Elias Ymer gjorde precis en briljant öppningsmatch mot Go Soeda, men föll i en femsetare.
Själv har jag inte ens lämnat startgroparna.
Ja, förmodligen är det ett tecken bättre än något annat, att jag står kvar vid startblocken när årets första Grand Slam-turnering älgar iväg.
Elias Ymer kvalade in till Australiska öppna som första herrsingelspelare i en Grand Slam sedan 2011 (då Robin Söderling föll i tredje omgången mot Bernard Tomic i Wimbledon) och svarade precis för en fantastisk insats i första omgången mot 30-åriga och betydligt mer rutinerade Go Soeda (rankad 92 i världen). Ymer ledde faktiskt med 2-1 i set men fick till slut se sig besegrad i fem: 1-6, 6-4, 4-6, 6-3, 6-3.
Själv såg jag inte ens matchen. Vet inte ens om den sändes på Eurosport. Jag följde den nämligen inte alls. Inte på tv, inte på livescore.
Jag har inte orkat tända till inför (eller nu: under) Australiska öppna, helt enkelt.
Det beror så klart på att jag har ett heltidsjobb vid sidan av tennisbevakningen att sköta. Bloggen har jag alltid gjort vid sidan av, för att jag tycker att det är så kul. Sedan jag började jobba tidiga morgonskift i somras (kliver upp 04.30 och är på jobbet från 05.30 till 16.00) har orken sinat. Bloggen har blivit ett ok. Det är inte lika kul längre.
Därför kommer jag nu att lägga hatten på hyllan och på sikt fasa ut bloggen helt. I nuläget planerar jag att färdigställa min utlovade lista över framtidens talanger, och utöver det blir det kanske något enstaka inlägg (om Australiska öppna-finalerna, till exempel). Tennispodden kommer förmodligen att leva vidare, men vi får se hur det blir med det.
Jag kommer inte att ”stänga ner” eller radera bloggen helt och hållet, så det kommer förstås vara möjligt att läsa gamla inlägg. Sen får vi väl se vad som händer i framtiden. Kanske blir det en comeback.
Men tills vidare: Tack allesammans för att ni hängt med på den här tre år långa resan! Det har ofta varit ett angenämt äventyr.
PS. Passar på att slå ett slag för förre SvD-skribenten Jonas Arnesens nystartade blogg Challenge samt tennissajten SweTennis, som skriver mycket och initierat om svensk tennis.
Oerhört bra säsong för Anderson. Sparkade i gång den med dunder och brak genom att, som oseedad, ta sig till final i Sydney (förlust mot Bernard Tomic). Det följde han sedan upp med en åttondelsfinal i Australiska öppna (förlust mot Tomás Berdych) – hans första Grand Slam-åttondel i karriären.
Fortsatte med en kvartsfinal i Indian Wells (återigen förlust mot Berdych, efter att ha slagit ut David Ferrer i andra omgången), final i Casablanca (förlust mot Tommy Robredo), åttondelsfinal i Franska öppna (förlust mot Ferrer) och final i Atlanta (förlust mot John Isner).
Däremellan hann han med att åka på pumpen mot Berdych ytterligare tre gånger (Madrid, Rom, Wimbledon). Fem gånger möttes de alltså i år. Tre Masters och två Grand Slam. Inte jättevanligt att två spelare som står så pass långt ifrån varandra på världsrankningen möts så ofta. Maximal otur för Anderson kan man väl konstatera, eftersom han noterar 0-5 i matchfacit (0-9 totalt) och 1-12 i setfacit i ”rivaliteten” dem emellan.
Det största klivet Anderson tagit rent spelmässigt i år är att han blivit mer stabil, och det beror främst på att han varit nästan helt skadefri under 2013. Efter den svåra knäskadan sommaren 2011, som förstörde halva hans säsong det året, anställde sydafrikanen både coach och sjukgymnast på heltid. Efter månader av fysträning och rehabilitering har det beslutet nu börjat löna sig, inte bara för att han äntligen återhämtat sig till hundra procent – utan också för att han tack vare den intensiva träningen börjat få ut mer av sin potential.
Har gjort några riktigt bra matcher i år. De jag minns bäst är mot Fernando Verdasco i tredje omgången i Australiska öppna (där Anderson låg under med 1-2 och break i fjärde set innan han utjämnade i tiebreak – efter att ha bränt chansen att serva hem setet – och vann avgörande set överlägset, 6-2), mot David Ferrer i andra omgången i Indian Wells, mot Marin Cilic i Rom (seger i raka set) och mot John Isner i finalen i Atlanta (förlust efter tre raka tiebreaks).
Däremot var höstsäsongen en besvikelse. Bleka 3-8 i matchfacit på de åtta turneringar han spelade efter Washington (Montréal, Cincinnati, US Open, Tokyo, Shanghai, Stockholm, Valencia, Paris). Han hade alltså 34-15 inför Canada Masters i Montréal i augusti, och stannar på 37-23. Noterar dessutom svaga 1-3 i matchfacit inomhus. Tycker att han borde kunna prestera betydligt bättre än så med tak över huvudet, särskilt med tanke på att han hade riktigt bra lottningar i Stockholm och Valencia (Kenny De Schepper och Roberto Bautista-Agut).
Han har visserligen en del poäng att försvara i början på 2014, men jag tycker att någonstans mellan plats 20 och 30 på världsrankningen är helt i paritet med Andersons kapacitet. Riktigt bra serve, stenhård forehand, stabilt grundspel och godkänd defensiv kommer man fortfarande långt på.
En helt okej säsong för Simon. Känns fullt rimligt att han avslutar året mellan 15 och 30 på världsrankningen, även om han har kapaciteten att nå lite högre.
Gilles Simon är i mina ögon den spelmässigt smartaste på touren. Han är fullständigt oslagbar när det kommer till att läsa spelet och lura motståndaren i taktiska fällor, har inga problem alls med att spela i olika sorters tempo och har ett varierat slagregister. Dessutom är hans serve underskattad. Det är inte som att den är uppseendeväckande på något vis, men den är tillräckligt bra för att ge honom ett spelmässigt övertag i egen serve. Lite som med Marcos Baghdatis eller Jürgen Melzer (eller Rafael Nadal, för all del). Ingen av dem har en särskilt hård eller tung serve, men de servar smart efter sina förutsättningar.
Simons taktiska briljans är nyckeln till hans framgångar. Det finns ingen särskild spelartyp som han är svag mot (det är till exempel allmänt känt att Novak Djokovic har svårt för servekanoner, eller Federer för snabbfotade vänsterhänta spanjorer med extremt överskruvade slag) vilket gör honom väldigt jämn – och farlig. Vi brukar ju prata om att vissa spelare är knepiga att möta. Well, Gilles Simon är de knepiga spelarnas okrönte kung.
Hans stora problem är att han inte riktigt har alla verktyg i lådan. De spelmässiga kvaliteterna är med andra ord inte i fas med de taktiska. Han är en lite sämre version av Andy Murray, helt enkelt.
Hur som helst.
Resultatmässigt hade Simon en bra inledning på året, men inte formmässigt. Han spelade inte så värst bra under säsongens första fyra-fem månader, utan tog sig långt i turneringarna främst tack vare hög seedning och bra lottningar. Inför Franska öppna i maj hade han egentligen bara bokfört en riktigt imponerande seger – mot Juan Martín del Potro i Marseille. Resten var mer eller mindre rutinsegrar.
Inget ont om det. Snarare ett styrkebesked att få med sig resultaten trots svag form. Det är få som har så pass hög lägstanivå. Och Gilles Simon är dessutom expert på att samla på sig en hiskelig massa poäng i turneringar med lite sämre startfält, vilket ofta lönar sig i längden.
Gjorde en bra turnering på Roland Garros. Vände 0-2 i set mot Lleyton Hewitt i första omgången, 1-2 mot Sam Querrey i tredje och hade sedan 2-1 mot Roger Federer i åttondelsfinalen men orkade inte fullborda skrällen. Följde upp den prestationen med en final på gräset i Eastbourne (förlust mot Feliciano Lopez) innan han föll ner i en svacka som varade i drygt en månad, då han bokförde fyra raka förluster (Wimbledon, Washington, Montréal, Cincinnati).
Vann sedan säsongens enda titel i Metz (finalseger över landsmannen Jo-Wilfried Tsonga), vilket blev pricken över i:et för hans 2013. Tvingades stå över US Open på grund av sjukdom.
Bra facit inomhus, 14-6, trots ett svagt avslut på säsongen (respass i första omgången i Valencia, åttondelsfinal i Paris). Helt okej i GS-sammanhang: 6-3 på tre turneringar (att jämföra med 6-4 på fyra förra året). Däremot avsevärt mycket sämre resultat i Masters: en kvartsfinal, en åttondel och 9-7 i matchfacit på nio turneringar – jämfört med två semifinaler, en kvart och en åttondel och 17-8 på åtta turneringar 2012.
På det hela taget tappar Simon dock blott tre placeringar och står sig fortsatt bra i konkurrensen runt 15-strecket.
* * *
18. TOMMY ROBREDO
Ålder: 31. Rankningspoäng: 1,810. Titlar: 2. Matchfacit: 36-20. Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, kvartsfinal.
Årets comeback? Ja, det måste ju vara en titel som han och Ernests Gulbis får dela på i år.
Robredo inledde året rankad 114 och helt uträknad. Efter succéåren 2006-2007, då han fixade toppnoteringen 5 på världsrankningen och var stabil topp 10-spelare, var han som sämst nere på plats 471 (i maj förra året). Den svåra knäskadan, som spolierade hans första fem månader 2012, såg ut att ha blivit spiken i kistan för spanjoren.
Starten på 2013 var inte heller så lyckosam rent resultatmässigt och han hade svaga 2-5 i matchfacit efter fem turneringar (Brisbane, Sydney, Australiska öppna, Vina del Mar, Sao Paulo). Nådde sedan sin första ATP-semifinal på två år i Buenos Aires (förlust mot David Ferrer) och vann sedan mycket oväntat sin första titel på två år, i Casablanca (finalseger över Kevin Anderson; slog ut Stanislas Wawrinka i semin). I Barcelona två veckor därpå bokförde han sedan sin första seger över en topp 10-spelare på tre år när han chockslog världssjuan Tomás Berdych i åttondelsfinalen.
I Franska öppna nådde han inte bara sin femte kvartsfinal i karriären (sjätte totalt i Grand Slam-sammanhang), utan skrev dessutom historia som den förste spelaren att vinna tre raka GS-matcher efter att ha legat under med 2-0 i set sedan Henri Cochet 1927. Efter seger i raka set mot Jürgen Zopp i första omgången vände han 0-2 till seger mot Igor Sijsling i 2R (6–7(2–7), 4–6, 6–3, 6–1, 6–1), mot Gaël Monfils i 3R (2–6, 6–7(5–7), 6–2, 7–6 (7–3), 6–2; räddade fyra matchbollar vid ställning 3-5 och 4-5 i fjärde set) och mot Nicolás Almagro i åttondelsfinalen (6–7(5–7), 3–6, 6–4, 6–4, 6–4). I kvartsfinalen blev det sedan förlust i raka set mot David Ferrer (6-2, 6-1, 6-1).
Tredjerunda i Wimbledon är inte heller illa pinkat, särskilt inte med tanke på att han slog gräsräven Nicolas Mahut i raka set i andra omgången. Vann sin andra titel för säsongen efter att ha kört över Fabio Fognini fullständigt i finalen i Umag (6-3, 6-0) – innan det var dags för nästa Grand Slam-succé på Flushing Meadows.
Marinko Matosevic, Frank Dansevic och Daniel Evans avfärdades planenligt av 19-seedade Robredo. Sen väntade Roger Federer i åttondelsfinalen. En spelare han hade underlägsna 0-10 i inbördes möten, och förkrossande 3-24 i setfacit, mot.
Vad som hände? Robredo gjorde en typisk Robredo-match: han kämpade och slet, fick hela tiden tillbaka bollen över nät, kröp in under skinnet på en underpresterande Federer med sargat självförtroende – och vann i raka set (7-6(7–3), 6-3, 6-4). En av hans tveklöst största triumfer i karriären, i konkurrens med finalsegern över Radek Stepanek i Hamburg Masters 2006. Första gången någonsin han tog sig vidare till kvartsfinal i US Open – och första gången på 10 år som Federer åkte ut före kvartsfinalen i en Grand Slam på hardcourt.
Robredo avslutade sedan säsongen i Shanghai, där han tvingades avbryta sin match mot Fognini i andra omgången på grund av handledsskada. Han missade således ett knippe turneringar under oktober men avslutade ändå året som nummer 18 på världsrankningen. Starkt.
Och visst känns det som att han borde kunna hålla den här placeringen något år till? Någonstans runt 20-30 känns helt rimligt. Slog sig in på ATP-touren redan 2001 och har legat stadigt runt just 20-30 under majoriteten av sina proffsår.
En bra säsong för Nishikori, men visst känns det som att han börjar stå och stampa lite? Cementerade sin position inom topp 20 i februari förra året och var visserligen så högt upp som plats 11 i somras, men det handlade mer om poäng som hängde kvar sedan hösten 2012 än att han tagit stora spelmässiga kliv.
Tillräckligt stabil för att överlag hålla sin seedning i Grand Slam-turneringarna, vilket är viktigt. I år blev det två åttondelar (Australiska öppna, Franska öppna) en tredjerunda (Wimbledon), en förstarunda (US Open) och totalt 8-4 i GS-matchfacit. Bara snäppet sämre än förra året (8-3) och därmed hans näst bästa GS-resultat i karriären.
Förbättrade även sitt Masters-facit: 11-7 på på åtta turneringar i år, 8-6 på sju turneringar i fjol.
Ändå känns det inte som att Kei Nishikori kan vara helt nöjd med sitt 2013. Han vann Memphis utan att tappa set vilket så klart är övertygande, men det är trots allt en av de 500-turneringar med lägst status och hans lottning var inte skräckinjagande. Egentligen bara segern över Marin Cilic i kvarten som var riktigt imponerande. Eller så här: Hans insatser var mestadels fläckfria – men hans motståndare var inte på bästa spelhumör just den här veckan.
När motståndet varit tuffare har Nishikori stått sig slätt i konkurrensen. Och när han väl bärgat skrällar har prestationerna smolkats av magplask redan i efterföljande match: Han slog en underpresterande Federer i åttondelsfinalen i Madrid men gick på pumpen mot Pablo Andújar i raka set i kvarten. Han fällde en skadeskjuten Jo-Wilfried Tsonga i andrarundan i Paris men lyckades bara plocka sammanlagt fem game mot Richard Gasquet i åttondelen.
Kanske är det bara jag som ställer lite för höga krav på 23-åringen? Det är inte alls omöjligt. Jag tror mycket på Nishikori. Ser potential i hans täta allroundspel. Jag betraktar honom nog som David Ferrers efterträdare – en bollsäker slitvarg med fjäderlätta fötter och solid försvarsmur som kan smyga sig högt upp på rankningen lite under radarn. Typ.
Om han bara får vara helt skadefri tror jag att han på allvar kan börja nosa på en topp 10-plats. Jag trodde att det skulle ske redan under 2013 (ja, som sagt – han var rankad så högt upp som 11 i somras, men det kändes aldrig riktigt som att han var nära att ta det där nästa klivet som krävs) efter en stark säsong i fjol. Kanske kommer det 2014 i stället.
* * *
16. FABIO FOGNINI
Ålder: 26. Rankningspoäng: 1,930. Titlar: 2 (3 finaler). Matchfacit: 42-27. Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, tredje omgången.
Världens kanske absolut mest överskattade spelare. Eller okej, det är nog att ta i. Människor utanför den förhållandevis lilla krets tennisnördar som finns i Sverige har troligen inte den blekaste aning om vem Fabio Fognini är, men anyway.
Fabio Fognini är en bolltalang. Han har grym bollkänsla, är trygg i sitt grundspel, har tät defensiv, blixtrande offensiv och giftigt kontringsspel. Han är en jäkligt duktig tennisspelare, helt enkelt.
Men att han skulle kunna slå vem som helst och vara en stabil topp 10-spelare om han bara kände för det, det är en sanning med modifikation. Milt uttryckt.
Han har imponerat den här säsongen, ingen tvekan om den saken. Det har dock främst handlat om isolerade händelser. Han var till exempel riktigt bra i Monte Carlo, där han slog ut Tomás Berdych i åttondelen och Richard Gasquet i kvarten (men sedan bara mäktade med att ta totalt tre game mot Novak Djokovic i semin). Han tappade inte set på sin väg mot finalen i Stuttgart (där han närmast förnedrade världselvan och hemmafavoriten Tommy Haas i kvarten och sedan vann sin första ATP-titel i karriären efter att ha kuvat Philipp Kohlschreiber i tre stenhårda finalset). Han körde över Tommy Haas på nytt i Hamburg veckan därpå, slog Nicolás Almagro i raka set i semin och bärgade sin andra titel på lika många veckor efter finalseger över Federico Delbonis.
Tog sig dessutom till sin tredje final på lika många veckor i Umag (förlust mot Tommy Robredo).
Med andra ord: En riktigt bra säsong för Fognini.
Men om det är någonting han verkligen är expert på så är det mytbildning. Han är en typisk jetsetare och diva som gärna syns i mingelsammanhang på lyxiga tillställningar och som låter sina divalater framträda utan nämnvärda försök att dölja dem på banan. Som när han i Cincinnati förlorade mot Stepanek i första omgången – efter två dubbelfel, en varning och två medvetna fotfel vid ställning 2-6, 4-5. Stepanek behövde alltså aldrig ens nudda bollen i matchens sista game. Pinsamt.
Alla dessa omotiverade ögonblick på banan, då han väldigt ofta lagt sig platt så fort minsta lilla gått honom emot, har skapat en bild av honom som något sorts tennisfenomen som bara råkar stå i vägen för sig själv. Ni vet, lite som Ernests Gulbis. Letten gjorde som bekant en helhjärtad satsning i år, och den gav honom två 250-titlar och plats 24 på rankningen. Inga stordåd, med andra ord. Och då är ändå Gulbis i mina ögon en snäppet större bolltalang än Fognini. Det går liksom inte riktigt att förstå hur skicklig Gulbis är med en racket i ena näven och en boll i den andra förrän man ser honom i verkligheten. Att ingen av dem är någon stor taktiker eller har ett lika utmejslat vinnarspel som Nadal, Djokovic, Murray eller Federer är en annan diskussion.
Fognini har, likt många andra spelare (återigen Gulbis, till exempel), väldigt hög högstanivå. Lägstanivån, däremot, är riktigt usel. Och mot den absoluta tenniseliten är han oftast inte särskilt konkurrenskraftig. Segrarna över Berdych och Gasquet i Monte Carlo utgör två av de totalt blott tre han någonsin bärgat mot topp 10-spelare (3-26 i facit totalt). Han gjorde en delvis fenomenal match mot en till synes omotiverad Nadal i Peking och ledde med 6-2, 4-1, innan den spanske besten vaknade till liv och vann 11 av matchens 12 sista game. Några av gamen i tredje set var riktigt smärtsamma att se, eftersom Fognini (återigen) valde den feges väg ut och lät sig bli överkörd i stället för att förlora med värdighet och flaggan i topp när han märkte att det spel som räckte mot en underpresterande Nadal inte var good enough mot en tjurskallig Nadal som hittat sin bollträff.
Det är liksom det här, att det ser ut som att han slutar kämpa bara helt utan vidare, som skapat bilden av honom som spelmässigt oantastlig men känslomässigt nyckfull. I en värld av gråblaskiga tennispersonligheter är blotta tanken kittlande, tydligen. Samtidigt kan han ju bevisligen bete sig på det här sättet och ändå vara rankad bland de 20 bästa i världen, vilket ytterligare spär på den här bilden av honom.
Det skulle sannolikt krävas enorma resurser för att maxa Fogninis kapacitet, och då finns ändå ingen garanti för att han skulle utmana om Grand Slams – eller ens Masters. Den typen av kapacitet har han nämligen aldrig visat prov på i dessa sammanhang. Min gissning är att Fognini helt enkelt är väldigt nöjd med sin tillvaro som mytologiserad supertalang och inte har för avsikt att prove himself wrong.
Så, nu när jag fått spy lite galla över mytbildningen kring Fabio Fognini kan vi ju konstatera att hans säsong 2013 varit över förväntan. Lite konstigt att han inte har mer poäng med tanke på hans höga matchfacit, 42-27, kan tyckas. Det beror på att han spelat inte mindre än 29 turneringar i år – varav 11 är ”non-countable”, eftersom endast de fyra Grand Slam-turneringarna, de åtta obligatoriska Masters-turneringarna (plus Monte Carlo, som är frivillig) och därutöver de sex bästa resultaten i 250- och 500-turneringar räknas in i världsrankningen.
* * *
15. MIKHAIL JUZJNYJ
Ålder: 31. Rankningspoäng: 2,145. Titlar: 2 (3 finaler). Matchfacit: 39-24. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, kvartsfinal.
Det blev ju ett riktigt bra år för Juzjnyj, till slut. Inledde året rankad 25 och hamnade på fel sida om 30-strecket (33 som lägst) efter en tung start på året. Han lyckades bara ta sig förbi andra omgången i en enda turnering under årets fyra första månader (Zagreb, semifinalförlust mot Marin Cilic). I Franska öppna gick han till åttondelsfinal (förlust mot Tommy Haas) men det var först på det gyllengröna gräset under sommaren som det lossnade för ryssen.
Gjorde en riktigt bra turnering i Halle, där han slog hemmafavoriten Philipp Kohlschreiber i kvarten och Richard Gasquet i semin i raka set, innan han föll i en tresetare mot Roger Federer i finalen. Gick sedan till åttondelsfinal i Wimbledon (förlust mot Andy Murray). På gruset i schweiziska Gstaad vann han årets första titel och en månad senare chockade han med en kvartsfinal i US Open (förlust mot Novak Djokovic). Låg för övrigt under med 2-5 i femte set mot Lleyton Hewitt i åttondelsfinalen, men blixtrade till och vann fem raka game. Riktigt starkt.
Avslutade året med att finalslå hemmafavoriten och regerande mästaren David Ferrer i Valencia, innan han tvingades kasta in handduken mot Kevin Anderson i Paris.
Summa summarum avancerar Juzjnyj alltså 10 placeringar på rankningen jämfört med 2012, bärgar 2 titlar på 3 finaler och noterar sitt näst bästa Grand Slam-facit i karriären (11-4, bokförde toppnoteringen 12-3 säsongen 2010). Inte illa för en 30-plussare.
* * *
14. JOHN ISNER
Ålder: 28. Rankningspoäng: 2,150. Titlar: 2 (4 finaler). Matchfacit: 39-24. Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, 3:e omgången.
Nu ska vi räkna lite matte! Av de 13 turneringar med 250- och 500-status (det vill säga frivilliga turneringar, utöver de obligatoriska fyra GS och åtta Masters) som John Isner valde att ställa upp i spelades sju i USA. Mer än hälften, alltså. På de här 13 turneringarna spelade Isner in totalt 1,205 poäng (varav 1,070 räknas in i hans poängtotal på världsrankningen). Av dessa 1,205 poäng inkasserades 1,070 i tävlingar som arrangerades i USA (varav 980 räknas in i poängtotalen).
Av de totalt 1,070 poäng som Isner kan tillgodoräkna sig på världsrankningen kan alltså blott 90 härledas till en turnering utanför USA (Peking, där han nådde kvartsfinal). Lägg därtill att han bärgade 1,725 poäng av sina totalt 2,150 (det vill säga över 80 procent) i USA. Blott 425 plockades alltså utanför landets gränser. John Isner är alltjämt en hemmaspelare, med andra ord.
Säsongen generellt då? Den har varit överraskande bra, får man säga. Stod ju över Australiska öppna på grund av skada och föll sedan ner i en ganska ordentlig formsvacka under våren. Vann visserligen 250-turneringen i Houston, på grus, men det var en ensam ljuspunkt under ett överlag kolsvart första halvår för USA-ettan. Resultatet blev naturligtvis ett litet ras på rankningen – från toppnoteringen 10 till 23 på bara ett år.
Jag trodde att han skulle fortsätta rasa, för det fanns ingen riktig ljusning i sikte, men när sommaren kom lyckades han bromsa fallet. Efter att ha gjort sig illa i inledningen av öppningsmatchen mot Adrian Mannarino i Wimbledon och tvingats avbryta efter blott två spelade game, gick han (som regerande mästare) till semifinal på gräset i Newport (förlust mot fjolårsfinalisten Lleyton Hewitt), vann sin andra titel för säsongen i Atlanta på hardcourt två veckor senare och tog sig sedan till sin andra raka final, i Washington (förlust mot Juan Martín del Potro).
Han torskade sedan direkt i första omgången mot en inspirerad Vasek Pospisil i Montréal, men prickade in formtoppen i Cincinnati – på hemmaplan. Slog ut i tur och ordning Richard Gasquet, Novak Djokovic, Milos Raonic och Juan Martín del Potro på väg mot sin andra Masters-final i karriären. Väl där blev det förlust i raka tiebreak mot en Rafael Nadal i monsterform, men finalplatsen tog honom upp till plats 14 på rankningen – efter att ha tillbringat fem månader utanför topp 20.
I US Open tog det stopp redan i tredje omgången (mot Philipp Kohlschreiber) och han gick igenom höstsäsongen efter Flushing Meadows med plusstatistik (5-4 i matchfacit på sina fyra sista turneringar).
Detta innebär alltså att John Isner avslutar året som rankad 14 i världen. Det ska han vara oerhört nöjd med tycker jag. Personligen tycker jag att runt 20-25 ligger mer i linje med hans spelmässiga kapacitet. Hans serve är den tveklöst bästa på touren och i egenskap av rutinerad mammutservare är han alltid ett hot mot toppspelarna, men hans oförmåga att prestera utanför USA i kombination med ett väldigt begränsat spel (klickar serven är han rökt) tar udden av hans potential. Dessutom är han i princip helt ofarlig i Grand Slam-sammanhang eftersom han inte har fysiken för att spela långa och krävande matcher.
2014 kan han plocka en del poäng under säsongens första halvår och på så vis närma sig topp 10 igen, men jag tror inte att han kommer ta några större spelmässiga kliv framåt. Håller han sig inom topp 20 ett år till ska han vara mer än nöjd.
* * *
13. NICOLÀS ALMAGRO
Ålder: 28. Rankningspoäng: 2,290. Titlar: 0. Matchfacit: 42-24. Bästa Grand Slam-resultat: Australiska öppna, kvartsfinal.
Säsongen började ju väldigt bra för Nico. Kvartsfinal i Australiska öppna (förlust mot David Ferrer), två semifinaler (Buenos Aires, Acapulco) och två finaler (Houston, Barcelona) under årets första fyra månader.
Sedan följde en liten svacka under sommaren. Tog sig visserligen till åttondelsfinal i Franska öppna (förlust mot Tommy Robredo, efter att ha tappat en 2-0-ledning i set) och semifinal i Hamburg (förlust mot Fabio Fognini) men hade förtvivlat svårt att prestera i Masters-turneringarna. När de sju första avverkats hade han bara tagit sig vidare från de två inledande omgångarna i en turnering (Miami) och noterat bleka 5-7 i matchfacit. Efter respass direkt i öppningsmatchen mot Denis Istomin i US Open föll han ner till plats 18 på världsrankningen (avslutade 2012 som världselva).
Tack vare en kvartsfinal i Shanghai och semifinaler i Tokyo och Valencia lyckades spanjoren reparera lite av skadan, och landar vid årets slut på klart godkända plats 13.
Imponerande ändå, tycker jag. Särskilt med tanke på att Almagro förmodligen är den spelare på touren som får ut allra minst av sin kapacitet, år efter år. Han skulle kunna vara otroligt bra, nämligen – om det inte vore för att han spelar så huvudlöst och ineffektivt. Han vill gärna slå väldigt hårt och döda poängen snabbt, vilket resulterar i på tok för många enkla missar. Inte alls benägen att försvara sig taktiskt och effektivt, helt enkelt. Nej, han föredrar att försöka vända spelet omgående och slå sig ur svåra underlägen, i stället för att ha is i magen och vänta på att luckor ska öppna sig i motståndarens offensiv. Ofta med begränsat resultat.
Rysligt bra serve har han också. Utan tvekan bland de fem bästa på touren. Han är inte överdrivet snabb men väger upp det med fin bollkänsla.
Finns mycket kapacitet i Almagro, men det skulle troligen krävas ett helt knippe mentala och taktiska coacher för att få honom att nå sin fulla potential. Tills vidare får han nöja sig med att tillhöra gruppen spelare som skuggar den grupp spelare som i sin tur skuggar de allra bästa i världen…
* * *
12. TOMMY HAAS
Ålder: 35. Rankningspoäng: 2,435. Titlar: 2 (3 finaler). Matchfacit: 47-21. Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, kvartsfinal.
Jag förutspådde inför säsongen att veteranen Tommy Haas skulle slå sig in på topp 20 och har vid olika tillfällen skrivit att jag tycker att han har kapacitet för att vara rankad strax utanför topp 10.
Men att han skulle avsluta året så högt upp som plats 12, det trodde jag nog inte. Nej, runt 15-20 – efter några enstaka veckor högre upp på rankningen under året – kändes mer rimligt.
Hur som helst ett makalöst år för den nu 35-årige Haas. Kronan på verket är så klart kvartsfinalen på Roland Garros. Slog ut John Isner och Mikhail Juzjnyj innan det tog stopp mot Novak Djokovic (som han chockslog i Miami ett par månader tidigare). Gjorde ju en riktigt bra turnering även i Miami. Hade 1-0 i set i semin mot David Ferrer, men föll till slut i tre. Segern över Djokovic (6-2, 6-4) kvalar nog in på topp 10 över säsongens största skrällar. Spelade otroligt smart i den matchen. Rent taktiskt en av hans absolut bästa matcher under de senaste två säsongerna.
På det hela taget bra GS-resultat för Haas: 1R i Australiska öppna, kvart i Franska öppna, åttondel i Wimbledon (förlust mot Djokovic) och 3R i US Open. 7-3 totalt i matchfacit, att jämföra med 3-4 förra året. Mycket bättre Masters-resultat också. Stod ju över fyra turneringar förra året (Monte Carlo, Madrid, Rom, Paris), bara en i år (Monte Carlo, som ju är frivillig). Fick ihop 13-6 i matchfacit, att jämföra med 9-5 förra året.
Två titlar (München, Wien) och en finalförlust (San José). Har dessutom bara förlorat sex öppningsmatcher, vilket är ett kvitto på hans jämnhet under året.
Med tanke på att han knappt har några poäng alls att försvara i Melbourne kan han mycket väl utmana Milos Raonic och Jo-Wilfried Tsonga om 10:e- och 11:e-platsen på rankningen under inledningen av 2014.
Raonics 2013 har i mångt och mycket varit identiskt med hans 2012: 2 titlar på 4 finaler, 45 segrar (matchfacit förra året: 45-20). Samtliga finalförluster i 500-turneringar (Memphis och Tokyo 2012, Montréal och Tokyo 2013). Som bäst åttondelsfinal i Grand Slam-sammanhang (US Open 2012, Australiska öppna och US Open 2013).
Hade som vanligt en svag sommar och noterade 2-4 i matchfacit under juni och juli.
Sen kom Canada Masters på hemmaplan i Montréal. Kanadensaren prickade in en riktig kanonform och slog ut Jeremy Chardy, Mikhail Juzjnyj, Juan Martín del Potro (i en match där han fick mycket kritik för sin osportslighet när han nuddade nätet, men låtsades som att det regnade eftersom huvuddomaren inte sett något – och vann således poängen ytterst ohederligt), Ernests Gulbis och Vasek Pospisil på sin väg mot sin första Masters-final någonsin.
Väl där blev han överkörd av Rafael Nadal, men finalplatsen gjorde honom till en topp 10-spelare för första gången i karriären. Han föll sedan ner till plats 11 redan efter en vecka men höll den positionen hela året ut (kandiderade faktiskt till 10:e- och till och med 9:e-platsen under höstracet).
Avslutade sedan året på ett överlag riktigt imponerande vis. Tog sig till åttondelsfinal i US Open (förlust i en tajt femsetare mot Richard Gasquet, där Raonic hade 2-1-ledning i set), vann sin andra titel för säsongen i Bangkok (efter semifinalseger över Gasquet och finalseger över Tomás Berdych) och final i Tokyo (förlust mot del Potro). Tog sig dessutom till semifinal i Barcelona under vårens grussäsong (förlust mot Nadal) och åttondelsfinal i totalt fyra Masters (Indian Wells, Cincinnati, Shanghai, Paris).
Rent spelmässigt tycker jag att Raonic främst utvecklats i defensiven. Han är fortfarande hästlängder ifrån de bästa i världen i det här avseendet, men han har blivit lite mer balanserad och mindre vårdslös i sitt försvarsarbete. Till exempel slicar han oftare i trängda lägen, i stället för att chansa med offensiva kontringsslag i steget. Han har fortfarande mycket att jobba på i sitt grundspel, och han behöver nog köra ännu mer fysträning för att orka prestera på topp i matcher i bäst av fem set. Serven är fortsatt den näst bästa i världen (bara Isners är bättre, vågar jag påstå).
Sammanfattningsvis tycker jag att Raonic gjort en riktigt bra säsong. Det har ställts oerhört höga krav på honom sedan han slog igenom med dunder och brak 2010-2011. Lite orättvist höga krav, kan jag tycka. Det är helt enkelt ännu inte realistiskt att han ska börja slåss om Grand Slam-titlar och utmana den yttersta eliten. Han är trots allt med sina fem bucklor på totalt tio finaler den vinstrikaste av alla framtidslöften på touren (bortsett från del Potro, men frågan är om han verkligen kvalar in under kategorin ”lovande ynglingar” fortfarande), och även den högst rankade. Hans samarbete med coachen Ivan Ljubicic, som inleddes i år, har fallit väldigt väl ut hittills, och under 2014 tror jag att han kommer ta ytterligare kliv i rätt riktning.
För att så småningom bli den kraft att räkna med som alla hoppas på.
Puh, vilken pösmunk till bloggare man varit på sistone. Blir lätt så när konstant högoktanig action byts ut mot lågintensivt puttrande.
Hur som helst, nu går vi vidare.
Om ni inte redan läst del 1 och del 2 – gör det, för bövelen!
* * *
30. FERNANDO VERDASCO
Ålder: 30. Rankningspoäng: 1,235. Titlar: 0 (1 final; 2 titlar i dubbel). Matchfacit: 29-23. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, kvartsfinal.
Ett på det hela taget bra år för Verdasco – efter en fullständigt bedrövlig säsongsinledning. Ja, den forne världstian föll ju som bekant ner i en djup formsvacka efter Madrid Masters 2012 (då han vände ett till synes omöjligt 2-5-underläge i avgörande set mot landsmannen Rafael Nadal i åttondelsfinalen på det kontroversiella blåa gruset) och så sent som i maj var det inte så mycket som talade för en mirakulös återhämtning.
Under årets första kvartal hade han svaga 3-8 i matchfacit (två av segrarna plockade han i Australiska öppna, där han åkte ut mot Kevin Anderson i tredje omgången). Sex av förlusterna var i öppningsmatcher. Tog sig alltså bara vidare till andra omgången i två av åtta turneringar (Australiska öppna, Houston).
Lagom till Franska öppna hade han halkat ner till plats 53 på rankningen – det vill säga totalt 37 placeringar på ett år. På Roland Garros blev det sedan förlust mot formsvage Janko Tipsarevic redan i andra omgången.
Men sen hände något.
Efter en klart godkänd insats i Eastbourne, där han slog Alexandr Dolgopolov och Albert Ramos innan det blev förlust i raka set mot gräsräven Feliciano Lopez, prickade han in formtoppen inför Wimbledon. Som från ingenstans. På det gyllengröna Grand Slam-gräset i London började Verdasco med att slå ut grässpecialisten Xavier Malisse i fyra set och därefter Julien Benneteau (som ju pressade Roger Federer till fem set i Wimbledon 2012) i raka.
Det följde han upp med att fullständigt köra över Ernests Gulbis och Kenny De Schepper. I kvartsfinalen hade han sedan 2-0 i set mot Andy Murray (som sedermera vann hela turneringen) men blev nerkämpad i en episk femsetare.
Succén i Wimbledon följdes upp med en final i Båstad (förlust mot Carlos Berlocq) och tre raka kvartsfinaler (Hamburg, Kitzbühel, Winston-Salem) inför US Open. På Flushing Meadows blev det förlust redan i första omgången, mot Ivan Dodig i fem set.
Resten av hösten var väl lite haltande, men vid årets slut hade han hämtat upp 23 platser på rankningen.
Om vi enbart ser till singeln är det egentligen bara Wimbledon-succén som gör hans säsong lite svårbedömd. Trots formsvackan förra året inledde han trots allt 2013 rankad 22 – vilket innebär att han inte tappade mer än åtta placeringar under sin tunga sommar och höst 2012. Väger vi in hans resultat sedan dess var han som sagt nere på bottennoteringen 53, men är trots sin formmässiga vändning i somras 14 placeringar sämre än våren 2012.
I GS-sammanhang har han 7-4 i matchfacit i år, att jämföra med 6-4 2012. I Masters-sammanhang svaga 3-5 – där noterade han klart bättre 10-7 förra året. Överlag har Verdascos 2013 därför varit sämre än hans 2012.
Det som väger upp hans brist på konkreta framgångar, vid sidan av Wimbledon-kvarten, är hans resultat i dubbeln. Tillsammans med landsmannen David Marrero har han i år tagit tennisvärlden med storm – och avslutade en makalös dubbelsäsong med seger i World Tour Finals (slog bröderna Bob och Mike Bryan i finalen).
Det är det här som jag grundar påståendet att 2013 generellt varit ett bra år för Verdasco på.
* * *
29. DMITRIJ TURSUNOV
Ålder: 31.
Rankningspoäng: 1,244. Titlar: 0 (1 dubbel). Matchfacit: 31-21. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, tredje omgången.
Riktigt bra säsong för Tursunov. Han var visserligen stabil topp 40-spelare en tid efter toppnoteringen 20 på världsrankningen i oktober 2006, men har också haft ett gäng tunga år.
Trillade ur topp 100 första gången 2010 och var som sämst nere på plats 516 (juli 2010). Var rankad en bra bit utanför topp 100 mellan sommaren 2012 och februari 2013, då vändningen kom.
Gick igenom kvalet i Marseille och tog sig hela vägen till semifinal i huvudturneringen (förlust mot Tomás Berdych). Förlorade därefter bara en kvalmatch (Rom) på hela våren och har sedan maj återigen varit en stabil ATP-spelare, efter att ha harvat en del på Challenger-touren under 2011 och 2012.
Slog mycket oväntat ut David Ferrer i andra omgången i Barcelona (och upprepade den bedriften i åttondelsfinalen i Cincinnati). Tog sig till totalt tre semifinaler under året (Marseille, Washington, Valencia) och en Masters-kvart (Cincinnati, förlust mot Juan Martín del Potro).
Avslutade säsongen med 31-21 i ATP-matchfacit – att jämföra med 3-11 förra året.
* * *
28. FELICIANO LOPEZ
Ålder: 32.
Rankningspoäng: 1,310. Titlar: 1 (2 finaler). Matchfacit: 29-20. Bästa GS-resultat: Franska, Wimbledon, US Open, 3:e omg.
Lopez har varit en solid topp 50-spelare i nästan tio år. Det är så klart riktigt imponerande.
Samtidigt kommer det nästan som en överraskning varje gång man granskar hans rankningshistoria lite närmre. Toppnoteringen 15 kom så sent som förra året. Dessförinnan hade han vid åtskilliga tillfällen simmat precis utanför topp 20.
Det överraskande med detta är att han med tanke på sin kapacitet borde ha åtminstone nosat på en topp 10-placering någon gång eller så under alla år han varit aktiv på touren. Ja, vi vet sedan länge att han är en utpräglad grässpecialist, men han är ju knappast en Nicolas Mahut.
Det vill säga, han har kapacitet även på andra underlag än det gyllengröna. Ändå lyckas han bara skrapa ihop poäng så det räcker till en plats mellan 20 och 40 när säsongen ska summeras.
Jag tycker helt enkelt att han någon gång borde kunna maximera sin kapacitet, få ut allt av sitt tenniskunnande, toppa formen totalt under några tunga turneringar och på så vis aspirera på en plats inom topp 10, åtminstone kortvarigt. Som exempelvis Juan Mónaco, Jürgen Melzer eller John Isner har gjort.
Men – precis som hos så många andra skickliga spelare – sitter det i huvudet på Lopez. Hans mentala styrka är helt enkelt inte i fas med hans tekniska kapacitet.
2013 har hur som helst varit ett bra år för Lopez. Lyckades visserligen inte försvara sina poäng i Australiska öppna (åttondel 2012, förlust mot Radek Stepanek i raka set i år) men var i final i 500-turneringen i Memphis två veckor därpå (förlust mot Kei Nishikori).
Grussäsongen plågade han sig igenom i vanlig ordning och lagom till årets första grästurnering, Queen’s Club Championships i London, valde han att kvala in till huvudturneringen.
Ett genidrag, skulle det visa sig. Det var inte utan möda han tog sig till åttondelsfinal (förlust mot titelförsvararen Marin Cilic), men de extra matcherna gav honom precis det han var ute efter – matchvana på gräs. Redan veckan därpå gick han till final i Eastbourne utan att tappa set, och väl där besegrade han Gilles Simon i en intensiv tresetare (7-6, 6-7, 6-0).
I Wimbledon tog det stopp mot den skicklige grässpelaren Tommy Haas i tredje omgången, men resultatet i kombination med ett starkt Franska öppna (tredje omgången) innebar att Lopez hämtade in poängen han förlorat i Melbourne (åkte ut redan i 1R i Franska öppna och Wimbledon 2012).
Spanjoren gjorde sedan en klart godkänd höstsäsong, där han bara förlorade en öppningsmatch (att jämföra med fem under sensommaren och hösten 2012, Wimbledon inkluderad).
Jag tycker kanske inte att han tog några stora kliv framåt rent spelmässigt, men han lade en god grund att jobba på inför 2014. Trots sin inte alltför ringa ålder (32).
* * *
27. JÜRGEN MELZER
Ålder: 32.
Rankningspoäng: 1,315. Titlar: 1 (2 finaler). Matchfacit: 25-27. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, åttondelsfinal.
25-27 i matchfacit och inte mindre än 14 förluster i öppningsmatcher – ändå avslutar han året rankad nummer 27 i världen, en plats ovanför Feliciano Lopez som stannar på 29-20 och blott sex öppningsförluster.
Det säger en del om Jürgen Melzers osvikliga förmåga att prestera ”rätt”.
Spelmässigt är han underskattad. Helt okej serve, bra forehand, hyfsad backhand, giftig slice, snabba fötter. Inte speciellt anmärkningsvärd på något sätt, men han spelar ganska oortodoxt och är därför en typiskt ”knepig” motståndare.
Och det där att prestera ”rätt”, det handlar så klart om att välja sina turneringar strategiskt och bärga de viktiga rankningspoängen. Granskar man de turneringar han rönt framgångar i under 2013 är det nämligen ingen överdrivet imponerande läsning: I Zagreb gick han till final efter att ha besegrat Somdev Devvarman, Lukas Rosol och Robin Haase, men vann bara fyra game mot Marin Cilic i finalen.
I Challengern i Dallas, som spelas under Indian Wells Masters andra vecka och därför lockar spelare som Challenger-publiken normalt inte är vana vid att se, fick han en drömlottning och vann turneringen enkelt (slog Jan Hajek, Robby Ginepri, Denis Istomin, Ilja Martjenko och Denis Kudla, alla utom Ginepri i avgörande set – inget imponerande motstånd där, alltså).
I Miami Masters gick han hela vägen till kvartsfinal. Hans lottning: Ricardas Berankis–Marcel Granollers–Tobias Kamke–Albert Ramos. Förlust mot David Ferreri en tresetare i kvarten.
De två turneringar som sticker ut är Wimbledon och Winston-Salem. I Wimbledon slog han Fabio Fognini (som visserligen inte är en särskilt stor grässpelare, men ändå), Julian Reister och Roger Federers baneman Sergej Stakhovskij, innan han föll mot Jerzy Janowicz i en tät femsetare.
I Winston-Salem besegrade han Thiemo De Bakker, Benoit Paire, Dmitrij Tursunov, hemmafavoriten Sam Querrey och Gaël Monfils (gav upp vid ställning 6-3, 2-1 till Melzer).
Resten av säsongen har inte varit mycket att hänga i julgranen. Han slog visserligen dåvarande världstolvan Nicolás Almagro i raka set i Monte Carlo, men det var mitt i spanjorens djupa formsvacka.
I övrigt dock en förbättring jämfört med 2012 (5-4 i GS-facit 2013, mot svaga 1-4 2012 och 7-8 i Masters-facit, mot 5-9 2012). Dessutom två rankningsplaceringar bättre i år än i fjol. Hans 27:e-plats är faktiskt hans näst bästa i karriären vid årets slut.
Jag kan inte låta bli att imponeras av detta. Det har ju sett ut så här de senaste åren (20-25 i matchfacit och 14 öppningsförluster 2012, 22-23 och 8 öppningsförluster 2011). Han får helt enkelt ut maximalt av sin potential när han verkligen behöver det. Varken mer eller mindre.
* * *
26. BENOIT PAIRE
Ålder: 24. Rankningspoäng: 1,345. Titlar: 0 (1 final, 1 titel i dubbel). Matchfacit: 32-30. Bästa GS-resultat: Franska öppna/Wimbledon, 3:e omgången.
Han fortsätter att göra framsteg, fransosen. Det är viktigt, för han är inte purung. Fyller 25 om ett halvår och närmar sig därför sin så kallade ”prime”.
Sådant kan man i och för sig aldrig riktigt veta, särskilt inte nu när spelarna peakar i allt högre åldrar. Men en spelare med Paires potential borde blomma ut ordentligt inom en säsong eller två.
Under 2013 har han hur som helst tagit några viktiga kliv framåt. Ännu titellös, men gick till final i Montpellier (förlust mot Richard Gasquet). Något hetare startfält där än i Serbia Open förra året (finalförlust mot Andreas Seppi).
Tog sig dessutom till semifinal i Rome Masters, där han slog ut Juan Mónaco, Julien Benneteau och Juan Martín del Potro och fullständigt massakrerade Marcel Granollers i kvarten. I semifinalen tog det sedan stopp mot Roger Federer efter två jämna set (7-6, 6-4).
Har annars varit ungefär lika (o)jämn som förra året. Man måste liksom alltid räkna med en del tafatta insatser och öppningsförluster från Benoit Paire. Det kan man, som jag, ha starka åsikter om, men när hans säsong nu ska summeras räcker det med att konstatera att 2013 överlag varit hans bästa i karriären. Vi ska komma ihåg att han slog sig in på topp 100 för första gången så sent som 2011 och stabiliserade sig inom topp 50 sommaren 2012.
Ännu en bra säsong för italienaren. Han vann visserligen ingen titel i år, att jämföra med två (Belgrad, Moskva) på totalt fyra finaler (förluster i Eastbourne och Metz) förra året och har inte svarat för lika imponerande insatser som 2012 (då han bland annat räddade fem matchbollar mot Stanislas Wawrinka i Rom och ledde med 2-0 i set över Novak Djokovic i Franska öppna).
Han har dessutom sämre matchfacit i år generellt (avslutade 2012 med siffrorna 38-27) och likaså i Masters-sammanhang (5-9 i år, 9-9 förra året).
Vad är det då som gör 2013 till en bra säsong för Seppi?
Grand Slam-turneringarna.
Två åttondelsfinaler (Australiska öppna och Wimbledon) och två tredjerundor (Franska öppna och US Open) är verkligen inte illa för en spelare som inför säsongen bara tagit sig förbi tredje omgången vid ett tillfälle (Franska öppna 2012) och bara en gång tidigare vunnit fler GS-matcher än han förlorat under en säsong.
Hans bästa GS-matchfacit under en säsong var 5-4 (2008). Siffran under 2013 stannar på 10-4. Klart bättre i jämförelse med 2012 (3-4), då han åkte ut i första omgången i tre GS-turneringar (Australiska öppna, Wimbledon, US Open).
Han har helt enkelt presterat lite ojämnare i år, men prickat in sina formtoppar i precis rätt lägen.
Vilket blir extra tydligt när man granskar hans prispengar. Drog in 929,965 dollar (drygt 6 miljoner kronor) i år – jämfört med 852,987 dollar (5,6 miljoner kronor) förra året, då han som sagt vann två titlar på totalt fyra finaler.
Att han tappar två placeringar på rankningen känns därför som en väldigt klen parentes i sammanhanget.
* * *
24. ERNESTS GULBIS
Ålder: 25.
Rankningspoäng: 1,393. Titlar: 2. Matchfacit: 37-18. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 3:e omgången.
En av årets tveklöst största överraskningar. Gulbis inneboende potential och kapacitet är känd sedan länge, men de flesta (inklusive undertecknad) trodde nog att tåget redan gått för det lettiska rikemansbarnet.
Men så plötsligt var han i ropet igen. Jag vill minnas att det var i februari, ungefär i samma veva som han levererade sitt berömda uttalande om att vissa inom topp 100 inte kan spela tennis, som han började återuppliva experternas intresse (på ett sportsligt plan, alltså – i egenskap av citatmaskin har han alltid levererat). Han var då rankad 109 (inledde säsongen på plats 136 och var efter genombrottsåret 2011 som sämst nere på 159).
Jag trodde att Gulbis satsning bara var tomt prat.
Jag hade fel.
Och oj, så kul det är att ha fel ibland. Ernests Gulbis har nämligen presterat några av säsongens mest sevärda matcher under det här året. Den mot Jerzy Janowicz i Stockholm Open, till exempel. Eller hans bataljer mot Rafael Nadal i Indian Wells och Rom. Och finalen mot Guillermo Garcia-Lopez i St. Petersburg, inte att förglömma. Bara några exempel.
Två titlar blev det för 25-åringen i år (Delray Beach, St. Petersburg) – vilket innebär att han aldrig förlorat en final under sin karriär. Har 6 titlar totalt (4 i singel, 2 i dubbel) på lika många finaler. Det är ju inte illa, om man säger så.
Spelmässigt är han egentligen ungefär samma lirare som för två-tre år sedan, men han har förbättrat sin fysik avsevärt och också kommit någorlunda tillrätta med sitt sviktande psyke. Finns fortfarande mycket kvar att jobba på där, men han har åtminstone utvecklats.
Mot slutet av säsongen började jag bli lite kluven till hans satsning. Å ena sidan har han återigen blivit en uppstickare att räkna med och bland annat plockat fina 3-5 i matchfacit mot topp 10-spelare (11-36 totalt i karriären).
Men om det här är en hundraprocentig satsning, om Gulbis nu äntligen bestämt sig för att sluta slösa bort sin talang och i stället försöka nå sin fulla potential – ska vi då egentligen vara nöjda med att han stannar på plats 24 på rankningen? Med tanke på kapaciteten borde han ju nå mycket högre när han nu säger sig gå in helhjärtat för tennisen.
Tills jag kom på att, well. Så kan man ju inte riktigt tänka. Uppförsbacken inför säsongen var rejält brant, och han har med enkelhet och bravur slagit sig in på topp 30 igen. En klättring på över 100 placeringar. Det är oerhört svårt att tolka in något negativt i det, när man tänker efter. Han har varit stabilare än jag någonsin sett honom tidigare och han har bevisat att hungern inte är påhittad. Den finns där.
Det visade han inte minst prov på i Kungliga Tennishallen i höstas, när han efter sin semifinalförlust mot David Ferrer svarade så här på min fråga om att han kunde gå från 26:e till 24:e plats på rankningen efter turneringen:
– Det skiter jag i. Jag vill bli seedad i Australiska öppna. Om jag är rankad 28 eller 15 spelar inte så stor roll. Jag vill vinna stora turneringar, det är det enda som betyder något.
Jag räknar kallt med att vi kommer få se betydligt mer av Ernests Gulbis under 2014.
* * *
23. GRIGOR DIMITROV
Ålder: 22.
Rankningspoäng: 1,520. Titlar: 1 (2 finaler). Matchfacit: 37-23. Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, 3:e omgången.
Resultatmässigt ett riktigt starkt år för Dimitrov.
Spelmässigt? Upp och ner.
Gick ju ut stenhårt med en final, hans första i karriären, i Brisbane (förlust mot Andy Murray). Gick sedan till semifinal i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och kvartsfinal i Monte Carlo (förlust mot Rafael Nadal).
Och så har vi ju då Madrid. Turneringen där en vilt kämpande Dimitrov fällde kolossen Novak Djokovic redan i andra omgången (7-6, 6-7, 6-3). Djokovic fick dock sin revansch redan i Franska öppna knappt en månad senare. Total överkörning där – serben släppte bara ifrån sig sju game på tre set.
I Båstad blev det semifinal (förlust mot Fernando Verdasco) efter att ha tappat set mot både svenske framtidshoppet Elias Ymer i första omgången och Filippo Volandri i andra.
Grädden på moset är så klart titeln i Stockholm Open i oktober.
Därutöver har det gått ganska tungt för bulgaren. Inför Stockholm Open hade han fyra raka förluster och svaga 2-6 på sina åtta senaste matcher. Var verkligen ur form då, men hittade den lagom till Stockholm (då han förhållandevis nyligen lämnat svenska tennisakademien Good to Great, ironiskt nog).
Avancerade 25 platser på världsrankningen under året, så visst har Dimitrov gjort framsteg. Nu hoppas vi att den där första titeln kan ha en sådan där förlösande effekt som titlar ofta har.
Och att nye coachen Roger Rasheed drillar honom ännu hårdare i den fysiska träningen. Behöver verkligen förbättra sin fysik för att kunna bli konkurrenskraftig i framför allt Grand Slam-sammanhang. Förstarundor i Australiska öppna och US Open, andrarunda i Wimbledon och tredjerunda i Franska öppna smäller inte speciellt högt.
* * *
22. PHILIPP KOHLSCHREIBER
Ålder: 30.
Rankningspoäng: 1,525. Titlar: 0 (3 finaler). Matchfacit: 32-25. Bästa GS-resultat: Franska öppna/US Open, åttondelsfinal.
En på det hela taget bra säsong för Kohlschreiber. Jag menar, hans 2012 var ju utomordentligt bra (med kvartsfinalen i Wimbledon som största höjdpunkt), så att han följer upp den med en ungefär lika bra säsong 2013 är imponerande.
Förra året vann han en titel på två finaler. I år har han torskat tre raka. Det är den största resultatmässiga skillnaden.
Kvartsfinalen i Wimbledon lyckades han inte upprepa (respass direkt i första omgången, mot Ivan Dodig), men har klart godkänt GS-matchfacit (8-4 i år, 11-4 i fjol).
8-7 i Masters-sammanhang i år, jämfört med 5-8 2012.
Spelmässigt tycker jag att han inte riktigt kommit upp i samma nivå som förra året, i alla fall inte mot tuffare motståndare. Har varit sällsynt uddlös mot topp 10-spelare. Har helt enkelt inte varit lika knepig för toppspelarna i år som tidigare.
Kan nog bara dra mig till minnes en match där han pressat en toppspelare – i Shanghai, mot del Potro: 6-3, 3-6, 6-7(4). Sen har han vunnit set mot både Nadal (US Open) och Djokovic (Franska öppna), men inte direkt pressat dem.
Hur som helst ett bra år för Kohlschreiber, som befäster sin position i topp 30-segmentets övre halva.
* * *
21. JERZY JANOWICZ
Ålder: 22.
Rankningspoäng: 1,615. Titlar: 0. Matchfacit: 27-20. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, semifinal.
Inledde säsongen oroväckande svagt och hade inte överdrivet imponerande 10-9 i matchfacit inför Rom. Väl där gick han till kvartsfinal (förlust mot Roger Federer), vilket ju gav skönt klirr i rankningskassan.
Tog sig till tredje omgången på Grand Slam-gruset i Franska öppna och föll oväntat mot 240-rankade Mirza Basic i Halle.
Men det tog han igen tusenfalt på det gyllengröna gräset i Wimbledon.
Okej, han hade kanske inte världens svåraste lottning, men han tog sig trots allt hela vägen till semifinal på ett väldigt behärskat sätt – och väl där plockade han första set mot hemmafavoriten Andy Murray. Känns som första gången sedan urminnes tider en 22-åring går till en GS-semi, typ.
Efter Wimbledon plågades han dock av en axelskada under större delen av hösten. Tyvärr. Hade varit väldigt intressant att se vad han ställt till med om han fått vara frisk.
Paris Masters-finalen från i fjol kunde han inte försvara (förlust i åttondelsfinalen mot Nadal), men det vägde han ju upp mer än väl med sin semi i Wimbledon.
Att han landar på plats 21 på rankningen ska han vara nöjd med. Han var som bäst rankad 14, men det var när han fortfarande kunde tillgodoräkna sig sina 600 poäng från finalen i Paris 2012. Att han hamnar så här pass högt trots skadebekymmer bådar ju verkligen gott.
Nu önskar jag mig en frisk Jerzy Janowicz inför 2014 i julklapp.
Vilket i nuläget är inte mycket mer än just en önskan. Han tvingades nämligen nyligen dra sig ur Hopman Cup som drar i gång i slutet av december, på grund av en fotskada.
Hoppas hoppas hoppas att han hinner bli frisk till Sydney, eller åtminstone Australiska öppna.
Vi går raskt vidare. Nedan följer topp 40-spelarna.
Påminnelse: Notera att siffran anger placering på världsrankningen, det är alltså inte fråga om någon sorts personlig ”Årets bästa spelare”-lista. Pilarna indikerar om säsongen 2013 varit bättre eller sämre (eller lika bra) som 2012.
* * *
40. FLORIAN MAYER
Ålder: 30. Rankningspoäng: 1,065. Titlar: 0. Matchfacit: 29-26. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, 3:e omgången.
2013 har generellt varit ett lite bättre år för Mayer än 2012. I alla fall sett till stabilitet (bortsett från den ganska svaga säsongsinledningen). Inte hamnat i några djupare formsvackor och genomgående bokfört bättre resultat än i fjol (23-26 i matchfacit 2012).
Trots det tappar han 12 placeringar på världsrankningen. Det är ett tecken på den hårdnande konkurrensen inom toppskikten, bland annat. Förra året kunde han så klart stoltsera med en Grand Slam-kvartsfinal (Wimbledon), som ju ger bra klirr i rankningskassan, vilket är en del av förklaringen.
Precis som förra säsongen nådde han ingen ATP-final under 2013, men bärgade en titel i Challenger-sammanhang (Braunschweig). Har dessutom bokfört två semifinaler (Bukarest, Metz) och fyra kvartsfinaler (München, Halle, Hamburg, Shanghai). Helt okej resultat i Masters-turneringarna överlag.
Förra året hade han en semi (Peking) och tre kvartar (Wimbledon, Hamburg, Metz).
Nordens stolthet! Och till er som kallar mig jävig på grund av mina finska rötter: Han har de senaste två åren varit den enda aktiva nordiska spelaren rankad 100 eller bättre. Sug på den ni. Hehe.
Men jaja, nog om det.
Ett hyfsat år för Nieminen. Varken mer eller mindre, och på många sätt en likvärdig säsong i jämförelse med fjolårets (största skillnaden är att han förra året vann en ATP-titel, i Sydney).
Vilket i sig är imponerande. Killen är trots allt 32 bast och konkurrensen har som bekant hårdnat.
Vid sidan av finalen i Düsseldorf (förlust mot Juan Mónaco) vill jag lyfta fram två höjdpunkter under året: Australiska öppna och Monte Carlo Masters.
I Melbourne krigade han sig förbi Tommy Haas i en femsetsrysare i förstarundan (kanske inte en av turneringens mest välspelade matcher, men däremot en av de klart mest underhållande) och pressade sedan fram ännu en femsetare, mot Ivan Dodig.
I Monte Carlo slog han ut Milos Raonic och Juan Martín del Potro back-to-back (båda i två täta tresetare som avgjordes i tiebreak) innan han slutligen föll mot suveränen Novak Djokovic i kvarten (hans första Masters-kvartsfinal sedan Paris Masters 2006, för övrigt).
Tror dock att Challenger-titeln på hemmaplan i Helsingfors kommer högt upp på listan när Jarkko själv summerar sitt 2013. Dels för att han fick revansch efter finalförlusten förra året (mot Lukas Lacko), dels för att han räddade fyra matchbollar mot Jan-Lennard Struff i semifinalen och dels för att han förutom singeltiteln även bärgade dubbeltiteln (i par med Henri ”Henkka” Kontinen).
”Jag tror inte att det någonsin har varit bättre stämning i Talin Tenniskeskus (Talis Tennishall)”, beskriver Nieminen själv den rafflande semifinalen mot Struff. Nieminen avslutar för övrigt säsongen två placeringar högre än 2012 (41).
Inför 2014 riktar Tennisbloggen följande hälsning till Nordens stolthet: Onnea matkaan!
* * *
38. MARCEL GRANOLLERS
Ålder: 27.
Rankningspoäng: 1,110. Titlar: 1. Matchfacit: 27-24. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, åttondelsfinal.
Åttondelen i US Open kom som en total överraskning, men så hade han ju också en riktig drömlottning: 256-rankade Jürgen Zopp, 128-rankade Rajeev Ram och 109-rankade Tim Smyzcek (ska noteras att han vände 0-2 i set mot Ram och 1-2 mot både Zopp och Smyzcek), innan det tog stopp mot Djokovic.
I övrigt en helt okej säsong för spanjoren. Inga höga berg men heller inga djupa dalar. Titeln i Kitzbühel (hans första sedan 2011) så klart en fjäder i hatten. Det kan tilläggas att Kitzbühel är en sådan där typisk klämturnering, dessutom på grus, mellan den europeiska grässäsongen och den amerikanska hardcourtdito som de riktigt tuffa spelarna undviker, men en titel är alltid en titel.
Avslutar säsongen inom topp 50 för tredje året i rad – och som världstolva i dubbel, inte att förglömma. Var som bäst världsfyra i den grenen, under några veckor i somras.
Han och landsmannen Marc Lopez är för övrigtvärldens femte högst rankade dubbelpar. Slog Radek Stepanek/Leander Paes i World Tour Finals men åkte ut i gruppspelsfasen. Nådde semifinal i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna och åttondelsfinal i US Open i dubbel, dessutom final i Cincinnati och semifinal i Miami. 31-23 i matchfacit totalt.
Inte fullt så bra som förra året (då han och Lopez vann World Tour Finals, Rome Masters och Gstaad) men har den här säsongen rönt betydligt större framgångar i dubbeln än i singeln, som ni ser.
En besvärlig säsong för Cilic, om man ska vara diplomatisk. Bärgade visserligen sin nionde titel i karriären i Zagreb och gick till kvartsfinal i Miami (förlust mot Andy Murray i raka set) men hade en spelmässigt tung säsongsinledning.
Lagom till Queen’s Club i London hade han hittat formen igen. Slog ut erkänt skickliga grässpelarna Ivan Dodig, Feliciano Lopez, Tomás Berdych och Lleyton Hewitt på sin väg mot final (där han vann ett set mot Murray men slutligen föll i tre).
Så kom Wimbledon.
Marcos Baghdatis avfärdades enkelt i raka set (6-3, 6-4, 6-4) men inför andra omgången lämnade Cilic oväntat walk over. Anledningen: Knäskada. Ett svepskäl, skulle det visa sig. Efter förlusten mot Dodig i München månadsskiftet april/maj hade Cilic nämligen testats positivt för dopning.
Efter avslutad utredning meddelades kroaten under pågående Wimbledon, och han tog då beslutet att skylla sin kommande frånvaro på skada (vilket är moraliskt fel men inte otillåtet enligt reglerna).
Enligt den ursprungliga domen var Cilic avstängd till den 1 februari 2014 och förlorade alla sina rankningspoäng från München och framåt, men i oktober kortades straffet till fyra månader av Idrottens skiljedomstol – som också beslutade att han återigen får tillgodoräkna sig de rankningspoäng han berövats (vilket är anledningen till att han avslutar året så pass högt på världsrankningen). Detta för att skiljedomstolen ansåg att Cilic inte medvetet intagit den otillåtna substansen nikethamide.
Cilic gjorde i slutet av oktober således comeback i Paris, där han slog Igor Sijsling i sin öppningsmatch men föll mot världsfemman Juan Martín del Potroi andra omgången.
Med detta sagt går det inte att fastslå annat än att 2013 är ett år som Cilic nog gärna vill stryka ett streck över.
Vi var nog ganska många som förutspådde Tipsarevics fall from grace inför säsongen. Personligen blev jag ibland kritiserad för att jag vid ett antal tillfällen under förra året menade att serben var rankad inom topp 10 på lånad tid, men jag stod på mig och tiden gav mig rätt.
Han inledde året som världsnia och hade varit en topp 10-spelare i 70 raka veckor när sviten bröts första gången, efter Madrid Masters i maj. Han var världstia ytterligare en vecka i maj, men trillade ur på nytt – och återhämtade sig aldrig. I stället började hans tillkortakommanden på banan avspeglas på världsrankningen (som ju är baserad på de senaste 52 veckornas resultat).
Spelmässigt inleddes raset redan efter titeln i Chennai och åttondelsfinalen i Melbourne (där han avbröt matchen mot Nicolás Almagro på grund av skada). Mellan Australiska öppna och US Open hade han svaga 8-16 i matchfacit. Gjorde en bra turnering på Flushing Meadows, mycket tack vare sin höga seedning och därmed enkla lottning, men avslutade året med 2-6 i matchfacit och drog sig ur Davis Cup-finalen mot Tjeckien på grund av skada.
Ett katastrofalt år? Nja. Riktigt dåligt är det ju. Går inte att säga annat. Men det kom knappast som en blixt från klar himmel, och det kunde varit betydligt värre. Själv trodde jag att han skulle kunna hålla sig inom topp 20, det tycker jag att han borde ha mäktat med under 2013.
Att han nu avslutar året utanför topp 30 får väl därför anses anmärkningsvärt, men jag kan inte påstå att jag är förvånad. Hamnar man i en sån här negativ spiral som Tipsarevic gjort är det lätt hänt att allt bara rinner iväg, och han spelade verkligen med noll självförtroende under större delen av året.
Gör han bara en ordentlig omstart nu under säsongsuppehållet så tycker jag att han borde kunna kräla upp mot 20-strecket igen under 2014.
* * *
35. JULIEN BENNETEAU
Ålder: 32.
Rankningspoäng: 1,160. Titlar: 0 (2 finaler; 2 titlar i dubbel). Matchfacit: 27-25. Bästa GS-resultat: Australiska/Franska/US Open, 3:e omg.
Han tragglar vidare, den gode Benneteau – trots nio raka finalförluster under karriären. Två av dem i år (Rotterdam, Kuala Lumpur). Det här är alltså sjätte året i rad han går till final – och förlorar – i minst en turnering.
Det är också sjätte året i rad han avslutar året runt 50-strecket på världsrankningen, vilket är lite mer smickrande för den snart 32-årige fransmannen. Sätter punkt för 2013 på exakt samma placering som förra året, för övrigt.
Trots att han verkligen borde ha vunnit en av sina två finaler (den mot Joao Sousa i Kuala Lumpur) så har Benneteau tillryggalagt en med sina mått mätt bra säsong. Han är som bekant en knepig motståndare som seedade spelare helst slipper möta och har fått en del tunga skalper med sig under året – inte minst mot dåvarande världstvåan Roger Federer i Rotterdam och världstian Stanislas Wawrinka i Kuala Lumpur.
Hade en formsvacka under våren, men inte värre än att skadan kunde repareras under sommar och höst. Har på det hela taget presterat tillräckligt jämnt för att inte tappa mark på rankningen och dessutom bärgat två titlar i dubbel (Monte Carlo och Washington, båda i par med svenske Robert Lindstedts ex-kompanjon Nenad Zimonjic).
* * *
34. JEREMY CHARDY
Ålder: 26.
Rankningspoäng: 1,175. Titlar: 0. Matchfacit: 22-25. Bästa Grand Slam-resultat: Australiska öppna, kvartsfinal.
Har etablerat sig i topp 50-skiktet och är ibland oberäknelig, på ett positivt sätt. Han är liksom inte en briljant tennisspelare, men har vad som krävs för att skrälla emellanåt. Inte helt olikt landsmannen Benneteau som huserar i samma segment av världsrankningen, alltså.
Fick en flygande start på året när han slog ut dåvarande världssjuan del Potro redan i tredje omgången i Australiska öppna. Följde upp den skrällen med en behärskad seger över Andreas Seppi innan han föll platt mot Andy Murray i kvartsfinalen.
Gjorde hur som helst en riktigt bra turnering i Melbourne. Det kändes då som att det kanske bara var ett i raden av underverk från fransmannens racket (det var trots allt knappt ett halvår efter skrällen mot Murray i Cincinnati 2012, där han för övrigt slog ut Andy Roddick i första omgången), men det lossnade aldrig för Chardy efter den där drömstarten.
Semifinal i Vina del Mar är ju inte så mycket att skryta om och det skulle dröja till Rome Masters i maj innan han återigen vann mer än en match per turnering.
Mitt bästa minne av Chardy säsongen 2013 är hans match mot Ernests Gulbis i förstarundan i Stockholm Open i oktober. Väldigt heta känslor i den matchen, som gick hela vägen till ett avgörande tiebreak i tredje set (som Gulbis vann med 7-3).
* * *
33. IVAN DODIG
Ålder: 28.
Rankningspoäng: 1,190. Titlar: 0 (1 i dubbel). Matchfacit: 33-27. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, åttondelsfinal.
En fantastisk säsong för Dodig. Slog sig in på topp 50 under 2011 men hade en ganska tung säsong förra året. Inledde därför 2013 på plats 74 på världsrankningen.
Fick en flygande start på året och tog sig för första gången i karriären vidare till tredje omgången i Australiska öppna. Nötte därefter på under vinter och vår med en semifinal i München som höjdpunkt.
När sedan sommaren och grässäsongen kom, då blommade Dodig ut i sin fulla prakt. Han är en skicklig grässpelare, kroaten – vilket han inte minst visade prov på under Eastbourne (semifinal) och Wimbledon (åttondelsfinal).
Det jag själv minns bäst från hans sommarsuccé är hans öppningsmatch i Queen’s Club Championships, mot då 215-rankade James Ward. En match som avgjordes i tre raka tiebreak och där Dodig räddade två matchbollar – både i Wards serve. Britten lyckades för övrigt med konststycket att bli bruten när han skulle serva hem setet i samtliga tre set.
Det som varit mest imponerande under 2013 är Dodigs stabilitet. Han har liksom presterat väldigt jämnt under säsongen, praktiskt taget helt utan dippar, kryddat med några toppar. Hans längsta förlustsvit stannade vid tre raka nederlag (tredjerundan i Australiska öppna + två Davis Cup-singlar mot Italien), vilket ju inte är så mycket att tjafsa om.
Har dessutom tagit stormsteg i dubbeln, med finalen i Wimbledon som absoluta höjdpunkt (förlust mot bröderna Mike och Bob Bryan), och kvalificerade sig till World Tour Finals tillsammans med Marcelo Melo. Avslutar året som världssjua i dubbel.
Var som bäst rankad 29 i singel (i oktober). Blott andra gången i karriären han avslutar en säsong inom topp 40 (första gången var 2011).
* * *
32. VASEK POSPISIL
Ålder: 23.
Rankningspoäng: 1,219. Titlar: 0. Matchfacit: 17-18. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 2:a omgången.
Genombrottsår för Pospisil – väldigt oväntat. 23-åringen slog sig in på topp 100 för första gången i karriären i april 2012 men inledde årets säsong rankad 125.
Började klättra redan under vintern och våren, men den stora islossningen kom först i somras. Det hela började i Bogota i juni, där han tog sig till sin första ATP-semifinal i karriären. Inget vidare starkt startfält där, men prestationen gav honom vind i seglen och veckan därpå bärgade han säsongens andra Challenger-buckla på hemmaplan i Vancouver.
Därefter följde en helt osannolik succé i Montréal. John Isner, Radek Stepanek, Tomás Berdych och Nikolaj Davydenko (gav upp efter tre game på grund av skada) föll alla offer för Pospisils formtopp. Han vann sedan ett set mot landsmannen Milos Raonic i semifinalen, men föll i avgörande tiebreak.
Hade en helt okej höst efter succén på hemmaplan och gick till semifinal i Basel (förlust mot Roger Federer).
Inför 2013 var plats 85 hans toppnotering på världsrankningen, och det åstadkom han så sent som i juli förra året. Kurvan pekar brant uppåt, med andra ord. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma under 2014.
Personligen tror jag att det finns risk för att han tappat placeringar när säsongen summeras om ett år eftersom det inte är lika lätt att upprepa den sortens sensation hans varade för i Cincinnati, men under vintern och våren har han ju onekligen en god chans att fortsätta klättra.
Ett betydligt bättre år än 2012, men det är inte särskilt konstigt – Monfils fick ju i princip hela förra säsongen spolierad på grund av skador.
I år har han varit i stort sett helt skadefri, men hans brist på fysisk uthållighet har kostat honom en hel del matcher – och rankningsplaceringar.
Han inledde året på plats 77 på världsrankningen. Att ha klättrat 46 placeringar vid årets slut, dessutom efter att som lägst varit rankad 119 (i maj), är givetvis ett styrkebesked. Vägen tillbaka kan som bekant vara väldigt lång, krokig och tuff efter så omfattande skadeproblem (fråga del Potro, till exempel).
Personligen har jag dock en gnagande känsla av att han borde ha kunnat prestera lite bättre generellt och klättrat några rankningsplaceringar till. Spelet finns ju där – det är bara fysiken som saknas. Han avbröt faktiskt bara två matcher under året, men det var tydligt att bränslet tog slut i betydligt fler än så.
Nåväl. När hans 2013 ska summeras är det två turneringar som dröjer sig kvar på näthinnan: Franska öppna och Shanghai Masters.
På Roland Garros skrällslog han dåvarande världssexan Tomás Berdych i första omgången och avfärdade pånyttfödde Ernests Gulbis, innan han föll mot Tommy Robredo i en femsetsrysare (Monfils ledde med 2-0 i set i den matchen).
I Shanghai var han spelmässigt överlägsen Roger Federer i åttondelsfinalen, men var sin vana trogen på vippen att sumpa den matchen. Vann till slut i en tresetare (6-4, 6-7, 6-3). Pressade sedan titelförsvararen Novak Djokovic till tre set i kvarten.
Det ska nog mycket till för att Monfils ska slå sig in på topp 10 igen, men det han visat upp under 2013 har bådat gott. Förhoppningsvis fortsätter resultaten komma även under 2014.
Vakuumet mellan Davis Cup-finalen och Brisbane/Doha/Chennai i månadsskiftet december-januari är det som brukar kallas tennisens silly season (eller till och med silly off-season) och det är alltså den tristessen vi ska försöka fylla med tillbakablickar, analyser, spekulationer och spådomar inför 2014.
Vad vore en bättre inledning på Tennisbloggens silly season än att summera och analysera säsongen 2013 – spelare för spelare?
Sagt och gjort.
Jag har valt att begränsa mig till topp 50, helt enkelt för att jag vill hinna bjuda på annat silly season-godis. Dessutom kommer många namn utanför topp 50 att dyka upp i andra listor.
Notera att siffran anger placering på världsrankningen, det är alltså inte fråga om någon sorts personlig ”Årets bästa spelare”-lista. Pilarna indikerar om säsongen 2013 varit bättre eller sämre (eller lika bra) som 2012.
Nåväl – here goes:
* * *
50. NICOLAS MAHUT
Ålder: 31. Rankningspoäng: 918. Titlar: 2. Matchfacit: 17-7. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 2:a omgången.
En fantastisk säsong för Mahut – mycket tack vare den enastående sommaren. Fransmannen var rankad 108 när säsongen drog i gång och så sent som den 17 juni var han nere på plats 240.
Då kom den osannolika vändningen. Efter att ha kvalat in i grästurneringen i ’s-Hertogenbosch tappade han inte ett set på sin väg mot final, där han slog andraseedade Stanislas Wawrinka enkelt (6-3, 6-4). 31-åringens första singeltitel i karriären var ett faktum – men det var bara början.
Några veckor senare höll han återigen setnollan på sin väg mot finalen i Newport, där han kämpade ner Lleyton Hewitt i en tresetsrysare (5-7, 7-5, 6-3 – Hewitt servade för matchen vid 5-4 i andra set).
Tack vare de två titlarna slog han sig in på topp 100 igen, och under återstoden av säsongen har han bland annat vunnit en Challenger-titel (i Rennes, mot Kenny De Schepper) och spelat en Challenger-final (i Mouilleron-Le-Captif, förlust mot Michael Berrer). Han hoppade helt över den asiatiska höstsäsongen och fokuserade i stället på Challengers inomhus.
Det är inte speciellt överraskande att Mahut plockar karriärens första titlar på gräs, han är trots allt en tvättäkta grässpecialist med begränsade framgångar på andra underlag. Men att båda skulle komma i år, efter en så tung och skadekantad inledning på säsongen, det var det nog få som förutsåg.
Ska även tilläggas att han gjort en bra säsong i dubbeln, med final i Franska öppna (förlust mot bröderna Mike och Bob Bryan, i par med Michael Llodra) som kronan på verket.
* * *
49. JOAO SOUSA
Ålder: 24.
Rankningspoäng: 934. Titlar: 1. Matchfacit: 16-14. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, 3:e omgången.
Osannolikt bra säsong för Sousa, mycket tack vare några enstaka riktigt bra resultat (likt Mahut). Eller ja, osannolikt förresten. Det är inte som att Sousa är en dålig spelare. 24-åringen har legat runt 100-strecket sedan sensommaren 2012 och rönt framgångar på Challenger-touren. Bara det att han haft svårt att hävda sig i ATP-sammanhang.
Grunden till årets succé lades redan i US Open, där han slog ut Grigor Dimitrov och veteranen Jarkko Nieminen i två femsetare, innan han föll i raka mot Novak Djokovic (dessförinnan hade han vunnit två av tre Challenger-finaler under sommaren). Den bedriften följde han upp med en semifinal i St. Petersburg (förlust mot Guillermo Garcia-Lopez) – och bärgade karriärens första ATP-titel i Kuala Lumpur veckan därpå.
I den turneringen slog han ut toppseedade David Ferrer och Jürgen Mezler, innan han förlängde Julien Benneteaus finalförlustsvit till nio raka nederlag.
Första portugisiske spelaren någonsin att bärga en ATP-titel och vara rankad inom topp 50. Det är ju inte illa. Särskilt inte med tanke på att han är ganska begränsad som spelare – inga stora vapen och inget direkt uppseendeväckande i sitt spel – och att han generellt visat större potential på grus än något annat underlag, vilket gör hans framgångar under hösten än mer imponerande.
Likaså det faktum att han i maj hade svaga 7-11 i matchfacit och var rankad 123.
Ett riktigt bra år för portugisen, med andra ord.
* * *
48. PABLO ANDÚJAR
Ålder: 27. Rankningpoäng: 946. Titlar: 0. Matchfacit: 18-31. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, 2:a omgången.
Fick en riktig blytung start på året, åkte som regerande mästare ut i första omgången (mot Pablo Carreno-Busta) i Casablanca och hade bleka 3-10 i matchfacit inför Monte Carlo Masters. Rankad 96, det vill säga 51 placeringar lägre än i början av året, tvingades han kvala och åkte sedan ut mot Philipp Kohlschreiber i andra omgången i huvudturneringen.
Rankningsraset fortsatte därmed några veckor till och i början av maj nådde Andújar botten: 131.
Då kom Madrid Masters – och vändningen. Som från ingenstans prickade spanjoren in formtoppen och slog ut Marin Cilic, John Isner, Daniel Gimeno-Traver och Kei Nishikori på sin väg mot semifinal (där det blev förlust mot Rafael Nadal).
Han följde upp den skrällen med att ta sig till semifinal i Nice veckan därpå (förlust mot Gaël Monfils).
Det räckte för att låta Andújar cementera sin plats inom topp 50. Resten av året gick nämligen om möjligt ännu trögare än inledningen. Med förlusten mot Monfils i Nice inräknat radade han upp sex raka förluster (en svit som bröts först mot då 206-rankade Victor Crivoi i Gstaad) under senvåren och bokförde 11-19 i matchfacit totalt mellan maj och november.
Ett typiskt Andújar-år, med andra ord. Spanjoren är expert på att överprestera i ett fåtal turneringar och hamstra lagom mycket poäng med enstaka segrar under resten av säsongen. 2011 var det Casablanca (seger), Stuttgart (final) och Bukarest (final), 2012 var det Casablanca (seger) och Indian Wells (åttondelsfinal) och i år var det alltså Madrid och Nice.
Till och med årets matchfacit, 18-31, var nästan identiskt med fjolårets: 19-29.
Det är inte lätt att följa upp en skräll som den Lukas Rosol svarade för i Wimbledon 2012, då han slog ut Rafael Nadal redan i andra omgången. När krutröken lagt sig och strålkastarna riktats åt ett annat håll gjorde sig vardagen återigen påmind för tjecken, som var rankad 100 när han chockslog den då elvafaldiga Grand Slam-vinnaren.
Men där andra spelare haft svårt att leva upp till hajpen (Horacio Zeballos, någon?) har Rosol faktiskt gått åt helt rätt håll. Rankningsklättringen inleddes redan i slutet av förra året, men det stora klivet tog han först våren 2013. Då bärgade han nämligen sin första ATP-titel i karriären, i Bukarest.
Och som han gjorde det.
Tappade bara ett set (mot Andreas Seppi i åttondelsfinalen) och körde fullständigt över motståndarna i slutrundorna: 6-3, 6-1 mot Viktor Roicki i kvarten, 6-2, 6-3 mot regerande mästaren Gilles Simon i semin och 6-3, 6-2 mot Guillermo Garcia-Lopez i finalen.
Framgångarna i de större turneringarna har uteblivit, men han har haft en ordinarie plats i Tjeckiens Davis Cup-lag (spelat två singlar och en dubbel i år) som ju försvarade sitt guld efter finalseger mot Serbien i förra veckan.
Har som bäst varit rankad 33 i år (i maj), vilket är en karriärsmässig toppnotering, och avslutar året på plats 47 – det vill säga 25 placeringar bättre än 2012.
Ett mellanår för amerikanen. Nästan hela 2011 och delar av 2012 spolierades ju av skador, och i år har han äntligen fått vara skadefri – vilket så klart inneburit att förväntningarna varit höga på USA-tvåan. Den starka avslutningen på 2012 gav honom en fin plats på rankningen, 22, och fina förutsättningar att leva upp till dem.
Men det ville sig inte riktigt.
Han inledde visserligen året hyfsat bra, klättrade upp till plats 18 på rankningen och blev USA-etta framför John Isner. Det lossnade dock aldrig för Querrey och när framgångarna uteblev även under den amerikanska hardcourt-hösten var floppen ett faktum. Efter att ha åkt ut redan i första omgången i Shanghai Masters (i raka set mot Tommy Haas) valde han att sitta ut resten av säsongen på grund av en magskada.
Detta innebar i sin tur att han avslutade 2013 utan att ha gått till final i någon turnering och på plats 46 på rankningen. Det är blott den andra säsongen sedan 2008 som han inte spelat en enda final under hela året (spelade inga finaler 2011), vilket får anses anmärkningsvärt med tanke på att han varit i stort sett helt skadefri och under de senaste åren lyfts fram som en potentiell tronarvinge till Andy Roddick.
Så nej, det här resultatet kan Querrey knappast vara nöjd med.
* * *
45. DENIS ISTOMIN
Ålder: 27.
Rankningspoäng: 965. Titlar: 0. Matchfacit: 32-30. Bästa Grand Slam-resultat: US Open, åttondelsfinal.
Det har svajat lite emellanåt, men på det hela taget måste 2013 betraktas som ett bra år för Denis Istomin. Formsvackan kom visserligen med sämst tänkbara tajming, nämligen under sommaren då det ju spelas tennis på gräs – ett underlag som han behärskar bättre än många andra. I Wimbledon blev det förlust redan i första omgången, och eftersom han hade en åttondelsfinal och 180 poäng att försvara där dalade han under sommaren ner till plats 67 på rankningen.
Det vägde han dock upp med några riktigt imponerande insatser i US Open. Först slog han ut (förvisso formsvage) Nicolás Almagro i första omgången, sedan avfärdade han Tobias Kamke i raka set. Följde upp det med att kämpa ner Andreas Seppi i en femsetare (där italienaren kvitterat till 2-2 i set efter att Istomin vunnit de två första) och hade sedan 1-0 mot titelförsvararen Andy Murray i åttondelsfinalen innan han till slut nöttes ner i fyra set.
Höstsäsongen avslutades sedan med de inte så överdrivet heta siffrorna 5-5 i matchfacit, men hans spelmässiga jämnhet i kombination med succén på Flushing Meadows innebär att han befäster sin plats inom topp 50 ännu ett år.
* * *
44. RADEK STEPANEK
Ålder: 35.
Rankningspoäng: 970. Titlar: 0 (1 i dubbel). Matchfacit: 16-17 (24-14 i dubbel). Bästa Grand Slam-resultat: Australiska öppna, 3:e omgången.
34 år gammal and still going strong. Tillsammans med Leander Paes har han rönt stora framgångar i dubbeln de senaste åren. I år har paret adderat seger i US Open (slog bröderna Bryan) och semifinal i Wimbledon till meritlistan.
Att det är främst dubbeln Stepanek numera satsar på råder det ingen tvekan om. Resultaten talar för sig själv.
Det är därför väldigt imponerande att veteranen nu parkerar sig inom topp 50 vid säsongens slut för tredje året i rad. Visst, i singeln är han inte i närheten av lika konkurrenskraftig som i dubbeln, men han får ändå med sig resultaten och poängen. Det tre Challenger-titlarna (Prostejov, Orleans, Mons) är säkerligen stor del i Stepaneks höga rankning, men det spelar inte så stor roll.
Jämfört med 2012 har årets säsong varit något svagare. I ATP-sammanhang tog han sig i år som bäst till två singelkvartsfinaler (Eastbourne, Wien) och två dubbelfinaler (seger i US Open, förlust i Washington) och semifinal i Wimbledon.
Förra året gick han till final i Düsseldorf, semifinal i Memphis och kvartsfinal i Shanghai, Halle och Brisbane i singeln med ett matchfacit på 24-26 och bärgade en rad tunga titlar i dubbeln (Australiska öppna, Miami Masters och Shanghai Masters, gick dessutom till final i US Open) med ett matchfacit på övertygande 42-11.
Men för att göra hans säsong 2013 rättvisa måste vi väga in hans Davis Cup-resultat: 2-1 i singeln (segrar över Juan Mónaco och Dusan Lajovic, förlust mot Novak Djokovic) och 2-1 i dubbeln. Men framför allt: För andra året i rad vann han den avgörande singelmatchen i DC-finalen. Det är han den förste spelaren någonsin att göra.
Med allt detta sagt tycker jag ändå att hans 2013 varit hyfsat likvärdig säsongen 2012. Jag hade i alla fall inte väntat mig att han skulle vara så högt rankad i singeln vid årets slut.
* * *
43. ROBIN HAASE
Ålder: 26.
Rankningspoäng: 977. Titlar: 0 (2 finaler). Matchfacit: 30-26. Bästa Grand Slam-resultat: Franska öppna, 2:a omgången.
Han har haft sina svackor, men 2013 har överlag varit ett bra år för holländaren. Finalerna i Gastaad (förlust mot Mikhail Juzjnyj) och Wien (förlust mot Tommy Haas) och semifinalerna i Zagreb och Kitzbühel de klart största höjdpunkterna.
Dessutom ett gäng imponerande segrar (mot dåvarande världsåttan Jo-Wilfried Tsonga i Wien, till exempel).
Inledde året på plats 54 på världsrankningen och var nere på 77 under sin värsta svacka, efter att ha radat upp fem raka förluster och totalt 3-8 i matchfacit mellan februari och april.
Han har varit på rätt sida om 100-strecket i tre år nu, Haase. Det visar på en stabilitet som väger upp avsaknaden av effektiva vapen i arsenalen.
* * *
42. JUAN MÓNACO
Ålder: 29.
Rankningspoäng: 1,015. Titlar: 1 (2 finaler). Matchfacit: 25-23. Bästa Grand Slam-resultat: Wimbledon, 3:e omgången.
Ojojoj. Var ska vi börja? Nämen, så här. Det är inte fullt så illa som det vid en första anblick kan se ut. Okej, han var världstia så sent som i oktober 2012, men uttrycket ”på lånad tid” har nog aldrig någonsin varit så passande som i fallet Juan Mónaco.
Han är en bra spelare, inget snack om den saken. En grusspecialist med hyfsad allround-kompetens (vad gäller underlag, alltså). Lite lat och träningsovillig förvisso, men det väger han oftast upp med relativt hög kapacitet. Då pratar jag alltså om den tekniska biten – vad gäller fysiken finns det inte mycket att klaga på. Skulle dock kunna ta ännu ett kliv framåt om han jobbade hårdare på att utvecklas som tennisspelare i stället för att lita på sin fysiska kapacitet och krigarinstinkt.
2012 var ett sådant där magiskt år då allt klaffade för argentinaren. Han lyckades i princip krama ur all kapacitet som ryms i hans kropp, till sista droppen. Detta, i kombination med andra komplexa omständigheter, ledde till att han under några veckor kunde titulera sig världstia och under nästan hela året var rankad inom topp 20.
I år kom verkligheten ikapp Juan Mónaco. Konkurrensen hårdnade en aning, medan argentinaren slog av på takten. Det kom verkligen inte som någon chock när han trillade ur topp 20 i somras, om man säger så.
Rent krasst och sett till spelmässig kapacitet bör Mónaco ligga någonstans mellan 20 och 40 på rankningen. Att etablera sig inom topp 20 kräver en långsiktig stabilitet som han i nuläget helt enkelt inte har. Att överprestera, som han gjorde under nästan ett års tid 2012, är liksom inte hållbart i längden. Gav han sig fan på det och gick all in på sin tennis så skulle han nog kunna parkera sig runt 15-20-strecket, men plats 42 är egentligen inte genomruttet med Mónaco-mått mätt.
Det är inte på något vis bra. Nej, jag tycker att han borde ha kunnat bromsa rankningsraset och landat någonstans runt 30, men ett praktfiasko är det inte.
Det som däremot förvånade mig under året var att han inte presterade bättre på grus. På grus är han nämligen normalt sett alltid giftig, och det är under våren han brukar plocka majoriteten av sina poäng. Han vann visserligen i Düsseldorf i maj, men det var hans enda riktigt framgångsrika turnering fram till finalen i Kitzbühel i juli (som rankningsmässigt kom lite som en skänk från ovan).
2013 har onekligen varit veteranernas år. Inte enbart, mycket har så klart också handlat om tourens ynglingar. Men gammelgäddorna har generellt rönt stora framgångar i år.
Carlos Berlocq är en av dem. 30 år gammal gör han sin överlägset bästa säsong i karriären. Bärgar sin första titel någonsin (i Båstad, finalseger över Fernando Verdasco) och tar sig vidare till andra omgången i två Grand Slam-turneringar för blott andra gången (första gången var 2011).
Lite av en expert på att hamstra poäng, Berlocq. Har under nästan hela sin karriär varit en stabil Challenger-spelare som aldrig riktigt kunnat hävda sig i ATP-sammanhang.
Förrän nu, alltså.
Han nådde aldrig toppnoteringen 37 på rankningen från i fjol och var som lägst nere på plats 85, men på det hela taget ett riktigt starkt år för argentinaren.
Marin Cilic är avstängd i nio månader för dopning. FOTO: BILDBYRÅN
Marin Cilic blir alltså avstängd från spel i nio månader, lät Internationella Tennisförbundet, ITF, meddela i går.
24-årige kroaten testades positivt för ämnet nikethamide under BMW Open i München i april och fanns efter utredning skyldig till dopning.
Cilics förklaring var att han fått i sig ämnet av misstag, via glukostabletter (specifikt medicinen Coramine) som hans mamma köpt till honom på apoteket.
Den oberoende tribunalen svalde förklaringen med hull och hår, slog fast att han ”inte medvetet intagit substansen i prestationshöjande syfte” och valde att bakdatera hans avstängning till den 30 maj – vilket innebär att han är tillbaka på touren den 1 februari 2014.
Avstängningen har verkställts och offentliggjorts. Allt är frid och fröjd.
Nja.
Inte riktigt.
Jag vet inte riktigt om ITF tabbat sig i sitt pressmeddelande. Eller om tribunalen inte har den blekaste aning om vad Coramine är för sorts läkemedel.
Men att Cilic inte skulle ha intagit nikethamide i prestationshöjande syfte, det måste betraktas som väldigt orimligt. En ren och skär lögn, helt enkelt.
I Sverige har Coramine (Coramin på svenska) och alla andra märken innehållande ämnet nikethamide avregistrerats. Runtom i Europa säljs den dock som receptfritt läkemedel på apotek, ofta kombinerat med glukos, i form av både koffeintabletter och andra preparat.
Det är allmänt vedertaget att Coramine/nikethamide främst används för att förhöja syreintaget – det vill säga i prestationshöjande syfte – och har varit en otillåten substans inom sport under många många år. Bergsklättrare använder Coramine för att förbättra sin uthållighet på höga höjder. Behöver knappast nämna hur viktig hög uthållighet är för tennisspelare (inte bara på banan, utan även vad gäller träning).
Om Cilic (eller hans mamma) köpt just Coramine, vilket ju han själv och ITF påstår, så är det betydligt mer långsökt att tro att han ”fått i sig det av misstag” än att han gjort det för att förbättra sin uthållighet. Särskilt med tanke på att uthålligheten är en aspekt han under de senaste åren varit i behov att förbättra för att kunna ta nästa steg.
Att han dessutom inte motsvarade förväntningarna spelmässigt i början av året borde stärka misstankarna om medveten dopning.
Med detta sagt tycker jag att Cilic kommer alldeles för lättvindigt undan. Hans straff mildras helt enkelt på alldeles för vaga grunder. Skulle väldigt gärna vilja se en mer utförlig motivering till detta beslut.
Nu är i och för sig koffeintabletter (eller glukostabletter) ingen jätteallvarlig överträdelse, men det hör inte hit. ITF:s och beslutsfattarnas naivitet drar ett löjets skimmer över hela hanteringen av dopningsfall inom tennisen.
Marion Bartoli blev ständigt utsatt för hånfulla kommentarer genom hela sin karriär – på grund av sitt utseende. FOTO: BILDBYRÅN
När WTA-touren i dag rullade i gång igen efter dubbla Masters-veckor var den en profil fattigare.
Bara sju veckor efter succén i Wimbledon har nämligen 28-åriga världssjuan Marion Bartoli valt att lägga racketen på hyllan.
– Jag förverkligade min dröm och det kommer att vara med mig för evigt, men nu klarar min kropp inte av alltihop, förklarade hon det plötsliga och överraskande beskedet.
Det är inte utan att man undrar om det finns ett dolt ironiskt budskap i de där sista orden. Att hon väljer att förkroppsliga sitt beslut i och med den där formuleringen, eftersom just hennes kropp har stått i fokus under snart sagt hela hennes karriär.
Marion Bartoli valde att ägna sig åt det hon älskar allra mest och för det fick hon utstå spott och spe. Match efter match. År efter år.
Anledningen: hon är ingen typisk ”postergirl”.
Hon är ingen MariaSjarapova,som tjänar mer pengar på sitt modellande än på sin tennis.
Hon anses ”tjock”.
För ”tjock” för att spela, för ”tjock” för att vinna och för ”tjock” för att åtnjuta den respekt hon obestridligen förtjänar. Och hon ansågs dessutom länge för ”ful” för att få sina tävlingskläder betalda av sponsorer.
Ja, detta är sant. 2010 berättade hon i en intervju att hon, då rankad elva i världen, betalade sina egna kläder. Ingen var intresserad av att erbjuda henne sponsorkontrakt.
– Jag har inga sponsorer eftersom jag inte är tillräckligt blond, lång och smal, sade hon. 2007 (då hon nådde final i Wimbledon) hade jag ett möte med ett franskt företag. De sa att de skulle höra av sig. Jag har ännu inte hört av dem.
Först 2011 skrev hon ett fyraårskontrakt med klädmärket Lotto, efter att ha varit utan sponsor i fyra år.
Att damspelare bedöms på ett helt annat sätt och utifrån helt andra premisser än herrspelare är ingen hemlighet. Tävlingskläder har under årtionden designats på ett sätt som ska andas ”sex appeal” och de spelare som lever upp till rådande skönhetsideal erbjuds lukrativa modellkontrakt.
Spelare som Bartoli kallas ”tjocka”, trots att deras BMI är 21,8 (”idealvikt” ligger enligt indexet på mellan 19 och 25) – medan Maria Sjarapova med sina 188 centimeter och blygsamma 55 kilo (15,6 i BMI – gränsen för undervikt går vid 19) agerar måttstock för normalitet.
BMI är ett trubbigt instrument och tillgänglig spelardata inte alltid tillförlitlig, men det säger ändå något om hur det står till med synen på damtennisen när Bartoli regelbundet kallas ”köttbulle” medan herrarnas världsåtta Jo-Wilfried Tsonga på sin höjd skrockfullt kallas ”lite plufsig” (hans BMI är 25,7).
Sexistiska kommentarer är vardagsmat för spelarna på WTA-touren och har antagit helt nya proportioner i och med exempelvis Twitter (där snabba, raljerande och kränkande kommentarer oftast går före ödmjuk eftertänksamhet).
Bartoli med Wimbledon-trofén efter finalsegern över Sabine Lisicki. FOTO: BILDBYRÅN
Marion Bartoli har under sin karriär tvingats genomlida framgångarnas absolut mörkaste baksida. I egenskap av normalbyggd ickeblond kvinna med oortodox spelstil har hon synats dubbelt så hårt. När hennes tennis för ovanlighetens skull stått i centrum har det mest talats om hennes konstiga tvåhandsfattade forehandsving, ”tekniska talanglöshet” och begränsade rörlighet (som även då oftast levererats med en hånfull ”tjockis”-kommentar).
Det har till och med raljerats kring hennes frenetiska och stenhårda träningspass (vilket ju rimmar väldigt illa med hennes påstådda övervikt).
Där hon borde ha hyllats och lyfts fram som en inspirationskälla och ett föredöme har hon i stället hånats. För sin spelstil. För sin outtröttliga, nästan naiva entusiasm. Men framför allt för sitt utseende. Det har helt enkelt blivit accepterat att avfärda en så framgångsrik tennisspelare baserat på något så banalt, så ytligt och så förtvivlat barockt som fysisk uppenbarelse.
Och det känns så förbannat jävla orättvist.
Marion Bartoli har visat att man med beslutsamhet och hårt arbete kan kompensera mer än väl för brist på naturlig talang. Att man om man bara vågar tänka utanför boxen (precis som en viss Monica Seles gjorde) kan korrigera en felande forehand och på så vis höja sitt spel. Att man kan förverkliga sin dröm trots mördande konkurrens om man bara tror tillräckligt mycket på sin förmåga och ger sitt yttersta för att nå dit.
Och att man kan göra det utan sponsorer och modellkontrakt värda miljontals kronor.
Visst, det går att argumentera för att hennes Wimbledon-titel var ”tursam” eftersom hon inte behövde besegra en enda topp 10-spelare på vägen dit. Men vänder man på det är det snarare toppspelarna som ska belastas för sina tillkortakommanden – inte Bartoli för hennes triumf.
128 spelare trängs i ett Grand Slam-startfält. En enda spelare kan gå obesegrad genom två veckors spel. I år var det Marion Bartoli. Så enkelt är det. Själv tycker jag att hennes seger i London var höjden av poetisk rättvisa, efter allt hon tvingats utstå genom karriären.
Som när BBC-kommentatorn John Inverdale kläckte ur sig det här efter segertåget på det engelska gräset i somras:
– Tror du att Bartolis pappa sa till henne när hon var liten: du kommer aldrig bli någon snygging, du måste kämpa?
Världssjuans svar känns redan nu som en odödlig klassiker:
– Nej, jag är inte blond. Det är ett faktum. Har jag drömt om att få ett modellkontrakt? Nej. Tyvärr. Men har jag drömt om att vinna Wimbledon? Ja, absolut.
Marion Bartoli spelade inte tennis för att tillfredsställa objektifierande manliga blickar.
Roger Federer fick en riktig mardrömslottning i Wimbledon 2013. FOTO: BILDBYRÅN
Okej, alla inbitna Roger Federer-fans – nu är det verkligen läge att snacka om otur.
Förutsättningarna inför årets Wimbledon-lottning var nämligen att Rafael Nadal som femteseedad var den stora nitlotten för övriga tre spelare inom Big Four (Federer, Novak Djokovic, Andy Murray).
Och det blev alltså Roger Federer som drog den nitlotten.
Schweizaren hamnar på samma halva som Nadal och fjolårsfinalisten Murray – och kan därför tvingas slå Nadal i kvartsfinalen, Murray i semifinalen och Djokovic i finalen för att försvara sin titel från 2012.
Mission impossible?
Det ser onekligen så ut. I alla fall på papperet.
Förutom Nadal och Murray hamnade även världssjuan Jo-Wilfried Tsonga på samma halva som schweizaren, nämligen. Vilket innebär att vägen till seger kan bli Nadal-Tsonga-Djokovic.
Ingen busenkel resa det heller, om man säger så.
Rafael Nadal och Roger Federer kan mötas redan i kvartsfinal. FOTO: BILDBYRÅN
Novak Djokovic å sin sida fick en riktig drömlottning. 33-rankade fjolårskvartsfinalisten Florian Mayer är förvisso en inte helt enkel öppningsmatch, men med tanke på att Djokovic detroniserade honom i raka set i kvarten förra året borde han inte kunna störa formstarke serben.
I övrigt har han Jeremy Chardy i tredjerundan, Gilles Simon eller Tommy Haas i åttondelsfinal, troligen Tomás Berdych eller Richard Gasquet i kvart och David Ferrer eller Juan Martín del Potro i semifinal (om vi enbart ser till de högst seedade spelarna, som vanligtvis i alla fall så här på förhand utgör de största hoten, alltså).
Känns onekligen som att vägen till final ligger helt vidöppen för Djokovic, med andra ord.
Väldigt mycket kommer därför att handla om den undre halvan i årets Wimbledon, som drar i gång på måndag 24 juni. Worst case scenario för Federer, Nadal och Murray är hyfsat jämbördiga:
• Federer: Nadal i kvart, Murray i semi, Djokovic i final.
• Nadal: Federer i kvart, Murray/Tsonga i semi, Djokovic i final.
• Murray: Tsonga i kvart, Federer/Nadal i semi, Djokovic i final.
Worst case scenario för Djokovic är följande:
• Berdych i kvart, Ferrer/del Potro i semi, Nadal/Federer/Murray i final.
Frågan där är väl egentligen vem som är Noles ”mardrömsmotståndare” i finalen. Spontant måste jag nog säga Federer. Känns som att en final mellan Nole och Rafa på gräs är typ 55-45 fördel Djokovic.. Mot Murray typ 50-50 med Nole som knapp favorit.
Mot Federer?
Där är det nog svag fördel Federer. Så här på förhand, alltså. Analysen i det här blogginlägget kan givetvis inte baseras på något annat än rena spekulationer. Den där maktbalansen kan rubbas helt och hållet efter två tävlingsveckor.
Vägen till final ligger vidöppen för Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Däremot känns det inte alls troligt att Federer försvarar sin titel, i alla fall inte om Nadal går till kvartsfinal. Att slå Nadal och Murray eller Tsonga back-to-back, och sedan Djokovic i finalen… Nej, det är snudd på omöjligt till och med för Federer på gräs.
Av dessa tre måste man ändå säga att det är Nadal som fått den ”bästa” lottningen, eftersom han har ett mentalt och statistiskt övertag gentemot både Federer och Murray.
• 20-10 i inbördes möten mot Federer, 7-3 senaste tio och två raka segrar i raka set.
• 13-5 i inbördes möten mot Murray, 7-3 senaste tio och 3-0 på gräs (9-1 i setfacit).
Där är så klart Djokovic i en eventuell final det största hotet mot spanjoren.
Jo-Wilfried Tsonga. FOTO: BILDBYRÅN
Den här undre halvan är verkligen ett getingbo i ordets rätta bemärkelse. Har svårt att se någon annan än Federer, Nadal, Murray och Tsonga ta sig till kvartsfinal.
Betydligt mer öppet på den övre halvan. Ferrer har förbättrat sitt grässpel avsevärt de senaste åren, men är inte direkt solklar favorit mot exempelvis del Potro i en eventuell kvartsfinal. Ferrer riskerar dessutom att möta (vanligtvis) knepige Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och den skicklige grässpelaren Philipp Kohlschreiber i åttondel (eller mammutservaren Milos Raonic, men det känns inte så troligt).
Även Kei Nishikori i en eventuell kvart (om han tar sig förbi del Potro, eller kanske Grigor Dimitrov?) känns som ett potentiellt hot.
Goda chanser för lägre rankade spelare att knipa kvartsfinalbiljetter och eventuell semifinaldito på den halvan, med andra ord.
Sammantaget känns det inte speciellt vågat att tippa Djokovic i final.
Frågan är vem han får möta där – Federer, Nadal eller Murray?
Vi minns hur det såg ut i Monte Carlo förra året, när Novak Djokovic fått beskedet att hans farfar dött.
En uppenbart sorgtyngd världsetta gjorde en slätstruken final mot rivalen Rafael Nadal och föll i raka set.
Och efter det blev inte hans säsong riktigt som planerat. Klara finalförluster i både Rom och Franska öppna, återigen mot Nadal. Förlust i semifinalen i Wimbledon. Fjärdeplats i London-OS. Bommade alltså båda sina två största mål för säsongen: Franska öppna och OS.
Nu går det kanske inte att dra slutsatsen att farfaderns död förstörde hans fokus i samtliga av ovan nämnda fall, men man måste ta på sig flera lager skygglappar för att inte se hur det indirekt påverkade hans resultat.
För den överlägsna segern i Monte Carlo gav ju Rafael Nadal välbehövligt självförtroende, efter sju raka finalförluster mot Djokovic. Det räckte för ännu en finaltriumf för spanjoren, blott en vecka därpå i Rom – som i sin tur banade väg för hans sedvanliga överlägsenhet på Roland Garros.
Det är givetvis omöjligt att veta vad som hade hänt om farfadern inte dött, men det är svårt att anta annat än att de där matcherna haft en helt annan karaktär.
Frågan hur Jelena Gencics död påverkar världsettan i årets Franska öppna är därför svår att undvika. Gencic, som upptäckte Djokovics enorma talang och sedermera blev hans första coach, har stöttat och gett råd genom hela hans karriär, även efter att Djokovic gått vidare utan henne som tränare.
Det råder ingen som helst tvekan om att Nole kommer att påverkas av det tunga beskedet.
Förhoppningsvis kan han kanalisera sorgen på banan och hedra Gencics minne genom att göra sitt absolut yttersta för att vinna sin efterlängtade Franska öppna-titel.
