Goda nyheter!

Enligt Svenska Dagbladet är tennisens rock ’n roll-stjärna Jo-Wilfried Tsonga klar för Stockholm Open i oktober.

Världssexan blir sannolikt turneringens stora affischnamn, men enligt SvD:s Jonas Arnesen jagar arrangörerna även världstian John Isner samt veteranerna Andy Roddick och Lleyton Hewitt.

De sistnämnda befinner sig knappast i karriärens zenit längre, men är kända namn som säkerligen kan dra publik.

Även titelförsvararen Gaël Monfils, som bjuder på nästan lika mycket show som sin landsman Tsonga, är klar för årets upplaga av Stockholm Open.

Att just toppspelaren Tsonga kommer är så klart oerhört glädjande. I Grand Slam-sammanhang har han flera gånger bevisat att han har kapaciteten att slå de största stjärnorna, inte minst i Australiska öppna där han nådde final 2008 (förlust mot Novak Djokovic) och Wimbledon där han vände ett 0-2-underläge mot Roger Federer i kvartsfinalen 2011. Han försvarade dessutom sin semifinalplats i årets upplaga av Wimbledon, men föll mot Andy Murray.

Delar man in rankingslistan i segment tillhör Tsonga den grupp spelare – tillsammans med bland andra världsfemman David Ferrer och världssjuan Tomás Berdych – som utgör det största hotet mot The Big Four i de stora turneringarna, men ännu inte nått ända fram i GS-sammanhang. Just Tsonga lyfts ofta fram som potentiell drakdräpare, speciellt i Wimbledon och US Open/Australiska öppna (som spelas på hans favoritunderlag hardcourt).

Särskilt glädjande är det förstås med tanke på det pressade schemat under hösten, till följd av sommarens London-OS, vilket helt omöjliggör att få hit storstjärnor som Roger Federer, Novak Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray.

Som icing on the cake tycker jag personligen (givet ovan nämnda omöjlighet att locka de allra största) att det bara finns en spelare som skulle kunna toppa bokningen av Tsonga: 2009 års US Open-vinnare Juan Martín del Potro. Restes visserligen en hel del frågetecken kring honom i Cincinnati, men visst känns det som att argentinaren är på väg tillbaka på allvar nu efter de tunga skadorna.

Hur som helst: grattis, tennis-Sverige. Efter en ganska avslagen Swedish Open kan vi nu få en riktigt het Stockholm Open som plåster på såren.

Sofia Arvidsson slog 107-rankade Melanie Oudin med 6–4, 6–1 och är således klar för andra omgången i New Haven, där hon möter forna världsettan Carolina Wozniacki (som spöade Ekaterina Makarova i raka set: 6-3, 6-3).

Ett ”nordiskt derby”, alltså. Wozniacki leder med 5-2 i inbördes möten och måste under alla omständigheter ses som favorit i deras möte. Men visst vore det otroligt kul för Arvidsson och svensk tennis om hon kunde få danskan på fall!

* * *

Forna världsnian Andrea Petkovic hade ingen lätt uppgift i New Havens första omgång. Petkovic, nu rankad 43, har tampats med svåra skador under stora delar av säsongen och hade inför matchen inte spelat på fyra månader.

Efter att ha missat tre månader från mitten av januari på grund av ryggproblem skadade hon sig på nytt i comebacken i Stuttgart i april. Vristskadan höll henne från tennisbanan i ytterligare fyra långa månader.

Mentalt verkar dock skadorna inte påverkat henne det allra minsta. I comebacken mot Timea Babos i New Haven var hon bara några poäng från att förlora i avgörande set vid ställning 4-5 – men kämpade sig tillbaka, vann åtta av nio poäng och bärgade sedan segern med setsiffrorna 6-3, 5-7, 7-5.

Otroligt starkt. Välkommen tillbaka, Petkovic!

* * *

Inga överdrivet oväntade resultat i Winston-Salem i går kväll/i natt. Förutom Donald Youngs seger, förstås.

Den amerikanska veteranfesten mellan Andy Roddick och James Blake slutade i ”A-Rods” favör: 7-6(6), 7-6(6).

Roddick avvärjde två setbollar i andra set och bärgade säsongens 20:e seger på drygt en och en halv timme. Roddick leder nu med 9-3 i inbördes möten mot Blake.

* * *

21-årige David Goffin slog tiondeseedade Viktor Troicki i tre set: 3-6, 6-4, 7-5. Första gången Goffin vinner två raka ATP-matcher sedan han nådde tredje omgången i Wimbledon.

Hoppas den vinnande trenden håller i sig för Goffin. Möter Julien Benneteau eller Lukasz Kubot i nästa omgång.

* * *

Även Robin Haase är klar för andra omgången efter seger över forne världstrean (och enligt egen utsago Haases idol) Nikolaj Davydenko: 6-2, 6-3. Haase har nu 19-20 i säsongsfacit.

Wow. Donald Young har vunnit en tennismatch. För första gången på ett halvår.

63-rankade Leonardo Mayer heter den olycksalige spelare som bröt Youngs 17 matcher långa mardrömssvit. 4-6, 6-3, 6-2 skrivs de snudd på historiska matchsiffrorna.

Knappt två timmar tog det för amerikanen att bärga sin första seger sedan Regions Morgan Keegan Championships i Memphis i februari, då han slog Grigor Dimitrov med 7-6(4), 4-6, 7-6(6).

Förmodligen inte Mayers roligaste dag på jobbet. Och raka motsatsen för Young. Stenen som nu lyfts från hans bröst lär ha vägt en jäkla massa efter alla de där förlusterna.

80-rankade amerikanen möter Feliciano Lopez i nästa omgång.

Ja, efter två avklarade Masters – mitt emellan Cincinnati Masters och US Open – spelas alltså 250-turneringen Winston-Salem Open.

En inte överdrivet prestigefull turnering, givet dess inte alltför gynnsamma plats i spelschemat, som i år faktiskt har ett oväntat bra startfält.

Världssexan Jo-Wilfried Tsonga är förstaseedad, världssjuan Tomás Berdych andradito. Världstian John Isner tredjeseedad.

Tre av världens just nu tio högst rankade spelare deltar alltså i årets upplaga av Winston-Salem Open. Det är otroligt överraskande med tanke på att det är en typisk klämturnering, snarare än uppvärmning inför US Open. De allra flesta toppspelarna väljer att vila och förbereda sig inför årets sista Grand Slam så här veckan efter två på varandra efterföljande Masters.

Men förutom överraskande är det också väldigt märkligt. Tsonga åkte visserligen ut i sin första match i Toronto (mot Jeremy Chardy) och ådrog sig sedan en märklig skada som tvingade honom att avstå Cincinnati. Fransmannen har tampats med en sviktande form efter Wimbledon och kanske känner han sig nödgad att spela fler matcher på hardcourt inför US Open, men hans val att ställa upp i den här 250-turneringen ter sig ändå en smula förbryllande.

Än mer chockerande är Berdychs beslut att spela i Winston-Salem. Världssjuan är visserligen i otroligt dålig form och har inte sett ut att trivas på en tennisbana sedan finalförlusten i Madrid, men att inte ägna den här veckan åt att förbereda sig inför US Open är väldigt konstigt. Åker han på ny chockförlust och tidigt respass lär självförtroendet (om möjligt) sjunka ännu mer och går han långt riskerar han att kliva in i US Open utan tillräckligt med tid att förbereda sig. Känns som en förlust hur det än blir.

Även Isners beslut är ett stort frågetecken. Visst, han ådrog sig en skada i Toronto-semin mot Richard Gasquet, men han har rimligtvis spelat tillräckligt mycket under sensommaren för att känna sig lagom matchfit. Är det så att Isner bedömer sina chanser att ta sig långt i US Open som så små att han lika gärna kan försöka plocka några pinnar i Winston-Salem? Högst oklart. Känns hur som helst som ett vågspel.

Att Andy Roddick ställer upp är svåranalyserat. Vill han hamstra enkla poäng? Känna av formen inför US Open? Oavsett är det en hög risk han tar, den forne världsettan, med tanke på skadeproblemen som kommit och gått de senaste åren – den senaste i Cincinnati (förlust i första omgången mot Jeremy Chardy). Så sent om för en vecka sedan tvekade amerikanen kring sin medverkan i Winston-Salem. Har han fortfarande känningar från ryggskadan han ådrog sig i Cincinnati är risken stor att han förvärrar snarare än förbättrar den inför US Open.

Att även fjärdeseedade Alexandr Dolgopolov närvarar i Winston-Salem ter sig en smula märkligt. Efter segern i Washington har han visserligen två raka förluster i första omgången (Toronto och Cincinnati), men med tanke på hans åkomma (Gilberts syndrom, som kortfattat påverkar hans uthållighet, bland annat) förstår jag inte riktigt varför han tar risken att slita ut sig så nära inpå US Open. Han har trots allt en åttondelsfinal att försvara från förra året.

Det är för övrigt fyra spelare i startfältet som vunnit turneringen tidigare: Isner (2011), Sergiy Stakhovsky (2010, då i New Haven), James Blake (2005 och 2007) och Nikolaj Davydenko (2006).

* * *

Har ju redan spelats några matcher, för övrigt. Inga skrällar direkt. Blake, som slog Albert Ramos i raka set (6-4, 6-3), möter Roddick i andra omgången. Kan bli ett lite intressant möte. Och så klart hett, med Winston-Salem-mått mätt.

Lottningen och resultaten hittills:

Worst-case scenario, om man nu kan kalla det så, inträffade alltså för Philipp Kohlschreiber i Kitzbühel. Efter segern över Filippo Volandri är nu den 23-rankade tysken klar för final mot 42-rankade Robin Haase.

Till saken hör att finalen spelas i dag lördag – dagen före hans öppningsmatch i London-OS.

Ett ytterst märkligt beslut att ställa upp i Kitzbühel, kan således tyckas. Har ännu inte fått någon klarhet i varför han som Tysklands ende singelspelare (tills Ivo Karlovic tvingades dra sig ur och ersattes av Philipp Petzschner) valde att ställa upp i denna lågstatusturnering på grus sedan jag sist skrev om det.

I och med finalen kommer Kohlschreiber för första gången i karriären att slå sig in topp 20 i världen på rankningslistan. Skäl nog att äventyra OS? Kanske, kanske inte.

I morgon får vi se hur bra han hunnit förbereda sig, när han möter Slovakiens Blaz Kavcic i första omgången.

Det pågår som bekant ett par ATP-turneringar (Los Angeles, Kitzbühel) och en WTA-turnering (Baku) denna vecka, lite i skymundan. Inte särskilt konstigt alls, med tanke på stundande OS.

Inte heller är det särskilt konstigt att tennisens stora stjärnor lyser med sin frånvaro i dessa turneringar (återigen med tanke på stundande OS) – Kitzbühels fyra affischnamn återfinns först på plats 23, 24, 42 och 45 på rankningen, till exempel.

Vad som däremot är konstigt är det faktum att toppseedade Philipp Kohlschreiber över huvud taget väljer att ställa upp i denna grusturnering i österrikiska Kitzbühel samma vecka som OS i London, som ju spelas på gräs.

Kohlschreiber är en på många sätt skicklig grässpelare som bland annat tog sig till semifinal i Halle efter seger över Rafael Nadal tidigare i sommar, och i Wimbledon svarade för sin bästa Grand Slam-prestation i karriären genom att nå kvartsfinal (förlust mot Jo-Wilfried Tsonga).

Som om inte det vore konstigt nog är Kohlschreiber dessutom den enda tyska spelaren på herrsidan som tävlar i tennisens singelturnering under årets OS.

Vad som är konstigast av allt?

Att OS-turneringen inleds innan turneringen i Kitzbühel (som till råga på allt är en 250-turnering med i år löjligt låg status) är över. Vilket alltså innebär att Kohlschreiber kan tvingas dra sig ur OS om han går långt i denna österrikiska grusturnering. Om han inte gör det har han ändå minimalt med tid att förbereda sig då OS drar i gång redan på lördag. Att spela på grus är ju knappast ett bra sätt att förbereda sig inför en grästurnering.

Så varför väljer då Kohlschreiber att spela i Kitzbühel? För att inkassera 250 enkla rankningspoäng och generera lite klirr i kassan? På grund av sponsoravtal? För att han av någon helt outgrundlig anledning prioriterar en 250-turnering helt dränerad på stjärnor, publik och status framför den hetaste OS-turneringen i mannaminne?

Ytterst märkligt. Blir således oerhört intressant att följa honom under de dagar som leder upp till de olympiska spelen i London senare i veckan. Turneringen som sådan är annars, tyvärr, en av de minst intressanta under hela året. Tillsammans med Los Angeles och Baku…

För er som missade finalerna i Gstaad, Hamburg och Atlanta kommer här lite sköna highlights och segerintervjuer:

Gstaad
Thomaz Bellucci – Janko Tipsarevic 6-7(6), 6-4, 6-2

Hamburg
Juan Mónaco – Tommy Haas 7-5, 6-4

Atlanta
Andy Roddick – Gilles Muller 1-6, 7-6(2), 6-2

… och det här kvalar in under kategorin Lustifikationer utanför banan under föregående turneringsvecka. Under en presskonferens med Andy Roddick precis i början av turneringen passerar landsmannen Mardy Fish den lokal där presskonferensen genomförs – och passar på att häckla sin nära vän lite. Givetvis med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe.

”I’m sorry, didn’t catch that…”

Höhö.

Forne världsettan Andy Roddick såg ut att vara riktigt illa ute mot Gilles Müller i finalen i Atlanta när han förlorade första set med utklassningssiffrorna 1-6.

Men hemmafavoriten, ivrigt påhejad av den amerikanska publiken, vägrade vika ner sig, tvingade fram en kvittering i tiebreak – och vann sedan avgörande set med överlägsna 6-2.

Titeln är Roddicks andra i Atlanta (den första i den numera nerlagda turneringen Verizon Tennis Challenge 2001 efter finalseger över Xavier Malisse), säsongens andra och karriärens 32:a.

Ett styrkebesked inför OS för 27-rankade Roddick, som nu tar ett skutt på morgondagens rankning.

En ATP-final återstår den här veckan: den mellan fjärdeseedade Andy Roddick och Gilles Müller i Atlanta i natt.

Natten till i dag besegrade Roddick landsmannen John Isner 6-4, 6-7(5), 6-4. Trots att Isner pangade in inte mindre än 26(!) servess var det Roddick som bäst tog till vara på sin tunga serve och vann 71 procent i förstaserve.

63-rankade Gilles Müller slog å sin sida Go Soeda med 6-4, 6-3 och är nu klar för sin första ATP-final sedan 2005 (i Los Angeles, förlust mot Andre Agassi).

Kan bli en oväntat intressant final. Roddick leder med 3-1 i inbördes möten (enda förlusten kom i US Open 2005). Müller har svaga 11-14 i säsongsfacit, medan Roddick svarat för en nästan mirakulös upphämtning efter den milt uttryckt knackiga säsongsinledningen. Roddick, som redan har en titel i Eastbourne under sommaren i bagaget, lär vilja boosta självförtroendet ytterligare inför stundande OS i London.

Det blev ingen andra raka titel för världsåttan Janko Tipsarevic.

I stället bärgade 60-rankade Thomaz Bellucci säsongens tredje titel – och karriärens andra i just Gstaad.

Bellucci förlorade ett jämnt första set, där kombattanterna bröt varandras serve två gånger vardera, i tiebreak (8-6). Brasilianaren svarade omgående och kvitterade efter 6-4 i andra set.

I tredje servade han stabilt och bröt samtidigt Tipsarevic två gånger – och vann slutligen matchen efter 6-2 i avgörande set. Bellucci dundrade in tio ess och tog vara på sex av sina totalt elva breakbollar i matchen, som var över på drygt på och en halv timme.

I och med segern fick Bellucci revansch efter förlusten mot just Tipsarevic i semifinalen i Stuttgart förra veckan.