Vilken krigare han är, Rafael Nadal.

Han gick in i finalen mot världsettan och rivalen Novak Djokovic som knapp favorit.

Inledde precis som han brukar göra mot Djokovic – det vill säga utnyttjade serbens tröga start, spelade makalös tennis och bärgade första set till synes busenkelt med 6-2.

Men, precis som alltid när dessa båda herrar möts, lade Djokovic i en extraväxel, trampade plattan i mattan och utjämnade via 6-3.

Här trodde många som följde min direktrapportering av tungviktsmötet att det var klart. Nadal kunde lika gärna kasta in handduken – det här skulle Djokovic aldrig tappa.

De blev stärkta i den tron när Djokovic fixade ett break direkt i inledningen av tredje set. Ett break som bara stod sig fram till 3-2, då Nadal bryter tillbaka efter ett gäng enkla misstag från Djokovic.

Vid 4-4 hämtar sedan Nadal upp ett 0-40-underläge (bland annat med sitt första ess i matchen vid 30-40) och här var matchen mer eller mindre avgjord. Nadal håller sin serve, bärgar tredje set i Djokovics serve och kör sedan mer eller mindre över världsettan i fjärde set.

6-2, 3-6, 6-4, 6-1 blir matchsiffrorna.

Och nu kan det inte längre råda någon som helst tvekan om vem som är världens just nu bästa tennisspelare:

• Tio titlar på tolv finaler i år.

• 22-0 i matchfacit på hardcourt.

• Canada Masters, Cincinnati Masters och US Open – back to back. En efter en har han alltså avverkat tre av höstens tyngsta turneringar, bara så där.

• 60-3 i matchfacit totalt under 2013.

• Blott 100 poäng efter Djokovic på världsrankningen – och har inga poäng att försvara under resten av året. 12,200 poäng på säsongsrankningen, det vill säga 3,000 poäng före Djokovic.

Nadal kommer att peta ner serben från tronen inom en väldigt snar framtid – och när han väl gör det kommer det att vara så oerhört välförtjänt. Den säsong som Nadal tillryggalagt hittills kan inte beskrivas som något annat än magisk, fenomenal, makalös.

I nattens seger visade han inte bara prov på sin envishet och sin aldrig slocknande kämpaglöd, utan också på sin taktiska briljans. Hur han justerat sitt spel i grunden för att kunna vara slagkraftig även på hardcourt, och hur han anpassat sig för att kunna möta Djokovic på lika villkor.

När Djokovic gick in i sitt galna stim i andra set och bara matade på med det ena omöjliga slaget efter det andra föll Nadal tillbaka i banan. Förlängde duellerna med outtröttlig defensiv och mixade upp spelet med framför allt sin backhandslice (efter att ha sluggat från start till mål i första set).

Jag tyckte att han var för defensiv långa stunder. Snudd på passiv. Det är farligt att bli passiv mot Djokovic när han kommer in i det där stimmet, för då drar det lätt iväg.

Men sett till helheten var Nadal lagom defensiv. Han var extremt tålmodig och lät sig inte skrämmas av Djokovics överlägsenhet under de drygt tio game det varade.

För han vet ju att dippen kommer, om han bara klamrar sig kvar och vägrar ge upp.

Och mycket riktigt kom dippen där i tredje set, vid ställning 3-2. Ett riktigt svagt servegame från Djokovic och ett makalöst från Nadal vid 4-4 och hela matchbilden var fundamentalt förändrad.

Väldigt smart spelat. Nadal vet att det är lönlöst att försöka utmana Djokovic i sluggandets konst när Djokovic är så där resolut och övermänsklig som han kan bli. Då är det bara att avvakta, falla tillbaka lite i banan, tvinga världsettan att hela tiden slå några extra slag, rida ut stormen och bida sin tid.

Om Nadal försökt utmana Djokovic på det offensiva planet i det läget, då hade han blivit totalt utskåpad – och då hade siffrorna kunnat dra iväg åt andra hållet.

På det sättet påminde den här matchen väldigt mycket om Franska öppna-semifinalen tidigare i år. Den stora skillnaden är att Djokovic på Roland Garros lyckades hålla liv i sin formtopp under längre tid, medan fokusdippen kom betydligt tidigare på Flushing Meadows.

Dessutom var Nadal så klart mycket mycket mer offensiv i natt och satte högre press på Djokovic även när han gled in i ”safe mode” där i andra och början av tredje set.

Och det blev ju en hejdundrande showdown, det ska vi ha klart för oss. För trots att siffrorna ser ganska stora ut var det extremt jämnt hela vägen fram till det där för Djokovic så ödesdigra gamet vid 4-4 i tredje set. Om serben hade brutit Nadals serve där, ja då hade det här verkligen kunnat sluta precis hur som helst.

Jag tror faktiskt inte att Nadal hade kunnat göra en så mycket bättre match än så här. Djokovic? Ja, han var mestadels fantastisk, något annat kan inte sägas. Men lika bra som i till exempel Franska öppna-semin? Nej, det tycker jag inte. Men att han inte kunde hålla den höga nivån berodde till stor del på Nadal.

Kanske att han var lite sliten, både fysiskt och mentalt, efter det tuffa mötet mot Stanislas Wawrinka i semin. Precis som han var efter den episka semin mot Juan Martín del Potro i Wimbledon.

Men nej, så extremt tänd som han var i det där andra setet… Djokovic ville verkligen vinna det här. Och ett tag såg det faktiskt ut som att han hade bestämt sig för att göra det. Men så tappade han fokus för en sekund och Nadal högg som en kobra.

Så extremt imponerande seger av Nadal.

Frågan nu är väl egentligen vem som rimligtvis kan stoppa spanjoren? Förutom hans egna knän, men även de verkar ju Rafa ha kuvat.

Jag är övertygad om att Nadal avslutar året som världsetta.

Och att han inom en väldigt snar framtid går om Pete Sampras som spelaren med näst flest titlar genom tiderna (Sampras har 14, Nadal 13).

Kanske redan på Roland Garros nästa år.

Drömfinal. Blockbuster. Tungviktsmöte.

Kär match har många namn.

Vilket inte är så konstigt. Rivaliteten mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic har verkligen utvecklats till något alldeles extra. Den mellan Nadal och Roger Federer kommer givetvis alltid att ha en särskild plats i alla tennisälskares hjärtan, men den har onekligen fått en värdig arvtagare.

Så, vad har vi att vänta oss i kväll och i natt, med start klockan 23.00 svensk tid?

Jag tror att det blir en hejdundrande showdown, precis som alltid när dessa båda kolosser möts.

Formmässigt har Nadal sett snäppet bättre ut genom hela turneringen och är också knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,66 på Nadal, 2,20 på Djokovic). Även Djokovic är överlag i bra form men visade vissa oroväckande tendenser till bristande fokus mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen och var stundtals bedrövlig mot Stanislas Wawrinka i semifinalen.

Vilket ju i och för sig måste ses som ett styrkebesked – att slå en extremt formtoppad Wawrinka som gör sin klart bästa Grand Slam-turnering i karriären utan att spela på topp genom hela matchen, det är oerhört imponerande.

Men är det lika imponerande som att avfärda en Richard Gasquet vars formtopp är jämförbar med Wawrinkas i raka set, och dessutom göra det tack vare taktiskt kunnande?

Nej. Jag tycker inte det. Efter att kvarts- och semifinaler är avverkade har Djokovic fortfarande vissa orosmoln hängande över sig – medan Nadals himmel är klarblå.

Djokovic kommer att höja sig inte bara ett utan två snäpp. Det gör han alltid mot Nadal. Frågan är om det räcker.

Det psykologiska övertaget han arbetade upp under 2011 är raderat. Nadal har anpassat sig och justerat sitt spel, och i deras senaste möten visat prov på taktisk briljans.

Man skulle kunna koka ner det till att det generellt är svårare för Nadal att slå Djokovic än tvärtom. Djokovic är en av få spelare som hittat ett effektivt sätt att avväpna Nadal när spanjoren spelar exakt så som han vill spela. Mot nästan alla andra är han överlägsen när han spelar sitt spel fullt ut, men inte mot Djokovic.

Det är flera saker som ställer till det för Nadal:

• Djokovics court coverage. Novak är en av tourens tveklöst snabbaste spelare. I kombination med ett snudd på övermänskligt kontringsspel är det otroligt svårt att exploatera de få luckor som finns i hans spel.

• Säkerheten. När Djokovic presterar på topp, då är han säkerheten personifierad. Han kan stå och mata tunga grundslag från baslinjen, flytta runt sin motståndare som en trasdocka och sätta enorm press med sitt aggressiva försvarsspel. Detta väger mer än väl upp det faktum att han offensivt faktiskt inte har några direkt dödande slag på samma sätt som i grunden mer offensiva spelare har, som exempelvis Roger Federer.

• Backhanden. Nadal älskar att mata toppade forehandslag mot sin motståndares backhand. Dels för att han normalt får ett övertag i den typen av cross court-dueller i och med att han är vänsterfattad, eftersom de flesta spelare har bättre forehand än backhand, men också för att det är krävande att ta bollen så högt just på backhandsidan (vilket blir fallet i och med den höga studsen – visserligen inte i samma utsträckning som på grus, men ändå). Så är inte fallet med Djokovic. Hans backhand kan vara den bästa på touren, och världsettan har inga problem alls med att plocka ner högt studsande bollar på den sidan av banan.

• Returerna. Nadal har långt ifrån den bästa serven på touren, men hans spel bygger mycket på att hålla sin serve och sätta hög press på motståndaren i sina returgame. Det låter enkelt, snudd på blasé. Men vad det handlar om är alltså att Nadal normalt fördelar spelet på ett sätt som innebär att han lägger väldigt stor vikt vid den egna serven (till skillnad från exempelvis Andy Murray, som kan ”kosta på sig” att tappa serve eftersom hans huvudnummer är returtagandet). Det vill säga: det är nästan alltid i den egna serven han väljer att lägga i den där extraväxeln, för att sedan tålmodigt vänta på att chanserna i motståndarens serve ska presentera sig. Som returnerare är han normalt defensiv, malande, försöker nöta ner och trötta ut sin kombattant, hela tiden tvinga honom att slå ett extra slag och stressa fram misstag. I den egna serven är han pådrivaren, den som dikterar spelet. Det är tydligt att han under året jobbat extra mycket med sin serve, på bekostnad av returtagandet. Därför är det så klart inte direkt till Nadals fördel att Djokovic är en av världens tveklöst bästa returnerare.

Detta är saker som gör att Nadal mot Djokovic inte kan spela exakt så som han i grunden vill spela. Saker som Nadal själv identifierat – och justerat. I Indian Wells tidigare i år var han flera gånger ordentligt tillbakapressad och föll tillbaka i gamla mönster, det vill säga att försöka spela defensiv på gränsen till passiv grustennis på hardcourt. Det har inte varit särskilt framgångsrikt för honom genom åren, vilket i kombination med Djokovics överlägsenhet för ett par år sedan har tvingat fram den här justeringen.

Sedan Indian Wells (som ju var den första hardcourt-turneringen han vann sedan Tokyo 2010) har han visat upp ett mycket mer offensivt spel på hardcourt – vilket resulterat i två till titlar (Montréal och Cincinnati), ännu en final och 21-0 i matchfacit på underlaget.

Aggressiviteten har resulterat i fler oprovocerade misstag, men också fler winners. Framför allt har det inneburit att hans spel fått en till dimension, vilket gör honom till en överlag mer dynamisk spelare.

Detta gör inte Djokovics recept fruktlöst. Långt ifrån. Att Djokovic är en stor bidragande orsak till Nadals justering är ett bevis på att han spelar rätt. Nadals backhand är en svaghet och han är sårbar för hög press. Därför ska världsettan givetvis spela offensivt, tvinga Nadal bakåt i banan och mixa upp med stoppbollar.

Att spela väldigt aggressivt, ta kommandot i duellerna och lägga stor vikt vid att störa Nadal i spanjorens serve är ett väl beprövat framgångsrecept. Det har inte räckt hela vägen mer än en gång just i år (Monte Carlo), men så är ju också marginalerna små i dessa sammanhang.

Låt oss grotta ner oss i lite statistik inför denna drömfinal:

Rafael Nadal:

• 18 vunna set, förlorat 1.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 130 oprovocerade misstag, i snitt 21 per match.

• 17 ess, i genomsnitt 2,8 per match.

• Slår in i genomsnitt 67 procent förstaservar (som bäst 72 procent, i förstarundan mot Ryan Harrison, som sämst 61 procent, i kvartsfinalen mot Tommy Robredo). Vinner i genomsnitt 80 procent i förstaserve (som bäst 86 procent, i kvartsfinalen mot Robredo, som sämst 76 procent, mot Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen och mot Richard Gasquet i semifinalen).

Novak Djokovic:

• 18 vunna set, förlorat 3.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 167 oprovocerade misstag, i snitt 27 per match.

• 42 ess, i genomsnitt 7 per match.

• Slår in i genomsnitt 69,5 procent förstaservar (som bäst 74 procent, i andrarundan mot Benjamin Becker, som sämst 67 procent, i semifinalen mot Stanislas Wawrinka). Vinner i genomsnitt 76 procent i förstaserve (som bäst 84 procent, i åttondelsfinalen mot Marcel Granollers, som sämst 70 procent, mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen).

Det man snabbt kan avläsa ur de här siffrorna är att Nadal hållit en relativt jämn nivå genom hela turneringen. Djokovic har å sin sida tappat fart mot slutet. ”Bara” 38 winners mot Wawrinka över fem set och 49 game (7,6 per set, 0,77 per game) – det vill säga nästan lika många som på blott 21 game mot Granollers (och 22 game mot Joao Sousa).

Vann dessutom bara fyra returgame mot Wawrinka (som ju så klart är en betydligt bättre servare än Nadal – men att det blev så få med tanke på att schweizaren hade rysligt låg procent i förstaservar i de tre första seten är oroväckande).

Väldigt många oprovocerade misstag mot Wawrinka och Juzjnyj också, med Djokovic-mått mätt.

Jag tror att det faktum att Djokovic inte stött på ordentligt motstånd förrän i semifinalen ligger honom i fatet inför finalen. Tror dessutom inte att han gått stärkt ur drabbningen mot Wawrinka på det sätt som han gjort om han i stället kört över honom. Det var ett styrkebesked att vinna den matchen, men att han inte lyckades nå sin högstanivå kan sätta sig på självförtroendet.

För mot Nadal måste han spela på absolut topp. Så formstark är Nadal, och så framgångsrikt är hans spel på hardcourt i år.

Jag tror att det här blir en tät match. Minst fyra set, det känns givet, men troligtvis till och med en femsetsrysare. Så ser styrkeförhållandena ut mellan dessa båda giganter.

Vem som vinner?

Rafael Nadal.

Han har varit den som övertygat mest under hardcourtsäsongen i allmänhet och US Open i synnerhet. Djokovic är generellt den klart bättre spelaren på hardcourt, men Nadal har under 2012 och 2013 (fem segrar på deras sex senaste möten) jobbat upp ett väldigt starkt självförtroende och har just nu ett svagt psykologiskt övertag på sin rival.

* * *

Lite kul fakta inför finalen:

• Deras totalt 37:e möte (se full resultatlista nedan), vilket är mest någonsin mellan två spelare under Öppna eran (fjärde mötet i år, Nadal leder med 2-1). Nadal leder den inbördes statistiken med 21-15, 7-3 i Grand Slam-sammanhang (Djokovic leder med 11-6 totalt på hardcourt och 3-2 i GS-finaler).

• Detta blir deras tredje US Open-finalmöte. Nadal vann i fyra set 2010 och Djokovic i fyra set 2011.

• Detta blir 34:e gången på de senaste 35 Grand Slam-turneringarna (sedan Franska öppna 2005) som någon ur Big Four bärgat titeln. Enda undantaget är Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 (slog Roger Federer i fem set i finalen). Under denna period har Federer vunnit 13 titlar, Nadal 12, Djokovic 6 och Andy Murray 2.

• Detta blir tolfte gången på de senaste 15 GS-turneringarna (sedan Franska öppna 2010) som antingen Djokovic eller Nadal vinner titeln. Under denna period har Nadal vunnit sex titlar och Djokovic fem.

• Djokovic är för tredje året i rad klar för sin tredje final under en och samma säsong. Det är hans fjärde raka US Open-final och femte totalt (1-3 i finalfacit). Han är den första spelaren att nå fyra US Open-finaler i rad sedan Roger Federer (spelade sex finaler mellan 2004 och 2009, vann fem raka). Det är Djokovics tolfte Grand Slam-final totalt (6-5 i facit) och tionde på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (sedan US Open 2010; 5-4 i facit). Han har 50-8 i matchfacit den här säsongen (31 segrar på hardcourt). Han har tre titlar (Australiska öppna, Dubai och Monte Carlo) och en finalförlust (Wimbledon).

• Nadal är klar för sin 18:e Grand Slam-final i karriären (12-5 i facit). Vinner avancerar han till plats tre på listan över spelare med flest GS-titlar genom tiderna (bakom Federer, 17, och Pete Sampras, 14). Han har 59-3 i matchfacit i år (21-0 på hardcourt) och spelar i natt sin tolfte final på 13 turneringar (9-2 i finalfacit). Nadal har bara blivit bruten en gång under hela US Open (mot Gasquet i semifinalen) och har bara tappat ett set på vägen mot final (mot Kohlschreiber i åttondelsfinalen). Han har alltså hållit 81 av totalt 82 servegame. Han har 16-1 i facit mot topp 10-spelare i år och har slagit åtta olika topp 10-spelare (har inte mött Murray). Om han vinner i natt bärgar han sin totalt 60:e titel i karriären.

http://www.youtube.com/watch?v=lOe_TGfYfrE

[1] Serena Williams vs [2] Victoria Azarenka.

[1] Novak Djokovic vs [2] Rafael Nadal.

Det är de två finalerna vi bjuds på i US Open.

Samtliga fyra toppseedade spelare har alltså överlevt sina prövningar och gör nu upp om bucklorna på dam- respektive herrsidan.

Men låt oss nu prata om gårdagens matcher, och hur det blev så att just världsettan och världstvåan ställs mot varandra i herrfinalen på måndag.

Stanislas Wawrinka öppnade klart bäst i sin semifinal mot Novak Djokovic. Han spelade aggressivt, han spelade offensivt, men framför allt – han spelade smart.

Schweizaren ryckte sönder Djokovics matchrytm direkt, fick med sig ett tidigt break och hade sedan övertaget genom hela första set. Att världsettan spelade så dåligt i början av matchen vill jag hävda till stor del berodde på vädret. Det var inte direkt storm, men vinden var påtaglig. Det är vid det här laget vida känt hur sanslöst dålig Djokovic är på att hantera just vind.

Djokovic tycktes inte kunna hitta bollträffen, satsade på säker (det vill säga feg) placering och lät sig pressas tillbaka i banan.

Det är egentligen ingen dum idé alls att attackera Wawrinka med slag i mitten av banan eftersom det skär av vinklarna, men det var tydligt att det mer handlade om desperata försök att förlänga duellerna och hitta bollträffen än en uttänkt strategi.

Djokovic är ju i ärlighetens namn ingen stor strateg. Nej, för honom handlar det alltid om att tajma sina slag. Trampa i gång fotarbete. Komma rätt till bollen. Hitta rytmen. När det inte riktigt funkar för honom gnetar han bara på, försöker helt enkelt få allting att falla på plats. På sin höjd gör han några panikartade nätruscher eller testar serve & volley.

Som tur är för Djokovic så räcker hans extrema säkerhet, stabilitet och aggressiva försvarsspel (när allt det infinner sig) väldigt väldigt långt. Så långt att det krävs något utöver det vanliga för att slå honom, när han väl har bestämt sig för att vägra förlora.

I går vägrade han förlora. Han tappade första set och fick sedan ett tidigt break emot sig i andra, men sin vana trogen höjde han sig i precis rätt lägen och tvingade fram ett tiebreak – där han var betydligt kyligare än sin motståndare.

I tredje kom så en ny dipp, vid värsta tänkbara tillfälle (ställning 4-3 till Wawrinka). Måste ha varit ett av Djokovics sämsta servegame på hela året. Det resulterade hur som helst i att han blev bruten blankt, förlorade matchens dittills längsta duell (35 slag) i Wawrinkas servegame och hamnade plötsligt i 1-2-underläge i set.

Rent taktiskt tre otroligt bra set av Wawrinka. Hade visserligen rysligt dåliga siffror gällande inslagna förstaservar (35 procent i första, 52 i andra, 55 i tredje) men vägde upp det med smart placering (oftast mot Djokovics forehand, som inte alls var att lita på vid returerna). Han spelade väldigt balanserat och vårdade verkligen bollen i duellerna, varierade sina slag, växlade ofta – och i precis rätt lägen – tempo, tog inga onödiga risker och försvarade sig makalöst bra.

I fjärde set började dock tröttheten göra sig påmind, samtidigt som Djokovic skruvade upp intensiteten. Resonerade faktiskt ett tag kring att Wawrinka kanske borde tanka bort setet och spara energi till ett femte, men han tog en medical timeout i stället. Oklart varför. Problem med ljumsken eller ryggen, pratades det om.

När han kom tillbaka servade han inte lika bra och var inte lika smidig i rörelserna, men tyckte ärligt talat att han såg mer trött än skadad ut. Stod hur som helst upp bra men tappade serve och kunde inte hota i Djokovics servegame. Utjämnat.

I femte set kändes det ganska omgående som att Djokovic skulle ta hem det här relativt enkelt. Han hade liksom tagit över all momentum och var den klart piggare av de båda. Av Wawrinkas skada syntes inte så överdrivet mycket, men det var tydligt att han fysiskt (på grund av trötthet eller skadekänningar, vi låter det vara osagt) inte orkade stå pall. Räddade visserligen sju breakbollar (fem av dem i ett maratongame på 20 minuter i inledningen av setet) men fick ett break emot sig och var aldrig nära att bryta tillbaka.

2-6, 7-6(4), 3-6, 6-3, 6-4 blev till slut segersiffrorna för Djokovic, som nu alltså är klar för sin fjärde raka US Open-final. Det är ju otroligt mäktigt gjort, måste sägas. Tre raka titlar i Australiska öppna (2011-2013) och nu alltså fyra raka finaler i US Open (dock bara en titel hittills, 2011).

Dessutom totalt tionde finalen på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna. De enda han har missat sedan han nådde sin andra final i US Open 2010 är två i Franska öppna (2011, 2013) och en i Wimbledon (2012).

Sent i morgon kväll svensk tid möter han rivalen Rafael Nadal – vilket blir deras sjätte finalmöte i Grand Slam-sammanhang.

http://www.youtube.com/watch?v=NJRtEzmJ8a4

Nadal körde mycket riktigt över Richard Gasquet. Världsnian stod visserligen upp riktigt bra och gjorde faktiskt en av sina klart bästa matcher i turneringen. Förmodligen till och med en av sina bättre matcher i karriären.

I första set räckte det inte så långt, men i andra lyckades han faktiskt störa Nadals matchrytm så till den milda grad att spanjoren blev bruten för första (och hittills enda) gången i turneringen. I tiebreaket föll han dock ihop som ett korthus och resten av matchen blev en transportsträcka: 6-4, 7-6(1), 6-2.

Ska plocka fram några siffror för att exemplifiera hur bra Gasquet faktiskt spelade: 33-29 i poäng totalt till Nadal i första set, 38-36 i andra (där Gasquet alltså ledde med 35-31 inför tiebreak). Blev endast helt överkörd i tredje set, där han tog blott 19 poäng (Nadal 31).

Ändå var han alltså aldrig ens i närheten av att riktigt hota Nadal. Spanjoren var visserligen inte helt nöjd med matchbilden i andra set, men han tog aldrig till några panikåtgärder. Gjorde i stället små små justeringar (föll exempelvis tillbaka lite i banan för att sedan jobba sig framåt en bit in i duellerna) och uppträdde överlag väldigt behärskat.

Det är fabulöst starkt, tycker jag.

Och nu är ju frågan vem av dessa båda herrar som lämnade störst styrkebesked i dessa semifinaler.

För det måste betraktas som grymt starkt att göra en så generellt sett ganska risig match som Djokovic trots allt gjorde mot Wawrinka (ja, självklart gjorde Wawrinka honom dålig också, men långa stunder stod världsettan faktiskt inte att känna igen) och ändå vinna.

Men lika starkt som att avfärda en formtoppad Richard Gasquet med perfekt bollträff och strategisk smartness i raka set?

Det ska vi givetvis prata lite mer om vid tillfälle.

Gårdagens semifinaler gick som förväntat. Okej, kanske lite lättare för Serena Williams och Victoria Azarenka än förväntat.

6-0, 6-3 för Williams mot Li Na, 6-4, 6-2 för Azarenka mot turneringens stora skräll Flavia Pennetta.

Vilket ju betyder att mitt tips inför turneringen står sig. Inte precis överraskande, i och för sig. Båda har förvaltat respektive favoritskap och har under hela resans gång känts som de ”rättmätiga” finalisterna.

I kväll är det så dags för herrarnas semifinaler.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – STANISLAS WAWRINKA (10)

Novak slipper alltså Andy Murray, men frågan är om inte det är till världsettans nackdel i nuläget. Jag tycker förvisso inte att Murray såg ut att vara i så fasligt dålig form fram till kvartsfinalen (snarare så där typiskt trögstartad som han ibland tenderar att vara i tidiga skeden av turneringar), men det han presterade mot Wawrinka… Undermåligt, milt uttryckt.

Wawrinka har tillryggalagt en fantastisk turnering och blåst både Murray och Tomás Berdych (i åttondelsfinalen) av banan. Det är med andra ord ingen slump att Wawrinka i kväll gör upp om sin första Grand Slam-final i karriären – i sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

Och vad har han att sätta emot Novak Djokovic?

Mycket.

12-2 i inbördes möten ser kanske inte så jätteimponerande ut (än mindre om man tittar på när de båda segrarna kom: 2006) men det är framför allt en specifik match vi ska fokusera på: åttondelsfinalen i årets Australiska öppna.

Djokovic hade då, i den turnering han rönt överlägset störst framgångar i, kört över föregående tre motståndare i raka set och gick ut på banan mot Wawrinka med både form och självförtroende på absolut topp.

Det slutade som ni vet i ett rafflande drama, som avgjordes först i femte sets 22:a game. 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10 blev det till slut, och då efter att Wawrinka haft flera riktigt bra chanser att ta kommandot i det där galna skiljesetet.

På Flushing Meadows har schweizaren nyttjat samma offensiva strategi och fått ännu högre utdelning. Att han har vapnen som krävs för att slå i princip vem som helst när han presterar på topp visste vi redan, men i US Open har han verkligen visat på allvar att han är en kraft att räkna med – och vilken sorts kraft.

Wawrinka, som alltid varit något av en grusspecialist, har äntligen – tack vare svenske tränaren Magnus Norman – justerat sitt spel på hardcourt.

Det jag främst är imponerad av är hans förbättrade fysik. Han har helt enkelt blivit både snabbare och uthålligare, men tror också att han jobbat mycket på sin sving. Han har (givetvis delvis tack vare den förbättrade fysiken) mycket lättare för att hitta rätt till bollen och får därmed en generellt renare träff, och behöver inte lika mycket tid att ladda kanonen.

Inte helt olikt Djokovic, faktiskt. Världsettan är ju minutiös i sina förberedelser inför varje sving, vilket har gjort det absolut nödvändigt för honom att alltid vara i kanonform. Om Djokovic vore snäppet långsammare och hade lite sämre kondition (vilket var fallet för några år sedan) så skulle han inte ha alls samma säkerhet i bollandet.

Nu trivs ju även Djokovic på US Open-underlaget (tre raka finaler – förlust 2010 och 2012, seger 2011 – är ett ganska bra kvitto på det) men tycker överlag att Wawrinka gynnas. Han kommer inte att kunna slå igenom Djokovic på samma sätt som mot Murray, men inte heller serben är direkt immun mot hög press.

Jag tror så klart på Djokovic. Ser man till helheten gjorde han ingen överdrivet bra match mot Mikhail Juzjnyj. Han borde ha vunnit den i raka set. Men så uppumpad, nästan förbannad, som han var i fjärde set (då han nollade ryssen). Det bådar gott.

I kväll måste han vara det från start. Han måste ha full fokus från första till sista poäng. För Wawrinka, han inte bara tror att han kan slå Djokovic – han vet det. Skrällsegrarna mot Berdych och Murray har bara stärkt honom i den övertygelsen.

Hur ska Nole hantera Wowrinka då? Dels måste han returnera bra, vilket inte borde vara ett problem för en av tourens klart bästa returtagare. Men framför allt måste han klippa av Wawrinkas vinklar och utmana honom på backhandsidan.

Det vill säga inte bli fastlåst i malande backhanddueller, för ur den positionen har världstian hela veckan bombat sin raka backhand förbi sina motståndare.

Nej, Djokovic måste sätta press och jaga Wawrinka i sidled, för att sedan avsluta poängen antingen vid nät eller med down-the-line-slag från baslinjen.

Djokovic måste också vara aggressiv i sitt försvarsspel. Det funkar inte att bara peta över bollen och vänta på misstag, som Murray gjorde i kvartsfinalen. Med sin nyvunna stabilitet behöver nämligen Wawrinka inte ta de onödiga risker defensiva specialister försöker provocera fram.

I grund och botten handlar det alltså om att möta Wawrinka på det offensiva planet. Om schweizaren tillåts diktera spelet och hela tiden blir serverad platta bollar som han kan göra precis vad han vill med (återigen, som i kvarten mot Murray), då är han omutlig.

Men så spelar ju sällan Djokovic. Typ aldrig. Spelmässigt kommer han med största sannolikhet att spela som han gjort hittills, kanske snäppet mer aggressivt. Nyckeln för serben blir att dels snabbt hitta sin matchrytm och dels inte låta tankarna sväva iväg mot en eventuell finaldrabbning mot rivalen Rafael Nadal.

För Wawrinkas del gäller det att hålla nerverna i styr. Mycket står på spel, betydligt mer än i Australiska öppna-åttondelen, och minsta nervdaller kan resultera i att bollträffen blir lite sämre – vilket i sin tur kan sänka moralen och självförtroendet.

Oddsen 1,20 på Djokovic och 4,40 på Wawrinka känns fullt rimliga. Betydligt större skräll om Wawrinka vinner den här matchen än att han slog Berdych och Murray, men knappast i paritet med Tommy Robredos skräll mot Roger Federer.

Vågar vi hoppas på en femsetare? Inte mig emot, även om jag tror att Nole tar det i fyra – och säkrar sin tionde final på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna.

* * *

√ RAFAEL NADAL (2) – RICHARD GASQUET (9)

Riktigt bra turnering av Gasquet så här långt, men att möta Nadal i superform i en GS-semifinal? En helt annan femma.

10-0 i inbördes möten för Nadal. 23-4 i setfacit. Gasquet har aldrig ens varit i närheten av att hota spanjoren.

Fransmannen gjorde taktiskt en nästan felfri match mot David Ferrer. Att den gick till fem set handlade enbart om att Gasquet inte orkade hålla den höga nivån genom tre-fyra set, vilket gör det ännu mer imponerande att han vann femte set med så klara siffror.

Inte helt omöjligt att världsnian tog det lite lugnt i tredje och fjärde set när Ferrer lade i en högre växel och ökade intensiteten. Såg i alla fall lite så ut under matchen. Skillnaden mellan de fem olika seten var väl inte direkt som natt och dag, men visst gasade han mer i första, andra och femte.

Så, vad har han att sätta emot Nadal i kväll?

Inte mycket.

Inte med tanke på hur extremt överlägsen Nadal varit hittills. Att mata loopade backhands cross court funkade mot Ferrer eftersom just backhandhörnet är världsfyrans största svaghet. I kväll hamnar de slagen i stället rätt i gapet på Nadals fruktade forehand.

Gasquet måste alltså spegelvända sin strategi och attackera Nadals backhand.

Det har många spelare gjort med gott resultat genom åren, men det krävs en kraft och millimeterprecision som knappt är av denna värld. Framför allt måste den aggressiva pressen upprätthållas genom en hel match.

Något knappt ens Djokovic, som var expert på att nedmontera Nadals försvar under hela 2011, mäktar med längre.

När nu Rafa dessutom börja spela betydligt mer aggressivt på hardcourt minskar marginalerna ytterligare.

Med tanke på vad Gasquet visat upp på Flushing Meadows så här långt tycker jag att han har kapaciteten att plocka ett set mot världstvåan.

Men mer än så? Nej. Ett set på sin höjd. Om han spelar på sin absoluta topp.

Om inte Nadal slåss om karriärens andra US Open-titel (och totalt 13:e GS-buckla) på måndag så bör ju någon rimligtvis äta upp sin hatt.

Nästan två veckors spel har avverkats och fyra kombattanter återstår.

I morgon avgörs herrarnas semifinaler, i kväll damernas.

Vi tar en titt:

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (2) – FLAVIA PENNETTA (83)

Pennetta är ju turneringens riktigt stora skräll. Har slagit ut namnkunniga spelare som Sara Errani, Svetlana Kuznetsova, Simona Halep och nu senast Roberta Vinci – alla i raka set.

Azarenka har i sin tur, efter sina inledande utskåpningar, tappat set mot 28-rankade Alize Cornet och 15-rankade Ana Ivanovic (mot 28-rankade Daniela Hantuchova i kvartsfinalen tappade hon dock bara fem game).

Pennettas gameplan har varit enkel men rysligt effektiv, och har haft två huvudingredienser: Aggressivitet och offensivitet.

Vinci pressade hon mestadels långt ut i backhandhörnet och avslutade poängen antingen med rak backhand eller framme vid nät. Strategin kommer sannolikt att vara densamma även mot Azarenka. Om den kommer vara lika effektiv? Det återstår att se, men jag tvivlar.

Azarenka är en otroligt skicklig returtagare, så Pennetta kommer få kämpa ordentligt för poängen även i egen serve. Dessutom har Azarenka betydligt bättre räckvidd än Pennettas tidigare motståndare och är därför inte lika sårbar i sidled.

Men framför allt är Azarenka en väldigt bollsäker baslinjenötare med solitt försvar och giftig offensiv. Hon har dessutom genom åren jobbat upp en fysisk och mental jämnhet, vilket innebär att hennes motståndare i regel måste prestera på topp genom en hel match för att kunna slå henne. Azarenka har hög högstanivå – men en av hennes absolut största tillgångar är den höga lägstanivån.

Pennetta vann visserligen deras enda möte på hardcourt (en tresetare i Dubai 2011, 1-1 totalt i inbördes möten). Mycket vatten har dock flutit under broarna sedan dess. I år har världstvåan förkrossande 30-1 i matchfacit på hardcourt (hittills enda förlusten kom mot Samantha Stosur i Carlsbad).

Jag tänker inte döma ut Pennetta på förhand. Azarenka har trots allt inte bländat hittills i turneringen, annat än mot Hantuchova i kvartsfinalen. Hon har med andra ord en högre växel att lägga i, och det gäller att hon gör det i kväll – för 31-åriga Pennetta lär hugga som en kobra på varenda lucka som uppstår.

Pennetta lär förvisso vara lite nervös eftersom en plats i karriärens första Grand Slam-final står på spel. Förväntar mig ändå att hon går ut väldigt hårt för att försöka slugga hem första set och därmed få lite andrum. Inte alls omöjligt att det här går till tre set, men tror att Azarenka tar det här.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (6)

8-1 i inbördes möten till Williams (enda förlusten kom i Stuttgart 2008). Li Na har visserligen de offensiva vapnen för att sätta press på världsettan, men generellt inte jämnheten (eller självförtroendet) för att göra det under en hel match.

Världssexan har visserligen imponerat så här långt i turneringen, men det har även Williams. Med tanke på var ribban läggs för respektive spelare säger det ganska mycket om vilken nivå världsettan just nu befinner sig på.

Hon har ju gjort oväntade plattmatcher förut, men tycker att hon har sett alldeles för taggad ut för att missa ännu en chans att försvara en Grand Slam-titel (åkte som bekant ut redan i åttondelsfinalen i Wimbledon).

Om det kommer någon formdipp från Williams kan Li Na absolut ta set, men tror hemmafavoriten tar det här i raka.

Andy Murray klev in i den här turneringen som regerande mästare.

Han lämnar den nedtryckt i skosulorna och med huvudet före – efter en total kölhalning av svensktränade Stanislas Wawrinka.

Två saker måste konstateras på en gång:

• Wawrinka gjorde en felfri match. Dikterade spelet fullständigt och bjöd inte på någonting (inte ens en enda liten breakboll – mot en av tourens tveklöst bästa returtagare).

• Murray underpresterade å det grövsta. Det är sällan man ser honom så här fullständigt svag och initiativlös nu för tiden, i alla fall i Grand Slam-sammanhang.

Att skotten inledde trögt var väntat. Inte heller att Wawrinka vann första set kom som någon överraskning.

Men den där höjningen från Murray, däremot, den kom aldrig. Och eftersom Wawrinka fick precis de bollar han ville ha (korta och lösa med gott om tid att veva på) kom heller aldrig hans typiska dipp. Den som brukar komma efter drygt ett och ett halvt set, och som ibland kan ställa till det för schweizaren.

Visserligen mycket mer förr än nu, när han utvecklat både sin fysiska och sin mentala förmåga, men mot en spelare av Andy Murrays kaliber är det oerhört viktigt att inte förlora momentum.

Världstian såg aldrig minsta lilla stressad ut. Höll hårt i taktpinnen, såg inte speciellt nervös ut när han sluggat sig fram till en 2-0-ledning efter ännu ett katastrofalt set från Murray och blåste på hela vägen in i mål.

Tredje set blev en ren plåga för Andy. Först tidigt break mot sig, sedan ännu ett – och plötsligt var Wawrinka två game från sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

6-4, 6-3, 6-2 blev setsiffrorna. Hatten av, Wowrinka.

Och som jag skrev inför matchen känns det inte som någon jätteskräll. Wawrinka har den här kapaciteten. Högstanivån har funnits där länge, och när han nu äntligen jobbat upp självförtroende och stabilitet i sitt spel har han inte längre bara potential att slå de allra bästa i världen – utan kan även omsätta det i praktiken.

Första steget togs redan i Australiska öppna i början av året, då han pressade Djokovic till fem set i åttondelsfinalen. Kurvan har sedan pekat nästan spikrakt uppåt (med några bulor på vägen) och nu står han alltså här i karriärens första GS-semifinal.

Vill faktiskt också påstå att det här är ännu ett tecken på att den enorma dominansen från Big Four börjat luckras upp på allvar. Det rör verkligen på sig i skiktet under den absoluta toppen. Delvis i och med att Rafael Nadals långa frånvaro och därefter Roger Federers djupa formsvacka öppnat möjligheter för lägre rankade att ta sig långt även i de stora turneringarna, men det känns som att många nu äntligen vågar utmana Djokovic, Murray, Nadal och Federer på allvar.

Att Murray inte försvarar sin titel på Flushing Meadows och därmed tappar 1,640 rankningspoäng saknar egentligen betydelse. I och med Nadals magiska comeback var hans chanser att knuffa ner Djokovic (eller Nadal om han hinner ta över den under hösten) från förstaplatsen under den här säsongen ändå väldigt små.

Däremot öppnar det för en drömfinal mellan just Djokovic och Nadal.

Ja, det känns faktiskt i nuläget helt givet att det är den matchupen vi får på söndag.

Wawrinka har onekligen kapaciteten att störa även Djokovic, men världsettan är just nu i enormt mycket bättre form än Murray. Är övertygad om att schweizaren kan bjuda upp till dans, men har svårt att se honom missa den här chansen att få revansch på rivalen Nadal efter de gruvliga förlusterna under året (spanjoren har fem segrar på deras senaste sex möten).

Och Richard Gasquet?

Nej, han kan nog inte rubba en Rafael Nadal i så här omänskligt bra form.

Måste dock medges att tanken på en final mellan världsnian Gasquet och världsnian Wawrinka känns lite kittlande.

Högst osannolik.

Men kittlande.

Så där. Plötsligt är vi framme vid de två sista kvartsfinalerna.

Vi tar en titt:

* * *

√ ANDY MURRAY (3) – STANISLAS WAWRINKA (10)

8-5 i inbördes möten till Murray (6-2 på hardcourt). 3-2 till Murray på de senaste fem matcherna (2-1 hardcourt, 1-0 gräs, 0-1 grus). Dessutom 2-1 i Grand Slam-sammanhang (segrar för Murray i US Open 2008 och Wimbledon 2009, seger för Wawrinka i US Open 2010).

Det brukar bli jämnt när dessa båda möts. Precis som Tomás Berdych har Wawrinka kapaciteten att med sitt tunga grundspel inte bara slå igenom Murrays försvarsmur, utan framför allt pressa tillbaka honom i banan och passivisera honom i försvarsspelet.

Vilket är en fälla Murray inte få ramla i, om han vill nå sin tredje raka US Open-semi. Defensiven är som bekant ett av Murrays absolut bästa spelområden, men regelrätt bollmotande funkar inte mot offensivt skickliga lirare som Wawrinka – han måste hela tiden stressa schweizaren med snabba omställningar och variation.

Detsamma gäller för Wawrinka. Serven är givetvis nyckeln för honom, eftersom den är ett av hans främsta vapen. Med den kan han nämligen snabbt få övertag i duellerna, diktera spelet och konstruera poängen som han vill. Eftersom Murray är en av tourens tveklöst bästa returnerare lär mycket av den här matchen kretsa kring just serven. Wawrinka måste snabbt ta kommandot i egen serve och hugga aggressivt på varenda chans han får i Murrays.

Murray måste även se upp med Wawrinkas raka backhand och toppade, vinklade cross court-forehand. Han är expert på att hitta snäva vinklar, vilket sätter även den bäste defensiva specialisten på prov.

Tror också att första set blir oerhört viktigt. I fyra av sina fem segrar mot Murray har Wawrinka vunnit första set (endast i US Open 2010 har han vunnit efter att ha tappat första set). Murray å sin sida har plockat första set i sex av sina totalt åtta segrar.

Båda spelarna är i bra form, och med tanke på vad Wawrinka åstadkom mot Berdych i åttondelsfinalen måste man ge honom goda chanser att skrälla mot Murray i kväll. Han är tveklöst underdog, men knappast en uträknad sådan. Seger för Wawrinka vore inte direkt turneringens största skräll.

Tror ändå på Murray. Han svajade lite mot Denis Istomin i sin åttondel, men så fort han hittade sitt totala fokus var han omutlig. Så länge forehandbössan är pålitlig och han inte låter sig pressas alldeles för långt bak i banan ska han greja det här. Skulle gissa på att han tar det i fyra set. Kanske tappar första set, eftersom han tenderar att börja lite trögt (medan Wawrinka brukar trampa plattan i mattan för att därefter dippa en bit in i matchen).

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – MIKHAIL JUZJNYJ (24)

Djokovic har faktiskt bara 5-3 i inbördes möten mot Juzjnyj, men två av ryssens segrar kom way back in 2007 (när Djokovic knappt hunnit fylla 20).

Juzjnyj har gjort en bra turnering hittills, men här tar det tvärstopp. Djokovic har varit fullständigt orubblig så här långt och att han skulle förlora mot en så väsentligt mycket sämre spelare på den här nivån… Nej, det känns inte troligt.

Om Djokovic är lika fokuserad som mot Marcel Granollers i åttondelen kan det här mycket väl bli ännu en överkörning. Annars tycker jag att Juzjnyj ska kunna hänga med hyfsat bra i åtminstone ett set eller max två. Men för det krävs att han höjer sig ett snäpp.

Att spela så svajigt som mot Lleyton Hewitt i åttondelen, med höga berg och djupa dalar, är dödsdömt mot Djokovic. Hamnar Juzjnyj i källaren så kommer han inte att kunna klättra upp därifrån.

Tror Djokovic tar det här i raka set.

Han hade 1-8 i inbördes möten mot David Ferrer inför gårdagens kvartsfinal – och dessutom inte tagit sig till en Grand Slam-semifinal sedan Wimbledon 2007.

Lägg därtill en långkörare mot Milos Raonic i åttondelsfinalen (kryddat med en välkänd brist på både fysisk och mental uthållighet) och oddsen såg på förhand inte överdrivet ljusa ut.

Men Richard Gasquet fortsätter överraska i årets US Open.

Och framför allt imponera.

I de första två seten spelade han helt perfekt: taktiskt enkelt, varierat och med fokus på säkerhet. Han utnyttjade effektivt Ferrers svaghet – backhandhörnet – med sin loopade cross court-backhand och växlade tempo i precis rätt ögonblick.

Hans sätt att konstruera poängen, främst genom att med en perfekt balans mellan percentage tennis och tempoväxlingar/variation öppna upp ytor för framför allt sin raka backhand down the line men också med press i sidled följt av nätruscher (där han fick visa prov på sitt eleganta volleyspel), var väl avvägd och det var just på det taktiska han fick högst utdelning.

Det är inte som att han inte försökt spela så här mot Ferrer tidigare, men denna strategi kräver både tålamod och uthållighet – något Gasquet som sagt lidit brist på genom åren. Att han nu äntligen börjar få ordning på den fysiska biten var tydligt i går.

Även jämnheten fanns där. Trots att han förlorade tredje och fjärde set, och därmed tappade sin komfortabla 2-0-ledning, spelade han aldrig direkt dåligt. I stället var det Ferrer som lade i en högre växel och angrep världsnians strategi med högre intensitet, och Gasquet förlorade vissa avgörande game i de seten med små marginaler.

Grädden på moset var femte set, där vi fick bevis på att han även utvecklats enormt på det mentala planet (vilket åttondelsfinalen mot Raonic var ett smakprov på). I stället för den typiska nedvikningen fick vi i stället se en beslutsam Gasquet med stort självförtroende stänga matchen i egen serve och säkra sin första GS-semifinal på sex år.

6-3, 6-1, 4-6, 2-6, 6-3.

För att han ska ta sig till sin första Grand Slam-final i karriären krävs dock ett smärre mirakel – i semin möter han nämligen till synes oslagbara Rafael Nadal, som blåste landsmannen Tommy Robredo fullständigt av banan i sin kvartsfinal: 6-0, 6-2, 6-2.

10-0 i inbördes möten och tolv raka set till Nadal (sist Gasquet tog set mot världstvåan var i Canada Masters 2008). Känns på förhand som mission impossible.

Men å andra sidan, so did kvartsfinalen mot Ferrer.

* * *

Ett intressant stickspår angående Gasquets seger är att han håller uppluckringen av Big Four-dominansen (en dominans som i Nadals frånvaro upprätthölls av Ferrer) i GS-sammanhang vid liv. Som jag skrev på Twitter i går hade de fyra toppseedade spelarna inför gårdagens kvartsfinaler lagt beslag på 9 av 12 GS-semifinalplatser.

De tre spelare utanför den seedade fyrklövern som tagit sig till GS-semi är Jo-Wilfried Tsonga (Franska öppna, sjätteseedad), Juan Martín del Potro (Wimbledon, åttondeseedad) och Jerzy Janowicz (Wimbledon, 24-seedad).

Gasquet blir alltså den blott fjärde i år – vilket innebär att fyrklövern ”bara” stoltserar med 10 av 14 (71 procent) av GS-semifinalplatserna (kan bli 12 av 16, alltså 75 procent, efter kvällens drabbningar).

* * *

83-rankade Flavia Pennetta skrällslog 13-rankade Roberta Vinci i raka set: 6-4, 6-1. 31-åringen är därmed klar för sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

Väldigt bra match av Pennetta. Spelade väldigt aggressivt och satte enorm press på Vincis backhandsida. Vinci har ju en väldigt effektiv slice och förmåga att hitta riktigt snäva vinklar cross court, men Pennetta hade inga problem alls med att hantera den där backhandslicen (som Vinci ofta överanvänder).

I karriärens första GS-semi möter hon Victoria Azarenka, som enkelt avfärdade Daniela Hantuchova: 6-2, 6-3. Ska bli väldigt intressant att se vad Pennetta kan åstadkomma mot världstvåan. Blir mycket svårare för henne att slugga sig igenom Azarenkas försvarsmur, men hon har onekligen de offensiva vapnen för att sätta ”Vika” på prov.

Känns som att den här texten måste inledas med Lleyton Hewitt.

För jisses, vilket läge han gav sig själv att säkra sin första Grand Slam-kvartsfinal på fyra år.

Och jisses, som han sumpade sina chanser.

Den forne världsettans (på senare år) förtvivlade oförmåga att stänga matcher manifesterades liksom i all sin skoningslösa prakt i just den här åttondelsfinalen. En åttondelsfinal där han långa stunder visade prov på det spel som en gång inbringade två Grand Slam-bucklor (US Open 2001 och Wimbledon 2002) och tog honom till rankningens absoluta topp – som den yngsta världsettan någonsin.

Det var en i allra högsta grad underhållande, om än ojämn, match. Båda matade sylvassa forehandprojektiler med knivskarp precision mot varandra, täckte hela banan med imponerande försvarsspel och bjöd på tennismagi med till synes omöjliga räddningar och kontringsslag.

Mikhail Juzjnyj började bäst, men Hewitt gnetade sig in i matchen – och ledde plötsligt med 2-1 i set och 4-1 i fjärde set, då nerverna för första gången gjorde sig påminda. Fem raka game för Juzjnyj och Hewitt stod återigen inför ett rafflande femte set (som mot Juan Martín del Potro i andra omgången).

Även i femte set höll Hewitt till en början den högre nivån. Juzjnyj fick visserligen ett break med sig tidigt, men kunde inte fullborda det.

Hewitt jobbade sig fram till ett 5-2-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid 5-3.

Han misslyckades.

Han misslyckades också med att förvalta sin gameboll vid 5-5, blev bruten – och lät därmed Juzjnyj fullborda sin mirakulösa vändning.

Ryssen gjorde inga fel och blåste den kuvade australiern av banan.

Ridå Hewitt.

Han har ju verkligen gjort en fantastisk turnering, vilket han ska vara nöjd med. Men att sagan tar slut på det här sättet… Nej, det blev en bitter sorti för olycksfågeln Hewitt.

Belöningen för Juzjnyj blir ett möte med Novak Djokovic, som detroniserade Marcel Granollers i raka set: 6-3, 6-0, 6-0.

Tror inte att ryssen har överdrivet mycket att sätta emot världsettan, vilket innebär att Novak kommer gå in i en eventuell semifinal mot Andy Murray utan att ha satts på prov ordentligt. Tror som jag skrivit tidigare att det kan ligga honom i fatet rätt rejält.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=7WhvsDRsMeQ

Stanislas Wawrinka avfärdade Tomás Berdych i fyra set i natt: 3-6, 6-1, 7-6(6), 6-2.

Inte ett dugg förvånad faktiskt. Wawrinka har sett stark ut hittills och verkar ha hittat tillbaka till storformen från i våras. Har dessutom inte så överdrivet svårt för Berdych. De påminner mycket om varandra rent spelmässigt, och när de möts handlar det oftast om vem som för stunden är jämnast i sitt spel.

Ska bli väldigt intressant att se vad Wawrinka kan åstadkomma mot Andy Murray, som tappade set mot Denis Istomin men slutligen vann enkelt: 6-7(5), 6-1, 6-4, 6-4.

8-5 till Murray i inbördes möten totalt, 6-2 på hardcourt. Brukar dock bli jämna matcher. Wawrinka har vad som krävs för att slå igenom Murrays försvar och kan mycket väl utgöra ett lika stort hot som Berdych skulle göra.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=AyYpiQj9DFc

På damsidan kan noteras att Serena Williams vuxit in i den här turneringen ordentligt – och börjar se så där löjligt överlägsen ut igen. 6-0, 6-0 blev det mot Carla Suarez Navarro. Finns inte mycket att klaga på där.

Och det blir mycket riktigt Li Na som står för motståndet i semifinalen. Världssexan hade vissa problem mot Ekaterina Makarova men vann till slut i tre set: 6-4, 6-7(5), 6-2.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=04PcIJ9vs_g

På den nedre halvan är Victoria Azarenka klar för kvartsfinal, efter en imponerande insats mot forna världsettan Ana Ivanovic. Ivanovic var fullkomligt omutlig inledningsvis och tog väldigt välförtjänt ledningen med 1-0 i set via 6-4.

Ivanovic bombade forehands down the line och borrade sig igenom Azarenkas försvar med tungt grundspel och fast beslutsamhet.

Men, precis som jag skrev inför matchen, är Azarenkas jämnhet Ivanovics största bekymmer. Världstvåan var beredd på en liten liten (egentligen knappt märkbar, men tillräcklig för förlorat momentum) dipp från Ivanovic i andra set och tog varenda chans hon fick.

Efter en svajig inledning på setet kunde Azarenka utjämna genom 6-3 och vann sedan skiljeset med 6-4.

Azarenka möter Daniela Hantuchova i kvarten.

”Visst är väl tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst förbi nu?”, skrev jag inför gårdagens åttondelsfinaler – och avfärdade schweizarens möte med Tommy Robredo som en ickematch.

Resultatet: 7-6(3), 6-3, 6-4.

Förlust i raka set.

Och ännu ett tungt fiasko för forne världsettan.

Personligen tyckte jag att det var oerhört naivt av många att tippa Federer som finalist i US Open, baserat på en enda bra match de senaste tre månaderna (kvarten mot Rafael Nadal i Cincinnati Masters), men även jag tyckte mig se en ljusning.

Och med den här lottningen kändes ännu en blockbuster mot karriärens nemesis Nadal (i så fall deras första möte i US Open) oundviklig.

För tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst var ju förbi.

Men nej. Den var ju inte det.

Vad som däremot tycks vara förbi är tiden när spelare utanför den absoluta toppen måste prestera sin allra bästa tennis för att kunna slå Federer.

Det bevisade Tommy Robredo i natt. Spanjoren gjorde en habil insats. No more, no less. Det var Federer som svarade för ännu en plattmatch (två av totalt 16 vunna breakbollar säger det mesta). Han som verkligen inte har råd med så många fler sådana.

Som schweizaren själv uttrycker det efter nederlaget:

– Det känns lite som att jag besegrade mig själv, utan att ta ifrån Tommy något. Jag satte krokben för mig själv, vilket var en besvikelse. Jag kan Tommys spel väldigt bra, vi har spelat mot varandra så många gånger. Det fanns inga hemligheter därute i dag. Cred till honom för en bra match, säger han.

Det enda positiva med Federers US Open är att han, trots de förlorade poängen (gick till kvartsfinal förra året, förlust mot Tomás Berdych), blir världssexa på måndag. Detta i och med Juan Martín del Potros tidiga uttåg.

Men att hans olyckliga säsong börjar utvecklas till ren misär kan det inte råda någon som helst tvekan om. Resultaten måste börja komma snart, annars är risken att den onda spiralen han hamnat i blir snudd på omöjlig att ta sig ur.

Jag menar, 2011 – som anses vara ett mellanår i Federers karriär – vann han fyra titlar på sex finaler, tog sig till semifinal eller bättre i tre Grand Slams, kvartsfinal i Wimbledon, slog då snudd på oslagbare Novak Djokovic i Franska öppna-semifinalen och avslutade säsongen med 64-12 i matchfacit.

Facit hittills i år: 35-12. En enda titel (Halle).

Tvivlar inte en sekund på att Federer fortfarande spelar för att han älskar att spela – men jag vet också att han hatar att förlora. När förlusterna hopar sig och titlarna därmed uteblir är det omöjligt att inte dra slutsatsen att kärleken börjar sina.

Som det ser ut just nu måste nog Federer omvärdera sitt mål att spela OS 2016. För händer ingenting ganska snart riskerar han att hamna i ungefär samma läge som Andy Roddick – det vill säga fortsatt rankningsras, uteblivna resultat och en känsla av att tvingas dra sig tillbaka, helt enkelt för att man inte når upp till den nivå man vill spela på.

Är övertygad om att Roddick avskyr det faktum att han inte ens var topp 20 när han tvingades kasta in handduken. Lika övertygad om att Federer skulle avsky det ännu mer.

Nåväl.

Rafael Nadal, som slog Philipp Kohlschreiber planenligt (6-7, 6-4, 6-3, 6-1), möter alltså landsmannen Robredo i sin kvartsfinal. Nadal har alltså på fyra matcher inte tappat serve en enda gång. Känns som att det ska väldigt mycket till för att han inte ska stå på ena sidan av nätet i finalen på söndag.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=xdsOv3ShSJM

Richard Gasquet kämpade ner Milos Raonic i tre tiebreaks – och fem set.

Vem hade trott att Gasquet av alla spelare skulle visa prov på fysisk och mental styrka? Det gjorde han hur som helst. Låg under med 1-2 i set och hade matchboll mot sig i fjärde sets tiebreak. Han räddade den och pressade sedan fram ett skiljeset, där han bröt Raonic två gånger (Raonic bröt Gasquet en).

Kanadensarens 39 ess totalt hjälpte föga och matchsiffrorna blev till slut 6-7(4), 7-6(4), 2-6, 7-6(9), 7-5.

Fyra timmar och 40 minuter stod de ute på banan. Lär ju ligga Gasquet i fatet rätt ordentligt mot evighetsmaskinen David Ferrer, som fick kämpa på bra han också i sin åttondel mot Janko Tipsarevic: 7-6(2), 3-6, 7-5, 7-6(3). Matchtiden: Tre timmar och 57 minuter.

8-1 i inbördes möten har Ferrer mot Gasquet. Känns ändå som att fransmannen har en lite bättre chans att slå spanjoren över fem set än Raonic. Passar Raonic väldigt illa att möta defensiva specialister i bäst av fem set.

Ska bli intressant att se om Gasquet orkar ladda om till kvartsfinalen, hans första i US Open i karriären.

* * *

Simona Halep åkte på stryk i raka set mot Flavia Pennetta: 6-2, 7-6(3). Lite av en besvikelse måste ändå sägas. Hade gärna sett Halep i kvartsfinal.

13-rankade Roberta Vinci slog planenligt 136-rankade Camila Giorgi i raka set (6-4, 6-2) och 48-rankade veteranen Daniela Hantuchova besegrade 81-rankade Alison Riske (6-3, 5-7, 6-2).