Om vi vill börja i rätt ände i dag så måste vi börja i helt fel ände kronologiskt.

För den här matchdagen skulle komma att handla helt och hållet om Novak Djokovic mot Grigor Dimitrov. Världsettan mot framtidslöftet. Eller kolossen mot Wanda, om man gillar tv-spelsreferenser.

Till att börja med ska sägas att det inte är en slump att 21-årige Dimitrov pressar Rafael Nadal till tre set i Monte Carlo och sedan följer upp det med att fälla Djokovic i en tresetare i Madrid.

Dimitrov har verkligen rent spelmässigt allt som krävs för att nå riktigt högt, ja hela vägen upp till toppen till och med.

Det är i andra avseenden hans stora brister gör sin påminda.

Mot Djokovic visade han, precis som han gjorde under hela Monte Carlo, att han har mognat ordentligt. Han visade dock även prov på de där bristerna.

Fysiken. Balansen. Psyket.

Större delen av matchen spelade han helt rätt. Han försvarade sig sagolikt bra (särskilt slicen var grymt effektiv och lockade fram en hel del enkla misstag från Djokovic, speciellt på backhandsidan), servade mestadels oerhört stabilt, returnerade aggressivt och vårdade bollen i de längre duellerna på ett sätt han inte alls gjort de senaste åren. Han hängde inte bara med utan hittade dessutom lägena att slå winners eller fånga Djokovic på fel fot.

Känslan av att ett misstag från Djokovic ligger närmare till hands än ett från motståndaren är ganska ovanlig och uppstår nästan enbart när han möter Nadal, Roger Federer eller Andy Murray.

Men så i andra set, efter att för andra gången i matchen misslyckats med att fullborda ett break och inför tiebreak, kom krampen. Den som i princip alltid kommer för honom mot toppspelarna då bollduellerna blir längre och spelet mycket mer fysiskt krävande.

När Dimitrov först brände matchbollarna (visserligen i Djokovics serve) och sedan förlorade andra set kändes det verkligen som att det var godnatt för bulgaren.

Men han bet ihop och kämpade vidare, samtidigt som Djokovic slappnade av – och plötsligt var skrällen ett faktum: 7-6(6), 6-7(8), 6-3.

En skräll av enorma mått, som ni förstår (Dimitrov stod i runt 10,00 gånger pengarna inför matchen). Oerhört imponerande av 21-åringen att inte bara spela på en så hög nivå under hela matchen, utan framför allt att han höll nerverna i styr när han fick med sig ett tidigt break i skiljeset och sedan krigade sig ända in i mål.

I både första och andra set hade han ju inte huvudet med sig när det verkligen gällde – inte när han skulle fullborda viktiga servegenombrott, inte när han hade matchbollar i tiebreak.

Det ska också sägas att Novak Djokovic inte var i närheten av sitt bästa spelhumör. Till att börja med tycktes han inte trivas alls på banan. Han halkade omkring, fick inte riktigt fotfäste och kom väldigt ofta helt fel till bollen. Framför allt var den normalt så kassaskåpssäkra backhanden fullständigt horribel.

Men att han dessutom fortsatte nöta samma spel som bevisligen inte funkade… Alla som såg matchen måste ha noterat Djokovics frustration över domslut och ibland helt märkliga saker. (Som när Dimitrov krampar mitt under en duell i andra set och ger Djokovic världens friläge, som världsettan bränner – för att sedan börja gnälla på huvuddomaren som inte avbröt duellen på grund av Dimitrovs ”skada”. Väldigt konstigt.)

Inte bara stoppbollarna, som Djokovic nyttjade alldeles för sällan, utan även de allmänt kortare slagna bollarna var väldigt effektiva mot Dimitrov i slutet av andra och tredje set när energin började sina. Djokovic vann väldigt ofta poängen när han drog ner tempot och varierade slagen. Ändå fortsatte han bara att panga på från baslinjen, med en hel drös enkla misstag till följd.

Kanske stördes han av publiken, som inte direkt kan kallas sportslig. Upprinnelsen till åskådarnas agg mot världsettan var att han tog en nio minuter lång skadetimeout i andra set när Dimitrov först bärgat ett break och Djokovic sedan missat två egna breakbollar. Vid ställning 40-30 till Djokovic i bulgarens serve trampar han snett och grinar illa. Under pausen lindas hans – efter Davis Cup-mötet mot USA i april redan lindade – vrist om och han kör sedan vidare som ingenting.

Osportsligt, tyckte publiken – och började själva bete sig fruktansvärt osportsligt.

Sådant brukar normalt inte bekomma Djokovic, men det märktes att han inte alls var komfortabel ute på banan. Särskilt i tredje set kändes det som att han slog av helt och hållet på takten och bara lät hela matchen glida honom ur händerna.

Det förtar dock inte Dimitrovs prestation. I många avseenden var det verkligen han som gjorde Djokovic dålig. Fick honom ur balans, helt enkelt.

Men någonting annat störde världsettan, det tycker jag nästan är ställt bortom varje tvivel.

Nåväl. Blir intressant hur Dimitrov hanterar en eventuell match mot Stanislas Wawrinka (som lär slå Santiago Giraldo) i nästa omgång. Seger för Wawrinka där känns som årets lågoddsare, och det är inte alls konstigt med ett litet ”magplask” direkt efter en sådan total urladdning som vi i kväll fått bevittna.

* * *

Roger Federer spelade sin första match sedan Indian Wells.

Och den gick ju som på räls: 6-3, 6-3 mot Radek Stepanek. Ska bli väldigt intressant att se mer av världstvåan under veckan.

* * *

Det var inte bara Grigor Dimitrov som bjöd på skrällar under dagen, även om hans var den klart största. Till att börja med åkte Richard Gasquet på en tvärnit mot Daniel Gimeno-Traver: 7-5, 3-6, 6-4.

Och Milos Raonic gick på pumpen i en tresetsrysare mot Fernando Verdasco: 6-4, 2-6, 7-6(7). Samme Verdasco som för övrigt föll mot Raonic i SAP Open-finalen i San José 2011 och då önskade möta kanadensaren i en ”riktig tennismatch” på grus.

Hela matchen var en märklig historia, men framför allt tredje sets tiebreak, där en vilt stångande Verdasco vände ett 1-4-underläge och en utpumpad Raonic först räddade matchboll med ett servess för att i nästa stund bjuda på en till matchboll med ett dubbelfel.

* * *

Andy Murray fick större bekymmer än väntat mot Florian Mayer men avfärdade till slut tysken i raka set: 7-6(11), 7-6(3).

* * *

Juan Mónaco slog som väntat Janko Tipsarevic: 7-6(5), 6-3. Total misär för serben nu. Troligen bara en tidsfråga innan han halkar ur topp 10.

* * *

Alla dagens resultat:

Grussäsongen är i full gång och det har knappt hunnit bli ny månad innan säsongens andra Master på underlaget står för dörren. På herrsidan har Juan Martín del Potro tyvärr tvingats dra sig ur på grund av sjukdom, men annars bjuder Madrid Masters som vanligt på ett stjärnspäckat startfält.

Låt oss i vanlig ordning gå igenom lottningen:

HERRAR

ÖVRE HALVAN

Av bekvämlighetsskäl är ju bilden ovan som ni ser ett fullständigt turneringsträd – med sidor på den horisontala i stället för vertikala axeln – men av gammal vana väljer jag att skriva ”övre halvan” (vilket är den korrekta benämningen när trädet presenteras som det gör här) i stället för ”vänstra halvan” eller något annat konstigt. Ni förstår säkert.

Nåväl.

Som av en ren slump har rivalerna Novak Djokovic och Rafael Nadal hamnat på varsin halva. Dessutom har världstvåan Roger Federer återigen fått den stora nitlotten (Nadal, alltså), medan Djokovic fått den på underlaget klart svagare Andy Murray.

Ska bli väldigt intressant att se hur lotten faller i Rom.

Djokovic har hur som helst fått den knepigaste lottningen av toppspelarna. Redan i första omgången kan han möta framtidslöftet Grigor Dimitrov. En match han med största säkerhet vinner, men om bulgaren kan ställa till besvär för Nadal i Monte Carlo kan han sannolikt göra det mot Djokovic i Madrid.

Största bekymret för världsettan är dock Stanislas Wawrinka, som han kan (och lär) stöta på redan i tredje omgången. Att Wawrinka skulle förlora mot Marius Copil eller Martin Klizan/Santiago Giraldo känns knappast troligt, om nu schweizaren inte är sliten efter de senaste veckornas spelschema.

En match mellan Djokovic och Wawrinka har åtminstone på papperet potential att bli en av turneringens bästa. Wawrinka har tveklöst kapaciteten att ställa till med en skräll, men spontant känns det som ett överkomligt hot för Djokovic. Jag misstänker att serben kommer lägga sig på en ganska hög nivå direkt för att snabbt hitta sin spelrytm – och på så vis vara både väl förberedd och mentalt/fysiskt fräsch inför en eventuell final mot Nadal.

Wawrinka känns faktiskt som det enda riktiga hotet mot Djokovic på vägen mot final. Jo-Wilfried Tsonga kan så klart störa honom i kvartsfinalen, men inte mer. Milos Raonic? Inte alls omöjligt att han tar sig till kvartsfinal, varken Nikolaj Davydenko i första omgången eller Fernando Verdasco i andra är direkt skräckinjagande spelare (Verdasco visserligen generellt en bättre grusspelare, men har verkligen varit under isen den senaste tiden). Mot Djokovic har dock 22-åringen inte mycket att sätta emot.

Sett till lottningen borde Tomás Berdych stå för motståndet i semifinalen. Sam Querrey/Jerzy Janowicz i öppningsmatchen borde inte innebära några större problem, därefter troligen Juan Mónaco. Eller kanske Kevin Anderson. Janko Tipsarevic? Nja. Tuff lottning för honom – möter Mónaco redan i första omgången. Åker förmodligen ut direkt.

Andy Murray borde rimligtvis kunna kämpa sig fram till en kvartsfinal, men han kan lika gärna ryka mot Jeremy Chardy i åttondelen (om nu inte otroligt formsvage Gilles Simon slår Chardy i andra omgången – då känns Murrays kvartsfinalplats relativt säkrad).

Noterar för övrigt att Horacio Zeballos återigen förlorat en match i första omgången, den här gången alltså mot Jeremy Chardy.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Stanislas Wawrinka, Milos Raonic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Jeremy Chardy.

* * *

NEDRE HALVAN:

Nadal verkar trivas ypperligt i Madrid i år och är nog gladast av alla över att fjolårets blåa (och snabba/halkiga) smurfgrus är ett minne blott.

Och lottningen? Tja, den ser helt okej ut. Mot Benoit Paire/Joao Souza i öppningsmatchen handlar det mest om hur få game han tappar och Nicolás Almagro – som sannolikt står för motståndet i åttondelsfinalen – kan han typ inte förlora mot, vilket uppvisningen i Barcelona är ett bra kvitto på.

I den här sektionen ska det bli mest intressant att se vad Tommy Haas och jokern Tommy Robredo kan ställa till med nu när David Ferrer är så pass mycket ur gängorna (okej, en final i Portugal är knappast att betrakta som dåligt, men han har verkligen inte varit i sitt livs form de senaste veckorna).

Att världsfyran skulle förlora mot Denis Istomin/Xavier Malisse i öppningsmatchen känns i princip helt uteslutet, men redan i åttondelsfinalen kan han alltså möta Haas, Robredo, Marcos Baghdatis eller Andreas Seppi. Av de fyra är Robredo och Seppi mest namnkunniga på grus, men Haas den generellt starkaste spelaren.

Om inte Haas får soppatorsk nu efter en intensiv vecka i München tror jag att han har störst potential att skrälla mot Ferrer, tätt följd av Robredo. Tror därför att det blir någon av dessa herrar som ställs mot spanjoren i åttondelen.

Ser helst Haas i en kvartsfinal mot Nadal, faktiskt. Vore intressant att se hur han skulle hantera gruskungen i Spanien – på grus.

I sektionen under har Roger Federer en till synes enkel resa mot kvartsfinal. Nu har vi som bekant inte sett världstvåan på en tennisbana sedan Indian Wells way back in mars, men ingen av de spelare han kan ställas emot i de första omgångarna utgör några hot mot schweizaren på grus.

Av dessa är Kei Nishikori tveklöst den med störst kapacitet, men han är inte alls lika bra på grus som på hardcourt och gräs. Skulle inte förvåna mig om Jürgen Melzer eller Marcel Granollers står för motståndet i åttondelsfinalen.

I kvarten borde rimligtvis världsnian Richard Gasquet stå på andra sidan nätet. Han är en kompetent grusspelare och dessutom i bra form.

I övrigt kan noteras att wildcard Pablo Andújar slog Marin Cilic redan i första omgången. Oväntat, måste sägas. Har man väl fått en sådan seger under bältet rullar det lätt på och som wildcard har man absolut ingenting alls att förlora, så inte alls omöjligt att han tillryggalägger fler skrällar innan han åker på en tvärnit (mot Federer?). Kan dessutom bli en intressant första omgång mellan Guillermo Garcia-Lopez och John Isner.

Men ja, svårt att inte hålla Gasquet som favorit till kvartsfinalen mot Federer. Och då borde Federer ha hunnit bli varm i kläderna.

De går vidare till semifinal: Rafael Nadal, Roger Federer.
Skrällvarning: Tommy Haas, Tommy Robredo.
Bubblare: Pablo Andújar, Richard Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Djokovic slår Berdych.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

En eventuell final mellan Nadal och Djokovic kan verkligen gå precis hur som helst, så det där är egentligen en ren gissning. Svårt att spekulera innan man sett mer av båda under turneringens gång, så små är marginalerna.

Tyckte ändå att Nadal höjde sig ytterligare en nivå i Barcelona efter det svidande nederlaget i Monte Carlo. Förväntar mig en betydligt jämnare finaldrabbning den här gången.

* * *

Får återkomma med damernas lottning under morgondagen.

Nu när grussäsongen har kommit i gång på allvar känns det som att analysera spelarna på samma sätt som vi för en tid sedan gjorde med turneringarna.

Helt enkelt: Grussäsongens vinnare och förlorare.

Tänker börjar med hela topp 10-segmentet, för att sedan fortsätta med särskilt utvalda spelare som antingen har en del att vinna eller en del att förlora under våren. Aktuell rankning inom parentes.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1)

Att världens just nu bästa tennisspelare behärskar alla underlag har det inte rått någon tvekan om på väldigt länge, och i söndags vann han sin tredje grusfinal över rivalen Rafael Nadal på kungens ”hemmaplan” (som Monte Carlo ju är, trots att det är Djokovic som rent fysiskt bor där).

Hans start på den europeiska grussäsongen är därför att betrakta som strålande, och han har all anledning att se fram emot resten av våren.

Både i Madrid (kvartsfinal i fjol) och Rom (final) har han färska poäng att inkassera och på så vis befästa sin position som världsetta inför Franska öppna. Räknar kallt med att han når final i alla tre oerhört prestigefulla tävlingar.

Enda smolket i bägaren kan vara en eventuell kvarts- eller semifinal mot Nadal i Franska öppna, eftersom spanjoren med stor sannolikhet kommer att vara femteseedad. En så ”tidig” förlust innebär inte bara tappade poäng utan också ett sargat självförtroende.

Djokovic lär få fler chanser att bärga sin efterlängtade titel på Roland Garros om han misslyckas även i år, men personligen tror jag att det är enormt viktigt för honom att vinna den redan nu. Gör han inte det så kan det påverka resten av hans säsong negativt – på samma sätt som (bland annat) fjolårets finalförlust påverkade hans prestationer under sommaren.

PROGNOS: Når final i både Madrid och Rom, där enda riktigt stora hotet är Rafael Nadal. Så även i Franska öppna, där ett möte mellan rivalerna kan komma tidigare. Tror på minst en titel för superserben (exklusive Monte Carlo).

* * *

ROGER FEDERER (2)

Har inte spelat en match på touren sedan kvartsfinalförlusten mot Nadal i Indian Wells eftersom han inför säsongen strök Miami ur sitt schema – vilket resulterat i en två månader lång semester.

Först i Madrid får vi se racketkonstnären igen, där han går in som titelförsvarare. Tror dock inte att han upprepar sin bedrift från förra året, då han slog Tomás Berdych i finalen. Madrid är visserligen något snabbare än övriga Masters-turneringar på grus, men inte lika mycket som förra året (då det blåa smurfgruset fick turneringen att likna hardcourt-tennis på andra sätt än bara rent estestiskt).

I Rom var han i semifinal förra året. Betydligt större chans att han försvarar de poängen än i Madrid, men på det hela taget blir grussäsongen 2013 en förlustaffär för Federer – dock inte så pass mycket att han trillar ur toppkvartetten. Hade i och för sig inte spelat överdrivet stor roll om han gjort det eftersom Wimbledon använder sig av ett unikt och egenkomponerat seedningssystem. Viktigare för Federer att få bra seedning där än att samla poäng på grus.

PROGNOS: Blir inga titlar för Federer under grussäsongen, såvida inte både Djokovic och Nadal tvingas stå över någon turnering på grund av skada. Semifinaler i Madrid och Rom ska han dock mäkta med. Semifinal i Franska öppna känns inte helt givet, men ser inte heller någon självklar utmanare. På det hela taget innebär det ändå tappade poäng på världsrankningen, vilket kan bli kostsamt under hösten.

* * *

ANDY MURRAY (3)

Trots att han har alla verktyg i lådan för att lyckas på grus så gör han väldigt sällan det. Av totalt 26 titlar i karriären har inte en enda bärgats på grus. Faktum är att Murray aldrig någonsin ens har nått en final på underlaget.

Vilket också är den största anledningen till att han ännu inte varit i närheten av att utmana aktuell världsetta (just nu Djokovic, som bekant). Han samlar helt enkelt på sig alldeles för få poäng under den så viktiga europeiska grussäsongen.

I Monte Carlo blev det respass i åttondelsfinal. Barcelona Open, som pågår i skrivande stund, valde han att stå över (vilket innebär att han tappar 90 poäng). Madrid valde han att stå över förra året, så där har han en hel del färska poäng att spela om.

Det är nog den turneringen som Murray får lägga sitt krut på, förutom Franska öppna. I Rom lär han försvara sina poäng (åttondelsfinal förra året), men tveksamt om han spelar in några nya.

Enligt uppgift stannade Murray kvar i Monte Carlo efter förlusten och hårdtränade flera timmar om dagen med sitt team. Det bådar så klart gott, men skotten måste göra stora förändringar i sitt spel för att anpassa det till underlaget. I dagsläget är han långt ifrån att utmana om titlarna.

Och Franska öppna? Well, där har han ”bara” en kvartsfinal att försvara, men det finns en hel drös kompetenta grusspelare på touren som kan sätta käppar i hjulet för honom på Roland Garros. Förra året var det David Ferrer, men det kan lika gärna vara en lägre rankad spelare som stoppar honom i år.

PROGNOS: Plockar större delen av sina poäng Madrid. I Rom kan han mycket väl ta sig till kvarts- eller semifinal beroende på hur lotten faller, men han är knappast en utmanare till någon av de två titlarna. Om all den hårda träningen faller väl ut (och lottningen är lyckosam) kan han på sin höjd upprepa sin bedrift från 2011 och ta sig till semifinal i Franska öppna, men det känns i dagsläget ytterst oklart om han ens försvarar sin kvartsfinalplats från 2012.

* * *

DAVID FERRER (4)

Hade i vanlig ordning varit en av grussäsongens stora vinnare. Det är på våren och sommaren som Ferrer gör sig själv allra störst rättvisa, och på gruset brukar Big Four temporärt utökas till en Big Five.

Nu verkar det dock som att evighetsmaskinen plågas av skada och åkte i dag på en riktig stjärnsmäll när han förlorade mot Dimitrij Tursunov redan i öppningsmatchen på hemmaplan i Barcelona. Frågan nu är om han kommer kunna gneta ihop tillräckligt med poäng för att hålla avståndet till Nadal inför Franska öppna (som lär krympa efter den här veckan).

Väl där har han en semifinalplats att försvara. Mycket möjligt att han gör det. Trots att han inte varit i överdrivet bra form under säsongsinledningen så har han hittills bärgat två titlar (Buenos Aires, Auckland) och två ”silver” (Acapulco, Miami). Vilket är väldigt imponerande och visar prov på både hög lägstanivå och stabilitet.

Ska han försvara sin semifinaplats förutsätter det förstås att han återhämtar sig snabbt från skadan – vilket han förhoppningsvis gör.

PROGNOS: Tappar viktiga poäng i Barcelona, men är han bara fri från skada i Madrid och Rom så ska han försvara sina poäng där. I Madrid kan han mycket väl gå till semifinal (kvart i fjol). I Franska öppna har han goda chanser att försvara sin semifinalplats, men det beror lite på hur hans lottning ser ut.

* * *

RAFAEL NADAL (5)

Att påstå något annat än att the king himself är en av grussäsongens stora vinnare vore givetvis tjänstefel.

Men.

Ja, det finns ett men den här gången.

Nadal har oerhört mycket poäng att försvara under våren: Titlar i Monte Carlo, Barcelona, Rom och Franska öppna (samt åttondelsfinal i Madrid) förra året. Han har redan tappat poäng efter Monte Carlo, och det kan bli ännu fler i framför allt Rom. I Madrid borde han rimligtvis förbättra sitt resultat från ifjol, men frågan är om det räcker för att ta tillbaka positionen som världsfyra inför Franska öppna.

Troligen inte, eftersom det i dagsläget skiljer 1,000 poäng mellan honom och landsmannen David Ferrer. Ferrer lär visserligen tappa mark gentemot Nadal efter sitt tidiga uttåg i Barcelona, men har fortfarande en ledning på över 700 poäng om Nadal försvarar sin titel.

PROGNOS: Idel finaler. Med tanke på hur enormt stark hans comeback varit hittills (tre titlar på fem finaler) håller jag det för troligt att han når final i Barcelona, Madrid och Rom – förutsatt att han inte tvingas möta rivalen Djokovic redan i kvarts- eller semifinal i någon av turneringarna. Stor risk för förlust i så fall, med tanke på Djokovics goda form och imponerande insats i Monte Carlo. Även Franska öppna kan bli en lite knepigare historia än vanligt för Nadal eftersom han i värsta fall kan seedas först som nummer fem även där. Oavsett kommer grussäsongen, när den är över, att bokföras som ännu en imponerande vår för The King of Clay – bara han håller sig hel och frisk.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6)

En stabil men inte briljant grusspelare. Får ju inte lika hög utdelning i serven och offensiven som på snabbare banor, men med Berdychs tunga grundspel sätter man mycket press på motståndaren oavsett underlag. Rör sig dessutom väldigt bra för sin längd och har ett tillräckligt solitt försvarsspel för att röna framgångar på grus.

I Barcelona samlar han på sig en del färska poäng men har sedan en finalplats att försvara i Madrid.

Där blir det poängtapp. Kvartsfinal ska han mäkta med, men frågan är om han ens tar sig till semifinal. Finns många under honom som hotar, och spelarna i toppskiktet rår han inte på (bortsett från Murray).

PROGNOS: I Rom har han bara kvartsfinal att försvara, vilket han lär göra. I Franska öppna förra året tog han sig till åttondelsfinal, en ganska blygsam bedrift som han rimligtvis bör upprepa. På det hela taget blir dock grussäsongen 2013 +-0 för Berdych, om inte till och med en förlustaffär.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO (7)

Säsongsinledningen har varit bergochdalbana för världssjuan. Finalen i Indian Wells följdes upp med en förlust mot Tobias Kamke i öppningsmatchen i Miami. Har till och från klagat på smärtor i handleden, vilket ju som bekant spolierade hela hans säsong 2010.

Argentinaren har en del poäng att försvara under våren (semifinal i Madrid, åttondel i Rom, titel i Estoril, kvartsfinal i Franska öppna), men kommer å andra sidan ha högre seedning i årets upplaga av de tyngre turneringarna.

Till syvende och sist tror jag att del Potro kommer att bli en av grussäsongens vinnare, eftersom han sannolikt kommer att gå om Tomás Berdych på världsrankningen under våren – och på så vis ta ett kliv närmare topp 5. Berdych spelar visserligen in färska poäng i Barcelona, men har å andra sidan mycket att försvara under våren.

Tror dessutom att del Potro blir en av dem som kan dra mest nytta av en skadedrabbad David Ferrer.

PROGNOS: Plockar tillräckligt mycket poäng för att vrida positionen som världssexa ur händerna på Tomás Berdych. Försvarar troligen sin titel i Estoril men är inte en av huvudutmanarna till de tyngre bucklorna.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (8)

Det intressanta med Tsonga är att hans spel är anpassat för hardcourt och gräs, men funkar även bra på grus. Jag tror att det beror på att han tvingas jobba mycket mer för poängen på grus och därför rent generellt spelar enklare – och mer effektivt. Han svävar helt enkelt ut för mycket och tar för stora risker på snabbare underlag.

Hur det än är med den saken så brukar fransmannen leverera helt okej under grussäsongen. I Monte Carlo förra veckan tog han sig till semifinal, vilket blev en plusaffär (kvartsfinal i fjol).

I Madrid och Rom har han en åttondelsfinal respektive semi att försvara, vilket känns fullt överkomligt. Att han försvarar sin kvartsfinal i Franska öppna känns däremot mer osäkert. Troligt att det tar stopp redan i tredjerundan eller åttondelsfinalen, beroende på hur lottningen (och dagsformen) ser ut. Tsonga har helt enkelt inte blivit en stabil kvartsfinalist i Grand Slam-sammanhang än.

PROGNOS: Lär inte bli några titlar för fransmannen, men däremot går han plus rent poängmässigt – dock inte tillräckligt för att hota Berdych/del Potro om sjundeplatsen på världsrankningen. Kan till och med vara så att positionen som världsåtta hänger löst.

* * *

RICHARD GASQUET (9)

Jetsetaren Gasquet påbörjade sin omvandling förra året och har sedan fortsatt på inslagen väg. Han har hittills förbättrat sina resultat i årets tre första Masters jämfört med 2012 (åttondel i Indian Wells, semi i Miami, kvart i Monte Carlo).

I Madrid och Rom har han en tredjerunda respektive kvartsfinal att försvara – vilket han borde mäkta med utan större problem, till och med inkassera några extra färska poäng. Gasquets defensiva allroundspel lämpar sig bra för grus, och när han nu dessutom förbättrat sin uthållighet avsevärt kan han bli svårstoppad.

I Franska öppna tog han sig förra året till åttondelsfinal (vilket han faktiskt gjorde i samtliga Grand Slam-turneringar) men med tanke på den stabilitet han redan visat upp under säsongsinledningen håller jag det för troligt att han nu når sin första GS-kvartsfinal sedan 2007 (semifinalförlust mot Roger Federer).

Har även en finalplats i Estoril att försvara men har valt att stå över den turneringen i år. Det poängbortfallet har han dock redan tjänat in i Monte Carlo (kvartsfinal i en Master ger 180 poäng, final i en 250-turnering ger 150). Gasquet blir därför på det hela taget en av grussäsongens vinnare.

I bästa fall kan han till och med ha gått om Tsonga på världsrankningen, men det tror jag dröjer till sommaren.

PROGNOS: Går långt i både Madrid, Rom och Paris. Samlar på sig ett gäng nya poäng och minskar avståndet till Jo-Wilfried Tsonga på världsrankningen, men en eventuell passering lär inte ske förrän efter Franska öppna.

* * *

JANKO TIPSAREVIC

Har bitit sig fast inom topp 10 i ett och ett halvt år men har nu tappat två placeringar sedan april 2012. Säsongsinledningen har varit fullkomligt bedrövlig för serben.

I Madrid har han en semifinal att försvara, vilket han med största sannolikhet inte kommer att göra. I Rom blev det dock respass redan i andra omgången 2012, men det är likväl ytterst tveksamt att hans prestationer i dessa båda turneringar tillsammans ska överstiga hans 370 inspelade poäng förra året (kvartsfinal i båda tävlingarna ger 360).

Han gick till kvartsfinal i Barcelona förra året men har i år i stället valt att spela BRD Nastase Tiriac Trophy i Rumänien. Förmodligen ett bra val, för med några segrar under bältet kan det flyende självförtroendet återvända.

Har ändå svårt att se hur grussäsongen 2013 ska bli en vinstaffär för Tipsarevic. I stället finns faktiskt risken att han trillar ur topp 10.

PROGNOS: Likt Andy Murray har Tipsarevic alla spelmässiga kvaliteter för att lyckas på grus, men har förtvivlat svårt att leverera på underlaget. Fullt möjligt att han förlorar sin position som världstia efter våren.

* * *

MARIN CILIC (11)

Kroaten får som mest utdelning på sitt tunga grundspel på snabbare underlag, men är en hyfsat stabil grusspelare (rent statistiskt bättre än Tipsarevic). Åkte ut i tredje omgången i Madrid och redan i förstarundan i Rom, så har en del poäng att spela in.

I Franska öppna blev det förlust i tredje omgången, och han bör försvara de poängen. Med tursamma lottningar i alla tre turneringar har han kapacitet att ta sig till åtminstone en kvartsfinal, så grussäsongen borde rimligtvis bli en plusaffär för Cilic.

PROGNOS: Gör inga större avtryck i någon av turneringarna men tillryggalägger en stabil vår och hotar Tipsarevic om positionen som världstia.

* * *

STANISLAS WAWRINKA (17)

En av säsongsinledningens utropstecken. Har visserligen blandat och gett efter Australiska öppna, men på det hela taget har han svarat för en riktigt stark öppning på året. Rekryteringen av Magnus Norman som coach tror jag dessutom är ett genidrag, och det samarbetet kommer säkerligen bära frukt redan under våren.

Wawrinka tog sig till åttondelsfinal i Madrid, Rom och Franska öppna förra året. I år bör han betraktas som ett av de största hoten mot Big Four i samtliga turneringar och det är faktiskt mycket troligt att han når sin första kvartsfinal i Franska öppna.

Med tanke på den grymma form han visat upp de senaste veckorna blir Wawrinka en av grussäsongens vinnare.

PROGNOS: Försvarar sina poäng från förra året och har goda chanser att nå kvartsfinal eller längre i både Madrid och Rom. I Franska öppna kan han mycket väl nå sin första kvartsfinal i karriären.

* * *

FABIO FOGNINI (24)

I vanlig ordning drar jag motvilligt förhastade slutsatser efter enstaka succéer (lex Horacio Zeballos, Jerzy Janowicz) men i Monte Carlo visade Fognini vilken enorm kapacitet han besitter, särskilt på grus.

Startfälten är visserligen tuffare i Madrid och Rom, men där åkte han ut i första respektive andra omgången förra året och borde därmed kunna spela in en del färska poäng.

Vi ska däremot inte inbilla oss att han blommar ut till den fullfjädrade stjärna man kan få för sig att han är när han i sina bästa stunder bjuder på bländande tennis. Trots segrarna över Berdych och Gasquet (och förlusten mot Djokovic) i Monte Carlo har 25-åringen blygsamma 3-22 i matchfacit mot topp 10-spelare.

Tack vare semifinalplatsen i Monte Carlo är grussäsongen 2013 redan en vinstaffär för italienaren, men för att den ska räknas som en fullödig succé krävs inte bara att han bjuder på enstaka stormatcher – han måste även stabilisera sitt spel generellt. Är tveksam till att det sker redan under våren.

PROGNOS: Lär inte upprepa sin bedrift i Monte Carlo men kommer på det hela taget att förbättra sina resultat gentemot fjolåret.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Precis som med Fabio Fognini är det klokt att inte dra på alltför stora växlar efter Dimitrovs uppvisning i Monte Carlo (slog Tipsarevic i raka set i andrarundan och pressade Nadal till tre i kvarten). I Barcelona blev det respass direkt i öppningsmatchen efter förlust mot Tommy Robredo.

Dimitrov har dock en förmåga att prestera sin allra bästa tennis på grus, och med tanke på att han redan imponerat under säsongsinledningen ser det onekligen ut som att hans rankningsklättring fortsätter spikrakt uppåt.

I Madrid och Rom har han inga poäng att försvara och i Franska öppna åkte han ut redan i andra omgången förra året, vilket innebär att han kan spela in en hel del nya poäng under våren. Håller det för troligt att han når åttondelsfinal eller bättre i antingen Madrid eller Rom.

Franska öppna är dock en helt annan spelplan och i Grand Slam-sammanhang har han aldrig tagit sig förbi andra omgången. Vore så klart väldigt kul om han gjorde det på just Roland Garros i år, men det beror helt och hållet på dagsform och lottning.

PROGNOS: Fortsätter klättra på världsrankningen under våren. Kan mycket väl upprepa Monte Carlo-bedriften i antingen Madrid eller Rom, och på det hela taget blir grussäsongen en plusaffär för bulgaren.

* * *

TOMMY ROBREDO (43)

30-åringen har redan bevisat att han inte ska dömas ut på förhand. Har imponerat stort i både Buenos Aires (semifinal) och Casablanca (bärgade titeln efter segrar över förhandsfavoriterna Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson).

Den goda formen tycks hålla i sig och i dag slog han ut Dimitrov i Barcelona. Har i princip inga poäng alls att försvara under våren och har således riktigt goda chanser att klättra ännu mer på rankningen (har hoppat upp 66 pinnhål sedan januari).

Med tursamma lottningar kan Robredo mycket väl slå sig in på topp 30 under grussäsongen. Konkurrensen är förvisso väldigt stor, men spanjoren har visat att han fortfarande kan leverera på sitt favoritunderlag.

PROGNOS: Våren 2013 blir lyckosam för Robredo, om han får hålla sig skadefri. Att den forne världsfemman ska slå sig in på topp 30 kanske är lite väl drastiskt, men sett till hur han presterat hittills i år har han kapaciteten att göra det. Han har också potential att leverera en och annan skräll i Madrid eller Rom, men i Franska öppna lär han inte göra några större avtryck.

* * *

ERNESTS GULBIS (53)

24-årige talangen har genom åren om vartannat höjts till skyarna och avfärdats som ett alldeles för stort problembarn för att någonsin kunna slå igenom stort.

Att han har kapaciteten för stordåd råder det ingen som helst tvekan om – 22 år gammal chockbesegrade han Roger Federer i kvartsfinalen i Rom och pressade sedan Rafael Nadal till tre set i semifinalen. På grus, alltså.

Efter att året därpå ha nått en 21-plats på rankningen (högsta noteringen hittills i karriären) föll lettländaren ner i en avgrundsdjup ”formsvacka”. Det handlade egentligen om brist på motivation, och den tog honom så djupt ner i träsket att han föll ur topp 100 (lägsta noteringen: 159).

Han inledde 2013 som rankad 138 i världen och har sedan dess alltså klättrat 85 placeringar på knappt fyra månader.

Förutom att han har övertygande 14-4 i ATP-matchfacit så här långt under säsongen så är grus statistisk sett hans bästa underlag – och han har i princip inga poäng alls att försvara under våren (bara blygsamma 20 poäng i München).

Jag är inte beredd att ropa hej förrän han tagit sig över ån, men visst vore det kul om Gulbis totalt bortslösade talang äntligen tas tillvara på. Det vi sett hittills bådar gott. Som så många gånger förr kanske vissa har som invändning, men det verkar faktiskt som att det är annorlunda den här gången.

Personligen hoppas jag därför extra mycket på att motivationen inte går förlorad igen.

För i så fall kan Gulbis bli en av grussäsongens absolut farligaste underdogs.

PROGNOS: Har hittills i år bara förlorat mot Juan Martín del Potro, Tomás Berdych, Rafael Nadal och Juan Mónaco i ATP-sammanhang. Väldigt namnkunniga spelare, vilket visar prov på Gulbis höga kapacitet. 24-åringen har historiskt levererat fina resultat på grus och trivs bra på underlaget. Lär spela in en del färska poäng och ta ytterligare kliv på rankningen. Skrällpotential i alla turneringar under våren.

Vi har en ny King of Clay.

I alla fall i Monte Carlo.

Rafael Nadals makalösa svit på 46 raka segrar tog abrupt slut i dag – och det var nog ingen annan än Novak Djokovic som kunde svara för den bedriften. Särskilt inte i raka set: 6-2, 7-6(1).

Matchen blev annars ungefär som jag förutspått. Sköts upp en timme på grund av regn och enligt uppgifter skulle banan inte bli så tungspelad eftersom man hunnit täcka över den så snabbt.

Så såg det dock inte ut i första set. Inte alls.

Den höga studs Nadal genererar med sin vansinniga överskruv uteblev och de flesta bollar han slog blev korta och väldigt lätthanterliga för Djokovic, som gick ut ruggigt starkt och trampade gasen i botten från nedsläpp.

Serben var totalt överlägsen, Nadal hängde inte alls med i hans höga tempo och plötsligt hade världsettan en till synes ointaglig 5-0-ledning.

Nadal lyckades visserligen slipa till siffrorna något men avslutade setet med att bli bruten för tredje gången i matchen.

Mot slutet av setet började dock Nadal komma in i matchen. Att det skedde samtidigt som solen sken med full kraft och lät sina strålar torka upp den fuktiga banan är ingen slump. Nadal får så enormt liten utdelning på sitt spel när banan blir för fuktig och tungrodd, samtidigt som det gynnar Djokovic. Serben har helt enkelt mycket mer tryck i sina slag och kan sätta enorm press på spanjoren, vilket han också gjorde med bravur.

I andra set var rollerna ombytta. Nadal hade mycket mer offensiv spets i sitt spel och lyckades också parera Djokovics aggressiva slag med betydligt mer press. Flera gånger under setet såg han ut att ha världsettan i gungning, men Novak klamrade sig fast och tog tillbaka ett break till 4-4.

När han sedan tappade sin serve igen, till 5-6, och gav Nadal chansen att serva hem setet såg det onekligen ut som att en magisk vändning var på gång.

Men nej.

Djokovic bröt blankt efter ett oerhört taffligt servegame från Nadal.

Det där var faktiskt världsfemmans klart största svaghet under hela matchen. Serven. Blev precis den draghjälp Djokovic behövde när Nadal började bli varm i kläderna, precis som jag förutspått.

En svaghet som Djokovic exploaterade, gång på gång. Ett break för Nadal kändes aldrig helt säkert, även om jag själv förhastat slog fast att vi skulle bjudas på ett skiljeset efter det där servegenombrottet till 6-5.

Han var så grymt osäker i egen serve och fick ingenting alls gratis, vilket blev kostsamt för honom. För Djokovic lyckades inte bara returnera nästan allt som Nadal servade mot honom, utan dessutom med längd och press.

När det där andra setet gick till tiebreak hade Djokovic pumpat upp samma självförtroende som han hade inför finalen och under hela matchinledningen, medan luften gick ur Nadal. Han visste att han skulle bli tvungen att gräva ner sig djupt djupt djupt i skiten för att ta sig ur det här extremt pressade läget, men i dag hade han inte vad som krävdes mot en Djokovic på så fenomenalt bra spelhumör.

Det mest imponerande är faktiskt att Djokovic höll sig kvar i andra set, trots att Nadal stundtals var lika överlägsen som serben var i första. Han såg frustrerad ut, men aldrig panikslagen. Han höll sig hela tiden till sin gameplan (som i grova drag gick ut på att ta bollen väldigt tidigt och jaga Nadal i sidled med snäva vinklar, slå igenom hans försvar med sin patenterat omöjliga raka backhand och mixa upp med eleganta stoppbollar) och inte bara trodde på att han kunde vinna.

Han hade bestämt sig för att han skulle vinna.

Det är precis så man måste spela för att slå Nadal på grus. Inte bara grymt aggressivt utan också med pondus, självsäkerhet, precision, styrka, variation, stabilitet och ett psyke av stål. Det finns i dag bara en spelare som mäktar med att bocka av alla de punkterna under en hel match, och han råkar heta Novak Djokovic.

Att göra det i några game eller ett helt set är en bedrift i sig.

Att göra det över tid, det är ingenting annat än mäktigt.

Allt det där gjorde att Djokovic kröp in under skinnet på Nadal. Det märktes framför allt när Nadal skulle serva hem setet vid 6-5. Gamet där han servade för att hålla sig kvar i matchen var relativt enkelt överstökat, men när han nu hade övertaget visste han att Djokovic skulle kliva på och domdera som bara han kan i ett sådant läge.

Det stressade Nadal.

Så till den milda grad att han i slutet av dagen tvingas se sig själv besegrad i Monte Carlo för första gången sedan 2003, då han förlorade mot grusräven Guillermo Coria i raka set (6-7, 2-6). 48-2 i matchfacit i turneringen är fortfarande makalöst, men det är givetvis tufft för Nadal att förlora mot sin stora rival i den tävling där han genom åren rönt så stora framgångar.

Framför allt är det här resultatet viktigt inför den fortsatta grussäsongen. Av Nadals skada har vi inte sett någonting under veckan, och även Djokovic ser ut att vara helt återställd efter vristskadan han ådrog sig i Davis Cup-mötet mot USA.

Att världsettan besegrar en Nadal i toppform på grus är mer än bara en magisk bedrift – det är ett kvitto på Djokovics kolossala nivå. Om det någonsin under de senaste drygt två och en halv säsongerna rått någon tvekan om vem som är världens just nu bästa tennisspelare så blåstes de tvivlen av banan i dag, tillsammans med Rafael Nadal.

Om det här är en fingervisning om vad som komma skall, vilket jag tror, så lever Nadal farligt under våren, den tid på året då hans kungakrona skiner som allra mest.

Djokovic gick segrande ur den första kraftmätningen, och det är fullt möjligt att det ger honom tillräckligt mycket extra självförtroende för att han ska svepa allt motstånd åt sidan och kröna sig själv till hela säsongens King of Clay.

Man får vara ganska nöjd med att vi slapp en final mellan Nadal och Fabio Fognini efter en dag som denna.

Rafael Nadal mot Novak Djokovic.

Gruskungen mot världsettan.

Öga mot öga, rival mot rival.

För totalt 34:e gången.

19-14 i inbördes möten och Nadal har vunnit deras tre senaste möten – men dessförinnan hade Djokovic en aldrig tidigare skådad svit på sju raka finalsegrar över spanjoren.

Deras senaste tre möten på grus, vilket också råkar vara deras senaste tre möten över huvud taget, slutade i trippelseger för Nadal och totalt 7-1 i set. Och trots de där två förlusterna 2011 (Madrid och Rom) har Nadal förkrossande 12-2 mot sin rival på underlaget.

Monte Carlo förra året kan vi räkna bort, för då var Djokovic inte sig själv. Det var han däremot i Rom, och där blev det seger i raka set för Nadal: 7-5, 6-3. I Franska öppna i fyra set, efter att matchen avbrutits på grund av skyfall under söndagen: 6-4, 6-3, 2-6, 7-5.

I år har Djokovic hittills vunnit Australiska öppna och Dubai, Nadal Sao Paolo, Acapulco och Indian Wells.

Båda har haft skadebekymmer men flera gånger under veckan bevisat att de kan prestera åtminstone i närheten av sin toppnivå.

Det här är alltså, som ni förstår, rysligt intressanta förutsättningar. Särskilt med tanke på hur extremt mycket som står på spel: För Nadals del att bärga sin nionde raka titel i Monte Carlo, för Djokovics del att bli den första på tio år att besegra gruskungen på hans ”hemmaplan”.

Men det handlar inte bara om det. Det handlar också om en första kraftmätning inför Franska öppna. Det är ingen hemlighet att Nadal jagar sin åttonde titel där och att Djokovic längtar efter att få fullborda en Career Grand Slam.

Därför är den här matchen oerhört viktig för båda. Utgången av denna final kan bli helt avgörande för hur resten av den europeiska grussäsongen utkristalliseras. Det är verkligen inte långsökt att anta att den som vinner i morgon också blir den som går segrande ur hela grussäsongens två månader långa fältslag.

Av det vi sett hittills känns det ganska säkert att säga att vi kommer bjudas på en rafflande final. Nadal går troligen ut lika hårt som mot Grigor Dimitrov i kvarten och Jo-Wilfried Tsonga i semin. Frågan är om han kommer hålla sig på den höga nivån genom hela matchen. Det är ett måste om han ska fälla Djokovic.

Det imponerande med segrarna över Dimitrov och Tsonga var annars att Nadal aldrig såg särskilt skakad ut. Lite frustrerad emellanåt, men aldrig panikslagen. Han visste att han kunde reda ut härvan och bestämde sig för att bara göra det. Och så gjorde han det. Så stark är Nadal. Men så stark är även Djokovic.

På grus finns det ingen annan spelare än Djokovic som tvingar världsfemman att spela ut hela sitt register och höja sig till en nivå som knappt känns möjlig. Det omvända gäller, naturligtvis. De här två krigarna spelar alltid sin bästa tennis mot varandra – vilket är en av anledningarna till att den här matchen varit så enormt efterlängtad.

Spelmässigt kommer det här som vanligt att bli en baslinjefajt, men den kommer knappast att avgöras därifrån. Djokovic lär mixa upp sitt spel med både slice och stoppbollar med tanke på hur effektivt det var för Dimitrov och Tsonga, men inte i så hög utsträckning som man kanske kan tro.

Det är otroligt svårt att störa Nadals spel tillräckligt mycket för att besegra honom enbart på det sättet, så det gäller för Djokovic att inte fokusera för mycket på Nadals spel utan hitta tryggheten i sitt eget. Med en perfekt balans mellan den bergsfasta säkerheten som sitter i Novaks ryggmärg och taktisk variation kan han rubba Nadals spel och krypa in under skinnet på honom.

En ytterst delikat uppgift.

Men han har lite draghjälp också. Rafa har nämligen servat väldigt ojämnt under sina senaste matcher. Mot Tsonga fick han visserligen in 80 procent av sina förstaservar och vann 71 procent av dem, men det var i de avgörande servegamen han sviktade.

Mot Djokovic måste den siffran inte bara vara hög, utan dessutom stabil. Serben är en rysligt bra returtagare och kan vinna många enkla poäng om Nadal börjar svaja i egen serve.

Det är väl egentligen det enda spelmässiga frågetecknet, i övrigt går båda ut på banan i morgon i mycket god form.

Det finns dock ett annat orosmoln för Nadal, om ni ursäktar ordvitsen: Vädret. Enligt prognoserna är det risk för regn och hög luftfuktighet. Precis den prognosen spanjoren absolut inte ville se, eftersom ett sådant väder gör spelet väldigt tungt och långsamt.

Nadal får enorma problem när det är fuktigt eftersom han inte alls får samma överskruv och längd på sina slag. Allt det som ger honom spelmässiga övertag dränks liksom i regnet.

Samtidigt är det idealiska förutsättningar för Djokovic, eftersom han inte har några problem alls med att få tryck i bollen. Det såg vi inte minst under Franska öppna-finalen förra året, då Nadal fullkomligt utklassade Djokovic i de två inledande (och typ soliga) seten – för att sedan klappa ihop totalt när regnet kom.

Så, kan vi torrt konstatera att sol innebär seger för Nadal och regn innebär seger för Djokovic?

Nej, riktigt så enkelt är det givetvis inte – men nästan. Är det blött och fuktigt i Monte Carlo i morgon, ja då tycker jag att 2,10 gånger pengarna på Djokovic är ett makalöst bra odds.

Är väderförhållandena däremot normala (sol eller mulet kvittar, bara det inte regnar och/eller är väldigt fuktigt) så kan Nadal mycket väl ta hem det här i raka set.

I grund och botten tror jag på seger för Nadal. 21-1 i matchfacit hittills i år (och 46 raka segrar i Monte Carlo) samt tre titlar på fyra finaler talar sitt tydliga språk.

Gruskungen har återvänt, och han är redo för en ordentlig holmgång med sin närmaste tronarvinge.

Det blir en finalrepris från 2012 (och 2009) i morgondagens Monte Carlo Masters-final. Precis som väntat.

För Novak Djokovics del nästan helt utan ansträngning. Världsettan visade varför han är just världsetta mot en Fabio Fognini som såg ut att ha irrat sig in på fel bana.

Eller vad sägs om setsiffrorna 6-2, 6-1 efter bara 52 minuters spel?

Fognini gjorde en riktig plattmatch, men det berodde också på Djokovics enorma säkerhet. När Novak spelar med sådan trygghet räcker det knappt att spela över sin kapacitet. Spelar man då under den, ja då är det ganska lätt att räkna ut hur det hela slutar.

Ungefär så här:

Fognini: Var ska skåpet stå? Djokovic: Där (pekar med hela handen).

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) April 20, 2013

Matchen i sig blev en slätstruken historia. Frågan är om inte Djokovic till och med gick på sparlåga i andra set efter Fogninis tröga inledning.

Trist att den här semifinalen inte blev så intressant som den ändå hade potential att bli, men Djokovics finalbiljett kändes faktiskt aldrig särskilt hotad. Inte när han presterar på den här nivån. Några bekymmer med vristskadan tycks han inte ha, och då är han ruggigt stabil i de här sammanhangen.

* * *

Rafael Nadal fick det betydligt kämpigare mot Jo-Wilfried Tsonga. Spanjoren bärgade första set enkelt med 6-3 och gick sedan mot solklar seger efter att ha tagit en komfortabel 5-1-ledning i andra.

Fram till dess såg det ut som att inte ens Tsonga trodde på en vändning. Som att han i princip gett upp, faktiskt.

Men då, som från ingenstans, började han tro på att en heroisk vändning var möjlig. Plötsligt började han spela sin klart bästa tennis medan Nadal sviktade. Världsfemman fick alltså två lägen att serva hem matchen, vid 5-1 och 5-3, men missade båda.

Setet gick slutligen till tiebreak, där Nadal sent omsider höjde sig några snäpp och enkelt spelade hem sin finalbiljett med setsiffrorna 6-3, 7-6(3).

Det är verkligen lustigt det där med Tsonga och hans till synes bisarra mentala boostar. Det är helt enkelt som att han måste vara i blytungt underläge, som att vägen till seger måste vara brant på gränsen till oöverstiglig och som att han måste stirra nederlaget i vitögat för att kunna prestera.

För det är nästan bara då hans slag som av ett trollslag bara sitter, hur omöjliga de än ser ut att vara.

Fram till 6-2, 5-1 försökte Tsonga sin vana trogen att spela offensivt och komplicerat, vilket aldrig bär frukt mot en spelare som Nadal om det inte utförs med millimeterprecision.

När han sedan började mixa upp sitt spel med delikata stoppbollar och elegant volleyspel för att tvinga Nadal att lämna sin comfort zone (återigen en framgångsrik strategi) så började allt annat som per automatik att funka för fransmannen.

På sätt och vis är det beundrandsvärt, men samtidigt också grymt frustrerande. Om han bara kunde spela så där kontinuerligt under en match, ja då skulle han också kunna slå toppkvartetten på lite mer regelbunden basis än i nuläget.

Den där strävan efter att spela spektakulärt och bärga heroiska triumfer sätter käppar i hjulet för honom. Kan man inte spela effektivt och stabilt spelar det ingen roll hur mycket variation man har i sitt slagregister.

Nadal då?

Återigen var han orubblig i ett set, sedan plötsligt lika mänsklig som du och jag. Eller okej, det är väl lite att ta i, Nadal på grus är aningen mer övermänsklig än både du och jag.

Men att tappa 5-1 till 5-5 och bränna två chanser att serva hem matchen… nej, det anstår verkligen inte en spelare av Nadals kaliber.

Okej, man kanske ska ha överseende med tanke på vad som stod på spel och att han servade om en plats i sin nionde raka final i Monte Carlo. Men ändå. Så svajig som han var mot både Grigor Dimitrov och nu Tsonga, det duger inte mot Djokovic i morgon.

I finalen måste Nadal spela som han gjorde i kvartens och semins första set. Ger han Djokovic lillfingret så kommer han garanterat att sluka hela den muskulösa armen med hull och hår.

Krutröken har knappt hunnit lägga sig, men redan i morgon bjuds vi ju på två högoktaniga matchups.

Låt oss titta lite närmare.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – FABIO FOGNINI (32)

Fognini har imponerat hela veckan. Djokovic har, som han brukar, börjat trögt men hittat formen lagom till de avslutande omgångarna. Mot Jarkko Nieminen i kvartsfinalen var Djokovic sitt vanliga stabila jag.

Fognini är så klart en i grunden bättre spelare än Nieminen, särskilt på grus. Men att en så formtoppad Nieminen – som dagarna innan alltså slagit ut både Milos Raonic och Juan Martín del Potro – bara får med sig totalt sju game säger en hel del om Djokovics överlägsenhet.

Den här semifinalen är en match som Djokovic ska vinna. Fognini kan absolut göra det riktigt tufft för världsettan, men italienaren kommer inte att få alls lika bra utdelning på sin aggressiva press som mot Richard Gasquet.

Djokovic kommer att vilja diktera spelet och därför försöka att inte bara parera Fogninis offensiva räder (som Gasquet och Tomás Berdych före honom) utan själv sätta hög press i defensiven med sitt aggressiva kontringsspel.

Jämnheten, eller bristen på den, lär bli helt avgörande – och det är också därför Djokovic vinner. Han lät sig stressas mot Juan Martín del Potro i Indian Wells och mot Tommy Haas i Miami. Men den här semifinalen är alldeles för viktig för att Djokovic ska låta Fognini sätta krokben för honom det sättet. En kraftmätning mot Nadal på spanjorens ”hemmaplan” betyder mycket för båda rivalerna inför Franska öppna.

Världsettan behöver nämligen bara fokusera på sitt eget spel för att vinna det här. Spelar han med den pondus och säkerhet som han gör i dessa sammanhang så är han helt enkelt den klart bättre spelaren. Dessutom kan han kallt räkna med att Fognini svajar emellanåt.

Han är en väldigt lurig och oförutsägbar spelare, men också ojämn. Tar Djokovic tillvara på sina chanser och levererar stabila servegame så borde han faktiskt vinna det här i raka set.

Fogninis bästa chans är att försöka störa Djokovics matchrytm så mycket han bara kan, utan att tappa sitt eget spel. Det går att stressa Djokovic, det visade inte minst Haas i Miami.

Med tanke på det Djokovic visade upp mot Nieminen så anser jag att det ska mycket till för att Fognini ska vinna den här matchen. Det räcker helt enkelt inte med att han spelar så bra som han gjort tidigare under veckan – Djokovic måste också på ett eller annat sätt förlora sitt fokus och därmed också sin stabilitet.

* * *

√ RAFAEL NADAL (5) – JO-WILFRIED TSONGA (8)

7-3 i inbördes möten är faktiskt ganska smickrande för Tsonga, men då ska vi komma ihåg att endast en av de matcherna spelats på grus (Davis Cup 2011). Den gången blev Tsonga totalt överkörd: 6-0, 6-2, 6-4.

Dimitrov spelade fantastiskt i kvarten i dag men kom inte närmare än 2-6, 6-2, 4-6. Tsonga var spelmässigt underlägsen Stanislas Wawrinka men bärgade ändå segern med på papperet klara siffror: 2-6, 6-3, 6-4.

Väldigt snarlika situationer, med andra ord, eftersom även Nadal stundtals var underlägsen Dimitrov (i andra och delar av tredje set).

Och därmed ser jag inte att Tsonga ska ha någon egentlig chans att vinna det här. Om han hade mosat Wawrinka, som är den klart bättre grusspelaren av de två, så hade Nadal kanske sovit lite oroligt i natt. Men under de här förutsättningarna… nej, det ska väl till en skada för att Nadal inte ska vinna det här.

Och ärligt talat tror jag inte att det är någon fara med Nadals rygg, som det pratades om efter matchen mot Dimitrov. Han är tillräckligt fit för att avfärda Tsonga i raka set, och gör han inte det så kommer han att nöta ner honom i tre.

Precis som mot Dimitrov.

Eller som Tsonga själv väljer att uttrycka det:

– Det är en otrolig utmaning. Om jag vinner så blir jag en hjälte. Om jag förlorar så åker jag bara hem, som alla andra.

* * *

Det finns dock skrällpotential.

För Tsongas del helt enkelt för att Nadal inte såg hundra ut i andra och tredje set mot Dimitrov, och för att fransmannen vet hur man besegrar Big Four. Han har gjort det emellanåt.

Till skillnad från Fognini (som har 1-7 i matchfacit mot toppkvartetten; enda segern kom mot Andy Murray i Montréal 2007). Men Djokovic har hämmats av fotskadan han ådrog sig i Davis Cup-matchen mot Sam Querrey veckan före Monte Carlo. Spelar Fognini tillräckligt bra kan Djokovic få problem.

Men nej, det känns ändå som att det krävs något extra för en skräll i morgon. Det är så mycket som står på spel och därför känns det så osannolikt att Djokovic och Nadal inte gör precis allt de kan för att vara i topptrim lagom till morgondagens semifinaler.

http://www.youtube.com/watch?v=HQFriyCY9pI

Vi bjöds faktiskt på riktigt underhållande tennis i dag. Inte alltid så välspelad, men underhållande.

Rafael Nadal mot Grigor Dimitrov hör till kategorin välspelad. Och det var faktiskt Dimitrov som stod för det mesta av fyrverkeriet.

I första set var han precis så valpig som han brukar vara. Spelade Nadal i händerna och lät världsfemman bärga en busenkel 6-2-seger. Kanske fick det spanjoren att slappna av en aning, för i andra set var rollerna helt ombytta – Dimitrov styrde och ställde, och precis allt han träffade med sin racket tycktes landa på rätt sida av linjerna och nätet.

Det finns några ytterst väsentliga skillnader mellan första och andra set att peka på här: Serven. Dimitrov vann blott 62 procent i sin förstaserve, och 18 i andraserve, i första set – i andra var siffrorna 83 respektive 75. Medan Nadal bara vann 58 procent i förstaserve och 30 i andraserve.

Med andra ord: Dimitrov servade som en kratta i första och som en världsstjärna i andra, det motsatta gällde för Nadal.

Dessutom slutade Nadals forehand plötsligt att funka.

Men, och det är viktigt att påpeka, detta skedde inte av en slump. Förutom att Dimitrovs grundslag satt som en smäck under i stort sett hela matchen klev han tillbaka ut på banan efter första set med en enkel gameplan. En gameplan Roger Federer använt sig av med viss framgång mot Nadal, som går ut på att tvinga spanjoren att lämna sin comfort zone och rusa fram mot nät.

Stoppbollen.

Dimitrov har generellt en bra stoppboll i sitt slagregister, och när han har en sådan här dag då precis alla slag sitter så är den oerhört giftig. Särskilt mot spelare som står så långt bakom baslinjen och inte har volleyspelet som en naturlig del av sin gameplan.

Missförstå mig rätt här, det är inte som att Nadal är direkt dålig på volley. Men den situation som uppstår när en spelare bryter av en slagduell från baslinje till baslinje med en stoppboll är alltid eller i alla fall oftast väldigt chansartad. Dimitrov täckte av banan grymt bra och stressade Nadal. Den strategin bar frukt.

Dessutom var bulgarens slice sällsynt effektiv i dag, samtidigt som backhanden var betydligt mer pålitlig än vanligt. Vilket innebar att Nadals klassiska taktik mot alla spelare med enhandsfattad backhand – att mata högtstudsande bollar mot just backhandsidan – inte gav lika hög utdelning som han är van vid.

Det störde Nadal så pass mycket att Dimitrov med denna till synes busenkla taktik (som givetvis kryddades med bland annat fantastiska kontringsslag, som han ofta slog rakt i stället för cross court) blev den första sedan 2011 (Andy Murray i semifinalen) att ta set mot Nadal i Monte Carlo. Uppgifter efter matchen gör gällande att Nadal hade problem med ryggen, men det förtar absolut ingenting av Dimitrovs insats.

Visst, jag tyckte att Nadal såg lite trögare ut i fotarbetet och inte alls fick samma längd i sina slag efter första set, men det hade framför allt med väderförhållandena att göra (fuktigt och tungspelat).

Tredje set var som en blandning av första och andra. Dimitrov fortsatte att spela fantastiskt och med strålande självförtroende, Nadal var frustrerad men inte panikslagen. Han såg faktiskt lugn ut, som att han ändå hade kontroll över det här. Trots att det stundtals såg ut som om han gick mot sin första förlust i Monte Carlo på tio år.

Först vid 4-4 i skiljeset klev Nadal fram och tog chansen när han fick den. När han sedan servade för setet svarade Dimitrov, som i det här läget plågades av kramp i benet, för en beundransvärd kämpainsats när han räddade matchboll vid 40-30 med en makalös rak forehand.

Redan vid nästa matchboll dundrade dock Nadal in ett servess och håller därmed sagan om en nionde raka titel vid liv: 6-2, 2-6, 6-4.

Inte särskilt konstigt att Dimitrov krampade i det läget. Det överraskande är snarare att han inte krampade tidigare. Han var verkligen tvungen att sträcka ut sig i sin fulla längd i defensiven genom i stort sett hela matchen, och spela på toppen av sin fysiska förmåga. För så är det att möta Nadal på grus, även när det känns som att man har övertaget.

Det är en så enorm bedrift i sig från en spelare som Dimitrov att hänga med så här bra, och att han gjorde det under så lång tid… Respekt.

Däremot är det faktiskt överdrivet att påstå att han var nära seger. 1-1 i set och 4-4 i egen serve i skiljeset är inte nära seger mot Nadal på grus, trots att det kändes som att Dimitrov ofta hade det spelmässiga övertaget.

79-79 mot Nadal i hans favoritturnering på det underlag där han med sitt spel krönt sig själv till kung är ett sensationellt bra betyg för Dimitrov. Hade faktiskt väntat mig att han skulle fortsätta spela lika otaktiskt (men snyggt) som i första set och därför förlora enkelt.

Så blev det alltså inte – vilket också är ett fantastiskt betyg för svenska tennisakademien Good to Great, som börjar få ordning på den talangfulle 21-åringen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0TzoQym2Yts

Att Nadal möter Jo-Wilfried Tsonga och inte Stanislas Wawrinka i semifinalen känns måhända en smula orättvist, men knappast förvånande.

Wawrinka var den klart bättre spelaren genom i princip hela matchen. Bärgade enkelt första set med 6-2, men slappnade av i andra och lät Tsonga kvittera via 6-3.

I tredje set var det fortsatt spelmässig dominans från Wawrinka. Han satte Tsonga under konstant press i fransmannens serve och sluggade hem sina egna servegame busenkelt.

Vid 3-3 i skiljeset hade Tsonga tvingats rädda tre-fyra breakbollar, medan Wawrinka vunnit två av sina servegame blankt.

Men världsåttan har en osviklig förmåga att prestera som allra mest när det verkligen gäller, att vinna de viktigaste poängen och få med sig de avgörande gamen.

Som då, vid 3-3. Wawrinka svajade lite och Tsonga högg direkt. Höll sedan till 5-3 och kunde slutligen serva hem setet och matchen, 6-4.

Det är en grymt bra egenskap det där, att hitta det totala fokuset i underlägen och bärga de viktigaste poängen. Det är nämligen mentalt krävande att hela tiden nagga på sin motståndares serve och missa de chanser man får att bryta.

Wawrinka såg kolugn ut genom i stort sett hela matchen, mycket lugnare och tryggare än han brukar se ut i sådana här lägen. Men vid de två tillfällen då han svajade blev han bruten, och det räckte för att Tsonga skulle vinna matchen.

För den där psykologiska biten gäller givetvis åt andra hållet också. Det tar inte lika mycket på psyket att bli utskåpad i motståndarens serve när denne servar så bra och är så stabil i duellerna som Wawrinka. Det är alltid mentalt jobbigare att missa ett enkelt slag än att se motståndaren dundra in en otagbar serve/forehand/passering etcetera, som man brukar säga.

Han gick helt enkelt lite mer stärkt ur varje servegame där han var illa ute och sattes under press.

Det blev slutligen 95-94 i poäng totalt till Tsonga, vilket säger en del om hur jämn den här matchen ändå var (trots att det ofta såg ut som att Wawrinka var totalt överlägsen).

Bättre är inte alltid bäst. En paradox som gör den här sporten så orättvist rättvis.

Intressant att man oftast ser Tsonga prestera på det här viset just på grus (och gräs) och inte på hardcourt, som spelmässigt passar honom bättre. Kanske beror det på det enkla faktum att han måste jobba hårdare generellt på grus och därför har ”närmare” till den där höjningen, så att säga.

Kämpainsats, hur som helst.

* * *

Fabio Fognini ångar på. Utmanövrerade världstian Richard Gasquet i raka set: 7-6(0), 6-2.

Att 32-rankade italienaren huserar en ansenlig mängd talang har det väl aldrig rått någon tvekan om, men likt Gasquet (och en mängd andra spelare på touren) har han haft osannolikt svårt att ta tillvara på den där talangen.

I sina bästa stunder kan han slå nästan vem som helst (särskilt på favoritunderlaget grus), men han har hittills varit på tok för ojämn för att kunna göra det på regelbunden basis. Hans lägstanivå är helt enkelt bedrövlig. Och när han inte presterar bra så bärgar han inga segrar, eftersom han inte är beredd att gräva ner sig i skiten för att vinna. Han är en humörspelare eller kalla det vad ni vill – som exempelvis Ernests Gulbis.

Den här veckan har det mesta funkat för Fognini och då har också segrarna kommit. Väldigt övertygande sådana dessutom, trots att han var väldigt svag i egen serve i första set mot Gasquet (vägde i och för sig upp det med vansinnigt aggressivt returnerande).

Blir intressant att se vad han har att komma med mot Novak Djokovic i semifinalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=dRykMpMejNk

Och så sist men absolut inte minst: Novak Djokovic.

Superserben har nu hittat formen, vilket ju var på tiden.

Jarkko Nieminen gjorde en närmast heroisk insats och var väl egentligen precis så bra som mot Milos Raonic och Juan Martín del Potro, men i dag räckte det bara till totalt sju game: 6-4, 6-3.

Djokovic är så ruggigt stabil när han hittar sitt spel, och i dag hade han dessutom bra tryck och längd i sina slag. 6-3, 6-4 och totalt tre servegenombrott mot världsettan är riktigt gott betyg och ett värdigt avslut för finländaren i Monte Carlo.

Särskilt med tanke på att det lika gärna kunnat bli totalt utskåpning och 6-1 i andra set, om det inte vore för att han med kniven mot strupen höll sin serve vid 5-1 och därefter bröt Djokovic.

Möjligen lite lök på laxen att han förlorade matchens sista game i egen serve, men det är bara en petitess i sammanhanget.

Okej, låt oss börja med Rafael Nadal. Utan referenser till ”Konungens återkomst” och andra klyschor, helst.

Men det är inte utan att man börjar tänka i sådana banor när han ser honom på gruset i Monte Carlo. Nadal i sitt rätta element, på alla sätt och vis.

Det är i dagsläget ganska svårt att föreställa sig vem som ska sätta stopp för han storslagna planer på att bärga sin nionde raka titel här i Monaco.

6-2, 6-4 blev det i åttondelsfinalen mot Philipp Kohlschreiber, och då spelade 21-rankade tysken inte på något sätt dåligt. Tvärtom. Stundtals var han precis så bra som han rimligen kan vara på grus. I andra set såg han till och med ut att lysa av självförtroende. Någonstans kanske han faktiskt trodde att han skulle kunna vinna det här.

Det är ju helt rätt inställning, men räcker sällan mot toppspelarna (typ aldrig mot Nadal på grus).

Kohlschreibers stora problem i dag var det enkla faktum att han är en för svag returtagare. Tycker att han gjorde bra ifrån sig i snart sagt alla andra avseenden (utom möjligen kontringsspelet, som var ganska svagt).

Största problemet kunde han dock inte göra så mycket åt, för det stod på andra sidan nätet.

Kommer Grigor Dimitrov ha tillstymmelsen till chans i morgondagens kvartsfinal?

Rimligtvis inte. Dimitrov imponerade visserligen mot Janko Tipsarevic i andra omgången (7-6, 6-1) och mot Florian Mayer i dagens åttondel (6-2, 6-4), men måste höja sig ännu mer mot Nadal. Kan han pressa fram ett tiebreak?

Tja, servar han bara tillräckligt stabilt så – men allt annat än seger i raka set för Nadal är att betrakta som en sensation. Spanjoren hade inför turneringen trots allt vunnit förkrossande 92 procent av sina spelade set i Monte Carlo. Hittills i årets upplaga: 100 procent.

Kom förresten på mig själv med att sitta och analysera Kohlschreibers serverörelse under hans match mot Nadal. Visst ser den väldigt annorlunda ut jämfört med för bara något halvår sedan? Minns att den särskilt i Wimbledon förra året var mycket mer yvig. Nu känns den på något sätt… komprimerad. Kanske ett resultat av den skärpta 25-sekundersregeln?

* * *

17-rankade Stanislas Wawrinka sopade världstvåan Andy Murray av banan: 6-1, 6-2. Segern i sig är inte ett dugg överraskande, men jag hade inte väntat mig att Murray skulle vika ner sig så lätt.

Och visst är det märkligt hur osäker skotten tycks bli så fort underlaget råkar vara rött (eller brunt) och smuligt? Jag menar, han har ju precis alla verktyg som krävs för att konstruera poäng och segrar på grus: snabbheten, uthålligheten, slagregistret, det taktiska spelsinnet.

Det är som att han lämnar allt det där i omklädningsrummet när han kliver ut på en grusbana.

Eller egentligen den mest vitala delen: spelsinnet.

Han får inte lika mycket att jobba med från motståndaren som han får på snabbare underlag och måste själv sätta fart på bollen i högre utsträckning, hans slice biter inte i närheten av lika bra som på hardcourt och grus, och motståndaren har lättare att hitta svåra vinklar när han får den där extra sekunden på sig att komma rätt till bollen och välja det för stunden bästa slaget.

Han blir liksom defensiv in absurdum, så till den milda grad att han blir helt passiviserad. Simmar långt bakom baslinjen och bara föser bollen över nät. Tar sällan klivet fram och visar ytterst liten offensiv vilja.

Så konstigt.

Det Wawrinka vann på i dag var hans varierade slagregister och förmåga att tänka grustennis. De två områden där Murray i regel är en av de bästa spelarna i världen, kanske till och med universum (variation och spelsinne).

Den här förlusten innebär att han tappar dyrbara poäng och ger tillbaka positionen som världstvåa till Roger Federer på måndag. En plats han vann helt av egen kraft har han nu alltså förlorat helt av egen kraft. Rättvist, på ett väldigt ironiskt sätt.

Wawrinka möter nu världsåttan Jo-Wilfried Tsonga (som slog Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-0) och det har ju potential att bli en riktigt intressant match. Tsonga är som bekant betydligt mer trygg i sitt grusspel än Murray.

2-1 i inbördes möten till Tsonga, men 1-1 på grus och båda de matcherna (Franska öppna 2011 och 2012) har gått till fem set.

Wawrinka tycks vara oddssättarnas favorit där (1,66 gånger pengarna mot Tsongas 2,10) efter hans övertygande seger över Murray. Lite missvisande kanske, med tanke på hur dålig Murray faktiskt var. Tsonga är en mycket jobbigare motståndare på grus.

Tycker det på förhand känns som en öppen match, och Tsonga har sett riktigt stark ut hittills. Två formtoppade kvartsfinalister mot varandra, alltså. Dessutom med ganska tveksamma mentala förmågor. Det här kan mycket väl komma att bli en psykets kamp, och då menar jag främst att den som inte klappar ihop vinner.

Rent spelmässigt tror jag att Wawrinkas riv i grundslagen och snäva vinklar blir tufft för Tsonga, som lätt utmanövreras med hård press i sidled. Så länge schweizaren får diktera spelet (och inte kreverar av nervositet) kommer han att bärga de viktiga poängen, och på grus är han en betydligt bättre returnerare än Tsonga. Men fransmannen ska inte underskattas. Han har en osviklig förmåga att få med sig de allra viktigaste poängen. Därför skrällvarning.

Har dessutom stor potential att bli en tresetsrysare.

* * *

Jarkko Nieminen fortsätter skrälla. Efter Milos Raonic var Juan Martín del Potro näste man till rakning: 6-4, 4-6, 7-6(4). Delpo skyllde på skada i tredje sets tiebreak, men Nieminen var helt enkelt den klart bättre spelaren. Frågan är om inte det här är finländarens bästa match sedan han slog Djokovic i Sydney 2009, typ.

Och det är just Djokovic han möter i kvarten. Världsettan imponerade inte direkt mot Juan Mónaco men bärgade till slut en stabil seger efter att ha tappat första set: 4-6, 6-2, 6-2.

Spelar Nieminen som mot Raonic och del Potro kommer han säkert plocka ett set av Djokovic som hittills sett lite svajig ut, men det finns inte på kartan att han vinner.

Väl?

Nej, på förhand gör det faktiskt inte det. För trots att Djokovic har gnällt över skadan och stundtals spelat alldeles för passivt så är han på tok för bra för att förlora mot Nieminen på grus, formtopp eller inte.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=oJBwvwxH2m4

Richard Gasquet bärgade en stabil tvåsetsseger över Marin Cilic i sin åttondel: 7-5, 6-4. Möter lite oväntat Fabio Fognini, som körde över världssexan Tomás Berdych: 6-4, 6-2.

Nu är visserligen Gasquet en betydligt bättre grusspelare än Berdych, men frågan är om inte Foggy har större chans att vinna den här kvarten än 3,75 gånger pengarna ger sken av?

Blir hur som helst en riktigt intressant kvartsfinal. En motiverad Fognini (ja, det är väl egentligen den största skrällen?) mot en motiverad Gasquet. Två jetsetare som under många år kastat bort sin talang och nu äntligen börjat satsa.

Eller har Fognini verkligen det? Lite osäker där. Men Gasquet, han verkar äntligen ha vänt skutan rätt. Och det kan mycket väl bli avgörande. Han är liksom redo att svettas, gråta och blöda lite nu för tiden (vilket han visat prov på flera gånger redan under året). Detsamma kan inte sägas om Fognini.

Hoppas hur som helst på en tresetare.

Tråkiga nyheter.

Världsfyran David Ferrer tvingas stå över nästa veckas Monte Carlo Masters på grund av en lårskada.

”Jag kommer tyvärr inte att kunna spela i Monte Carlo på grund av fysiska besvär. Jag hoppas vara spelklar till Conde Godo [Barcelona Open]”, skriver stjärnan själv på Twitter.

Lamentablemente no podré estar en Montecarlo por problemas físicos. Espero estar recuperado para poder jugar el Conde Godo.

— David Ferrer (@DavidFerrer87) April 11, 2013

Ferrer var finalist i Monte Carlo 2011 (förlust mot Rafael Nadal) och åkte ut redan i andra omgången förra året.

Samtidigt är det ännu oklart huruvida Novak Djokovic kommer att delta eller inte. Världsettan röntgades i tisdags och det bekräftades då att skadan inte är så allvarlig, men att han behöver vila. Han kommer därför att avvakta och ge ett besked först i slutet av veckan.

Naturligtvis riktigt tråkigt att inte se grusspecialisten Ferrer i Monte Carlo. Han har trots allt redan nått fyra finaler i år (segrar i Auckland och Buenos Aires, förluster i Acapulco och Miami) utan att egentligen imponera, och det är ju nu under den europeiska grussäsongen han gör sig själv som mest rättvisa.

Det kommer dock inte att påverka hans försprång på rankningen nämnvärt. Han tappar endast 45 poäng och världsfemman Nadal kan som bekant inte spela in några färska poäng i Monte Carlo.

Nu hoppas vi att Djokovic är fit for fight redan till nästa vecka. Annars riskerar årets första grusmaster att bli en ganska sömnig historia.