en titel) i bagaget innan han kastar sig in i Franska öppna – annars kan jakten på en äkta Grand Slam få ett abrupt slut i juni.
* * *
Synd att stjärnskottet Alexandr Dolgopolov tvingades bryta matchen mot Fernando Verdasco. Dolgopolov föll tungt mot Juan Martín del Potro i kvartsfinalen i Madrid (3-6, 4-6) med förklaringen att han ”inte hade tillräckligt med energi” efter tresetssegern mot Jo-Wilfred Tsonga.
* * *
Kul att Gaël Monfils börjat hitta formen efter sin långvariga skada. 6-4, 6-1 mot Alex Bogomolov Jr lovar gott. Blir intressant att se hur bra han står upp mot veteranen och Franska öppna-vinnaren 2003 Juan Carlos Ferrero senare i dag.
Mardy Fish, Andy Roddick och Kei Nishikori har redan dragit sig ur Rome Masters på grund av skador (”utmattning” i Fishs fall).
Nu kan även Madrid Masters-vinnaren och nye världstvåan Roger Federers medverkan vara i fara.
Federer avslöjade nyligen att han tog antiinflammatorisk medicin under tävlingsveckan i Madrid.
– Jag måste ta några dagar och känna efter och sedan fatta ett beslut. Sanningen är att jag har ont efter den här turneringen, säger han.
Sista ordet lär inte ha sagts om ”smurf-gruset” i Madrid.
Vid prisceremonin efter Serena Williams finalseger över Victoria Azarenka visade publiken tydligt sitt missnöje när turneringsdirektören Manolo Santana klev ut på banan.
– Skyll inte på honom, skyll på mig, säger turneringens ägare Ion Tiriac och tar Santana i försvar.
– Det har varit en tuff vecka för alla. Teknikerna har slitit hund till 05.00 på morgonen för att förbättra banorna. Att förhållandena inte varit perfekta är uppenbart, men det är samma för alla spelare. Vi försökte få adekvat studs men lyckades inte.
Tiriac proklamerade också att arrangörerna planerar att behålla gruset till nästa säsong – om ATP tillåter det.
– Jag vet inte när de tar ett beslut om det blåa gruset, men vi kan inte gå emot deras beslut. Spelarna borde tänka på tv-tittarna. Vi slåss för pengar, sponsorer och tv-tid. Studier visar att det är lättare att se bollen i och med det blåa, säger han.
* * *
Diverse experters och skribenters åsikter om gruset går isär, även om de flesta tycks vara emot. Jonas Arnesen skrev i SvD den 11 maj och 12 maj om Rafael Nadals hot om bojkott (den förstnämnda under rubriken ”Småaktigt, Nadal!”).
Jag håller i sak med Arnesen om det idiotiska i att göra hard court och gräs långsammare. Gräs ska vara snabbt, likaså hard court. Det hör ju till tjusningen med tennis – att man som spelare kan skräddarsy sin spelstil för endera underlaget. Att göra vissa hårda underlag i särskilda turneringar långsammare för att skapa dynamik går an tycker jag, men låt bli gräset.
Däremot håller jag som bekant inte med om att Nadal och Novak Djokovic är osportsliga gnällspikar som kritiserar gruset. Tvärtom tycker jag att det är viktigt att tennisens elit tar sitt ansvar och för spelarnas talan i sådana här sammanhang.
Och ja, det är samma för alla – det vill säga lika dåligt för alla. Upplevelsen för oss tittare blev därefter. Det stora problemet här var ju att ATP inte lyssnade på spelarna i tillräckligt hög utsträckning innan de fattade sitt beslut.
Gör om, gör rätt. För allas skull. Inte bara Nadals och Djokovics.
De har alla med avsky sparkat i det blåa gruset.
Men två av spelarna i Madrid har haft lättare än alla andra att anpassa sig till det förhatliga underlaget – och de stod slutligen racket mot racket i finalen.
Tomás Berdych med sin aggressiva spelstil och dominanta serve. Roger Federer med sin taktiska briljans, sina mjuka handleder och överlägsna precision.
Berdych stegade ut på det så utskällda ”smurf-gruset” med en tydlig matchplan – bestående av stenhårda servar, djupa cross court-grundslag och högt offensivt risktagande – som han följde till punkt och pricka.
Och just det blev den tjeckiske världssjuans fall.
Det går helt enkelt inte att gå ut mot Federer med en matchplan. När (snarare än om) plan A inte längre funkar måste en plan B plockas fram om man ska ha en chans mot tidernas bäste. Så länge marginalerna var på Berdychs sida hade han övertaget – men när Federer väl läst sönder nye världssexans spel och fått ordning på sitt eget var det inget snack om vem som skulle ta hem Madrid-titeln.
Segern innebär inte bara att ”Fed” tangerar Rafael Nadals rekord i antal Masters 1000-titlar (20) – han petar också ner rivalen från positionen som världstvåa.
Ytterst välförtjänt av en Federer som i finalen inte bjöd på en fläckfri uppvisning, men som så många gånger förr bjöd på precis så högklassig tennis som krävs för att vinna på den här nivån.
Ett viktigt delmål för racketkonstnären, som inte nöjer sig med mindre än att återta tronen och äntligen slå Pete Sampras klassiska rekord på 286 veckor totalt som världsetta (Federer ligger på 285).
Det är inte alls omöjligt att den drömmen förverkligas redan efter den här säsongens slut. Ja, det är till och med högst sannolikt med en Novak Djokovic som enbart har ögonen för Grand Slam – vilken kan bli kostsamt – och en Nadal som återigen besvärats av sina trasiga knän.
Vägen ligger öppen för Roger Federer.
Det blev ingen drömfinal mellan världsettan Victoria Azarenka och världstvåan Maria Sharapova – men en drömfinal blir det likväl.
Azarenka och 13-faldiga Grand Slam-vinnaren (27 om man inkluderar dubbeltitlarna) Serena Williams, numera världsnia, har mötts sju gånger genom åren, senast i US Open förra året (seger för Williams: 6-1, 7-5). Williams leder med 6-1 i inbördes möten – men deras hittills enda finalmöte vann Azarenka (i Miami 2009: 6-3, 6-1).
Båda har inlett säsongen urstarkt; Azarenka med fyra titlar och 29-2 i matchfacit, Williams med en titel och 17-2 i matchfacit.
Båda har också ångat på i Madrid och endast tappat varsitt set (mot Li Na respektive Caroline Wozniacki).
Bäddat för ett riktigt drama i dag, alltså.
Mitt tips? Det blir Williams som lyfter bucklan. Hon var iskall i gårdagens match mot Lucie Hradecká, som satte henne under ordentlig press i första set. Azarenka, å sin sida, var ojämn och visade tecken på enorm frustration när spelet inte stämde till hundra procent. Matchbilden hade kunnat se helt annorlunda ut om det inte varit för att Agnieszka Radwanska uppträdde så pass nervöst mot sin nemesis.
Kan Williams uppbåda samma stora tålamod och stabila returnerande har amerikanen segern som i en liten ask.
* * *
Roger Federer är i final.
Skönt att man åtminstone lyckas pricka in ett rätt i den där förhandsanalysen…
Om Rafael Nadal varit den som stått för motståndet hade den här finalen, av förklarliga skäl, varit en helt annan historia. Likaså om Juan Martín del Potro, som historiskt haft oerhörda problem mot tidernas bäste, hållit känslorna i schack och tagit sig förbi sin tuffa semifinal i går.
Men nu är det världssjuan (världssexan när ATP-rankingen uppdateras) Tomas Berdych som står på andra sidan nätet.
En för Federer lättläst spelare som bara lyckats avväpna racketkonstnären fyra gånger på 14 försök. Berdych har visserligen vunnit tre av de bådas fem senaste möten sedan 2010 och har varit en av dem som bäst lyckats anpassa sig till ”smurf-gruset” i Madrid.
Men till den lilla skaran hör också Roger Federer – och vid sidan av sin finalvana (Berdych har vunnit en i Masters-sammanhang, i Paris 2005, och förlorat en, i Miami 2010) har han dessutom en överlägsen drivkraft: Jakten på ATP-tronen.
Om Federer vinner i dag går han om Rafael Nadal, som förlorar 510 poäng i och med sin förlust mot Fernando Verdasco i omgång 3. Ett viktigt delmål för ”Fed”, som siktar på att slå Pete Sampras rekord på 286 veckor totalt som världsetta (Federer ligger på 285 veckor).
Vad ska kunna stoppa honom? Tomas Berdych?
Nej, jag tror inte det.
Ett glädjebesked för alla Federer-fans: Om racketkonstnären från Basel spöar världssjuan Tomas Berdych i morgondagens Madrid Masters-final innebär det inte bara att han tangerar Rafael Nadals rekord på 20 Masters 1000-titlar – han tar även spanjorens plats som världstvåa.
• Eftersom Nadal hade en finalplats att försvara men åkte ut redan i åttondelsfinal förlorar han 510 poäng på rankingen, och går från 9.615 till 9.105.
• Federer hade ”bara” en semifinalplats att försvara (vilket ger 360 poäng) och vid vinst i morgon går han således 640 poäng plus, från 8.520 till 9.160.
Ett delmål i Federers kamp att återta tronen (från Novak Djokovic, som i och med sin kvartsfinalförlust tappar 820 poäng och går från 12.020 till 11.200).
Bortsett från Federers lilla glädjeskutt sker det även lite andra kul grejer på rankingfronten efter helgen:
• Juan Martín del Potro plockar in 360 friska poäng i och med sin semifinalplats, vilket ger totalt 3.015 (ligger i dag på 2.655). Vilket innebär att argentinaren går förbi både John Isner (som åkte ut i omgång 2 och därför inte inkasserar några nya poäng) och Mardy Fish. ”Delpo” kommer alltså att kunna titulera sig världsnia när han vaknar upp på måndag. Strax bakom Janko Tipsarevic på rankingen…
• … som också går 360 poäng plus och landar på 3.180…
• … vilket är ungefär 800 poäng bakom världssjuan Tomas Berdych, som i dagsläget har 3.990 poäng. Oavsett om Berdych – som tog sig till kvartsfinal i Madrid förra året – vinner finalen eller inte så kommer han att gå om David Ferrer som stannar på 4.280. Om Berdych mot förmodan skulle vinna i morgon landar han på 4.810 – bara 75 poäng bakom världsfemman Jo-Wilfred Tsonga, som liksom förra året åkte ut i åttondelsfinalen.
Nya rankingen skulle alltså vid Federer-seger se ut så här:
Om jag nu inte har räknat fel, eller missat någon viktig detalj. Men ni säger till i så fall va? Bra, då kan jag sova gott i natt.
Roger Federer.
Behöver man egentligen säga något mer?
Jo, om inte annat så bara för det glada nöjets skull. Men, first things first:
* * *
Det brukar låsa sig för taktiska snillet Agnieszka Radwanska när det är sluggern Victoria Azarenka som står på andra sidan nätet. Så även i dag.
Världsettan klev ut på banan med enorm pondus och bärgade första set på knappt en halvtimme (6-2).
Andra set var Azarenka nära att slarva bort och tappade flera game i egen serve, innan hon till slut fullbordade segern (6-4).
– Agnieszka har en annorlunda spelstil. Hon tycker om att få dig att springa mycket, ändrar tempot och stör din rytm. Jag spelar mer aggressivt. Jag försöker ta kontroll. Vi har olika spelstil, och i dag kändes det som att jag spelade väldigt bra, säger Azarenka efter matchen.
* * *
Även världsnian Serena Williams såg stabilt ut i sin semifinal mot 105-rankade Lucie Hradecká. I första set dominerade de båda spelarna varandra i egen serve, och efter några olyckliga misstag från Hradecká i tiebreak sluggade Williams hem setet: 7-6(5).
Tiebreaket skulle komma att bli ödesdigert – Hradecká kollapsade totalt och Williams kunde enkelt spela hem andra set (6-0).
All heder åt Hradecká. Om hon lyckats hålla nerverna i styr och fixat tiebreak i första set hade matchbilden i andra sett helt annorlunda ut.
Serena Williams uppträdde dock avslappnat och var nästan omänsklig kylig i viktiga lägen.
* * *
Tomas Berdych stod för dagens överraskning. Och det är inte så mycket att han faktiskt vann över förhandsfavoriten Juan Martin Del Potro som förvånar – utan mer på sättet han gjorde det.
Del Potro såg orubblig ut i matchens inledning, dyrkade snabbt upp Berdychs försvar och bröt hans serve tidigt, samtidigt som han inte lämnade några luckor för Berdych att jobba på i egen serve.
Vid ställning 5-4 hade ”Delpo” chansen att serva hem setet.
Då hände någonting.
Plötsligt började världselvan missa sina förstaservar och Berdych bröt blankt. Världssjuan agerade sedan resolut i egen serve och tvingade fram ett tiebreak. Väl där var Del Potro i ruggig obalans (”He’s called The Tower – well, the foundation looks rather wobbley right now”, som tv-kommentatorn så poetiskt uttryckte det). Efter tjafs med domaren, enkla missar och allmän tjurskallighet vann Berdych det ändå jämna tiebreaket: 7-6(5).
Tjurskalligheten följde med Del Potro in i andra set, där han snabbt skaffade sig ett 2-0-underläge.
Då vände plötsligt argentinaren på en femöring och började leverera högklassig tennis igen – vid ställning 3-2 till världselvan trodde nog många att Del Potro skulle lyckas vända på steken, trots allt.
Men icke: Nya missar. Ny frustration. Nytt tjafs med domaren. Ett till tiebreak. Lite fler missar, lite mer tjafs, lite mer omoget uppträdande – och vips stod Berdych där som segrare efter 7-6(6) i andra set.
Så kan det gå när inte haspen är på.
* * *
Janko Tipsarevic hade ju en i det närmaste omöjlig uppgift i dag: Få stopp på Roger Federer.
Det visade sig mycket riktigt vara just det – omöjligt.
6-2, 6-4 blev setsiffrorna efter drygt en timmes spel. Tipsarevic bjöd förvisso på riktigt bra spel emellanåt, men vad hjälper det när mesta mästaren står för motståndet.
Finalen blir Federers fjärde i år, och han har vunnit de tre tidigare (Rotterdam, Dubai, Indian Wells). Vinner han i morgon går han om Rafael Nadal på rankinglistan, vilket lär innebär att ingen eller inget lär kunna stoppa honom – men mer om det lite senare.
Tittar på semifinalen mellan Victoria Azarenka och Abnieszka Radwanska och kommer att tänka på Ed McGrogans utmärkta krönika på Tennis.com/ESPN härom dagen. Läs den, om ni inte redan gjort det.
Den handlar i korthet om problematiken i att damtennisen ständigt nedvärderas (som i krönikan exemplifieras med att två av Venus Williams ”bästa segrar under säsongen”, mot Petra Kvitova i Miami och Simona Halep i Madrid, inte sändes i tv över huvud taget).
Jag håller med McGrogan på alla punkter – för att skapa större intresse för damtennisen krävs inte bara en uppgradering av reglerna för att synka bättre med herrarna (McGrogan belyser i sin krönika det idiotiska i att damspelare, till skillnad från herrspelare, inte förbjuds att kommunicera med sin tränare under match), utan också att man satsar på sporten.
Det håller inte att skylla på damtennisens ”svajiga kvalitet” – särskilt inte när den nu fått sig ett rejält uppsving det senaste året.
Så: Let’s pay attention to the girls, please.