Så var den första OS-dagen plötsligt överstökad. Passade på att följa Sveriges 0-0-match mot Japan i damfotbollen och Henri Hurskainens förlustmatch mot Kevin Cordon från Guatemala i badminton innan det var dags för dagens höjdpunkt: Roger Federer mot Alejandro Falla.

Förresten en otroligt irriterande spelare, den där Cordon. Skrek som en galning i princip efter varje vunnen poäng. Jag hade blivit fullkomligt vansinnig om jag varit Hurskainen.

Hur som helst – låt oss komma till saken.

Under dagen bjöds vi rätt omgånde på turneringens första stora skräll, när 75-rankade Steve Darcis slog ut sjätteseedade Tomás Berdych: 6-4, 6-4. Inte överdrivet oväntat att just Berdych ryker tidigt. Han har varit ett vandrande frågetecken sedan finalförlusten mot Federer i Madrid i maj. Känns som att han har förlorat precis all pondus och vinnarmentalitet ute på banan sedan dess. Märkligt.

Även Federer, tror det eller ej, svajade i sin öppningsmatch. Efter ett övertygande första set (6-3) där världsettan gick ut hårt och självsäkert drog han ner ordentligt på tempot i andra set. Efter tre missade matchbollar i Fallas serve vid ställning 5-3 tappade han fyra raka game – och plötsligt hade colombianen, som dittills inte haft en tillstymmelse till realistisk chans att faktiskt vända på skutan, tvingat fram ett skiljeset.

Där tog dock Federer kommandot omgående och kunde, trots tappad 2-0-ledning och lite schweizisk nervositet, kriga till sig segern med 6-3.

Det konstiga med den här matchen är att det kändes som att Federer var sin egen största fiende, inte Falla. Det andra setet bjöd han verkligen bort med sina 14 oprovocerade misstag. Faktum är att Falla bara slog fem winners – att jämföra med Federers 15. De siffrorna visar med all önskvärd tydlighet att världsettan gjorde detta betydligt svårare för sig än nödvändigt. Hade han för bråttom att stänga matchen och lät tankarna flyta iväg åt annat håll, typ nästa match?

I tredje set såg han stundtals passiv och osäker ut, innan han lyckades utnyttja nervositeten som började smyga sig in under skinnet på Falla.

Falla har ställt till det mot Federer förut (Wimbledon 2010, då colombianen tog ledningen med 2-0 i set), men i den här matchen var det snarare Federer som lade krokben på sig själv.

Det där måste han verkligen komma tillrätta med inför nästa match, då han möter Julien Benneteau. Benneteau var som bekant nära att skrälla ordentligt mot just Federer i årets Wimbledon, då han tog ledningen med 2-0 i set i tredje omgången. Några sådana kollapser har han inte råd med här i OS.

Ingenting vi ska behöva oroa oss över, dock. Det är ett ganska typiskt Federer-beteende att blanda och ge i de tidiga matcherna, innan han börjar hitta sin matchrytm ordentligt. Att han dessutom på typiskt Federer-manér höll huvudet kallt när matchvinden vände åt Fallas håll bådar gott.

* * *

Förbannelsen lever tyvärr vidare för Sofia Arvidsson. Hon kom inte närmare än ett tiebreak mot 2008 års OS-bronsmedaljör Vera Zvonareva: 7-6(4), 6-4.

Riktigt tråkigt förstås, både för Sofia och för oss tv-tittare.

* * *

Serena Williams var helt omutlig i sin första match i London-OS: 6-3, 6-1 mot forna världsettan Jelena Jankovic.

Styrkebesked från världsfyran, så klart. Nu hoppas vi att den vinnande formen håller i sig.

* * *

John Isner behövde BARA ETT tiebreak mot Olivier Rochus: 7-6(1), 6-4. Alla David och Goliat-jämförelser kan vi lämna därhän och konstatera att det inte var en särskilt oväntad utgång.

Isner lär dessutom segla vidare enkelt till åttondelsfinalen, eftersom han i nästa omgång möter den inte alltför skräckinjagande 70-rankade tunisiern Malek Jaziri. Jaziri har, efter sin seger över 68-rankade Yen-Hsun Lu (7-6, 4-6, 6-3), 3-7 i matchfacit den här säsongen och ska ju rimligtvis under inga som helst omständigheter rå på monsterservaren Isner.

Man ska dock aldrig ta någonting för givet när det gäller den reslige amerikanen.

* * *

Världsåttan Janko Tipsarevic slog veteranen David Nalbandian 6-3, 6-4. Helt enligt planen. Inga konstigheter alls.

* * *

Daniela Hantuchová ”skrällde” mot Li Na: 6-2, 3-6, 6-3. Jag skriver ”skrällde” eftersom det typ alltid är en skräll när en oseedad spelare slår en topp 10-spelare.

Nu är visserligen inte forna världstrean Hantuchová vilken 33-rankad oseedad spelare som helst, men var det någon som på allvar trodde att Li Na skulle ha någonting att komma med i detta OS, efter sin ihärdiga formsvacka efter finalförlusten mot Maria Sjarapova i Italian Open?

Jag gjorde inte det, i alla fall.

* * *

Juan Martín del Potro gick ut riktigt hårt mot Ivan Dodig – och sluggade hem segern med övertygande setsiffrorna 6-4, 6-1. Vore ju kul om ”Delpo” kunde få några sköna segrar i bagaget här i OS och bättra på sitt facit på gräs.

* * *

Ynglingen Ryan Harrison föll i sin öppningsmatch mot Santiago Giraldo: 5-7, 3-6. Nog för att han bara var här för att watch and learn, men visst hade det varit kul om han hade kunnat vinna en eller två matcher åtminstone.

* * *

… och landsmannen Donald Young inkasserade mycket riktigt sin 15:e raka förlust, mot italienaren Andreas Seppi: 4-6, 4-6. OS-turneringens (kanske till och med säsongens) mest förutsägbara match.

* * *

Samantha Stosur och Tamira Paszek är redan utslagna, efter förluster mot Carla Suarez Navarro (6-3, 5-7, 8-10) respektive Alize Cornet (6-7, 4-6).

Så kan det gå.

* * *

Danska Caroline Wozniacki vände underläge med 1-0 i set och vann slutligen över hemmafavoriten Anne Keothavong: 4-6, 6-3, 6-2. En arbetsseger för fjolårets världsetta, som kämpar för att hitta tillbaka till sin vinnande form.

* * *

Grigor Dimitrov fick kriga för sin seger, men vann slutligen öppningsmatchen mot Lukas Kubot med 6-3, 7-6(4). Möter Gilles Simon, som slog Michail Kukusjkin (6-4, 6-2), i nästa omgång.

* * *

Denis Istomin slog Fernando Verdasco! 6-4, 7-6(9) blev setsiffrorna. Kul för Istomin, som gjorde en fin insats i Wimbledon (förlust i åttondelsfinalen mot Mikhail Youzhny).

* * *

Alla dagens resultat:

Alla väntade sig att världsettan Roger Federer skulle bli Schweiz fanbärare i öppningsceremonin i London-OS.

Federer blev också mycket riktigt tillfrågad av Schweiz olympiska kommitté – men valde att överlåta det ärorika uppdraget till kollegan Stanislas Wawrinka.

– Jag är stolt över att bära den schweiziska flaggan. Det påminner mig om det fantastiska ögonblicket när jag fick guldmedaljen i Peking med Roger Federer, säger 26-rankade Wawrinka enligt Sports Illustrated.

”Jag är väldigt glad och stolt! Jag är nu redo att delta i både singeln och dubbeln, jag kan knappt bärga mig! Tack för ert fantastiska stöd!”, skriver han på sin officiella Facebook-sida.

Så här förklarar Roger Federer, som var fanbärare för Schweiz i Peking 2008, sitt val att låta någon annan bära flaggan:

– Jag kände att det var viktigt att ge någon annan en chans. Jag sa att de borde välja någon annan och valde då min partner Stan, och jag tror att det är en stor ära för honom för jag hade inte vunnit OS-guldet utan honom och alla vet det. Därför tycker jag att de valde rätt person.

Stanislas Wawrinka och Roger Federer vann OS-guld i Peking 2008 efter finalseger över svenska dubbelparet Simon Aspelin och Thomas Johansson med setsiffrorna 6-3, 6-4, 6-7(4), 6-3.

Givet världstrean Rafael Nadals frånvaro och turneringens skrällvänliga format (på Wimbledons gräs i bäst av tre set i alla omgångar utom finalen) vågar jag påstå att det här var årets hittills mest spännande lottning på förhand.

Så, låt oss nu i vanlig ordning gå igenom och analysera alltihop steg för steg:

FÖRSTA SEKTIONEN

Världsettan Roger Federer är tveklöst den av spelarna i toppkvartetten som dragit vinstlotten. Ingen av spelarna i de tre första omgångarna ska normalt sett rå på honom (trots att Frankrikes Julien Benneteau ledde med 2-0 i set i tredje omgången av Wimbledon). Federer har överlägsna 32-1 i matchfacit mot de sju spelarna i sektionens övre halva – enda förlusten kom mot just Benneteau i Paris 2009. Att Federer inte går vidare till kvartsfinal är således lika troligt som att Barcelonas trollkarl Leo Messi skriver kontrakt med IK Oddevold inför nästa säsong. Även den undre halvan av denna sektion är lite ljummen. Världselvan John Isner och världsåttan Janko Tipsarevic borde mötas i åttondelsfinalen. Har svårt att se någon av de andra spelarna som egentliga hot, möjligtvis bortsett från David Nalbandian. I en eventuell åttondel mellan Tipsarevic och Isner har amerikanen rimligtvis fördel – om inte annat så tack vare sin enormt tunga serve. Å andra sidan vet man aldrig vilket spelhumör Isner är på när det vankas matcher i Europa…
Fotnot: Monsterservaren Ivo Karlovic är skadad och ersätts av Tysklands Philipp Petzschner.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Janko Tipsarevic.
Bubblare: John Isner.

ANDRA SEKTIONEN

Till att börja med: Tyske Philipp Kohlschreiber är vidare till semifinal i den österrikiska 250-turneringen i Kitzbühel. Går han vidare till final är det ytterst tveksamt om han ens får spela OS, eftersom det kan strida mot ATP:s regler om överlappande turneringar. Hur som helst. En väldigt intressant sektion, det här. David Ferrer har en grym säsong bakom sig och efter uppvisningen i Wimbledon borde han inte ha några större problem att ta sig till kvartsfinalen. Frågan är bara vem han möter där? Juan Martín del Potro har haft sviktande form sedan titeln i Estoril och efterföljande semifinal i Madrid (förlust mot Tomáz Berdych). Gilles Simon ser jag inte som något överdrivet stort hot. Grigor Dimitrov har förvisso visat god form och förbättrat självförtroende på sistone, men kan han fälla någon av de tyngre pjäserna i en OS-turnering? Tveksamt. Vill dock höja ett varningens finger för japanen Kei Nishikori, som gjort riktigt bra ifrån sig efter skadan som stoppade honom från spel i två månader och kan bli gruset i Ferrers maskineri. Det enda någorlunda självklara i den här sektionen måste ändå vara att amerikanen Donald Young inkasserar sin inte alltför smickrande 15:e raka förlust. Har svårt att se honom slå Andreas Seppi, som svarat för sin bästa säsong någonsin i år.

Han går vidare till semifinal: David Ferrer.
Skrällvarning: Kei Nishikori.
Bubblare: Grigor Dimitrov.

TREDJE SEKTIONEN

Förlusten mot Roger Federer i Wimbledon-finalen må ha varit svidande tung, men den lär ändå ha gett Andy Murray ett ordentligt stärkt självförtroende. Världsfyran var, tillsammans med David Ferrer, den som imponerade mest under hela turneringen (givet att de inte har samma höga förväntningar som topptrion). Murray kan mycket väl gå hela vägen till final även i OS – om han tar sig förbi Tomáz Berdych i kvartsfinalen. Det är nämligen rimligtvis de två som borde mötas där, om man tittar på lottningen. Berdych åkte visserligen på en chockförlust i första omgången av Wimbledon (mot Ernests Gulbis) och har varit lite under isen sedan finalförlusten mot Federer i Madrid, men har haft gott om tid på sig att förbereda sig inför det här. Med sitt tunga spel tillhör han dessutom den grupp sluggers som i OS borde kunna ”do some damage” för att låna ett slitet amerikanskt tennisbegrepp. Annars? Ryan Harrison har visat god form, men är fortfarande här mer för att lära än för att ställa till problem för eliten. Nicolas Almagro har även han höjt sitt spel den här säsongen men är alldeles för svag på gräs. Richard Gasquet har (fortfarande) talangen men inte attityden. Marcos Baghdatis kan visserligen bli farlig, men Murray har det psykologiska övertaget efter arbetssegern i Wimbledon (7-5, 3-6, 7-5, 6-1).

Han går vidare till semifinal: Andy Murray.
Skrällvarning: Tomáz Berdych.
Bubblare: Marcos Baghdatis.

FJÄRDE SEKTIONEN

Oj. Novak Djokovic, som vann brons i Peking-OS 2008, har verkligen inte fått en enkel lottning. Fabio Fognini slår han enkelt, men redan i andra omgången kan han tvingas möta en formtoppad Andy Roddick. Efter sex raka förluster vann Roddick titeln i grästurneringen i Eastbourne i juni, tog sig till tredje omgången i Wimbledon (förlust mot David Ferrer) och vann så sent som i förra veckan säsongens andra titel i Atlanta – bland annat efter seger över landsmannen John Isner. Tar han sig förbi Roddick kan han sedan stöta på formstarka Marin Cilic, nye världstian Juan Mónaco, mammutservaren Milos Raonic eller världssexan och Wimbledon-semifinalisten Jo-Wilfried Tsonga. Av de tror jag faktiskt att Raonic kan bli den riktigt stora mardrömsmotståndaren, eftersom det förmodade varma vädret gör spelet snabbare – vilket gynnar Raonic med sin snudd på otagbara serve och tunga spel. Det blir en riktigt kringelkrokig väg för Djokovic mot semifinalen, alltså.

Han går till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Milos Raonic, Andy Roddick.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.

SEMIFINALERNA: Federer slår Ferrer, Djokovic slår Murray.
BRONSMATCHEN: Murray slår Ferrer.
FINALEN: Federer slår Djokovic.

* * *

Tycker helt enkelt att det momentum Federer jobbat upp inför och efter Wimbledon i kombination med hans enkla/Djokovics tuffa lottning i mångt och mycket talar för meste mästaren. Även det snabbare spel som OS lär bjuda på gynnar Federer.

Vad som talar för Novak Djokovic? Att han i mina ögon fortfarande är den just nu bästa spelaren på touren, revanschlusten efter final- och semiförlusterna i Franska öppna och Wimbledon samt det faktum att serbiske världstvåan själv pekat ut OS som en av de turneringar han prioriterar högst den här säsongen.

* * *

Ska OS bli Milos Raonics stora genombrott, nu när inte Franska öppna eller Wimbledon blev det? Mja. Han är tveklöst en av dem som gynnas av formatet och de yttre omständigheterna, men förlusten mot kvalspelaren Benjamin Becker i grästurneringen Newport oroar. Har de höga förväntningarna fått honom att börja tvivla på sig själv?

Hoppas inte det.

* * *

Blir OS Andy Roddicks stora revansch efter den djupa formsvackan och fall from grace? Kan mycket väl bli det. Lottningen talar emot honom, men lyckas han sänka självaste Djokovic bevisar han onekligen att han har förmågan att slå precis vem som helst i den här turneringen.

Har dock lite svårt att förstå hur han resonerade när han valde att ställa upp i turneringen i Atlanta. Hemmaplan och god chans att ro hem en titel (vilket han också slutligen gjorde), visst. Men i en hardcourt-turnering i USA – veckan före OS i London? Inte den bästa av föreberedelser, kan tyckas.

Å andra sidan lär segern ha gett en välbehövlig injektion självförtroende, så det kanske går på ett ut.

* * *

John Isner. Vågar man hoppas att han tar sig förbi första omgången? Vore väl själva f-n annars. Lika bra att inte hoppas för mycket, dock. Det har man lärt sig av den reslige amerikanen, som på grund av sin ojämnhet borde tilldelas smeknamnet Gambit.

* * *

Håll utkik efter David Goffin och Martin Klizan. Två unga killar (21 respektive 23 år) som mycket väl kan vara framtidens toppspelare – tillsammans med Milos Raonic och, förhoppningsvis, Grigor Dimitrov.

Klizan spelar dock, liksom Kohlschreiber, i Kitzbühel och tog sig i dag vidare till semifinal. Vilket reser en del frågetecken även kring honom inför OS, alltså.

* * *

För övrigt saknar man ju Robin Söderling alldeles extra mycket just den här veckan.

* * *

Håll utkik i bloggen i morgon eller på lördag. Då kommer förhoppningsvis en liknande genomgång av damernas singelturnering, om ingenting oväntat skulle ske som hindrar mig.

Han är redan mest mästaren i Grand Slam-sammanhang med sina 17 titlar.

I dag slog han ännu ett rekord – och gick äntligen om Pete Sampras som spelaren med flest veckor totalt som världsetta.

Roger Federer klev upp på tronen som världens högst rankade spelare första gången den 2 februari 2004 och höll sig kvar där i otroliga 237 veckor på raken (innan rivalen Rafael Nadal puttade ner honom den 18 augusti 2008).

Efter segern i Wimbledon har Federer nu varit världsetta i totalt 287 veckor  – en vecka mer än idolen Pete Sampras.

Utöver det har schweizaren bärgat inte mindre än 75 ATP-titlar och spelat i 33 raka Grand Slam-kvartsfinaler.

Makalöst.

Federer i siffror:

22: Federer var 22 år och fem månader gammal när han för första gången blev världsetta den 2 februari 2004.
30: Vid åldern 30 år och elva månader slog han i dag rekordet för flest veckor totalt som världsetta.
237: Från 2 februari 2004 till augustt 2008 var Federer världsetta i 237 veckor på raken.
853: Federer har matchfacit 853-192 (81,6 i vinstprocent) under sin karriär.
75: ATP-titlar från 106 finaler (70,8 i vinstprocent) sedan första titelmatchen i Marseille 2000.
17: Grand Slam-titlar.
20: ATP World Tour Masters 1000-titlar
6: ATP World Tour Finals-segrar.

Usch, det blev en ganska tung finalbaksmälla för min del. Vaknade i morse med sprängande huvudvärk, som snabbt utvecklades till ett fullfjädrat migränanfall.

Nåväl.

Har noterat ett visst mått av upprördhet över den där teorin jag har om Roger Federers pensionering. Den går i grova drag ut på att han väljer att lägga racketen på hyllan efter säsongen nu när han blivit världsetta igen och således kommer att slå Pete Sampras rekord (286 veckor totalt som världsetta).

Det här med att han blivit världsetta igen, förresten… Det är ju helt fantastiskt och galet, på alla sätt. Både så oerhört rättvist och så fruktansvärt orättvist på samma gång. För ska vi vara helt ärliga så är han faktiskt inte den bäste spelaren på touren just nu – det är ingen mindre än Novak Djokovic. Överlag, alltså.

Att han är den störste råder det däremot ingen som helst tvekan om, vilket gör att det ändå känns så rättvist att han får sitta på tronen igen i någon månad eller så.

Men hur som helst.

Apropå hans pensionering: om detta vet vi väldigt lite. Ingen av oss kan med säkerhet säga att han gör det ena eller andra – vi kan bara spekulera och gissa.

Min teori bygger väldigt mycket på hans familjeliv. Jag har noterat att han snudd på klagar offentligt över sin familjesituation i intervjuer och andra sammanhang (som efter förlusten mot Djokovic i Rom). Att han tvingas spela många sena matcher är en källa till irritation hos nye världsettan, eftersom det så klart påverkar familjelivet.

Om Federer fått bestämma helt själv hade han säkert spelat till sisådär 35-40-årsåldern.

Men – han har fru och två barn. Han har uppnått alla sina stora mål som tennisspelare och är ungefär lika rik som Joakim von Anka. Han har ärligt talat inte överdrivet mycket mer att spela för.

Hur motiverar man då de långa resorna, träningspassen och allt som följer med att leva och verka på ATP-touren, när man har två treåringar hemmavid?

That’s all I’m saying. Han kan mycket väl spela vidare i många år framöver, och slutligen harva nere i rankningens källare, vinna en och annan 250-turnering och avveckla sig själv långsamt.

Eller så väljer han att kasta in handduken på sin absolut topp. Vilket är nu.

Ingen vet. Förutom Federer själv. Om ens han. Men spekulera kan man alltid.

Finns det en mer värdig vinnare av Wimbledon 2012 än Roger Federer?

Nej, givetvis inte.

Plockar man fram sin allra bästa tennis när det behövs som mest förtjänar man att vinna. Besegrar man regerande mästaren och världsettan Novak Djokovic i fyra set förtjänar man att vinna. Och jobbar man sig in i en final – där man har en hel arena emot sig – på det vis som Federer gjorde, ja då förtjänar man verkligen att vinna.

Det var på alla sätt en välspelad final. Trots Federers många oprovocerade misstag i matchens inledning. Andy Murray gick, som väntat, ut väldigt hårt och aggressivt, och fick också med sig det där viktiga första setet (hans första i en Grand Slam-final i karriären). Det kändes förvisso som att Federer inte riktigt hittat matchrytmen – men mycket av det berodde faktiskt på att Murray spelade ruggigt bra.

Med sin i det närmaste ogenomträngliga defensiv och spelsinne är han en väldigt tuff motståndare att möta, som med sin taktiska finess tvingar fram missar och osäkerhet hos sina kombattanter.

När Federer väl fick ordning på sin varierade repertoar och lärde sig läsa Murrays strategi tog han över matchen mer och mer. I tredje och fjärde set styrde han spelet helt och hållet – medan Murray ständigt tvingades försvara sig (med benen) från tempoväxlingar och giftiga omställningar.

Murray såg faktiskt, för ovanlighetens skull, sliten ut i det där viktiga fjärde setet, det som han var tvungen att vinna för att hålla liv i matchen.

Samtidigt såg Federer, med sin enorma erfarenhet, väldigt lugn och trygg ut. Trots motgångarna i början av matchen. Ett tecken på mental styrka, naturligtvis – men också ett bevis på spelmässig bredd. Det var faktiskt taktiskt som Federer vann den här finalen. Inte på grund av styrka. Tung offensiv. Tät defensiv. Stabil serve. Eller överlägsen fysik.

Utan tack vare en kombination av allt det där. Han satt helt enkelt på alla avgörande trumfkort – och spelade dem helt rätt.

Murray hade väldigt svårt att hitta svar på den variationen. Vilket inte är vanligt, då Murray ofta visat sig vara den spelare på touren som hanterar varierat spel allra bäst. Mycket tack vare sina defensiva och taktiska kvaliteter.

Finalen i sig kanske inte kvalar in särskilt högt på en lista över de bästa Grand Slam-finalerna genom tiderna, men det var en fröjd att se Federer bärga sin sjunde titel här på Centre Court. Särskilt som motståndet faktiskt var betydligt bättre än vad man kanske kunnat vänta sig av en spelare som aldrig vunnit ett set i en GS-final.

Vill ge en stor eloge till Andy Murray. Han kämpade hela vägen och gav inte upp, trots tappat självförtroende, fysisk trötthet och mental underlägsenhet. Han har gjort en fantastisk turneringen och gjorde på alla sätt en fantastisk final. Tycker att han spelade rätt, med hög press i egen serve, mer eftertänksam defensiv i Federers serve och offensiva ruscher i långa bolldueller.

Men det räckte helt enkelt inte mot en Roger Federer som inte bara jagade sin sjunde buckla, utan också positionen som världsetta.

Kungen har återvänt.

Mycket fokus ligger så klart redan på Andy Murray, som bär en hel nations hopp och drömmar på sina axlar.

Men beträffande själva matchen i sig handlar det allra mesta ändå om Roger Federer. Ytterst få ger Murray mer än en måttligt stor chans att ta hem första brittiska Wimbledon-titeln på 76 år.

Jag känner lite likadant. Det är helt otroligt mycket som ska klaffa för att Andy ”den evige förloraren” Murray ska bärga den här segern. Låt oss för skoj skull kolla lite närmare på vad som faktiskt talar för världsfyran:

1. Formen. Har Murray någonsin spelat så bra tennis som han gjort i den här turneringen? Ja, det har han – i enstaka matcher. Murray har hållit en väldigt hög nivå genom hela Wimbledon. Han har alla verktyg som krävs för att fixa sin första Grand Slam-buckla i sitt fjärde försök. Frågan är bara om han kommer att använda de rätt – och om det hjälper mot Federer.

2. Psyket. Nu sätter ni förmodligen lunchkaffet i vrångstrupen. Men ja, faktum är att Murray visat en betydligt mognare sida av sig själv hittills i turneringen. Demonerna har jagats undan och temperamentet har hållits under kontroll. Starkt av en person som är känd för att tappa huvudet i avgörande lägen.

3. Publiken. Det har pratats mycket om den enorma pressen från folket – men om man vänder på det så kommer det ju att sitta tusentals hemmafans på Center Courts läktare för att heja fram sin stjärna.

4. Revanschlusten. Murray har förlorat två Grand Slam-finaler mot Federer (US Open 2008 och Australiska öppna 2010). Lägg därtill en finalförlust mot Novak Djokovic i Melbourne förra året och du förstår hur sugen Murray är på att äntligen greja den där bucklan.

5. Rankingpoängen. Vid seger inkasserar britten 1,280 friska poäng och landar på totalt 8,260 – bara drygt 600 poäng efter världstrean Rafael Nadal (när nya rankingen släpps efter Wimbledon, alltså).

Det mesta i dessa punkter stämmer även in på finalkombattanten Roger Federer, med något annorlunda motiveringar. Och det som talar allra mest för Federer är att han har lite (förvisso marginellt, men ändå) mer att spela för – då han har chansen att slå Pete Sampras rekord som total världsetta.

Det är därför näst intill omöjligt att på förhand tippa något annat än seger för meste mästaren.

Men vad som helst kan faktiskt hända i tennisen.

Det har Wimbledon 2012 bevisat med råge.

Roger Federer slår hemmafavoriten Andy Murray i morgondagens Wimbledon-final – och vinner på så vis karriärens 17:e Grand Slam-titel.

I alla fall om man får tro Pete Sampras, som med sina 14 GS-titlar var tennisens meste mästare tills Federer slog hans rekord med en finalseger (över Andy Roddick) i just Wimbledon 2009.

– Jag har vant mig vid att Roger slår mina rekord. Jag har alltid känt så att om mina rekord ska slås, så hoppas jag att det är en person som han som gör det. Jag gillar hans sätt att spela, hans sätt att vara. En klasspelare. Och vi är vänner. Det kanske gör det hela lättare, att det är en person som jag genuint tycker om och ser som en vän, säger Sampras till nyhetsbyrån AP.

Pete Sampras, nu 40 år gammal, vann sin sista Grand Slam i US Open 2002 efter seger över rivalen Andre Agassi i fyra set.

– Alla vet vilken hjälte han är för mig och hur mycket jag beundrar vad han lyckats åstadkomma inom tennisen. Så jag är väldigt stolt över att få chansen att tangera Pete, sa Federer direkt efter semifinalsegern över titelförsvararen Novak Djokovic i går.

Pete Sampras spelade sju Wimbledon-finalen i sin karriär, och vann samtliga: 1993 till 1995 och 1997 till 2000.

– Det var inspirerande att se någon dominera spelet på det viset och slå Grand Slam-rekordet.

Andy Murray, som förlorat tre Grand Slam-finaler i raka set, spelar nu sin första final i Wimbledon någonsin – efter tre raka semifinalförluster.

– Roger är alltid favorit i Wimbledon. Det kommer han alltid att vara, i och med sin spelstil och sitt lugn. Det är något man behöver i en Wimbledon-final. Man måste spela enkelt. Det är en stor match. Det är vår Super Bowl. Andy har en chans. Men han tampas med en hel nations hopp och drömmar, säger Sampras.

Apropå det här med vem som är ”bäst”: Om tennisspelare var maskiner och inte människor så hade man säkert kunnat dra slutsatsen att ”en Novak Djokovic på topp” med lätthet skulle besegra ”en Roger Federer på topp” eller en Rafael Nadal dito.

Eller att Federer skulle göra slarvsylta av både ”Nole” och ”Rafa” om han varit fem år yngre.

Eller att ditt och datt och hepp och hopp.

Nu är ju, som tur är, tennisen en sport mellan spelare av kött och blod. På papperet kanske den ene är starkare än den andre på vissa underlag – men Nadal har bevisat att han kan slå Federer på gräs, Djokovic att han kan slå Nadal på grus, Federer att han kan slå Djokovic på hardcourt. Och så vidare.

Som exempel kan nämnas att det på papperet betydligt starkare Holland fick stryk av lilleputtlandet Danmark i herrarnas fotbolls-EM – och lyckades inte ta en enda poäng i sin grupp.

Det är helt enkelt en så ofantlig mängd faktorer att ta i beräkningarna under en match/turnering att det helt enkelt inte går att slå fast någonting med hundra procents säkerhet. Det är ju det som är tjusningen men sport, inte sant?

Den här debatten är således, som jag ser det, helt meningslös. Kan vi inte bara glädja oss åt att vi alla fått privilegiet att uppleva tre av sportens största utövare under en och samma generation?

Det var som (nästan valfri svordom).

Jag erkänner. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade det inte på känn. Visst, jag både trodde och visste att det kunde hända, jag var inte bombsäker på att Novak Djokovic skulle ta det, men likväl. 3-1 i set till Roger Federer i en Grand Slam-semifinal mot världsettan och rivalen.

Nej, det hade jag inte väntat mig. Helt enkelt.

Vad jag däremot hade väntat mig var att matchen i sig skulle variera i både tempo och kvalitet under resans gång. Att båda skulle gå ut starkt. Och att första set skulle bli väldigt viktigt.

Så blev det också. Federer bärgade det där första, snabba setet med 6-3 efter blott 24 minuter, Djokovic tog kontrollen i andra och med de längre bollduellerna kom också poängen.

6-3 till superserben.

Ganska mycket enligt planen.

Men därefter hände något. Federer klev fram mer, vågade mer, tog lite större risker, litade på sig själv och fortsatte spela stabilt i egen serve där Djokovic sviktade. Matchens hittills jämnaste set fixade Federer med 6-4. Helt rättvist.

Här trodde jag att Djokovic skulle tända till, förvandlas till den där skräckinjagande, gudomliga jätte han så ofta förvandlas till i svåra underlägen och dominera i vanlig ordning.

Men så blev det inte.

I stället blåste vinden åt Federers håll, medan marginalerna inte riktigt var på Djokovics sida. Federer utmanade och utnyttjade framgångsrikt luckorna i hans annars så täta försvar, och Djokovic blev mer och mer ängslig.

Han var inte sig lik, världsettan – därom borde vi icke tvista. Om det sedan berodde på att Federer lyckades vända på steken och krypa under skinnet på honom för en gångs skull eller för att han helt enkelt inte hittade sin matchrytm låter jag vara osagt, men faktum är att det såg ut som att Djokovic slutade tro på sig själv när Federer sprang ifrån till 3-0, 4-1 och 5-2.

Vilket så klart är väldigt synd. Om Djokovic fått med sig några övertygande, snygga poäng på samma sätt som i andra och tredje set hade den här matchen kunnat se annorlunda ut.

Viktigt att poängtera är dock att Federer gjorde det mesta rätt, såg avslappnad ut och spelade sitt spel utan att någonsin vika ner sig. Federer var helt enkelt den mentalt starkare av de båda i dag – trots att Djokovic många gånger faktiskt var den bättre spelaren. Efter andra set var jag nästan övertygad om att den där sedvanliga vändningen med efterföljande övertygande seger skulle komma.

Men den kom inte – och i samma veva visade Novak Djokovic att han faktiskt är en man av kött och blod. Att hålla så otroligt hög nivå som Djokovic i 99 matcher av 100 gör är ju närmast omänskligt. Det går bara inte. Någon gång måste man tappa garden efter ett antal jabbar och högerkrokar. I dag var en sådan dag.

Jag tycker att det är orättvist både mot Djokovic och Federer att hävda att det inte var Federer som vann matchen, utan Djokovic som förlorade den. Världsettan gjorde inte en dålig semifinal – det var helt enkelt världstrean som gjorde en bättre.