Mycket finfin grästennis har vi bjudits på under veckan, och nu är vi alltså framme vid semifinaler.

Vi tar en titt:

* * *

Queen’s Club Championships:

MARIN CILIC (12) – √ LLEYTON HEWITT (82)

70 rankningsplaceringar skiljer dessa båda spelare åt.

Det märks dock inte så överdrivet mycket på banan, i alla fall inte när underlaget är grönt. Hewitt har slagit sig förbi Michael Russel, Grigor Dimitrov, Sam Querrey och nu senast världsåttan Juan Martín del Potro på vägen mot semifinal.

Titelförsvararen Cilic å sin sida har inte blandat och gett under turneringens gång. Först enkel seger över landsmannen Ivan Dodig (6-3, 6-4), som följdes upp av en tursam vinst mot grässpecialisten Feliciano Lopez (4-6, 7-6, 7-5) – en match där Lopez var den klart bättre spelaren, men lät sig påverkas negativt av en rad i hans ögon felaktiga domslut (skrek till och med i ren frustration ”du vill att jag ska förlora!” till huvuddomaren vid ett tillfälle) – och en skräll mot världssexan Tomás Berdych (7-5, 7-6).

Av dessa är det egentligen bara matchen mot Berdych som var något att hänga i julgranen. Baslinjeduellerna mixades upp med mycket serve & volley och chip & charge. Gammaldags grästennis i modern tappning, helt enkelt.

Och det finns en väldigt basal förklaring till varför just Hewitt och Cilic möts i den här semifinalen.

Tennisintelligens.

Att Hewitt är en ytterst kompetent grässpelare beror inte enbart på hans fantastiska returtagande, hans snabba fotarbete, hans på gräset så följsamma rörelseschema eller stabila (om än inte alltid Roger Federer-eleganta) volley. Mycket beror också på hans taktiska förmåga.

Den oförutsägbara, i regel låga, och snabba bollstudsen gör att spelarna har mindre tid på sig att läsa av slaget och hitta rätt position – och därmed att förbereda sin sving. Det är därför vi fått se en hel del horribla misstag på vad som ser ut att vara busenkla transportslag under veckan.

Detta gör att den percentage tennis som spelas på gräs i grunden är väsensskild exempelvis grus och hardcourt. På grus och hardcourt handlar det mycket om placering, att slå det enklast möjliga av ett gäng svåra eller medelsvåra alternativ. Att bara blocka eller slå väldigt lösa slag lönar sig helt enkelt inte på grus eller hardcourt, eftersom det ger motståndaren ett övertag.

På gräs, däremot. Där är det helt annorlunda. Både Hewitt och Cilic visade prov på det i går, men allra mest Hewitt – vid matchboll. Världsåttan bryter av en ganska avvaktande bollväxling med en backhandslice. Hewitt svarar med en egen, och djup, backhandslice och smyger fram på nät. Argentinaren lägger ner en rak backhand, rör sig in mot mitten och förbereder sig därmed på en crosscourt-volley.

Hewitt sätter då i princip bara fram racketen och placerar bollen rakt med en lös volleyblock. Knappast ett särskilt svårt slag – men i sammanhanget mördande effektivt. del Potro är chanslös.

Sådan här typ av percentage tennis, att på riktigt välja det effektivast möjliga slaget (i stället för det enklaste av en rad svåra eller medelsvåra alternativ) och bästa placering, är lite av Hewitts specialitet och en stor anledning till hans framgångar på gräs.

Jag hoppas att vi får se mycket mer av den här tennisintelligensen mot Marin Cilic i dag. För i så fall tror jag att den forne världsettan vinner. Han är nämligen den bästa av de båda på gräs. De båda har bara mötts en gång tidigare, i London-OS förra året, och den gången vann Hewitt i raka set (6-4, 7-5). Gräs även den gången – dessutom mycket mer slitet och därmed mer lättspelat, eftersom Wimbledon spelats bara några veckor tidigare, än i Queen’s Club i dag.

Cilic ska så klart inte underskattas, men 2,20 gånger pengarna på Hewitt känns som ett klart lockande odds.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – JO-WILFRIED TSONGA (7)

Andy Murray har, precis som väntat, varit grymt stark på gräset efter sitt skadeuppehåll (har inte spelat sedan Rome Masters veckan före Franska öppna). Har hittills inte tappat set.

Även Tsonga har övertygat. Tappade visserligen set mot både Edouard Roger-Vasselin och Igor Sijsling, men avfärdade 112-rankade Denis Kudla i gårdagens kvartsfinal.

Förkrossande statistik för Murray i inbördes möten: 7-1. Tsongas enda seger kom i Australiska öppna 2008 – fransmannens genombrottsturnering, där han följde upp med att slå ytterligare två topp 10-spelare, däribland Rafael Nadal i semifinalen, innan han föll i finalen mot Novak Djokovic – och Murray har sedan dess sex raka segrar.

Tre av deras matcher har spelats på gräs och där leder alltså Murray med 3-0. Slog Tsonga i finalen här i London 2011 i en tresetare. Möttes två gånger under 2012: Wimbledon-semifinalen och World Tour Finals-gruppspelet. Klara 5-1 i set i de två matcherna.

Tycker mig faktiskt se ett fortsatt effektivt spel från Tsonga även efter grussäsongen. Världssjuan spelade sällsynt enkelt och stabilt på gruset, och har även här i Queen’s Club avhållit sig från det mest spektakulära. Han har verkligen mognat under året, och hittills ser det ut som att hans pågående förändring ger resultat även på gräset (som han redan behärskar, dessutom).

Hoppas därför på en någorlunda rafflande semifinal. Går troligen till tre set. Har dock svårt att se Murray förlora, med tanke på hur bra han varit hittills.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – TOMMY HAAS (11)

Federer har 10-3 i inbördes möten, men Haas vann deras senaste drabbning – just här i Halle för lite drygt ett år sedan.

Haas har visat grym form under hela året och presterar dessutom alltid på hemmaplan.

Att helt räkna ut 35-åringen är därför dumdristigt.

Men samtidigt.

Federer är den i grunden klart bättre spelaren av de båda och inte bara behärskar underlaget utan är generellt överlägsen på det.

Förra årets final var en riktigt intressant tillställning, och att den slutade i seger för Haas var en kombination av att han då gjorde sin klart bästa match under hela det året och att Federer troligen underskattade honom en smula. Det slitna gräset gjorde också sitt till för att göra det hela aningen mer oförutsägbart.

Om vi börjar med Federer kan vi konstatera att han är i obestridligt formidabel gräsform. I öppningsmatchen mot Cedrik-Marcel Stebe var han omutlig och vann enkelt (6-3, 6-3). Borde ha varit minst 6-1, 6-3, men schweizaren slumrade till när han skulle serva hem första set vid ställning 5-1.

I kvartsfinalen mot Mischa Zverev visade han däremot inga tecken alls på bristande fokus: 6-0, 6-0. En så kallad ”double bagel”, alltså. Hans första sedan han slog Gaston Gaudio med samma siffror i Tennis Masters Cup 2005 (dåtidens motsvarighet till World Tour Finals) och hans totalt andra i karriären.

Haas kan säkert ställa till det lite för Federer, men världstrean kommer gå in i den här semifinalen med ett helt annat fokus än i fjolårets final.

Tror därför på seger i raka set för schweizaren.

* * *

RICHARD GASQUET (9) – √ MIKHAIL JUSJNYJ (29)

Intressant att Gasquet hålls som så klar favorit mot Juzjnyj. Fransmannen är en riktigt skicklig grässpelare, men det är även ryssen.

Gasquet spelar generellt defensivt även på gräset och bygger upp poängen med hårda grundslag från baslinjen. Avancerar fram mot nät när tillfälle har ett stabilt stabilt volleyspel.

Jyzjnyj mer offensiv.

Så här långt in i turneringsveckan gynnas Gasquet av banans skick (som i Halle är betydligt sämre än i London) eftersom han är kvickare i fötterna och i och med att fotfästet är bättre nere vid baslinjen än i början av turneringen får fler lägen för snabba omställningar.

Samtidigt ger det också Juzjnyj mer tid till att förbereda sig i sitt försvarsspel, vilket gör det där övertaget ganska knappt.

Är därför benägen att slänga in en skrällvarning på Juzjnyj. Tycker han såg riktigt bra ut mot Philipp Kohlscreiber i kvarten. Får hög utdelning både på sin serve och sitt volleyspel.

I går gick vi igenom hela grässäsongen så där lagom svepande. Som en trevlig liten guide nu när det gyllengröna underlaget gör sin entré på touren.

I dag är det dags att i detalj se vad denna tennisvecka har att erbjuda:

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
Regerande mästare: Tommy Haas

Intressant startfält, som sagt. Femfaldige mästaren (och sjufaldige finalisten) Roger Federer får anses vara favorit på förhand, förutsatt att han inte hämmas av skada. Lite oklart om ryggskadan han ådrog sig i Indian Wells plågar honom mer än han låter påskina. Inte omöjligt.

Mycket tråkigt att Federer och regerande mästaren Tommy Haas hamnat på samma halva och därför möts redan i semifinal. Haas har visserligen Marcos Baghdatis eller Ernests Gulbis redan i andra omgången och sedan troligen Milos Raonic. En inte helt lätt lottning, alltså – men Haas brukar leverera på hemmaplan.

Federer har eventuellt Jerzy Janowicz i kvarten. Kan bli en intressant match.

På den undre halvan är världsnian Richard Gasquet förhandsfavorit, men det finns en del namn med skrällpotential: Philipp Kohlschreiber, Mikhail Juzjnyj, Kei Nishikori. Inte helt omöjligt att titeln står mellan Federer och Kohlschreiber.

Som vanligt svårt att tippa så här precis i inledningen av grässäsongen, men jag tycker att det är svårt att hålla någon annan än Federer som favorit med Gasquet eller Kohlschreiber som största utmanare på den undre halvan. Kohlschreiber har spelat tre semifinaler och två finaler (vunnit en, 2011) de senaste sex åren.

Rafael Nadal har för övrigt lämnat återbud. En ren försiktighetsåtgärd på uppmaning av läkare för att vila knäna inför Wimbledon, eftersom han spelat oerhört mycket under våren och återigen tog sig hela vägen i Paris. Blev ju förlust redan i hans andra match (kvartsfinal) mot Kohlschreiber här förra året – i raka set, dessutom.

Även Andreas Seppi har lämnat återbud på grund av axelskada, Janko Tipsarevic på grund av sjukdom och Paolo Lorenzi på grund av vristskada.

De går till semifinal: Federer, Haas, Kohlschreiber, Gasquet.
Skrällvarning: Raonic, Juzjnyj, Janowicz, Nishokori.
Bubblare: Gulbis, Baghdatis.

Semifinalerna: Federer slår Haas, Kohlschreiber slår Gasquet.
FINALEN: Federer slår Kohlschreiber.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
Regerande mästare: Marin Cilic

Förra året var en märklig tillställning. Samtliga fyra toppseedade spelare åkte ut i andra och tredje omgången. Finalen stod mellan sjätteseedade Marin Cilic tiondeseedade David Nalbandian. Argentinaren skrev historia den söndagen, men kanske inte på det sätt han velat.

Han blev nämligen diskad efter att i ursinne ha sparkat sönder en annonsskylt och i samma veva skadat en linjedomare. (Varpå undertecknad krävde att han skulle stängas av på livstid – ni är hjärtligt välkomna att slentrianhåna lite, om andan faller på. En gnutta självdistans är nyttigt, har jag hört. Hehe.)

I år hoppas vi att det här blir en aningen mer sansad tillställning.

Jag är benägen att hålla Andy Murray som förhandsfavorit. Enligt egen utsago är han i fysisk topptrim efter det drygt tre veckor långa skadeuppehållet. Förra året var han oerhört loj och föll redan i sin öppningsmatch i en tresetare mot Nicolas Mahut.

Som av en händelse kan han faktiskt möta Mahut även i årets öppningsmatch, men den här gången lär han inte förlora. Dels för att Mahut är i bedrövlig form (i alla fall i singel – tog sig till final i dubbel i Franska öppna med partnern Michael Llodra), men också för att Murray är sjukt taggad på grässäsongen.

Dessutom har han inga hot fram till kvartsfinalen, och knappt ens där. Alexandr Dolgopolov har varit under isen i stort sett hela året och Bernard Tomic har inte gjort mycket väsen av sig (på tennisbanan, alltså) efter titeln i Sydney. Lukas Rosol? Kan mycket väl knipa en kvartsfinalplats, men är då chanslös mot Murray.

Något tuffare för Jo-Wilfried Tsonga, som har Denis Istomin i en eventuell åttondel och Kevin Anderson i kvarten. Eller landsmannen Benoit Paire. Inte alls omöjligt. Hans spel lämpar sig för gräs och borde kunna störa formstarka Anderson.

På den andra halvan gör Juan Martín del Potro comeback efter sjukdomen som förstört större delen av hans vår. Bra lottning för honom. Xavier Malisse är ingen dålig spelare, men ska inte kunna rubba The Gentle Giant om han är hel och frisk. Jarkko Nieminen i en eventuell åttondel känns inte så skräckinjagande, i alla fall inte på gräs.

Grigor Dimitrov har goda chanser att ta sig till en kvart mot del Potro. Håller honom faktiskt som favorit över Sam Querrey, som är den högst seedade spelaren i den åttondelssektionen.

Längst ner har vi andraseedade Tomás Berdych. Väldigt tveksam form på honom. Åkte ut tidigt i Franska öppna (första omgången mot Gaël Monfils) och hade en formsvacka vid den här tiden förra året. Hoppas att han går ut starkt i London, för han är en ytterst kompetent grässpelare.

Busenkel lottning för övrigt. Största hotet innan kvarten är liksom 51-rankade Grega Zemlja. Väl i kvartsfinalen ställs han mot Marin Cilic eller Julien Benneteau. I allra högsta grad överkomligt, om man säger så.

Får höja ett varningens finger för Feliciano Lopez. Spanjoren kvalade sig alltså in i huvudturneringen och har därmed, förutom erfarenhet och ett utpräglat grässpel, redan matchform.

Det var ett tag sedan han presterade här i London och har svaga 7-8 i matchfacit i år (tre av segrarna kom i Memphis – efter det har han bara en back-to-back-seger, i Franska öppna), men ska inte underskattas på de snabbare underlagen.

De går vidare till semifinal: Murray, Tsonga, Berdych, Dimitrov.
Skrällvarning: Paire, Anderson.
Bubblare: del Potro, Lopez.

Semifinalerna: Murray slår Tsonga, Berdych slår Dimitrov.
FINALEN: Murray slår Berdych.

Feta brasklappar på del Potro förstås, men han brukar inte prestera när han precis kommit tillbaka från skada. Och så små frågetecken kring Berdych också. God chans för Dimitrov att knipa sin andra raka semifinalplats. Slog trots allt Anderson förra året, och jag tycker att han generellt är en giftigare grässpelare än Querrey.

Roger Federer ställde ut sina framgångsrika skor på banan, men resten glömde han tydligen kvar i omklädningsrummet.

Så kändes det i alla fall under större delen av matchen.

För efter att schweizaren tappat både break och initiativ i första set handlade precis allting om hemmahoppet Jo-Wilfried Tsonga.

Världsåttan satte press med tunga och snäva grundslag med bra längd, servade genomgående fantastiskt och sprang ikapp de mest omöjliga bollarna.

Men förutom bollträffen och den självsäkra positioneringen i banan var det faktiskt rent taktiskt han imponerade allra mest. I princip varenda slag han levererade var noga uträknat och han placerade de ofta på, med millimeterprecision, exakt rätt ställe.

Dessutom försvarade han sig makalöst bra och det noggranna defensiva spelet gav upphov till snabba omställningar – vilket var en av nycklarna till Tsongas seger i dag.

Federer fick nämligen väldigt lite andrum och fick aldrig riktigt känna trygghet i sitt eget spel. Förutom att Tsonga var den säkrare av de båda i baslinjeduellerna vann han också slaget i djupled – den normalt så överlägsna nätspelaren Federer fick flera gånger se sig om efter bollen som precis passerat honom och landat på rätt sida linjerna.

Det finns kanske de som tycker att världsåttan spelade som i trans, att han gjorde sin bästa match i karriären.

Det håller inte jag med om. Det ser lätt så ut när en spelare blir så pass överkörd som Federer faktiskt långa stunder blev i den här matchen.

Det finns dock två sidor av det myntet.

Tsonga spelade väldigt bra, särskilt (som sagt) på det taktiska planet – ingen tvekan om den saken. Han var minutiöst noggrann, effektiv och tog så få risker som möjligt. Men det ska också sägas att Federer inte var i närheten av sin högstanivå. Inte vid något tillfälle nådde han upp till den.

Detta berodde delvis så klart på att Tsonga inte gav honom chansen att jobba sig in i matchen, men fransmannen spelade faktiskt precis lika bra som han gjort under hela turneringen. Varken mer eller mindre. Och vi som sett även hans tidigare matcher vet att det redan under förra veckan såg väldigt väldigt bra ut. Det räcker även mot en Federer i så dåligt spelskick.

Federer slog bara 25 winners och 34 oprovocerade misstag under de tre set som matchen varade. Att jämföra med Tsongas 26/22.

Många av Federers 34 oprovocerade misstag var direkt horribla. Smashar i nät, enkla transportslag utanför linjen och så vidare. Särskilt i andra och tredje set hängde världstrean inte med alls. Tsonga hade osannolikt mycket bättre fotarbetare och rörde sig både ledigare och snabbare över banan.

Jag misstänker faktiskt att ryggskadan från Indian Wells bekymrat Federer mer än han låtit påskina. Helt klart är det någonting som stör honom, för så sent som han kom till många enkla bollar – med efterföljande bedrövlig träff – är vi inte alls vana vid.

Hur som helst var Federers svaga insats i dag en kombination av att han underpresterade och att Tsonga gjorde en riktigt bra match, ingenting ska tas ifrån världsåttan (bara en sådan sak som att hålla nerverna i styr och leverera så bra tennis inför en excentrisk hemmapublik, med allt vad det innebär, är ju grymt imponerande). Det var framför allt världsåttan som bjöd på tennisgodiset, och visst var det fantastiskt att se honom dundra, vinkla, fösa, lobba och bara peta in vissa helt sagolika bollar.

Jag och många med mig trodde på Tsonga inför den här kvartsfinalen, men att han skulle vinna så till synes enkelt med setsiffrorna 7-5, 6-3, 6-3 kunde i alla fall inte jag förutse.

I och med segern är Jo-Wilfried Tsonga klar för sin första semifinal i Franska öppna någonsin. Väl där möter han David Ferrer, som planenligt körde över turneringens hjältesaga Tommy Robredo: 6-2, 6-1, 6-1.

Båda går alltså in i matchen utan att ha tappat set – och båda slåss om en första Roland Garros-final i karriären.

Det bäddar för härlig dramatik.

Okej.

Jag hade rätt om en sak i alla fall: andra set slutade 6-3.

Men något 7-5 i första set var Roger Federer hästlängder ifrån i dag.

Det blev 6-1.

Bortsett från matchens allra första game, som Federer servade hem enkelt, var Rafael Nadal totalt överlägsen – och bjöd på den utskåpning jag inför finalen inte hoppades skulle inträffa.

Federer slog in 82 procent förstaservar, men vann bara bedrövliga 44 procent av dem (och katastrofala 25 procent bakom sin andraserve). Slog fem winners och 15 oprovocerade misstag. Vann bara elva poäng totalt i hela setet – nio i egen serve, två i Nadals. Räddade inte en enda av de tre breakbollarna han hade mot sig.

25-11 var den totala poängställningen efter det där första setet.

Och krossen fortsatte i andra. Federer lyckades snygga till siffrorna efter att ha brutit blankt vid ställning 1-5, men när sista bollen slagits hade Nadal till synes helt utan ansträngning bokfört sin 36:e seger, sin sjätte titel och sin tredje Masters-buckla (totalt 24:e i karriären) bara i år.

Nadal behövde faktiskt aldrig ens spela särskilt fantastiskt. Det där absolut första servegamet bådade gott för Federer, men efter det säckade världstrean ihop totalt. Precis allt han företog sig misslyckades. De oprovocerade misstagen stod som spö i backen och schweizaren lyckades inte sätta någon som helst press på gruskungen.

Inte ens i egen serve lyckades han ta kommandot.

Jag är inte förtjust i att förklara segrar och förluster med att motståndaren viker ner sig, särskilt inte när det gäller toppspelarna.

Men att i det här fallet påstå något annat vore lögn. Nadal imponerade inte mycket mer än att han spelade precis så stabilt som man kunde förvänta sig.

Magiskt? Knappast. Det behövde han ju inte.

Trist för Federer att finalen blev ett sådant bottennapp. Sett till hela veckan ska han vara nöjd. Okej, han har inte stött på något direkt skräckinjagande motstånd på vägen till final, men han tog sig dit utan att tappa set och med spelmässiga glädjebesked efter magplasket i Madrid.

Icke desto mindre kommer det här med största säkerhet att ge bränsle till diskussionen om huruvida Federer är ”slut som spelare” eller inte.

Om nederlaget i Madrid för Federer-fansen kändes ungefär som när Gandalf dras ner i Khazad-dûms mörker av balrogen i ”Sagan om ringen” hoppades säkert många att det här skulle bli hans återvändo som Gandalf den vite i ”Sagan om de två tornen”.

Den storslagna återkomsten låter vänta på sig, förmodligen till Wimbledon i sommar.

För visst var den här finalförlusten helt och hållet väntad. Precis lika väntad som att han inte kan mäta sig mot Nadal (och troligen inte heller mot Novak Djokovic, även om vi inte fått se exempel på det än) på grus. Efter den här matchen känns det oerhört avlägset att världstrean ska vara med och slåss om titeln i Franska öppna.

I och med segern kommer Nadal för övrigt att bli världsfyra på världsrankningen i morgon – vilket alltså betyder att han blir semifinalseedad i Franska öppna oavsett om Andy Murray tvingas stå över eller inte. Väldigt glädjande så klart.

Går dessutom om rivalen Djokovic på säsongsrankningen (har nu 5,000 inspelade poäng i år, mot Noles 4,310). Detta alltså trots att han missade Australiska öppna i januari.

Vi har en väldigt intressant fortsättning på säsongen att se fram emot.

* * *

Även på damsidan bjöds vi på en riktig kross – med exakt samma matchsiffror.

Serena Williams körde nämligen över världstrean Victoria Azarenka: 6-1, 6-3.

– De första tre gamen tog runt 20 minuter. Det var inte lätt, inget är någonsin lätt. Jag tror att skillnaden i dag var att jag tog tillvara på mina chanser när de kom och bjöd på några riktigt bra slag. Och jag har inte rört mig så här bra på hela veckan, jag känner mig i väldigt bra form och hoppas att jag kan fortsätta så här, säger Williams efter överkörningen.

WTA-drottningen, som i dag bärgade sin 51:a titel i karriären, är taggad inför Franska öppna.

– Förra året kände jag mig fantastisk på grus men gjorde inte så bra ifrån mig på Roland Garros. I år är jag försiktig, jag vill jobba hårt och behålla fokus och vinna varenda poäng jag spelar, och inte slappa alls, säger hon.

http://www.youtube.com/watch?v=ujMUKveAV_c

Det är alltid något väldigt speciellt med finaler mellan Rafael Nadal och Roger Federer.

Visst, dem mellan Nadal och Novak Djokovic (och till viss del även Djokovic-Andy Murray) är på sätt och vis mer relevanta, i brist på bättre ord, sett ur ett framåtblickande perspektiv – men den här rivaliteten har en dignitet som de andra saknar.

Helt enkelt eftersom den, förutom att innehålla alla intressanta spelmässiga ingredienser då det handlar om två så diametralt olika spelare, vilar på ett historiskt fundament. Det är helt enkelt en perfekt kombination av nutid och dåtid. Nostalgi i realtid.

Nåväl.

Semifinalerna var inte mycket att hurra över. Federer var emellanåt rätt så loj mot Benoit Paire, troligen på grund av överskattning, men tappade aldrig fokus och vann slutligen i raka set: 7-6(5), 6-4.

Nadal var helt orubblig och körde över Tomás Berdych i sin semifinal: 6-2, 6-4.

Härligt att se spanjoren i så grymt bra form.

http://www.youtube.com/watch?v=r32NGulsnkQ

Federer då?

Tja, han imponerade ju verkligen inte i går, något annat kan man inte säga. Men det ska han å andra sidan inte behöva göra mot en spelare som Paire. Fransmannen har stor potential men samtidigt också stora brister på både det tekniska, det taktiska och det mentala planet.

Federers finalplats kändes liksom aldrig hotad, och det är glädjande att se honom kräma ur lite mer när han blir pressad av motståndaren.

Så, hur blir då blockbuster-finalen?

Å ena sidan har Federer inte bjudits på särskilt mycket motstånd alls hittills, å andra sidan har han sett ordentligt taggad och solid ut. Tror därför knappast att han kommer låta sig bli helt avklädd av sin stora nemesis.

Men kan han vinna?

Efter Nadals uppvisning mot Berdych i går – och även mot Ernests Gulbis i åttondelen och David Ferrer i kvarten – har jag svårt att se det hända. Världsfemman är helt enkelt för stark.

Vi vet redan hur stressad, och ibland till och med ängslig, Federer blir när han möter Nadal på grus. Hur han avskyr att hela tiden bombarderas med löjligt överskruvade slag mot sin backhandsida. Vi vet hur frustrerande det är för honom att i princip aldrig få bärga enkla poäng och att inte få diktera tempot.

Vi vet också vad som krävs för att slå Nadal – bara under den här veckan har vi otaliga gånger sett prov på hur osannolikt svårslagen han är på sitt underlag när han är i så här pass bra form.

Med allt detta sagt tror jag att Nadal efter dagens final kommer att ha 20-10 i inbördes möten mot Federer.

Däremot tror jag som sagt inte att det blir fråga om någon utskåpning. Gissar att Federer kommer gå ut väldigt hårt i första set, försöka utnyttja att Nadal den senaste tiden varit som mest sårbar just i matchinledningen och på så vis säkra ett avgörande set.

Magkänslan säger att Nadal tar det här i två jämna set (eller ett och ett halvt, typ 7-5, 6-3), men hoppas att Federer blixtrar till och tvingar fram ett avgörande.

I väntan på nedsläpp kan vi ju passa på att njuta av en skaplig dos nostalgi, i form av ”den bästa grusmatch som någonsin spelats” (Nadal-Federer Rom 2006):

https://twitter.com/kimthecynic/status/336058757761101825

Tråkiga nyheter.

Andy Murray tvingades avbryta sin öppningsmatch i Rom Masters mot Marcel Granollers vid ställning 6-3, 6-7(5) på grund av en ryggskada.

Det är nu oklart om världstvåan hinner återhämta sig inför Franska öppna senare i maj.

– Jag skulle bli väldigt överraskad om jag spelar i Paris. Jag måste göra upp planer och reda ut vad jag ska göra. Jag kommer att nå ett beslut kring Paris inom de närmaste fem dagarna. Jag måste ta några dagar ledigt och se hur det känns, säger han.

– Jag ska försöka få ordning på det men det är ett problem jag tampats med ett ganska bra tag. Så jag vill vara säker på att det är något som jag kan få ordning på. Det är inte särskilt behagligt att spela just nu.

Riktigt tråkigt, naturligtvis. För turneringens del gör det ingen överdrivet stor skillnad, men det känns givetvis oerhört trist att inte ha en intakt Big Four i Franska öppna – trots att han inte heller där är en av huvudutmanarna.

För Rafael Nadal är det tur i oturen, så att säga. Om Murray missar Franska öppna spelar det ju nämligen ingen roll om spanjoren är världsfyra eller -femma, eftersom han då kommer semifinalseedas oavsett.

Nadal detroniserade Fabio Fognini i dag, för övrigt: 6-1, 6-3. Världsfemman möter, precis som väntat, Ernests Gulbis i tredje omgången. Gulbis fullkomligt mosade Viktor Troicki: 6-1, 6-1.

Så vad tror vi om den matchen då? Kan Gulbis skrämma gruskungen?

Ja. Skrämma kan han absolut göra. Gulbis skrämmer alla toppspelare, eftersom han har en enorm kapacitet kombinerat med en total brist på respekt (i uttryckets positiva bemärkelse). Gulbis tycker att han kan slå alla spelare, och det i sig kan räcka långt.

Inte tillräckligt långt för att fälla Nadal, dock. Nej, en skräll känns faktiskt mer avlägsen nu än i Indian Wells i mars. Nadal får säkert slita, men han kommer sannolikt att vara på tårna från start och inte bjuda på några luckor för Gulbis att exploatera.

* * *

David Ferrer inledde svajigt men lyckades vända mot landsmannen Fernando Verdasco: 5-7, 7-5, 6-3. Verdasco slog för övrigt Horacio Zeballos i sin öppningsmatch – argentinarens fjärde raka förlust i första omgången.

Sedan segern i Chile i februari har han radat upp totalt sju förluster i första omgången och som bäst vunnit två matcher i en och samma turnering (Acapulco).

Så, om ni inte slutade överskatta honom redan efter Vina del Mar så är det nog dags att göra det nu.

* * *

Jerzy Janowicz svarade för dagens bragd när han slog världsåttan Jo-Wilfried Tsonga i raka set: 6-4, 7-6(5).

22-åringens hittills tredje seger i karriären över en topp 10-spelare. Möter Richard Gasquet (som avfärdade Grigor Dimitrov i raka set i andra omgången: 6-4, 6-4) härnäst.

* * *

Stanislas Wawrinka tvingades tyvärr lämna walkover mot Alexandr Dolgopolov på grund av en lårskada. Inte jättekonstigt att han har en del krämpor efter de senaste veckornas spelschema, men tråkigt att vi nu går miste om den matchen.

Dolgopolov möter Novak Djokovic i tredje omgången. Kan bli intressant. Djokovic lär troligen vinna i raka set, men Dolgopolov har onekligen kapacitet att störa även de största stjärnorna när han presterar på topp.

* * *

Nicolás Almagro åkte ju alltså ut redan i första omgången mot Julien Benneteau. Såg verkligen inte det komma, men Benneteau är ju en sjukt oförutsägbar spelare. Vet aldrig var man har honom.

Följde till exempel upp den skrällsegern med en tresetsförlust mot Benoit Paire: 6-7(3), 6-4, 7-6(4). Aldrig ska man få chansen att glänsa, som någon skrev i en kommentar här i bloggen. Men men, får väl hoppas att min ”helgardering” Juan Martín del Potro levererar i stället. Hehe.

Eller Roger Federer, som jag ju tippade i semifinal. Han körde över svage Potito Starace i sin öppningsmatch i går och möter Gilles Simon i nästa runda.

Federer står i skyhöga 1,20 gånger pengarna. Nej, jag är inte ironisk. Jag menar, Simon. Han kunde inte ens besegra en underpresterande Murray i Madrid. På grus. Ska han då spöa en till synes taggad Federer inför Franska öppna?

Nej, det känns osannolikt.

* * *

Alla dagens resultat:

Har FedEx-tåget gått nu?

Ja, det är väl på sätt och vis en legitim fråga efter Roger Federers nya magplask. Som sagt ingen skam i att förlora mot en spelare som Kei Nishikori, men att japanen tilläts göra det utan att spela på toppen av sin förmåga… Nej, det ser så klart inte särskilt bra ut med Federer-mått mätt.

Men om vi struntar i frågans legitimitet och fokuserar på dess innebörd: Ger verkligen gårdagens förlust upphov till kolsvarta orosmoln?

Nej.

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Det är ingen slump att Federer valde att pussla ihop sitt schema som han har gjort. Vi är många som har haft synpunkter på det, men det råder liksom ingen tvekan om att det ligger en djupare tanke bakom det, från schweizaren och hans team.

Federer har någon sorts masterplan (och med det menar jag inte att det är en briljant plan som kommer att omsättas i för oss oanade triumfer, bara att han skapat ett schema som han tror ger allra bäst förutsättningar att uppnå sina mål för den här säsongen).

Min gissning är som bekant att han satsar precis allt krut på Wimbledon och US Open. Tycker faktiskt att det blir mer och mer tydligt ju mer man ser honom spela.

Det är inte som att han förlorar med flit. Det handlar inte heller om att han tappat så oerhört mycket i nivå att han plötsligt kan förlora mot vem som helst, efter att under så många år varit en av de mest dominanta spelarna tennisvärlden någonsin skådat.

Han var inte bara konkurrenskraftig utan en av de klart bästa spelarna under förra säsongen – sex titlar på totalt tio finaler är ett väldigt bra bevis på det.

Att han skulle ha tappat så mycket nivå på så kort tid känns som en orimlig förklaring. Kom ihåg att han pressade Novak Djokovic i World Tour Finals-finalen så sent som i december och spelade en femsetsrysare mot Andy Murray i Australiska öppna för knappt tre och en halv månad sedan.

Nej, vad det här handlar om är prioriteringar. Federer kommer att vara en kraft att räkna med även fortsättningsvis under säsongen, det är jag helt säker på. Däremot kommer han inte alltid att vara det. Han kommer till exempel sannolikt att tappa ännu fler poäng i Rom nästa vecka och lär knappast vara en av huvudkandidaterna till Franska öppna-titeln.

Vilket han på sätt och vis nästan gjorde klart för oss under gårdagens intervju efter matchen.

Personligen tycker jag att det var smärtsamt att se den. Dels för att Federer var så sur och avvisande, dels för att han gav en del underliga besked.

Han inledde med att ge Nishikori lite välförtjänt cred, påpekade att han var nära att åka ut i tredje omgången även förra året (mot Milos Raonic) och pratade om de annorlunda förutsättningarna i Madrid. (Att även toppspelarna kämpar med att hitta sin matchrytm men är vana vid att göra det till slut – innan de åker ut. Något bland andra Djokovic säkert skriver under på.)

Det var på frågan om han någon gång känt att Madrid kanske inte ens är värt att spela, eftersom det är så annorlunda spelmässiga förutsättningar och turneringen ligger veckan för Rome Masters. Reportern (gissar att det är Pete Bodo) kallade båda turneringarna, med all rätt, för lead-ups till Franska öppna.

– Paris är inte den enda turneringen i kalendern, fräste Federer.

– Vi förbereder oss inte nödvändigtvis för Franska öppna. Jag menar, det är trevligt att ha Franska öppna som en turnering i kalendern men allt offras inte för den. För mig räknas alla tävlingar, jag är lika besviken över att förlora här som i Franska öppna.

Visst, det ligger ju något i det han säger om att alla turneringar räknas, men det är fortfarande rent nonsens. Skulle han säga samma sak om Gerry Weber Open och Wimbledon? Nej. Och även om han gjorde det skulle absolut ingen tro på honom.

Det som jag tycker är en smula oroväckande är att man i dessa citat ändå kan tolka in ett sorts ointresse för Franska öppna. Han inbillar sig liksom inte att det är en Grand Slam han kan vinna utan minutiösa förberedelser (knappt ens då) och förstår att det är snudd på mission impossible i och med rivalen Rafael Nadals återkomst.

Det är så klart spekulationer, men att han blir så provocerad över frågan och på allvar faktiskt likställer Franska öppna med Madrid, det måste väl ändå tyda på att han inte är så het på att vinna i Paris att han är villig att investera i litervis med blod, svett och tårar?

Nej, det här med att rankningen inte längre är så viktigt för Federer ger så klart en del bieffekter. Som exempelvis det här att han egentligen inte bryr sig så mycket om hur eller i vilket skede han förlorar i vissa turneringar.

Allt handlar helt enkelt om titlar – vissa titlar. I de turneringar han väljer att gå för fullt, där kommer vi säkerligen att få se en helt annan Fed, både på och utanför banan.

Att han är sur och avvisande under intervjun beror bara på att han inte gillar att förlora. Han tycker fortfarande att han borde vinna även när han inte presterar på topp och är samma dåliga förlorare som han alltid varit. Vilket jag säger i ordens mest positiva bemärkelse. Är man helt likgiltig inför att förlora kan man lika gärna kasta in handduken direkt.

Så, det var väl egentligen det enda riktigt negativa jag hade att säga om Federers skrällförlust. Han hanterade inte intervjun bra alls, det måste vi kunna enas om.

Personligen hade jag hoppats på att även Franska öppna stod högt upp på hans priolista, men så verkar inte vara fallet. Ingen jättestor tragedi eftersom han kan gå långt ändå, men det känns olustigt att höra meste mästaren basha en GS på det sättet. ”En trevlig turnering att ha i kalendern…” Aningen ovärdig beskrivning.

I övrigt har jag faktiskt svårt att se gårdagens förlust som något jättenegativt. Mer som en axelryckning. Federer har faktiskt inte så hög lägstanivå att han kan besegra en spelare som Nishikori trots att han underpresterar.

Inte speciellt konstigt att man tappar i lägstanivå i takt med att man blir äldre, och gamle Roger är trots allt snart 31. Högstanivån är däremot intakt, det är jag övertygad om. Inte minst för att han visade prov på det vid åtskilliga tillfällen under förra säsongen.

Så, summa summarum: Hans svajiga säsongsinledning i allmänhet och gårdagens förlust i synnerhet ska inte användas som måttstock för Federers nuvarande konkurrenskraft. Att hans bantade schema skulle innebära stort poängtapp (mister återigen positionen som världstvåa på måndag och kommer bara ha knappt 800 poäng till godo framför fyran David Ferrer) var helt väntat. Likaså att det skulle gå trögt under grussäsongen.

Vi hörs igen efter Franska öppna och inför Wimbledon. Då kan vi på allvar börja diskutera huruvida Federer gjort sitt eller inte.

Det vore onekligen tacksamt att inleda den här texten med något raljant om att båda ”bröderna” Federer (originalet Roger och kopian Grigor Dimitrov) är utslagna, men sådana fånigheter ska vi inte ägna oss åt.

I stället kan vi börja med att lite torrt konstatera att Federer d.ä. inte var på sitt bästa spelhumör i dag.

Kei Nishikori gjorde visserligen en riktigt bra match, men exceptionellt bra? Nej.

Efter att ha tappat första set gasade världstvåan på ordentligt i andra och såg ut att gå mot en i så fall inte speciellt oväntad vändning.

Men efter urladdningen i det setet, som slutade 6-1 i schweizaren, rasade korthuset ihop fullständigt och 23-årige Nishikori kunde säkra turneringens näst största skräll efter 6-2 i skiljeset.

Det är visserligen ingen skam alls att förlora mot framtidslöftet, men setsiffrorna 6-4, 1-6, 6-2 är inget smickrande facit för Federer.

Nåväl, mer om Federers ”magplask” i ett separat inlägg. Kan väl lite avslutningsvis säga att intervjun efter matchen var ganska smärtsam att titta på.

Så låt oss nu i stället glädjas över ynglingarnas framgångar här i Madrid. Nishikori möter Pablo Andújar (som gick vidare efter att Daniel Gimeno-Traver tvingats bryta matchen vid ställning 6-4 till Andújar) och borde därför rimligtvis ta sig till semifinal – karriärens andra semi i Masters-sammanhang, i så fall.

Ja, det måste ändå vara ganska safe att säga att Kei är klar för semi nu. För ska han följa upp en seger över Federer med en förlust mot Andújar? Det skulle kännas konstigt.

* * *

Dagens två klart bästa matcher spelades mellan Tommy Haas och David Ferrer samt Stanislas Wawrinka och Grigor Dimitrov.

Åttondelen mellan Haas och Ferrer påminde till viss del om deras semifinal i Miami, med den väsentliga skillnaden att båda var på tårna från start (Ferrer var som bekant ovanligt platt i första set i Miami).

Framför allt var Ferrer aggressivare än vanligt på grus. Vilket inte är så konstigt med tanke på underlaget. En nödvändig justering, särskilt mot en offensiv spelare som Haas.

Båda höll serve utan större problem i första set, tills Ferrer gjorde sitt dittills klart bästa returgame vid ställning 6-5. Ganska typiskt Ferrer, det där – att bärga breaken i de bästa lägena. Liksom den där ettriga kämpaglöden, som gör att han vänder underlägen på löpande band.

I det avseendet blev Madrid en repris av Miami. Efter att Haas kvitterat matchen i andra set fixade han nämligen ett servegenombrott i mitten av skiljeset.

Trots det kändes det aldrig som att segern var säkrad för tysken. Ferrer gnetade i vanlig ordning och klamrade sig fast i matchen, och när Haas sedan tappade 40-15 i egen serve vid ställning 4-2 gick resten av bara farten för spanjoren – och 4-2 för Haas blev 6-4 till Ferrer.

Det är så stressande att möta Ferrer, särskilt för Haas som väldigt gärna vill gå för clean winners. Det kan han inte göra i lika hög utsträckning som han är van vid och tvingas lita till variation och bollsäkerhet.

Det är inte direkt som att han lider brist på något av det, men det är svårt att tvingas lämna sin comfort zone och inte kunna spela ut på det sätt man egentligen vill. Måste dessutom ha varit frustrerande att Ferrer överlag lyckades bättre i sina offensiva ruscher än Haas. Där ska det ju normalt vara omvända roller.

Kändes ofta som att Ferrers slag satt som smäck och att han bara kunde strössla ut dem lite som han ville över banan. Med tanke på att Ferrer spelade så bra var det en grym arbetsinsats av Haas. Verkligen makalöst att han fortfarande håller så hög klass.

* * *

Dimitrov gjorde återigen en fantastisk insats. I första set var han den klart bättre spelaren och bjöd verkligen inte Wawrinka på någonting. 6-3 var nästan i lägsta laget, eftersom han typ gav bort ett eget servegame efter att ha brutit Wawrinka tidigt i matchen.

Även i andra set hade Dimitrov övertaget. I flera av Wawrinkas servegame kändes det nästan som att han servade för att hålla sig kvar i matchen. Här blev ett gäng räddade breakbollar i ett av matchens längsta game som blev avgörande för Wawrinka. I nästkommande game spelade Dimitrov på tok för svårt och aggressivt och blev bruten.

I tredje set vek Dimitrov ner sig totalt och Wawrinka kunde säkra en kvartsfinalplats efter övertygande 6-1.

Starkt av schweizaren att behålla lugnet och tålamodet. Det gäller ju ofta att bara vänta ut Dimitrov, som ofta går ut stenhårt. Dels kommer dipparna så småningom (särskilt i viktiga lägen) och dels vet ju Wawrinka att han har en extraväxel att lägga i när stunden så kräver.

Precis så var det i den här matchen: Dimitrov maxade och såg ibland helt överlägsen ut, men det kändes hela tiden som att Wawrinka hade mer att ge. Och i takt med att Wawrinka höjde sig så dippade Dimitrov.

I övrigt var det intressant hur schweizaren hela tiden höll sig till sin spelidé. Det hade inte varit direkt konstigt om han börjat darra lite och försökt spela ett helt annat spel, och det hade mycket väl kunnat vara en bra idé att dra ner tempot lite (minns hur många dueller Djokovic vann när han tog lite fart ur bollen).

Tack vare Wawrinkas tålamod (okej, han surnade till på både publik och domare emellanåt, men det verkade bara tagga honom) bjöds vi därför på offensiv och väldigt välspelad tennis. Det var egentligen först i i tredje set som de enkla missarna började hagla, men under hela första och andra set hade båda kombattanterna fler winners än oprovocerade misstag (blev till slut totalt 27/31 för Wawrinka och 24/33 för Dimitrov).

Ingen direkt överdrift att påstå att 21-årige bulgaren åker ur turneringen med flaggan i topp. Han gjorde faktiskt inga direkta fel i dagens åttondelsfinal och marginalerna var tillräckligt små för att han med lite mer flax hade kunnat vinna det här.

Att han inte riktigt gav sig själv chansen i tredje set var väl kanske lite smolk i bägaren, men så mycket som han vuxit under säsongen i allmänhet och i Monte Carlo/Madrid i synnerhet… Det är väldigt imponerande. Stor eloge till svenska Good to Great!

* * *

Rafael Nadal körde över Mikhail Juzjnyj i raka set: 6-2, 6-3. Den av toppspelarna som hittills haft absolut minst bekymmer med underlaget, tillsammans med Ferrer.

Svårt att i nuläget inte se världsfemman som solklar favorit till titeln.

* * *

Kevin Anderson blev ingen lätt match för Tomás Berdych, men världssexan behövde ändå bara två set för att säkra kvartsfinalplatsen: 7-6(5), 7-5.

* * *

Även Fernando Verdasco stretade emot bra mot Jo-Wilfried Tsonga och vann till och med första set. Blev till slut 4-6, 6-3, 6-2 till världsåttan. Han har verkligen inte övertygat hittills, Tsonga. Måste verkligen höja sig ett antal snäpp mot Wawrinka i kvarten.

* * *

Matchen mellan Andy Murray och Gilles Simon pågår i skrivande stund. Kan säga som så att jag knappt minns när Murray gjorde en så slätstruken insats i en match som i första set.

Visst, han är ofta underlägsen mot mer namnkunniga spelare på grus, men att bli så utspelad mot Gilles Simon… Nej, det är verkligen under all kritik. Först i underläge 2-6, 0-2 vaknade skotten till liv och kämpade till sig en kvittering efter några murrayiskt magiska kontringar – och ett tio minuter långt game, bland annat.

Trots att Murray höjt sig rejäl efter den katastrofala inledningen så har den här åttondelsfinalen överlag hittills varit mer sövande än rohypnol.

Murray borde dock rimligtvis vinna det här nu, trots tappat break och 3-0-ledning (4-3 nu).

Vilket ger följande kvartsfinalfält:

Wawrinka-Tsonga
Murray-Berdych
Nadal-Ferrer
Nishikori-Andújar

Ett riktigt trevligt sådant, alltså.

Vågar man redan nu gissa på Wawrinka-Berdych och Nadal-Nishikori i semifinalerna?

Ja, tveklöst. Känns som lågoddsaren.

* * *

På damsidan blev det idel tvåsetssegrar. Ekaterina Makarova följde upp sin skrällseger över Victoria Azarenka med att köra över Marion Bartoli: 6-3, 6-2.

Riktigt kul att se comebackande Kaia Kanepi i så bra form. Har ju redan slagit ut den på underlaget så namnkunniga Carla Suarez-Navarro och slog i dag Daniela Hantuchova enkelt: 6-3, 6-4.

Även Sara Errani ångar vidare, efter 7-5, 6-3-seger över amerikanska Varvara Lepchenko. Väldigt väntad utgång med tanke på att 27-rankade Lepchenko gått kräftgång hela säsongsinledningen.

Favoriterna Serena Williams och Maria Sjarapova vidare utan större bekymmer, efter segrar över Maria Kirilenko (6-3, 6-1) respektive Sabine Lisicki (6-2, 7-5).

* * *

Alla dagens resultat:

Grussäsongen är i full gång och det har knappt hunnit bli ny månad innan säsongens andra Master på underlaget står för dörren. På herrsidan har Juan Martín del Potro tyvärr tvingats dra sig ur på grund av sjukdom, men annars bjuder Madrid Masters som vanligt på ett stjärnspäckat startfält.

Låt oss i vanlig ordning gå igenom lottningen:

HERRAR

ÖVRE HALVAN

Av bekvämlighetsskäl är ju bilden ovan som ni ser ett fullständigt turneringsträd – med sidor på den horisontala i stället för vertikala axeln – men av gammal vana väljer jag att skriva ”övre halvan” (vilket är den korrekta benämningen när trädet presenteras som det gör här) i stället för ”vänstra halvan” eller något annat konstigt. Ni förstår säkert.

Nåväl.

Som av en ren slump har rivalerna Novak Djokovic och Rafael Nadal hamnat på varsin halva. Dessutom har världstvåan Roger Federer återigen fått den stora nitlotten (Nadal, alltså), medan Djokovic fått den på underlaget klart svagare Andy Murray.

Ska bli väldigt intressant att se hur lotten faller i Rom.

Djokovic har hur som helst fått den knepigaste lottningen av toppspelarna. Redan i första omgången kan han möta framtidslöftet Grigor Dimitrov. En match han med största säkerhet vinner, men om bulgaren kan ställa till besvär för Nadal i Monte Carlo kan han sannolikt göra det mot Djokovic i Madrid.

Största bekymret för världsettan är dock Stanislas Wawrinka, som han kan (och lär) stöta på redan i tredje omgången. Att Wawrinka skulle förlora mot Marius Copil eller Martin Klizan/Santiago Giraldo känns knappast troligt, om nu schweizaren inte är sliten efter de senaste veckornas spelschema.

En match mellan Djokovic och Wawrinka har åtminstone på papperet potential att bli en av turneringens bästa. Wawrinka har tveklöst kapaciteten att ställa till med en skräll, men spontant känns det som ett överkomligt hot för Djokovic. Jag misstänker att serben kommer lägga sig på en ganska hög nivå direkt för att snabbt hitta sin spelrytm – och på så vis vara både väl förberedd och mentalt/fysiskt fräsch inför en eventuell final mot Nadal.

Wawrinka känns faktiskt som det enda riktiga hotet mot Djokovic på vägen mot final. Jo-Wilfried Tsonga kan så klart störa honom i kvartsfinalen, men inte mer. Milos Raonic? Inte alls omöjligt att han tar sig till kvartsfinal, varken Nikolaj Davydenko i första omgången eller Fernando Verdasco i andra är direkt skräckinjagande spelare (Verdasco visserligen generellt en bättre grusspelare, men har verkligen varit under isen den senaste tiden). Mot Djokovic har dock 22-åringen inte mycket att sätta emot.

Sett till lottningen borde Tomás Berdych stå för motståndet i semifinalen. Sam Querrey/Jerzy Janowicz i öppningsmatchen borde inte innebära några större problem, därefter troligen Juan Mónaco. Eller kanske Kevin Anderson. Janko Tipsarevic? Nja. Tuff lottning för honom – möter Mónaco redan i första omgången. Åker förmodligen ut direkt.

Andy Murray borde rimligtvis kunna kämpa sig fram till en kvartsfinal, men han kan lika gärna ryka mot Jeremy Chardy i åttondelen (om nu inte otroligt formsvage Gilles Simon slår Chardy i andra omgången – då känns Murrays kvartsfinalplats relativt säkrad).

Noterar för övrigt att Horacio Zeballos återigen förlorat en match i första omgången, den här gången alltså mot Jeremy Chardy.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Stanislas Wawrinka, Milos Raonic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Jeremy Chardy.

* * *

NEDRE HALVAN:

Nadal verkar trivas ypperligt i Madrid i år och är nog gladast av alla över att fjolårets blåa (och snabba/halkiga) smurfgrus är ett minne blott.

Och lottningen? Tja, den ser helt okej ut. Mot Benoit Paire/Joao Souza i öppningsmatchen handlar det mest om hur få game han tappar och Nicolás Almagro – som sannolikt står för motståndet i åttondelsfinalen – kan han typ inte förlora mot, vilket uppvisningen i Barcelona är ett bra kvitto på.

I den här sektionen ska det bli mest intressant att se vad Tommy Haas och jokern Tommy Robredo kan ställa till med nu när David Ferrer är så pass mycket ur gängorna (okej, en final i Portugal är knappast att betrakta som dåligt, men han har verkligen inte varit i sitt livs form de senaste veckorna).

Att världsfyran skulle förlora mot Denis Istomin/Xavier Malisse i öppningsmatchen känns i princip helt uteslutet, men redan i åttondelsfinalen kan han alltså möta Haas, Robredo, Marcos Baghdatis eller Andreas Seppi. Av de fyra är Robredo och Seppi mest namnkunniga på grus, men Haas den generellt starkaste spelaren.

Om inte Haas får soppatorsk nu efter en intensiv vecka i München tror jag att han har störst potential att skrälla mot Ferrer, tätt följd av Robredo. Tror därför att det blir någon av dessa herrar som ställs mot spanjoren i åttondelen.

Ser helst Haas i en kvartsfinal mot Nadal, faktiskt. Vore intressant att se hur han skulle hantera gruskungen i Spanien – på grus.

I sektionen under har Roger Federer en till synes enkel resa mot kvartsfinal. Nu har vi som bekant inte sett världstvåan på en tennisbana sedan Indian Wells way back in mars, men ingen av de spelare han kan ställas emot i de första omgångarna utgör några hot mot schweizaren på grus.

Av dessa är Kei Nishikori tveklöst den med störst kapacitet, men han är inte alls lika bra på grus som på hardcourt och gräs. Skulle inte förvåna mig om Jürgen Melzer eller Marcel Granollers står för motståndet i åttondelsfinalen.

I kvarten borde rimligtvis världsnian Richard Gasquet stå på andra sidan nätet. Han är en kompetent grusspelare och dessutom i bra form.

I övrigt kan noteras att wildcard Pablo Andújar slog Marin Cilic redan i första omgången. Oväntat, måste sägas. Har man väl fått en sådan seger under bältet rullar det lätt på och som wildcard har man absolut ingenting alls att förlora, så inte alls omöjligt att han tillryggalägger fler skrällar innan han åker på en tvärnit (mot Federer?). Kan dessutom bli en intressant första omgång mellan Guillermo Garcia-Lopez och John Isner.

Men ja, svårt att inte hålla Gasquet som favorit till kvartsfinalen mot Federer. Och då borde Federer ha hunnit bli varm i kläderna.

De går vidare till semifinal: Rafael Nadal, Roger Federer.
Skrällvarning: Tommy Haas, Tommy Robredo.
Bubblare: Pablo Andújar, Richard Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Djokovic slår Berdych.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

En eventuell final mellan Nadal och Djokovic kan verkligen gå precis hur som helst, så det där är egentligen en ren gissning. Svårt att spekulera innan man sett mer av båda under turneringens gång, så små är marginalerna.

Tyckte ändå att Nadal höjde sig ytterligare en nivå i Barcelona efter det svidande nederlaget i Monte Carlo. Förväntar mig en betydligt jämnare finaldrabbning den här gången.

* * *

Får återkomma med damernas lottning under morgondagen.

Turerna kring Roger Federers medverkan i Swiss Indoors i hemstaden Basel i höst har varit en följetong under säsongsinledningen – och än har parterna inte funnit en lösning.

Federer har spelat turneringen inte mindre än 13 gånger under sin karriär (och bärgat fem titlar), men hans kontrakt gick som bekant ut efter 2012 års upplaga av tävlingen.

Medan Federer hävdar att han gärna spelar utan kontrakt så menar arrangörerna bakom Swiss Indoors att världstvåan ännu inte är klar för turneringen.

– Det hela är väldigt enkelt: Vi gav honom ett erbjudande, som han tackade nej till. Vi har sedan gett honom ett andra bud, som han ännu inte svarat på. Normalt betalat vi inte sjusiffriga belopp [i startpengar], säger turneringsdirektören Roger Brennwald till schweiziska Tages Anzeiger.

Brennwald beskriver relationen mellan personerna bakom turneringen och Federer som frostig. Han menar att fixstjärnan hela tiden hänvisat till sin agent Tony Godsick och inte själv velat diskutera direkt med Brennwald.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag kan kontakta Djokovic och Murray när jag vill. Jag har pratat personligen med Nadal. Men med Federer är det omöjligt, säger han till tidningen.

I väntan på svar från Federer har man nyligen i stället valt att kontraktera Rafael Nadal till årets upplaga av tävlingen.

Vilket i sig är väldigt goda nyheter, förstås, eftersom det ger oss åtminstone ett hum om Nadals planer för höstens hardcourt-säsong.

Men visst vore det på sin plats med ett slutgiltigt svar från Federer. Helst då ett positivt sådant. De båda rivalerna har inte funnits i startfältet tillsammans i Basel sedan 2003, då Nadal förlorade i första omgången mot landsmannen Feliciano Lopez.

Sist Nadal medverkade i turneringen var året därpå, 2004, då han återigen förlorade i första omgången (den gången mot Rainer Schüttler). På den tiden spelades turneringen på carpet.

Federer har vunnit titeln fem gånger (2006-2008, 2010-2011) och förlorat fyra finaler (2000-2001, 2009, 2012).

Förutom Nadal – och eventuellt Federer – är även regerande mästaren Juan Martín del Potro klar för årets upplaga av Swiss Indoors.