Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

Vilken tennisdag vi har bjudits på, gott folk!

Det hela började med en episk semifinal mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro.

Eller ja, den kändes inte så episk till en början. Båda servade visserligen riktigt bra, men Djokovic naggade hela tiden på del Potros serve och bjöd knappt på någonting alls i egen (argentinaren vann blott sju av 31 poäng i sina returgame).

Djokovic fick rättvist med sig breaket och bärgade första set med 7-5.

I andra set svarade han för ett oerhört lojt servegame (slog bland annat en illa vald stoppboll och kom sedan helt fel i positioneringen, vilket gav del Potro tre breakbollar) och hamnade i tidigt underläge. Kunde sedan inte förvalta någon av sina totalt fem breakbollar och tappade setet: 4-6.

Tyckte att Djokovic spelade väldigt otåligt under i stort sett hela andra set, och det fortsatte in på tredje. När det var dags för tiebreak hade världsettan vunnit svaga en av totalt tio breakbollar. Kändes som att han ibland hade svårt att hänga med i det höga tempot och framför allt att slå igenom del Potro, men försökte lik förbannat gång på gång göra just det.

Här anser jag att han borde ha försökt dra ner tempot i stället. Nu är inte hans backhandslice den bästa på touren, men han borde ha nyttjat den oftare än han gjorde. Men framför allt – han borde ha kapat lite fart i sina grundslag och letat vinklar i stället. Tvingat ut del Potro mer i sidled, som han gjorde i första set.

I tiebreaket slog argentinaren bort sig nästan direkt, och dessutom på ett helt bedrövligt sätt. Djokovic hade räddat två smashar och sedan halkat. Världsåttan hade alltså bara behövt peta bollen över nät för klockren winner. I stället dundrar han den i nät.

Efter den fasäden vinner han inte en enda poäng och Djokovic vinner tiebreaket enkelt med 7-2.

I mitten av fjärde set får han sedan ett break med sig, men lyckas inte fullborda. De båda följs åt till ett nytt tiebreak, där Djokovic har två matchbollar. Han bränner båda – och del Potro vänder 4-6 till 8-6.

Novak visar dock omgående varför det är han och inte del Potro som är överlägsen världsetta. I avgörande set får han med sig det där livsviktiga breaket vid 4-3 och får chansen att serva hem matchen.

Efter 46 minuters spel (det näst kortaste setet i matchen) säkrar han slutligen finalplatsen genom att förvalta sin totalt tredje matchboll: 7-5, 4-6, 7-6(2), 6-7(6), 6-3.

Semifinalen i sig blev betydligt mer spännande än vad många hade förväntat sig, men jag måste säga att Djokovic långa stunder inte spelade i närheten av så bra som han gjort tidigare under turneringen – medan del Potro ibland var snudd på omänsklig. Att slå så där extremt hårda forehands från i princip vilken position som helst i banan… Makalöst. När den är hundraprocentig, då är del Potros forehand den tveklöst bästa på touren. I alla fall sett till ren kraft och precision.

Men åter till Djokovic. Det var som att han hade bestämt sig för att spela på ett visst sätt och sedan vägrade vika en tum från sin gameplan, trots att den egentligen hade behövt finjusteras under matchens gång. 48 oprovocerade misstag (mot del Potros 37) är väldigt högt för Djokovic – särskilt med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna just oprovocerade misstag.

Att världsettan slog 80 winners är ännu ett kvitto på den här offensiva strategin. Den gav honom segern i slutänden, men personligen tror jag att han kunnat vinna betydligt enklare om han spelat mer på säkerhet, med större tålamod och nött ner The Tower from Tandil.

Jag är därför en aning kluven till Djokovics prestation i dag. Å ena sidan är det imponerande att slugga sig fram till seger mot en så kraftfull spelare som Juan Martín del Potro, särskilt när han spelar på den här fantastiska nivån. Å andra sidan är jag förundrad över att han inte valde en taktiskt smartare och mer tålmodig strategi.

Hur den här fysiskt krävande drabbningen påverkar honom inför finalen är svårt att säga, men visst hade han gått ut på banan med betydligt större självsäkerhet på söndag om han tagit en mer övertygande skalp i dag.

* * *

Andy Murray fick en något enklare väg till sin fjärde raka Grand Slam-final (Wimbledon och US Open 2012, Australiska öppna och Wimbledon 2013; stod över årets Franska öppna).

Jättetalangen Jerzy Janowicz vann visserligen ett jämnt första set i tiebreak, men tappade sedan två raka set innan det var dags att stänga taket – till Murrays stora förtret.

Janowicz hade då gnällt på domaren i varenda sidbyte under tredje set, eftersom han tyckte att det var för mörkt för att spela vidare. Murray å sin sida ansåg att det knappt var mörkt och att domarens beslut att stänga taket var orättvist.

Är benägen att hålla med Murray här. Tyckte inte att det såg särskilt mörkt ut, och att stänga taket runt 20.30 lokal tid… Nej, det var besynnerligt. Kändes som att domaren föll för Janowicz påtryckningar.

Inte så konstigt med tanke på att han då befunnit sig i något av ett stim, vunnit fem raka game och vänt 1-4 till 6-4.

Det där 20 minuter långa avbrottet medan taket stängdes spelade dock inte så överdrivet stor roll, skulle det visa sig. Snarare positivt för Murrays del. Världstvåan tog en dusch, svalde förtreten – och körde över Janowicz i fjärde set. Matchsiffrorna blev klara 6-7(2), 6-4, 6-4, 6-3 till skotten.

Ja, den här matchen var enklare för Murray än Djokovics semi mot del Potro, men bakom siffrorna döljer sig något annat än en enkel seger per se.

Murray hade vissa problem i dag, nämligen. Han hade otroligt svårt att hitta lösningar på Janowicz serve (inte så konstigt i och för sig – polacken hade ett snitt på 212 km/h i förstaserve i första set). Hans räddning blev ofta den egna serven. Dels för att den i dag var stabil och dels för att Janowicz inte returnerade särskilt bra alls.

Först när Janowicz började tappa sitt övertag i egen serve (förmodligen på grund av det tilltagande mörkret, om vi frågar honom) så kunde också Murray jobba sig in i matchen. Janowicz hade sina chanser i andra set, men det var Murray som tog tillvara på sina och utjämnade. Behöver nog inte påpeka att det är aningen vanskligt att ligga under med 1-4 i tredje set i en Grand Slam-semifinal. Nu tror jag visserligen att Murray hämtat upp ett 1-2 underläge, men ändå.

Fjärde set blev hur som helst snudd på en överkörning. Janowicz – som såg ut att ta i precis allt vad han hade i egen serve, till följd av en hel del missade förstaservar – blev bruten omgående och var helt chanslös i sina returgame.

Murray avslutade matchen med ännu ett break.

Efter alla de skrällar vi bjudits på i årets Wimbledon är det ändå världsettan och världstvåan som gör upp om titeln på söndag, alltså – men de gör det utan att ha glänst i sina respektive semifinaler.

Så återstår bara fyra tappra själar.

En överlägsen världsetta, en beslutsam världstvåa, en knäskadad och vilt sluggande världsåtta – och en sensationell polack.

I morgon avgörs vilka som gör upp om titeln på söndag.

Så här tror jag att de bägge uppgörelserna slutar:

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JUAN MARTÍN DEL POTRO (8)

Sett till statistiken är dessa båda herrar extremt jämna i årets Wimbledon. 95 procent vunna game i egen serve för Djokovic, 97 procent för del Potro. 31 procent vunna returgame för Djokovic, 26 procent för del Potro. 54 ess var. Och så vidare.

Det kan man nästan inte tro, men då ska man också komma ihåg att Djokovic haft väsentligt tuffare motståndare än argentinaren.

Djokovics väg till semi:
1R: Florian Mayer 6-3, 7-5, 6-4
2R: Bobby Reynolds 7-6(2), 6-3, 6-1
3R: Jeremy Chardy: 6-3, 6-2, 6-2
4R: Tommy Haas 6-1, 6-4, 7-6(4)
Q: Tomás Berdych 7-6(5), 6-4, 6-3

del Potros väg till semi:
1R: Albert Ramos 6-2, 7-5, 6-1
2R: Jesse Levine 6-2, 7-6(7), 6-3
3R: Grega Zemlja 7-5, 7-6(3), 6-0
4R: Andreas Seppi 6-4, 7-6(2), 6-3
Q: David Ferrer 6-2, 6-4, 7-6(5)

Vad jag vill ha sagt med detta? Att Djokovic är snäppet mer överlägsen och att hans resa till semifinalen är mer övertygande.

del Potro är inte långt efter. Han har gjort en fantastisk turnering hittills. Han kanske inte är så nära Djokovic i nivå som han teoretiskt kan komma, men inte långt ifrån.

Hur skulle den här matchen se ut om han faktiskt var så nära i nivå som han teoretiskt kan komma, med samma formtopp fast utan hämmande skada?

Den skulle bli jämnare än oddsen (6,00 gånger pengarna på seger för del Potro) låter påskina. När argentinarens serve och forehand levererar som de gjort hittills är han ett hot även på gräs, trots sin begränsade rörlighet. Det visade han inte minst i London-OS förra året, när han pressade Roger Federer till 36 game i skiljeset och besegrade Djokovic i raka set i bronsmatchen.

Men då var inte ”Djokern” alls i samma form som nu. Det han presterat på gräset hittills, det är mäktigt. Berdych var aldrig ens nära att ta set i går, trots tiebreak i första och dubbla break direkt i andra.

Det är faktiskt svårt att se någon spelare besegra Djokovic när han spelar på den här nivån. För att del Potro ska vinna den här semifinalen krävs alltså att serben kollapsar, på ett eller annat sätt. Att han kommer helt fel in i matchen och sedan inte lyckas hitta sin rytm.

Jag säger inte att del Potro är chanslös. Särskilt inte om han inte hämmas av skadan. Men att han ska vinna tre set mot en Djokovic i den här utomjordiska formen… Nej, det känns inte troligt.

Att han tar set, däremot. Det är ingen omöjlighet alls. Djokovic har inte råd att bjuda på dubbelt break mot en spelare som del Potro.

Det spelar dock inte så stor roll. Jag tror att Djokovic kommer att höja sig ytterligare en nivå och säkra finalplatsen efter en lika övertygande insats som mot Haas i åttondelen och Berdych i kvartsfinalen.

Han har helt enkelt bestämt sig för att vinna Wimbledon i år.

Då spelar det ingen roll att en nästan två meter lång jätte med en kanonarm till forehand och hästspark till serve står i hans väg.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – JERZY JANOWICZ (22)

Så fantastiskt roligt att Janowicz är framme i semifinal. Han har varit den här turneringens stora behållning.

Att han kan slå även de bästa har han redan bevisat. Kanske inte just i Wimbledon, där den hittills högst rankade han besegrat är 15-rankade Nicolás Almagro i tredjerundan (dessutom på spanjorens klart sämsta underlag) men han slog just Murray så sent som i höstas, i Paris Masters (räddade matchbollar i det mötet).

Men det var i bäst av tre set, det var inomhus och det var på hardcourt.

Det här är i bäst av fem set, utomhus och på gräs.

Inte nog med det.

Det är på Andy Murrays hemmaplan.

Världstvåan var verkligen inte på topp mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen, det ska vi inte sticka under stolen med. Och varför skulle vi? Det gör ju bara hans seger, efter att ha vänt 2-0-underläge, än mer imponerande.

Mot Janowicz förväntar jag mig att han kommer vara på tårna från start. Det kommer säkert att ta ett tag för honom att arbeta sig in i polackens serve (om han inte inledningsvis servar lika svajigt som mot Jürgen Melzer i åttondelsfinalen), men det tålamodet har Murray.

En trolig matchbild är att Janowicz dikterar spelet med sitt fysiskt kraftfulla spel. Jag hoppas att Murray kommer ta mer framgångsrika offensiva initiativ än mot Verdasco, men jag tror att han kommer fokusera på att rubba Janowiczs matchrytm med tempoväxlingar och enorm slagvariation.

I mångt och mycket tror jag att Murrays erfarenhet blir avgörande. Janowicz är visserligen underdog och har ingenting att förlora, men är inte van vid att spela på den här nivån. Murray visade i går att han är villig att gå ända in i kaklet för att nå sin andra raka Wimbledonfinal.

En Janowicz i den här formen är onekligen en svår prövning på vägen mot det målet.

Men inte tillräckligt svår för en beslutsam Andy Murray framburen av sin hängivna hemmapublik.

”Magiska piller” hjälpte Juan Martín del Potro.

Det benhårda psyket och formtoppen hjälpte Novak Djokovic.

Överlägsenheten hjälpte Jerzy Janowicz.

Och publiken hjälpte Andy Murray.

Ja, frågan är om inte världstvåan får tillskriva sina supportrar en del av segern. För under en stor del av matchen var det det egna spelet som höll på att sätta krokben för honom.

Extremt formtoppade Fernando Verdasco pumpade nämligen på från start, drämde in andraservar i 190 km/h och pressade hemmafavoriten i varenda duell.

Murray hade enorma svårigheter med att hitta sin matchrytm och efter knappt en och en halv timme låg skotten under med 2-0 i set.

Och det var Andy himself som bäst gav uttryck för vad alla vi tittare tänkte:

”Andy, vad håller du på med?!”, skrek han i högan sky efter de där tre brända breakbollarna när Verdasco servade hem andra set.

Han lyckades hålla känslorna något sånär i styr och sprang ursinnigt hem tredje set, 6-1. Fjärde set var betydligt jämnare – Murray förvaltade sin enda breakboll och räddade de fyra han hade emot sig, och så hade vi ett skiljeset framför oss.

Det kändes faktiskt som att Verdasco hade ett pyttelitet övertag i det där femte setet. Murray bjöd inte på några breakbollar, men fick slita för i stort sett varje poäng. Samtidigt var Verdasco inledningsvis iskall så fort ett litet litet läge öppnade sig för Murray. 15-30 blev 30-30 efter ess i andraserve. 0-15 blev 15-15 efter ursinnig offensiv press. Och så vidare.

Fram till setets elfte game. Verdasco sviktade lite och förlorade en fantastisk 20 slag lång duell vid 30-30. Slår sedan en andraserve i 175 km/h, men den blir inte tillräckligt snäv. Murray får tillbaka bollen i spel, Verdasco slår bort sig några slag senare. Murray servar därefter hem matchen blankt: 4-6, 3-6, 6-1, 6-4, 7-5.

All heder åt Verdasco, han gjorde en makalös match och har tillryggalagt en fantastisk turnering. Hittade verkligen formen som från ingenstans, precis när vi börjat räkna ut honom fullständigt.

Men ännu mer imponerande av Murray att hålla känslorna i styr och hitta sätt att vinna när spelet klickade. Spelade oerhört defensivt i framför allt femte set, och det var helt rätt taktik i dag. Verdasco hängde nämligen inte bara med i duellerna utan var ofta direkt överlägsen (mycket beroende på att skotten slog bort sig så fort han tryckte på lite i sina grundslag). Viktigt då att försöka störa rytmen och hela tiden tvinga till några slag extra. Stressa fram misstag.

Ja, Murray vann den här matchen på det mentala och taktiska planet, helt klart. Och stödet han får från läktarna är inte att leka med. I slutet av matchen var det verkligen ”fotbollsstämning”. Hela arenan jublade efter varenda poäng Murray vann. Publiken bär verkligen fram Murray i den här turneringen.

Oerhört viktigt mot Jerzy Janowicz i semifinalen. Polacken har inte bara en blytung serve och är grymt aggressiv, utan mixar även upp spelet med sina oväntade (och effektiva) stoppbollar.

Janowicz vann för övrigt sin kvartsfinal mot landsmannen Lukasz Kubot enkelt: 7-5, 6-4, 6-4. Hade totalt sex breakbollar mot sig men räddade alla. Förvaltade själv tre av totalt tio, en per set.

Första semifinalen i karriären för Janowicz. Dessutom är han, med sina 22 år och 236 dagar, den yngsta herrspelaren att nå semi i Wimbledon sedan Andy Murray 2009 (då 22 år och 51 dagar). Faktiskt den enda av de unga framtidslöftena som nått så långt i Grand Slam-sammanhang. Det ska vi givetvis skriva mer om när tillfälle ges.

* * *

Tomás Berdych hängde med riktigt bra mot Djokovic inledningsvis. Fram till tiebreaket, som han i princip gav bort.

Och världsettan punkterade sedan matchen tidigt i andra set. Berdych bärgade dubbla break och servade för 4-0, efter att Djokovic förlorat fyra raka poäng vid 40-15 i föregående game.

Då svarar Novak med att själv vinna tre raka game – och håller sedan till 4-3.

Jag säger inte att det är så, men det kändes faktiskt nästan som att det var en genomtänkt strategi, för att få Berdych ur gängorna mentalt. Han uppträdde verkligen otroligt lojt i de där tre inledande gamen, särskilt i det tredje där han som sagt hade 40-15 i egen serve.

Men så, från ett game till ett annat, förvandlas han från prins Adam till He-Man och kör över Berdych fullständigt: 7-6(5), 6-4, 6-3.

Så fick världssexan äta upp sina ord inför matchen, till slut. Det räcker liksom inte med att man vet hur man ska besegra Djokovic – man måste göra det också. Och det är inte så enkelt som det låter, när han är i så här bra form.

Djokovic möter nu del Potro i semifinalen. Vilket känns som den bästa tänkbara semifinalen på den övre halvan, faktiskt. Förutsatt att argentinaren kommer till start. Trots att han fullföljde kvarten mot David Ferrer finns ju risken att han måste kasta in handduken redan före matchstart.

Han skadade alltså sitt redan skadade knä i matchens första game. Såg inte alls bra ut och det var nog många som räknade ut världsåttan där och då, givet hans skadehistorik.

Men han fick sig ett par ”magiska pillar”, haltade tillbaka ut på banan och gjorde en fenomenal match. Han kunde knappt gå till en början. Kanske var det just därför han bestämde sig för att bara panga på utav bara h-vete, bära eller brista.

Några game senare var skadan som bortblåst – och sedan rann det iväg snabbt. 6-2 blev 6-4, och plötsligt var det dags för tiebreak i tredje set.

Ett tiebreak som del Potro avslutade på bästa tänkbara sätt. I vad som måste ha varit den längsta duellen i matchen pressar de båda krigarna varandra i sidled. Ferrer skickar en snäv forehandcross som för de flesta åskådare nog trodde skulle ge spanjoren poängen – men argentinaren hinner ifatt och petar in den i den enorma döda yta till vänster om Ferrer.

Ferrer är chanslös.

del Potro lägger sig ner i en euforisk hög på gräset.

Karriärens första Wimbledon-semifinal är säkrad.

Som han servade och pangade, världsåttan. I andra set vann han 94 procent av poängen i sin förstaserve (15 av 16). 83 procent i andraserve. Otroligt. Vann över 80 procent av poängen bakom förstaserven i samtliga set och landade på 87 procent (mot Ferrers 64).

Det ska samtidigt sägas att Ferrer gjorde en riktigt dålig match. Kanske slappnade han av efter del Potros skada, trodde att han skulle vinna enkelt. Inte likt honom, men inte heller helt omöjligt. För som han returnerade i framför allt första och andra set… Nej, det var bedrövligt.

Nog för att argentinaren har en makalöst bra serve och följer oftast upp den med en färgsprakande forehand, men en så bra returtagare som Ferrer ska inte vara så där chanslös, trots att det är på gräs.

Han kom helt fel in i den här matchen, spanjoren. Något annat kan inte sägas.

Ska bli rysligt intressant att se vad del Potro kan åstadkomma mot Djokovic i semifinalen. Hoppas verkligen att han är fit for fight, för med den där bössan ska han kunna sätta press på världsettan och göra det åtminstone en aning spännande.

Seedning och lottning är överstökat.

På måndag smäller det – Wimbledon 2013, årets tredje Grand Slam och på förhand onekligen hittills mest intressanta.

Det går inte att säga något annat än att Wimbledon är den mest prestigefulla av de fyra Grand Slam-turneringarna och har de senaste 25 åren dessutom åtnjutit en väldigt exotisk inramning eftersom det är den enda som spelas på gräs (dessutom en av blott sex turneringar totalt som spelas på underlaget).

På måndag den 24 juni kickar alltså spektaklet i gång.

Lottningen genomfördes i dag och kort därefter publicerade jag min snabbanalys, men låt oss nu gå igenom respektive turneringsträd på djupet:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Drömlottning för Novak Djokovic, alltså. 33-rankade Florian Mayer är visserligen en erkänt skicklig grässpelare och en knepig motståndare i allmänhet, men borde inte utgöra något större hot mot världsettan i öppningsmatchen (Djokovic tappade bara nio game mot Mayer i fjolårets Wimbledon-kvartsfinal).

Bobby Reynolds/Steve Johnson i andrarundan är kanonmat och inte heller Jeremy Chardy i omgång tre ska kunna rubba serben.

Först i åttondelsfinalen bjuds vi på en någorlunda intressant matchup, då det kan bli antingen Tommy Haas eller Gilles Simon. Mest troligt Haas, eftersom han har 5-1 i inbördes mot Simon och är den bättre grässpelaren av de båda. Dessutom liten nitlott för Simon, som möter grässpecialisten Feliciano Lopez i första omgången. Ingen jätteskräll om Lopez vinner den matchen.

I kvartsfinalen väntar troligen världssexan (men sjundeseedade) Tomás Berdych eller världsnian Richard Gasquet. Berdych och Gasquet har aldrig mötts på gräs tidigare, så en åttondelsfinal mellan de båda blir ruggigt intressant. Så här på förhand håller jag Gasquet som knapp favorit i så fall.

Finns inte direkt någon spelare med överdrivet stor skrällpotential i den åttondelssektionen. Bernard Tomic? Tja, han trivs bra på gräs och har presterat i Wimbledon förut, men tror inte att han är redo att ta nästa steg i karriären än.

Sam Querrey? En skicklig grässpelare generellt, men rår inte på de högre seedade spelarna i sin sektion.

Kevin Anderson? Även han en duktig grässpelare, men möter Berdych i en eventuell tredjerunda. Deras femte möte bara i år, i så fall. Berdych har 8-0 i inbördes möten och totalt 19-3 i setfacit. Hyfsat överlägset, om man säger så. Grymt oturlig lottning för Anderson, alltså.

Så nej, en kvart mellan Djokovic och Berdych/Gasquet känns på förhand rätt så given.

Den nedre delen av den här halvan är betydligt mer intressant. David Ferrer stöter på motstånd värt namnet först i tredjerundan, där han kan möta Alexandr Dolgopolov. 24-åringen har dock problem på gräs. Är förvisso väldigt snabb, men hans rörelseschema hämmas och hans bollträff försämras på grund av den låga och oförutsägbara studsen. Klart övertag för Ferrer i den matchupen och har dessutom 5-1 i inbördes möten.

I åttondel ser det ut att bli 18-rankade Philipp Kohlschreiber, även om han har en ganska krokig väg dit. Ivan Dodig i öppningsmatchen är ingen given promenadseger. Denis Kudla och James Duckworth är visserligen duktiga grässpelare, men borde inte störa Kohlschreiber i andra omgången.

I tredje kan tysken möta 59-rankade Igor Sijsling. Holländaren är i bra form, har 2-0 i inbördes möten mot Kohlschreiber (dock på hardcourt och grus) och har ett spel som lämpar sig för gräs: Bra serve, är inte jättesnabb men rör sig ledigt på gräset, stabil enhandsfattad backhand, okej slice, trygg framme vid nät och flacka grundslag. Litet frågetecken kring hans fysiska form eftersom han tvingades dra sig ur ’s-Hertogenbosch på grund av sjukdom, men skrällvarning om han är fit for fight (vilket han sannolikt är).

Milos Raonic huserar också i den här sektionen, men har oerhört svårt att se honom som ett hot. Ingen vidare grässpelare och har verkligen inte visat god form i Halle och Eastbourne. Ryker troligen mot Sijsling i andra omgången.

På den nedre delen är Juan Martín del Potro kvartsfinalfavorit. Obefintligt motstånd för honom fram till tredje omgången, där han troligen möter Grigor Dimitrov. Tycker 22-årige bulgaren generellt är ofarlig mot högre rankade spelare i femsetsmatcher och övertygade inte alls i Queen’s Club Championships, men ska inte räknas ut helt. Särskilt inte med tanke på att del Potro brukar ha problem med omställningen till gräs. Hade en hel del tur i Queen’s förra veckan (borde ha förlorat mot Xavier Malisse redan i öppningsmatchen) och föll slutligen mot gräsräven Lleyton Hewitt i kvarten.

Med tanke på del Potros Grand Slam-erfarenhet har jag ändå svårt att inte hålla honom som kvartsfinalfavorit. Kan världselvan Kei Nishikori skrälla? Kanske, men då måste han först ta sig förbi Denis Istomin eller Andreas Seppi. Japanen kan hotas redan i andra omgången mot Aljaz Bedene. Tyckte han imponerade i Queen’s. Slog Paul-Henri Mathieu och pressade Querrey till tre rysligt jämna set.

I en matchup mellan del Potro och Nishikori är argentinaren klar favorit: 4-0 i inbördes och har aldrig tappat set (10-0 i setfacit).

Kastar dock in skrällvarning på framför allt Istomin, men även Seppi. Istomin är en riktigt bra grässpelare, och Seppi har utvecklat sitt spel avsevärt på underlaget de senaste åren. Gick till semifinal i Eastbourne den här veckan, till exempel (föll mot Gilles Simon).

I en eventuell semi mellan Ferrer och del Potro är det svårt att inte hålla Ferrer som favorit: 6-2 i inbördes möten och fyra raka segrar för spanjoren (utklassning i raka set i förra årets Wimbledon-åttondel). Sist del Potro besegrade Ferrer var i Miami 2009.

Frågan är om han hunnit ladda om efter finalförlusten mot Rafael Nadal i Franska öppna? Nederlaget i öppningsmatchen i ’s-Hertogenbosch mot Xavier Malisse var inte direkt oväntat, men likväl oroväckande.

De går till semifinal: Djokovic, Ferrer.
Skrällvarning: Berdych, Gasquet, del Potro, Kohlschreiber.
Bubblare: Istomin, Nishikori, Dimitrov.

Brasklappar kring Ferrer, som sagt. Känns som en ganska öppen fjärdedel. Många spelare som har chansen att kliva fram och komma upp sig i smeten.

* * *

UNDRE HALVAN:

Getingboet med stort g. Det var alltså Roger Federer som drog den stora nitlotten: Rafael Nadal redan i kvartsfinal.

Och de lär mötas i en ”drömkvart”. Nadal stöter förvisso troligtvis på Benoit Paire i tredje omgången, men med tanke på hur fransmannen presterat den senaste tiden… Nej, det ska mycket till för en skräll där.

Väldigt intressant vem att se vem Nadal möter i åttondelen, dock. Stanislas Wawrinka har bevisat att han inte ska räknas ut på gräs (är klar för final i ’s-Hertogenbosch) och Lleyton Hewitt visade god form i Queen’s.

Om inte Wawrinka är slutkörd efter veckan (vilket jag inte tror att han är) så tippar jag honom i åttondel mot Nadal. Kommer nog ändå bli en rysligt intressant öppningsmatch mellan schweizaren och Hewitt. På förhand en av de tveklöst mest intressanta matcherna i förstarundan.

John Isner? Förhållandevis enkel lottning fram till tredje omgången, men tar sig knappast längre än så.

Federer har även han motorväg till kvartsfinal. Victor Hanescu i öppningsmatchen, troligen Sergej Stakhovskij i andra omgången och Fabio Fognini eller Jürgen Melzer i tredje.

I åttondelsfinalen hoppas jag få se Jerzy Janowicz. Bra lottning för polacken. Möter 442-rankade 18-åringen Kyle Edmund i första omgången, Radek Stepanek i andra och Nicolás Almagro i tredje. Stepanek visserligen bra på gräs men i dålig form. 

Bra lottning även för 15-rankade Almagro. Typ inget motstånd alls fram till åttondelen, där det blir Janowicz. Eller kanske Stepanek, trots allt. Men nej, jag tror på Janowicz. Almagro vann deras hittills enda möte i raka set, i årets Australiska öppna. Som upplagt för en rafflande repris, med andra ord.

Vem det nu än blir så kommer han inte kunna hota Federer, och schweizaren har därmed säkrat en ”drömkvart” mot Nadal.

Som Nadal vinner?

Ja, så känns det ju onekligen på förhand. Dels på grund av Nadals fantastiska comeback, dels på grund av spanjorens mentala och statistiska övertag (20-10 i inbördes möten, två raka segrar i år). Dumt att räkna ut Federer helt och hållet där, men med tanke på hur de båda presterat i år är det svårt att inte se Nadal som klar favorit.

Halvknepig lottning för Jo-Wilfried Tsonga. David Goffin i öppningsmatchen är kanonmat för världssjuan, men Ernests Gulbis kan hota i andra omgången. Slog som bekant Berdych i första omgången förra året. I tredje väntar sedan med stor sannolikhet Julien Benneteau eller Xavier Malisse.

Det är inte så där galet skräckinjagande för en grässpelare av Tsongas kaliber, men inte heller helt enkelt.

I åttondelen väntar sedan med stor sannolikhet Marin Cilic. Marcos Baghdatis är ju normalt en tuff öppningsmatch, men cyprioten är helt under isen och har tio raka förluster sedan Rotterdam i februari (i ATP-sammanhang – vann en Davis Cup-match mot nollrankade Theophile Segodo i april).

Och så blir det slutligen en repris på förra årets Wimbledon-semi redan i kvartsfinal: Tsonga mot hemmahoppet Andy Murray.

Benjamin Becker är visserligen inte helt ofarlig på gräs, men rår inte på världstvåan i öppningsmatchen. 74-rankade Lu Yen-hsun har normalt skrällpotential på gräs men rår inte heller han på Murray. Nicolas Mahut har god chans att ta sig till tredje omgången.

I åttondelsfinalen borde rimligtvis Mikhail Juzjnyj stå för motståndet. Den klart bästa grässpelaren i den halvan av åttondelssektionen – där för övrigt Janko Tipsarevic är högst seedad (14). Frågan är om formsvage Janko ens tar sig förbi landsmannen Viktor Troicki i öppningsmatchen.

Juzjnyj i åttondelen är knappast ofarlig, men har ändå svårt att se att någon av ovanstående ska kunna sätta stopp för Murrays framfart.

Allt pekar på Nadal vs Federer och Murray vs Tsonga i kvartarna, med andra ord. Där känns Nadal och Murray som klara favoriter.

Och efterföljande semifinal? Fördel Nadal. 13-5 i inbördes möten, 3-0 på gräs (9-1 i setfacit). Det är ingen hemlighet att spanjoren har ett massivt psykologiskt övertag mot Murray, särskilt i Grand Slam-sammanhang (6-2 till Nadal; Murrays enda segrar kom i US Open 2008 och Australiska öppna 2010, då Nadal tvingades bryta matchen på grund av skada i tredje set).

De går till semifinal: Nadal, Murray.
Skrällvarning: Federer, Tsonga.
Bubblare: Cilic, Juzjnyj, Wawrinka, Janowicz.

Semifinalerna: Djokovic slår Ferrer, Nadal slår Murray.

FINALEN: Djokovic slår Nadal.

Grymt svårt att tippa en eventuell final mellan Djokovic och Nadal så här på förhand, utan att ha sett någon av dem spela en enda gräsmatch. Gräs är visserligen Djokovics sämsta underlag och Nadals näst bästa, men att Nadal inte får så hög utdelning på sin extremt toppade forehand och att snabbare underlag gynnar Djokovic gör att balansen jämnas ut.

Tror att Djokovic är grymt revanschsugen efter nederlaget i Franska öppna, och med den här lottningen känns det som att hela turneringen ligger i hans händer. Behöver liksom bara slå en enda Big Four-spelare för att få lyfta bucklan, medan Federer och Nadal måste slå tre och Murray två.

Drömfinalen skulle jag nog ändå säga är en mellan Djokovic och Federer, alternativt Djokovic och Murray. Nole-Fed vore roligast, eftersom vi inte sett dem göra upp i en GS-final sedan US Open 2007 och underlaget jämnar ut oddsen.

En final mellan Djokovic och Murray skulle kunna sluta lite hur som helst. Dels för att Murray skulle ha typ 15,000 galna hemmasupportrar på läktarna och dels för att underlaget gynnar Murray.

Nåväl. Klart är att Wimbledon 2013 tack vare/på grund av Nadals seedning blir en väldigt intressant historia.

* * *

Analys av damernas lottning kommer under helgen.

Okej, alla inbitna Roger Federer-fans – nu är det verkligen läge att snacka om otur.

Förutsättningarna inför årets Wimbledon-lottning var nämligen att Rafael Nadal som femteseedad var den stora nitlotten för övriga tre spelare inom Big Four (Federer, Novak Djokovic, Andy Murray).

Och det blev alltså Roger Federer som drog den nitlotten.

Schweizaren hamnar på samma halva som Nadal och fjolårsfinalisten Murray – och kan därför tvingas slå Nadal i kvartsfinalen, Murray i semifinalen och Djokovic i finalen för att försvara sin titel från 2012.

Mission impossible?

Det ser onekligen så ut. I alla fall på papperet.

Förutom Nadal och Murray hamnade även världssjuan Jo-Wilfried Tsonga på samma halva som schweizaren, nämligen. Vilket innebär att vägen till seger kan bli Nadal-Tsonga-Djokovic.

Ingen busenkel resa det heller, om man säger så.

Novak Djokovic å sin sida fick en riktig drömlottning. 33-rankade fjolårskvartsfinalisten Florian Mayer är förvisso en inte helt enkel öppningsmatch, men med tanke på att Djokovic detroniserade honom i raka set i kvarten förra året borde han inte kunna störa formstarke serben.

I övrigt har han Jeremy Chardy i tredjerundan, Gilles Simon eller Tommy Haas i åttondelsfinal, troligen Tomás Berdych eller Richard Gasquet i kvart och David Ferrer eller Juan Martín del Potro i semifinal (om vi enbart ser till de högst seedade spelarna, som vanligtvis i alla fall så här på förhand utgör de största hoten, alltså).

Känns onekligen som att vägen till final ligger helt vidöppen för Djokovic, med andra ord.

Väldigt mycket kommer därför att handla om den undre halvan i årets Wimbledon, som drar i gång på måndag 24 juni. Worst case scenario för Federer, Nadal och Murray är hyfsat jämbördiga:

• Federer: Nadal i kvart, Murray i semi, Djokovic i final.

• Nadal: Federer i kvart, Murray/Tsonga i semi, Djokovic i final.

• Murray: Tsonga i kvart, Federer/Nadal i semi, Djokovic i final.

Worst case scenario för Djokovic är följande:

• Berdych i kvart, Ferrer/del Potro i semi, Nadal/Federer/Murray i final.

Frågan där är väl egentligen vem som är Noles ”mardrömsmotståndare” i finalen. Spontant måste jag nog säga Federer. Känns som att en final mellan Nole och Rafa på gräs är typ 55-45 fördel Djokovic.. Mot Murray typ 50-50 med Nole som knapp favorit.

Mot Federer?

Där är det nog svag fördel Federer. Så här på förhand, alltså. Analysen i det här blogginlägget kan givetvis inte baseras på något annat än rena spekulationer. Den där maktbalansen kan rubbas helt och hållet efter två tävlingsveckor.

Däremot känns det inte alls troligt att Federer försvarar sin titel, i alla fall inte om Nadal går till kvartsfinal. Att slå Nadal och Murray eller Tsonga back-to-back, och sedan Djokovic i finalen… Nej, det är snudd på omöjligt till och med för Federer på gräs.

Av dessa tre måste man ändå säga att det är Nadal som fått den ”bästa” lottningen, eftersom han har ett mentalt och statistiskt övertag gentemot både Federer och Murray.

• 20-10 i inbördes möten mot Federer, 7-3 senaste tio och två raka segrar i raka set. 

• 13-5 i inbördes möten mot Murray, 7-3 senaste tio och 3-0 på gräs (9-1 i setfacit).

Där är så klart Djokovic i en eventuell final det största hotet mot spanjoren.

Den här undre halvan är verkligen ett getingbo i ordets rätta bemärkelse. Har svårt att se någon annan än Federer, Nadal, Murray och Tsonga ta sig till kvartsfinal.

Betydligt mer öppet på den övre halvan. Ferrer har förbättrat sitt grässpel avsevärt de senaste åren, men är inte direkt solklar favorit mot exempelvis del Potro i en eventuell kvartsfinal. Ferrer riskerar dessutom att möta (vanligtvis) knepige Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och den skicklige grässpelaren Philipp Kohlschreiber i åttondel (eller mammutservaren Milos Raonic, men det känns inte så troligt).

Även Kei Nishikori i en eventuell kvart (om han tar sig förbi del Potro, eller kanske Grigor Dimitrov?) känns som ett potentiellt hot.

Goda chanser för lägre rankade spelare att knipa kvartsfinalbiljetter och eventuell semifinaldito på den halvan, med andra ord.

Sammantaget känns det inte speciellt vågat att tippa Djokovic i final.

Frågan är vem han får möta där – Federer, Nadal eller Murray?

Grässäsongen är alltså i full gång och vi har redan bjudits på dels dramatik och dels ett gäng skrällar.

För egen del fick James Ward och Ivan Dodig sparka i gång min grässäsong i Queen’s Club Championships. En spelmässigt godkänd men inte direkt spektakulär match. 215-rankade Ward håller vanligtvis till på Challenger-touren och brukar inte göra mycket väsen av sig i ATP-sammanhang förutom just under grässäsongen.

Hanterade underlaget klart bättre än Dodig som alltså ligger drygt 160 placeringar över honom på världsrankningen. Att Dodig var utspelad är kanske att ta i, men Ward hade klart överläge genom i stort sett hela matchen.

Att Dodig slutligen vann efter att ha räddat två matchbollar i Wards serve i andra set (britten misslyckades att serva hem setet i alla tre set) kändes som ett typexempel på poetisk rättvisa. Matchen slutade med trippla tiebreak: 6-7(8), 7-6(2), 7-6(2).

* * *

Lleyton Hewitt mot Michael Russell var inledningsvis en ganska avslagen historia. Hewitt hade stora problem med att hitta både bollträff och ett fungerande försvarsspel, medan Russell hade ordentlig snärt i sin sving. Hittade ofta lägen att avsluta poängen med en forehandwinner och slog dessutom några av sina tveklöst bästa backhandslag under året.

Hewitt har dock en förmåga att korrigera sånt där. Han är en i grunden rysligt bra grässpelare, Hewitt.

Dels för att han tack vare sitt rörelseschema kan counterpuncha även på gräs, men framför allt för att han spelar smart. När han väl hittat sin matchrytm blev det överkörning: 4-6, 6-1, 6-3.

* * *

Smart kan dock inte Grigor Dimitrov beskyllas för att vara i alla lägen. På sätt och vis är det en gåta hur han har kunnat vara så pass framgångsrik på gräs de senaste åren. Ja, han har en bra serve, ett följsamt rörelseschema och riktigt bra grundslag, men har oerhört dålig balans och bristande taktiska egenskaper.

Personligen tror jag att det handlar mycket om enkla poäng, självförtroende och att bara vara den överlag bättre spelaren. Så kändes det i alla fall mot Dudi Sela i måndags.

Servade inledningsvis kassaskåpssäkert i alla sina servegame utom ett, då han sviktade och blev bruten. Returnerade bedrövligt och förlorade därför setet. Kom ut stenhårt och krossade Sela i andra set.

I tredje fick Sela ett tidigt break som Dimitrov hämtade upp. Vid 4-4 hade han sedan 40-0 men tappade fyra raka poäng och hade plötsligt breakboll emot sig. Under efterföljande duell halkar Sela och faller pladask ute i högre hörnet. Dimitrov har hela banan öppen – men skopar bollen utanför.

Fullkomligt katastrofalt.

Som tur var för hans del kunde inte Dudi Sela vinna den här matchen av egen kraft. Från start kändes det som att avgörandet helt och hållet låg i Dimitrovs händer. Sela är en kompetent, om än ganska formsvag (har tillbringat större delen av säsongen på Challenger-touren), spelare. Har en hel del brister och inget egentligt vapen, men är tillräckligt snabb och bollsäker för att hänga med i spelet, och rör sig bra på gräset. Dessutom är han ganska kort (1,75) och har därför bra tajming i sina slag på underlaget.

Dimitrov behövde hur som helst inte göra ett sagolikt returgame vid 4-5. Räckte med ett hyfsat stabilt försvarsspel så hade han 5-5 (visserligen starkt att hålla huvudet kallt vid 0-30).

5-5 blev 6-6. I tiebreak hade han inga större bekymmer och kunde slutligen stänga matchen: 4-6, 6-2, 7-6(4).

Det jag tycker var så talande för Dimitrovs insats var hans oförmåga att justera sitt spel. Han pangade liksom på från baslinjen. Strategin var lika busenkel som stundtals ineffektiv: Slå hårt och med bra längd. Gå för winners, helt enkelt. Precis hela tiden.

Funkade som sagt inte alltid jättebra, särskilt inte eftersom Sela har ett bra kontringsspel och är väldigt trygg i sin forehandcross i steget. Han var därför inte så sårbar för att bli satt under press i forehandhörnet som Dimitrov hade önskat.

Bulgaren fortsatte hur som helst bomba på med sina grundslag. Och det är här självförtroendet och den i grunden stora nivåskillnaden spelarna emellan kommer in. 22-åringen blev liksom aldrig orolig eftersom han visste att det här var en match han normalt vinner. Dessutom berodde Selas övertag på missar och felbeslut från Dimitrov – så varför skulle han inte kunna vända?

Utgången av matchen vilade ju i hans händer, som sagt.

Segern lär stärka det där självförtroendet ytterligare. Vilket kommer behövas mot Hewitt i dag. Hewitt är nämligen en spelare som utan problem kan vinna matcher för egen kraft på gräs.

* * *

Stora delar av gårdagens matchdag i London förstördes av regn. Den klart bästa drabbningen tyckte jag var den mellan sjätteseedade Sam Querrey och 78-rankade Aljaz Bedene. 23-årige Bedene inledde sin första grästurnering i ATP-sammanhang med att slå Paul-Henri Mathieu i första omgången (7-6, 6-3) och följde upp med riktigt bra insats mot Querrey.

Bedene har inga tunga vapen som typ Jerzy Janowicz, Milos Raonic eller Benoit Paire, men han väger upp det med smart och välbalanserat spel. Han är faktiskt en av de ynglingar som i nuläget visar störst taktisk potential. Viktigt på gräs.

Querrey såg väldigt lugn och trygg ut, trots att han inledningsvis klampade runt ganska osmidigt på banan. Vann första set i ett tokjämnt tiebreak: 7-6(11). Bedene kvitterade efter att ha servat grymt bra i andra set och tagit vara på sin enda breakboll: 7-5.

Tredje set stördes ordentligt av regnet och avbröts i mitten av setet. Återupptogs och gick till nytt tiebreak, efter att Querrey räddat matchboll med ett ess vid ställning 6-5 till Bedene. Väldigt behärskat av amerikanen. Smaskade in två raka ess i ett så avgörande läge. Viktigt för honom att få hög utdelning på sin serve, vilket var tydligt matchen igenom.

Intressant också att Bedene bara hade en enda breakboll mot sig i hela matchen – i första set (Querrey förvaltade den). Servar normalt stabilt, men brukar inte ha riktigt så stort övertag i egen serve. Men så är ju gräs också ett väldigt speciellt underlag.

Hade unnat Bedene den här segern. Han stretade emot väldigt väl och var faktiskt jämbördig Querrey under i princip hela matchen.

* * *

Juan Martín del Potro övertygade inte alls i sin första match sedan Rome Masters. Vann första set mot Xavier Malisse i tiebreak och blev sedan totalt utspelad i ett och ett halvt set.

Tappade fem raka game i andra set och hade mycket väl kunnat bli nollad, men lyckades hålla sin serve vid 0-5. I tredje set fick han ett tidigt break emot sig och underläge 1-3. Hämtade in, men bröts på nytt. Lyckades utjämna till 4-4, men hade sedan tre breakbollar emot sig vid ställning 5-5. Räddar dem och bjuds sedan på tre matchbollar i Malisses servegame.

Malisse är en ytterst kompetent grässpelare och en i grunden väldigt talangfull tennisspelare över huvud taget. Rör sig lätt och ledigt på gräset, och är trygg framme vid nät.

Medan del Potro lufsar runt och har enorma problem med fotfästet på gräs, i alla fall så här inledningsvis. Brukar ju hitta formen efter några matcher, men det såg verkligen inte bra ut i går. Kom allt som oftast helt fel till bollen och hängde inte alls med i Malisses tempo.

Ändå vann han alltså. Varför?

Well, delvis för att Xaviers vinnarskalle är i det närmaste obefintlig. Han är ganska bra på att sänka sig själv, helt enkelt. Och ja, del Potro var som allra bäst i några av de där avgörande lägena.

102-90 i poäng totalt till Malisse säger ändå en del om vem som styrde den här matchen. del Potro ska vara glad över att han inte mötte en kyligare spelare med mindre benägenhet att vika ner sig mentalt.

* * *

I Halle bjöds vi inte på några större överraskningar i måndags.

Däremot i går.

Först och främst åkte Milos Raonic ut med huvudet före. Visserligen ganska tuff lottning i och med en formtoppad Gaël Monfils redan i öppningsmatchen, men tycker att kanadensaren ska vinna den matchen. Okej att Monfils rör sig oändligt mycket bättre på gräs, men med tanke på hur hög utdelning Raonic normalt får på sin serve på snabbare underlag så ska han ju knappt behöva flytta på sig i sina servegame.

Nåväl. Utklassningssiffror för Monfils: 6-4, 6-2. Mycket bra att Monfils fortsätter prestera och dessutom får resultaten med sig, så han klättrar på rankningen.

* * *

Jerzy Janowicz åkte på en riktig stjärnsmäll – förlust i en tresetare mot 240-rankade Mirza Basic: 7-6(5), 3-6, 7-6(5). 21-åringens första ATP-match (i en huvudturnering) i karriären. Riktigt svagt från Janowicz, men det är sådant man får räkna med så här i inledningen av grässäsongen.

* * *

Ernests Gulbis fick det lite svettigt mot Marcos Baghdatis men vann i tre set: 6-4, 3-6, 6-3. Tuff öppningsmatch för Gulbis där. Baghdatis är en riktigt skicklig grässpelare.

* * *

Alla gårdagens resultat:

I går gick vi igenom hela grässäsongen så där lagom svepande. Som en trevlig liten guide nu när det gyllengröna underlaget gör sin entré på touren.

I dag är det dags att i detalj se vad denna tennisvecka har att erbjuda:

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
Regerande mästare: Tommy Haas

Intressant startfält, som sagt. Femfaldige mästaren (och sjufaldige finalisten) Roger Federer får anses vara favorit på förhand, förutsatt att han inte hämmas av skada. Lite oklart om ryggskadan han ådrog sig i Indian Wells plågar honom mer än han låter påskina. Inte omöjligt.

Mycket tråkigt att Federer och regerande mästaren Tommy Haas hamnat på samma halva och därför möts redan i semifinal. Haas har visserligen Marcos Baghdatis eller Ernests Gulbis redan i andra omgången och sedan troligen Milos Raonic. En inte helt lätt lottning, alltså – men Haas brukar leverera på hemmaplan.

Federer har eventuellt Jerzy Janowicz i kvarten. Kan bli en intressant match.

På den undre halvan är världsnian Richard Gasquet förhandsfavorit, men det finns en del namn med skrällpotential: Philipp Kohlschreiber, Mikhail Juzjnyj, Kei Nishikori. Inte helt omöjligt att titeln står mellan Federer och Kohlschreiber.

Som vanligt svårt att tippa så här precis i inledningen av grässäsongen, men jag tycker att det är svårt att hålla någon annan än Federer som favorit med Gasquet eller Kohlschreiber som största utmanare på den undre halvan. Kohlschreiber har spelat tre semifinaler och två finaler (vunnit en, 2011) de senaste sex åren.

Rafael Nadal har för övrigt lämnat återbud. En ren försiktighetsåtgärd på uppmaning av läkare för att vila knäna inför Wimbledon, eftersom han spelat oerhört mycket under våren och återigen tog sig hela vägen i Paris. Blev ju förlust redan i hans andra match (kvartsfinal) mot Kohlschreiber här förra året – i raka set, dessutom.

Även Andreas Seppi har lämnat återbud på grund av axelskada, Janko Tipsarevic på grund av sjukdom och Paolo Lorenzi på grund av vristskada.

De går till semifinal: Federer, Haas, Kohlschreiber, Gasquet.
Skrällvarning: Raonic, Juzjnyj, Janowicz, Nishokori.
Bubblare: Gulbis, Baghdatis.

Semifinalerna: Federer slår Haas, Kohlschreiber slår Gasquet.
FINALEN: Federer slår Kohlschreiber.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
Regerande mästare: Marin Cilic

Förra året var en märklig tillställning. Samtliga fyra toppseedade spelare åkte ut i andra och tredje omgången. Finalen stod mellan sjätteseedade Marin Cilic tiondeseedade David Nalbandian. Argentinaren skrev historia den söndagen, men kanske inte på det sätt han velat.

Han blev nämligen diskad efter att i ursinne ha sparkat sönder en annonsskylt och i samma veva skadat en linjedomare. (Varpå undertecknad krävde att han skulle stängas av på livstid – ni är hjärtligt välkomna att slentrianhåna lite, om andan faller på. En gnutta självdistans är nyttigt, har jag hört. Hehe.)

I år hoppas vi att det här blir en aningen mer sansad tillställning.

Jag är benägen att hålla Andy Murray som förhandsfavorit. Enligt egen utsago är han i fysisk topptrim efter det drygt tre veckor långa skadeuppehållet. Förra året var han oerhört loj och föll redan i sin öppningsmatch i en tresetare mot Nicolas Mahut.

Som av en händelse kan han faktiskt möta Mahut även i årets öppningsmatch, men den här gången lär han inte förlora. Dels för att Mahut är i bedrövlig form (i alla fall i singel – tog sig till final i dubbel i Franska öppna med partnern Michael Llodra), men också för att Murray är sjukt taggad på grässäsongen.

Dessutom har han inga hot fram till kvartsfinalen, och knappt ens där. Alexandr Dolgopolov har varit under isen i stort sett hela året och Bernard Tomic har inte gjort mycket väsen av sig (på tennisbanan, alltså) efter titeln i Sydney. Lukas Rosol? Kan mycket väl knipa en kvartsfinalplats, men är då chanslös mot Murray.

Något tuffare för Jo-Wilfried Tsonga, som har Denis Istomin i en eventuell åttondel och Kevin Anderson i kvarten. Eller landsmannen Benoit Paire. Inte alls omöjligt. Hans spel lämpar sig för gräs och borde kunna störa formstarka Anderson.

På den andra halvan gör Juan Martín del Potro comeback efter sjukdomen som förstört större delen av hans vår. Bra lottning för honom. Xavier Malisse är ingen dålig spelare, men ska inte kunna rubba The Gentle Giant om han är hel och frisk. Jarkko Nieminen i en eventuell åttondel känns inte så skräckinjagande, i alla fall inte på gräs.

Grigor Dimitrov har goda chanser att ta sig till en kvart mot del Potro. Håller honom faktiskt som favorit över Sam Querrey, som är den högst seedade spelaren i den åttondelssektionen.

Längst ner har vi andraseedade Tomás Berdych. Väldigt tveksam form på honom. Åkte ut tidigt i Franska öppna (första omgången mot Gaël Monfils) och hade en formsvacka vid den här tiden förra året. Hoppas att han går ut starkt i London, för han är en ytterst kompetent grässpelare.

Busenkel lottning för övrigt. Största hotet innan kvarten är liksom 51-rankade Grega Zemlja. Väl i kvartsfinalen ställs han mot Marin Cilic eller Julien Benneteau. I allra högsta grad överkomligt, om man säger så.

Får höja ett varningens finger för Feliciano Lopez. Spanjoren kvalade sig alltså in i huvudturneringen och har därmed, förutom erfarenhet och ett utpräglat grässpel, redan matchform.

Det var ett tag sedan han presterade här i London och har svaga 7-8 i matchfacit i år (tre av segrarna kom i Memphis – efter det har han bara en back-to-back-seger, i Franska öppna), men ska inte underskattas på de snabbare underlagen.

De går vidare till semifinal: Murray, Tsonga, Berdych, Dimitrov.
Skrällvarning: Paire, Anderson.
Bubblare: del Potro, Lopez.

Semifinalerna: Murray slår Tsonga, Berdych slår Dimitrov.
FINALEN: Murray slår Berdych.

Feta brasklappar på del Potro förstås, men han brukar inte prestera när han precis kommit tillbaka från skada. Och så små frågetecken kring Berdych också. God chans för Dimitrov att knipa sin andra raka semifinalplats. Slog trots allt Anderson förra året, och jag tycker att han generellt är en giftigare grässpelare än Querrey.

Andy Murray höll tennisvärlden på halster i några dagar, men i tisdags lät han så slutligen basunera ut sitt dystra besked: Världstvåan missar Franska öppna.

Detta på grund av den ryggskada som enligt egen utsago plågat skotten sedan 2011 och som tvingade honom att avbryta matchen mot Marcel Granollers i Rome Masters förra veckan.

– Det är ett väldigt tufft beslut eftersom jag älskar att spela i Paris, men enligt läkarna är jag inte redo att spela, förklarade han i ett officiellt uttalande.

Enligt brittiska The Guardian innebär Murrays frånvaro att detta blir första gången på 19 år som ingen herrspelare från Storbritannien deltar i turneringen. Murray hoppas göra comeback i Queen’s Club i juni.

Även världssjuan Juan Martín del Potro, 41-rankade Mardy Fish och 73-rankade Brian Baker tvingas stå över Franska öppna. del Potro på grund av det virus som höll honom borta från spel i drygt en månad, Fish på grund av de hjärtproblem som hämmat forne världssjuan sedan förra året och Baker på grund av den knäskada han ådrog sig i Australiska öppna.

De ersätts av 123-rankade Joao Sousa och 101-rankade Guido Pella.

Det virus som del Potro drabbades av i början av grussäsongen påverkade bland annat hans andning. Han tvingades stå över Portugal Open (där han var titelförsvarare) och Madrid Masters och gjorde comeback i Rom, men drabbades då av bronkit.

Enligt världssjuans läkarteam i Argentina gör han framsteg, men har rekommenderats att inte spela förrän han är helt återställd.

Även 141-rankade wildcard-spelaren John Millman drar sig ur på grund av en axelskada och ersätts av 264-rankade 18-åringen Nick Kyrgios.

På damsidan har 97-rankade Chan Yung-jan (sjukdom), 296-rankade Alexandra Dulgheru (handledsskada) och 70-rankade Lara Arruabarrena (körtelfeber) tvingats lämna återbud. De ersätts av 136-rankade Shahar Peer, 102-rankade Tatjana Maria och 106-rankade Nina Bratjikova.

Att Murray hoppar av innebär som bekant att Roger Federer blir andraseedad och David Ferrer fjärdeseedad, trots att han tappade sin fjärdeplats på världsrankningen till landsmannen Rafael Nadal efter Rome Masters.

För Federers del är det säkerligen en lättnad att slippa ha världsettan Novak Djokovic på samma halva, och schweizaren hoppas nog att även Nadal hamnar på andra sidan av turneringsträdet.

Blir onekligen intressant att se hur lotten faller i morgon.

Tråkiga nyheter.

Andy Murray tvingades avbryta sin öppningsmatch i Rom Masters mot Marcel Granollers vid ställning 6-3, 6-7(5) på grund av en ryggskada.

Det är nu oklart om världstvåan hinner återhämta sig inför Franska öppna senare i maj.

– Jag skulle bli väldigt överraskad om jag spelar i Paris. Jag måste göra upp planer och reda ut vad jag ska göra. Jag kommer att nå ett beslut kring Paris inom de närmaste fem dagarna. Jag måste ta några dagar ledigt och se hur det känns, säger han.

– Jag ska försöka få ordning på det men det är ett problem jag tampats med ett ganska bra tag. Så jag vill vara säker på att det är något som jag kan få ordning på. Det är inte särskilt behagligt att spela just nu.

Riktigt tråkigt, naturligtvis. För turneringens del gör det ingen överdrivet stor skillnad, men det känns givetvis oerhört trist att inte ha en intakt Big Four i Franska öppna – trots att han inte heller där är en av huvudutmanarna.

För Rafael Nadal är det tur i oturen, så att säga. Om Murray missar Franska öppna spelar det ju nämligen ingen roll om spanjoren är världsfyra eller -femma, eftersom han då kommer semifinalseedas oavsett.

Nadal detroniserade Fabio Fognini i dag, för övrigt: 6-1, 6-3. Världsfemman möter, precis som väntat, Ernests Gulbis i tredje omgången. Gulbis fullkomligt mosade Viktor Troicki: 6-1, 6-1.

Så vad tror vi om den matchen då? Kan Gulbis skrämma gruskungen?

Ja. Skrämma kan han absolut göra. Gulbis skrämmer alla toppspelare, eftersom han har en enorm kapacitet kombinerat med en total brist på respekt (i uttryckets positiva bemärkelse). Gulbis tycker att han kan slå alla spelare, och det i sig kan räcka långt.

Inte tillräckligt långt för att fälla Nadal, dock. Nej, en skräll känns faktiskt mer avlägsen nu än i Indian Wells i mars. Nadal får säkert slita, men han kommer sannolikt att vara på tårna från start och inte bjuda på några luckor för Gulbis att exploatera.

* * *

David Ferrer inledde svajigt men lyckades vända mot landsmannen Fernando Verdasco: 5-7, 7-5, 6-3. Verdasco slog för övrigt Horacio Zeballos i sin öppningsmatch – argentinarens fjärde raka förlust i första omgången.

Sedan segern i Chile i februari har han radat upp totalt sju förluster i första omgången och som bäst vunnit två matcher i en och samma turnering (Acapulco).

Så, om ni inte slutade överskatta honom redan efter Vina del Mar så är det nog dags att göra det nu.

* * *

Jerzy Janowicz svarade för dagens bragd när han slog världsåttan Jo-Wilfried Tsonga i raka set: 6-4, 7-6(5).

22-åringens hittills tredje seger i karriären över en topp 10-spelare. Möter Richard Gasquet (som avfärdade Grigor Dimitrov i raka set i andra omgången: 6-4, 6-4) härnäst.

* * *

Stanislas Wawrinka tvingades tyvärr lämna walkover mot Alexandr Dolgopolov på grund av en lårskada. Inte jättekonstigt att han har en del krämpor efter de senaste veckornas spelschema, men tråkigt att vi nu går miste om den matchen.

Dolgopolov möter Novak Djokovic i tredje omgången. Kan bli intressant. Djokovic lär troligen vinna i raka set, men Dolgopolov har onekligen kapacitet att störa även de största stjärnorna när han presterar på topp.

* * *

Nicolás Almagro åkte ju alltså ut redan i första omgången mot Julien Benneteau. Såg verkligen inte det komma, men Benneteau är ju en sjukt oförutsägbar spelare. Vet aldrig var man har honom.

Följde till exempel upp den skrällsegern med en tresetsförlust mot Benoit Paire: 6-7(3), 6-4, 7-6(4). Aldrig ska man få chansen att glänsa, som någon skrev i en kommentar här i bloggen. Men men, får väl hoppas att min ”helgardering” Juan Martín del Potro levererar i stället. Hehe.

Eller Roger Federer, som jag ju tippade i semifinal. Han körde över svage Potito Starace i sin öppningsmatch i går och möter Gilles Simon i nästa runda.

Federer står i skyhöga 1,20 gånger pengarna. Nej, jag är inte ironisk. Jag menar, Simon. Han kunde inte ens besegra en underpresterande Murray i Madrid. På grus. Ska han då spöa en till synes taggad Federer inför Franska öppna?

Nej, det känns osannolikt.

* * *

Alla dagens resultat: