Serena Williams coach Patrick Mouratoglou tycker att det var överraskande att det tog så lång tid för 15-faldiga Grand Slam-vinnaren att återta tronen som världsetta (vilket skedde i måndags, efter att Williams förlorat finalen i Doha mot Victoria Azarenka).

– Jag vet inte om hon brydde sig, men det var lite chockerande. Inget illa om Azarenka, som hade ett fantastiskt år hon också, men det är ganska chockerande att vinna två Grand Slams, OS-guld och Master-turneringarna plus några andra tävlingar (Madrid, Stanford, Charleston) och ändå bara vara världstrea, säger han.

– Så det pratas om att WTA borde se över hur de distribuerar poäng. Det är en stor skillnad på att vara Grand Slam-finalist och faktiskt vinna en Slam, och poängen kanske inte visar hur stor skillnaden är. De kanske borde ta en titt på det. Jag förstår att de vill att spelare ska spela hela året, men det är viktigt för personerna som tittar för att förstå tennis, fortsätter han.

Kan nog inte finnas överdrivet många personer ute i stugorna som inte håller med Mouratoglou om detta. Att Caroline Wozniacki, som till dags dato aldrig vunnit en Slam, kunde vara världsetta i totalt 67 veckor är givetvis inte bara ett kvitto på damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet utan också tecken på ett systemfel.

Serena Williams ställde visserligen upp i blott 13 turneringar förra året (plus två Fed Cup-omgångar) – men det är faktiskt bara fyra färre än 2012 års världsetta Victoria Azarenka. Hennes triumfer i Australiska öppna, fyra Premier-turneringar och en International borde därför ha stått sig slätt mot Williams två GS-titlar, OS-guld, tre Premier-triumfer och dessutom WTA Championships-buckla.

Anledningen till att Azarenka avslutade året som världsetta berodde på att hon utöver titlarna även tog sig till en GS-final (US Open, mot Williams) och två Premier-finaler, och däremellan ett gäng semifinaler och kvartsfinaler.

Det är kanske inte en helt klockren jämförelse eftersom Azarenka trots allt vann totalt sex titlar, men det ligger ändå nära tillhands att måla upp ett scenario där Andy Murray avslutat 2012 som världsetta efter sin seger i US Open och final i Wimbledon.

Problemets kärna ligger i den generösa distribueringen av poäng i de tidigare rundorna. I en Grand Slam-turnering ges vinnaren på damsidan 2,000 poäng, finalisten 1,400, semifinalisten 900 och kvartsfinalisten 500.

På herrsidan är siffrorna 2,000/1,200/720/360.

Och där man på herrsidan ger 25 ”kvalificeringspoäng” utöver de 10 poäng man får om man förlorar förstarundan, så delas det på damsidan ut poäng även i varje kvalrunda. Vinnarna i kvalet ges 60 rankningspoäng, plus 5 vid eventuell förlust redan i förstarundan.

Tar man sig vidare till andrarundan får man sedan hela 100 poäng – mot herrsidans 45.

Vid sidan av GS-turneringarna arrangeras sedan totalt nio Premier Mandatory/Premier 5-turneringar, där man kan inkassera max 1,000 och 900 poäng. Därefter kommer tio Premier-turneringar som vid seger ger 470 poäng och 31 International som ger 280.

Skillnaden gentemot ATP är dock likadan här som i GS-sammanhang: Det delas ut betydligt högre poäng i de tidigare omgångarna.

Det här är med andra ord ett system som inte nödvändigtvis belönar de bästa spelarna, i ordets rätta bemärkelse, utan snarare de mest aktiva av toppspelarna.

Tar du dig bara tillräckligt långt i de större turneringarna så räcker det helt enkelt för att hamstra nog med poäng för en topplacering. När Wozniacki avslutade 2011 som världsetta hade hon bärgat totalt sex titlar, varav blott två kom i de högre Premier-sammanhangen (Indian Wells, som är Premier Mandatory, och Dubai, som är Premier 5). I GS tog hon sig som bäst till semifinal (Australiska öppna och US Open).

Det är väl att likställa med att David Ferrer avslutat 2012 som världsetta.

Att detta är ett bristfälligt rankningspoäng borde det inte råda någon som helst tvekan om. Även ATP:s system har fortfarande sina skavanker, men vid förändringen 2009 tycker jag att många luckor tätades.

Och att det dröjde så här lång tid för Serena Williams, trots hennes sagolika 2012, att återta tronen som världsetta borde fungera som signal för WTA att det är dags att göra om och göra rätt, för att låna en redan alldeles för utsliten klyscha.

Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).

Man blir aldrig riktigt klok på Petra Kvitová. Att hon har kapaciteten att vinna Grand Slam-titlar har hon redan bevisat (slog Maria Sjarapova i Wimbledon 2011) – men hon har också lika många gånger visat prov på en sällsynt oförmåga att hitta stabilitet i sitt spel.

När hon har en riktigt bra dag sätter hon de svåraste slagen som på löpande band.

När hon har en dålig dag går hon inte säker ens mot en dussinspelare utanför världsrankningens topp 100.

Vilken Kvitová som ska kliva ut på banan avgörs helt och hållet av slumpen, känns det ibland som.

Det var därför inför gårdagens kvartsfinal svårt att hålla henne som självklar favorit mot Agnieszka Radwanska – trots att det är en gynnsam matchup för Kvitová och trots att hon inför matchen ledde med 3-1 i inbördes möten.

Likt exempelvis Serena Williams eller Victoria Azarenka har Kvitová i regel inte särskilt svårt för counterpunchers som Radwanska. Hon får diktera spelet fullständigt och sätts sällan under egentlig press. Det är därför nästan uteslutande upp till Kvitová själv hur matchen ska sluta.

I går var det en världsåtta på riktigt bra spelhumör, efter en svajig säsongsinledning, som klev ut på banan. 38 oprovocerade misstag och 37 winners (5-6 för Radwanska) senare stod hon som segrare: 6-2, 6-4. Kvitovás första seger över en topp 5-spelare sedan 2011.

I semifinalen möter hon Caroline Wozniacki, som kämpade sig förbi Marion Bartoli i tre set: 4-6, 6-1, 6-4. Wozniacki låg under med 2-0 i avgörande set, men lyckades vända.

– Spelarna har vanligtvis en förstaserve och en andraserve, men Marion har ingen andraserve – hon har två förstaservar. Så man måste vara på tårna. Hon kliver fram och är framme i banan även när du själv servar, man känner pressen. Men man måste bara vara redo och veta att bollen kommer emot dig med fart, säger danska världstian efter segern.

Trots att Wozniacki likt Radwanska i teorin är en bra matchup för Kvitová har hon ändå haft vissa bekymmer med danskan genom åren. 3-3 i inbördes möten – och med tanke på att hon nu äntligen börjar hitta formen igen, efter ett bedrövligt 2012 och knackig start på 2013, har hon goda chanser att ta sig till sin andra final i Dubai (vann här 2011 efter finalseger över Svetlana Kuznetsova).

Om Kvitová är på lika bra spelhumör som mot Radwanska kommer hon dock att få det tufft.

Väldigt tufft.

* * *

På den övre halvan bjuds vi på en helitaliensk semifinal. Detta sedan 17-rankade Roberta Vinci kört över världsnian Samantha Stosur i raka set (6-2, 6-4) och världssexan Sara Errani med viss möda avfärdat världstolvan Nadia Petrova (6-4, 0-6, 6-3).

Vinci och Errani, som spelar dubbel tillsammans, har mötts sex gånger genom åren. Errani leder med 4-2 och har sedan 2010 vunnit fyra raka matcher (utan att tappa set). Mycket som talar för att det blir världssexan som kniper finalplatsen.

Matchdagen är inte riktigt slut än, men låt oss ändå ta ett svep och se vad som hänt runtom i tennisvärlden.

I Memphis räddade forne världsettan Lleyton Hewitt två matchbollar mot 72-rankade Yen-Hsun Lu i en tresetsrysare: 2-6, 7-6(3), 6-4. Hewitt låg under med 5-6, 15-40 i andra set men lyckades som så många gånger förr att vända på steken.

Såg delar av deras drabbning, och det var precis så där spännande/ovisst som det brukar vara när Hewitt ställer sig på en tennisbana.

Och Donald Young halkar vidare i turneringen. Xavier Malisse kastade in handduken vid ställning 5-1 till Young i första set.

Största skrällen hittills svarade dock Denis Istomin för i natt, när han avfärdade John Isner i raka set: 6-3, 6-4. Han är i oerhört dålig form nu, den reslige amerikanen. Rankningsraset, som jag och flera andra förutspått, har redan inletts.

För övrigt kan nämnas att 33-årige James Blake med viss möda tog sig förbi öppningsrundan efter tresetsseger över Florian Mayer: 4-6, 6-3, 6-2. Alltid kul när Blake vinner, man unnar honom liksom det efter alla år av skadehelvete och envist slit.

På damsidan är äventyret över för titelförsvararen Sofia Arvidsson. Det blev förlust mot 71-rankade fjolårsfinalisten Marina Erakovic redan i andra omgången: 6-1, 3-6, 6-3. Riktigt tråkigt, naturligtvis. Och en smula oväntat, trots att Arvidssons varit sisådär under säsongsinledningen.

* * *

I Dubai inleddes dagen med en riktigt tråkig nyhet: Serena Williams drar sig ur turneringen på grund av ryggskada. Tydligen samma skada som hämmade henne i Australiska öppna (där hon förlorade redan i kvartsfinalen mot 19-åriga Sloane Stephens), vilket kan förklara hennes serveproblem mot Victoria Azarenka i Doha.

Världselvan Marion Bartoli får därför direktbiljett till kvartsfinalen, där hon möter Caroline Wozniacki. Wozniacki krossade Jie Zheng fullständigt: 6-1, 6-0.

I övrigt inga överraskningar, bortsett från en liten skräll: 17-rankade Roberta Vincis seger över världssexan Angelique Kerber. Hon befinner sig i en riktigt formsvacka, Kerber. Inte bra.

* * *

I Marseille hade Tomás Berdych oväntat stora problem mot problembarnet Ernests Gulbis, men vann slutligen i tre set: 6-4, 6-7(10), 6-4. Berdych brända matchboll i andra sets tiebreak, vid ställning 10-9 i egen serve (missade totalt tre), var fullkomligt bedrövlig. Precis när man trodde att han verkligen fått ordning på sina darriga nerver slarvar han bort en säker seger på ett så nonchalant sätt.

Kanske inte lika illa som när han tappade 5-1 och 6-3 i tiebreak mot Novak Djokovic i World Tour Finals, men det där är så klart inte godkänt från en spelare av Berdychs kaliber. Tur för honom att Gulbis inte fullbordade en skräll.

För det kunde han mycket väl ha gjort, med sin oförlåtliga serve och märkliga forehandsving. Det har aldrig varit särskilt svårt för Gulbis att väcka de förtvivlade fansens hopp, men frågan är hur den 118-rankade 24-åringen följer upp åttondelen i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och dagens kämpainsats i Marseille.

– Man vet aldrig vad som ska hända när man möter Gulbis, som Berdych sa efter matchen.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika stora bekymmer i sin öppningsmatch: 7-6(1), 6-3 mot Nikolaj Davydenko. Tuff lottning för Davydenko, vars goda form under inledningen av turneringen är på väg att kväsas totalt.

I övrigt inga överraskningar. Julien Benneteau slog 412-rankade 18-åringen och landsmannen Lucas Pouille planenligt: 7-6(0), 6-3. Vi kommer därför att bjudas på en batalj mellan Benneteau och Jerzy Janowicz (som ju slog Lukas Rosol i förrgår) i andra omgången. Härligt!

* * *

I Buenos Aires har David Ferrer, Stanislas Wawrinka och David Nalbandian under dagen fått sina öppningsmatcher överstökade. Inga konstigheter.

Och Andreij Kuznetsov slog grusveteranen Filippo Volandri i går: 7-6(5), 6-3. Kul överraskning.

* * *

Dagens samtliga resultat:

DUBAI:

MEMPHIS (WTA):

Det har ju hänt ett och annat runtom i världen på tennisfronten, som ni förstår.

Martin Klizan kastade alldeles nyss in handduken mot Gilles Simon i deras kvartsfinalmöte i Rotterdam. Simon till semi alltså, via 6-7(6), 6-3, 3-0.

Riktigt tråkigt att Klizan inte kunde slutföra matchen. Kan dock inte påstå att det var överdrivet underhållande, rent spelmässigt är det sällan det när Simon står på ena sidan av nätet. Han är nog så nära en klassisk pusher man kan komma i dagens moderna tennis. Den korrekta svenska termen för Simons spelstil torde vara fösare.

För det är vad han är, och det är en adekvat beskrivning av vad han i regel gör. En fösare. Som föser runt bollen i banan.

• Klizan tar i från tårna och dundrar in en stenhård forehandcross.

• Simon svarar med att fösa tillbaka bollen över nät.

Nu tycker ni kanske att jag låter dräpande negativ och hatisk. I så fall missförstår ni mig en smula.

Jag gillar verkligen spelare som inte har några pretentioner i sitt spel, som är redo att spela fult och slugt för att vinna. Som Andy Murray. Eller Rafael Nadal och Novak Djokovic, för all del.

Simon är en taktisk räv. Han är makalöst bra på att hålla bollen vid liv (genom att fösa den över nät), hitta omöjliga vinklar och störa sin motståndares rytm. För oss tittare är det ofta sövande, frustrerande osnyggt och föga underhållande – men ack så effektivt (och visst bjuder även Simon på tennismagi emellanåt, det ska vi ha klart för oss).

Vad jag däremot inte står ut med är hans märkliga utsvävningar på banan, som skulle reta gallfeber på mig om jag var den som stod på andra sidan nätet. Som att han ska dricka vatten i tid och otid, gärna mitt under pågående game, att han ber bollkallen om en boll att slå på i motståndarens serve, att han skriker och svär och gnäller över fullt rimliga saker som att bollen klipper linjen med minsta möjliga marginal. Precis lika lite som jag står ut med Murrays outsinliga, ofta omogna kverulans under pågående match.

Sammantaget gör detta att jag känner en viss skadeglädje när han förlorar. Utifrån det perspektivet såg det inledningsvis ganska bra ut i dag. Klizan imponerade väl inte, men räddade ändå typ ett dussin breakbollar och bärgade slutligen första set.

Efter det gick det utför, och nu är alltså Gilles Simon klar för semifinal i en 500-turnering. Där möter han inte som väntat Roger Federer, utan Simons betydligt mer hedervärda landsman Julien Benneteau.

På den undre halvan i Rotterdam stångade sig Juan Martín del Potro förbi Jarkko Nieminen utan större bekymmer: 6-3, 6-4. I semifinalen möter han Grigor Dimitrov, som lite överraskande slog Marcos Baghdatis i en tresetare: 6-7(4), 7-6(0), 6-3.

Inte överraskande i allmänhet – Dimitrov hade trots allt 2-1 i inbördes möten inför matchen – men aningen oväntat eftersom Baghdatis sett rätt så övertygande ut hittills (slog Richard Gasquet i raka set i åttondelen).

Mot världssjuan del Potro borde det rimligtvis ta stopp för 21-årige Dimitrovs framfart i Rotterdam. Argentinaren borde inte låta chansen att, i Federers frånvaro, bärga titeln förhållandevis enkelt glida honom ur händerna.

Fast det kan vi så klart inte vara ett dugg säkra på, har vi lärt oss i år.

* * *

I San José är John Isner och Tommy Haas klara för semifinal, efter kvartsfinalsegrar över Xavier Malisse (7-6, 6-2) respektive Steve Johnson (6-4, 6-2).

Vilka som plockar semifinalplatserna på den övre halvan avgörs i natt. Milos Raonic möter Denis Istomin (en match Raonic rimligtvis bör vinna) och Sam Querrey möter Alejandro Falla.

I den sistnämnda är givetvis hemmahoppet Querrey favorit, men jag skulle inte avfärda Falla helt och hållet inför den här matchen. Hans flacka spel gör sig bra inomhus och han har sett stabil ut hittills i San José.

* * *

Rafael Nadal har så klart varit det stora samtalsämnet i Sao Paolo. Han drog sig ur dubbelturneringen, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hur många matcher han spelat totalt under denna och förra veckan, men det får en liten varningsklocka att ringa.

Överlag har han sett lika långsam och instabil ut som i Vina del Mar. Som jag påpekat tidigare tycker jag dock inte att man ska dra några förhastade slutsatser. Att han inte drog sig ur Sao Paolo (och i skrivande stund spelar kvartsfinal mot Carlos Berlocq) är positivt i sig eftersom det tyder på att knäna håller. Han hade aldrig ställt upp om han ansåg att situationen förvärrats efter Vina del Mar.

Nu är han dock fortfarande väldigt långt från sitt bästa. Skulle inte förvåna mig det minsta om han förlorar mot Berlocq i natt. Argentinaren må inte ha ett särskilt spektakulärt ATP-facit, men han är en stabil grusspelare som har alla verktyg för att sätta en haltande Nadal under stor press.

Turneringens klart bästa match spelades tidigare under dagen: David Nalbandian mot Nicolás Almagro.

Nalbandian vann till slut: 7-6(5), 3-6, 7-6(3), efter nästan två och en halv timmes spel. Det är nästan så att man tycker synd om Almagro (som dels vann den totala poängräkningen: 109-106). Han smackade in 28 servess och spelade överlag riktigt bra.

Men han har svårt för Nalbandian och tycks inte ha hittat formen än i år.

I semifinalen möter argentinaren Simone Bolelli, som följde upp sin chockseger över en otroligt loj Juan Mónaco i går med att utmanövrera Albert Montanes i kvarten: 6-4, 6-4.

På den övre halvan är 111-rankade Martin Alund klar för semi efter seger över Filippo Volandri i raka set: 7-5, 7-6(5). Alund halkade in i turneringen på ett bananskal, som lucky loser efter att Leonardo Mayer dragit sig ur på grund av ryggskada, och avfärdade 346-rankade Ricardo Mello enkelt i öppningsmatchen (6-4, 6-4). Det följde han sedan upp med en stabil seger över Jeremy Chardy (6-4, 4-6, 7-6).

Och nu är han då klar för semifinal i Sao Paolo. Inför turneringen hade han aldrig vunnit en ATP-match. Inte illa.

* * *

I Doha händer det grejer. Serena Williams hängde på fallrepet i kvartsfinalen mot Petra Kvitová men svarade för en typisk Serena-upphämtning i tredje set och säkrade slutligen semifinalplatsen – och positionen som världsetta: 3-6, 6-3, 7-5.

Detta alltså efter att ha legat under med 1-4 i avgörande set.

På måndag skriver 32 år, fyra månader och 24 dagar gamla Serena Williams därmed återigen historia, som världens äldsta världsetta genom tiderna (på damsidan). Rekordet hölls tidigare av Chris Evert, som var 30 år, elva månader och tre dagar gammal när hon avnjöt tronen för sista gången i november 1985.

I semifinalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Samantha Stosur i raka set: 6-2, 6-4.

I den andra semifinalen möts nuvarande världsettan Victoria Azarenka och världsfyran Agnieszka Radwanska. Azarenka slog världssexan Sara Errani enkelt (6-2, 6-2) medan Radwanska utmanövrerade Caroline Wozniacki (6-2, 7-5).

Blev inget blogginlägg om San José, Sao Paolo och Doha i går, som utlovat. Det kan vi tacka Comhem för. Internethaveri deluxe.

Hur som helst.

Rotterdam ångar på, i egenskap av veckans tveklöst mest intressanta turnering. Och hittills har vi faktiskt bjudits på ett och annat spännande resultat.

Jarkko Nieminen fullkomligt mosade framtidslöftet David Goffin i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0. Inte ett enda game vann han alltså, Goffin. 65-38 till Nieminen i totalt antal poäng. Inte så ojämnt som man kan vänta sig av en sådan utskåpning kanske, men fortfarande helt bedrövligt av en spelare som Goffin.

Okej, inomhustennis är inte hans starka sida (däremot Nieminens), men att bli så här totalt utskåpad är likväl pinsamt.

Vidare körde problembarnet Ernests Gulbis över hemmahoppet Robin Haase i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Inte särskilt oväntat att Gulbis skulle vinna, men en smula förvånande att han gjorde det så överlägset.

Under dagen har vi bara bjudits på en skräll i Rotterdam. 125-rankade Michael Bachingar avfärdade 18-rankade Andreas Seppi i raka set: 6-3, 6-4. Seppi verkar visserligen ha plågats av hälsoproblem (drog sig ur Zagreb Indoors förra veckan på grund av feber) och är i tveksam form efter åttondelsfinalen i Australiska öppna, men överraskande att han föll så lätt.

I övrigt kan nämnas att Roger Federer inte hade några som helst bekymmer mot 64-rankade Grega Zemlja: 6-3, 6-1. Även Juan Martín del Potro vann sin öppningsmatch (i går), mot Gaël Monfils: 6-3, 6-4.

* * *

Precis som i Rotterdam pågår inomhustennis i amerikanska San José, mest känt för sina NHL-hajar: SAP Open. Regerande mästaren Milos Raonic är förstaseedad, USA-ettan John Isner andraseedad.

Det snabba underlaget ger mammutservare som dessa båda herrar maximal utdelning, vilket inte gör det särskilt svårt att tippa just de två i final. Ja, om det inte vore för Isners katastrofala form, alltså. Inledde året riktigt uselt och tvingades sedan hoppa av Australiska öppna på grund av skada.

Lite tveksamt huruvida han hunnit både rehabiliteras och hittat formen, så risken att han åker ut redan i första omgången mot 130-rankade kanadensaren Vasek Pospisil får betraktas som överhängande.

I övrigt kan nämnas att 79-rankade Blaz Kavcic förlorade en mycket svängig tillställning mot forne världsettan Lleyton Hewitt i gårdagens förstarunda: 3-6, 6-4, 7-6(4). Nämnas bör att Kavcic hade 3-1 och breakboll och andra set innan han lät Hewitt klösa sig tillbaka in i matchen och kvittera.

I tredje set hade han sedan återigen 3-1 och 40-15 men lät segern rinna honom ur händerna igen. Givetvis starkt av Hewitt att kämpa till sig den segern, men bedrövligt av Kavcic att tappa en sådan komfortabel ledning två gånger om. Det håller inte på den här nivån.

Och hemmahoppet Ryan Harrison åkte på en stjärnsmäll mot Benjamin Becker i går: 6-7(3), 7-5, 6-3. Becker reducerar nu till 2-1 i inbördes möten.

I dag har endast en match hunnit spelas i San José och den mest intressanta drar i gång någon gång i natt – Steve Johnson mot Ivo Karlovic. Två servekanoner ställs alltså mot varandra redan i första omgången. Lär inte bli särskilt välspelat (om man med välspelat menar långa dueller, snabba tempoväxlingar och stor spelmässig variation), men sevärt.

Svårt att peka ut en favorit där, men med tanke på hemmafördelen och att Karlovic inte orkar hålla i en formtopp mer än två-tre matcher i stöten känns det som att Johnson borde gå segrande ur den här servefesten.

Sett till hela turneringen känns det inte osannolikt att Raonic tar sig till sin tredje raka final. Farligaste utmanaren på vägen dit är i första hand Sam Querrey i en eventuell semifinal, men Denis Istomin kan ställa till bekymmer redan i kvarten. Brukar leverera i San José (semifinal 2010, kvartsfinal 2011, final 2012).

På den undre halvan är det lite mer ovisst. Isner får väl ändå ses som någon slags favorit, men ryker han tidigt kan exempelvis Tommy Haas kliva fram och säkra en finalplats. Eller Steve Johnson.

2010 års titulant och 2011 års finalist Fernando Verdasco åkte förresten ut direkt, efter 3-6, 3-6 mot 105-rankade Tim Smyzcek.

* * *

I Sao Paolo har det än så länge inte hänt något överväldigande. David Nalbandian vann i dag, med vissa besvär, sin öppningsmatch mot Jorge Aguilar: 7-5, 5-7, 6-3.

Rafael Nadal går in i turneringen först i morgon och möter då 140-rankade Joao Sousa, som besegrade 91-rankade Ruben Ramirez Hidalgo (avbröt matchen efter 7-6 i första set).

Nadals baneman i Vina del Mar, Horacio Zeballos, avbröt sin match i tredje set. 151-rankade Paul Capdeville dansar således vidare till andrarundan efter 6-7(5), 6-0, 3-0.

Om vi ska ta en titt på lottningen kan vi snabbt slå fast att Nadals väg till final inte kantas av några som helst farliga motståndare, precis som i Vina del Mar. Jeremy Chardy står sannolikt återigen för motståndet i semifinalen, alternativt Thomaz Bellucci.

I finalen lär det däremot bli betydligt tuffare. Efter den bedrövliga insatsen i Vina del Mar betvivlar jag starkt att Juan Mónaco tar sig dit. Nej, det troliga är att Nadals landsman, andraseedade världselvan Nicolás Almagro, står på andra sidan nätet på söndag.

Och i så fall tror jag faktiskt att Almagro vinner sin första match i karriären mot Nadal – på nionde försöket (har 0-8 i inbördes möten, 2-20 totalt i set). Om nu inte Nadal som av ett trollslag börjar röra sig som han gjorde under grussäsongen 2012. Vilket, milt uttryckt, inte känns helt troligt.

* * *

IFranska öppna2011 låg hon under med 3-6, 1-4 innan hon lyckades samla ihop sig och vända matchen (3-6, 6-4, 6-0).

I gårdagens reprismatch hade Maria Sjarapova inte lika stora bekymmer med 172-rankade 19-åringen Caroline Garcia: 6-3, 6-2 i världstreans öppningsmatch i Doha på drygt en timme och 15 minuter.

Även världstvåan Serena Williams och världsettan Victoria Azarenka vann sina öppningsmatcher, mot 160-rankade lucky losern Daria Gavrilova (6-2, 6-1) respektive 62-rankade Romani Oprandi (6-2, 6-3). Azarenka har nu tio raka segrar under säsongsinledningen.

Hittills är tio seedade spelare klara för åttondelsfinal: Azarenka, Williams, Sharapova, Agnieszka Radwanska, Sara Errani, Petra Kvitová, Samantha Stosur, Caroline Wozniacki, Nadia Petrova och Ana Ivanovic.

Av dem är det troligt att alla utom Errani, Stosur, Wozniacki och Ivanovic tar sig vidare till kvartar och semifinaler.

• Errani möter nämligen Daniela Hantuchova som trivs bra på hardcourt, leder över Errani med 5-2 i inbördes möten och dessutom slog italienska världssexan så sent som i januari, i Brisbane.

• Stosur möter Svetlana Kuznetsova. Brukar bli ganska öppna tillställningar när de möts, Kuznetsova har 3-1 i inbördes. Dessutom pressades Stosur till tre set mot 60-rankade Monica Niculescu (6-4, 1-6, 6-3), vilket inte direkt är att betrakta som ett styrkebesked. Kuznetsova betydligt mer imponerande mot Marion Bartoli i sin andrarunda (6-4, 6-4).

• Wozniacki möter en formstark Mona Barthel. Wozniacki leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men Barthel har 14-3 i matchfacit i år och vunnit en titel på två finaler. Dessutom var hon omutlig mot världsfemman Angelique Kerber i sin andrarunda: 6-1, 6-2.

• Ivanovic möter Agnieszka Radwanska. Radwanska har inte bara fem raka segrar över Ivanovic (och tappat blott ett set på de fem matcherna), utan har dessutom en övertygande 6-2, 6-4-seger över forna världsettan i årets Australiska öppna färskt i minnet. Hon har dessutom 13-1 i matchfacit hittills i år och sett rysligt stark ut under säsongsinledningen.

Inte särskilt långsökt att tippa Azarenka mot Williams i final, men jag tror att framför allt Radwanska och Sjarapova/Kvitová har nästan lika stora chanser att ta sig dit. Om Kvitová kan skaka av sig sin svaga säsongsinledning och undermåliga prestation i Australiska öppna, alltså.

Åttondelen mellan Andy Murray och Gilles Simon var tråkig redan på papperet.

Hur den var i verkligheten?

Som rohypnol för själen.

Den enda egentliga behållningen med matchen, som på förhand kändes snudd på onödig att ens genomföra, var att Simon spelade så kraftlöst att det liksom smittade av sig på Murray.

Så där stod de, två av världens just nu bästa tennisspelare, och föste bollar fram och tillbaka över nätet i vad som alltså påstods vara en åttondelsfinal i årets första Grand Slam-turnering. Det hade lika gärna kunnat röra sig om en match mellan Mårten Gås och Katten Gustaf, kändes det ibland som.

Murray vann så klart busenkelt, och att han släppte ifrån sig så mycket som sju game kändes nästan som en ödmjuk gest gentemot Simon, efter dennes heroiska insats mot Gaël Monfils i förrgår. Alltså, jag menar inte att han förlorade dem med flit, jag menar bara att om Murray känt behov av att köra över Simon fullständigt så hade han utan tvekan kunnat göra det.

Nu gjorde han inte det, hur som helst. 6-3, 6-1, 6-3 blev det till slut. Murray lämnade inga besked alls, vilket ingen hade väntat sig. Svårt att utmäta någon som helst form när motståndet är så här svagt.

Man skulle utan att ljuga kunna hävda att Andy Murray fått den klart enklaste lottningen, eftersom han stöter på oseedade Jeremy Chardy i kvartsfinalen. Chardy slog som väntat (i alla fall för mig) Andreas Seppi i sin åttondel: 5-7, 6-3, 6-2, 6-2.

Och ja, på papperet ska ju det där vara en enkel match för världstrean.

Men!

Chardy har vid det här laget vant sig vid rollen som underdog. Det har han varit i sina tre senaste matcher (mot Marcel Granollers, Juan Martín del Potro och nu senaste alltså Andreas Seppi).

Dessutom vann Chardy deras senaste möte, i Cincinnati förra året. I raka set. 6-4, 6-4. I en Master, alltså. Inte illa pinkat.

När han har huvudet med sig så har Chardy onekligen de offensiva vapnen för att ställa till det för Murray, vilket han visade inte minst mot del Potro.

Det är dock svårt att spela så kraftfullt och med så små marginaler mot en defensiv specialist som Andy Murray – om det kan Stanislas Wawrinka vittna, efter den episka förlusten mot Novak Djokovic i går.

Förutom att Murray på det hela taget är en klart bättre spelare än Chardy så är även pressen större på fransmannen – detta är trots allt hans första GS-kvartsfinal i karriären.

Det ska också noteras att Murray vann deras första fyra möten, alla på hardcourt, enkelt.

Om man, som jag, är smått besatt av statistik finns det en sista sak som Chardy kan ta fasta på inför kvarten: de senaste 15 åren har fyra oseedade spelare tagit sig hela vägen till final i Melbourne. Det är fler än Wimbledon (2) och US Open (1) tillsammans (och lika många som Franska öppna).

Senast det hände var bara fem år sedan, då Jo-Wilfried Tsonga spelade final mot Novak Djokovic.

* * *

Tsonga vann för övrigt Battle of France mot världstian Richard Gasquet: 6-4, 3-6, 6-3, 6-2.

Belöningen: Roger Federer i kvartsfinalen.

Federer var helt omutlig mot Milos Raonic i sin åttondelsfinal, i alla fall i sina egna servegame. Vann 90 procent i förstaserve och 75 procent i andraserve. Det var stundtals smärtsamt att se hur underlägsen Raonic var.

Om 22-åringen varit något kyligare i vissa avgörande lägen hade det här möjligen kunnat bli en lite jämnare tillställning, men det rådde aldrig några som helst tvivel om vem som skulle vinna.

Federer var helt enkelt på tok för bra för kanadensaren. Raonic hängde inte med alls i schweizarens tempo och måste ha förlorat närmare 90 procent av duellerna som varade längre än tre slag. Att han lyckades vinna totalt tolv game får väl ses som en smärre sensation: 6-4, 7-6(4), 6-2

Så, Federer bara staplar styrkebeskeden på hög, alltså – och bockar av ännu en potentiellt giftig motståndare. Det är det som har imponerat allra mest på mig, att han fått den här på papperet så tuffa lottningen att se ut som en vårpromenad i Skytteholmsparken.

Allt han har gjort hittills har sett så galet enkelt ut. Det där extra långa säsongsuppehållet (ett resultat av att han valde att inte spela några turneringar före Australiska öppna) var tydligen ett genidrag.

I nuläget tycker jag faktiskt att han ser ut som en självklart finalist, givet att Murray inte satts på några svåra prov alls hittills. Fortsätter han spela som han gör så har jag svårt att se hur Tsonga eller Murray ska kunna stoppa honom.

* * *

Maria Kirilenko lyckades irritera Serena Williams i sammanlagt typ fem minuter. Sen ångade världstrean på och bärgade i vanlig ordning en överlägsen seger: 6-2, 6-0.

Världsettan Victoria Azarenka var lika orubblig i sin åttondelsfinal mot Elena Veznina: 6-1, 6-1.

I kvarten möter Azarenka oseedade Svetlana Kuznetsova, som noterade ännu en vinst över forna världsettan Caroline Wozniacki: 6-2, 2-6, 7-5.

Williams möter 19-åriga Sloane Stephens, som slog Bojana Jovanovski i en tresetsrysare: 6-1, 3-6, 7-5.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.

Den tidiga morgonen har bjudit på inte mindre än två skrällar: Jeremy Chardys mot världssjuan Juan Martín del Potro och 20-rankade Andreas Seppi mot Marin Cilic. Den första aningen större än den andra. Eller snarare mycket större.

Argentinaren visade prov på grym form i sina första två matcher och tappade då bara 13 game (6-1, 6-2, 6-2 mot Adrian Mannarino och 6-2, 6-4, 6-2 mot Benjamin Becker) – färre än någon annan spelare på herrsidan.

Chardy såg visserligen stark ut i sin fyrsetsseger över Marcel Granollers (6-3, 3-6, 6-1, 6-2), men det var en match där åtminstone jag förväntat mig vinst för fransmannen.

Chardy rivstartade med att fixa en 2-0-ledning i set, innan världssjuan vaknade till liv och med möda lyckades kvittera. I femte set var dock den 36-rankade fransmannen både stabilare och kyligare. Han stressade del Potro med giftig slice, stenhård forehand och snäva vinklar, medan argentinaren återigen visade prov på sin bristande förmåga att hålla samma höga nivå genom en hel match.

6-3, 6-3, 6-7(3), 3-6, 6-3 kan så klart inte betraktas som något annat än ett praktfiasko för en spelare som lyfts fram som en av de stora utmanarna till titeln i Rafael Nadals frånvaro.

– Det är givetvis inget bra resultat för mig efter att jag hämtat upp 0-2-underläge, men Jeremy spelade riktigt bra i femte set. Han var så lugn när han stängde matchen i slutet, säger en besviken del Potro efter matchen.

– Jeremy spelade så tungt i fyra timmar. Han slog många vinnare med sin forehand, mycket bra slice. Mot slutet, när han hade chansen att bryta min serve, så gjorde han det. Han spelade bättre i de viktiga lägena och tog chansen att vinna matchen.

Chardy själv betraktar segern som en av hans största i karriären.

– Australiska öppna, tredjerundan, mot en toppspelare. Det är en stor seger för mig. Kanske den största i min karriär, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Chardy, med sitt högriskspel och hårda press, är en knepig motståndare – det visade han inte minst mot Andy Murray i Cincinnati förra året – men en spelare av del Potros kaliber ska han så klart inte kunna ge mer än skrämselhicka i de här sammanhangen.

Nu återstår dessutom endast tre spelare på herrsidan som vunnit en Grand Slam tidigare: Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

I åttondelsfinalen möter Chardy italienaren Andreas Seppi, som alltså stod för morgonens näst största skräll: 6-7, 6-3, 2-6, 6-4, 6-2 mot Marin Cilic. Ny flopp för framtidslöftet Cilic alltså, som har förtvivlat svårt att hitta det där stabila spelet och börja prestera i närheten av den toppkapacitet han visat att han har.

Inget illa menat mot Chardy och Seppi, men det känns som en osannolikt iskall åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering. Antingen del Potro eller Cilic (helst båda två) borde ha stått på ena sidan av nätet, helt enkelt.

* * *

Victoria Azarenka pressades till tre set mot Jamie Hampton, men sluggade sig till slut vidare till åttondelsfinal: 6-4, 4-6, 6-2. Där möter hon Elena Veznina, som slog Roberta Vinci: 4-6, 7-6(4), 6-4.

Även Serena Williams är, så klart, klar för åttondel, efter överlägsna 6-1, 6-3 mot Ayumi Morita. Hon ställs mot Maria Kirilenko, som besegrade Yanina Wickmayer: 7-6(4), 6-3.

* * *

Caroline Wozniacki är klar för sin femte åttondelsfinal i Australiska öppna efter 6-4, 6-3 mot Lesia Tsurenko. Möter Svetlana Kuznetsova, som slog Carla Suarez Navarro: 6-2, 4-6, 6-3.

* * *

Andy Murray spelade inte på topp, men lyckades trots svajigt spel avfärda Ricardas Berankisi raka set: 6-3, 6-4, 7-5.

Ett styrkebesked från Murray, en morgon där andra toppspelare sviktat. Oerhört viktigt att få med sig resultaten även när man inte håller sin högsta nivå.

* * *

Inte heller världsåttan Jo-Wilfried Tsonga hade några problem i sin tredjerunda: 6-2, 6-1, 6-4 mot Blaz Kavcic.

I åttondelen möter han världstian och landsmannen Richard Gasquet, som slog Ivan Dodig i fyra set: 4-6, 6-3, 7-6(2), 6-0.

* * *

Två av dagens klart mest intressanta matcher är redan i full gång. Den mellan Roger Federer och hemmahoppet Bernard Tomic började precis, den mellan framtidsnamnen Laura Robson och Sloane Stephens är inne i sitt andra set.

Stephens bärgade första set med 7-5 och leder i skrivande stund med 4-1 i andra.

Sista tredjerundorna i morgon, sedan börjar åttondelsfinalerna och allvaret. Här är fredagens hetaste matcher:

√ Roger Federer (2) – Bernard Tomic (43)
Problembarnet Tomic har, efter sitt katastrofala avslut på 2012, imponerat under säsongsinledningen och bärgade karriärens första titel i Sydney förra veckan. Har även övertygat, utan att glänsa, i Melbourne hittills.

Men mot Federer har han inte mycket att hämta. Inte nog med att schweizaren leder med klara 8-1 i set och 3-0 i matcher i inbördes möten – han har dessutom visat prov på fantastisk form i sina första två matcher i turneringen (segrar i raka set mot Benoit Paire och formstark Nikolaj Davydenko).

När de båda möttes här förra året, i åttondelsfinalen, uppträdde Tomic inte alls så respektlöst som han brukar göra mot topprankade spelare. Nu har 20-åringen i och med titeln och segern över Novak Djokovic i Hopman Cup för två veckor sedan fyllt självförtroendemätaren till max, men det räcker inte för att sätta stopp för en Federer på gott matchhumör i en Grand Slam-turnering.

Allt annat än förlust i raka set får ses som en triumf för Tomic.

Däremot hoppas jag på en riktigt välspelad och underhållande match. Om någon har möjligheten att kasta en liten näve grus i Federers maskineri så här tidigt i en Grand Slam-turnering så är det den talangfulle hemmafavoriten.

√ Sloane Stephens (25) – Laura Robson (53)
Turneringens klart mest sevärda match hittills på damsidan. Robson gjorde visserligen en riktigt bra insats mot världsåttan Petra Kvitová i andra omgången (seger i en över tre timmar lång tresetsrysare), men jag tror inte att hon lyckas följa upp den triumfen med att fälla Stephens – som bara tappat totalt nio game i sina två första matcher.

19-åringen kommer sannolikt att diktera spelet, och Robson får lita till sin serve. Robson lär dessutom vara mör efter maratonmatchen mot Kvitová, vilket så klart ligger henne i fatet mot en så kraftfull spelare som Stephens.

Deras hittills enda möte blev jämnt: 6-4, 7-6(4) i Hobart tidigare i januari. Det har även den här matchen potential att bli – bara Robson orkar spela i samma höga tempo som mot Kvitová.

Milos Raonic (15) – √ Philipp Kohlschreiber (19)
Raonic darrade en aning mot Jan Hajek i öppningsmatchen men slog sedan Lukas Rosol i raka set. Inte särskilt övertygande, dock – det är två matcher 20-åringen ska vinna, helt enkelt.

Känns därför inte riktigt som att frågetecknen kring hans form – som varit fullkomligt usel under säsongsinledningen – är uträtade.

Givet detta är jag inte alls säker på att Raonic har vad som krävs för att slå Kohlschreiber i Grand Slam-sammanhang. Hur mycket jag än vill se kanadensaren i en potentiellt rafflande åttondelsfinal mot Roger Federer så tycker jag att Kohlschreibers chans att ”skrälla” (skulle väl inte vara en jätteskräll egentligen, om ni frågar mig) är oroväckande hög.

Hjärtat säger Raonic – hjärnan säger Kohlschreiber. Om Raonic ändå skulle övervinna den här prövningen tror jag dock att han kan bjuda Federer på en ordentlig fight i åttondelen. Det har han trots allt gjort i deras tre möten hittills (Indian Wells, Madrid, Halle – samtliga gick till avgörande set).

√ Gilles Simon (16) – Gaël Monfils (86)
Monfils inledde turneringen med att skrälla mot Alexandr Dolgopolov (inte så överraskande i och för sig, med tanke på hans starka comeback i Doha och Auckland) och vann sedan en märklig tillställning, som gick till fem set, mot Yen-Hsun Lu.

Gilles Simon har å sin sida seglat under radarn, vilket han ofta gör. En pålitlig spelare utan riktiga vapen i sin arsenal, men som besitter en slughet utöver det vanliga.

Eftersom Simon, likt sin landsman, gärna låter motståndaren driva spelet framåt passar han Monfils illa. Matcher dem emellan tenderar att bli aningen ryckiga då båda fokuserar på att förstöra varandras matchrytm. Hittills har Simon överlistat Monfils tre gånger på fyra försök. Bara på gruset i Montpellier har Monfils triumferat, i en jämn tresetare.

Mot Simon duger det därför inte att spela så ojämnt som mot Lu. Monfils måste framför allt få ordning på sin serve. Såg nästan ut som att han hade problem med axeln eller hämmades rent fysiskt av något annat i matchen mot Lu. Servade stundtals bedrövligt även mot Dolgopolov.

Tror Simon tar det i en fyrsetare – om nu inte Monfils märkliga svackor mot Lu bara var ett spel för gallerierna och han har sparat sin verkliga formtopp till matchen mot Simon.

Övriga matcher:

√ Juan-Martín del Potro – Jeremy Chardy
Andreas Seppi – √ Marin Cilic
Ivan Dodig – √ Richard Gasquet
√ Jo-Wilfried Tsonga – Blaz Kavcic
Ricardas Berankis – √ Andy Murray

√ Victoria Azarenka – Jamie Hampton
√ Svetlana Kuznetsova – Carla Suarez Navarro
Yanina Wickmayer – √ Maria Kirilenko
Elena Vesnina – √ Roberta Vinci
√ Serena Williams – Ayumi Morita
√ Caroline Wozniacki – Lesia Tsurenko
Kimiko Date-Krumm – √ Bojana Jovanovski