Åttondelsfinaler!

Det är nu turneringen kommer i gång på allvar. Agnarna har skiljts från vetet och snart är det bara de åtta klart bästa spelarna som kvarstår.

Så, låt oss ta en titt på vad söndagen har att erbjuda i matchväg:

√ David Ferrer (5) – Kei Nishikori (18)
Har potential att bli turneringens bästa match (och är på förhand den mest intressanta av söndagens åttondelar), men jag tror tyvärr inte att det blir så. Ferrer är helt enkelt för bra. Han avfärdade en vilt sluggande Marcos Baghdatis enkelt och har prickat in en rejäl formtopp i Melbourne.

Spanjorens och japanens tre tidigare möten har varit jämna historier, och jag tror kanske inte att Ferrer direkt krossar Nishikori. Jag kan bara inte riktigt se att Nishikori i nuvarande form rår på honom.

Hoppas hur som helst på en riktigt välspelad match. Jäkligt trist att den ska gå mitt i natten, bara…

√ Angelique Kerber (5) – Ekaterina Makarova (19)
Möttes tre gånger under 2012 (Eastbourne, Montréal, Wimbledon), Kerber vann samtliga i raka set. Mycket talar för en repris i Melbourne. Tycker Kerber sett precis så stabil ut som jag väntat mig.

Makarova har hittills haft en ganska behaglig resa och bara satts på prov av Marion Bartoli. Det klarade hon.

Kerber är dock en helt annan femma. Makarova trivs visserligen i Australiska öppna (chockbesegrade Serena Williams i raka set förra året), men hon måste spela oerhört aggressivt och med ytterst små marginaler för att inte låta Kerber förvandla matchen till en gnuggande baslinjestrid. En sådan vinner nämligen världsfemman alla dagar i veckan.

Om inte Makarova har en förträfflig dag på jobbet tror jag Kerber fixar det här i två hyfsat jämna set.

Nicolás Almagro (11) – √ Janko Tipsarevic (9)
Okej, man kan visserligen ha invändningar mot att en världsnia tappar 2-0-ledning i set mot en kvalspelare och sedan pressas till fem set igen i nästkommande match, men faktum är att Tipsarevic har imponerat i Melbourne så här långt.

Han klev in i turneringen med grym form och har vässat den ytterligare under resans gång. Den knepiga tredjeomgången mot Julien Benneteau var dessutom nyttig, eftersom fransmannen tvingade världsnian att testa fler delar av sitt register än exempelvis Ricardas Berankis.

Tipsy har bara mött Almagro en gång tidigare, och den gången blev det förlust i raka set. Det var dock på gruset i Franska öppna, spanjorens favoritunderlag, så det här kommer med andra ord att bli en helt annan match.

Serbens fördel ligger i serven. Inte för att den är bättre än spanjorens (världselvan har en av tourens mest underskattade), utan för att han är en mycket bättre returtagare. Hittar han bara stabiliteten i sin egen serve är därför sannolikheten för att han bryter Almagro större än att Almagro bryter honom. Enkel matematik.

Det som talar för Almagro är att underlaget (som är något snabbare än vanligt) hittills belönat offensiva spelare. Hans offensiv är som bekant giftigare än Tipsarevics. Det krävs dock att man spelar på hög nivå för att lyckas slå igenom serben under en hel match, och den mentala biten är ytterligare en av Almagros svagheter. Har svårt att hålla fokus uppe, helt enkelt.

Det blir en klassisk kamp mellan attack och försvar, och jag tror att den mer defensive Tipsarevic går segrande ur striden.

Kirsten Flipkens (43) – √ Maria Sjarapova (2)
Sjarapova vann 28 raka game innan Venus Williams slutligen satte punkt för den makalösa sviten. På tre matcher har världstvåan således smått omänskliga 36-4 i gamefacit så här långt.

Kirsten Flipkens har aldrig tagit set mot Sjarapova.

Vad som talar för att hon gör det nu?

Absolut ingenting.

Kevin Anderson (31) – √ Tomás Berdych (6)
Kevin Anderson har verkligen imponerat hittills, särskilt i matchen mot Fernando Verdasco. Men räcker den fina formen för att fälla Berdych?

Nej, inte på rak arm. Det kommer förmodligen att bli en ganska enformig match. Båda spelar gärna flackt och har främsta vapnen i serve och forehand.

Berdych är dock överlag en mycket bättre försvarsspelare, och på alla plan där de påminner om varandra är Berdych helt enkelt vassare. Blir säkert en jämn match, som deras fyra tidigare möten (4-0 i inbördes för Berdych), men världssexan står som segrare efter fyra eller fem set.

√ Li Na (6) – Julia Görges (18)
Två ojämna spelare. Li Na har en sällsynt förmåga att klappa ihop i viktiga lägen, särskilt när hon börjar närma sig seger. Görges blandar och ger, och var väldigt oförutsägbar under i stort sett hela 2012. Kan smälla till med chockskrällar ibland (som mot Agnieszka Radwanska i första omgången i London-OS förra året) men väger oftast lätt mot topp 10-spelare.

Li Na har sett stark ut i Australiska öppna hittills och tagit sig till åttondelen utan att tappa set, medan Görges pressats till tre set i två av sina matcher. Om bara Li Na lyckas hålla nerverna i styr ska hon så klart vinna den här matchen.

√ Novak Djokovic (1) – Stanislas Wawrinka (17)
Novak Djokovic har tio raka segrar över Stanislas Wawrinka. Sist schweizaren tog ett set mot serben var i Basel 2009. Sist han vann en match var i Wien 2006.

För att strö lite extra salt i såren är Djokovic dessutom i brutalt bra form och har i princip pulvriserat allt motstånd hittills.

Allt annat än seger i raka set för superserben är därför en smärre sensation. Särskilt med tanke på att det spel som Wawrinka allra helst spelar (går i princip ut på att jaga motståndaren från hörn till hörn med offensiva grundslag och hitta lägen att slå winners) passar sig särdeles illa mot just Djokovic.

Ana Ivanovic (13) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Okej, vi hoppar över alla klyschor om att Radwanska är ett mobilt bollplank och en damernas David Ferrer, etcetera, för att så att säga cut to the chase: Radwanskas vapen är mer effektiva än Ivanovics.

För att forna världsettan ska kunna vinna måste hon ha grym längd på sina grundslag och hålla duellerna korta för att på så vis hindra Radwanska från att slita sönder hennes matchrytm.

Vilket inte låter sig göras så lätt mot en så pass snabb och träffsäker försvarsspecialist som Radwanska. Särskilt inte som Ivanovic dessutom har en tendens att kollapsa mentalt när det egna spelet inte är hundraprocentigt.

Världsfyran behöver alltså i princip bara störa Ivanovic tillräckligt mycket för att skapa osäkerhet och segern är hennes. Lätt som en plätt.

Ivanovics tre segrar över Radwanska har visserligen kommit på hardcourt, men senast hon slog henne var för nästan fem år sedan. Lägg till Radwanskas obesegrade svit – tolv raka matcher, alla utan att tappa set – och situationen blir genast ännu mörkare för Ivanovic.

Det mesta om tredjerundan i Australiska öppna har redan sagts, här och här.

Men innan dagen är över måste man väl ägna några rader åt matchen mellan Gilles Simon och Gaël Monfils.

Den korta versionen: turneringens sjukaste match – kanske någonsin.

Den långa: det hela började egentligen precis som jag förutspått, med att Simon låg steget före Monfils och skaffade sig en komfortabel 2-0-ledning i set.

Då krampade Simon. Fysiskt, alltså. Först i benet, sedan i benet och armen. Slagarmen, alltså. Den för spelet mest vitala armen.

Simon kunde således inte serva ordentligt och knappt slå en vettig forehand – under sisådär två, tre timmar.

Landsmannen Monfils, som själv servade som en kratta under framför allt slutet av matchen, lyckades till en början utnyttja dessa förutsättningar och kvittera. Sedan, när han leder med 2-0 i avgörande set och går mot självklar seger, svarar han för ett av sina mest katastrofala game i turneringen, blir tillbakabruten och ger en skadskjuten Simon chansen att jobba sig in i matchen igen.

Krigaren Simon kämpar heroiskt, håller jämna steg – och bryter på nytt vid ställning 6-6. Även det ett bjudgame från Monfils.

Att Monfils vid några tillfällen grimaserade, tog sig för benet, haltade och sedan tog medical timeout för att bli lite ompysslad tror jag var ren bluff. Han försökte förmodligen bara dölja att han är i dålig fysisk form. Bättre att simulera skada än visa sig trött för motståndare och publik, eh?

Hur som helst. Monfils har visserligen generellt servat helt fruktansvärt uselt under veckan, hans ojämnhet kan knappt beskrivas eftersom den varit så godtycklig. Samma visa i kväll.

Men trots det. Trots att man servar som en kratta. Så ska man bara inte förlora mot en motståndare som spelar i det skicket. Det är så fenomenalt dåligt.

Det hade ju liksom räckt med att typ dutta in sin serve och sedan bara bolla ut Simon, mata loopar mot hans forehandsida. Och så vidare.

Men nej. Monfils saknade plötsligt helt förmågan att vinna. Ville han ens vinna? Jag vet inte. Han kanske är trött på Melbourne, han kanske hellre avnjuter resten av turneringen med en burk coca-cola på läktaren. Han såg i alla fall inte ut som en person som ville ha en gratisbiljett till åttondelsfinalen i årets första Grand Slam i dag.

Nåväl.

6-4, 6-4, 4-6, 1-6, 8-6 blev det till slut, efter nästan fem timmars spel. Stackars Gilles Simon möter Andy Murray i åttondelsfinalen. En match han så klart kommer att torska i tre korta set, om han inte lämnar walkover på grund av skada.

Förra året var han 19 år gammal och blev bortspolad som en mosad insekt på en fönsterruta.

I år är han 20 år gammal – och spelar plötsligt som en fullvuxen tennisstjärna.

Okej, han har fortfarande en bra bit kvar till den absoluta toppspelarnas nivå, vilket hans förlust i raka set vittnar om.

Men det var en på alla tänkbara sätt bra förlust, ett väl godkänt resultat mot en av världens bästa racketkonstnärer.

Där en valpigBernard Tomicförra året förlitade sig helt på oortodoxa spelstil, oväntade slag och stressande slice valde Australiens sista hopp att spela lite mer konventionellt, lite mer effektivt – och betydligt mer moget.

Det kunde ha gett honom ett set, när han var ett minibreak upp i första sets tiebreak. Om inte Federer varit på så osannolikt bra spelhumör, vill säga.

Om det här hade varit en sådan där dag då Federer pressats till tillräckligt många enkla misstag för att skapa osäkerhet hade den här matchen spelmässigt kunnat bli väldigt jämn och spännande.

Men Federer var oftast säkerheten själv (utom när han fick breakchanser…) och hade svar på nästan allt som Tomic hittade på.

Och det vill inte säga lite, för Tomic spelade både smart och stabilt. Bortsett från backhanden, som krånglade inledningsvis, lyckades 20-åringen sätta press från i stort sett alla positioner på banan. Själv gillade jag när han drog ner tempot och sög all fart ur bollen, vilket han gjorde ibland, eftersom det störde Federers matchrytm.

Men mest imponerande var ändå att Tomic hängde med så bra i Federers höga tempo. Det är inte många som klarar av det, ens i tre set – vilket forne världstrean Nikolaj Davydenko fick erfara i andra omgången.

Stundtals var det dessutom Tomic som drog upp tempot och sedan gick segrande ur pingpongduellerna. I egen serve tog han kommandot i bollduellerna och drev spelet framåt. Problemet var att han, trots aggressivt returnerande och hög press i offensiven, inte lyckades störa Federer tillräckligt i schweizarens serve.

Hade det inte varit för att Federer till råga på allt försvarade sig så sanslöst bra med snabba löpningar, eleganta chippar och snäva vinklar ur helt omöjliga lägen så hade han förmodligen lyckats stressa fram två eller kanske till och med tre tiebreak.

Nu blev det bara ett, i andra set. Ett tiebreak där Tomic gav sig själv chansen att kvittera matchen och på så vis kanske leta sig in under skinnet på världstvåan.

Men nej, Federer var helt enkelt på tok för bra i den här matchen. Så solid, så självsäker, så bländande när situationen så krävde.

6-4, 7-6(5), 6-1 är ändå ett resultat som Tomic ska vara mer än nöjd med. Ge honom några år till och han kommer blomma ut i sin fulla prakt.

Då har han alla möjligheter i världen att gneta sig upp mot världstoppen.

* * *

Det blir trots allt en drömåttondel mellan Federer och 22-årige framtidslöftet Milos Raonic.

Raonic spöade 19-rankade Philipp Kohlschreiber i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-4. Mycket mycket trevliga nyheter.

Med tanke på Federers omänskliga form och Raonics under säsongsinledningen tveksamma dito tror jag att sannolikheten för en dunderskräll är ganska liten, men det här är ändå en match som passar Federer ganska dåligt.

Han trivs helt enkelt inte mot bjässiga mammutservare – vilket både Raonic (dessutom tre gånger om) och kollegan John Isner visade förra året – och eftersom det ofta blir fysiskt och psykiskt tärande matcher tror jag Federer är allt annat än glad över det här mötet.

Men som sagt. Med tanke på hur Federer sett ut så här långt ska det så otroligt mycket till för att han ska förlora mer än ett set (på sin höjd två) mot kanadensaren.

Den tidiga morgonen har bjudit på inte mindre än två skrällar: Jeremy Chardys mot världssjuan Juan Martín del Potro och 20-rankade Andreas Seppi mot Marin Cilic. Den första aningen större än den andra. Eller snarare mycket större.

Argentinaren visade prov på grym form i sina första två matcher och tappade då bara 13 game (6-1, 6-2, 6-2 mot Adrian Mannarino och 6-2, 6-4, 6-2 mot Benjamin Becker) – färre än någon annan spelare på herrsidan.

Chardy såg visserligen stark ut i sin fyrsetsseger över Marcel Granollers (6-3, 3-6, 6-1, 6-2), men det var en match där åtminstone jag förväntat mig vinst för fransmannen.

Chardy rivstartade med att fixa en 2-0-ledning i set, innan världssjuan vaknade till liv och med möda lyckades kvittera. I femte set var dock den 36-rankade fransmannen både stabilare och kyligare. Han stressade del Potro med giftig slice, stenhård forehand och snäva vinklar, medan argentinaren återigen visade prov på sin bristande förmåga att hålla samma höga nivå genom en hel match.

6-3, 6-3, 6-7(3), 3-6, 6-3 kan så klart inte betraktas som något annat än ett praktfiasko för en spelare som lyfts fram som en av de stora utmanarna till titeln i Rafael Nadals frånvaro.

– Det är givetvis inget bra resultat för mig efter att jag hämtat upp 0-2-underläge, men Jeremy spelade riktigt bra i femte set. Han var så lugn när han stängde matchen i slutet, säger en besviken del Potro efter matchen.

– Jeremy spelade så tungt i fyra timmar. Han slog många vinnare med sin forehand, mycket bra slice. Mot slutet, när han hade chansen att bryta min serve, så gjorde han det. Han spelade bättre i de viktiga lägena och tog chansen att vinna matchen.

Chardy själv betraktar segern som en av hans största i karriären.

– Australiska öppna, tredjerundan, mot en toppspelare. Det är en stor seger för mig. Kanske den största i min karriär, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Chardy, med sitt högriskspel och hårda press, är en knepig motståndare – det visade han inte minst mot Andy Murray i Cincinnati förra året – men en spelare av del Potros kaliber ska han så klart inte kunna ge mer än skrämselhicka i de här sammanhangen.

Nu återstår dessutom endast tre spelare på herrsidan som vunnit en Grand Slam tidigare: Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

I åttondelsfinalen möter Chardy italienaren Andreas Seppi, som alltså stod för morgonens näst största skräll: 6-7, 6-3, 2-6, 6-4, 6-2 mot Marin Cilic. Ny flopp för framtidslöftet Cilic alltså, som har förtvivlat svårt att hitta det där stabila spelet och börja prestera i närheten av den toppkapacitet han visat att han har.

Inget illa menat mot Chardy och Seppi, men det känns som en osannolikt iskall åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering. Antingen del Potro eller Cilic (helst båda två) borde ha stått på ena sidan av nätet, helt enkelt.

* * *

Victoria Azarenka pressades till tre set mot Jamie Hampton, men sluggade sig till slut vidare till åttondelsfinal: 6-4, 4-6, 6-2. Där möter hon Elena Veznina, som slog Roberta Vinci: 4-6, 7-6(4), 6-4.

Även Serena Williams är, så klart, klar för åttondel, efter överlägsna 6-1, 6-3 mot Ayumi Morita. Hon ställs mot Maria Kirilenko, som besegrade Yanina Wickmayer: 7-6(4), 6-3.

* * *

Caroline Wozniacki är klar för sin femte åttondelsfinal i Australiska öppna efter 6-4, 6-3 mot Lesia Tsurenko. Möter Svetlana Kuznetsova, som slog Carla Suarez Navarro: 6-2, 4-6, 6-3.

* * *

Andy Murray spelade inte på topp, men lyckades trots svajigt spel avfärda Ricardas Berankisi raka set: 6-3, 6-4, 7-5.

Ett styrkebesked från Murray, en morgon där andra toppspelare sviktat. Oerhört viktigt att få med sig resultaten även när man inte håller sin högsta nivå.

* * *

Inte heller världsåttan Jo-Wilfried Tsonga hade några problem i sin tredjerunda: 6-2, 6-1, 6-4 mot Blaz Kavcic.

I åttondelen möter han världstian och landsmannen Richard Gasquet, som slog Ivan Dodig i fyra set: 4-6, 6-3, 7-6(2), 6-0.

* * *

Två av dagens klart mest intressanta matcher är redan i full gång. Den mellan Roger Federer och hemmahoppet Bernard Tomic började precis, den mellan framtidsnamnen Laura Robson och Sloane Stephens är inne i sitt andra set.

Stephens bärgade första set med 7-5 och leder i skrivande stund med 4-1 i andra.

Sista tredjerundorna i morgon, sedan börjar åttondelsfinalerna och allvaret. Här är fredagens hetaste matcher:

√ Roger Federer (2) – Bernard Tomic (43)
Problembarnet Tomic har, efter sitt katastrofala avslut på 2012, imponerat under säsongsinledningen och bärgade karriärens första titel i Sydney förra veckan. Har även övertygat, utan att glänsa, i Melbourne hittills.

Men mot Federer har han inte mycket att hämta. Inte nog med att schweizaren leder med klara 8-1 i set och 3-0 i matcher i inbördes möten – han har dessutom visat prov på fantastisk form i sina första två matcher i turneringen (segrar i raka set mot Benoit Paire och formstark Nikolaj Davydenko).

När de båda möttes här förra året, i åttondelsfinalen, uppträdde Tomic inte alls så respektlöst som han brukar göra mot topprankade spelare. Nu har 20-åringen i och med titeln och segern över Novak Djokovic i Hopman Cup för två veckor sedan fyllt självförtroendemätaren till max, men det räcker inte för att sätta stopp för en Federer på gott matchhumör i en Grand Slam-turnering.

Allt annat än förlust i raka set får ses som en triumf för Tomic.

Däremot hoppas jag på en riktigt välspelad och underhållande match. Om någon har möjligheten att kasta en liten näve grus i Federers maskineri så här tidigt i en Grand Slam-turnering så är det den talangfulle hemmafavoriten.

√ Sloane Stephens (25) – Laura Robson (53)
Turneringens klart mest sevärda match hittills på damsidan. Robson gjorde visserligen en riktigt bra insats mot världsåttan Petra Kvitová i andra omgången (seger i en över tre timmar lång tresetsrysare), men jag tror inte att hon lyckas följa upp den triumfen med att fälla Stephens – som bara tappat totalt nio game i sina två första matcher.

19-åringen kommer sannolikt att diktera spelet, och Robson får lita till sin serve. Robson lär dessutom vara mör efter maratonmatchen mot Kvitová, vilket så klart ligger henne i fatet mot en så kraftfull spelare som Stephens.

Deras hittills enda möte blev jämnt: 6-4, 7-6(4) i Hobart tidigare i januari. Det har även den här matchen potential att bli – bara Robson orkar spela i samma höga tempo som mot Kvitová.

Milos Raonic (15) – √ Philipp Kohlschreiber (19)
Raonic darrade en aning mot Jan Hajek i öppningsmatchen men slog sedan Lukas Rosol i raka set. Inte särskilt övertygande, dock – det är två matcher 20-åringen ska vinna, helt enkelt.

Känns därför inte riktigt som att frågetecknen kring hans form – som varit fullkomligt usel under säsongsinledningen – är uträtade.

Givet detta är jag inte alls säker på att Raonic har vad som krävs för att slå Kohlschreiber i Grand Slam-sammanhang. Hur mycket jag än vill se kanadensaren i en potentiellt rafflande åttondelsfinal mot Roger Federer så tycker jag att Kohlschreibers chans att ”skrälla” (skulle väl inte vara en jätteskräll egentligen, om ni frågar mig) är oroväckande hög.

Hjärtat säger Raonic – hjärnan säger Kohlschreiber. Om Raonic ändå skulle övervinna den här prövningen tror jag dock att han kan bjuda Federer på en ordentlig fight i åttondelen. Det har han trots allt gjort i deras tre möten hittills (Indian Wells, Madrid, Halle – samtliga gick till avgörande set).

√ Gilles Simon (16) – Gaël Monfils (86)
Monfils inledde turneringen med att skrälla mot Alexandr Dolgopolov (inte så överraskande i och för sig, med tanke på hans starka comeback i Doha och Auckland) och vann sedan en märklig tillställning, som gick till fem set, mot Yen-Hsun Lu.

Gilles Simon har å sin sida seglat under radarn, vilket han ofta gör. En pålitlig spelare utan riktiga vapen i sin arsenal, men som besitter en slughet utöver det vanliga.

Eftersom Simon, likt sin landsman, gärna låter motståndaren driva spelet framåt passar han Monfils illa. Matcher dem emellan tenderar att bli aningen ryckiga då båda fokuserar på att förstöra varandras matchrytm. Hittills har Simon överlistat Monfils tre gånger på fyra försök. Bara på gruset i Montpellier har Monfils triumferat, i en jämn tresetare.

Mot Simon duger det därför inte att spela så ojämnt som mot Lu. Monfils måste framför allt få ordning på sin serve. Såg nästan ut som att han hade problem med axeln eller hämmades rent fysiskt av något annat i matchen mot Lu. Servade stundtals bedrövligt även mot Dolgopolov.

Tror Simon tar det i en fyrsetare – om nu inte Monfils märkliga svackor mot Lu bara var ett spel för gallerierna och han har sparat sin verkliga formtopp till matchen mot Simon.

Övriga matcher:

√ Juan-Martín del Potro – Jeremy Chardy
Andreas Seppi – √ Marin Cilic
Ivan Dodig – √ Richard Gasquet
√ Jo-Wilfried Tsonga – Blaz Kavcic
Ricardas Berankis – √ Andy Murray

√ Victoria Azarenka – Jamie Hampton
√ Svetlana Kuznetsova – Carla Suarez Navarro
Yanina Wickmayer – √ Maria Kirilenko
Elena Vesnina – √ Roberta Vinci
√ Serena Williams – Ayumi Morita
√ Caroline Wozniacki – Lesia Tsurenko
Kimiko Date-Krumm – √ Bojana Jovanovski

De första tredjerundorna är överstökade. Ingen av matcherna jag såg kommer väl att gå till historien som turneringens mest bländande, men visst bjöds vi på bra tennis.

Matchen mellan Kevin Anderson och Fernando Verdasco var exempelvis härlig förmiddagsunderhållning. Det var lätt att imponeras av Anderson, som är i ett litet stim just nu efter framgångarna i säsongsinledningen. Att han har en tung serve och giftig offensiv visste vi redan, men mot spanjoren försvarade han sig dessutom riktigt bra. Vann en hel del poäng på sin raka backhand som svar på Verdascos cross court-forehand.

Samtidigt var spanjoren inte tillräckligt resolut i sitt spel, bjöd bort för många enkla poäng i egen serve och kunde inte hålla samma nivå genom hela matchen. I fjärde sets tiebreak – vid ledning 2-1 i set och ett minibreak upp – klappade han ihop, slarvade bort sina chanser och förlorade setet.

Han inledde sedan avgörande set stabilt, höll sin serve enkelt och naggade ständigt på Andersons serve.

Men så kom en ny koncentrationsdipp vid ställning 3-2 till Anderson, som sydafrikanen förvaltade på bästa sätt – och tre game senare var Verdasco utslagen ur turneringen: 4-6, 6-3, 4-6, 7-6(4), 6-4.

Lite överraskande att Anderson spelar så bra, men är inte särskilt förvånad över Verdascos genomklappning. Man kommer oftast långt på att hålla jämna steg med honom och vänta på att formdippen ska komma. När man dessutom spelar så offensivt som Anderson, och gång på gång sätter de där svåra slagen, ja då blir det genast lite lättare.

Lite synd, på sätt och vis. Hade gärna sett Verdasco i en åttondel mot  Tomás Berdych (slog som väntat forne världsåttan Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-2, 6-2) nu när han ändå visat upp så pass god form i Melbourne, men det ska bli minst lika intressant att se vad Anderson kan ställa till med.

Nu har Berdych i och för sig sett grymt stark ut hittills så förväntar mig inga underverk, men så som Anderson spelat under säsongsinledningen borde han åtminstone kunna ge världssexan lite skrämselhicka.

* * *

28 raka game.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28.

Sen sprack den gyllene sviten – och det kändes nästan lite onödigt.

Så överlägsen har Maria Sjarapova varit hittills. Stackars Venus Williams blev totalt bortgjord ute på banan i dag.

Blott fyra game hade hon lyckats norpa när matchen var över efter en timme och 20 minuters spel: 6-1, 6-3.

Sure, Venus har för länge sedan passerat zenit i karriären och hämmas av sin sjukdom, men det är inte ofta hon blir överkörd på det här sättet. Särskilt inte när hon är i så pass bra form som hon varit i Australiska öppna.

Aningen synd egentligen, att vi inte bjöds på den där blockbuster-matchen vi hade hoppats på – men riktigt kul att se Sjarapova i sådan storform. Det är nästan så att man börjar få för sig att hon kan utmana självaste Serena Williams…

I nästa omgång möter Sjarapova 43-rankade Kirsten Flipkens, som slog Valeria Savinykh: 6-2, 4-6, 6-3.

Känns som att en ny ”double bagel” inte är en omöjlighet efter Sjarapovas monumentala uppvisning i dag, om man säger så.

* * *

Marcos Baghdatis hade, precis som väntat, inte mycket att säga till om i sin tredjerunda mot David Ferrer – och då spelade ändå Baggen inte på något sätt dåligt.

Tvärtom.

Han gjorde sin klart bästa match i turneringen, men Ferrer var hela tiden älgakliv före honom: han hann ifatt de läckert slagna stoppbollarna och fick inte bara över bollen, utan dundrade den förbi en uppgiven Baghdatis med helt otagbara cross court-passeringar och sluga chippar.

Hur hårt Baghdatis än slog eller hur högt tempot än blev (okej, inte blixtsnabbt, men ändå) kändes det som att Ferrer hela tiden hade evigheter på sig att komma rätt till bollen och välja det mest effektiva slaget i repertoaren.

Han läste sönder Baggen, medan cyprioten hade svårt att hantera Ferrers envisa nötande (särskilt mot Marcos backhand).

Det blev seger i raka set för spanjoren: 6-4, 6-2, 6-3. Ett ordentligt styrkebesked från världsfemman inför åttondelsfinalen mot Kei Nishikori, som avfärdade 82-rankade Evgeny Donskoy relativt enkelt: 7-6(3), 6-2, 6-3.

Den drabbningen har potential att bli turneringens klart bästa match.

Om den faktiskt också blir det?

Nej. I alla fall inte om David Ferrer spelar som han gjorde mot Baghdatis. Då kommer inte heller Nishikori att ha så mycket att säga till om.

Nishikori må ha rätat ut frågetecknen runt sitt knä, åtminstone någorlunda, men han har hittills haft en väldigt bekväm lottning och inte ställts inför några svåra prövningar.

Nishikori och Ferrer är två väldigt lika spelare, vilket historiskt har passat Nishikori väl. Japanen är duktig på att anpassa sig efter motståndet och accelerera i sin offensiv när så behövs. Han är en snabb och skicklig bollare med stora defensiva kvaliteter, och har inga problem med att hantera monotona dueller.

Men.

Om Ferrer uppträder med samma resoluta självklara säkerhet som mot Baghdatis kommer Nishikori att få det otroligt tufft, och jag tror inte riktigt att japanen är i tillräckligt bra form efter höstens skadeuppehåll.

Måste ändå medge att en del av mig hoppas att Nishikori är i så bra form som han rimligtvis kan vara i. Dels för att matchen skulle vinna på det, men också för att det vore kul att se Nishikori gå långt i Melbourne och röra om lite i grytan. Tror han skulle ha god chans att slå Janko Tipsarevic/Nicolás Almagro i en kvartsfinal (Almagro slog 22-årige Jerzy Janowicz i raka set – 7-6, 7-6, 6-1 – och Tipsarevic nötte ner Julien Benneteau i en jämn femsetare: 3-6, 6-4, 2-6, 6-4, 6-3).

* * *

Novak Djokovic har fortfarande inte tappat set: 6-4, 6-3, 7-5 blev det mot en glatt showande Radek Stepanek.

Härnäst väntar Stanislas Wawrinka, som besegrade Sam Querrey i raka set: 7-6(6), 7-5, 6-4. Oväntat ”lätt” seger för Wawrinka, måste jag säga. Den matchen kändes betydligt mer öppen på förhand.

* * *

Agnieszka Radwanska håller liv i segersviten – i dag kom tolfte raka triumfen, via 6-3, 6-1 mot framtidsnamnet Heather Watson.

I åttondelen möter världsfyran Ana Ivanovic, som slog Jelena Jankovic: 7-5, 6-3.

* * *

Även Angelique Kerber sluggade sig vidare till åttondelsfinal, men blott 17 år gamla, 105-rankade, amerikanen Madison Keyes lät sig inte besegras så lätt: 6-2, 7-5.

Kerber möter 19-rankade Ekaterina Makarova, som slog Marion Bartoli i tre set (6-7, 6-3, 6-4), i åttondelsfinal.

* * *

Även världssjuan Li Na är klar för åttondelsfinal, efter seger över 29-rankade Sorana Cirstea: 6-4, 6-1. Där väntar Julia Görges, som slog Jie Zheng: 6-3, 1-6, 7-5.

42-åriga Kimiko Date-Krumms segertåg i Melbourne har onekligen blivit turneringens hetaste nyhet. Inte särskilt konstigt, eftersom hennes saga innehåller de flesta ingredienser som utgör en riktigt bra story: gjorde debut på WTA-touren samma år som dagens världsetta Victoria Azarenka föddes, var som bäst för nästan 20 år sedan, lade racketen på hyllan 1996 och gjorde comeback efter tolv års pensionering.

Att hon 2013 är klar för tredje omgången i Australiska öppna är därför, milt uttryckt, uppseendeväckande.

Men att se hennes framgång som ett kvitto på damtennisens låga kvalitet, det är både trångsynt och felaktigt.

Att en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam var världsetta i två år, det är ett tydligt exempel på den låga standard WTA-touren höll för några år sedan. Att en 42-åring lyckats vinna två matcher i bäst av tre set i Melbourne är det inte. Mer än något annat är det ett tecken på Nadia Petrovas dåliga förberedelser inför turneringen, Shahar Peers tillkortakommanden – och Date-Krumms föredömliga arbete på och utanför banan.

Det känns på något vis som att man efter damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet, då Serena Williams brottades med skador, Maria Sjarapova kämpade med formen och Azarenka inte hade åldern inne för stordåd, läser in tecken på WTA-tourens förfall i precis varenda resultat:

När Williams krossar allt motstånd.

När Sjarapova vinner två matcher utan att tappa game.

När Caroline Wozniacki vinner en match.

När Caroline Wozniacki förlorar en match.

När en lågt rankad spelare skrällbesegrar en högre rankad spelare.

Det vi i själva verket har sett under 2012 är en stabilisering på WTA-touren. Någon ur topptrion Azarenka, Sjarapova och Williams nådde final i samtliga Grand Slam-finaler förra året (Azarenka två, Sjarapova en, Williams två). Blott två spelare utanför topptrion nådde GS-final: Sara Errani i Franska öppna och Agnieszka Radwanska i Wimbledon.

Det var dessutom Azarenka, Williams och världsfyran Radwanska som bärgade titlarna i de fyra Premier Mandatory-turneringarna (WTA:s motsvarighet till ATP:s Masters-turneringar).

Finalen i WTA Championships i Istanbul spelades mellan Williams och Sjarapova. Azarenka vann flest titlar totalt på touren. Och så vidare.

Under årets Australiska öppna hade Azarenka, Sjarapova och Williams gemensamt 72-8 i gamefacit inför tredje omgången. Sammanlagt 90 procent vunna game, alltså. Noll tappade set.

På herrsidan hade topptrion Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray efter två omgångar 109-20 i game. Det vill säga en vinstprocent på 85. Inte långt ifrån, alltså.

Men är det någon som använder det som kvitto på herrtennisens låga standard? Är det någon som pekar på det faktum att Djokovic, Federer och Nadal delat på över 30 Grand Slam-titlar under de senaste sju-åtta åren och lyfter fram det som ett tecken på ATP-tourens dåliga kvalitet?

Nej. Tvärtom.

Inte heller var det någon som talade om herrtennisens låga standard när sjätteseedade Tomás Berdych åkte ut i första omgången i Wimbledon mot problembarnet Ernests Gulbis i raka set.

Eller när doldisen Martin Klizan slog ut femteseedade Jo-Wilfried Tsonga ur US Open i andra omgången.

Eller, för all del, när totalt okände Jerzy Janowicz tog sig till finalen i Paris Masters efter att ha slagit ut toppspelare efter toppspelare (Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic, Gilles Simon).

Anledningen till det är enkel: det handlade om isolerade händelser och enskilda individers framgångar/misslyckanden. Skrällar är en del av spelet, helt enkelt.

Samma gäller för Kimiko Date-Krumm.

Att hon är 42 år gammal är bara en lite intressantare och betydligt mer ovanlig krydda i soppan.

Två omgångar har avverkats. Vilket känns ganska skönt, för nu börjar snart allvaret. Få ”ovärdiga” spelare tar sig så långt som till tredje omgången, ännu färre förbi den. (Ordet ”ovärdiga” får här gestalta väldigt lågt rankade spelare som halkar vidare tack vare skadade motståndare, busenkla lottningar eller andra omständigheter – i brist på bättre ord. Ni förstår säkerligen vad jag åsyftar.)

Låt oss ta en titt på några intressanta matcher under morgondagen. De är inte många, för de toppseedade spelarna ska givetvis segla vidare utan problem – men det finns några guldkorn:

Julien Benneteau (38) – √ Janko Tipsarevic (9)
Tipsarevic såg oerhört stark ut i sin öppningsmatch mot Lleyton Hewitt, men svajade mot Lukas Lacko. Lacko spelade visserligen väldigt bra i slutet av matchen, men en spelare som Tipsarevic ska inte tappa en 2-0-ledning i set mot en spelare som Lacko. Det var ett litet svaghetstecken från Tipsarevic, det första under hela 2013 faktiskt, och det kan Benneteau komma att exploatera. Jag säger inte att jag gör det, för att jag tror ändå att Tipsy grejar det här, men han lär få det tufft. Benneteau är en knepig motståndare med stort slagregister och ryckigt spel. Han är riktigt duktig på att störa motståndarens rytm, men saknar de tyngsta vapnen i de här sammanhangen. Kan ändå passa Tipsarevic dåligt efter den krävande matchen mot Lacko. Ny femsetare? Inte helt omöjligt, men min gissning är att världsnian vinner i fyra.

√ Nicolás Almagro (11) – Jerzy Janowicz (26)
Janowicz har verkligen inte övertygat i Melbourne, men det var onekligen starkt att vända 0-2 i set mot Somdev Devvarman i andra omgången, och Simone Bolelli såg ordentligt bortgjord ut i första, trots att Janowicz inte spelade på topp. För att fälla Almagro i en Grand Slam-turnering behöver han dock nå upp i samma nivå som i Paris i höstas. Känns tveksamt att han kommer göra det. Än har vi knappt sett skymten av den där orubbliga skrällmaskinen under 2013, vilket ger mig anledning att tro att äventyret i Melbourne tar slut för Janowicz i natt/i morgon.

Kevin Anderson (31) – √ Fernando Verdasco (24)
Båda har imponerat så här långt. Verdasco pressades visserligen till fem set mot David Goffin i öppningsmatchen, men avfärdade därefter Xavier Malisse i raka set. Anderson surfar fortfarande på en formtopp, men har haft väldigt lyckosam lottning i de första omgångarna av Australiska öppna (slapp exempelvis Juan Mónaco, och fick i stället möta ynglingen Andreij Kuznetsov). Svårtippad match. Det för Australiska öppna ovanligt snabba underlaget (okej, det är ju inte snabbt, men snabbare än vanligt) gynnar visserligen Andersons kraftspel, men han missgynnas av vind och värme (har inte världens bästa uthållighet och lär således snabbt bli trött om det är för hett). Samtidigt är Verdasco rutinerad och trivs bra i Melbourne (nådde semifinal 2009). Tror spanjoren går segrande ur en fysiskt krävande match, efter att ha tappat ett eller två set (förmodligen matchens första).

√ David Ferer (5) – Marcos Baghdatis (35)
Rent spelmässigt den mest intressanta matchen. Resultatmässigt? Nja. Allt annat än seger för Ferrer är en dunderskräll. Han tappade visserligen oväntat set mot Tim Smyczek, men det spelar inte så stor roll här. De båda möttes i Melbourne 2010 och då pressades Ferrer till fem set efter att Baghdatis plockat de två första, men världsfemman har förbättrat sitt hardcourt-spel avsevärt sedan dess. Ferrer är dessutom bättre på alla de för matchen viktigaste punkterna: bollandet, träffsäkerheten, försvarsspelet, uthålligheten, snabbheten. Baghdatis har möjligen, i sina bästa stunder, vassare offensiva vapen, men inte tillräckligt för att kunna tränga igenom Ferrers försvar. Det är dock inte som att Baghdatis är totalt underlägsen på övriga punkter: han är en skicklig bollare och kommer hänga med bra i duellerna, men att bara hålla liv i poängen och hoppas på misstag från Ferrer är dödfött. Baghdatis måste hitta sätt att hacka sönder Ferrers rytm, och det är inte det lättaste.

Venus Williams (26) – √ Maria Sjarapova (2)
Turneringens första blockbuster. Venus har överraskat hittills – men Sjarapova har rätat ut alla frågetecken som fanns inför turneringen och inte tappat ett enda set. Svårt att tippa annat än seger för Sjarapova, med andra ord. Allt annat vore en ordentlig skräll. Jag förutsätter dock att Venus lyckas knycka ett gäng game av världstvåan.

Heather Watson (50) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Tror dessvärre inte att Watson kommer bjuda upp till kamp mot Radwanska, som rider på en helt otrolig formvåg just nu. Den här matchen är mest intressant ur någon sorts framtidsaspekt. Watson är ett av de stora framtidsnamnen – tillsammans med bland andra Sloane Stephens och Laura Robson – och jag vill gärna se hur hon står sig mot en så ung men ändå väldigt rutinerad konkurrent som Radwanska i en Grand Slam-turnering.

√ Ana Ivanovic (13) – Jelena Jankovic (21)
Att döma av det jag sett av dessa båda forna världsettor i Melbourne borde Ivanovic vinna enkelt. Leder dessutom med 7-3 i inbördes möten. Men, det är ju alltid kul att se två forna världsettor göra upp – dessutom när de kommer från samma land och matchupen därför har en mer dynamisk rivalitet.

Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Vi har ju över en timme kvar till midnatt (vilket typ är min smärtgräns för hur länge jag kan vara uppe just nu, eftersom jag är hemma en ettåring som vägrar sova ordentligt på nätterna och sedan dessutom tycker att 06.15 är en lämplig tid att kliva upp på morgonen), så varför inte ta en titt på några intressanta matcher under natten/morgondagen?

√ Roger Federer (2) – Nikolaj Davydenko (40)
Allting talar givetvis för att Federer vinner, det råder ingen som helst tvekan om det. 17-2 i inbördes möten, vinst i tre raka set mot Benoit Paire i öppningsmatchen, den starka säsongsavslutningen 2012 och så vidare.

Ytterst lite talar för ett mirakel från Davydenko. Visst, han spelade magiskt i Doha, och presterar han ens i närheten så bra kan han ge Federer skrämselhicka, men han har helt enkelt inte fysiken för att utmana honom på allvar i bäst av fem set.

Däremot tycker jag inte att det är så självklart att världstvåan ska avfärda honom i raka set. Davydenko har bevisligen fortfarande det där stora spelet, som tog honom till toppen en gång i tiden, i sig.

Det i kombination med att han inte har någonting att förlora gör att han kan maxa från start och spela med millimetersmå marginaler, snudd på chansartat. Vilket kan få Federer ur balans. Inte för att det kommer betyda något för matchen i sig, men en tuff drabbning mot Davydenko kan ställa till det lite för schweizaren framöver.

√ Laura Robson (53) – Petra Kvitová (8)
Jag trodde att formsvaga Kvitová skulle åka ut redan i första omgången, men hon klamrade sig kvar i turneringen via 6-4, 2-6, 6-2 mot Francesca Schiavone.

Framtidslöftet Robson slog ut Kim Clijsters och världssjuan Li Na på vägen mot åttondelsfinal i US Open i höstas, så skrällpotential har hon så det räcker och blir över. Med tanke på Kvitovás svaga form har hon god chans att vinna.

√ Denis Istomin (50) – Andreas Seppi (23)
Seppi bär favoritskapet i den här matchen. Italienaren är dock klart bättre på grus än hardcourt, medan det omvända gäller för Istomin.

Istomin brukar dessutom pricka in sin formtopp i början av året och tog sig till kvartsfinal i både Brisbane och Sydney. Seppi har aldrig levererat i Australiska öppna, har som bäst tagit sig till andra omgången (2007, 2008 och 2011).

Kan också noteras att Istomin vann deras senaste möte, det hittills enda i Grand Slam-sammanhang, i Wimbledon förra året. Tror det här kan bli en väldigt jämn match, och baserat på att Istomin sett relativt stark ut under säsongsinledningen tror jag helt enkelt att han har goda chanser att vinna.

√ Milos Raonic (15) – Lukas Rosol (75)
Raonics form under säsongsinledningen har varit direkt katastrofal, och han övertygade inte mot Jan Hajek i öppningsmatchen i Melbourne. Tappade ett set där, vilket är knappt godkänt för en spelare av Raonics kaliber.

Min förhoppning är ändå att den där segern ändå gett tillräckligt med ökat självförtroende för att han ska segla förbi Rosol förhållandevis enkelt.

För vinna den här matchen, det ska han helt enkelt bara göra. Allt annat är ett fiasko. Att Rosol ska spela lika bra som mot Rafael Nadal i Wimbledon förra året är liksom helt uteslutet – det kommer han förmodligen aldrig att göra igen under hela resten av sin karriär.

Det behöver han förvisso inte heller göra mot Raonic, men detta ska ändå vara en vanlig dag på jobbet för 22-årige kanadensaren. Kan ändå inte riktigt skaka av mig den olustiga känslan av att en ny skräll signerad Rosol hänger i luften, vilket oroar mig.

Vill så väldigt gärna se en åttondel mellan Raonic och Federer, och det vore väl själva f-n om Rosol (och därefter Philipp Kohlschreiber) ska stå i vägen för det.