Han erbjöd tuggmotstånd, Tomás Berdych.

Men i slutänden stod Novak Djokovic där igen, med ännu en titel i packningen (fjärde i Dubai) – och 18 raka tävlingssegrar.

Berdych var den som inledde klart bäst och tog rättvist ledningen med 3-2 efter att ha förvaltat sin dittills enda breakboll.

Han kan vara otäckt bra när han spelar på topp, Berdych. Betydligt bättre än vad det svaga matchfacit mot Djokovic (1-13 efter dagens final) vittnar om.

Vid en helhetsbedömning är Djokovic väsentligt bättre på alla spelmässiga punkter utom en: serven. Visst, Berdych har också generellt ett tyngre grundspel, men det är inte nödvändigtvis ett övertag mot världsettan. Det är helt enkelt för svårt att slå igenom hans försvarsmur och på så vis slugga hem en seger.

Men han är också väldigt smidig och snabb för sin längd, och besitter ett stabilt försvarsspel. På senare år har han blivit betydligt rappare i löpningarna, särskilt i djupled (bortsett från när han måste backa tillbaka, det har han fortfarande stora bekymmer med). Han returnerar också helt okej, särskilt mot spelare som Djokovic, vars huvudsakliga styrka inte sitter i just serven.

Kombinera detta med en precision värdig en solid topp 10-spelare och ni förstår varför han varit världssexa/sjua under drygt två års tid.

När han spelar på topp har han den enormt fördelaktiga förmågan att kunna leverera stenhårda kontringsslag även från någon meter bakom baslinjen, vilket ger honom lägen att vända försvar till attack. Inte helt olikt Djokovic själv.

Det imponerande i dag var att han vårdade bollen så pass bra att han ofta fick chansen att gasa på och förvandla långa malande dueller till sluggerfester. Och det är i sluggandet som Berdych vinner många av sina poäng.

Problemet är bara att det är svårt att vinna tillräckligt många poäng på det viset mot en spelare som Djokovic. Det är ett slitsamt sätt att vinna. Kräver enorm fokus och fysisk styrka/uthållighet att i stort sett hela tiden ligga och pressa så där.

För det krävs nämligen tryck om man ska kunna rubba Djokovic från en passiv position. Det funkar liksom inte att bara fjösa över bollen och sedan stå två meter bakom baslinjen och vänta på nästa slag (jo, om man är snabb som en vessla, likt Andy Murray, men till och med han måste trycka till när han möter Djokovic).

Att Djokovic bröt tillbaka redan vid 4-3 handlade mest om slarv från Berdychs sida. Eller vad sägs om en helt horribel volley i nät? Kan noteras att han stod ungefär en halv meter från nätet… Det märktes hur som helst att Berdych redan då var aningen trött efter ett par långa dueller i gamet.

Han hängde sedan med fram till 6-5, 15-40 i egen serve, då han bjuder bort setet med ett dubbelfel. 7-5 och slagläge för Djokovic.

Vid 3-3 i andra set räddar sedan världsettan tre breakbollar, vilket Berdych uppenbarligen låter sig nedslås av. Han krånglar sig visserligen ur ett par svåra lägen men bjuder sedan på en ny totalt hårresande tabbe – när Djokovic har breakboll. Smashen går utanför. Ridå.

Djokovic svajar visserligen i nästa game, har både 0-30 och 30-40, men rider sin vana trogen ut stormen och bärgar sin totalt 37:e titel i karriären. Superserben har nu 13 raka tävlingssegrar i år (förlorade visserligen mot Bernard Tomic i Hopman Cup i januari, men det är ju något av en plojturnering).

I dessa sammanhang har han dessutom inte förlorat en match sedan Paris Masters i höstas, där han föll mot Sam Querrey i andra omgången.

Frågan är vem som ska stoppa honom i Indian Wells som drar i gång nästa vecka, med tanke på Roger Federers sviktande form, Andy Murrays sparsmakade schema (kan i och för sig vara ett genidrag att hoppa över Dubai, återstår att se) och Nadals tvekan om han över huvud taget kommer till start (troligen inte).

Det är givetvis för tidigt att spekulera i huruvida 2013 blir en repris av Djokovics magiska 2011, men det har onekligen börjat bra för världsettan i det avseendet. Inte bara på utan även utanför banan ser han hittills mycket mer ut som Novak anno 2011 än 2012.

Och inte är väl det särskilt konstigt. Med alla frågetecken runt Nadal hägrar ju hans efterlängtade Franska öppna-buckla i horisonten.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=ESVOTyHSEQM

Apopå Nadal så gjorde världsfemman en riktigt bra match mot vilt kämpande landsmannen Nicolás Almagro i nattens semifinaldrabbning i Acapulco: 7-5, 6-4.

Väldigt jämnt var det. Särskilt om man ser till statistiken. Siffrorna är nästan identiska.

• Försvaservar (i procent): 66-65.
• Vunna förstaservar (i procent): 73-73.
• Vunna andraservar (i procent): 50-50.
• Vunna poäng i servegame (i procent): 65-65.
• Vunna poäng i returgame (i procent): 35-35.

Det enda som skiljde, rent siffermässigt alltså, var breakstatistiken. Nadal räddade nämligen samtliga fyra breakbollar han hade mot sig och förvaltade själv två av sex. Nadal vann totalt 78 poäng – Almagro 73. En marginal på blott fem poäng, trots seger i raka set.

Samtidigt krigade Fabio Fognini till sig ett set mot David Ferrer: 6-3, 6-7(5), 6-1. Fognini är ju som bekant något av en bollkonstnär och borde egentligen kunna slå nästan vem som helst om han bara ville. Problemet är att han har ungefär samma arbetsmoral som Richard Gasquet och Ernests Gulbis hade för några år sedan. Bland annat.

Ferrer har inte sett helt klockren ut i Acapulco men borde rimligtvis ses som knapp favorit i finalen. Bettingfirmorna håller inte med och ger drygt 2,75 gånger pengarna på Ferrer.

Nu tycker jag visserligen att Nadal sett tillräckligt bra ut hittills i turneringen för att kunna bokföra sin 17:e seger över landsmannen. I Acapulco har han glidit på gruset på ett helt annat sätt än i Vina del Mar och Sao Paolo, och har därtill betydligt mer tryck i sina kontringsslag.

Men med tanke på att han är långt ifrån sin verkliga toppform, medan Ferrer överlag inlett säsongen nästan lika övertygande som han avslutade 2012, borde världsfyran i alla fall på papperet anses ha ett litet övertag.

* * *

I Delray Beach blev 102-rankade Ernests Gulbis i dag klar för sin första ATP-final sedan Los Angeles 2011, efter seger över veteranen Tommy Haas: 6-3, 4-6, 7-6(2).

I finalen väntar vinnaren i mötet mellan toppseedade John Isner och 105-rankade Edouard Roger-Vasselin. Isner, sin risiga form under säsongsinledningen till trots, tog en imponerande skalp mot formstarke titelförsvararen Kevin Anderson i kvartsfinalen natten till lördag: 6-2, 7-6(1).

Nej, det blir ingen drömfinal i Dubai. Okej, det där med ”drömfinal” är ju ett jäkla slitet uttryck, men ni fattar.

Det blir inte världsettan mot världstvåan. Det blir inte Novak Djokovic mot Roger Federer.

Det blir Novak Djokovic mot Tomás Berdych. Världssexan.

Detta sedan schweizaren tappat överläge med 1-0 i set och bränt tre matchbollar mot den respektlöse tjecken. Kunde tyvärr bara följa matchen sporadiskt och trodde väl i ärlighetens namn att det var klappat och klart när Federer förhållandevis enkelt bärgade första set, 6-4.

I andra set hamnade han dock tidigt ur fas, blev bruten vid 2-3 och gav således Berdych chansen att serva hem setet vid 5-3. Det misslyckades han dock med och det hela fick avgöras i tiebreak.

Och det var alltså här som Federer brände sina tre matchbollar, den ena i egen serve. Slutade så småningom 10-8 till Berdych, vilket gav världssexan ordentlig vind i seglen.

Han bröt schweizaren vid 2-2 i tredje set och höll fokus uppe ända in i mål. Han kunde till och med kosta på sig att bränna några break- och matchbollar på vägen. För när han skulle serva för matchen vid 5-4 var han kassaskåpssäker – och nollade världstvåan.

Berdych har nu vunnit fem av sina senaste åtta matcher mot Federer (Fed har 11-6 totalt).

– Han har ett väldigt tungt spel, en stor serve som kanske gör det svårare att spela mot honom på de snabba banorna än de långsammare. Man kanske kan flytta runt honom lite mer, men samtidigt har han mer tid på sig inför slagen och han har anpassat sig väl efter hur spelet utvecklats, säger en besviken Federer efter nederlaget.

– Jag lämnar så klart den här matchen med mycket ånger. Jag servade för matchen, hade chanser i början av andra set när han inte riktigt kommit in i matchen än. Det var några poäng där saker bara inte hände för mig, tillägger han.

Ja, att han nu misslyckats med att försvara sina titlar i både Rotterdam och Dubai borde oroa schweizaren en smula. De förlorade poängen innebär nämligen att världstrean Andy Murray plötsligt har läge att ta över hans plats som tvåa på rankningen redan i Indian Wells (men mest troligt sker skiftet i så fall i Miami).

Om Murray vinner Indian Wells, eller går till final medan Federer åker ur tidigt, är saken klar. Detta eftersom Murray fick respass redan i andra omgången förra året, vilket gav blygsamma 25 poäng – medan Federer, återigen, har en titel att försvara.

I Miami är förutsättningarna de omvända (Murray finalist förra året, Federer åkte ut i tredje omgången), men skotten har ändå goda chanser att gå om på rankningen om han misslyckas i Indian Wells.

På den övre halvan gick det lite lättare för Djokovic. Andra set blev visserligen en prövning på flera sätt. Först tog del Potro ledningen med 3-0 efter ett tidigt break, sedan bärgade Djokovic fem raka game – för att sedan bli bruten när han servade för matchen vid 5-3.

I efterföljande tiebreak visade dock Djokovic varför han är världsetta – och varför han inte förlorat en ATP-match sedan Paris Masters (mot Sam Querrey). Han har nu 27 segrar på sina 30 senaste matcher, och är hittills obesegrad i år.

I Dubai gick kvartsfinalerna precis som väntat. Busenkla segrar för samtliga seedade spelare:

• Roger Federer-Nikolaj Davydenko 6-2, 6-2
• Novak Djokovic-Andreas Seppi 6-0, 6-3
• Juan Martín del Potro-Daniel Brands 6-4, 6-2
• Tomás Berdych-Dmitry Tursunov 6-3, 6-2

Så har vi då två rafflande semifinaler att se fram emot: Federer-Berdych och Djokovic-del Potro.

En väldigt ofördelaktig matchup för Federer. Trots att han har två raka förluster mot del Potro tror jag faktiskt att han hellre mött honom. Berdych är helt enkelt överlag en jobbigare motståndare för schweizaren. Delvis för att världssexan inte har någon som helst respekt för världstvåan och dels för att han är jämnare i sitt spel.

del Potro måste liksom spela på sin absoluta topp under ganska stora delar av matchen för att kunna slå Federer, och ändå beror Federers förluster mot argentinaren ofta på att han själv slarvar och tappar fokus.

Berdych har måhända en något lägre högstanivå än del Potro, men betydligt högre lägstanivå, och han gör inte längre grova misstag på regelbunden basis (när han väl gör det kan det gå illa, som mot Jo-Wilfried Tsonga i Marseille, men det kräver också att motståndaren har tungan rätt i mun typ hela tiden). Det där stressar Federer.

Givet schweizarens stabilitet efter den nonchalanta öppningsmatchen mot Malek Jaziri – samt det faktum att Berdych rimligtvis borde vara sliten efter sitt tuffa spelschema – tror jag att Federer går vinnande ur den här bataljen. Han behöver ju egentligen bara hålla sig på en lagom hög nivå genom hela matchen och trötta ut Berdych.

Djokovic är nog mer nöjd med sin matchup. Han hade visserligen inte sett Berdych heller som något överdrivet stort hot, sluggers får sällan serben ur balans. Djokovic har hur som helst 7-2 i inbördes möten mot del Potro. Senaste förlusten kom i bronsmatchen i London-OS, där Novak uppträdde märkligt omotiverat (dessutom spelades ju OS på gräs, världsettans sämsta underlag).

Att del Potro enligt uppgift har skadekänningar i handleden gör inte heller saken särskilt bättre för argentinaren. Han kan möjligen plocka ett set, om i World Tour Finals, men mer än så bör det inte bli. Inte på hardcourt utomhus, mot världens just nu bästa tennisspelare.

Mycket talar alltså för en drömfinal mellan Djokovic och Federer i Dubai.

* * *

Inte heller i Acapulco bjöds vi på några skrällar: David Ferrer slog Paolo Lorenzi (6-3, 6-1), Nicolás Almagro slog Horacio Zeballos (6-3, 6-4), Rafael Nadal slog Leonardo Mayer (6-1, 7-5) och Fabio Fognini slog Santiago Giraldo (7-5, 6-4). Endast Fognini var knapp favorit i sin kvart, övriga tre var så stora favoriter att de inte kan ha inbringat många bettingslantar.

Nu ställs alltså Nadal mot sitt första riktigt potenta hot sedan comebacken drog i gång i början av februari. Kan inte påstå att jag låtit mig imponeras av gruskungen än, men visst har han sett klart bättre ut än i Vina del Mar och Sao Paolo.

Tillräckligt bra för att slå Almagro? Ja, förmodligen. Särskilt med tanke på att Almagro med största sannolikhet kommer att underprestera. Han är inte bra på att hantera press, världstolvan.

Till synes formstarke (och evigt oförutsägbare) Fabio kanske kan stressa Ferrer en smula. Om ens det. Han har vunnit blott ett set mot Ferrer på fyra matcher. Så sent som i förra veckan åkte han på en rejäl torsk mot spanjoren i kvarten (6-2, 6-1). Allt annat än seger för världsfyran är att betrakta som en skräll av sensationella mått.

* * *

Samtliga resultat:

Världssexan Tomás Berdych är inget stort fan av 25-sekundersregeln, som under den här säsongen enligt nya riktlinjer till domarna ska efterföljas striktare. Regeln innebär att det inte får ta mer än 25 sekunder mellan poängen i ett game.

Om en servande spelare bryter mot regeln får han först en varning, sedan straffas han med ett ”fault”. Som returtagare får man först en varning, sedan förlorar man automatiskt poängen.

– Jag gillar det inte. Jag är inte ett fan av regeln, dundrar Berdych. Jag ser inte ett enda skäl till att ha den här regeln. Vad är det positiva med det här? Om de vill fortsätta med det här så tycker jag att det borde vara större tydlighet kring vad som händer, för nu har domaren för mycket makt. Han kan göra som han vill. Han har en dålig dag, eller gillar dig inte, så går det 24 sekunder och du får en varning. Ställ ut en klocka (på banan) och så får alla rätta sig efter klockan. Så enkelt är det om de vill göra det på riktigt.

Berdych fick en varning i sin andrarunda mot Tobias Kamke i onsdags. Enligt världssexan är det inte alltid spelarens fel att det tar tid mellan poängen.

– Det är väldigt ojämnt. Det handlar inte bara om min serve. Jag menar, vad ska jag göra med bollkallen? Borde jag springa och plocka upp bollen i stället för honom eller vad ska jag göra? Man bara står där och väntar på bollen, väntar på snubben. Vad kan man göra? Tiden går. Och så säger domaren: ”Vi ska snacka med dem, de är långsamma. Men först måste jag ge dig en varning.” Hur bra funkar det? Först borde de prata med bollkallarna att skynda på och sen berätta för mig att jag tar för lång tid på mig, fortsätter han.

Personligen är jag en förespråkare av 25-sekundersregeln och de striktare rutinerna kring hur den efterföljs. Tennis är överlag en långsam sport, ja. Men det betyder inte att det är särskilt kul att se en spelare torka sig i pannan i en halv minut, välja bollar i ytterligare en halv och sedan stå och studsa bolljäveln under resten av kvällen.

De här extremt utdragna ritualerna mellan poängen som bland andra Novak Djokovic och Rafael Nadal gjort sig ökända för är dessutom inte bara ett sätt att återhämta sig efter en lång duell, utan också ett störningsmoment för motståndaren.

Och klocka på banan? Tja, varför inte. Tillför det något, så visst. Men Berdych har också en väldigt vettig poäng. Som domare måste man nämligen kunna se skillnad på maskning och yttre störande omständigheter. Långsamma bollkallar, till exempel.

Regeln ska undanröja bland annat det psykologiska övertag en medveten maskning kan medföra – inte bara straffa för straffandets skull.

I Dubai har alla seedade spelare haft relativt smärtfria matchdagar i dag.

Alla utom en: Mikhail Juzjnyj, som torskade mot 97-rankade Daniel Brands i raka set: 6-4, 6-4.

Såg Roger Federers andrarunda mot Marcel Granollers och man kan väl säga som så, att schweizaren tog den på betydligt större allvar än öppningsmatchen mot Malek Jaziri. 6-3, 6-4 blev det till världstvåan efter ganska stabilt servande och två förvaltade breakbollar.

55-rankade Roberto Bautista-Agut pressade Novak Djokovic i andra set, men världsettan tog ändå hem segern i raka: 6-1, 7-6(4).

Värlssexan Tomás Berdych besegrade en vilt kämpande, och skadad, Tobias Kamke: 7-5, 6-1.

Och världssjuan Juan Martín del Potro såg inte ut att vara överdrivet skadehämmad mot Somdev Devvarman: 6-4, 6-4.

Vilket leder oss till kvartsfinalerna, som ser ut så här:

Novak Djokovic-Andreas Seppi
Juan Martín del Potro-Daniel Brands
Tomás Berdych-Dmitry Tursunov
Roger Federer-Nikolaj Davydenko

Det här är ju som upplagt för semifinaluppgörelser mellan de fyra toppseedade spelarna. Precis som förra året. Störst skrällpotential har väl formstarka Daniel Brands, men bara för att det råder vissa tveksamheter kring del Potros fysiska status.

Pånyttfödde Dmitry Tursunov då? Nja. Han har föga smickrande 1-6 i inbördes möten mot Berdych och åkte på storstryk mot densamme så sent som i Marseille förra veckan. Har gått sju år sedan han sist slog tjecken. Hans skrällchanser får därför betraktas som ytterst små.

Det samma gäller för Nikolaj Davydenko. 18-2 till Federer i inbördes möten, och Davydenko har svajat sedan succén i Doha tidigare i år.

Andreas Seppi? 0-9 i inbördes möten mot Djokovic. Vann visserligen två raka set i Franska öppna förra året innan serben samlade ihop sig och pressade honom dessutom till tiebreak i Cincinnati i höstas, men riktigt så mycket kommer nog inte Novak släppa till den här gången.

* * *

I Acapulco åkte Stanislas Wawrinka ut redan i första omgången, mot 43-rankade Fabio Fognini: 6-2, 7-6(3).

Och David Nalbandian torskade i en tresetare mot 71-rankade Aljaz Bedene: 4-6, 6-0, 6-4. Intressant spelare, Bedenez. Hade 4-4 i ATP-matchfacit under hela förra året – efter nattens bravader har han redan 5-5, med ett par imponerande segrar i bagaget (Wawrinka i Chennai, Horacio Zeballos i Buenos Aires).

Rafael Nadal hade inga problem alls mot 157-rankade Diego Sebastian Schwartzman: 6-2, 6-2. Och David Ferrer tappade blott tre game mot 129-rankade Antonio Veic: 6-0, 6-3. Ännu lättare gick det för Nicolás Almagro, som gick nästan helt prickfri ur sin batalj mot 476-rankade Cesar Ramirez: 6-0, 6-1. Att Ramirez trots allt vann 25 poäng får väl ses som en smärre sensation.

* * *

Kei Nishikori är trasig. Igen. Den här gången är det ryggen som krånglar. 23-åringen tvingades kasta in handduken mot Ivo Karlovic vid ställning 4-5 i första set. Ytterst tråkigt, med tanke på den goda form han visade upp i Memphis förra veckan.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare. John Isner pressades visserligen till tre set mot Jesse Levine (7-6, 5-7, 6-4) och enligt uppgift var det kanadensaren Levine (som tills för några månader sedan tävlat för USA) som hade publikens stöd. Trots att Isner är toppseedad hemmaspelare, alltså.

Titelförsvararen Kevin Anderson slog 101-rankade Tim Smyzczek: 6-3, 6-4. Inga konstigheter.

* * *

Samtliga resultat:

Måndag, ny vecka, nya tag på respektive tour.

Vi tar en snabb titt på veckans startfält.

* * *

DUBAI TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500 (hardcourt)
Dubai, Förenade Arabemiraten

Stjärnspäckat, som vanligt. Världsettan Novak Djokovic på övre halvan, världstvåan och regerande mästaren Roger Federer på den undre. Däremellan världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världsnian Janko Tipsarevic.

De två med lägst rankning av de seedade spelarna är Andreas Seppi (19) och Mikhail Juzjnyj (32).

Spontant har Federer fått den tveklöst tuffaste lottningen av toppduon – han har Berdych, Tsonga och Tipsarevic på sin halva. Tipsy visserligen i tveksam form och Berdych/Tsonga kommer direkt från final i Marseille, med minimal tid för förberedelser.

Denna trio ska dock inte underskattas i dessa sammanhang – samtliga tog sig till kvartsfinal förra året.

Djokovic har bara del Potro att oroa sig över, och han har historiskt inte ingjutit så mycket rädsla hos världsettan. Novak leder med förkrossande 7-2 i inbördes möten och har tre raka segrar över argentinaren (7-1 i set).

En final mellan Djokovic och Federer hade därför känts mest trolig, om det inte varit för schweizarens nonchalans i sin öppningsmatch mot 128-rankade Malek Jaziri (5-7, 6-0, 6-2). Detta alltså i första matchen efter en minst lika arrogant uppvisning mot Julien Benneteau i Rotterdam för två veckor sedan (som slutade i kvartsfinalfiasko).

Återstår att se vem av Berdych och Tsonga som får chansen att fälla racketkonstnären på nytt. Om nu inte någon av dem åker ut på vägen. Konstigare saker har hänt, trots att skrällarna inte brukar dugga så tätt just i Dubai. För att vara en 500-turnering har den här ovanligt hög status bland toppspelarna.

Vore kul om Bernard Tomic kunde ställa till med lite besvär för Tipsarevic, eller potentiellt Federer, även om jag inte tror att han har vad som krävs för att störa topp 10-stjärnorna i en sådan här tävling. Än.

* * *

MEXICAN OPEN
ATP 500 (grus)
Acapulco, Mexiko

Rafael Nadals stora elddop. Det är här han bjuds på tillräckligt tufft motstånd för att man ska kunna avgöra vartåt hans comeback barkar. Ett första minitest redan i öppningsmatchen, mot flinke Diego Sebastian Schwartzman (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen – Schwartzman är 170 centimeter lång).

20-åringen ser inte mycket ut för världen, men likt många andra spelar som inte riktigt har den där tunga fysiken som krävs för ett kraftfullt grundspelar väger han upp det med precision, snabbhet och tennisintelligens. Kommer förmodligen bara vinna några strögame, men helt klart intressant att hålla ögonen på.

Första riktiga testet kommer i semifinalen, mot Nicolás Almagro. Ja, egentligen redan i kvartsfinalen mot Thomaz Bellucci, men brasilianarens form är ytterst tveksam (torskade i första omgången i Buenos Aires förra veckan, mot ovan nämnda Schwartzman, och i andra omgången på hemmaplan i Sao Paolo veckan dessförinnan).

Om det inte vore för Nadal så hade det här givetvis, återigen, varit David Ferrers turnering. Världsfyran har vunnit tre titlar i rad här, och inleder turneringen med en färsk titel från Buenos Aires i bagaget för andra året i rad.

Hans största hot på vägen mot final är Stanislas Wawrinka, som pressade Ferrer till tre set i Buenos Aires-finalen. I övrigt består startfältet mestadels av en hop grusspecialister som normalt inte ska rå på någon av de fyra högst seedade spelarna.

En final mellan Ferrer och Nadal känns högst trolig, om inte Nadal är lika skakig som i Vina del Mar och Sao Paolo och torskar i en eventuell semifinal mot Almagro.

Kuriosa: Åtta av de tio senaste åren har minst en av finalisterna varit spanjor. De senaste tre åren har finalerna varit helspanska uppgörelser.

* * *

DELRAY BEACH INTERNATIONAL TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250 (hardcourt)
Delray Beach, USA 

Veckans av förklarliga skäl minst stjärnströdda turnering, eftersom toppspelarna befinner sig i antingen Dubai eller Acapulco (eller tar ledigt, som Andy Murray, Richard Gasquet och Milos Raonic).

John Isner och Tommy Haas är toppseedade. Memphis-vinnaren Kei Nishikori fjärdeseedad. I startfältet finns även Sam Querrey, Alexandr Dolgopolov och Kevin Anderson (som gör sin första turnering efter Australiska öppna).

Nishikori trivs bra i Delray Beach. Bärgade sin första ATP-titel här 2008 (och har dessutom under flera år bott i Florida). Vilket förmodligen är anledningen till att han ens ställer upp, med tanke på att han spelade final i Memphis så sent som i går.

Kevin Anderson är regerande mästare och med tanke på att hans lottning är snarlik fjolårets har han goda chanser att upprepa bedriften. Om inte Nishikori går sönder eller känner sig sliten efter förra veckans turnering håller jag dock honom som favorit till finalplatsen på den övre halvan.

På den undre får Sam Querrey bära favoritskapet. Inte för att han är i särskilt god form eller spelat överdrivet bra på sistone, utan av den enkla anledningen att resten av sektionen är så pass svag: Tommy Haas tvingades lämna walkover i Memphis, Dolgopolov förlorade sin kvartsfinal mot Marinko Matosevic efter väldigt lojt uppträdande, Denis Istomin är visserligen i bra form men har spelat väldigt mycket på sistone vilket borde ta ut sin rätt snart och resten är egentligen inte mycket att hänga i julgranen.

Matosevic är för övrigt spelklar. Trots skadan mot Nishikori i Memphis-semifinalen. Har dock åkt på en otroligt tuff lottning och måste ta sig förbi Isner, Anderson och Nishikori för att ta sig till final – vilket givetvis försämrar hans chanser att upprepa sin bedrift från ifjol, då han gick hela vägen till final, avsevärt.

Att tippa den här turneringen känns verkligen som ett lotteri, så jag drar till med Nishikori mot Dolgopolov i final. Bara för att det skulle bli en kul match som jag gärna vill se.

Att deras final skulle gå till tre set var i mina ögon ingen högoddsare.

Att det skulle bli en mental fajt med ett avgörande på mållinjen kändes också givet.

Men jag måste säga att jag är en smula förvånad över matchbilden mellan Tomás Berdych och hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga.

Den var nämligen den helt omvända i jämförelse med Stockholm Open-finalen i höstas. Då var det Tsonga som var omutlig i två set, innan han plötsligt bjöd in Berdych och slutligen förlorade matchen.

I dag var faktiskt Berdych överlägsen i de två första seten. Inte en enda breakboll bjöd han på, och i andra set vann han fem servegame blankt – samtidigt som han hela tiden störde och satte press på Tsonga i fransmannens servegame.

I första set förvaltade han en av fyra breakbollar, vilket räckte till seger: 6-3.

I andra set brände han tre chanser men var som sagt själv helt omutlig i egen serve.

Tsonga har dock en osviklig förmåga att skaka av sig alla former av motgångar och lägga i en högre växel när så krävs. Ja, han är faktiskt mycket bättre på att kämpa sig ur ett underläge än att hålla distansen när han leder. Som att han är mycket mer bekväm i rollen som envis underdog än som matchdirigent, i alla fall mot tuffare motstånd.

I andra sets tiebreak plockade han fram alla sina offensiva vapen och trampade plattan i mattan. Räddade en matchboll med ett ess utav bara farten. På den nivån var det.

Oerhört kul, om än inte så chockerande, att se. På det här planet är Tsonga faktiskt inte långt ifrån Novak Djokovic. Djokovic har visserligen gjort konsten att vända underlägen till någon slags slentrianmässig vardagsmat, men världsåttan är expert på att göra de justeringar som krävs just när han upplever tung motgång i en match.

Kan möjligtvis vara därför han är sämre på att hålla en ledning, för att han är så van vid – och bra på – att göra justeringar i sitt spel, vilket i sådana lägen inte är nödvändigt. Ja, ofta direkt destruktivt.

Eller så vaggas han in i någon sorts falsk säkerhet och kan inte förmå sig själv att tända till, helt enkelt.

Hur som helst.

Trots att tiebreaket var jämnt, 8-6 till Tsonga, kändes det som det mest naturliga i världen att just Tsonga skulle vinna det. Från första till sista boll.

Och då svängde också pendeln åt fransmannens håll.

I avgörande set fixade han mycket lägligt sitt första servegenombrott i matchen redan i tredje gamet (efter några sylvassa returer, en missad breakboll och efterföljande dubbelfel från Berdych, något tjecken inför domaren skyllde på att Tsonga störde honom genom att stå och hoppa – vilket han alltid gör mot alla motståndare – när Berdych skulle serva).

Resten av matchen var, med facit i hand, en transportsträcka fram till matchboll för Tsonga, men givet världsåttans tidigare mentala kollapser var det trots allt spännande ända till slutet.

Nästan alla poäng Berdych vann i Tsongas serve i tredje set kändes som bjudningar från Tsonga. På det hela taget bjöds vi nästan på tre olika matcher i en och samma – utklassning från Berdych i första set, ett jämnt andra set med fortsatt övertag från Berdych och så utklassning från Tsonga i tredje: 3-6, 7-6(6), 6-4.

En riktigt kul match, med andra ord.

Och mest imponerande var faktiskt att se Tsonga exploatera den boost han fick efter tiebreaksegern och sedan hålla nerverna i styr även i rollen som överlägsen dirigent. Vågar till och med påstå att han spelade effektivt, i stället för spektakulärt, större delen av avgörande set.

Tänk om han kunde vara på det humöret genom en hel säsong?

Skön revansch för Tsonga efter förlusterna mot Berdych i Stockholm Open och World Tour Finals – vilket resulterar i karriärens tionde ATP-titel.

Desto bittrare för Berdych, som var den klart bättre spelaren i stora delar av matchen men inte när det gällde som mest. Såg stundtals uddlös ut i avgörande set, även i egen serve. Trötthet? Ja, med största sannolikhet. Såg inte ut att störas av någon skada.

Är inte alls förtjust i Berdychs beteende i underläge. Att betrakta motståndarens förberedelser i returtagandet som ett störningsmoment och gnälla inför domaren om det… Nej, det är under en topp 10-spelares värdighet (ja, det var lika ovärdigt när Rafael Nadal gnällde på Lukas Rosol i chockförlusten i Wimbledon förra året).

Ungefär som när Berdych lyckades få en boll omspelad mot Andy Murray i US Open i höstas, för att Murray tappade kepsen. Trots att både han, Murray, domaren och en hel tennisvärld visste att Berdych inte hade en chans på Murrays vinnande slag och därför borde ha sett mellan fingrarna på kepsfadäsen. Det hade helt enkelt varit det mest sportsliga.

Att bita ihop och kämpa vidare, trots att vinden vänt till Tsongas fördel, hade varit det sportsligare alternativet i den här matchen. I stället känner han sig alltså tvungen att gnälla över något så trivialt som att Tsonga studsar i gång sig själv, som något sorts peppande, inför en retur.

I vilket scenario är ett sådant beteende till gagn för den klagande spelaren, i det här fallet Berdych? Aldrig. Han blev förmodligen bara mer frustrerad av att inte bli hörsammad av domaren. Och Tsonga blev säkert bara mer triggad av sin motståndares osportsliga gnäll.

Okej, nu var det ju en världslig sak egentligen. Ingenting att kräva livstids avstängning för.

Men ändå. Man vill ändå ha högre tankar än så om en spelare som Berdych.

Nu är man nästan lite glad över att Tsonga plattade till honom och hans ego i det där tredje setet.

Nåväl.

Med tanke på hur mycket Berdych ändå generellt utvecklats på det mentala planet genom åren kan vi kanske också hoppas på en attitydförändring framöver.

Snart dags för veckans bokslut. Tre finaler ska avverkas: Marseille, Memphis och Buenos Aires. Låt oss i vanlig ordning gå igenom dem en och en:

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Feliciano Lopez (47)
Marinko Matosevic tvingades tyvärr kasta in handduken på grund av fotskada efter ett set i gårdagens semifinal mot Nishikori. Synd. Kändes efter det där inledande setet som att den matchen hade potential att bli riktigt bra.

Matosevic hade då gått ut stenhårt, brutit Nishikori och skaffat sig ett 2-0-överläge. 23-åringen var dock tålamodet personifierat, visade återigen prov på den goda form han visat upp i Memphis, jobbade sig in i matchen och bärgade slutligen första set med 6-4.

Matosevic lyckades faktiskt vid några tillfällen, även i Nishikoris serve, att pressa tillbaka japanen ordentligt med hårda välplacerade forehandslag. Han var stundtals imponerande, om än inte lika stabil och säker som Nishikori.

Lopez å sin sida kämpade ner formstarke Denis Istomin i en tresetare: 6-2, 3-6, 6-3.

Lopez gör sig ju bra inomhus, särskilt när serven funkar (vilket den till viss del gjort hittills under veckan). I gårdagens semi slog han i och för sig in bedrövliga 47 procent förstaservar, men vann å andra sidan 67 procent av poängen i egen serve och räddade fyra av fem breakbollar. Klart godkänt.

Nu är ju Nishikori en bättre returtagare än Istomin, så serven måste funka betydligt bättre i finalen än i gårdagens semi om han ska ha en chans att bärga sin andra raka seger över den formstarka japanen. Deras hittills enda möte slutade i tvåsetsseger för Lopez, men det var på gruset i Barcelona för drygt två år sedan så den är inte en särskilt stark värdemätare inför dagens drabbning.

Lopez är förvisso expert på att flyga under radarn i de här lite mindre turneringarna (vilket han också gjort hittills) och sedan stå där med ett triumferande flin på söndagen, men med tanke på hur orubblig Nishikori håller jag honom som favorit. Han är helt enkelt en klart mycket bättre spelare än sin 31-årige finalmotståndare.

* * *

MARSEILLE

Tomás Berdych (6) – √ Jo-Wilfried Tsonga (8)
Båda fullkomligt mosade sina semifinalmotståndare i går: 6-2, 6-1 för Berdych mot Dmitry Tursunov, 6-2, 6-2 för Tsonga mot Gilles Simon.

Inte helt fel, om man säger så. För visst bjuds vi nu, ärligt talat, på den klart bästa finalen vi kunde tänka oss? Personligen skulle jag nog ha uppskattat en final mellan Berdych och Juan Martín del Potro lite lite mer, men det här är tveklöst en intressant matchup.

Berdych leder med 4-1 i inbördes möten, vilket ter sig en smula märkligt. De är spelmässigt jämbördiga – båda har hårda, giftiga servar och förlitar sig i regel på tunga grundslag från baslinjen. Tsonga är mer varierad i sitt spel och söker oftare nätet men Berdychs grundspel är både flackare och tyngre, vilket väger upp bristen på variation.

Båda har länge haft sina största brister på det mentala planet. Tsonga är som bekant i regel helt oförmögen att spela effektivt och slår därför ofta bort sig i viktiga lägen, medan Berdych tidigare haft svårt att både stänga matcher och vända jobbiga underlägen.

Där har framför allt Berdych utvecklats mest, vilket var särskilt tydligt i finalen i Stockholm Open förra året, då Tsonga var överlägsen och ledde med 6-4, 4-3 (med break) innan han bjöd in Berdych i matchen – och sedan förlorade den.

Skillnaden i dag?

Tsonga kommer att ha en galen fransk hemmapublik i ryggen. Det kommer förmodligen innebära att världsåttan bjuder på mer spektakulär och huvudlös tennis – som mot Bernard Tomic tidigare i veckan – men också att han faktiskt kommer kunna kosta på sig lite showande.

Jag tror faktiskt att just publiken kan bli helt avgörande i dag. Spelmässigt kommer vi med största sannolikhet att få se en repris på någon av deras tidigare matcher, med små marginaler åt båda håll. Särskilt med tanke på att båda lyckats pricka in formtoppen lagom till finalen.

Svårtippad match faktiskt, men jag tror att Tsonga får revansch för det där magplasket i Stockholm Open (och efterföljande tresetsförlust i World Tour Finals).

Förmodligen efter en millimeterjämn tresetsrysare…

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Stanislas Wawrinka (17)
Ferrer hade inga direkt akuta problem mot Tommy Robredo i sin semifinal. Blev visserligen bruten i inledningen av första set, men fick ordning på sitt spel och avfärdade slutligen forne världsfyran i raka set: 6-3, 6-2.

Och Wawrinka imponerade i sin semifinalseger över Nicolás Almagro: 6-3, 7-5. Wawrinka vann 78 procent i egen serve, räddade fyra breakbollar och fixade själv två servegenombrott.

Rent statistiskt gjorde Almagro en stabil match (sju ess, vann 67 procent i egen serve, 85 procent i förstaserve), men den stora skillnaden var returtagandet. Vid sidan av det övertygande spelet i egen serve vann han 33 procent i sina returgame – mot Almagros svaga 22 procent.

En helt rättvis seger där.

Och nu får vi därför den på förhand klart mest intressanta finalen. Jag menar, Ferrer har 13 raka segrar över landsmannen Almagro. Ytterst lite hade talat för att Almagro skulle plocka sin första pinne mot världsfyran i Buenos Aires.

Den här matchupen är lite jämnare: 6-3 i inbördes möten till Ferrer. 4-1 på grus.

Som vi alla vet är grus Ferrers naturliga element, men även Wawrinka trivs bra på underlaget. Vilket han inte minst visat under veckan i Argentina. Tror därför inte att det blir någon promenadseger för världsfyran, som dock rimligtvis borde vinna den här matchen.

Det vankas både semifinaler och finaler, så låt oss gå igenom denna tennisdag match för match:

DUBAI

√ Petra Kvitová (8) – Sara Errani (7)
Toppspelarna har på olika sätt knoppat av en efter en, och nu återstår alltså bara världssjuan och -åttan. Kvitová har haft den tveksamt tuffaste lottningen men trots det inte tappat set och varit den som imponerat mest.

Errani har sett hyfsat stabil ut men blev nollad i andra set mot kraftspelaren Nadia Petrova i kvartsfinalen. Det riskerar hon att bli även i finalen, med tanke på hur överlägsen Kvitová ofta varit.

Faktum är att Errani aldrig tagit set av tjecken, på tre försök. Tveksamt om hon kommer lyckas i dag. Känns som att det är helt och hållet upp till Kvitová.

* * *

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Marinko Matosevic (53)
Nishikori var helt orubblig mot Marin Cilic i sin kvartsfinal i går. Matosevic slog ut fjärdeseedade Sam Querrey redan i torsdags och i går var det dags för nästa skräll: 6-7(6), 6-2, 6-4 mot 23-rankade Alexandr Dolgopolov.

Dolgopolov gjorde visserligen en riktigt usel match och i andra set såg det faktiskt ut som att han tankade (rörde sig förmodligen om en skada eftersom han tog en timeout i tredje set, men det såg verkligen inte bra ut). Bjöd knappt på något motstånd alls.

Starkt av Matosevic att i det läget hålla fokuset uppe. Han har verkligen förbättrat sin serve under det senaste året. Tycker också att han försvarade sig riktigt bra både mot Dolgopolov och Querrey. Verkar trivas inomhus.

Har han någon chans mot Nishikori då?

Nej, det ska han inte ha. Inte som japanen spelade i går. Det här borde Nishikori helt enkelt vinna i raka set.

Att Matosevic har servat riktigt bra under veckan och vårdat bollen väl i duellerna ska inte spela någon roll, han har ett för enformigt spel för Nishikori. 23-åringen har dessutom en alldeles för solid försvarsmur och är bombsäker i bollandet.

Han är bättre på alla punkter, helt enkelt. Det kommer därför att krävas mer än bara jämnhet och fokus för att Matosevic ska vinna det här – antingen måste han göra sitt livs match eller så måste Nishikori vika ner sig totalt.

Eller både och.

√ Denis Istomin (63) – Feliciano Lopez (47)
Lopez tog sig alltså förbi 20-årige Jack Sock. Inte särskilt överraskande. Spanjoren är måhända inte lika bra som under sina glansdagar, men han är fortfarande en skicklig inomhusspelare och dessutom bra på att pricka in sina formtoppar när det vankas sådana här turneringar av lägre status.

Istomin har verkligen bombat sig fram till semifinal. Tvingades visserligen till tiebreak i andra set mot lucky losern Michael Russel i natt, men har hittills inte tappat set. Kul att se att hans formtopp håller i sig. Det lär den inte göra särskilt länge till, nämligen. Han presterar alltid som allra bäst i början av året (och till viss del på gräs).

Kan bli en intressant drabbning, det här. Känns som att Istomin är klar favorit. Lopez leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men båda matcherna var jämna och den sista spelades för nästan tre år sedan.

Istomin borde greja det här, tycker jag.

√ Sabine Lisicki (40) – Marina Erakovic (71)

Erakovic är alltså klar för sin andra raka final i Memphis. Förlorade som bekant mot Sverigeettan Sofia Arvidsson förra året, men fick sin revansch på henne tidigare i veckan.

Kul att Lisicki studsat hela vägen till final, nu när både Kirsten Flipkens och Jamie Hampton klappat ihop.

Lisicki leder med 2-1 i inbördes möten och besegrade Erakovic för knappt en månad sedan, i Pattaya. Tappade visserligen första set men gjorde sedan processen relativt kort. Erakovic verkar trivas i Memphis, men Lisicki borde vinna det här.

* * *

MARSEILLE

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Gilles Simon (13)
Jag är säkert inte ensam om att känna mig snuvad på en rafflande semi mellan Tsonga och Juan Martín del Potro, men nu råkar det ju vara på det viset att Gilles Simon typ utklassade argentinaren i gårdagens kvartsfinal.

Vad har vi att vänta oss i dag då?

Simon har faktiskt besegrat sin högre rankade landsman två gånger tidigare, men aldrig på hardcourt. Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten, 4-0 på just hardcourt (8-2 i set).

Tsonga är överlag en betydligt bättre spelare än Simon. Okej, Simon är snabbare och har en effektivare defensiv, men där del Potro misslyckades med att slå igenom hans försvarsmur borde Tsonga lyckas i dag.

Det Simon kan hoppas på är att Tsonga ska tappa fokus och börja svaja, för han har inget annat vapen att ta till än att agera mänskligt bollplank. Försöka mota Olle i grind, om man så vill.

Teoretiskt borde han inte lyckas med det. Tsonga inomhus på hemmaplan är helt enkelt för bra för det. Men det vore inte första gången om världsåttan skulle börja svikta och sjabbla bort några viktiga poäng och game.

Efter gårdagens uppvisning mot Bernard Tomic har jag ändå svårt att se att Simon ska utgöra ett reellt hot mot honom. Nej, den här segern ligger helt och hållet i Tsongas händer.

Eller i hans huvud, snarare.

√ Tomás Berdych (6) – Dmitry Tursunov (119)
Tursunov har verkligen sett ut som den topp 20-rankade spelare han var för några år sedan. Segrarna mot Gilles Müller i går och dessförinnan Janko Tipsarevic var dock ruggigt knappa (Tursunov vann faktiskt färre poäng totalt mot båda), men ryssen har en osviklig förmåga att inte låta i princip någonting störa hans gameplan. Han maler på, helt enkelt. Sen får det bära eller brista.

Det har burit honom hela vägen till semifinal, men här tar det rimligtvis stopp. Han har visserligen lyckats pressa Berdych genom åren, men det var nästan sju år sedan han bärgade sin enda seger över honom. 5-1 till Berdych i inbördes möten talar sitt tydliga språk.

Och med tanke på att världssexan inte lät sig skrämmas av en vilt kämpande Jerzy Janowicz i kvarten var givetvis ett styrkebesked. Känns som att han på allvar börjar få ordning på sitt tidigare så svaga psyke.

Som upplagt för en drömfinal (och en repris på 2012 års upplaga av Stockholm Open) mellan Berdych och Tsonga, alltså.

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Tommy Robredo (95)
Finns det över huvud taget något scenario där Ferrer förlorar den här matchen? Om Ferrer skulle bryta sin slagarm, kanske. Om ens då.

Okej, riktigt så mycket ska vi inte överdriva ändå. Robredo har trots allt slagit sin landsman två gånger tidigare (fast då får vi gräva oss tillbaka i arkiven till 2006 och 2008; Ferrer leder med 5-2 i inbördes möten) och tog set mot honom i Båstad förra året.

Men att Ferrer skulle åka på sin tredje förlust mot den forne världsfyran just här och nu… Nej, jag har otroligt svårt att se det.

Nicolás Almagro (11) – √ Stanislas Wawrinka (17)
I och med denna semifinal är alltså de tre toppseedade spelarna klara för semifinal. Inte ett dugg överraskande med tanke på det svaga startfältet.

En av veckans mest intressanta semifinal ändå, det här. Det är två väldigt jämbördiga spelare som ställs mot varandra, och deras matcher brukar därför bli millimeterjämna.

Schweizaren har en liten edge i inbördes möten, 4-3. Har dessutom 2-1 på grus, och slog ut spanjoren i raka set i Monte Carlo så sent som förra året.

Wawrinka fick dessutom en smakstart på året med sin fantastiska insats mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen av Australiska öppna, medan Almagro inlett säsongen lite trevande.

Ingen av de båda har hittills tappat set, men har inte heller bjudits på något allvarligt motstånd. Därför en väldigt svårtippad tillställning det här. Gissar att Almagro allmänt betraktas som en knapp favorit, men jag tror faktiskt att Wawrinka fått en tillräckligt stor självförtroendeboost efter Australiska öppna för att ta hem segern i dag, medan Almagros fått sig en och annan törn (förlorade mot David Nalbandian i Sao Paolo i en tresetare där världselvan på det hela taget var den bättre spelaren).

Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).