Efter gårdagens rabalder kommer här sent omsider en liten reflektion över 87-rankade veteranen Tommy Haas skrällvinst över Roger Federer i Gerry Weber Open:

Haas, denne ständigt uträknade 34-åring med ett så skadedrabbat förflutet, har onekligen imponerat i tyska Halle. Han radade upp övertygande segrar och tappade faktiskt bara ett set (mot Tomás Berdych i kvartsfinalen) på vägen mot final.

Inför finalen var han givetvis helt uträknad, eftersom Roger Federer (som han hade nio raka förluster mot) stod på andra sidan nätet. Att påstå att Federer imponerat i Halle efter sin plattmatch i Franska öppna-semin mot Novak Djokovic givetvis att överdriva, men under turneringens gång såg han trygg ut och lät sig egentligen bara rubbas i en match – mot mammutservaren Milos Raonic (och även där såg han ut som sitt gamla kyliga jag).

I finalen var han dock osedvanligt visionslös – och efter att ha förlorat första set i tiebreak kändes det nästan som att han förlorade allt hopp. Som att han inte trodde att han skulle kunna vinna, precis som mot Djokovic i ovan nämnda semifinal på Roland Garros.

Att Haas – hur imponerande han än varit under turneringen – slog Federer i två raka set (7-6, 6-4), efter okarakteristiska missar och felslag, förbryllar. Likaså Federers uttalande efter matchen:

– Jag är glad för hans skull… glad för att han lyckats kämpa sig igenom så många skador och fortfarande tror på sig själv, fortfarande vill resa, fortfarande vill offra sitt familjeliv.

Återigen det här med familjen, alltså. Visserligen säger han det om en annan spelare den här gången, men ändå. Det är förbryllande. Och oroväckande. Det är verkligen inte likt ”Fed” att vika ner sig i så viktiga matcher som dessa båda ändå får anses vara (en final är ju viktig oavsett status på turneringen). Är det så att Federer börjar ge upp hoppet om att återta tronen? Eller läser jag in alldeles för mycket i denna enskilda match?

Jag vet inte. Men jag har en olustig känsla inför Wimbledon. För vad händer om Federer gör en ny plattmatch där – kanske redan tidigt i turneringen?

Time will tell.

Gammal är äldst. I alla fall i tyska Halle, där snart 31-årige Roger Federer möter 87-rankade 34-åringen Tommy Haas (som av många kallas ”en av de bästa spelarna som aldrig vunnit Grand Slam) i finalen av Gerry Weber Open.

Detta efter att de seedade spelarna undanröjts tidigt (toppseedade Rafael Nadal, tredjeseedade Tomás Berdych och femteseedade Milos Raonic i kvartsfinal, fjärdeseedade Alexandr Dolgopolov i andra omgången).

Finalen blir Federers totalt sjunde i turneringen (segrar 2003-2006 och 2008, förlust mot Lleyton Hewitt 2010). Haas har nått final en gång tidigare, 2009, och den gången slog han dåvarande världstrean Novak Djokovic (6-3, 6-7, 6-1).

Federer tog sig till final efter semifinalseger över Mikhail Youzhny (6-1, 6-4), Haas slog titelförsvararen Philipp Kohlschreiber (7-6, 7-5).

Inte den hetaste finalen i år, milt uttryckt, men ska bli intressant att se vad Tommy Haas har att sätta emot gräsmästaren Federer.

* * *

Även i London är gammal till viss del äldst. Federers gamla rival David Nalbandian möter 23-årige Marin Cilic efter att samtliga toppseedade spelare en efter en fallit som käglor.

39-rankade, tioseedade Nalbandian besegrade Grigor Dimitrov i semin (6-4, 6-4), medan 25-rankade, sjätteseedade Cilic slog 2010 års vinnare Sam Querrey (6-3, 3-6, 6-3).

Han var nära. Igen.

Men supertalangen Milos Raonic har onekligen en nemesis i Roger Federer.

I Gerry Weber Open var matchbilden närmast identisk med deras senaste möte, i Madrid Masters: snittlängden på varje bollduell var i första set drygt två slag och ingen var ens i närheten av ett servegenombrott. En fokuserad Raonic tog hem setet i tiebreak, 7-6(4).

I andra set tog Federer kommandot och bröt Raonics serve direkt, och kunde sedan hålla ifrån hela vägen till setboll, 6-4.

Tredje set liknade första med få breakbollar, korta bolldueller och snabbt överstökade game. Raonic försökte kliva fram lite mer i banan och tog fler utflykter upp mot nätet, men hade problem med precisionen och svarade för många oprovocerade misstag – även de få gånger han lyckades pressa Federer i dennes serve och stjäla initiativet.

Det skulle visa sig kostsamt – och i tiebreak var Federer den aggressivare och kyligare av de båda.

– Jag önskar att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig vad gäller returnerandet, det kändes som att jag var närmare (en seger) sist (i Madrid). Min serve höll mig kvar i matchen, säger en självkritisk Raonic efter 7-6(3)-förlusten i tredje set.

De 25 servessen (Federer hade nio) räckte dock inte till seger den här gången heller…

Raonic känner sig ändå trygg på gräset och har goda förhoppningar om bra resultat i Wimbledon om två veckor.

– Det känns bra, jag presterar bra och har gott självförtroende, säger han.

* * *

I Queen’s Club Championships har vi redan vant oss vid praktfiaskon, efter att även tredjeseedade världsåttan Janko Tipsarevic fått tidigt respass efter en skrällförlust mot 57-rankade Yen-Hsun Lu: 6-3, 2-6, 7-6(5).

Men att världstvåan Rafael Nadal skulle åka på torsk mot titelförsvararen Philipp Kohlschreiber i Gerry Weber Open var det kanske inte överdrivet många som trodde – och i två raka set dessutom! 6-2, 6-4 blev setsiffrorna där.

Förlusten är Nadals första på 14 matcher. Kohlshreiber möter vinnaren i mötet mellan världssjuan Tomás Berdych och 87-rankade veteranen Tommy Haas i semifinalen.

Tillsammans har de vunnit 31 av de senaste 34 Grand Slam-turneringarna.

Ett tecken på att tennisen börjar bli alldeles för förutsägbar och tråkig?

Inte alls, om man får tro världsettan Novak Djokovic:

– Jag tror att sporten upplever en riktigt god tid nu. Vi drar mycket uppmärksamhet till herrtennisen tack vare de här två stora spelarna (Rafael Nadal och Roger Federer), Andy Murray och mig själv, och vi har andra riktigt bra och karismatiska spelare. Det är bra för tennisen, säger han.

Den senaste spelaren utanför topptrion att vinna en Grand Slam-titel är Juan-Martín del Potro, som slog Roger Federer i en episk femsetsrysare i US Open 2009. Dessförinnan vann Marat Safin Australiska öppna 2005, efter finalseger över Lleyton Hewitt, och Gastón Gaudio Franska öppna 2004, efter finalseger över Guillermo Coria.

Men förutom dessa tre undantag är det alltså Federer, Nadal och Djokovic som lagt beslag på samtliga bucklor.

Rafael Nadal tog sig som väntat vidare i Gerry Weber Open i tyska Halle efter en enkel seger över 58-rankade Lukas Lacko.

Matchen var Nadals första i Halle sedan 2005 (då det blev förlust redan i första omgången mot Alexander Waske) – och världstvåans 13:e raka seger. Imponerande.

I kvartsfinalen möter han titelförsvararen Philipp Kohlschreiber.

* * *

Även världstrean Roger Federer är vidare till kvartsfinal efter seger över 29-rankade Florian Mayer: 6-4, 7-5. Skönt att se ”Fed” studsa tillbaka snabbt efter den katastrofala insatsen mot Novak Djokovic i semifinalen av Franska öppna.

I kvartsfinalen möter Federer mammutservaren Milos Raonic. En match ni inte borde missa! Deras två senaste möten i år (Indian Wells och Madrid) har båda gått till tre set – och slutat i seger för Federer (6-7, 6-2, 5-4 respektive 4-6, 7-5, 7-6).

Blir riktigt intressant att se hur Raonic tänkt justera sitt spel mot världstrean efter de förlusterna.

* * *

Maratonmannen Nicolas Mahut kunde inte följa upp sin skrällseger i Queen’s Club Championships över Andy Murray i går. I stället blev det förlust i raka set mot Grigor Dimitrov: 7-6(3), 6-4.

Så var det med det.

* * *

Kevin Anderson är vidare till kvartsfinal i Queen’s efter seger i två raka set mot Feliciano Lopez: 7-6(10), 7-6(7). Anderson möter ovan nämnda Dimitrov i kvartsfinalen.

Står 1-1 i inbördes möten mellan de båda, och 21-årige Dimitrov har vunnit den enda matchen på gräs (i Eastbourne förra året: 6-3, 6-2). Kan bli en riktigt intressant match.

Andy Murray har inte haft någon överdrivet lyckad grussäsong: Kvartsfinalförluster i Monte Carlo och Barcelona, skadefrånvaro i Madrid, respass i åttondelsfinalen i Rom, nytt kvartsfinalsnederlag i Franska öppna och ökat gap upp till supertrion (från 7.680 poäng i april till 6.980 i juni).

När nu det röda gruset byts ut mot grönt skimrande gräs kunde man kanske förvänta sig att resultaten ganska omgående skulle börja gå Murrays väg.

Tji fick man i så fall.

I Queen’s Club Championships åkte britten på en rejäl kalldusch mot 65-rankade maratonmannen Nicolas Mahut – inför hemmafansen i London (Murray är visserligen från Skottland, men representerar ju Storbritannien).

Setsiffrorna 6-3, 6-7(4), 7-6(1) känns nästan missvisande. Murray såg klumpig och frustrerad ut genom i stort sett hela matchen, och fick bara spelet att stämma stundtals. Särskilt de offensiva bristerna var smärtsamt tydliga – Mahut var den som tog för sig, klev fram i banan och satte press på Murray, medan världsfyran själv ofta hamnade för långt bakom baslinjen och satte hoppet till sin giftiga slice (som i dag var ineffektiv och oprecis).

Murray hade också oerhört svårt att justera sin taktik när han väl märkte att det var Mahut som höll i taktpinnen större delen av tiden. Mahut kunde ganska obekymrat fortsätta mata tunga grundslag och vänta på rätt läge att röra sig upp mot nät för att döda dueller med smashar och vältajmade stoppbollar, och behövde sällan frångå sin förutsägbara strategi.

Ett riktigt praktfiasko för toppseedade Murray, som vunnit turneringen två gånger (2009 och 2011) – och en dundersuccé för Mahut, som hittills nått final en gång (förlust mot Andy Roddick 2007).

* * *

På samma halva av turneringsträdet bjöd ovan nämnda Andy Roddick på dagens första fiasko. För inte kan väl hans förlust mot 67-rankade Edouard Roger-Vasselin (6-4, 4-6, 7-5) beskrivas som något annat än en första klassens flopp?

Roddick, som ju ska trivas som allra bäst på just gräs, brände en matchboll i fransmannens serve vid ställning 5-4 i tredje set, bjöd sedan på tre breakbollar efter ett onödigt dubbelfel i egen serve och tvingades plötsligt försvara sig mot Roger-Vasselins serve för att hålla liv i matchen.

Det misslyckades amerikanen kapitalt med, och Roger-Vasselin skickade ut fyrfaldiga mästaren ur turneringen med en läcker stoppboll.

Ridå för Roddick, som vunnit Queen’s Club Championships 2003-2005 och 2007.

Inte precis ett drömresultat för 32-rankade amerikanen inför Wimbledon om två veckor…

* * *

Medan Murray och Roddick floppar visar Jo-Wilfried Tsonga, som har en godkänd grussäsong bakom sig (med kvartsfinalen i Franska öppna som höjdpunkt), god form inför grässäsongen.

I andraseedade världsfemmans första match i Queen’s Club Championships krossade han hemmafavoriten och grässpecialisten Jamie Baker: 6-3, 6-2.

Ett styrkebesked för fransmannen, som förlorade i finalen mot Andy Murray förra året. Kan ha gå hela vägen i år, månntro? Vägen ligger tveklöst öppen för honom, nu när ett av de största hoten i turneringen redan är undanröjt.

* * *

Gerry Weber Open i korthet:

• 21-rankade Milos Raonic sluggade sig enkelt förbi Zhe Zhang: 6-1, 6-1. I kvartsfinalen kan 21-årige mammutservaren möta Roger Federer – om världstrean tar sig förbi Florian Mayer.
• Även världssjuan Tomás Berdych är vidare till kvartsfinal, efter seger över Viktor Troicki: 6-3, 6-2.
• Rafael Nadal fick en strålande inledning på sin grässäsong: Tillsammans med partnern Marcel Granollers slog han Michal Mertinak/Viktor Troicki i dubbeln. I morgon möter Nadal 58-rankade Lukas Lacko i sin första match i singelturneringen.
• Svenske Johan Brunström, i par med Philipp Marx, förlorade i sin öppningsmatch mot Aisam-Ul-Haq Quershi/Jean-Julien Rojer: 7-6, 6-7, 10-7.

Vi har knappt hunnit torka svetten ur pannan efter en fantastisk turnering på Roland Garros, som slutade med ett brutet svenskt rekord i och med Rafael Nadals sjunde titel.

Samma dag som den dramatiska finalen avgjordes inledde 34-rankade hemmafavoriten Philipp Kohlschreiber jakten på sin andra raka titel i 250-turneringen Gerry Weber Open i tyska Halle med en jämn seger över 163-rankade Dustin Brown: 7-6(4), 7-6(4).

En turnering där nykrönte konungen av Franska öppna tillsammans med världstrean Roger Federer nog får ses som de stora favoriterna (närmast efter på rankingen är för övrigt världssjuan Tomás Berdych).

Gerry Weber Open är en av blott sex grästurneringar på ATP-touren. De andra fem är Aegon Championships i London (pågår nu), Unicef Open i Holland, Aegon International i engelska Eastbourne, Campbell’s Hall of Fame Tennis Championships i amerikanska Newport och, så klart, Wimbledon.

Plus sommar-OS i London, som kommer att spelas på Wimbledons gräs.

Lite fakta om Gerry Weber Open:

• Turneringen har spelats sedan 1993 och är en utomhusturnering med möjlighet till tak vid regn.
• Har plats för cirka 12 000 åskådare på läktaren.
• Roger Federer är meste mästaren med sina fem titlar (2003, 2004, 2005, 2006, 2008).
• Gerry Weber Open är den enda turneringen där Roger Federer förlorat en final mot forne världsettan Lleyton Hewitt (2010, med setsiffrorna 3-6, 7-6, 6-4). Hewitt och Federer har mötts i totalt fyra finaler.
• Två svenskar har vunnit turneringen: Nicklas Kulti 1996 och Thomas Johansson 2001.

Även framtidslöftet Milos Raonic tog sig vidare i sin första omgång efter seger över 144-rankade Philipp Petzschner: 7-5, 7-6(1). Kan möta Federer i en eventuell åttondelsfinal, om han tar sig förbi 217-rankade Ze Zhang. Blir intressant att se Raonics form på gräset inför Wimbledon – men kanske framför allt de tre toppseedade spelarna Nadals, Federers och Berdychs gräsform.

Vänner.

Innan vi börjar diskutera den hett efterlängtade finalen mellan Maria Sjarapova och Sara Errani måste jag få dryfta ytterligare några ord om Roger Federer.

Denne mästarnas mästare. Rekordhållarnas rekordhållare. Konstnärernas konstnär.

Jag har en teori, förstår ni. Som ni kanske minns slog jag för några månader sedan fast att 2012 blir året då Federer återtar tronen som världsetta. En förlorad semifinal mot Novak Djokovic i Franska öppna förändrar nödvändigtvis inte den förutsägelsen (att Rafael Nadal ser omänskligt bra ut just nu är en annan historia).

Däremot sätter hans märkligt oengagerade inställning, både i Rome Masters och Franska öppna, de konspiratoriska kugghjulen i rörelse.

Det är ingen hemlighet att Federer siktar på att bli världsetta igen i år – det gick han själv ut och bekräftade tidigare under säsongen.

Vilket är en smula märkligt. Varför säger han det just nu? Svaret ter sig lika självklart som logiskt: Han vill sluta på topp. Han vill som herre på täppan kunna blicka ner på sina rivaler och avsluta en lång och framgångsrik karriär med kungakronan på huvudet och spiran i knät.

Federer krattar helt enkelt manegen för sitt avsked från ATP-touren. Vilket inte känns det minsta sensationellt, egentligen. Varför vänta tills stjärnstatusen bleknat och minnet svärtats ner av halvdassiga insatser mot diverse dussinspelare?

Federers avskedsansökan lär komma i år, oavsett ranking. Om Federer kommit till insikten att han inte har en rimlig chans att bryta Nadals och Djokovics dominans så tror jag att han pensionerar sig som världstrea – innan även Andy Murray går om meste mästaren (hur snöpligt skulle inte det vara, liksom?).

Semifinalen mot Djokovic i går gör bara de gnagande tankarna mer ihärdiga: Federer såg inte alls ut att trivas. Faktum är att han sett obekväm ut genom hela turneringen. Som att han lite motvilligt gått ut och bara gjort sitt jobb. Den där ohämmade glädjen i att spela tennis tycks inte längre lika intensiv. Vilket så klart inte är det minsta konstigt – det är en bedrift i sig att kunna leverera så bländande tennis som Federer, om än stundtals, gör vid sin ålder. Att som (snart) 31-åring fortfarande slåss om Grand Slam-titlar – och dessutom som världstrea! – är så klart makalöst.

Att Federer fortfarande har en rimlig chans att faktiskt avsluta säsongen som världsetta beror framför allt på att Wimbledon och US Open, hans två favoritturneringar, ännu inte avverkats. Likaså OS. På gräs.

Alldeles oavsett så tror jag att vi redan nu gör bäst i att förbereda oss på ett tennisliv utan Roger Federer. Vilket så klart känns en smula konstigt och vemodigt.

För vem ska ta hans plats i stjärntrion? Andy Murray…?

Det blev inte den semifinal vi hade hoppats på. Inte den gastkramande repris på fjolårets tungviktsmöte som vi längtat efter.

I stället blev det ett antiklimax utan dess like.

Roger Federer öppnade bäst. Inget konstigt alls med det – Novak Djokovic är sällan den som går ut hårdast i en matchinledning. Det märktes dock tidigt att serbiske världsettan var den som hanterade det hårdföra vädret (blåsigt som tusan) bäst av de två och bärgade första set rättvist med 6-4.

Inledningen av andra set såg likadan ut – en aggressiv Federer satte hög press på en något passiv Djokovic och jagade ut honom på kanterna. Det funkade bra i fyra-fem game.

Sen tappade Federer allt.

Han ledde med både 3-0 och 4-3 innan Djokovic gick ikapp och förbi. Där och då kändes andra set avgjort och ett tiebreak avlägset – trots att Federer hade chansen att tvinga fram ett i egen serve vid ställning 6-5.

Tredje set blev egentligen bara en uppvisning i solitt försvarsspel från Djokovic och en kavalkad i fatala tabbar från Federer. Efter det där förlorade andra setet såg Federer helt enkelt ut som en bruten man. 46 oprovocerade misstag från en av tourens mest stringenta spelare säger väl egentligen allt om Federers bristande fokus.

Det ska sägas att Djokovic spelade precis så stabilt och koncentrerat som väntat – men Federers insats är en stor besvikelse.

Och dessutom oroväckande. Federer, som mer än något annat jagar positionen som världsetta, hade minst lika mycket att spela för som Djokovic. Om inte annat så borde chansen att få revansch på Rafael Nadal efter så många finalförluster på Roland Garros ha varit tillräckligt mycket tändvätska för att få Federer att prestera sin allra bästa tennis.

Så hur påverkar den här förlusten Federer mentalt? Förmodligen inte så mycket som man kanske kan tänka sig. Federer vet lika väl som alla andra att Franska öppna inte är hans bästa chans att ro hem en Grand Slam-titel, vilket i princip är ett måste om han ska återerövra tronen.

Det som oroar är hans inställning, egentligen under hela turneringen. Han har sett väldigt ofokuserad och stundtals faktiskt loj ut. Varför? Det är i Grand Slam-sammanhang Federer är den obestridliga kungen (trots att han ligger i lä just på Roland Garros), och det är här han historiskt sett trivts allra bäst. Är hans inställning i Paris ett tecken på att han har börjat tröttna?

Det skulle faktiskt inte komma som någon sensationell skräll, direkt. Han har tidigare uttryckt irritation över att han ofta tvingas spela sena matcher och nämnt familjen och ”livet bortom tennisen” i samma andetag.

Inget konstigt med det. Klart man vill tillbringa tid med familjen. Det är sättet på vilket Federer framför den här kritiken: I Rom kom den efter en billig förlust mot Djokovic i semifinalen. Som en slags bortförklaring.

– Han spelade bra under svåra förhållanden. Jag lyckades inte upprätthålla ett tillräckligt solitt spel i dag. Jag kämpade för att hålla bollen i spel tillräckligt länge trots att jag inte slog dåligt. Det har varit en tuff vecka för mig. OS är två månader bort, Wimbledon två veckor och att nå semifinal i en Grand Slam är inte ett dåligt resultat, kommenterar Federer matchen direkt efter semifinalen på Roland Garros.

Jag vet inte om jag köper det rakt av. Det känns som att något annat ligger bakom hans negativa inställning.

Om det sett ut som att han kämpade med varje fiber i sin kropp för att besegra Djokovic i kväll så hade jag inte känt minsta oro. Förmodligen kommer jag att få leva med den tills han motbevisar mig på gräset i London.

Federer räddade den första matchbollen.

Men sen var resan över för världstrean.

6-3 i tredje set betyder att Novak Djokovic når sin första final i Franska öppna någonsin. Där ställs han mot Rafael Nadal.

Snacka om stekhet final.