Jösses.

Vem hade väl kunnat ana att Wimbledons semifinaler skulle komma att bli så här intressanta? Visst, skrällarna hängde i luften redan inför turneringen, men att det nu står klart att det blir Andy Murray eller Jo-Wilfried Tsonga som spelar final på söndag… det är en smula crazy.

Än mer svindlande är det faktum att det kunde ha varit Philipp Kohlschreiber och David Ferrer som i morgon kämpat om platsen som en av turneringens två bästa spelare. Redan i kvartsfinalen var det alltså redan hundra procent säkert att minst en av årets finalister blir en debutant.

Det är otroligt kittlande – och väldigt viktigt för tennisen. De tre giganternas stora dominans i Grand Slam-sammanhang är visserligen ett kvitto på sportens höga kvalitet och topptrions smått omänskliga lägstanivå.

Men då och då krävs en redig skräll eller två för att hålla intresset uppe på lång sikt. Det blir helt enkelt alldeles för förutsägbart annars.

Det där känner ni redan till, så nog om det nu. Låt oss i stället ta en titt på morgondagens episka semifinaler:

* * *

Den mellan Novak Djokovic och Roger Federer känns faktiskt mer öppen än på länge. I årets Franska öppna-semifinal trodde jag faktiskt att Federer skulle lägga i den där extraväxeln som är helt nödvändig för att kunna besegra superserben.

Resultatet: magplask.

I Wimbledon har Federers resa till semifinalen sett ut ungefär som på Roland Garros: han får jobbet gjort, ofta utan att briljera, ser lite lätt nonchalant ut mellan varven och ger ibland (miljontals?) Fed-fans världen över hjärtattack med bedrövliga insatser (här i Wimbledon mot Julien Benneteau i tredje omgången).

Till skillnad från i Paris har han dock i London lyckats pricka in formen lagom till semin med övertygande segrar över Xavier Malisse i åttondelen (trots krånglande rygg) och Mikhail Youzhny i kvarten. Inga direkt svåra matcher, men ändå psykologiskt viktiga segrar inför mötet med Djokovic.

Världsettan är ändå den som imponerat allra mest av de båda. ”Nole” fick kämpa ordentligt mot en formtoppad Florian Mayer i kvarten. Trots det kändes det aldrig som att tysken ens var i närheten av att rubba honom och han tog hem matchen i tre raka: 6-4, 6-1, 6-4.

Det säger en hel del om Djokovics kapacitet.

Det som gör den här matchen betydligt mer spännande än vanligt är en jätteliten (observera den medvetet bildliga oxymoronen) detalj: de båda herrarna har aldrig mötts på gräs.

Gräs är som bekant ett väldigt märkligt underlag. Ett underlag som Federer historiskt varit mycket framgångsrik på. Och ett underlag som Djokovic visat sig behärska lika bra som alla andra underlag.

Sett till hur dessa båda giganter presterat hittills i turneringen finns det så enormt många saker som talar för Djokovic. Finns en hel del grejer som talar för Federer också, så klart – inte minst hans närmast bottenlösa register, vinnarskalle och oftast osvikliga killer instinct. Men det går inte att komma ifrån att Djokovic, just nu, helt enkelt är den spelmässigt bättre av de båda – Federers sagolika Wimbledon-facit till trots. Dessutom har det psykologiska övertag han byggt upp efter den där svidande semiförlusten i Franska öppna förra året blivit en elakt flinande demon med brinnande ögon och ett skräckinjagande bockskägg som Federer bara måste ta kål på innan han kan göra sig själv rättvisa.

Det är därför snudd på omöjligt för en logiskt resonerande och eftertänksam person som jag att inte hålla Djokovic som favorit i morgon.

Därmed inte sagt att Federer inte har en chans. En Federer på topp är alltid en Federer på topp – och en Federer på topp kan jaga undan nästan vilka demoner som helst.

Vilket han bevisade på Roland Garros för lite drygt ett år sedan.

* * *

Den mellan Andy Murray och Jo-Wilfried Tsonga är kanske inte riktigt lika gastkramande, men nog så intressant. Tsonga spelar sin andra Wimbledon-semifinal på raken – Murray sin fjärde. Murrays järnspöke Rafael Nadal flög all världens väg redan i andra omgången (tack vare en viss Lukas Rosol). Samtidigt ser nog inte Tsonga britten som ett lika tufft hinder som Djokovic förra året.

Trots att han borde göra det.

Tsonga har hittills glidit sig igenom turneringen utan att behöva imponera nämnvärt, och i de senaste två matcherna har han stundtals sett riktigt dålig ut. Frågan är om han lyckats vända den negativa trenden mot Mardy Fish i åttondelen om matchen inte blivit avbruten?

Well, we’ll never know.

Vad vi däremot vet är att Andy Murray sett helt otroligt stark ut. Han är tveklöst den spelare som imponerat allra mest och har faktiskt inte haft några formdippar alls under turneringens gång. Tvärtom har han följt upp starka insatser med ännu starkare insatser.

Det är onekligen på hemmaplan i Wimbledon som Murray är den spelare som han borde kunna vara året runt.

Personligen såg jag krigaren David Ferrer som det största hotet mot världsfyran. Att han kämpade sig förbi den ettrige spanjoren i fyra set – och på det sätt han gjorde det – är så klart ett styrkebesked utan dess like.

Tsonga kommer med största sannolikhet inte att göra det lätt för honom, med tunga grundslag och en stabil serve, men spelar Murray ens i närheten av så bra som i går så känns det givet att Storbritannien på söndag har en finalist i Wimbledon för första gången sedan hjulet uppfanns, typ.

* * *

Avslutar med lite sentimentalt dravel:

Min drömfinal: Federer mot Murray. Kvittar vem som vinner, en historisk händelse av gigantiska mått alldeles oavsett. Kanske väger det över en smula till Federers fördel, typ 51 procent.

Mitt tips: Djokovic mot Murray, med världsettan som segrare.

Det blir en semifinal mellan Novak Djokovic och Roger Federer. Känns på förhand nästan som den ”riktiga” finalen i den här turneringen. Okej, inte riktigt, men ni förstår säkert vilken otroligt rafflande semifinal det här kommer bli.

Det är i alla fall vad alla hoppas på.

Kommer den bli det? Beror på vem du frågar. Djokovic-anhängarna tror så klart på sedvanlig Djokovic-kross i raka set, Federer-dyrkarna tror att Federer upprepar bedriften från fjolårets Franska öppna.

Om man gör en snabb analys över deras respektive kvartsfinaler då? Jo, då ser det ut så här:

• Federer tog sig precis som väntat förbi Mikhail Youzhny. Världstrean dominerade matchen totalt och setsiffrorna blev slutligen 6-1, 6-2, 6-2. Youzhny passar dock Federer som handen i handsken och ryssen lyckades aldrig sätta någon större press på schweizaren. Trots att han inte alls gjorde en dålig match. Tvärtom. Han är helt enkelt inte tillräckligt bra. Imponerade Federer? Ja, stundtals – men inte alls hela matchen igenom. Missförstå mig rätt här. En sådan total utskåpning är så klart imponerande i sig, men rent spelmässigt var det här inte en högkvalitativ match. Youzhnys vapen är helt enkelt för trubbiga för att rå på Federer på den här nivån. Federer gjorde sitt jobb (visserligen med bravur) och glänste emellanåt, men Djokovic är som bekant en betydligt tuffare motståndare – där precis allt måste stämma nästan 110-procentigt för att kunna säkra en seger. Det som verkligen gladde mig i den här matchen var att Federer sprang på (och vann) riktigt svåra bollar, i stället för att – som han faktiskt gjort på sistone – bara släppa dem och fokusera på nästa duell. Inställningen var helt rätt, och så länge den är på topp finns chansen att Federer höjer sig den där extra nivån som krävs när man möter Djokovic.

• Djokovic hade en betydligt tuffare match mot Florian Mayer. Dels för att de yttre omständigheterna låg Djokovic i fatet (har hittills bara spelat under tak, nu var det en renodlad utomhusmatch) och dels för att Mayer spelade riktigt bra. Tempot i den här matchen var betydligt högre än mellan Federer och Youzhny, och Mayer lyckades ofta sätta Djokovic under riktigt svår press. Världsettan visade dock prov på sin enorma kapacitet och låg hela tiden ett steg före. Efter ett övertygande servegenombrott vid ställning 4-4 i tredje set bjussade superserben på tre breakbollar, men avstyrde samtliga så där lekande lätt som bara han kan. Vid första matchbollen dundrade han sedan in en rökare till servess. Onekligen ett mer signifikant styrkebesked inför semifinalen. 50 winners, sju ess, totalt 94-67 i poäng och endast ett servegenombrott mot sig (Federer släppte visserligen inte ett enda game i egen serve, men mot en spelare som inte försvarade sig lika bra som Mayer) talar sitt tydliga språk.

– Jag skulle älska att spela mot Djokovic. Jag tror inte att jag mött honom här i Wimbledon tidigare så det skulle bli en första trevlig match så klart, säger Federer direkt efter matchen (strax innan Djokovic dundrat in sin matchboll).

Det är så klart en sanning med modifikation. Nu om någonsin är världsettan en mardrömsmotståndare för Federer, med det psykologiska övertag han arbetat upp sedan förlusten på Roland Garros förra året.

Givet detta är det därför svårt att se hur Federer ska kunna rubba Djokovic. Därmed inte sagt att han inte har en chans, eller att det blir en ny utskåpning i raka set (som i Rom och Franska öppna). Måste helt enkelt smälta dagens kvartsfinaler, leta efter tecken i kaffesumpen och spå i magiska tarot-kort innan jag kan leverera ett fullvärdigt tips inför semifinalen.

Roger Federer kommer att vara i perfekt form lagom till mötet med Mikhail Youzhny i kvartsfinalen i morgon.

I alla fall om man får tro världstrean själv.

Federer tvingades ta en skadetimeout på grund av känningar i ryggen i åttondelen mot Xavier Malisse i går. Efter behandling och smärtstillande kom han tillbaka och utmanövrerade 75-rankade belgaren i fyra set.

– Ärligt talat, jag är inte särskilt orolig. Jag har haft problem med ryggen genom åren. Det försvinner lika snabbt som det kommer. Men jag måste givetvis vara uppmärksam nu. Jag har en och en halv dag, vilket är gott om tid, att arbeta med. Två nätter av god sömn och jag kommer vara hundraprocentig på onsdag. Jag är rätt säker på det, annars hade jag inte kunnat spela som jag gjorde, säger sexfaldige Wimbledon-mästaren.

Två skrällar på lika många dagar hade nästan varit för mycket för mitt stenhårt bultande tennishjärta.

Så, Roger Federer: Tack och bock. Tack för att du bet ihop när du låg under med 2-0 i set, tack för att du höll huvudet kallt när Julien Benneteau var ett servegenombrott från att vinna matchen, tack för att du grejade det där onödigt dramatiska tiebreaket i fjärde set, tack för att du krossade 32-rankade fransosen i femte set och TACK för att du styrde undan en till sensationell skräll i Wimbledon 2012.

För er som undrar slutade matchen 4-6, 6-7(3), 6-2, 7-6(6), 6-1.

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma trevliga drömmar om en helt fantastisk semifinal mellan turneringens två stora giganter Federer och Novak Djokovic.

Wow.

Tre tunga skrällar – redan första dagen!

Wimbledon visar återigen att den är någonting så ovanligt som en Grand Slam-turnering där precis allt kan hända.

Är faktiskt inte överdrivet förvånad över världssjuan Tomás Berdychs tidiga respass. Lade trots allt in en skrällvarning på 87-rankade Ernests Gulbis i min analys förra veckan. Hade lite på känn att han skulle få Berdych ur balans med sitt aggressiva spel och stenhårda serve.

Gulbis har nu ett guldläge att slå sitt personbästa och ta sig förbi andra omgången – för inte borde väl 136-rankade Jerzy Janowicz vara något större problem för lettländaren? I alla fall inte om han spelar lika säkert som mot Berdych.

* * *

Även 73-rankade Alejandro Falla bjöd på en stjärnsmäll av rang. I en rysligt dramatisk femsetare (vad annars?) kämpade han ner världstian John Isner: 6-4, 6-7(7), 3-6, 7-6(7), 7-5. Noteras bör att Isner dundrade in 31 servess. Det räcker sällan när man har ett så bristfälligt försvar som amerikanen – och att bränna en matchboll är kanske inte heller en så bra idé om man vill ta död på en turneringsförbannelse…

Nytt Wimbledon-fiasko för monsterservaren alltså, som ännu inte tagit sig förbi andra omgången. Har nu blygsamma 3-5 i matchfacit de senaste fem turneringarna. Underkänt, minst sagt. 23-12 totalt i år ser lite bättre ut. Man får väl hoppas att han kämpar sig ur sin formsvacka snart, annars kan det bli svårt att knipa en åtråvärd plats i World Tour Finals i slutet av året (där bara de åtta bästa tävlar).

* * *

Det här var inte femfaldiga Wimbledon-mästaren Venus Williams år. Tyvärr. Det blev nytt tidigt respass efter 1-6, 3-6 mot 79-rankade Elena Vesnina.

Oerhört tråkigt, naturligtvis – men inte helt oväntat.

* * *

Titelförsvararen Novak Djokovic tog sig enkelt förbi veteranen Juan Carlos Ferrerro i sin öppningsmatch: 6-3, 6-3, 6-1. Inga konstigheter alls.

* * *

Roger Federer fick en ännu enklare resa till andra omgången efter att totalt blåst stackars Albert Ramos av banan: 6-1, 6-1, 6-1. Skönt att se good ol’ Fed i så fin form efter finalfiaskot mot Tommy Haas!

* * *

Världsåttan Janko Tipsarevic detroniserade hetsporren David Nalbandian: 6-4, 7-6(4), 6-2). Vamos Janko!

* * *

… och massor av matcher att se fram emot i morgon: Nadal-Bellucci, Murray-Davydenko, Tsonga-Hewitt, Ferrer-Brown, del Potro-Haase, Tomic-Goffin, Raonic-Giraldo, för att nämna några. Nu kör vi!

Wimbledon 2012 känns på förhand otroligt öppen för att vara en Grand Slam-turnering (alla sådana har som bekant totaldominerats av Novak Djokovic och Rafael Nadal de senaste två åren).

Min analys i förra inlägget kan därför uppfattas som en smula galen – vilket givetvis även beror på att grässäsongen är så otroligt kort, vilket gör det svårt att bedöma spelarnas dagsform på samma sätt som inför Franska öppna.

Tycker därför att det är på sin plats med en lite mer genomgående analys av de huvudsakliga guldkandidaterna, samt några av uppstickarna. (Listade i rankingordning, chanser att vinna presenterade i klassiska Aftonbladet-plus.)

Here goes:

1. Novak Djokovic
+++++
Sedan förra året tourens stora gigant. Har faktiskt inte nämnt Wimbledon bland turneringar han prioriterar att vinna (Franska öppna och OS), vilket gett upphov till en del oro från experter och tyckare. Ser världsettan The Championships som uppvärmning inför OS i London? Nej, självklart inte. Att få lyfta bucklan i Wimbledon var en livslång dröm som gick i uppfyllelse förra året, och det är knappast troligt att serben med sin enorma vinnarskalle inte tänker ge allt för att försvara sin titel. Finalförlusten mot rivalen Rafael Nadal på Roland Garros var dock oerhört smärtsam, och frågan är om han har hunnit ladda om ordentligt inför Wimbledon. Viktigt att han får några enkla segrar i början för att stärka självförtroendet. Rubbas hans balans inför en eventuell semifinal mot Federer lever han riktigt farligt.

2. Rafael Nadal
+++++
Kritiker som hävdar att världstvåan är ”dålig” på snabbt underlag borde ha tystats efter fem finaler i Wimbledon (två titlar), två finaler i US Open (en titel) och två finaler i Australiska öppna (en titel). I finalen mot Djokovic förra året var han dock stundtals helt utskåpad och övertygade bara i ett set. Sedan dess har Nadal tveklöst vässat sitt spel på snabbare underlag, vilket tydliggjordes i årets fem-set-och-nästan-sex-timmar-långa-final i Melbourne. Nadal har dessutom visat upp en ruggig form och stärkt självförtroendet avsevärt efter de senaste finalsegrarna över Djokovic (Monte Carlo, Rom, Franska öppna). ”Rafa” älskar Wimbledon, och att räkna ut spanjoren – som tycks vara i sin livs form – vore direkt dåraktigt. Återigen får The Big Two ses som en Grand Slam-turnerings stora favoriter…

3. Roger Federer
+++++
Om Roland Garros är Rafael Nadals vardagsrum så är Wimbledon Roger Federers gyllengröna bakgård. Sex titlar på sju finaler säger väl egentligen allt om Federers enorma kapacitet på underlaget. De två senaste årens chockartade kvartsfinalförluster (2010 mot Tomás Berdych, 2011 mot Jo-Wilfried Tsonga) kan faktiskt ha skapat ett monster i Federer, som jagar den nytändning som ska ge honom platsen som världsetta tillbaka. Trots skakiga insatser i Rom, Franska öppna och Halle (finalförlust mot Tommy Haas!!) känns Wimbledon 2012 på förhand som Roger Federers turnering. Och han är på krigsstigen.

4. Andy Murray
++
Är, som vanligt, ständigt i strålkastarljuset under Wimbledon. Pressen är, som vanligt, enorm på brittiske världsfyran. Och han kommer, som vanligt, inte att kunna leva upp till den. Personligen tror jag att rekryteringen av Ivan Lendl var ett genidrag – är det någonting Murray är i desperat behov av hjälp med så är det den psykologiska biten i sitt spel. Visst såg vi att åttafaldiga GS-vinnarens coachning gett resultat redan i årets Australiska öppna, då Murray pressade Djokovic till fem set i semifinalen, men man kan inte förvänta sig några mirakulösa förändringar på så kort tid. Det blir inte i Wimbledon 2012 som Andy lyfter sin första GS-buckla. Om han nu någonsin får göra det…

5. Jo-Wilfried Tsonga
++++
Man gör rätt i att inte underskatta franske världsfemman – det visade han inte minst i Australiska öppna 2008 (finalförlust mot Djokovic) och Wimbledon förra året (vände underläge 0-2 till seger i kvartsfinalen mot Federer). I Franska öppna var han nära att fälla kolossen Djokovic men brände fyra matchbollar. Det var en insats som dock lär ha stärkt Tsongas självförtroende, och om han inte låter sig sänkas mentalt av den svaga insatsen i Queen’s har han goda chanser att nå långt även i år. Tror dock inte att han har vad som krävs för att fälla Djokovic, Nadal eller Federer (igen).

6. David Ferrer
++
Spanientvåan Ferrer har visat otroligt god form på favoritunderlaget grus i år, och tog sig till sin första semifinal på Roland Garros. Den goda formen har han tagit med sig till gräset och nådde i dag final i holländska ’s-Hertogenbosch. En slitvarg som visat prov på så hög kapacitet ska givetvis inte underskattas. Han har goda chanser att slå sitt personbästa i Wimbledon (åttondelsfinal 2006, 2010 och 2011) men lär inte ta sig längre än till kvartsfinal.

7. Tomás Berdych
+++
Spelade final i Wimbledon så sent som 2010. Den gången blev Rafael Nadal alldeles för svår för nuvarande världssjuan. Har gjort en helt okej säsong med en titel i Montpellier (finalseger över Gaël Monfils), finalförlust i Madrid (Federer), kvartsfinal i Australiska öppna (Nadal) och åttondelsfinal i Franska öppna (del Potro). Trivs rätt bra på gräset och har varit bland de 16 bästa i Wimbledon de senaste tre åren. Håller det dock inte för troligt att han upprepar sin bedrift från 2010.

UPPSTICKARE

9. Juan Martín del Potro
+++
Knäskadan hindrade honom från att fälla Federer på Roland Garros. I stället lyckades schweiziske världstrean vända 0-2-underläge till seger. Hans facit på gruset i år (titel i Estoril, semifinalförlust mot Berdych i Madrid, kvartsfinal i Franska öppna) är dock imponerande. På gräset kommer han att få ännu bättre utdelning i egen serve och om inte knäet fortsätter krångla är del Potro tveklöst en av de största utmanarna bland uppstickarna.

10. John Isner
+
Är i Wimbledon-sammanhang mest känd för den där evighetslånga maratonmatchen mot Nicolas Mahut 2010 (vann med 70-68 i skiljeset). Avslutade 2011 och inledde 2012 riktigt bra, men har efter det hamnat i en ordentlig formsvacka. Nu är grus visserligen inte direkt amerikanens favoritunderlag, men även på Madrids ovanligt snabba ”smurf-grus” misslyckades Isner kapitalt (förlust mot Marin Cilic redan i sin första match). I Wimbledon har han som bäst tagit sig till andra omgången innan det tagit tvärstopp. Har på sistone inte sett några som helst tecken på att Wimbledon 2012 blir annorlunda.

22. Milos Raonic
+++
21-åringen har verkligen mognat under året och bland annat för första gången slagit en toppspelare (världsfyran Andy Murray i Barcelona). Dessutom pressade han Federer till tre set i Indian Wells, Madrid och Halle. Det är bara en tidsfråga innan han fäller fler toppspelare – och han får sitt stora genombrott. Det kan mycket väl komma redan i Wimbledon 2012. Kan han bara hålla nervositeten i schack och spela lika varierat och kyligt som mot Federer i Madrid har han riktigt goda chanser att gå långt i den här turneringen. Förväntar mig inga mirakel, men tror att han redan har vad som krävs för att stånga sig fram till en kvartsfinal.

33. Andy Roddick
++
Har verkligen blandat och gett under året. Efter skadan i Australiska öppna har det tisslats och tasslats om forne världsettans stundande pensionering. Om så är fallet lär gamle ”A-Rod” göra allt som står i hans makt för att avsluta karriären med en riktig smäll. Och vad vore väl bättre i så fall än att fälla en och annan koloss i Wimbledon? Har visat grym form på gräset efter den tre månader långa supersvackan och vann i dag sin 600:e match i karriären (efter kvartsfinalseger över Fabio Fognini och semidito över Steve Darcis). Tror dock inte att han är i tillräckligt bra form för att ha en rimlig chans att skrälla.

39. David Nalbandian
+
Har egentligen ingenting på den här listan att göra (eftersom han borde stängas av på livstid… haha!), men tar med honom som en hyllning till ”Nallens” mest hängivna fan: Tobbe Pablo Eriksson. Så, Tobbe – fyll vänligen i motivering i kommentarsfältet! 🙂

Sådärja, nu har äntligen Wimbledon offentliggjort turneringsträdet – vilket givetvis innebär att det är hög tid för en analys!

Here goes:

FÖRSTA SEKTIONEN

Bubblare: Tomás Berdych.

ANDRA SEKTIONEN

Om det finns en gud så är hen en jäkligt sadistisk sådan, som placerar John Isner och Nicolas Mahut i samma ”bracket”. De båda maratonmännen kan mötas redan i andra omgången! Jisses… I övrigt den mest svårtippade sektionen. Om Federer fått ordning på form och attityd (vilket jag utgår ifrån) så borde han inte ha några problem alls att segla vidare till kvartsfinalen. Vem han möter där är lite knepigare att sia om. Isner, som floppat rejält i de senaste tre-fyra turneringarna? Janko Tipsarevic, som lade sig platt som en pannkaka i sin första match på gräs mot Yen-Hsun Lu i Queen’s? Hetsporren David Nalbandian? Oavsett vem tror jag Federer kämpar sig vidare till semifinalen med några tappade set och lite smuts på tröjan.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Janko Tipsarevic.
Bubblare: John Isner.

TREDJE SEKTIONEN

Kei Nishikoris första match sedan slutet av april. Har aldrig tagit sig förbi första omgången i Wimbledon. Inte särskilt trevliga odds, men hoppas på att 20-rankade japanen kan bärga en seger eller två. För övrigt den mest intressant sektionen – här huserar mammutservarna Juan Martín del Potro och Milos Raonic, evige världsfyran Andy Murray och Duracell-kaninen David Ferrer. Murray kan ha oturen att möta Raonic – som slog ut honom i kvartsfinalen i Barcelona – redan i åttondelen. Dessförinnan kan han råka ut för en annan dunderservare: Ivo Karlovic. Ojojoj. Om han inte hindras av skador förväntar jag mig att del Potro tar sig till och förbi en åttondel mot Ferrer (om nu inte Andy Roddick, som har en tendens att höja sitt spel i Wimbledon, sätter käppar i hjulen för spanjoren). Murray lär få det mycket tuffare, och frågan är om han orkar stå emot (visserligen avdankade) Nikolaj Davydenko, Karlovic och Raonic. Personligen ser jag fram emot en kvartsfinal mellan del Potro och Raonic.

Han går till semifinal: del Potro.
Skrällvarning: Raonic (tippade jag uteslutande med hjärtat skulle jag våga påstå att Wimbledon kan bli hans stora genombrott – och första GS-semifinal!).
Bubblare: Andy Murray.
Håll utkik efter: Milos Raonic. Har sett otroligt stark ut på sistone och var (återigen) nära att fälla Federer i Halle.

FJÄRDE SEKTIONEN

Rafael Nadals hemvist. Världstvåan får en förhållandevis enkel resa fram till kvarten, där han kan råka ut för världsfemman Jo-Wilfried Tsonga eller världstolvan Mardy Fish (som inte spelat en match på tre månader, totalt bara 13 på hela året). Tsonga är det tveklöst största hotet mot spanjoren, som gjorde en bra turnering i Franska öppna. Fransosen trivs betydligt bättre på gräs än grus, vilket ökar hans chanser till avancemang. Imponerade dock inte alls i Queen’s och föll redan i sin andra match, mot Ivan Dodig. Dessutom måste han eventuellt ta sig förbi Stanislas Wawrinka, som han tycks ha en del problem med (2-1 i inbördes möten, samtliga har gått till skiljeset). Lyckas han bara vässa formen är dock Wimbledon 2012 ett utmärkt tillfälle för Tsonga att glänsa – och rubba maktbalansen i toppen en aning.

Han går till semifinal: Rafael Nadal.
Skrällvarning: Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.
Håll utkik efter: Matchen mellan Bernard Tomic och David Goffin i första omgången. Kan bli ett riktigt intressant möte. Goffin gjorde en sensationell insats i Franska öppna och Tomic har en tendens att höja sig avsevärt i GS-sammanhang i allmänhet och Wimbledon i synnerhet. Vill även passa på att slå ett litet slag för Brian Baker, som gör sin första Wimbledon-turnering någonsin.

SEMIFINALERNA: Federer slår Djokovic, Nadal slår del Potro.
FINALEN: Nadal slår Federer.

Ojoj, snart drar det i gång på riktigt. Wimbledon 2012. Årets tveklöst mest spännande turnering (håller ju som bekant Franska öppna som min absoluta favorit, men årets Wimbledon är onekligen mer öppen).

Svårt att analysera spelarnas chanser innan turneringsträdet offentliggjorts (kommer i morgon) – men till dess tänker jag passa på att sia lite om vilka veteraner som kan tänkas göra sina allra sista framträdanden på Wimbledons gröna gräs.

Here goes:

1. Lleyton Hewitt
Ålder: 31
Nuvarande ranking: 202.
Högsta ranking: 1 (19 november 2001)
Bästa resultat i Wimbledon: Mästare 2002.
ATP-titlar totalt: 29 (två Grand Slam).
Kommentar: Att evighetsmaskinen Hewitt väljer att lägga racketen på hyllan efter säsongen är ingen högoddsare. Slitvargen har de senaste åren varit en skugga av sitt forna jag och aldrig varit i närheten av sitt mål – att slå sig in på topp tio-listan igen.

2. Tommy Haas
Ålder: 34.
Nuvarande ranking: 49.
Högsta ranking: 2 (13 mars 2002).
Bästa resultat i Wimbledon: Semifinal 2009.
ATP-titlar totalt: 13 (inga Grand Slam).
Kommentar: Placerar sig ständigt högt på listor över ”bästa spelare som aldrig vunnit Grand Slam”. Otursförföljd tysk som varit oerhört skadedrabbad genom åren. I Wimbledon har denna otur varit närmast osannolik: 2001 tvingades han bryta matchen mot Wayne Black på grund av magproblem orsakade av en kombination av broccoli och ost, 2002 missade han turneringen för att han tog hand om sina föräldrar som skadats i en svår bilolycka, 2003 tvingades han stå över på grund av en axeloperation, 2005 snubblade han på en boll under uppvärmningen och kastade in handduken mot Janko Tipsarevic efter första set, 2007 lämnade han walkover mot Roger Federer efter att ha skadat en magmuskel i föregående match. Haas hoppas säkerligen på en värdig och ärofylld turnering 2012 innan det är dags att ge upp ATP-racet.

3. Andy Roddick
Ålder: 29.
Nuvarande ranking: 33.
Högsta ranking: 1 (3 november 2003).
Bästa resultat i Wimbledon: Final 2004, 2005 och 2009.
ATP-titlar totalt: 30 (en Grand Slam).
Kommentar: Att Andy Roddick, som sjunkit som en sten på världsrankingen, inte redan kastat in handduken är för mig en gåta. Amerikanen med stenhård serve och glödhett temperament spelar dock sin bästa tennis på gräs och har i år ett ypperligt tillfälle att avsluta karriären med flaggan något sånär i topp. Chansen att han ska lyckas omforma sitt spel så mycket som det krävs för att nå toppen igen är ju löjligt liten.

4. Venus Williams
Ålder: 32.
Nuvarande ranking: 55.
Högsta ranking: 1 (25 februari 2002).
Bästa resultat i Wimbledon: Mästare 2000, 2001, 2005, 2007, 2008.
WTA-titlar totalt: 43 (sju Grand Slam).
Kommentar: Fem titlar i Wimbledon säger det mesta om hur otroligt mycket Venus Williams betytt för tennisen. Den kroniska sjukdomen hon nu lider av är givetvis oerhört olycklig, men frågan är om inte Venus valt att lägga av snart ändå. 55:a på rankingen är så klart under hennes värdighet, och hon vill säkerligen klättra några pinnhål innan hon kliver av tennisbanan för gott.

5. Roger Federer
Ålder: 30.
Nuvarande ranking: 3.
Högsta ranking: 1 (2 februari 2004).
Bästa resultat i Wimbledon: Mästare 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2009.
ATP-titlar totalt: 74 (16 Grand Slam).
Kommentar: Min teori, som ni vet, är att Roger Federer gör sin sista säsong i år. Vinner han Wimbledon har han riktigt goda chanser att återerövra tronen som världsetta, vilket med stor sannolikhet innebär att han meddelar sitt avsked medan han är herre på täppan. Förlorar han lär han inse att loppet är kört och att han aldrig kommer lyckas uppnå drömmen om att slå Pete Sampras rekord, och nöja sig med att dra sig tillbaka som världstrea.

6. Francesca Schiavone
Ålder: 32.
Nuvarande ranking: 26.
Högsta ranking: 4 (31 januari 2011).
Bästa resultat i Wimbledon: Kvartsfinal 2009.
WTA-titlar totalt: 5 (en Grand Slam).
Kommentar: En av WTA-tourens ”late bloomers”. Har vunnit merparten av sina titlar (fyra av fem) efter 29 års ålder. Hittills enda Grand Slam-titeln kom i Franska öppna 2010. Detta bäddar givetvis för att Schiavone fortsätter några år till, men vågar ändå gissa att detta kan bli hennes sista Wimbledon.

7. Radek Stepanek
Ålder: 33.
Nuvarande ranking: 26 (13 i dubbel).
Högsta ranking: 8 (10 juli 2006).
Bästa resultat i Wimbledon: Kvartsfinal 2006.
ATP-titlar totalt: 5 (inga Grand Slam).
Kommentar: Hur länge orkar Stepanek hålla på egentligen? Nästa år är han 34 och ett halvt år gammal när det är dags för Wimbledon. Håller det för troligt att han inte spelar då – i alla fall inte i singelturneringen – men det kan å andra sidan inte finnas mycket med Stepanek som förvånar längre…

Sofia Arvidsson fortsätter glänsa i holländska ’s-Hertogenbosch. I går följde hon upp skrällsegern över Jelena Jankovic med en övertygande insats mot Arantxa Rus: 6-4, 6-1. I kvartsfinalen möter hon världstrean Agnieszka Radwanskas lillasyster Ursula Radwanska.

Vamos Sofia!

* * *

Rafael Nadal får äran att bära spanska flaggan vid OS-invigningen i London i juli. Helt rätt val – och givetvis väldigt stort för världstvåan.

Vamos Rafa!

* * *

Andy Roddick tog sin andra seger på tre månader mot Jeremy Chardy, 6-2, 7-6(6) i Eastbourne – efter att ha bränt sju matchbollar.

Roddick spelade betydligt bättre än under sina senaste matcher sedan den där galna segern över Roger Federer i Miami Masters, men utan att egentligen övertyga. Chardy hade otroligt svårt att hitta matchrytmen i första set och fick inte ordning på sitt spel förrän i andra.

Då var det redan för sent, eftersom Roddick hittat tillbaka till gammal storform i egen serve (returnerandet är ju fortfarande en av ”A-Rods” stora brister).

Roddick, som kämpar för att hitta formen inför Wimbledon, möter italienaren Fabio Fognini (som slog Bernard Tomic: 4-6, 6-3, 7-5) i kvartsfinalen.

* * *

Sagan fortsätter.

USA:s ”comeback kid” Brian Baker gnuggade sig igenom kvalet och är nu klar för Grand Slam-turneringen, efter seger över Maxime Teixeira: 5-7, 6-2, 6-1, 6-2.

– Jag var lite seg inledningsvis men jag lyckades vända på det ganska snabbt. När jag väl fått mitt första servegenombrott flöt det bara på och jag lyckades bryta många av hans servar, säger han efter matchen.

Årets Wimbledon blir Bakers första i karriären.

Här är alla som kvalificerat sig till Wimbledon:

1. Jürgen Zopp
2. Adrián Menéndez
3. Guillaume Rufin
4. Michael Russell
5. Jesse Levine
6. Florent Serra
7. Ryan Sweeting
8. Dustin Brown
9. Simone Bolelli
10. Jimmy Wang
11. Brian Baker
12. Kenny de Schepper
13. Ruben Bemelmans
14. Iñigo Cervantes Huegun
15. Jerzy Janowicz
16. Andrey Kuznetsov

Totalt fyra amerikaner, alltså (Baker, Levine, Sweeting, Russell).

* * *

David Ferrer visar fortsatt god form efter succén i Franska öppna (semifinalförlust mot Rafael Nadal). Världssexan är klar för kvartsfinal i ‘s-Hertogenbosch efter en övertygande seger över 62-rankade Leonardo Mayer (6-3, 6-1).

Just nu, så här veckan efter Franska öppna och veckan före Wimbledon, finns det egentligen ingenting som talar för att det där frågetecknet i rubriken ändras till ett utropstecken efter den prestigefulla turneringen i vårt grannland England.

Men det kan som bekant snabbt ändras. För vad vet vi egentligen om toppspelarnas form inför Wimbledon? Inte tillräckligt mycket för att göra rättvisa analyser. Så, låt oss vänta en stund till med dem – och i stället titta lite närmare på förutsättningarna för att Rafael Nadal eller Roger Federer ska kunna peta Novak Djokovic från positionen som världsetta:

• Djokovic måste gå till final för att sitta helt säkert på sin tron. Når han semifinal hänger det på hur det går för Federer (som måste vinna hela turneringen för att peta Djokovic). Åker han ur redan i kvarten kan det bli lite svettigare. Om Federer och Nadal då skulle mötas i en hypotetisk final är han rökt.

• Federer måste vinna hela turneringen för att ha en chans att peta Djokovic. Om det är Djokovic han slår i finalen behåller dock serben platsen som världsetta. Om Djokovic däremot åkt ut i semifinalen eller tidigare är kungatronen återerövrad. Om Federer skulle förlora mot Nadal i finalen behålls topptrion intakt.

• Nadal måste inte bara vinna för att ta över tronen – han måste dessutom hoppas på att Djokovic ryker redan i kvartsfinalen.

Så här ser det ut i konkreta siffror: