Att Brisbane International gjorts snabbare har under veckan gått från förhandssnack till hårdkokt fakta. Om inte annat har vi ju nu själva kunnat se matcherna och bedöma tempoökningen i duellerna.

Brisbane – och framför allt Apia International i Sydney – brukar höra till de snabbaste 250-turneringarna på ATP-touren, men just i Brisbane är det ändå märkbart att någon typ av förändring gjorts.

Om det är bollarna eller underlaget låter jag tills vidare vara osagt – men enligt Lleyton Hewitt är det både och:

– Bollarna är definitivt annorlunda jämfört med förra året. De var mycket tyngre förra året, och banorna var grynigare. Banorna är inte alls så i år. Jag tror att spelet blir lite långsammare under kvällen och när det är högre luftfuktighet, så klart, men några av matcherna på dagen i hettan är riktigt snabba, säger han enligt 10sballs.com.

Enligt Marin Cilic är underlaget i årets upplaga av Brisbane International ”det snabbaste han någonsin spelat på” – och jämför det med inomhusturneringen Paris Masters.

Den senaste tiden har även rykten om att Australiska öppna i Melbourne, årets första Grand Slam-turnering, justerat sina banor.  Inga officiella tester har ännu genomförts, men flera spelare som tränat i Melbourne hävdar att underlaget är betydligt snabbare än vanligt.

Vilket inte vore särskilt förvånande i och med att Tennis Australia arrangerar både Brisbane och Australiska öppna.

Men vad har då detta för betydelse för turneringen?

Ganska mycket, förstås.

Australiska öppna har under sina 25 år på hardcourt alltid varit den långsammare av de två Grand Slam-turneringarna på underlaget (US Open är betydligt snabbare). Inför 2008 års upplaga bytte man från det grönskimrande Rebound Ace till dagens Plexicushion i ett försök att minimera skador och göra bollstudsen både lägre och mer förutsägbar (spelare hade klagat på att banorna blev ”klibbiga” och att det i kombination med oförutsägbar bollstuds föranledde skador). Rent tekniskt påminner Plexicushion om US Opens Deco Turf, men Plexicushion har betydligt mer dämpning.

Beslutet att göra Australiska öppna snabbare – om detta nu verkligen stämmer, ska tilläggas – sätter omedvetet de konspiratoriska kugghjulen i rörelse: Vill man från arrangörens sida se en annan vinnare än Novak Djokovic, efter att serben bärgat tre raka titlar och vunnit turneringen fyra av de senaste sex åren (2008, 2011-2013)?

Eller ger man efter för de ibland högljudda protesterna från många tennisfans, som tröttnat på långa malande dueller och i stället efterfrågar snabbare (och offensivare) spel?

Jag tror nog mer på det sistnämnda. Det är visserligen ingen hemlighet att Djokovic föredrar utomhusturneringen i kategorin medium fast, men jag tror inte att man medvetet försöker missgynna en av sportens just nu mest dominanta spelare. Arrangörer av Grand Slam-turneringar gör inte förändringar av det här slaget på individnivå.

Själv välkomnar jag försiktigt den eventuella förändringen. Australiska öppna har ibland varit parodiskt långsam, särskilt under svala kvällsmatcher, och påmint mer om grus än hardcourt. På lång sikt är all typ av homogenisering av ondo. Varför ens spela på olika underlag om de erbjuder så lite variation?

Okej, nu är det inte bara bollstuds och hastighet som skiljer underlagen åt, men ni förstår vad jag menar. Där grus premierar tät defensiv och bollsäkerhet borde hardcourt premiera kraftfull offensiv och intensitet mer än vad som nu är fallet.

Jag tror inte heller att vi behöver oroa oss för att Australiska öppna ska bli för likt US Open. Klimatet i Australien tillför ännu en dimension till spelet på Rod Laver Arena, till exempel.

Men vilka gynnas och missgynnas då?

Vi börjar med dem som gynnas:

• Servekanoner. Generellt gynnas alltid servekanoner som John Isner, Milos Raonic och Ivo Karlovic av snabbare underlag, eftersom de får mer utdelning i egen serve och duellerna är kortare. Om Australiska öppna blir snabbare i år kan vi räkna med en och annan skräll.

• Sluggers. Offensiva spelare med hård serve och tunga grundslag, som Ernests Gulbis, Marin Cilic, Tomás Berdych, Jerzy Janowicz och Jo-Wilfried Tsonga på herrsidan, Serena Williams, Maria Sjarapova, Li Na, Petra Kvitová och Laura Robson på damsidan, trivs av naturliga skäl bra på snabbare underlag, eftersom det är lättare för dem att slå igenom sina motståndare än på långsammare banor.

• Volleyspecialister. Visserligen ett utdöende släkte, men man kan väl säga som så att allroundspelare med bra serve, bra offensivt spel och bra volley gynnas, helt enkelt för att det ger mer att söka sig fram på nät.

• Pushers. Nu finns det i och för sig väldigt få renodlade pushers på touren, men typ Andy Murray, Gilles Simon och Lleyton Hewitt är defensiva specialister som i regel trivs bra på snabba underlag. Variation är nyckeln för den här typen av spelare, och de drar ofta nytta av motståndarens kraft (i stället för att sätta fart på bollen själva absorberar de farten från motståndarens slag, enkelt uttryckt).

På individnivå är det ingen hemlighet att den här typen av förändring gynnar Roger Federer, som föredrar snabbt tempo och korta dueller (vilket han inte minst visat prov på i Brisbane under veckan). Det är därför inte särskilt konstigt att schweizaren välkomnar en eventuell förändring:

– Jag gillar de lite snabbare underlagen. Det är härligt när ens slice går lågt och motståndaren inte bara kan äta upp den, även om det är en bra slice. Så jag tycker att det är bra att underlaget är lite snabbare här, har han sagt om banorna i Brisbane.

Det kan också nämnas i sammanhanget att Federer, tillsammans med Lleyton Hewitt, var en av dem som var mest negativa inför skiftet från Rebound Ace till Plexicushion.

– Jag tycker att underlaget är för långsamt. Allting görs redan långsammare. Alla klagar på att det är för mycket spel från baslinjen. Vi kommer se ännu mer av det i Australien, det är en sak som är säker, var Federers omdöme inför 2008 års upplaga av turneringen.

Även Murray gynnas som sagt, om han nu hinner pricka in formen lagom till årets första Grand Slam. Berdych har säkert chansen att ta sig till sin första semifinal i Melbourne om det går lite snabbare. Tsonga, Raonic, Gulbis. Stanislas Wawrinka? Ja, han hade ju som bekant inga problem med hastigheten i US Open i höstas. Men om han skulle gynnas av att underlaget snabbas upp, det vet jag inte om man kan påstå. Kanske att de kortare duellerna gynnar honom fysiskt, men å andra sidan brukar ett lite lägre tempo passa honom bättre eftersom han då har mer tid på sig att förbereda sig inför svingen.

Och så tar vi dem som missgynnas:

• ”Grusspelarna.” Ja alltså, de som i princip spelar grustennis på hardcourt och kommer undan med det. Typ Carlos Berlocq, Pablo Andújar, Guillermo Garcia-Lopez och Juan Mónaco, för att nämna några. Vissa så klart bättre än andra på hardcourt, men ni fattar poängen.

• Baslinjenötarna. Typ David Ferrer, Tommy Robredo, Kei Nishikori och till viss del Rafael Nadal på herrsidan, främst Agnieszka Radwanska på damsidan. Nu har visserligen alla de offensiva kvaliteter också, men deras spel bygger i grunden på att med solid försvarsmur och hög bollsäkerhet stressa fram misstag från och trötta ut sina motståndare. 

På individnivå är Nadal ett gränsfall. Jag har tidigare förklarat det klassiska missförståndet att Nadal skulle ha problem på snabbare underlag enbart på grund av det högre matchtempot. Det är ingen slump att han rönt större framgångar i US Open än i Australiska öppna – och har 2-1 i finalfacit mot Djokovic på Flushing Meadows.

Att Djokovic missgynnas kan vi dock utan omsvep slå fast. Exakt hur mycket är svårt att säga. Marginellt, skulle jag spontant säga, med tanke på serbens allroundness. Men det är klart, har man vunnit en turnering tre år i rad är man säkert inte så sugen på spelmässiga förändringar.

För Radwanskas del har hon aldrig riktigt lyckats på Flushing Meadows, så hon vill knappast att Australiska öppna ska bli mer likt US Open.

ATP-tourens två giganter Novak Djokovic och Rafael Nadal kommer givetvis att vara förhandsfavoriter oavsett hur underlaget ser ut i Melbourne, men jag tror att de positiva effekterna av en eventuell förändring är att den öppnar för fler skrällar – vilket gör turneringen i sig intressantare och mer spännande att följa, och gynnar lägre rankade spelare.

På lång sikt kanske det också medför att fler hardcourt-turneringar på touren väljer att göra samma sak, vilket skulle bromsa den homogenisering av sporten som pågått sedan de stora förändringarnas år, 2002 och 2008.

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy Janowicz, Grigor Dimitrov, Benoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.

Vilken krigare han är, Rafael Nadal.

Han gick in i finalen mot världsettan och rivalen Novak Djokovic som knapp favorit.

Inledde precis som han brukar göra mot Djokovic – det vill säga utnyttjade serbens tröga start, spelade makalös tennis och bärgade första set till synes busenkelt med 6-2.

Men, precis som alltid när dessa båda herrar möts, lade Djokovic i en extraväxel, trampade plattan i mattan och utjämnade via 6-3.

Här trodde många som följde min direktrapportering av tungviktsmötet att det var klart. Nadal kunde lika gärna kasta in handduken – det här skulle Djokovic aldrig tappa.

De blev stärkta i den tron när Djokovic fixade ett break direkt i inledningen av tredje set. Ett break som bara stod sig fram till 3-2, då Nadal bryter tillbaka efter ett gäng enkla misstag från Djokovic.

Vid 4-4 hämtar sedan Nadal upp ett 0-40-underläge (bland annat med sitt första ess i matchen vid 30-40) och här var matchen mer eller mindre avgjord. Nadal håller sin serve, bärgar tredje set i Djokovics serve och kör sedan mer eller mindre över världsettan i fjärde set.

6-2, 3-6, 6-4, 6-1 blir matchsiffrorna.

Och nu kan det inte längre råda någon som helst tvekan om vem som är världens just nu bästa tennisspelare:

• Tio titlar på tolv finaler i år.

• 22-0 i matchfacit på hardcourt.

• Canada Masters, Cincinnati Masters och US Open – back to back. En efter en har han alltså avverkat tre av höstens tyngsta turneringar, bara så där.

• 60-3 i matchfacit totalt under 2013.

• Blott 100 poäng efter Djokovic på världsrankningen – och har inga poäng att försvara under resten av året. 12,200 poäng på säsongsrankningen, det vill säga 3,000 poäng före Djokovic.

Nadal kommer att peta ner serben från tronen inom en väldigt snar framtid – och när han väl gör det kommer det att vara så oerhört välförtjänt. Den säsong som Nadal tillryggalagt hittills kan inte beskrivas som något annat än magisk, fenomenal, makalös.

I nattens seger visade han inte bara prov på sin envishet och sin aldrig slocknande kämpaglöd, utan också på sin taktiska briljans. Hur han justerat sitt spel i grunden för att kunna vara slagkraftig även på hardcourt, och hur han anpassat sig för att kunna möta Djokovic på lika villkor.

När Djokovic gick in i sitt galna stim i andra set och bara matade på med det ena omöjliga slaget efter det andra föll Nadal tillbaka i banan. Förlängde duellerna med outtröttlig defensiv och mixade upp spelet med framför allt sin backhandslice (efter att ha sluggat från start till mål i första set).

Jag tyckte att han var för defensiv långa stunder. Snudd på passiv. Det är farligt att bli passiv mot Djokovic när han kommer in i det där stimmet, för då drar det lätt iväg.

Men sett till helheten var Nadal lagom defensiv. Han var extremt tålmodig och lät sig inte skrämmas av Djokovics överlägsenhet under de drygt tio game det varade.

För han vet ju att dippen kommer, om han bara klamrar sig kvar och vägrar ge upp.

Och mycket riktigt kom dippen där i tredje set, vid ställning 3-2. Ett riktigt svagt servegame från Djokovic och ett makalöst från Nadal vid 4-4 och hela matchbilden var fundamentalt förändrad.

Väldigt smart spelat. Nadal vet att det är lönlöst att försöka utmana Djokovic i sluggandets konst när Djokovic är så där resolut och övermänsklig som han kan bli. Då är det bara att avvakta, falla tillbaka lite i banan, tvinga världsettan att hela tiden slå några extra slag, rida ut stormen och bida sin tid.

Om Nadal försökt utmana Djokovic på det offensiva planet i det läget, då hade han blivit totalt utskåpad – och då hade siffrorna kunnat dra iväg åt andra hållet.

På det sättet påminde den här matchen väldigt mycket om Franska öppna-semifinalen tidigare i år. Den stora skillnaden är att Djokovic på Roland Garros lyckades hålla liv i sin formtopp under längre tid, medan fokusdippen kom betydligt tidigare på Flushing Meadows.

Dessutom var Nadal så klart mycket mycket mer offensiv i natt och satte högre press på Djokovic även när han gled in i ”safe mode” där i andra och början av tredje set.

Och det blev ju en hejdundrande showdown, det ska vi ha klart för oss. För trots att siffrorna ser ganska stora ut var det extremt jämnt hela vägen fram till det där för Djokovic så ödesdigra gamet vid 4-4 i tredje set. Om serben hade brutit Nadals serve där, ja då hade det här verkligen kunnat sluta precis hur som helst.

Jag tror faktiskt inte att Nadal hade kunnat göra en så mycket bättre match än så här. Djokovic? Ja, han var mestadels fantastisk, något annat kan inte sägas. Men lika bra som i till exempel Franska öppna-semin? Nej, det tycker jag inte. Men att han inte kunde hålla den höga nivån berodde till stor del på Nadal.

Kanske att han var lite sliten, både fysiskt och mentalt, efter det tuffa mötet mot Stanislas Wawrinka i semin. Precis som han var efter den episka semin mot Juan Martín del Potro i Wimbledon.

Men nej, så extremt tänd som han var i det där andra setet… Djokovic ville verkligen vinna det här. Och ett tag såg det faktiskt ut som att han hade bestämt sig för att göra det. Men så tappade han fokus för en sekund och Nadal högg som en kobra.

Så extremt imponerande seger av Nadal.

Frågan nu är väl egentligen vem som rimligtvis kan stoppa spanjoren? Förutom hans egna knän, men även de verkar ju Rafa ha kuvat.

Jag är övertygad om att Nadal avslutar året som världsetta.

Och att han inom en väldigt snar framtid går om Pete Sampras som spelaren med näst flest titlar genom tiderna (Sampras har 14, Nadal 13).

Kanske redan på Roland Garros nästa år.

Drömfinal. Blockbuster. Tungviktsmöte.

Kär match har många namn.

Vilket inte är så konstigt. Rivaliteten mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic har verkligen utvecklats till något alldeles extra. Den mellan Nadal och Roger Federer kommer givetvis alltid att ha en särskild plats i alla tennisälskares hjärtan, men den har onekligen fått en värdig arvtagare.

Så, vad har vi att vänta oss i kväll och i natt, med start klockan 23.00 svensk tid?

Jag tror att det blir en hejdundrande showdown, precis som alltid när dessa båda kolosser möts.

Formmässigt har Nadal sett snäppet bättre ut genom hela turneringen och är också knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,66 på Nadal, 2,20 på Djokovic). Även Djokovic är överlag i bra form men visade vissa oroväckande tendenser till bristande fokus mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen och var stundtals bedrövlig mot Stanislas Wawrinka i semifinalen.

Vilket ju i och för sig måste ses som ett styrkebesked – att slå en extremt formtoppad Wawrinka som gör sin klart bästa Grand Slam-turnering i karriären utan att spela på topp genom hela matchen, det är oerhört imponerande.

Men är det lika imponerande som att avfärda en Richard Gasquet vars formtopp är jämförbar med Wawrinkas i raka set, och dessutom göra det tack vare taktiskt kunnande?

Nej. Jag tycker inte det. Efter att kvarts- och semifinaler är avverkade har Djokovic fortfarande vissa orosmoln hängande över sig – medan Nadals himmel är klarblå.

Djokovic kommer att höja sig inte bara ett utan två snäpp. Det gör han alltid mot Nadal. Frågan är om det räcker.

Det psykologiska övertaget han arbetade upp under 2011 är raderat. Nadal har anpassat sig och justerat sitt spel, och i deras senaste möten visat prov på taktisk briljans.

Man skulle kunna koka ner det till att det generellt är svårare för Nadal att slå Djokovic än tvärtom. Djokovic är en av få spelare som hittat ett effektivt sätt att avväpna Nadal när spanjoren spelar exakt så som han vill spela. Mot nästan alla andra är han överlägsen när han spelar sitt spel fullt ut, men inte mot Djokovic.

Det är flera saker som ställer till det för Nadal:

• Djokovics court coverage. Novak är en av tourens tveklöst snabbaste spelare. I kombination med ett snudd på övermänskligt kontringsspel är det otroligt svårt att exploatera de få luckor som finns i hans spel.

• Säkerheten. När Djokovic presterar på topp, då är han säkerheten personifierad. Han kan stå och mata tunga grundslag från baslinjen, flytta runt sin motståndare som en trasdocka och sätta enorm press med sitt aggressiva försvarsspel. Detta väger mer än väl upp det faktum att han offensivt faktiskt inte har några direkt dödande slag på samma sätt som i grunden mer offensiva spelare har, som exempelvis Roger Federer.

• Backhanden. Nadal älskar att mata toppade forehandslag mot sin motståndares backhand. Dels för att han normalt får ett övertag i den typen av cross court-dueller i och med att han är vänsterfattad, eftersom de flesta spelare har bättre forehand än backhand, men också för att det är krävande att ta bollen så högt just på backhandsidan (vilket blir fallet i och med den höga studsen – visserligen inte i samma utsträckning som på grus, men ändå). Så är inte fallet med Djokovic. Hans backhand kan vara den bästa på touren, och världsettan har inga problem alls med att plocka ner högt studsande bollar på den sidan av banan.

• Returerna. Nadal har långt ifrån den bästa serven på touren, men hans spel bygger mycket på att hålla sin serve och sätta hög press på motståndaren i sina returgame. Det låter enkelt, snudd på blasé. Men vad det handlar om är alltså att Nadal normalt fördelar spelet på ett sätt som innebär att han lägger väldigt stor vikt vid den egna serven (till skillnad från exempelvis Andy Murray, som kan ”kosta på sig” att tappa serve eftersom hans huvudnummer är returtagandet). Det vill säga: det är nästan alltid i den egna serven han väljer att lägga i den där extraväxeln, för att sedan tålmodigt vänta på att chanserna i motståndarens serve ska presentera sig. Som returnerare är han normalt defensiv, malande, försöker nöta ner och trötta ut sin kombattant, hela tiden tvinga honom att slå ett extra slag och stressa fram misstag. I den egna serven är han pådrivaren, den som dikterar spelet. Det är tydligt att han under året jobbat extra mycket med sin serve, på bekostnad av returtagandet. Därför är det så klart inte direkt till Nadals fördel att Djokovic är en av världens tveklöst bästa returnerare.

Detta är saker som gör att Nadal mot Djokovic inte kan spela exakt så som han i grunden vill spela. Saker som Nadal själv identifierat – och justerat. I Indian Wells tidigare i år var han flera gånger ordentligt tillbakapressad och föll tillbaka i gamla mönster, det vill säga att försöka spela defensiv på gränsen till passiv grustennis på hardcourt. Det har inte varit särskilt framgångsrikt för honom genom åren, vilket i kombination med Djokovics överlägsenhet för ett par år sedan har tvingat fram den här justeringen.

Sedan Indian Wells (som ju var den första hardcourt-turneringen han vann sedan Tokyo 2010) har han visat upp ett mycket mer offensivt spel på hardcourt – vilket resulterat i två till titlar (Montréal och Cincinnati), ännu en final och 21-0 i matchfacit på underlaget.

Aggressiviteten har resulterat i fler oprovocerade misstag, men också fler winners. Framför allt har det inneburit att hans spel fått en till dimension, vilket gör honom till en överlag mer dynamisk spelare.

Detta gör inte Djokovics recept fruktlöst. Långt ifrån. Att Djokovic är en stor bidragande orsak till Nadals justering är ett bevis på att han spelar rätt. Nadals backhand är en svaghet och han är sårbar för hög press. Därför ska världsettan givetvis spela offensivt, tvinga Nadal bakåt i banan och mixa upp med stoppbollar.

Att spela väldigt aggressivt, ta kommandot i duellerna och lägga stor vikt vid att störa Nadal i spanjorens serve är ett väl beprövat framgångsrecept. Det har inte räckt hela vägen mer än en gång just i år (Monte Carlo), men så är ju också marginalerna små i dessa sammanhang.

Låt oss grotta ner oss i lite statistik inför denna drömfinal:

Rafael Nadal:

• 18 vunna set, förlorat 1.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 130 oprovocerade misstag, i snitt 21 per match.

• 17 ess, i genomsnitt 2,8 per match.

• Slår in i genomsnitt 67 procent förstaservar (som bäst 72 procent, i förstarundan mot Ryan Harrison, som sämst 61 procent, i kvartsfinalen mot Tommy Robredo). Vinner i genomsnitt 80 procent i förstaserve (som bäst 86 procent, i kvartsfinalen mot Robredo, som sämst 76 procent, mot Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen och mot Richard Gasquet i semifinalen).

Novak Djokovic:

• 18 vunna set, förlorat 3.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 167 oprovocerade misstag, i snitt 27 per match.

• 42 ess, i genomsnitt 7 per match.

• Slår in i genomsnitt 69,5 procent förstaservar (som bäst 74 procent, i andrarundan mot Benjamin Becker, som sämst 67 procent, i semifinalen mot Stanislas Wawrinka). Vinner i genomsnitt 76 procent i förstaserve (som bäst 84 procent, i åttondelsfinalen mot Marcel Granollers, som sämst 70 procent, mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen).

Det man snabbt kan avläsa ur de här siffrorna är att Nadal hållit en relativt jämn nivå genom hela turneringen. Djokovic har å sin sida tappat fart mot slutet. ”Bara” 38 winners mot Wawrinka över fem set och 49 game (7,6 per set, 0,77 per game) – det vill säga nästan lika många som på blott 21 game mot Granollers (och 22 game mot Joao Sousa).

Vann dessutom bara fyra returgame mot Wawrinka (som ju så klart är en betydligt bättre servare än Nadal – men att det blev så få med tanke på att schweizaren hade rysligt låg procent i förstaservar i de tre första seten är oroväckande).

Väldigt många oprovocerade misstag mot Wawrinka och Juzjnyj också, med Djokovic-mått mätt.

Jag tror att det faktum att Djokovic inte stött på ordentligt motstånd förrän i semifinalen ligger honom i fatet inför finalen. Tror dessutom inte att han gått stärkt ur drabbningen mot Wawrinka på det sätt som han gjort om han i stället kört över honom. Det var ett styrkebesked att vinna den matchen, men att han inte lyckades nå sin högstanivå kan sätta sig på självförtroendet.

För mot Nadal måste han spela på absolut topp. Så formstark är Nadal, och så framgångsrikt är hans spel på hardcourt i år.

Jag tror att det här blir en tät match. Minst fyra set, det känns givet, men troligtvis till och med en femsetsrysare. Så ser styrkeförhållandena ut mellan dessa båda giganter.

Vem som vinner?

Rafael Nadal.

Han har varit den som övertygat mest under hardcourtsäsongen i allmänhet och US Open i synnerhet. Djokovic är generellt den klart bättre spelaren på hardcourt, men Nadal har under 2012 och 2013 (fem segrar på deras sex senaste möten) jobbat upp ett väldigt starkt självförtroende och har just nu ett svagt psykologiskt övertag på sin rival.

* * *

Lite kul fakta inför finalen:

• Deras totalt 37:e möte (se full resultatlista nedan), vilket är mest någonsin mellan två spelare under Öppna eran (fjärde mötet i år, Nadal leder med 2-1). Nadal leder den inbördes statistiken med 21-15, 7-3 i Grand Slam-sammanhang (Djokovic leder med 11-6 totalt på hardcourt och 3-2 i GS-finaler).

• Detta blir deras tredje US Open-finalmöte. Nadal vann i fyra set 2010 och Djokovic i fyra set 2011.

• Detta blir 34:e gången på de senaste 35 Grand Slam-turneringarna (sedan Franska öppna 2005) som någon ur Big Four bärgat titeln. Enda undantaget är Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 (slog Roger Federer i fem set i finalen). Under denna period har Federer vunnit 13 titlar, Nadal 12, Djokovic 6 och Andy Murray 2.

• Detta blir tolfte gången på de senaste 15 GS-turneringarna (sedan Franska öppna 2010) som antingen Djokovic eller Nadal vinner titeln. Under denna period har Nadal vunnit sex titlar och Djokovic fem.

• Djokovic är för tredje året i rad klar för sin tredje final under en och samma säsong. Det är hans fjärde raka US Open-final och femte totalt (1-3 i finalfacit). Han är den första spelaren att nå fyra US Open-finaler i rad sedan Roger Federer (spelade sex finaler mellan 2004 och 2009, vann fem raka). Det är Djokovics tolfte Grand Slam-final totalt (6-5 i facit) och tionde på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (sedan US Open 2010; 5-4 i facit). Han har 50-8 i matchfacit den här säsongen (31 segrar på hardcourt). Han har tre titlar (Australiska öppna, Dubai och Monte Carlo) och en finalförlust (Wimbledon).

• Nadal är klar för sin 18:e Grand Slam-final i karriären (12-5 i facit). Vinner avancerar han till plats tre på listan över spelare med flest GS-titlar genom tiderna (bakom Federer, 17, och Pete Sampras, 14). Han har 59-3 i matchfacit i år (21-0 på hardcourt) och spelar i natt sin tolfte final på 13 turneringar (9-2 i finalfacit). Nadal har bara blivit bruten en gång under hela US Open (mot Gasquet i semifinalen) och har bara tappat ett set på vägen mot final (mot Kohlschreiber i åttondelsfinalen). Han har alltså hållit 81 av totalt 82 servegame. Han har 16-1 i facit mot topp 10-spelare i år och har slagit åtta olika topp 10-spelare (har inte mött Murray). Om han vinner i natt bärgar han sin totalt 60:e titel i karriären.

http://www.youtube.com/watch?v=lOe_TGfYfrE

[1] Serena Williams vs [2] Victoria Azarenka.

[1] Novak Djokovic vs [2] Rafael Nadal.

Det är de två finalerna vi bjuds på i US Open.

Samtliga fyra toppseedade spelare har alltså överlevt sina prövningar och gör nu upp om bucklorna på dam- respektive herrsidan.

Men låt oss nu prata om gårdagens matcher, och hur det blev så att just världsettan och världstvåan ställs mot varandra i herrfinalen på måndag.

Stanislas Wawrinka öppnade klart bäst i sin semifinal mot Novak Djokovic. Han spelade aggressivt, han spelade offensivt, men framför allt – han spelade smart.

Schweizaren ryckte sönder Djokovics matchrytm direkt, fick med sig ett tidigt break och hade sedan övertaget genom hela första set. Att världsettan spelade så dåligt i början av matchen vill jag hävda till stor del berodde på vädret. Det var inte direkt storm, men vinden var påtaglig. Det är vid det här laget vida känt hur sanslöst dålig Djokovic är på att hantera just vind.

Djokovic tycktes inte kunna hitta bollträffen, satsade på säker (det vill säga feg) placering och lät sig pressas tillbaka i banan.

Det är egentligen ingen dum idé alls att attackera Wawrinka med slag i mitten av banan eftersom det skär av vinklarna, men det var tydligt att det mer handlade om desperata försök att förlänga duellerna och hitta bollträffen än en uttänkt strategi.

Djokovic är ju i ärlighetens namn ingen stor strateg. Nej, för honom handlar det alltid om att tajma sina slag. Trampa i gång fotarbete. Komma rätt till bollen. Hitta rytmen. När det inte riktigt funkar för honom gnetar han bara på, försöker helt enkelt få allting att falla på plats. På sin höjd gör han några panikartade nätruscher eller testar serve & volley.

Som tur är för Djokovic så räcker hans extrema säkerhet, stabilitet och aggressiva försvarsspel (när allt det infinner sig) väldigt väldigt långt. Så långt att det krävs något utöver det vanliga för att slå honom, när han väl har bestämt sig för att vägra förlora.

I går vägrade han förlora. Han tappade första set och fick sedan ett tidigt break emot sig i andra, men sin vana trogen höjde han sig i precis rätt lägen och tvingade fram ett tiebreak – där han var betydligt kyligare än sin motståndare.

I tredje kom så en ny dipp, vid värsta tänkbara tillfälle (ställning 4-3 till Wawrinka). Måste ha varit ett av Djokovics sämsta servegame på hela året. Det resulterade hur som helst i att han blev bruten blankt, förlorade matchens dittills längsta duell (35 slag) i Wawrinkas servegame och hamnade plötsligt i 1-2-underläge i set.

Rent taktiskt tre otroligt bra set av Wawrinka. Hade visserligen rysligt dåliga siffror gällande inslagna förstaservar (35 procent i första, 52 i andra, 55 i tredje) men vägde upp det med smart placering (oftast mot Djokovics forehand, som inte alls var att lita på vid returerna). Han spelade väldigt balanserat och vårdade verkligen bollen i duellerna, varierade sina slag, växlade ofta – och i precis rätt lägen – tempo, tog inga onödiga risker och försvarade sig makalöst bra.

I fjärde set började dock tröttheten göra sig påmind, samtidigt som Djokovic skruvade upp intensiteten. Resonerade faktiskt ett tag kring att Wawrinka kanske borde tanka bort setet och spara energi till ett femte, men han tog en medical timeout i stället. Oklart varför. Problem med ljumsken eller ryggen, pratades det om.

När han kom tillbaka servade han inte lika bra och var inte lika smidig i rörelserna, men tyckte ärligt talat att han såg mer trött än skadad ut. Stod hur som helst upp bra men tappade serve och kunde inte hota i Djokovics servegame. Utjämnat.

I femte set kändes det ganska omgående som att Djokovic skulle ta hem det här relativt enkelt. Han hade liksom tagit över all momentum och var den klart piggare av de båda. Av Wawrinkas skada syntes inte så överdrivet mycket, men det var tydligt att han fysiskt (på grund av trötthet eller skadekänningar, vi låter det vara osagt) inte orkade stå pall. Räddade visserligen sju breakbollar (fem av dem i ett maratongame på 20 minuter i inledningen av setet) men fick ett break emot sig och var aldrig nära att bryta tillbaka.

2-6, 7-6(4), 3-6, 6-3, 6-4 blev till slut segersiffrorna för Djokovic, som nu alltså är klar för sin fjärde raka US Open-final. Det är ju otroligt mäktigt gjort, måste sägas. Tre raka titlar i Australiska öppna (2011-2013) och nu alltså fyra raka finaler i US Open (dock bara en titel hittills, 2011).

Dessutom totalt tionde finalen på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna. De enda han har missat sedan han nådde sin andra final i US Open 2010 är två i Franska öppna (2011, 2013) och en i Wimbledon (2012).

Sent i morgon kväll svensk tid möter han rivalen Rafael Nadal – vilket blir deras sjätte finalmöte i Grand Slam-sammanhang.

http://www.youtube.com/watch?v=NJRtEzmJ8a4

Nadal körde mycket riktigt över Richard Gasquet. Världsnian stod visserligen upp riktigt bra och gjorde faktiskt en av sina klart bästa matcher i turneringen. Förmodligen till och med en av sina bättre matcher i karriären.

I första set räckte det inte så långt, men i andra lyckades han faktiskt störa Nadals matchrytm så till den milda grad att spanjoren blev bruten för första (och hittills enda) gången i turneringen. I tiebreaket föll han dock ihop som ett korthus och resten av matchen blev en transportsträcka: 6-4, 7-6(1), 6-2.

Ska plocka fram några siffror för att exemplifiera hur bra Gasquet faktiskt spelade: 33-29 i poäng totalt till Nadal i första set, 38-36 i andra (där Gasquet alltså ledde med 35-31 inför tiebreak). Blev endast helt överkörd i tredje set, där han tog blott 19 poäng (Nadal 31).

Ändå var han alltså aldrig ens i närheten av att riktigt hota Nadal. Spanjoren var visserligen inte helt nöjd med matchbilden i andra set, men han tog aldrig till några panikåtgärder. Gjorde i stället små små justeringar (föll exempelvis tillbaka lite i banan för att sedan jobba sig framåt en bit in i duellerna) och uppträdde överlag väldigt behärskat.

Det är fabulöst starkt, tycker jag.

Och nu är ju frågan vem av dessa båda herrar som lämnade störst styrkebesked i dessa semifinaler.

För det måste betraktas som grymt starkt att göra en så generellt sett ganska risig match som Djokovic trots allt gjorde mot Wawrinka (ja, självklart gjorde Wawrinka honom dålig också, men långa stunder stod världsettan faktiskt inte att känna igen) och ändå vinna.

Men lika starkt som att avfärda en formtoppad Richard Gasquet med perfekt bollträff och strategisk smartness i raka set?

Det ska vi givetvis prata lite mer om vid tillfälle.

Gårdagens semifinaler gick som förväntat. Okej, kanske lite lättare för Serena Williams och Victoria Azarenka än förväntat.

6-0, 6-3 för Williams mot Li Na, 6-4, 6-2 för Azarenka mot turneringens stora skräll Flavia Pennetta.

Vilket ju betyder att mitt tips inför turneringen står sig. Inte precis överraskande, i och för sig. Båda har förvaltat respektive favoritskap och har under hela resans gång känts som de ”rättmätiga” finalisterna.

I kväll är det så dags för herrarnas semifinaler.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – STANISLAS WAWRINKA (10)

Novak slipper alltså Andy Murray, men frågan är om inte det är till världsettans nackdel i nuläget. Jag tycker förvisso inte att Murray såg ut att vara i så fasligt dålig form fram till kvartsfinalen (snarare så där typiskt trögstartad som han ibland tenderar att vara i tidiga skeden av turneringar), men det han presterade mot Wawrinka… Undermåligt, milt uttryckt.

Wawrinka har tillryggalagt en fantastisk turnering och blåst både Murray och Tomás Berdych (i åttondelsfinalen) av banan. Det är med andra ord ingen slump att Wawrinka i kväll gör upp om sin första Grand Slam-final i karriären – i sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

Och vad har han att sätta emot Novak Djokovic?

Mycket.

12-2 i inbördes möten ser kanske inte så jätteimponerande ut (än mindre om man tittar på när de båda segrarna kom: 2006) men det är framför allt en specifik match vi ska fokusera på: åttondelsfinalen i årets Australiska öppna.

Djokovic hade då, i den turnering han rönt överlägset störst framgångar i, kört över föregående tre motståndare i raka set och gick ut på banan mot Wawrinka med både form och självförtroende på absolut topp.

Det slutade som ni vet i ett rafflande drama, som avgjordes först i femte sets 22:a game. 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10 blev det till slut, och då efter att Wawrinka haft flera riktigt bra chanser att ta kommandot i det där galna skiljesetet.

På Flushing Meadows har schweizaren nyttjat samma offensiva strategi och fått ännu högre utdelning. Att han har vapnen som krävs för att slå i princip vem som helst när han presterar på topp visste vi redan, men i US Open har han verkligen visat på allvar att han är en kraft att räkna med – och vilken sorts kraft.

Wawrinka, som alltid varit något av en grusspecialist, har äntligen – tack vare svenske tränaren Magnus Norman – justerat sitt spel på hardcourt.

Det jag främst är imponerad av är hans förbättrade fysik. Han har helt enkelt blivit både snabbare och uthålligare, men tror också att han jobbat mycket på sin sving. Han har (givetvis delvis tack vare den förbättrade fysiken) mycket lättare för att hitta rätt till bollen och får därmed en generellt renare träff, och behöver inte lika mycket tid att ladda kanonen.

Inte helt olikt Djokovic, faktiskt. Världsettan är ju minutiös i sina förberedelser inför varje sving, vilket har gjort det absolut nödvändigt för honom att alltid vara i kanonform. Om Djokovic vore snäppet långsammare och hade lite sämre kondition (vilket var fallet för några år sedan) så skulle han inte ha alls samma säkerhet i bollandet.

Nu trivs ju även Djokovic på US Open-underlaget (tre raka finaler – förlust 2010 och 2012, seger 2011 – är ett ganska bra kvitto på det) men tycker överlag att Wawrinka gynnas. Han kommer inte att kunna slå igenom Djokovic på samma sätt som mot Murray, men inte heller serben är direkt immun mot hög press.

Jag tror så klart på Djokovic. Ser man till helheten gjorde han ingen överdrivet bra match mot Mikhail Juzjnyj. Han borde ha vunnit den i raka set. Men så uppumpad, nästan förbannad, som han var i fjärde set (då han nollade ryssen). Det bådar gott.

I kväll måste han vara det från start. Han måste ha full fokus från första till sista poäng. För Wawrinka, han inte bara tror att han kan slå Djokovic – han vet det. Skrällsegrarna mot Berdych och Murray har bara stärkt honom i den övertygelsen.

Hur ska Nole hantera Wowrinka då? Dels måste han returnera bra, vilket inte borde vara ett problem för en av tourens klart bästa returtagare. Men framför allt måste han klippa av Wawrinkas vinklar och utmana honom på backhandsidan.

Det vill säga inte bli fastlåst i malande backhanddueller, för ur den positionen har världstian hela veckan bombat sin raka backhand förbi sina motståndare.

Nej, Djokovic måste sätta press och jaga Wawrinka i sidled, för att sedan avsluta poängen antingen vid nät eller med down-the-line-slag från baslinjen.

Djokovic måste också vara aggressiv i sitt försvarsspel. Det funkar inte att bara peta över bollen och vänta på misstag, som Murray gjorde i kvartsfinalen. Med sin nyvunna stabilitet behöver nämligen Wawrinka inte ta de onödiga risker defensiva specialister försöker provocera fram.

I grund och botten handlar det alltså om att möta Wawrinka på det offensiva planet. Om schweizaren tillåts diktera spelet och hela tiden blir serverad platta bollar som han kan göra precis vad han vill med (återigen, som i kvarten mot Murray), då är han omutlig.

Men så spelar ju sällan Djokovic. Typ aldrig. Spelmässigt kommer han med största sannolikhet att spela som han gjort hittills, kanske snäppet mer aggressivt. Nyckeln för serben blir att dels snabbt hitta sin matchrytm och dels inte låta tankarna sväva iväg mot en eventuell finaldrabbning mot rivalen Rafael Nadal.

För Wawrinkas del gäller det att hålla nerverna i styr. Mycket står på spel, betydligt mer än i Australiska öppna-åttondelen, och minsta nervdaller kan resultera i att bollträffen blir lite sämre – vilket i sin tur kan sänka moralen och självförtroendet.

Oddsen 1,20 på Djokovic och 4,40 på Wawrinka känns fullt rimliga. Betydligt större skräll om Wawrinka vinner den här matchen än att han slog Berdych och Murray, men knappast i paritet med Tommy Robredos skräll mot Roger Federer.

Vågar vi hoppas på en femsetare? Inte mig emot, även om jag tror att Nole tar det i fyra – och säkrar sin tionde final på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna.

* * *

√ RAFAEL NADAL (2) – RICHARD GASQUET (9)

Riktigt bra turnering av Gasquet så här långt, men att möta Nadal i superform i en GS-semifinal? En helt annan femma.

10-0 i inbördes möten för Nadal. 23-4 i setfacit. Gasquet har aldrig ens varit i närheten av att hota spanjoren.

Fransmannen gjorde taktiskt en nästan felfri match mot David Ferrer. Att den gick till fem set handlade enbart om att Gasquet inte orkade hålla den höga nivån genom tre-fyra set, vilket gör det ännu mer imponerande att han vann femte set med så klara siffror.

Inte helt omöjligt att världsnian tog det lite lugnt i tredje och fjärde set när Ferrer lade i en högre växel och ökade intensiteten. Såg i alla fall lite så ut under matchen. Skillnaden mellan de fem olika seten var väl inte direkt som natt och dag, men visst gasade han mer i första, andra och femte.

Så, vad har han att sätta emot Nadal i kväll?

Inte mycket.

Inte med tanke på hur extremt överlägsen Nadal varit hittills. Att mata loopade backhands cross court funkade mot Ferrer eftersom just backhandhörnet är världsfyrans största svaghet. I kväll hamnar de slagen i stället rätt i gapet på Nadals fruktade forehand.

Gasquet måste alltså spegelvända sin strategi och attackera Nadals backhand.

Det har många spelare gjort med gott resultat genom åren, men det krävs en kraft och millimeterprecision som knappt är av denna värld. Framför allt måste den aggressiva pressen upprätthållas genom en hel match.

Något knappt ens Djokovic, som var expert på att nedmontera Nadals försvar under hela 2011, mäktar med längre.

När nu Rafa dessutom börja spela betydligt mer aggressivt på hardcourt minskar marginalerna ytterligare.

Med tanke på vad Gasquet visat upp på Flushing Meadows så här långt tycker jag att han har kapaciteten att plocka ett set mot världstvåan.

Men mer än så? Nej. Ett set på sin höjd. Om han spelar på sin absoluta topp.

Om inte Nadal slåss om karriärens andra US Open-titel (och totalt 13:e GS-buckla) på måndag så bör ju någon rimligtvis äta upp sin hatt.

Nästan två veckors spel har avverkats och fyra kombattanter återstår.

I morgon avgörs herrarnas semifinaler, i kväll damernas.

Vi tar en titt:

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (2) – FLAVIA PENNETTA (83)

Pennetta är ju turneringens riktigt stora skräll. Har slagit ut namnkunniga spelare som Sara Errani, Svetlana Kuznetsova, Simona Halep och nu senast Roberta Vinci – alla i raka set.

Azarenka har i sin tur, efter sina inledande utskåpningar, tappat set mot 28-rankade Alize Cornet och 15-rankade Ana Ivanovic (mot 28-rankade Daniela Hantuchova i kvartsfinalen tappade hon dock bara fem game).

Pennettas gameplan har varit enkel men rysligt effektiv, och har haft två huvudingredienser: Aggressivitet och offensivitet.

Vinci pressade hon mestadels långt ut i backhandhörnet och avslutade poängen antingen med rak backhand eller framme vid nät. Strategin kommer sannolikt att vara densamma även mot Azarenka. Om den kommer vara lika effektiv? Det återstår att se, men jag tvivlar.

Azarenka är en otroligt skicklig returtagare, så Pennetta kommer få kämpa ordentligt för poängen även i egen serve. Dessutom har Azarenka betydligt bättre räckvidd än Pennettas tidigare motståndare och är därför inte lika sårbar i sidled.

Men framför allt är Azarenka en väldigt bollsäker baslinjenötare med solitt försvar och giftig offensiv. Hon har dessutom genom åren jobbat upp en fysisk och mental jämnhet, vilket innebär att hennes motståndare i regel måste prestera på topp genom en hel match för att kunna slå henne. Azarenka har hög högstanivå – men en av hennes absolut största tillgångar är den höga lägstanivån.

Pennetta vann visserligen deras enda möte på hardcourt (en tresetare i Dubai 2011, 1-1 totalt i inbördes möten). Mycket vatten har dock flutit under broarna sedan dess. I år har världstvåan förkrossande 30-1 i matchfacit på hardcourt (hittills enda förlusten kom mot Samantha Stosur i Carlsbad).

Jag tänker inte döma ut Pennetta på förhand. Azarenka har trots allt inte bländat hittills i turneringen, annat än mot Hantuchova i kvartsfinalen. Hon har med andra ord en högre växel att lägga i, och det gäller att hon gör det i kväll – för 31-åriga Pennetta lär hugga som en kobra på varenda lucka som uppstår.

Pennetta lär förvisso vara lite nervös eftersom en plats i karriärens första Grand Slam-final står på spel. Förväntar mig ändå att hon går ut väldigt hårt för att försöka slugga hem första set och därmed få lite andrum. Inte alls omöjligt att det här går till tre set, men tror att Azarenka tar det här.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (6)

8-1 i inbördes möten till Williams (enda förlusten kom i Stuttgart 2008). Li Na har visserligen de offensiva vapnen för att sätta press på världsettan, men generellt inte jämnheten (eller självförtroendet) för att göra det under en hel match.

Världssexan har visserligen imponerat så här långt i turneringen, men det har även Williams. Med tanke på var ribban läggs för respektive spelare säger det ganska mycket om vilken nivå världsettan just nu befinner sig på.

Hon har ju gjort oväntade plattmatcher förut, men tycker att hon har sett alldeles för taggad ut för att missa ännu en chans att försvara en Grand Slam-titel (åkte som bekant ut redan i åttondelsfinalen i Wimbledon).

Om det kommer någon formdipp från Williams kan Li Na absolut ta set, men tror hemmafavoriten tar det här i raka.

Andy Murray klev in i den här turneringen som regerande mästare.

Han lämnar den nedtryckt i skosulorna och med huvudet före – efter en total kölhalning av svensktränade Stanislas Wawrinka.

Två saker måste konstateras på en gång:

• Wawrinka gjorde en felfri match. Dikterade spelet fullständigt och bjöd inte på någonting (inte ens en enda liten breakboll – mot en av tourens tveklöst bästa returtagare).

• Murray underpresterade å det grövsta. Det är sällan man ser honom så här fullständigt svag och initiativlös nu för tiden, i alla fall i Grand Slam-sammanhang.

Att skotten inledde trögt var väntat. Inte heller att Wawrinka vann första set kom som någon överraskning.

Men den där höjningen från Murray, däremot, den kom aldrig. Och eftersom Wawrinka fick precis de bollar han ville ha (korta och lösa med gott om tid att veva på) kom heller aldrig hans typiska dipp. Den som brukar komma efter drygt ett och ett halvt set, och som ibland kan ställa till det för schweizaren.

Visserligen mycket mer förr än nu, när han utvecklat både sin fysiska och sin mentala förmåga, men mot en spelare av Andy Murrays kaliber är det oerhört viktigt att inte förlora momentum.

Världstian såg aldrig minsta lilla stressad ut. Höll hårt i taktpinnen, såg inte speciellt nervös ut när han sluggat sig fram till en 2-0-ledning efter ännu ett katastrofalt set från Murray och blåste på hela vägen in i mål.

Tredje set blev en ren plåga för Andy. Först tidigt break mot sig, sedan ännu ett – och plötsligt var Wawrinka två game från sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

6-4, 6-3, 6-2 blev setsiffrorna. Hatten av, Wowrinka.

Och som jag skrev inför matchen känns det inte som någon jätteskräll. Wawrinka har den här kapaciteten. Högstanivån har funnits där länge, och när han nu äntligen jobbat upp självförtroende och stabilitet i sitt spel har han inte längre bara potential att slå de allra bästa i världen – utan kan även omsätta det i praktiken.

Första steget togs redan i Australiska öppna i början av året, då han pressade Djokovic till fem set i åttondelsfinalen. Kurvan har sedan pekat nästan spikrakt uppåt (med några bulor på vägen) och nu står han alltså här i karriärens första GS-semifinal.

Vill faktiskt också påstå att det här är ännu ett tecken på att den enorma dominansen från Big Four börjat luckras upp på allvar. Det rör verkligen på sig i skiktet under den absoluta toppen. Delvis i och med att Rafael Nadals långa frånvaro och därefter Roger Federers djupa formsvacka öppnat möjligheter för lägre rankade att ta sig långt även i de stora turneringarna, men det känns som att många nu äntligen vågar utmana Djokovic, Murray, Nadal och Federer på allvar.

Att Murray inte försvarar sin titel på Flushing Meadows och därmed tappar 1,640 rankningspoäng saknar egentligen betydelse. I och med Nadals magiska comeback var hans chanser att knuffa ner Djokovic (eller Nadal om han hinner ta över den under hösten) från förstaplatsen under den här säsongen ändå väldigt små.

Däremot öppnar det för en drömfinal mellan just Djokovic och Nadal.

Ja, det känns faktiskt i nuläget helt givet att det är den matchupen vi får på söndag.

Wawrinka har onekligen kapaciteten att störa även Djokovic, men världsettan är just nu i enormt mycket bättre form än Murray. Är övertygad om att schweizaren kan bjuda upp till dans, men har svårt att se honom missa den här chansen att få revansch på rivalen Nadal efter de gruvliga förlusterna under året (spanjoren har fem segrar på deras senaste sex möten).

Och Richard Gasquet?

Nej, han kan nog inte rubba en Rafael Nadal i så här omänskligt bra form.

Måste dock medges att tanken på en final mellan världsnian Gasquet och världsnian Wawrinka känns lite kittlande.

Högst osannolik.

Men kittlande.

Så där. Plötsligt är vi framme vid de två sista kvartsfinalerna.

Vi tar en titt:

* * *

√ ANDY MURRAY (3) – STANISLAS WAWRINKA (10)

8-5 i inbördes möten till Murray (6-2 på hardcourt). 3-2 till Murray på de senaste fem matcherna (2-1 hardcourt, 1-0 gräs, 0-1 grus). Dessutom 2-1 i Grand Slam-sammanhang (segrar för Murray i US Open 2008 och Wimbledon 2009, seger för Wawrinka i US Open 2010).

Det brukar bli jämnt när dessa båda möts. Precis som Tomás Berdych har Wawrinka kapaciteten att med sitt tunga grundspel inte bara slå igenom Murrays försvarsmur, utan framför allt pressa tillbaka honom i banan och passivisera honom i försvarsspelet.

Vilket är en fälla Murray inte få ramla i, om han vill nå sin tredje raka US Open-semi. Defensiven är som bekant ett av Murrays absolut bästa spelområden, men regelrätt bollmotande funkar inte mot offensivt skickliga lirare som Wawrinka – han måste hela tiden stressa schweizaren med snabba omställningar och variation.

Detsamma gäller för Wawrinka. Serven är givetvis nyckeln för honom, eftersom den är ett av hans främsta vapen. Med den kan han nämligen snabbt få övertag i duellerna, diktera spelet och konstruera poängen som han vill. Eftersom Murray är en av tourens tveklöst bästa returnerare lär mycket av den här matchen kretsa kring just serven. Wawrinka måste snabbt ta kommandot i egen serve och hugga aggressivt på varenda chans han får i Murrays.

Murray måste även se upp med Wawrinkas raka backhand och toppade, vinklade cross court-forehand. Han är expert på att hitta snäva vinklar, vilket sätter även den bäste defensiva specialisten på prov.

Tror också att första set blir oerhört viktigt. I fyra av sina fem segrar mot Murray har Wawrinka vunnit första set (endast i US Open 2010 har han vunnit efter att ha tappat första set). Murray å sin sida har plockat första set i sex av sina totalt åtta segrar.

Båda spelarna är i bra form, och med tanke på vad Wawrinka åstadkom mot Berdych i åttondelsfinalen måste man ge honom goda chanser att skrälla mot Murray i kväll. Han är tveklöst underdog, men knappast en uträknad sådan. Seger för Wawrinka vore inte direkt turneringens största skräll.

Tror ändå på Murray. Han svajade lite mot Denis Istomin i sin åttondel, men så fort han hittade sitt totala fokus var han omutlig. Så länge forehandbössan är pålitlig och han inte låter sig pressas alldeles för långt bak i banan ska han greja det här. Skulle gissa på att han tar det i fyra set. Kanske tappar första set, eftersom han tenderar att börja lite trögt (medan Wawrinka brukar trampa plattan i mattan för att därefter dippa en bit in i matchen).

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – MIKHAIL JUZJNYJ (24)

Djokovic har faktiskt bara 5-3 i inbördes möten mot Juzjnyj, men två av ryssens segrar kom way back in 2007 (när Djokovic knappt hunnit fylla 20).

Juzjnyj har gjort en bra turnering hittills, men här tar det tvärstopp. Djokovic har varit fullständigt orubblig så här långt och att han skulle förlora mot en så väsentligt mycket sämre spelare på den här nivån… Nej, det känns inte troligt.

Om Djokovic är lika fokuserad som mot Marcel Granollers i åttondelen kan det här mycket väl bli ännu en överkörning. Annars tycker jag att Juzjnyj ska kunna hänga med hyfsat bra i åtminstone ett set eller max två. Men för det krävs att han höjer sig ett snäpp.

Att spela så svajigt som mot Lleyton Hewitt i åttondelen, med höga berg och djupa dalar, är dödsdömt mot Djokovic. Hamnar Juzjnyj i källaren så kommer han inte att kunna klättra upp därifrån.

Tror Djokovic tar det här i raka set.

Han hade 1-8 i inbördes möten mot David Ferrer inför gårdagens kvartsfinal – och dessutom inte tagit sig till en Grand Slam-semifinal sedan Wimbledon 2007.

Lägg därtill en långkörare mot Milos Raonic i åttondelsfinalen (kryddat med en välkänd brist på både fysisk och mental uthållighet) och oddsen såg på förhand inte överdrivet ljusa ut.

Men Richard Gasquet fortsätter överraska i årets US Open.

Och framför allt imponera.

I de första två seten spelade han helt perfekt: taktiskt enkelt, varierat och med fokus på säkerhet. Han utnyttjade effektivt Ferrers svaghet – backhandhörnet – med sin loopade cross court-backhand och växlade tempo i precis rätt ögonblick.

Hans sätt att konstruera poängen, främst genom att med en perfekt balans mellan percentage tennis och tempoväxlingar/variation öppna upp ytor för framför allt sin raka backhand down the line men också med press i sidled följt av nätruscher (där han fick visa prov på sitt eleganta volleyspel), var väl avvägd och det var just på det taktiska han fick högst utdelning.

Det är inte som att han inte försökt spela så här mot Ferrer tidigare, men denna strategi kräver både tålamod och uthållighet – något Gasquet som sagt lidit brist på genom åren. Att han nu äntligen börjar få ordning på den fysiska biten var tydligt i går.

Även jämnheten fanns där. Trots att han förlorade tredje och fjärde set, och därmed tappade sin komfortabla 2-0-ledning, spelade han aldrig direkt dåligt. I stället var det Ferrer som lade i en högre växel och angrep världsnians strategi med högre intensitet, och Gasquet förlorade vissa avgörande game i de seten med små marginaler.

Grädden på moset var femte set, där vi fick bevis på att han även utvecklats enormt på det mentala planet (vilket åttondelsfinalen mot Raonic var ett smakprov på). I stället för den typiska nedvikningen fick vi i stället se en beslutsam Gasquet med stort självförtroende stänga matchen i egen serve och säkra sin första GS-semifinal på sex år.

6-3, 6-1, 4-6, 2-6, 6-3.

För att han ska ta sig till sin första Grand Slam-final i karriären krävs dock ett smärre mirakel – i semin möter han nämligen till synes oslagbara Rafael Nadal, som blåste landsmannen Tommy Robredo fullständigt av banan i sin kvartsfinal: 6-0, 6-2, 6-2.

10-0 i inbördes möten och tolv raka set till Nadal (sist Gasquet tog set mot världstvåan var i Canada Masters 2008). Känns på förhand som mission impossible.

Men å andra sidan, so did kvartsfinalen mot Ferrer.

* * *

Ett intressant stickspår angående Gasquets seger är att han håller uppluckringen av Big Four-dominansen (en dominans som i Nadals frånvaro upprätthölls av Ferrer) i GS-sammanhang vid liv. Som jag skrev på Twitter i går hade de fyra toppseedade spelarna inför gårdagens kvartsfinaler lagt beslag på 9 av 12 GS-semifinalplatser.

De tre spelare utanför den seedade fyrklövern som tagit sig till GS-semi är Jo-Wilfried Tsonga (Franska öppna, sjätteseedad), Juan Martín del Potro (Wimbledon, åttondeseedad) och Jerzy Janowicz (Wimbledon, 24-seedad).

Gasquet blir alltså den blott fjärde i år – vilket innebär att fyrklövern ”bara” stoltserar med 10 av 14 (71 procent) av GS-semifinalplatserna (kan bli 12 av 16, alltså 75 procent, efter kvällens drabbningar).

* * *

83-rankade Flavia Pennetta skrällslog 13-rankade Roberta Vinci i raka set: 6-4, 6-1. 31-åringen är därmed klar för sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

Väldigt bra match av Pennetta. Spelade väldigt aggressivt och satte enorm press på Vincis backhandsida. Vinci har ju en väldigt effektiv slice och förmåga att hitta riktigt snäva vinklar cross court, men Pennetta hade inga problem alls med att hantera den där backhandslicen (som Vinci ofta överanvänder).

I karriärens första GS-semi möter hon Victoria Azarenka, som enkelt avfärdade Daniela Hantuchova: 6-2, 6-3. Ska bli väldigt intressant att se vad Pennetta kan åstadkomma mot världstvåan. Blir mycket svårare för henne att slugga sig igenom Azarenkas försvarsmur, men hon har onekligen de offensiva vapnen för att sätta ”Vika” på prov.