Rafael Nadal mot Novak Djokovic.

Gruskungen mot världsettan.

Öga mot öga, rival mot rival.

För totalt 34:e gången.

19-14 i inbördes möten och Nadal har vunnit deras tre senaste möten – men dessförinnan hade Djokovic en aldrig tidigare skådad svit på sju raka finalsegrar över spanjoren.

Deras senaste tre möten på grus, vilket också råkar vara deras senaste tre möten över huvud taget, slutade i trippelseger för Nadal och totalt 7-1 i set. Och trots de där två förlusterna 2011 (Madrid och Rom) har Nadal förkrossande 12-2 mot sin rival på underlaget.

Monte Carlo förra året kan vi räkna bort, för då var Djokovic inte sig själv. Det var han däremot i Rom, och där blev det seger i raka set för Nadal: 7-5, 6-3. I Franska öppna i fyra set, efter att matchen avbrutits på grund av skyfall under söndagen: 6-4, 6-3, 2-6, 7-5.

I år har Djokovic hittills vunnit Australiska öppna och Dubai, Nadal Sao Paolo, Acapulco och Indian Wells.

Båda har haft skadebekymmer men flera gånger under veckan bevisat att de kan prestera åtminstone i närheten av sin toppnivå.

Det här är alltså, som ni förstår, rysligt intressanta förutsättningar. Särskilt med tanke på hur extremt mycket som står på spel: För Nadals del att bärga sin nionde raka titel i Monte Carlo, för Djokovics del att bli den första på tio år att besegra gruskungen på hans ”hemmaplan”.

Men det handlar inte bara om det. Det handlar också om en första kraftmätning inför Franska öppna. Det är ingen hemlighet att Nadal jagar sin åttonde titel där och att Djokovic längtar efter att få fullborda en Career Grand Slam.

Därför är den här matchen oerhört viktig för båda. Utgången av denna final kan bli helt avgörande för hur resten av den europeiska grussäsongen utkristalliseras. Det är verkligen inte långsökt att anta att den som vinner i morgon också blir den som går segrande ur hela grussäsongens två månader långa fältslag.

Av det vi sett hittills känns det ganska säkert att säga att vi kommer bjudas på en rafflande final. Nadal går troligen ut lika hårt som mot Grigor Dimitrov i kvarten och Jo-Wilfried Tsonga i semin. Frågan är om han kommer hålla sig på den höga nivån genom hela matchen. Det är ett måste om han ska fälla Djokovic.

Det imponerande med segrarna över Dimitrov och Tsonga var annars att Nadal aldrig såg särskilt skakad ut. Lite frustrerad emellanåt, men aldrig panikslagen. Han visste att han kunde reda ut härvan och bestämde sig för att bara göra det. Och så gjorde han det. Så stark är Nadal. Men så stark är även Djokovic.

På grus finns det ingen annan spelare än Djokovic som tvingar världsfemman att spela ut hela sitt register och höja sig till en nivå som knappt känns möjlig. Det omvända gäller, naturligtvis. De här två krigarna spelar alltid sin bästa tennis mot varandra – vilket är en av anledningarna till att den här matchen varit så enormt efterlängtad.

Spelmässigt kommer det här som vanligt att bli en baslinjefajt, men den kommer knappast att avgöras därifrån. Djokovic lär mixa upp sitt spel med både slice och stoppbollar med tanke på hur effektivt det var för Dimitrov och Tsonga, men inte i så hög utsträckning som man kanske kan tro.

Det är otroligt svårt att störa Nadals spel tillräckligt mycket för att besegra honom enbart på det sättet, så det gäller för Djokovic att inte fokusera för mycket på Nadals spel utan hitta tryggheten i sitt eget. Med en perfekt balans mellan den bergsfasta säkerheten som sitter i Novaks ryggmärg och taktisk variation kan han rubba Nadals spel och krypa in under skinnet på honom.

En ytterst delikat uppgift.

Men han har lite draghjälp också. Rafa har nämligen servat väldigt ojämnt under sina senaste matcher. Mot Tsonga fick han visserligen in 80 procent av sina förstaservar och vann 71 procent av dem, men det var i de avgörande servegamen han sviktade.

Mot Djokovic måste den siffran inte bara vara hög, utan dessutom stabil. Serben är en rysligt bra returtagare och kan vinna många enkla poäng om Nadal börjar svaja i egen serve.

Det är väl egentligen det enda spelmässiga frågetecknet, i övrigt går båda ut på banan i morgon i mycket god form.

Det finns dock ett annat orosmoln för Nadal, om ni ursäktar ordvitsen: Vädret. Enligt prognoserna är det risk för regn och hög luftfuktighet. Precis den prognosen spanjoren absolut inte ville se, eftersom ett sådant väder gör spelet väldigt tungt och långsamt.

Nadal får enorma problem när det är fuktigt eftersom han inte alls får samma överskruv och längd på sina slag. Allt det som ger honom spelmässiga övertag dränks liksom i regnet.

Samtidigt är det idealiska förutsättningar för Djokovic, eftersom han inte har några problem alls med att få tryck i bollen. Det såg vi inte minst under Franska öppna-finalen förra året, då Nadal fullkomligt utklassade Djokovic i de två inledande (och typ soliga) seten – för att sedan klappa ihop totalt när regnet kom.

Så, kan vi torrt konstatera att sol innebär seger för Nadal och regn innebär seger för Djokovic?

Nej, riktigt så enkelt är det givetvis inte – men nästan. Är det blött och fuktigt i Monte Carlo i morgon, ja då tycker jag att 2,10 gånger pengarna på Djokovic är ett makalöst bra odds.

Är väderförhållandena däremot normala (sol eller mulet kvittar, bara det inte regnar och/eller är väldigt fuktigt) så kan Nadal mycket väl ta hem det här i raka set.

I grund och botten tror jag på seger för Nadal. 21-1 i matchfacit hittills i år (och 46 raka segrar i Monte Carlo) samt tre titlar på fyra finaler talar sitt tydliga språk.

Gruskungen har återvänt, och han är redo för en ordentlig holmgång med sin närmaste tronarvinge.

Det blir en finalrepris från 2012 (och 2009) i morgondagens Monte Carlo Masters-final. Precis som väntat.

För Novak Djokovics del nästan helt utan ansträngning. Världsettan visade varför han är just världsetta mot en Fabio Fognini som såg ut att ha irrat sig in på fel bana.

Eller vad sägs om setsiffrorna 6-2, 6-1 efter bara 52 minuters spel?

Fognini gjorde en riktig plattmatch, men det berodde också på Djokovics enorma säkerhet. När Novak spelar med sådan trygghet räcker det knappt att spela över sin kapacitet. Spelar man då under den, ja då är det ganska lätt att räkna ut hur det hela slutar.

Ungefär så här:

Fognini: Var ska skåpet stå? Djokovic: Där (pekar med hela handen).

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) April 20, 2013

Matchen i sig blev en slätstruken historia. Frågan är om inte Djokovic till och med gick på sparlåga i andra set efter Fogninis tröga inledning.

Trist att den här semifinalen inte blev så intressant som den ändå hade potential att bli, men Djokovics finalbiljett kändes faktiskt aldrig särskilt hotad. Inte när han presterar på den här nivån. Några bekymmer med vristskadan tycks han inte ha, och då är han ruggigt stabil i de här sammanhangen.

* * *

Rafael Nadal fick det betydligt kämpigare mot Jo-Wilfried Tsonga. Spanjoren bärgade första set enkelt med 6-3 och gick sedan mot solklar seger efter att ha tagit en komfortabel 5-1-ledning i andra.

Fram till dess såg det ut som att inte ens Tsonga trodde på en vändning. Som att han i princip gett upp, faktiskt.

Men då, som från ingenstans, började han tro på att en heroisk vändning var möjlig. Plötsligt började han spela sin klart bästa tennis medan Nadal sviktade. Världsfemman fick alltså två lägen att serva hem matchen, vid 5-1 och 5-3, men missade båda.

Setet gick slutligen till tiebreak, där Nadal sent omsider höjde sig några snäpp och enkelt spelade hem sin finalbiljett med setsiffrorna 6-3, 7-6(3).

Det är verkligen lustigt det där med Tsonga och hans till synes bisarra mentala boostar. Det är helt enkelt som att han måste vara i blytungt underläge, som att vägen till seger måste vara brant på gränsen till oöverstiglig och som att han måste stirra nederlaget i vitögat för att kunna prestera.

För det är nästan bara då hans slag som av ett trollslag bara sitter, hur omöjliga de än ser ut att vara.

Fram till 6-2, 5-1 försökte Tsonga sin vana trogen att spela offensivt och komplicerat, vilket aldrig bär frukt mot en spelare som Nadal om det inte utförs med millimeterprecision.

När han sedan började mixa upp sitt spel med delikata stoppbollar och elegant volleyspel för att tvinga Nadal att lämna sin comfort zone (återigen en framgångsrik strategi) så började allt annat som per automatik att funka för fransmannen.

På sätt och vis är det beundrandsvärt, men samtidigt också grymt frustrerande. Om han bara kunde spela så där kontinuerligt under en match, ja då skulle han också kunna slå toppkvartetten på lite mer regelbunden basis än i nuläget.

Den där strävan efter att spela spektakulärt och bärga heroiska triumfer sätter käppar i hjulet för honom. Kan man inte spela effektivt och stabilt spelar det ingen roll hur mycket variation man har i sitt slagregister.

Nadal då?

Återigen var han orubblig i ett set, sedan plötsligt lika mänsklig som du och jag. Eller okej, det är väl lite att ta i, Nadal på grus är aningen mer övermänsklig än både du och jag.

Men att tappa 5-1 till 5-5 och bränna två chanser att serva hem matchen… nej, det anstår verkligen inte en spelare av Nadals kaliber.

Okej, man kanske ska ha överseende med tanke på vad som stod på spel och att han servade om en plats i sin nionde raka final i Monte Carlo. Men ändå. Så svajig som han var mot både Grigor Dimitrov och nu Tsonga, det duger inte mot Djokovic i morgon.

I finalen måste Nadal spela som han gjorde i kvartens och semins första set. Ger han Djokovic lillfingret så kommer han garanterat att sluka hela den muskulösa armen med hull och hår.

Krutröken har knappt hunnit lägga sig, men redan i morgon bjuds vi ju på två högoktaniga matchups.

Låt oss titta lite närmare.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – FABIO FOGNINI (32)

Fognini har imponerat hela veckan. Djokovic har, som han brukar, börjat trögt men hittat formen lagom till de avslutande omgångarna. Mot Jarkko Nieminen i kvartsfinalen var Djokovic sitt vanliga stabila jag.

Fognini är så klart en i grunden bättre spelare än Nieminen, särskilt på grus. Men att en så formtoppad Nieminen – som dagarna innan alltså slagit ut både Milos Raonic och Juan Martín del Potro – bara får med sig totalt sju game säger en hel del om Djokovics överlägsenhet.

Den här semifinalen är en match som Djokovic ska vinna. Fognini kan absolut göra det riktigt tufft för världsettan, men italienaren kommer inte att få alls lika bra utdelning på sin aggressiva press som mot Richard Gasquet.

Djokovic kommer att vilja diktera spelet och därför försöka att inte bara parera Fogninis offensiva räder (som Gasquet och Tomás Berdych före honom) utan själv sätta hög press i defensiven med sitt aggressiva kontringsspel.

Jämnheten, eller bristen på den, lär bli helt avgörande – och det är också därför Djokovic vinner. Han lät sig stressas mot Juan Martín del Potro i Indian Wells och mot Tommy Haas i Miami. Men den här semifinalen är alldeles för viktig för att Djokovic ska låta Fognini sätta krokben för honom det sättet. En kraftmätning mot Nadal på spanjorens ”hemmaplan” betyder mycket för båda rivalerna inför Franska öppna.

Världsettan behöver nämligen bara fokusera på sitt eget spel för att vinna det här. Spelar han med den pondus och säkerhet som han gör i dessa sammanhang så är han helt enkelt den klart bättre spelaren. Dessutom kan han kallt räkna med att Fognini svajar emellanåt.

Han är en väldigt lurig och oförutsägbar spelare, men också ojämn. Tar Djokovic tillvara på sina chanser och levererar stabila servegame så borde han faktiskt vinna det här i raka set.

Fogninis bästa chans är att försöka störa Djokovics matchrytm så mycket han bara kan, utan att tappa sitt eget spel. Det går att stressa Djokovic, det visade inte minst Haas i Miami.

Med tanke på det Djokovic visade upp mot Nieminen så anser jag att det ska mycket till för att Fognini ska vinna den här matchen. Det räcker helt enkelt inte med att han spelar så bra som han gjort tidigare under veckan – Djokovic måste också på ett eller annat sätt förlora sitt fokus och därmed också sin stabilitet.

* * *

√ RAFAEL NADAL (5) – JO-WILFRIED TSONGA (8)

7-3 i inbördes möten är faktiskt ganska smickrande för Tsonga, men då ska vi komma ihåg att endast en av de matcherna spelats på grus (Davis Cup 2011). Den gången blev Tsonga totalt överkörd: 6-0, 6-2, 6-4.

Dimitrov spelade fantastiskt i kvarten i dag men kom inte närmare än 2-6, 6-2, 4-6. Tsonga var spelmässigt underlägsen Stanislas Wawrinka men bärgade ändå segern med på papperet klara siffror: 2-6, 6-3, 6-4.

Väldigt snarlika situationer, med andra ord, eftersom även Nadal stundtals var underlägsen Dimitrov (i andra och delar av tredje set).

Och därmed ser jag inte att Tsonga ska ha någon egentlig chans att vinna det här. Om han hade mosat Wawrinka, som är den klart bättre grusspelaren av de två, så hade Nadal kanske sovit lite oroligt i natt. Men under de här förutsättningarna… nej, det ska väl till en skada för att Nadal inte ska vinna det här.

Och ärligt talat tror jag inte att det är någon fara med Nadals rygg, som det pratades om efter matchen mot Dimitrov. Han är tillräckligt fit för att avfärda Tsonga i raka set, och gör han inte det så kommer han att nöta ner honom i tre.

Precis som mot Dimitrov.

Eller som Tsonga själv väljer att uttrycka det:

– Det är en otrolig utmaning. Om jag vinner så blir jag en hjälte. Om jag förlorar så åker jag bara hem, som alla andra.

* * *

Det finns dock skrällpotential.

För Tsongas del helt enkelt för att Nadal inte såg hundra ut i andra och tredje set mot Dimitrov, och för att fransmannen vet hur man besegrar Big Four. Han har gjort det emellanåt.

Till skillnad från Fognini (som har 1-7 i matchfacit mot toppkvartetten; enda segern kom mot Andy Murray i Montréal 2007). Men Djokovic har hämmats av fotskadan han ådrog sig i Davis Cup-matchen mot Sam Querrey veckan före Monte Carlo. Spelar Fognini tillräckligt bra kan Djokovic få problem.

Men nej, det känns ändå som att det krävs något extra för en skräll i morgon. Det är så mycket som står på spel och därför känns det så osannolikt att Djokovic och Nadal inte gör precis allt de kan för att vara i topptrim lagom till morgondagens semifinaler.

http://www.youtube.com/watch?v=HQFriyCY9pI

Vi bjöds faktiskt på riktigt underhållande tennis i dag. Inte alltid så välspelad, men underhållande.

Rafael Nadal mot Grigor Dimitrov hör till kategorin välspelad. Och det var faktiskt Dimitrov som stod för det mesta av fyrverkeriet.

I första set var han precis så valpig som han brukar vara. Spelade Nadal i händerna och lät världsfemman bärga en busenkel 6-2-seger. Kanske fick det spanjoren att slappna av en aning, för i andra set var rollerna helt ombytta – Dimitrov styrde och ställde, och precis allt han träffade med sin racket tycktes landa på rätt sida av linjerna och nätet.

Det finns några ytterst väsentliga skillnader mellan första och andra set att peka på här: Serven. Dimitrov vann blott 62 procent i sin förstaserve, och 18 i andraserve, i första set – i andra var siffrorna 83 respektive 75. Medan Nadal bara vann 58 procent i förstaserve och 30 i andraserve.

Med andra ord: Dimitrov servade som en kratta i första och som en världsstjärna i andra, det motsatta gällde för Nadal.

Dessutom slutade Nadals forehand plötsligt att funka.

Men, och det är viktigt att påpeka, detta skedde inte av en slump. Förutom att Dimitrovs grundslag satt som en smäck under i stort sett hela matchen klev han tillbaka ut på banan efter första set med en enkel gameplan. En gameplan Roger Federer använt sig av med viss framgång mot Nadal, som går ut på att tvinga spanjoren att lämna sin comfort zone och rusa fram mot nät.

Stoppbollen.

Dimitrov har generellt en bra stoppboll i sitt slagregister, och när han har en sådan här dag då precis alla slag sitter så är den oerhört giftig. Särskilt mot spelare som står så långt bakom baslinjen och inte har volleyspelet som en naturlig del av sin gameplan.

Missförstå mig rätt här, det är inte som att Nadal är direkt dålig på volley. Men den situation som uppstår när en spelare bryter av en slagduell från baslinje till baslinje med en stoppboll är alltid eller i alla fall oftast väldigt chansartad. Dimitrov täckte av banan grymt bra och stressade Nadal. Den strategin bar frukt.

Dessutom var bulgarens slice sällsynt effektiv i dag, samtidigt som backhanden var betydligt mer pålitlig än vanligt. Vilket innebar att Nadals klassiska taktik mot alla spelare med enhandsfattad backhand – att mata högtstudsande bollar mot just backhandsidan – inte gav lika hög utdelning som han är van vid.

Det störde Nadal så pass mycket att Dimitrov med denna till synes busenkla taktik (som givetvis kryddades med bland annat fantastiska kontringsslag, som han ofta slog rakt i stället för cross court) blev den första sedan 2011 (Andy Murray i semifinalen) att ta set mot Nadal i Monte Carlo. Uppgifter efter matchen gör gällande att Nadal hade problem med ryggen, men det förtar absolut ingenting av Dimitrovs insats.

Visst, jag tyckte att Nadal såg lite trögare ut i fotarbetet och inte alls fick samma längd i sina slag efter första set, men det hade framför allt med väderförhållandena att göra (fuktigt och tungspelat).

Tredje set var som en blandning av första och andra. Dimitrov fortsatte att spela fantastiskt och med strålande självförtroende, Nadal var frustrerad men inte panikslagen. Han såg faktiskt lugn ut, som att han ändå hade kontroll över det här. Trots att det stundtals såg ut som om han gick mot sin första förlust i Monte Carlo på tio år.

Först vid 4-4 i skiljeset klev Nadal fram och tog chansen när han fick den. När han sedan servade för setet svarade Dimitrov, som i det här läget plågades av kramp i benet, för en beundransvärd kämpainsats när han räddade matchboll vid 40-30 med en makalös rak forehand.

Redan vid nästa matchboll dundrade dock Nadal in ett servess och håller därmed sagan om en nionde raka titel vid liv: 6-2, 2-6, 6-4.

Inte särskilt konstigt att Dimitrov krampade i det läget. Det överraskande är snarare att han inte krampade tidigare. Han var verkligen tvungen att sträcka ut sig i sin fulla längd i defensiven genom i stort sett hela matchen, och spela på toppen av sin fysiska förmåga. För så är det att möta Nadal på grus, även när det känns som att man har övertaget.

Det är en så enorm bedrift i sig från en spelare som Dimitrov att hänga med så här bra, och att han gjorde det under så lång tid… Respekt.

Däremot är det faktiskt överdrivet att påstå att han var nära seger. 1-1 i set och 4-4 i egen serve i skiljeset är inte nära seger mot Nadal på grus, trots att det kändes som att Dimitrov ofta hade det spelmässiga övertaget.

79-79 mot Nadal i hans favoritturnering på det underlag där han med sitt spel krönt sig själv till kung är ett sensationellt bra betyg för Dimitrov. Hade faktiskt väntat mig att han skulle fortsätta spela lika otaktiskt (men snyggt) som i första set och därför förlora enkelt.

Så blev det alltså inte – vilket också är ett fantastiskt betyg för svenska tennisakademien Good to Great, som börjar få ordning på den talangfulle 21-åringen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0TzoQym2Yts

Att Nadal möter Jo-Wilfried Tsonga och inte Stanislas Wawrinka i semifinalen känns måhända en smula orättvist, men knappast förvånande.

Wawrinka var den klart bättre spelaren genom i princip hela matchen. Bärgade enkelt första set med 6-2, men slappnade av i andra och lät Tsonga kvittera via 6-3.

I tredje set var det fortsatt spelmässig dominans från Wawrinka. Han satte Tsonga under konstant press i fransmannens serve och sluggade hem sina egna servegame busenkelt.

Vid 3-3 i skiljeset hade Tsonga tvingats rädda tre-fyra breakbollar, medan Wawrinka vunnit två av sina servegame blankt.

Men världsåttan har en osviklig förmåga att prestera som allra mest när det verkligen gäller, att vinna de viktigaste poängen och få med sig de avgörande gamen.

Som då, vid 3-3. Wawrinka svajade lite och Tsonga högg direkt. Höll sedan till 5-3 och kunde slutligen serva hem setet och matchen, 6-4.

Det är en grymt bra egenskap det där, att hitta det totala fokuset i underlägen och bärga de viktigaste poängen. Det är nämligen mentalt krävande att hela tiden nagga på sin motståndares serve och missa de chanser man får att bryta.

Wawrinka såg kolugn ut genom i stort sett hela matchen, mycket lugnare och tryggare än han brukar se ut i sådana här lägen. Men vid de två tillfällen då han svajade blev han bruten, och det räckte för att Tsonga skulle vinna matchen.

För den där psykologiska biten gäller givetvis åt andra hållet också. Det tar inte lika mycket på psyket att bli utskåpad i motståndarens serve när denne servar så bra och är så stabil i duellerna som Wawrinka. Det är alltid mentalt jobbigare att missa ett enkelt slag än att se motståndaren dundra in en otagbar serve/forehand/passering etcetera, som man brukar säga.

Han gick helt enkelt lite mer stärkt ur varje servegame där han var illa ute och sattes under press.

Det blev slutligen 95-94 i poäng totalt till Tsonga, vilket säger en del om hur jämn den här matchen ändå var (trots att det ofta såg ut som att Wawrinka var totalt överlägsen).

Bättre är inte alltid bäst. En paradox som gör den här sporten så orättvist rättvis.

Intressant att man oftast ser Tsonga prestera på det här viset just på grus (och gräs) och inte på hardcourt, som spelmässigt passar honom bättre. Kanske beror det på det enkla faktum att han måste jobba hårdare generellt på grus och därför har ”närmare” till den där höjningen, så att säga.

Kämpainsats, hur som helst.

* * *

Fabio Fognini ångar på. Utmanövrerade världstian Richard Gasquet i raka set: 7-6(0), 6-2.

Att 32-rankade italienaren huserar en ansenlig mängd talang har det väl aldrig rått någon tvekan om, men likt Gasquet (och en mängd andra spelare på touren) har han haft osannolikt svårt att ta tillvara på den där talangen.

I sina bästa stunder kan han slå nästan vem som helst (särskilt på favoritunderlaget grus), men han har hittills varit på tok för ojämn för att kunna göra det på regelbunden basis. Hans lägstanivå är helt enkelt bedrövlig. Och när han inte presterar bra så bärgar han inga segrar, eftersom han inte är beredd att gräva ner sig i skiten för att vinna. Han är en humörspelare eller kalla det vad ni vill – som exempelvis Ernests Gulbis.

Den här veckan har det mesta funkat för Fognini och då har också segrarna kommit. Väldigt övertygande sådana dessutom, trots att han var väldigt svag i egen serve i första set mot Gasquet (vägde i och för sig upp det med vansinnigt aggressivt returnerande).

Blir intressant att se vad han har att komma med mot Novak Djokovic i semifinalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=dRykMpMejNk

Och så sist men absolut inte minst: Novak Djokovic.

Superserben har nu hittat formen, vilket ju var på tiden.

Jarkko Nieminen gjorde en närmast heroisk insats och var väl egentligen precis så bra som mot Milos Raonic och Juan Martín del Potro, men i dag räckte det bara till totalt sju game: 6-4, 6-3.

Djokovic är så ruggigt stabil när han hittar sitt spel, och i dag hade han dessutom bra tryck och längd i sina slag. 6-3, 6-4 och totalt tre servegenombrott mot världsettan är riktigt gott betyg och ett värdigt avslut för finländaren i Monte Carlo.

Särskilt med tanke på att det lika gärna kunnat bli totalt utskåpning och 6-1 i andra set, om det inte vore för att han med kniven mot strupen höll sin serve vid 5-1 och därefter bröt Djokovic.

Möjligen lite lök på laxen att han förlorade matchens sista game i egen serve, men det är bara en petitess i sammanhanget.

Okej, låt oss börja med Rafael Nadal. Utan referenser till ”Konungens återkomst” och andra klyschor, helst.

Men det är inte utan att man börjar tänka i sådana banor när han ser honom på gruset i Monte Carlo. Nadal i sitt rätta element, på alla sätt och vis.

Det är i dagsläget ganska svårt att föreställa sig vem som ska sätta stopp för han storslagna planer på att bärga sin nionde raka titel här i Monaco.

6-2, 6-4 blev det i åttondelsfinalen mot Philipp Kohlschreiber, och då spelade 21-rankade tysken inte på något sätt dåligt. Tvärtom. Stundtals var han precis så bra som han rimligen kan vara på grus. I andra set såg han till och med ut att lysa av självförtroende. Någonstans kanske han faktiskt trodde att han skulle kunna vinna det här.

Det är ju helt rätt inställning, men räcker sällan mot toppspelarna (typ aldrig mot Nadal på grus).

Kohlschreibers stora problem i dag var det enkla faktum att han är en för svag returtagare. Tycker att han gjorde bra ifrån sig i snart sagt alla andra avseenden (utom möjligen kontringsspelet, som var ganska svagt).

Största problemet kunde han dock inte göra så mycket åt, för det stod på andra sidan nätet.

Kommer Grigor Dimitrov ha tillstymmelsen till chans i morgondagens kvartsfinal?

Rimligtvis inte. Dimitrov imponerade visserligen mot Janko Tipsarevic i andra omgången (7-6, 6-1) och mot Florian Mayer i dagens åttondel (6-2, 6-4), men måste höja sig ännu mer mot Nadal. Kan han pressa fram ett tiebreak?

Tja, servar han bara tillräckligt stabilt så – men allt annat än seger i raka set för Nadal är att betrakta som en sensation. Spanjoren hade inför turneringen trots allt vunnit förkrossande 92 procent av sina spelade set i Monte Carlo. Hittills i årets upplaga: 100 procent.

Kom förresten på mig själv med att sitta och analysera Kohlschreibers serverörelse under hans match mot Nadal. Visst ser den väldigt annorlunda ut jämfört med för bara något halvår sedan? Minns att den särskilt i Wimbledon förra året var mycket mer yvig. Nu känns den på något sätt… komprimerad. Kanske ett resultat av den skärpta 25-sekundersregeln?

* * *

17-rankade Stanislas Wawrinka sopade världstvåan Andy Murray av banan: 6-1, 6-2. Segern i sig är inte ett dugg överraskande, men jag hade inte väntat mig att Murray skulle vika ner sig så lätt.

Och visst är det märkligt hur osäker skotten tycks bli så fort underlaget råkar vara rött (eller brunt) och smuligt? Jag menar, han har ju precis alla verktyg som krävs för att konstruera poäng och segrar på grus: snabbheten, uthålligheten, slagregistret, det taktiska spelsinnet.

Det är som att han lämnar allt det där i omklädningsrummet när han kliver ut på en grusbana.

Eller egentligen den mest vitala delen: spelsinnet.

Han får inte lika mycket att jobba med från motståndaren som han får på snabbare underlag och måste själv sätta fart på bollen i högre utsträckning, hans slice biter inte i närheten av lika bra som på hardcourt och grus, och motståndaren har lättare att hitta svåra vinklar när han får den där extra sekunden på sig att komma rätt till bollen och välja det för stunden bästa slaget.

Han blir liksom defensiv in absurdum, så till den milda grad att han blir helt passiviserad. Simmar långt bakom baslinjen och bara föser bollen över nät. Tar sällan klivet fram och visar ytterst liten offensiv vilja.

Så konstigt.

Det Wawrinka vann på i dag var hans varierade slagregister och förmåga att tänka grustennis. De två områden där Murray i regel är en av de bästa spelarna i världen, kanske till och med universum (variation och spelsinne).

Den här förlusten innebär att han tappar dyrbara poäng och ger tillbaka positionen som världstvåa till Roger Federer på måndag. En plats han vann helt av egen kraft har han nu alltså förlorat helt av egen kraft. Rättvist, på ett väldigt ironiskt sätt.

Wawrinka möter nu världsåttan Jo-Wilfried Tsonga (som slog Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-0) och det har ju potential att bli en riktigt intressant match. Tsonga är som bekant betydligt mer trygg i sitt grusspel än Murray.

2-1 i inbördes möten till Tsonga, men 1-1 på grus och båda de matcherna (Franska öppna 2011 och 2012) har gått till fem set.

Wawrinka tycks vara oddssättarnas favorit där (1,66 gånger pengarna mot Tsongas 2,10) efter hans övertygande seger över Murray. Lite missvisande kanske, med tanke på hur dålig Murray faktiskt var. Tsonga är en mycket jobbigare motståndare på grus.

Tycker det på förhand känns som en öppen match, och Tsonga har sett riktigt stark ut hittills. Två formtoppade kvartsfinalister mot varandra, alltså. Dessutom med ganska tveksamma mentala förmågor. Det här kan mycket väl komma att bli en psykets kamp, och då menar jag främst att den som inte klappar ihop vinner.

Rent spelmässigt tror jag att Wawrinkas riv i grundslagen och snäva vinklar blir tufft för Tsonga, som lätt utmanövreras med hård press i sidled. Så länge schweizaren får diktera spelet (och inte kreverar av nervositet) kommer han att bärga de viktiga poängen, och på grus är han en betydligt bättre returnerare än Tsonga. Men fransmannen ska inte underskattas. Han har en osviklig förmåga att få med sig de allra viktigaste poängen. Därför skrällvarning.

Har dessutom stor potential att bli en tresetsrysare.

* * *

Jarkko Nieminen fortsätter skrälla. Efter Milos Raonic var Juan Martín del Potro näste man till rakning: 6-4, 4-6, 7-6(4). Delpo skyllde på skada i tredje sets tiebreak, men Nieminen var helt enkelt den klart bättre spelaren. Frågan är om inte det här är finländarens bästa match sedan han slog Djokovic i Sydney 2009, typ.

Och det är just Djokovic han möter i kvarten. Världsettan imponerade inte direkt mot Juan Mónaco men bärgade till slut en stabil seger efter att ha tappat första set: 4-6, 6-2, 6-2.

Spelar Nieminen som mot Raonic och del Potro kommer han säkert plocka ett set av Djokovic som hittills sett lite svajig ut, men det finns inte på kartan att han vinner.

Väl?

Nej, på förhand gör det faktiskt inte det. För trots att Djokovic har gnällt över skadan och stundtals spelat alldeles för passivt så är han på tok för bra för att förlora mot Nieminen på grus, formtopp eller inte.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=oJBwvwxH2m4

Richard Gasquet bärgade en stabil tvåsetsseger över Marin Cilic i sin åttondel: 7-5, 6-4. Möter lite oväntat Fabio Fognini, som körde över världssexan Tomás Berdych: 6-4, 6-2.

Nu är visserligen Gasquet en betydligt bättre grusspelare än Berdych, men frågan är om inte Foggy har större chans att vinna den här kvarten än 3,75 gånger pengarna ger sken av?

Blir hur som helst en riktigt intressant kvartsfinal. En motiverad Fognini (ja, det är väl egentligen den största skrällen?) mot en motiverad Gasquet. Två jetsetare som under många år kastat bort sin talang och nu äntligen börjat satsa.

Eller har Fognini verkligen det? Lite osäker där. Men Gasquet, han verkar äntligen ha vänt skutan rätt. Och det kan mycket väl bli avgörande. Han är liksom redo att svettas, gråta och blöda lite nu för tiden (vilket han visat prov på flera gånger redan under året). Detsamma kan inte sägas om Fognini.

Hoppas hur som helst på en tresetare.

Inläggen har fullkomligt lyst med sin frånvaro här de senaste dagarna.

Orsak: Allmän sjukstuga hemmavid.

Nåväl.

Hann aldrig göra en förhandsanalys innan helvetet brakade loss, men låt oss ta en snabb recap på vad jag missat av Monte Carlo Masters hittills:

* * *

Novak Djokovic, vars skada alltså lyckligtvis inte var så allvarlig som befarats, hade stora problem i sin öppningsmatch mot Mikhail Juzjnyj i dag. Blev bruten två gånger i första set, som han förlorade med 6-4.

Han kom igen, dock – som så många gånger förr. 4-6, 6-1, 6-4 skrevs setsiffrorna slutligen. Men 38 oprovocerade misstag (och bara 24 winners) är inget gott betyg för världsettan. Hittar säkerligen formen redan i tredjerundan mot Juan Mónaco (som slog Ernests Gulbis: 6-0, 3-6, 6-3), men inte utan att man blir lite oroad.

* * *

Gruskungen Rafael Nadal mosade Marinko Matosevic totalt: 6-1, 6-2. Kolla in några av poängen i klippet ovan, som startar med en klassisk – och galen – passering i steget. Även matchbollen är ett stycke klassiskt Nadal-godis.

Av det jag sett av matchen i efterhand kan jag snabbt konstatera att han på det röda gruset är sitt fornstora jag, sen får han själv svamla hur mycket han vill om att han inte är hundra procent återställd än.

På hardcourt i Indian Wells tyckte inte jag att han var helt hundra, men där korrigerade han i stället vissa delar i sitt spel (slog till exempel fler flacka slag än vanligt, var väldigt aggressiv i sitt returnerande och nyttjade sin backhandslice oftare eftersom den ger bättre räckvidd i defensiven).

Nu går benen som trumpinnar igen, han glider ut i hörnen som han ska och är i mångt och mycket den Nadal som lyfte sin åttonde trofé i Monte Carlo förra året.

Lär köra över även Philipp Kohlschreiber, som slagit Thomaz Bellucci (6-1, 6-4) och Pablo Andújar (6-2, 2-6, 7-6) i tredjerundan.

* * *

Även Andy Murray visade styrkebesked i sin första grusmatch i år: 6-1, 6-4 mot Edouard Roger-Vasselin. Möter Stanislas Wawrinka, som besegrat Denis Istomin (6-3, 7-5) och Albert Montanes (6-1, 6-1).

På förhand en riktigt intressant match. Tycker kanske att vi börjat överskatta Wawrinka en del sedan hans episka åttondelsfinal mot Djokovic i Australiska öppna, men med tanke på att han är en mycket kompetent grusspelare borde han kunna sänka världstvåan.

* * *

Houston-mästaren John Isner åkte ut med huvudet före: 6-4, 2-6, 3-6 mot Ernests Gulbis (som alltså fick stryk av Mónaco i andrarundan).

Även Houston-finalisten Nicolás Almagros vistelse i Monte Carlo blev kortlivad. Efter segern över David Goffin i öppningsmatchen (2-6, 6-1, 6-3) föll han nämligen mot Jürgen Melzer i dagens andrarunda: 6-4, 6-2.

Snacka om magplask.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=6tMRV2yDXTQ

Milos Raonic gjorde en grym öppningsmatch mot Julien Benneteau: 6-1, 6-4.

Hur han följde upp den?

Med en tresetsförlust mot Jarkko Nieminen: 6-3, 1-6, 7-6(3). Jarkko pulvriserade visserligen Viktor Troicki i sin öppningsmatch (6-1, 6-2), men det här är en match som en spelare av Raonics kaliber ska vinna. Alldeles för många tidiga respass från 22-åringen i år. Lite oroväckande.

* * *

Alexandr Dolgopolov gjorde rent hus med Bernard Tomic i första omgången: 6-2, 6-4. Den öppningsmatch jag på förhand var klart mest sugen att se.

Nåväl. Dolgopolov pressade världssjuan Juan Martín del Potro ordentligt i andra omgången men föll slutligen i tre set: 1-6, 6-4, 6-3. Delpo möter formstarka Nieminen i åttondelsfinalen. Ska bli intressant att se vad finländaren kan ställa till med.

* * *

Marin Cilic slog Kevin Anderson i raka set: 6-2, 6-3. Inte en så överraskande seger i sig kanske, men däremot att sydafrikanen föll så enkelt. Kevin spelade dock final i Casablanca så sent som i söndags, handlar därför troligen till viss del om att han är sliten.

Cilic möter Richard Gasquet, som avfärdade landsmannen Benoit Paire i tre set (6-1, 3-6, 6-1), i åttondelsfinalen.

* * *

Grigor Dimitrov utmanövrerade världsnian Janko Tipsarevic i raka set: 7-6(3), 6-1. Möter Florian Mayer i nästa runda.

Kvartsfinal nästa för Dimitrov, med andra ord? Tja, ser så ut på papperet i alla fall. Om inte bulgaren krampar ihop fullständigt ska han bara slå Mayer, särskilt efter en så övertygande insats mot en (förvisso formsvag) topp 10-spelare.

* * *

Hade ju varit kul med en åttondel mellan Jo-Wilfried Tsonga (som slog Nikolaj Davydenko: 7-6, 6-2) men den snuvades vi ju på av Jürgen Melzer.

Tsonga-Melzer i stället, alltså. Inte riktigt lika intressant kanske, men inte heller fy skam. Melzer är en listig rackare – och grymt oförutsägbar. Har han bara en bra dag på jobbet kan han absolut störa Tsongas matchrytm.

* * *

Tomás Berdych slog planenligt Marcel Granollers (7-5, 6-4) och möter Fabio Fognini, som besegrade Albert Ramos (6-3, 7-5),  i åttondelen. Lär bli hyfsat enkel seger för Berdych med tanke på att Fognini tenderar att klappa ihop fullständigt så fort han möter topp 10-spelare.

* * *

Alla dagens resultat:

John Isner vann för en stund sedan sin första grustitel i karriären, på hemmaplan i Houston.

Vem han slog?

Nicolás Almagro. Som har vunnit alla sina tolv ATP-titlar på grus (det här var hans totalt 19:e final på underlaget).

Den reslige amerikanen vann dessutom i raka set: 6-3, 7-5. Trots att han inledde svagt och blev bruten tidigt i första.

Efter att Isner blivit varm i kläderna och vunnit fem raka game vid underläge 1-3 utvecklades dock matchen till en ganska monoton och förutsägbar historia. Almagro envisades med att simma långt bakom baslinjen och blev där helt utspelad – inte bara i amerikanens serve utan på snart sagt varenda spelmässigt område.

• Isners kickserve (som han nyttjar nästan uteslutande i andraserve) mot Almagros backhand var direkt dödlig. Delvis för att spanjoren i och med att han slår enhandsfattad backhand har stora bekymmer med den höga studsen, men också för att han hela tiden försökte slå in en retur (som oftast landade kort i banan, varpå Isner kunde kliva fram och avsluta med winner/stoppboll) i stället för att försöka sig på slice. Detta gjorde att han vann ytterst få poäng när Isner servade i ad court.

• Almagro styrde hela tiden spelet mot Isners forehand, av någon outgrundlig anledning. Den har visserligen svajat under veckan, men redan under semifinalen mot Juan Mónaco var den det giftiga vapen vi förra året lärde oss att den är. Att Almagro inte försökte utnyttja Isners svaga backhand är en gåta.

• Eftersom Almagro stod så långt bak i banan mixade Isner upp sina tunga grundslag med stoppbollar och volley framme vid nät. Almagro slog typ två stoppbollar under hela matchen – båda i andra set. Hade behövt slå betydligt fler för att jaga Isner i djupled (eftersom hans grundslag inte var tillräckligt snäva för att jaga honom i sidled).

Det blev alltså en sådan där match där Almagro bara försökte hålla liv i duellerna och hoppas på misstag från Isner.

Det brukar inte funka så bra när Isner har vind i seglen och självförtroendet på topp – inför hemmafans på läktaren. Och i stället för att fixa det som behövde fixas blev Almagro frustrerad över att fjolårsfinalisten spelade så bra, vilket till slut kostade honom segern.

Rent speltekniskt gjorde väl spanjoren en godkänd match, det var inte som att de oprovocerade misstagen och ramträffarna stod som spön i backen. Men taktiskt var det fullkomligt bedrövligt. Inget vidare styrkebesked inför den europeiska grussäsongen.

Isner stod förresten på 4,40 gånger pengarna inför matchen. Lite högt kanske, med tanke på att han avfärdade Mónaco relativt enkelt i semifinalen, trots att han bara vann ett game i första set (1-6, 6-4, 6-3). Ska dock sägas att Mónaco inte var bra i de två sista seten.

* * *

Tommy Robredo har alltså vunnit sin första titel på två år. Detta efter finalseger över formstarka Kevin Anderson i Casablanca: 7-6(6), 4-6, 6-3.

Väldigt oväntat. Och den första av två skrällar i dag, alltså.

Blev en ganska knasig turneringsvecka, med andra ord. Störst skräll var ändå att Stanislas Wawrinka inte gick till final. Och att Robredo vann titeln, naturligtvis. Det kunde jag verkligen inte föreställa mig i måndags.

Nu tar vi helg – vilket innebär semifinaler och finaler i Houston och Casablanca. Men låt oss först se vad dagen har erbjudit:

I Casablanca är toppseedade Stanislas Wawrinka klar för semifinal efter att på drygt en timme ha kört över Guillermo Garcia-Lopez: 6-1, 6-2. I semin möter han Tommy Robredo, som kämpade ner Benoit Paire i en tresetare: 7-6(4), 2-6, 6-0.

– Det var en tuff match. Paire har stor talang. Det var väldigt viktigt för mig att vinna första gamet i skiljeset. Efter det var han inte speciellt stark mentalt och jag tog tillvara på mina chanser, säger forne världsfemman om segern.

Och slår i samma veva huvudet på spiken beträffande Paire. Massor av talang och potential, men så oerhört svagt psyke. Får han ordning på det kan han gå riktigt långt, 23-åringen. Kanske dags att anställa en mental coach?

Kevin Anderson slog planenligt Grega Zemlja i raka set: 6-4, 6-4. Och Martin Klizan besegrade Robin Haase förhållandevis enkelt: 7-5, 6-1.

Kul! Blir en intressant semifinal mellan Anderson och Klizan.

* * *

I Houston är hittills Rhyne Williams klar för semifinal, efter seger över Ruben Ramirez-Hidalgo: 7-6(1), 1-6, 6-4.

Och toppseedade Nicolás Almagro dundrade precis in matchbollen mot Paolo Lorenzi: 6-4, 6-4. Tappade visserligen 3-0 och 4-1 till 5-4 men bröt Lorenzi i andra sets tionde game. Stabil seger.

Robby Ginepri slog Martin Alund i natt och gör upp med Juan Mónaco (som pressades till tiebreak men trots allt slog Tim Smyczek relativt enkelt: 7-6, 6-1) om en av semifinalplatserna på den undre halvan.

Och så spelas ju en av veckans hittills mest intressanta matcher i natt, den mellan John Isner och Ricardas Berankis. Talangfulle Berankis var knappast blixtrande mot Tommy Haas, men han lyckades få veteranen ordentligt ur gängorna. Inte Haas bästa underlag och han imponerade väl inte direkt om man säger så, men ändå en fin skalp för Berankis.

Med tanke på Isners svaga säsongsinledning borde han ha en chans att fälla den 206 centimeter långe amerikanska jätten. Det som talar emot honom är främst hans egen fysik (blott 1,75 lång), Isners förmåga att höja sig inför hemmapublik samt det snabba amerikanska gruset (som ger Isner högre utdelning i sin serve än på europeiskt grus).

Kanske är det bara jag som hoppas att Berankis ska vinna eftersom jag tycker att det vore kul om 22-åringen börjar närma sig ett genombrott, men att Isner pressades till tre set och två tiebreaks mot Jack Sock (som Berankis besegrade i Delray Beach: 3-6, 6-4, 6-1) talar för att amerikanen inte inte är i närheten av att ta sig ur sin djupa formsvacka än.

Inget illa menat mot Sock. Jag gillar Sock och ser honom som ett stort framtidslöfte och han gjorde en bra match, men det är ett tydligt svaghetstecken att låta sig pressas så mot en 130-rankade 22-åring om man är på Isners nivå.

I och med att Haas i grunden är en mycket bättre spelare än Isner är jag beredd att kasta in en skrällvarning på Berankis.

Och Mónaco borde rimligtvis slå Ginepri, i raka set.

* * *

Så, låt oss nu kolla lite närmare på semifinalerna i Casablanca:

√ Stanislas Wawrinka (17) – Tommy Robredo (72)
Wawrinka har alltså bara lyckats slå Robredo en gång tidigare, på hardcourt i New Haven (Robredo leder med 4-1 i inbördes möten). Märkligt, kan tyckas – men så var det ju också fem år sedan de sist möttes (Monte Carlo 2008). Robredo har de senaste åren fört en tynande tillvaro på touren men levererar fortfarande på gruset. Har dock inte imponerat hittills i Casablanca och det ska mycket till för att han ska slå Wawrinka. Borde bli seger i raka set för schweizaren. Om nu inte några gamla demoner och nervositet sätter lite käppar i hjulet och tvingar fram ett skiljeset, men Wawrinka ska reda ut det här förhållandevis bekymmerslöst.

√ Kevin Anderson (29) – Martin Klizan (32)
Har bara mötts en gång tidigare, på hardcourt i Valencia 2011. Den gången blev det promenadseger för Anderson. Det tror jag inte att det blir den här gången, men tror samtidigt inte att Klizan rår på Anderson när sydafrikanen är i så bra form som nu. Är dock inte beredd att döma ut Klizan fullständigt. Tror inte att det blir någon överkörning. Tresetare? Inte omöjligt. Ser dock inte riktigt ett scenario där Klizan vinner. Det skulle vara om han lyckas rycka sönder Andersons matchrytm direkt och utmanövrerar honom i raka set. Känns inte troligt. Ju längre matchen lider, desto mer gynnar det Anderson. Dessutom. Nej, på förhand pekar allt mot seger för Anderson. Så är det. Men en intressant match lär det likväl bli.

* * *

Alla dagens resultat:

Nästa vecka kickar grussäsongen i gång på allvar i och med Monte Carlo Masters, men smygstarten har puttrat på i Houston och Casablanca under veckan.

I Houston har vi inte bjudits på några överdrivet stora skrällar hittills. Bara 94-rankade Martin Alunds mot Lleyton Hewitt i öppningsmatchen (4-6, 6-3, 6-1).

Alund hade alltså bara vunnit totalt fyra ATP-matcher i sin karriär inför deras möte. En gammal världsetta är med andra ord en ganska fin skalp för 27-årige argentinaren. Trots att Hewitt enligt egen utsago hade magbesvär under matchen.

Och så har vi ju Ivo Karlovic, som inte gick vidare från kvalet – men klev in som lucky loser efter att Sam Querrey tvingats dra sig ur turneringen på grund av skada.

Och ”lucky” loser var i det här fallet verkligen precis vad han var. På papperet. Det var nämligen 144-rankade 22-åringen Rhyne Williams som stod för motståndet i Karlovics öppningsmatch. En spelare som efter sin seger över 101-rankade Guido Pella i första omgången hade totalt 2-5 i ATP-matchfacit inför matchen mot Karlovic.

Williams besegrade servekanonen med setsiffrorna 6-4, 6-7(5), 7-6(3). Det börjar verkligen bli hög tid för kroaten att kasta in handduken för gott nu.

Framtidslöftet Jack Sock bjöd verkligen upp till kamp och pressade landsmannen John Isner till två tiebreak och avgörande set i andra omgången. Det blev till slut 7-5, 6-7(3), 7-6(3) till fjolårsfinalisten Isner.

Vilket är väldigt synd. Med tanke på Isners rysligt svaga form borde han inte utgöra något större hot mot Tommy Haas i kvartsfinalen (förutsatt att Haas slår Ricardas Berankis), medan en match mellan Sock och Haas hade kunnat bli riktigt intressant.

I övrigt är Ruben Ramirez-Hidalgo klar för kvarten, efter klar seger över galen formsvage Fernando Verdasco (6-3, 6-2) samt Paolo Lorenzi efter att ha besegrat Flavio Cipolla (7-6, 6-1).

Hidalgo mot Rhyne Williams i kvartsfinal på övre halvan, alltså. Toppseedade Nicolás Almagro slog precis Gaël Monfils (2-6, 6-0, 6-3) i deras kamp om att få möta Lorenzi. Det lär krävas ett smärre mirakel för att Almagro inte ska gå till final nu.

Titelförsvararen Juan Mónaco borde, sin bottenlösa formsvacka till trots, rimligtvis slå 124-rankade Tim Smyszcek och sedan möta Alund eller 283-rankade 30-åringen Robby Ginepri i kvarten. Inga kolosser som står i hans väg mot semifinalen, alltså.

Arrangörerna har för övrigt inte haft turen på sin sida vad gäller vädret i år. Man har tvingats avbryta och skjuta upp flera matcher på grund av regn. Alltid lika tråkigt när sådana yttre omständigheter påverkar så negativt, men det är tyvärr utomhustennisens ibland oundvikliga baksida.

* * *

I Casablanca är förhandsfavoriterna Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson planenligt vidare. Wawrinka dock efter smärre bekymmer i sin öppningsmatch mot Blaz Kavcic (4-6, 6-1, 6-2).

Anderson möter Grega Zemlja i sin kvartsfinal, en match han med tanke på sin grymma formtopp borde vinna enkelt i raka set. Wawrinka möter Guillermo Garcia-Lopez som pressats till tre set av både Daniel Gimeno-Traver och Edouard Roger-Vasselin (en liten kavalkad i dubbelefternamn där). Borde inte vara några större bekymmer för Wawrinka, trots att han svajade mot Kavcic.

Även Benoit Paire vidare. Inget konstigt alls. Tycker visserligen att Aljaz Bedene imponerat så här långt i år, men han är fortfarande en spelare som Paire ska slå i de här sammanhangen.

Kul också att Martin Klizan slog Filippo Volandro (6-1, 7-4). Kändes inte solklart på förhand med tanke på att grus inte är Klizans bästa underlag. Nu är visserligen det amerikanska gruset väldigt olikt det europeiska (det amerikanska är mer kompakt och därför snabbare), men det är likväl grus.

Tycker att Klizan borde ha en bra chans att slå Robin Haase. 53-rankade holländaren är visserligen en i grunden bättre grusspelare än Klizan, men har inlett säsongen svagt och hade inför Houston inte vunnit en ATP-match på fyra raka turneringar.

En semifinal mellan Klizan och Anderson vore intressant. Tror inte att vare sig Klizan eller Haase rår på Anderson just nu, men kan någon av dem störa sydafrikanen så borde det vara Klizan.

Paire möter Tommy Robredo i sin kvart. Känns som en ganska öppen historia. Framtidslöftet mot veteranen. Robredo förhandsfavorit, med all rätt. Han må ha passerat zenit i karriären, men han är fortfarande giftig på grus.

* * *

Alla dagens resultat:

Tråkiga nyheter.

Världsfyran David Ferrer tvingas stå över nästa veckas Monte Carlo Masters på grund av en lårskada.

”Jag kommer tyvärr inte att kunna spela i Monte Carlo på grund av fysiska besvär. Jag hoppas vara spelklar till Conde Godo [Barcelona Open]”, skriver stjärnan själv på Twitter.

Lamentablemente no podré estar en Montecarlo por problemas físicos. Espero estar recuperado para poder jugar el Conde Godo.

— David Ferrer (@DavidFerrer87) April 11, 2013

Ferrer var finalist i Monte Carlo 2011 (förlust mot Rafael Nadal) och åkte ut redan i andra omgången förra året.

Samtidigt är det ännu oklart huruvida Novak Djokovic kommer att delta eller inte. Världsettan röntgades i tisdags och det bekräftades då att skadan inte är så allvarlig, men att han behöver vila. Han kommer därför att avvakta och ge ett besked först i slutet av veckan.

Naturligtvis riktigt tråkigt att inte se grusspecialisten Ferrer i Monte Carlo. Han har trots allt redan nått fyra finaler i år (segrar i Auckland och Buenos Aires, förluster i Acapulco och Miami) utan att egentligen imponera, och det är ju nu under den europeiska grussäsongen han gör sig själv som mest rättvisa.

Det kommer dock inte att påverka hans försprång på rankningen nämnvärt. Han tappar endast 45 poäng och världsfemman Nadal kan som bekant inte spela in några färska poäng i Monte Carlo.

Nu hoppas vi att Djokovic är fit for fight redan till nästa vecka. Annars riskerar årets första grusmaster att bli en ganska sömnig historia.