I Dubai har alla seedade spelare haft relativt smärtfria matchdagar i dag.

Alla utom en: Mikhail Juzjnyj, som torskade mot 97-rankade Daniel Brands i raka set: 6-4, 6-4.

Såg Roger Federers andrarunda mot Marcel Granollers och man kan väl säga som så, att schweizaren tog den på betydligt större allvar än öppningsmatchen mot Malek Jaziri. 6-3, 6-4 blev det till världstvåan efter ganska stabilt servande och två förvaltade breakbollar.

55-rankade Roberto Bautista-Agut pressade Novak Djokovic i andra set, men världsettan tog ändå hem segern i raka: 6-1, 7-6(4).

Värlssexan Tomás Berdych besegrade en vilt kämpande, och skadad, Tobias Kamke: 7-5, 6-1.

Och världssjuan Juan Martín del Potro såg inte ut att vara överdrivet skadehämmad mot Somdev Devvarman: 6-4, 6-4.

Vilket leder oss till kvartsfinalerna, som ser ut så här:

Novak Djokovic-Andreas Seppi
Juan Martín del Potro-Daniel Brands
Tomás Berdych-Dmitry Tursunov
Roger Federer-Nikolaj Davydenko

Det här är ju som upplagt för semifinaluppgörelser mellan de fyra toppseedade spelarna. Precis som förra året. Störst skrällpotential har väl formstarka Daniel Brands, men bara för att det råder vissa tveksamheter kring del Potros fysiska status.

Pånyttfödde Dmitry Tursunov då? Nja. Han har föga smickrande 1-6 i inbördes möten mot Berdych och åkte på storstryk mot densamme så sent som i Marseille förra veckan. Har gått sju år sedan han sist slog tjecken. Hans skrällchanser får därför betraktas som ytterst små.

Det samma gäller för Nikolaj Davydenko. 18-2 till Federer i inbördes möten, och Davydenko har svajat sedan succén i Doha tidigare i år.

Andreas Seppi? 0-9 i inbördes möten mot Djokovic. Vann visserligen två raka set i Franska öppna förra året innan serben samlade ihop sig och pressade honom dessutom till tiebreak i Cincinnati i höstas, men riktigt så mycket kommer nog inte Novak släppa till den här gången.

* * *

I Acapulco åkte Stanislas Wawrinka ut redan i första omgången, mot 43-rankade Fabio Fognini: 6-2, 7-6(3).

Och David Nalbandian torskade i en tresetare mot 71-rankade Aljaz Bedene: 4-6, 6-0, 6-4. Intressant spelare, Bedenez. Hade 4-4 i ATP-matchfacit under hela förra året – efter nattens bravader har han redan 5-5, med ett par imponerande segrar i bagaget (Wawrinka i Chennai, Horacio Zeballos i Buenos Aires).

Rafael Nadal hade inga problem alls mot 157-rankade Diego Sebastian Schwartzman: 6-2, 6-2. Och David Ferrer tappade blott tre game mot 129-rankade Antonio Veic: 6-0, 6-3. Ännu lättare gick det för Nicolás Almagro, som gick nästan helt prickfri ur sin batalj mot 476-rankade Cesar Ramirez: 6-0, 6-1. Att Ramirez trots allt vann 25 poäng får väl ses som en smärre sensation.

* * *

Kei Nishikori är trasig. Igen. Den här gången är det ryggen som krånglar. 23-åringen tvingades kasta in handduken mot Ivo Karlovic vid ställning 4-5 i första set. Ytterst tråkigt, med tanke på den goda form han visade upp i Memphis förra veckan.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare. John Isner pressades visserligen till tre set mot Jesse Levine (7-6, 5-7, 6-4) och enligt uppgift var det kanadensaren Levine (som tills för några månader sedan tävlat för USA) som hade publikens stöd. Trots att Isner är toppseedad hemmaspelare, alltså.

Titelförsvararen Kevin Anderson slog 101-rankade Tim Smyzczek: 6-3, 6-4. Inga konstigheter.

* * *

Samtliga resultat:

Två dagar in i turneringen har vi alltså redan bjudits på lika många skrällar i Dubai.

Det började med att Nikolaj Davydenko krossade världsnian Janko Tipsarevic: 6-0, 7-5. Eller ja, i alla fall resultatmässigt. Matchens två första game höll på i över 30 minuter. Helt sjukt. Davydenko låg dessutom under med 1-4 i andra set innan han älgade sig fram till segern.

Tennisdagen fortsatte hur som helst med ännu ett tungt fall, när världsåttan och nyblivna Marseille-mästaren Jo-Wilfried Tsonga förlorade mot 32-årige landsmannen Michael Llodra i raka set: 7-6(3), 6-2.

– Jag var i Frankrike i går. Anlände precis. Det var svårt att ha bra reaktionsförmåga. Jag kan inte spela ordentligt mot Michael eftersom han avslutar allt på två, tre slag. Så man får inte tid att hitta en bra rytm. När man inte är i fysiskt topptrim är det tufft att ha bra precision och snabba reflexer, förklarar Tsonga efter nederlaget.

Dålig bortförklaring, om ni frågar mig – och en av anledningarna till att Tsonga inte vunnit någon Grand Slam ännu (eller ens tagit sig till en andra final). Jag menar, Tomás Berdych – Tsongas finalmotståndare i går – måste också ha anlänt till Dubai nyligen, och han lyckades ändå vinna sin öppningsmatch enkelt: 6-1, 6-3 mot Rajeev Ram.

Okej, Berdych firade säkerligen inte sitt ”silver” på samma sätt som Tsonga firade sin tionde buckla i karriären, men om man av sådana anledningar är i så usel fysisk form kanske man bör fundera på om man ska ställa upp i nästkommande turnering över huvud taget.

Nåväl.

Det var nära att dubbelskrällen vi bjöds på i dag blev en trippelskräll. Juan Martín del Potro hade nämligen enorma bekymmer i sin öppningsmatch mot Marcos Baghdatis: 4-6, 6-4, 7-6(4).

Första set var helt fri från breakbollar – fram till setets absolut sista game, när del Potro efter ett ovanligt svagt servegame hamnade i 15-40-underläge och tre setbollar mot sig. Baghdatis behövde bara en.

I andra set var rollerna ombytta och del Potro behövde bara förvalta en breakboll, utan att själv ha någon emot sig, för att bärga setet. I tredje set hämtade sedan argentinaren upp ett 1-3-underläge och räddade tre matchbollar innan han slutligen kunde säkra avancemang i turneringen efter ett avgörande tiebreak.

Enligt uppgifter efter matchen känner världssjuan, enligt egen utsago, av handledsskadan som spolierade hela säsongen 2010. Märktes inte jättemycket under matchen. Ersatte inte sina backhandslag med den där uddlösa slicen som han använde mot Viktor Troicki i Cincinnati förra året, om ni minns. Den gången var det visserligen en inflammation, men ändå.

Redan i går bjöds vi ju faktiskt nästan på en skräll. Precis som mot Julien Benneteau i Rotterdam var världstvåan Roger Federer provocerande nonchalant och tappade första set mot 128-rankade Malek Jaziri, innan han studsade tillbaka och gjorde processen kort i följande set.

Vid sidan av Berdych är det i alla fall en seedad spelare som gjort sitt jobb: Novak Djokovic. 6-1, 6-4 blev det mot landsmannen Troicki. ”En bye hade fått Nole att jobba hårdare”, som någon skrev på Twitter efter första set (bye innebär att en seedad spelare står över första omgången, vilket förekommer i mindre turneringar, för er som inte visste det).

Bör även noteras att svenske Robert Lindstedt i par med Nenad Zimonjic är vidare i dubbeln, efter seger över Eric Butorac/Paul Hanley: 6-3, 6-4.

* * *

I Delray Beach har det inte hänt något av större intresse under dagen. Jack Sock slog Matthew Ebden (6-3, 6-3), vilket var glädjande men inte särskilt oväntat. Och problembarnet Ernersts Gulbis goda form verkar hålla i sig. Den här gången var det veteranen James Blake som avfärdades, dessutom i raka set: 6-1, 6-4.

Okej, en skräll bjöds vi faktiskt på: 154-rankade Daniel Munos de la Nava slog hemmahoppet Ryan Harrison: 6-2, 1-6, 6-3. Spanjoren är en 31-årig Challenger-spelare som hade 4-10 i ATP-matchfacit inför den här matchen. En föga smickrande förlust för 76-rankade framtidslöftet inför hemmapublik, med andra ord.

* * *

Alla dagens resultat:

Måndag, ny vecka, nya tag på respektive tour.

Vi tar en snabb titt på veckans startfält.

* * *

DUBAI TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500 (hardcourt)
Dubai, Förenade Arabemiraten

Stjärnspäckat, som vanligt. Världsettan Novak Djokovic på övre halvan, världstvåan och regerande mästaren Roger Federer på den undre. Däremellan världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världsnian Janko Tipsarevic.

De två med lägst rankning av de seedade spelarna är Andreas Seppi (19) och Mikhail Juzjnyj (32).

Spontant har Federer fått den tveklöst tuffaste lottningen av toppduon – han har Berdych, Tsonga och Tipsarevic på sin halva. Tipsy visserligen i tveksam form och Berdych/Tsonga kommer direkt från final i Marseille, med minimal tid för förberedelser.

Denna trio ska dock inte underskattas i dessa sammanhang – samtliga tog sig till kvartsfinal förra året.

Djokovic har bara del Potro att oroa sig över, och han har historiskt inte ingjutit så mycket rädsla hos världsettan. Novak leder med förkrossande 7-2 i inbördes möten och har tre raka segrar över argentinaren (7-1 i set).

En final mellan Djokovic och Federer hade därför känts mest trolig, om det inte varit för schweizarens nonchalans i sin öppningsmatch mot 128-rankade Malek Jaziri (5-7, 6-0, 6-2). Detta alltså i första matchen efter en minst lika arrogant uppvisning mot Julien Benneteau i Rotterdam för två veckor sedan (som slutade i kvartsfinalfiasko).

Återstår att se vem av Berdych och Tsonga som får chansen att fälla racketkonstnären på nytt. Om nu inte någon av dem åker ut på vägen. Konstigare saker har hänt, trots att skrällarna inte brukar dugga så tätt just i Dubai. För att vara en 500-turnering har den här ovanligt hög status bland toppspelarna.

Vore kul om Bernard Tomic kunde ställa till med lite besvär för Tipsarevic, eller potentiellt Federer, även om jag inte tror att han har vad som krävs för att störa topp 10-stjärnorna i en sådan här tävling. Än.

* * *

MEXICAN OPEN
ATP 500 (grus)
Acapulco, Mexiko

Rafael Nadals stora elddop. Det är här han bjuds på tillräckligt tufft motstånd för att man ska kunna avgöra vartåt hans comeback barkar. Ett första minitest redan i öppningsmatchen, mot flinke Diego Sebastian Schwartzman (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen – Schwartzman är 170 centimeter lång).

20-åringen ser inte mycket ut för världen, men likt många andra spelar som inte riktigt har den där tunga fysiken som krävs för ett kraftfullt grundspelar väger han upp det med precision, snabbhet och tennisintelligens. Kommer förmodligen bara vinna några strögame, men helt klart intressant att hålla ögonen på.

Första riktiga testet kommer i semifinalen, mot Nicolás Almagro. Ja, egentligen redan i kvartsfinalen mot Thomaz Bellucci, men brasilianarens form är ytterst tveksam (torskade i första omgången i Buenos Aires förra veckan, mot ovan nämnda Schwartzman, och i andra omgången på hemmaplan i Sao Paolo veckan dessförinnan).

Om det inte vore för Nadal så hade det här givetvis, återigen, varit David Ferrers turnering. Världsfyran har vunnit tre titlar i rad här, och inleder turneringen med en färsk titel från Buenos Aires i bagaget för andra året i rad.

Hans största hot på vägen mot final är Stanislas Wawrinka, som pressade Ferrer till tre set i Buenos Aires-finalen. I övrigt består startfältet mestadels av en hop grusspecialister som normalt inte ska rå på någon av de fyra högst seedade spelarna.

En final mellan Ferrer och Nadal känns högst trolig, om inte Nadal är lika skakig som i Vina del Mar och Sao Paolo och torskar i en eventuell semifinal mot Almagro.

Kuriosa: Åtta av de tio senaste åren har minst en av finalisterna varit spanjor. De senaste tre åren har finalerna varit helspanska uppgörelser.

* * *

DELRAY BEACH INTERNATIONAL TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250 (hardcourt)
Delray Beach, USA 

Veckans av förklarliga skäl minst stjärnströdda turnering, eftersom toppspelarna befinner sig i antingen Dubai eller Acapulco (eller tar ledigt, som Andy Murray, Richard Gasquet och Milos Raonic).

John Isner och Tommy Haas är toppseedade. Memphis-vinnaren Kei Nishikori fjärdeseedad. I startfältet finns även Sam Querrey, Alexandr Dolgopolov och Kevin Anderson (som gör sin första turnering efter Australiska öppna).

Nishikori trivs bra i Delray Beach. Bärgade sin första ATP-titel här 2008 (och har dessutom under flera år bott i Florida). Vilket förmodligen är anledningen till att han ens ställer upp, med tanke på att han spelade final i Memphis så sent som i går.

Kevin Anderson är regerande mästare och med tanke på att hans lottning är snarlik fjolårets har han goda chanser att upprepa bedriften. Om inte Nishikori går sönder eller känner sig sliten efter förra veckans turnering håller jag dock honom som favorit till finalplatsen på den övre halvan.

På den undre får Sam Querrey bära favoritskapet. Inte för att han är i särskilt god form eller spelat överdrivet bra på sistone, utan av den enkla anledningen att resten av sektionen är så pass svag: Tommy Haas tvingades lämna walkover i Memphis, Dolgopolov förlorade sin kvartsfinal mot Marinko Matosevic efter väldigt lojt uppträdande, Denis Istomin är visserligen i bra form men har spelat väldigt mycket på sistone vilket borde ta ut sin rätt snart och resten är egentligen inte mycket att hänga i julgranen.

Matosevic är för övrigt spelklar. Trots skadan mot Nishikori i Memphis-semifinalen. Har dock åkt på en otroligt tuff lottning och måste ta sig förbi Isner, Anderson och Nishikori för att ta sig till final – vilket givetvis försämrar hans chanser att upprepa sin bedrift från ifjol, då han gick hela vägen till final, avsevärt.

Att tippa den här turneringen känns verkligen som ett lotteri, så jag drar till med Nishikori mot Dolgopolov i final. Bara för att det skulle bli en kul match som jag gärna vill se.

När vi nu avverkat ännu en intensiv tennisvecka vore det på sin plats att ta analysera några av de mest aktiva spelarnas formkurvor – och passa på att kasta ett öga på förändringarna på världsrankningen efter gårdagens finaler.

Aktuell rankning som vanligt inom parentes. Genomgång av veckans lottningar tar vi senare under dagen.

* * *

MARIN CILIC (11)
Topp 10 behålls helt intakt efter den gångna veckans bravader. Precis utanför toppskiktet gör dock Marin Cilic och Nicolás Almagro en rotation. Detta efter att Almagro misslyckats med att försvara sin finalplats från fjolåret i Buenos Aires, medan Cilic gick till kvartsfinal i Memphis.

Cilics form dock ytterst tveksam. Han pressades till tre set både mot Ivan Dodig och Igor Sijsling, innan blev överkörd av Kei Nishikori i raka set. Dessförinnan pressades han till fem set mot Paolo Lorenzi i Davis Cup och förlorade en femsetare mot Andreas Seppi i Australiska öppna.

Han vann visserligen sin hemmaturnering i Zagreb förrförra veckan, men utan att egentligen imponera. Jämför man prestationerna i Zagreb med Memphis är det däremot en tydlig nedgång på formkurvan. Tycker Cilic gör helt rätt som står över den här spelveckan, som drar i gång i dag.

Kroaten borde nämligen gå tillbaka till ritbordet och lägga upp en plan för hur han ska slå sig in på topp 10 igen – för första gången sedan 2010.

* * *

JOHN ISNER (15)
USA-ettan har inlett säsongen på bedrövligast tänkbara sett: två respass i förstaomgångar (Sydney och Memphis), femsetsförlust mot Thomaz Bellucci i Davis Cup och ingen medverkan i Australiska öppna på grund av skada.

Absolut ingenting tyder på att Isner ska kunna upprepa sina bedrifter från i fjol, då han slog ut Novak Djokovic på väg mot final i Indian Wells. Formkurvan har pekat brant nedåt sedan i höstas och det vi sett så här långt under säsongen är med största sannolikhet inledningen på ett ordentligt rankningsras för maratonmannen och mammutservaren.

* * *

KEI NISHIKORI (16)
Han fick delar av 2012 spolierad på grund av diverse skador och krämpor, men nådde ändå tidigare toppnoteringen 15 på världsrankningen.

Efter succéveckan i Memphis, där japanen visade precis hur livsfarlig han är när han är hel och frisk, hoppar han upp sex snäpp på listan och är tillbaka i topp 20-skiktet – där han hör hemma.

Kan han hålla liv i den här magnifika formtoppen (och undviker att gå sönder igen) så har han riktigt goda chanser att slå sig in på topp 10 under våren. Det är faktiskt bara 700 poäng upp till världstian Richard Gasquet, och Nishikori har onekligen topp 10-kapacitet.

* * *

MILOS RAONIC (18)
9-3 är verkligen inte ett dåligt facit så här i inledningen av säsongen. Men den här instabiliteten som kanadensaren visat upp hittills, den är oroväckande.

Han tog sig till åttondelsfinal i Australiska öppna, där han blev helt utskåpad mot Roger Federer.

Den fina formen följde dock med till San José, där Raonic utan några som helst besvär bärgade sin tredje raka titel.

Efter den veckan kändes han därför som given finalist i Memphis.

Men icke. Där tog det i stället stopp redan i första omgången mot 20-årige Jack Sock. Inte riktigt det styrkebesked vi hade hoppats på, men med tanke på det spel han visat upp tidigare i år borde han kunna studsa tillbaka omgående efter den här veckans ledighet.

* * *

JERZY JANOWICZ (26)
Förra året vid den här tiden hade 22-åringen inte ens spelat sin första ATP-match för säsongen än (den kom i kvalet till Barcelona Open i april). Hans 6-4 i matchfacit hittills får därför betraktas som klart godkänt.

Att han inte mäktat med mer än två raka segrar är väl kanske ett svaghetstecken, men å andra sidan har han stött på tufft motstånd både i Australiska öppna (Nicolás Almagro) och Montpellier i förra veckan (Tomás Berdych).

Mot Berdych gjorde Janowicz överlag en kanonmatch. Det är dock tydligt att polackens spel funkar som allra bäst inomhus – utomhus har han helt klart vissa problem. Och när nu Europas grussäsong står för dörren, så nej, jag tror inte att det blir någon överdrivet stor klättring för Jerzy inom överskådlig framtid. Möjligen framåt sommaren och hösten.

Sett till den svagt stigande formen får man ändå säga att han har goda chanser att befästa sin position i topp 30-segmentet, och kanske hoppa upp ett hack eller två på världsrankningen.

* * *

MARTIN KLIZAN (27)
Formkurvan under säsongsinledningen har hittills pekat spikrakt nedåt, trots att han har några bra matcher under bältet. Det är inte speciellt förvånande eftersom han inte är en så jättebra inomhusspelare.

Jag imponeras ändå av Klizans klättring på rankningen under 2012 och 2013. Trots svaga 3-6 i matchfacit i år har han tagit några små skutt uppåt och, tack vare generell stabilitet, nått toppnoteringen 27.

Faktum är att bara 180 av hans totalt 1,270 inspelade poäng kommer från skrällsegern över Jo-Wilfried Tsonga i US Open förra året. Jämför med Janowicz, som drog in nästan hälften av sina 1,370 poäng i Paris Masters i höstas. Inget illa menat mot Janowicz, men det behöver knappast påpekas att stabilitet lönar sig i längden.

Att drygt 450 av poängen kommer från finaler och segrar i Challenger-turneringar borde inte spela så stor roll – de poängen borde han kunna spela in ganska lätt på ATP-touren, när han nu skippar de lägre divisionerna.

* * *

MARINKO MATOSEVIC (39)
Det var riktigt tråkigt att han tvingades avbryta semifinalen mot Kei Nishikori på grund av skada, för den matchen hade potential att bli riktigt intressant. Tror visserligen inte att han kunnat hota Nishikori på allvar, men om han kunnat fortsätta så hade han tveklöst bjudit på tufft motstånd. Stärker alltid självförtroendet för lägre rankade spelare att göra bra ifrån sig mot toppspelare (som Nishikori i det här sammanhanget ändå får sägas är).

Jag har faktiskt undgått Matosevics tidigare ganska dolda potential under det senaste året. 2012 tog han sig trots allt till final i Delray Beach, slog Richard Gasquet i Eastbourne och krossade Jerzy Janowicz i Cincinnati (6-0, 6-2).

I Memphis förra veckan slog han både Sam Querrey och Alexandr Dolgopolov. Fina skalper och positivt formkurva, alltså.

Tills skadan satte käppar i hjulet för australiern.

Hoppas han kan genomgå en snabb rehabilitering, för det vore intressant att se om han kan fortsätta på inslagen väg och ta sig ännu högre på världsrankningen än veckans toppnotering 39. Förutom att han förbättrat sin serve avsevärt så har han visserligen inga sylvassa vapen, vare sig offensivt eller defensivt, utan lever på sin jämnhet. Slår oftast lägre rankade spelare och kan då och då ställa till med en och annan skräll.

Det är i stället hans attityd på banan som imponerar. Han vägrar helt enkelt ge sig och skakar väldigt lätt av sig motgångar. Det vill gärna jag se mer av.

* * *

HORACIO ZEBALLOS (41)
Rafael Nadals baneman har inte lyckats vinna en match sedan den där skrällsegern i Vina del Mar i början av februari. Han följde upp succén med torsk i första omgången mot 151-rankade Paul Capdeville i Sao Paolo och nytt respass direkt i öppningsmatchen mot 76-rankade Aljaz Bedene i Buenos Aires.

Svårt att inte dra någon annan slutsats än att Zeballos är ännu en i raden one hit wonders. Tills han bevisat motsatsen. Vilket lär dröja, som det ser ut nu.

* * *

BERNARD TOMIC (45)
20-årige problembarnet har verkligen tagit sig i kragen och fixat finfina 9-3 i  matchfacit under säsongsinledningen. Gjorde en riktigt bra match mot Tsonga i Marseille, men brände fem matchbollar.

På det hela taget tycker jag dock inte att det förtar hans prestationer så här långt under 2013. Attitydförändringen tycks genuin, och om han bara spelar sina kort rätt så kan han onekligen klättra tillbaka till, och kanske förbi, toppnoteringen 27 på världsrankningen.

Formkurvan spekar spikrakt uppåt, och kan han bara hålla sig i form tror jag att han blir en kraft att räkna med fram till grussäsongen.

* * *

DAVID GOFFIN (51)
Årets hittills största besvikelse. Radat upp fyra förluster i förstarundor och har klena 2-6 i matchfacit. De två segrarna kom mot 105-rankade Matthew Ebden i Brisbane och 174-rankade Boris Pashanski i Davis Cup.

Det är bara för dåligt. Vid den här tiden förra året hade han trots allt 10-7 (kvalmatcher och Challengers inräknade). Har visserligen möjligheten att inkassera lite välbehövliga poäng i Indian Wells eftersom han inte spelade där förra året, men om förlusterna fortsätter radas upp är frågan om inte 22-åringen borde återvända till Challenger-touren för att boosta självförtroendet.

För fortsätter det så här kommer Goffin att sluta som säsongens Donald Young.

Jag beundrar verkligen sportkommentatorer, i största allmänhet. Naturligtvis inte alla, men många. Särskilt tenniskommentatorer. Jag inbillar mig att det är en särdeles svår sport att kommentera, inte bara för att den kräver enormt kunnande för att analysera i realtid utan också för att balansen mellan insiktsfull analys, ren återgivning av vad som händer på banan och fakta om spelarna/turneringen inte är helt enkel.

Som med så mycket annat finns det vissa fallgropar för tenniskommentatorer. Till exempel det torra konstaterandet att ”han/hon behöver slå in fler förstaservar” på bisittarens fråga hur spelaren som befinner sig i underläge ska förändra matchbilden. Att slå in fler förstaservar är liksom inte ett taktiskt vapen man tar till i motgång, vilket i sig gör påståendet komplett idiotiskt.

Och så är det ju det där med att gå på nät.

För vissa kommentatorer är huvudlösa nätruscher nästan alltid svaret på ovanstående frågeställning.

Ligger du under med dubbla break och går mot bombsäker förlust? Misströsta icke – spring fram mot nät bara så ordnar det sig så småningom!

Nej, så enkelt är det naturligtvis inte. Så enkelt är ingenting. Men i det här fallet är det dessutom helt felaktigt. I dagens moderna tennis – med långsammare banor, mer solitt försvarsspel och bättre uthållighet hos spelarna – är det oftast en dum idé att plötsligt och under pågående match försöka anamma en spelidé som varit på stadig nedgång de senaste 20 åren.

Men det finns så klart undantag.

Redan inför finalen i Memphis mellan Kei Nishikori och Feliciano Lopez visste vi att Nishikori alla dagar i veckan vinner en kamp som förs från baslinje till baslinje. Japanen är alldeles för träffsäker, snabb och stabil för det, särskilt när han är i så bra form som han varit under veckan. Hans grundspel är dessutom generellt tyngre än Lopez, och i kombination med spanjorens mer passiva försvarsspel samt obefintliga kontringsspel ger det honom möjligheten att diktera spelet och sätta enorm press.

Det finns bara två områden där Lopez överlag är bättre än Nishikori: serve och volley.

Lopez bjöd inte på överdrivet stort motstånd i kvällens final, men de gånger han ändå gjorde det var det när han spelade lite mer offensivt och sökte sig fram till nätet. Det funkade långt ifrån alltid, men det var i alla fall ett klart bättre alternativ än att fastna i förödande baslinjedueller.

Här tyckte jag faktiskt att de annars väl godkända kommentatorerna ramlade i ytterligare en fälla, vilket även den gången gällde Lopez spelidé. De tyckte nämligen att han skulle vara mer offensiv och kliva fram i banan även när han försvarade sig och satt under press hamnade i de där malande baslinjeduellerna, vilket (de gånger han gjorde det) gick helt åt h-vete.

Att de tyckte så berodde på att Lopez annars så knepiga backhandslice inte störde Nishikori minsta lilla (eftersom han är så oerhört noggrann gav det honom tvärtom mer tid till att förbereda sin sving och generera fart på bollen, vilket satte Lopez under högre press).

Jag tycker tvärtom att spanjoren borde ha varit ännu mer passiv i sitt försvarsspel. Eftersom han inte har speciellt snäv vinkel i sina slag, eller ens någon styrka eller djup att tala om eftersom han hela tiden var satt under så hög press, blev alla hans kontringsförsök totalt misslyckade.

De gånger han fick breakmöjligheter berodde det på att Nishikori svajade. Den första breakbollen kom i första sets sista game, när en dittills helt överlägsen Nishikori darrade lite på manschetten.

I andra gamet i andra set (när Lopez i föregående game tappat 30-0-ledning, sedan räddat tre breakbollar – men ändå till sist blivit bruten) bjöd japanen på tre horribla missar, vilket gav spanjoren lika många breakbollar. Det var ungefär som att Nishikori vandrat över till Lopez sida och på ett guldkantat serveringsfat räckt över tre gyllene chanser att ta sig tillbaka in i matchen.

Vad Lopez gjorde? Tja, först drog han till med en bedrövlig retur, och vid 30-40 slutade han spela mitt under en duell och utmanade ett domslut på ett djupt forehandslag från Nishikori.

Det visade sig sitta som en smäck på linjen, med god marginal. 40-40. Två poäng senare hade Nishikori fullbordat sitt break.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Lopez i det här läget borde ha haft is i magen och dragit nytta av det lilla mått nervositet som fått Nishikori att vackla, om än bara för en liten stund. För även om japanen dittills inte haft några problem med spanjorens slice så kan jag slå vad om att Nishikori inte svarat med samma omutliga säkerhet just då, med breakbollar emot sig – och slutligen kanske till och med missat ett slag.

Nåväl. Det där var ju på intet sätt matchavgörande. När allt kommer omkring var Nishikori inte bara den klart bättre spelaren, utan dessutom totalt överlägsen i sin 6-2, 6-3-triumf. Han vann 79 procent av poängen i sin förstaserve, 80 procent i andraserve, bröt Lopez vid fyra tillfällen och vann totalt 46 procent av poängen i returgame. Den totala poängsegern var solklara 60-40.

Det fanns helt enkelt inte så mycket Lopez kunde göra denna dag (trots att han slog in 67 procent förstaservar, i jämförelse med 47 procent i gårdagens semi mot Denis Istomin, fick han absolut ingenting gratis – eller ens lite billigt – i egen serve).

Men det han trots allt hade kunnat göra, det tyckte jag inte att han gjorde tillräckligt ofta och bra. Han borde ha varit mer passiv, låtit Nishikori diktera spelet och samtidigt försökt störa hans matchrytm. Hoppas på några missar här och där, som kunde få 23-åringen att börja vackla lite mentalt. Mixat upp med offensiva ruscher mot nät och lite klassiskt serve & volley.

Då hade han kanske åtminstone kunnat förlora med lite större värdighet. För som det såg ut nu… Okej att man rent spelmässigt är sämre, men Lopez gnälliga och uppgivna attityd på banan var under all kritik. Så ska man bara inte uppföra sig i en final. Det såg liksom ut som att han gett upp redan efter första breaket i första set, och det är ju bara smärtsamt provocerande.

Hela den här veckan har i alla fall varit ett enda stort styrkebesked från Kei Nishikori, som i och med karriärens tredje titel (andra i ATP 500-sammanhang) slår sig in på topp 20 igen i morgon. Hade personligen gärna sett att han avstod Delray Beach nästa vecka för att ladda upp inför Indian Wells, men vi får helt enkelt hålla tummarna för att han inte går sönder.

* * *

Bör även noteras att David Ferrer som väntat vann titeln i Buenos Aires, men först efter tre set mot Stanislas Wawrinka: 6-4, 3-6, 6-1. Kunde dock inte se den matchen och har inte heller haft möjlighet att se den i efterhand, så har ingen analys att komma med därifrån.

Serena Williams coach Patrick Mouratoglou tycker att det var överraskande att det tog så lång tid för 15-faldiga Grand Slam-vinnaren att återta tronen som världsetta (vilket skedde i måndags, efter att Williams förlorat finalen i Doha mot Victoria Azarenka).

– Jag vet inte om hon brydde sig, men det var lite chockerande. Inget illa om Azarenka, som hade ett fantastiskt år hon också, men det är ganska chockerande att vinna två Grand Slams, OS-guld och Master-turneringarna plus några andra tävlingar (Madrid, Stanford, Charleston) och ändå bara vara världstrea, säger han.

– Så det pratas om att WTA borde se över hur de distribuerar poäng. Det är en stor skillnad på att vara Grand Slam-finalist och faktiskt vinna en Slam, och poängen kanske inte visar hur stor skillnaden är. De kanske borde ta en titt på det. Jag förstår att de vill att spelare ska spela hela året, men det är viktigt för personerna som tittar för att förstå tennis, fortsätter han.

Kan nog inte finnas överdrivet många personer ute i stugorna som inte håller med Mouratoglou om detta. Att Caroline Wozniacki, som till dags dato aldrig vunnit en Slam, kunde vara världsetta i totalt 67 veckor är givetvis inte bara ett kvitto på damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet utan också tecken på ett systemfel.

Serena Williams ställde visserligen upp i blott 13 turneringar förra året (plus två Fed Cup-omgångar) – men det är faktiskt bara fyra färre än 2012 års världsetta Victoria Azarenka. Hennes triumfer i Australiska öppna, fyra Premier-turneringar och en International borde därför ha stått sig slätt mot Williams två GS-titlar, OS-guld, tre Premier-triumfer och dessutom WTA Championships-buckla.

Anledningen till att Azarenka avslutade året som världsetta berodde på att hon utöver titlarna även tog sig till en GS-final (US Open, mot Williams) och två Premier-finaler, och däremellan ett gäng semifinaler och kvartsfinaler.

Det är kanske inte en helt klockren jämförelse eftersom Azarenka trots allt vann totalt sex titlar, men det ligger ändå nära tillhands att måla upp ett scenario där Andy Murray avslutat 2012 som världsetta efter sin seger i US Open och final i Wimbledon.

Problemets kärna ligger i den generösa distribueringen av poäng i de tidigare rundorna. I en Grand Slam-turnering ges vinnaren på damsidan 2,000 poäng, finalisten 1,400, semifinalisten 900 och kvartsfinalisten 500.

På herrsidan är siffrorna 2,000/1,200/720/360.

Och där man på herrsidan ger 25 ”kvalificeringspoäng” utöver de 10 poäng man får om man förlorar förstarundan, så delas det på damsidan ut poäng även i varje kvalrunda. Vinnarna i kvalet ges 60 rankningspoäng, plus 5 vid eventuell förlust redan i förstarundan.

Tar man sig vidare till andrarundan får man sedan hela 100 poäng – mot herrsidans 45.

Vid sidan av GS-turneringarna arrangeras sedan totalt nio Premier Mandatory/Premier 5-turneringar, där man kan inkassera max 1,000 och 900 poäng. Därefter kommer tio Premier-turneringar som vid seger ger 470 poäng och 31 International som ger 280.

Skillnaden gentemot ATP är dock likadan här som i GS-sammanhang: Det delas ut betydligt högre poäng i de tidigare omgångarna.

Det här är med andra ord ett system som inte nödvändigtvis belönar de bästa spelarna, i ordets rätta bemärkelse, utan snarare de mest aktiva av toppspelarna.

Tar du dig bara tillräckligt långt i de större turneringarna så räcker det helt enkelt för att hamstra nog med poäng för en topplacering. När Wozniacki avslutade 2011 som världsetta hade hon bärgat totalt sex titlar, varav blott två kom i de högre Premier-sammanhangen (Indian Wells, som är Premier Mandatory, och Dubai, som är Premier 5). I GS tog hon sig som bäst till semifinal (Australiska öppna och US Open).

Det är väl att likställa med att David Ferrer avslutat 2012 som världsetta.

Att detta är ett bristfälligt rankningspoäng borde det inte råda någon som helst tvekan om. Även ATP:s system har fortfarande sina skavanker, men vid förändringen 2009 tycker jag att många luckor tätades.

Och att det dröjde så här lång tid för Serena Williams, trots hennes sagolika 2012, att återta tronen som världsetta borde fungera som signal för WTA att det är dags att göra om och göra rätt, för att låna en redan alldeles för utsliten klyscha.

Att deras final skulle gå till tre set var i mina ögon ingen högoddsare.

Att det skulle bli en mental fajt med ett avgörande på mållinjen kändes också givet.

Men jag måste säga att jag är en smula förvånad över matchbilden mellan Tomás Berdych och hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga.

Den var nämligen den helt omvända i jämförelse med Stockholm Open-finalen i höstas. Då var det Tsonga som var omutlig i två set, innan han plötsligt bjöd in Berdych och slutligen förlorade matchen.

I dag var faktiskt Berdych överlägsen i de två första seten. Inte en enda breakboll bjöd han på, och i andra set vann han fem servegame blankt – samtidigt som han hela tiden störde och satte press på Tsonga i fransmannens servegame.

I första set förvaltade han en av fyra breakbollar, vilket räckte till seger: 6-3.

I andra set brände han tre chanser men var som sagt själv helt omutlig i egen serve.

Tsonga har dock en osviklig förmåga att skaka av sig alla former av motgångar och lägga i en högre växel när så krävs. Ja, han är faktiskt mycket bättre på att kämpa sig ur ett underläge än att hålla distansen när han leder. Som att han är mycket mer bekväm i rollen som envis underdog än som matchdirigent, i alla fall mot tuffare motstånd.

I andra sets tiebreak plockade han fram alla sina offensiva vapen och trampade plattan i mattan. Räddade en matchboll med ett ess utav bara farten. På den nivån var det.

Oerhört kul, om än inte så chockerande, att se. På det här planet är Tsonga faktiskt inte långt ifrån Novak Djokovic. Djokovic har visserligen gjort konsten att vända underlägen till någon slags slentrianmässig vardagsmat, men världsåttan är expert på att göra de justeringar som krävs just när han upplever tung motgång i en match.

Kan möjligtvis vara därför han är sämre på att hålla en ledning, för att han är så van vid – och bra på – att göra justeringar i sitt spel, vilket i sådana lägen inte är nödvändigt. Ja, ofta direkt destruktivt.

Eller så vaggas han in i någon sorts falsk säkerhet och kan inte förmå sig själv att tända till, helt enkelt.

Hur som helst.

Trots att tiebreaket var jämnt, 8-6 till Tsonga, kändes det som det mest naturliga i världen att just Tsonga skulle vinna det. Från första till sista boll.

Och då svängde också pendeln åt fransmannens håll.

I avgörande set fixade han mycket lägligt sitt första servegenombrott i matchen redan i tredje gamet (efter några sylvassa returer, en missad breakboll och efterföljande dubbelfel från Berdych, något tjecken inför domaren skyllde på att Tsonga störde honom genom att stå och hoppa – vilket han alltid gör mot alla motståndare – när Berdych skulle serva).

Resten av matchen var, med facit i hand, en transportsträcka fram till matchboll för Tsonga, men givet världsåttans tidigare mentala kollapser var det trots allt spännande ända till slutet.

Nästan alla poäng Berdych vann i Tsongas serve i tredje set kändes som bjudningar från Tsonga. På det hela taget bjöds vi nästan på tre olika matcher i en och samma – utklassning från Berdych i första set, ett jämnt andra set med fortsatt övertag från Berdych och så utklassning från Tsonga i tredje: 3-6, 7-6(6), 6-4.

En riktigt kul match, med andra ord.

Och mest imponerande var faktiskt att se Tsonga exploatera den boost han fick efter tiebreaksegern och sedan hålla nerverna i styr även i rollen som överlägsen dirigent. Vågar till och med påstå att han spelade effektivt, i stället för spektakulärt, större delen av avgörande set.

Tänk om han kunde vara på det humöret genom en hel säsong?

Skön revansch för Tsonga efter förlusterna mot Berdych i Stockholm Open och World Tour Finals – vilket resulterar i karriärens tionde ATP-titel.

Desto bittrare för Berdych, som var den klart bättre spelaren i stora delar av matchen men inte när det gällde som mest. Såg stundtals uddlös ut i avgörande set, även i egen serve. Trötthet? Ja, med största sannolikhet. Såg inte ut att störas av någon skada.

Är inte alls förtjust i Berdychs beteende i underläge. Att betrakta motståndarens förberedelser i returtagandet som ett störningsmoment och gnälla inför domaren om det… Nej, det är under en topp 10-spelares värdighet (ja, det var lika ovärdigt när Rafael Nadal gnällde på Lukas Rosol i chockförlusten i Wimbledon förra året).

Ungefär som när Berdych lyckades få en boll omspelad mot Andy Murray i US Open i höstas, för att Murray tappade kepsen. Trots att både han, Murray, domaren och en hel tennisvärld visste att Berdych inte hade en chans på Murrays vinnande slag och därför borde ha sett mellan fingrarna på kepsfadäsen. Det hade helt enkelt varit det mest sportsliga.

Att bita ihop och kämpa vidare, trots att vinden vänt till Tsongas fördel, hade varit det sportsligare alternativet i den här matchen. I stället känner han sig alltså tvungen att gnälla över något så trivialt som att Tsonga studsar i gång sig själv, som något sorts peppande, inför en retur.

I vilket scenario är ett sådant beteende till gagn för den klagande spelaren, i det här fallet Berdych? Aldrig. Han blev förmodligen bara mer frustrerad av att inte bli hörsammad av domaren. Och Tsonga blev säkert bara mer triggad av sin motståndares osportsliga gnäll.

Okej, nu var det ju en världslig sak egentligen. Ingenting att kräva livstids avstängning för.

Men ändå. Man vill ändå ha högre tankar än så om en spelare som Berdych.

Nu är man nästan lite glad över att Tsonga plattade till honom och hans ego i det där tredje setet.

Nåväl.

Med tanke på hur mycket Berdych ändå generellt utvecklats på det mentala planet genom åren kan vi kanske också hoppas på en attitydförändring framöver.

Innan vi ger oss i kast med en fullödig analys av finalen mellan Jo-Wilfried Tsonga och Tomás Berdych i Marseille måste vi givetvis prata om Petra Kvitovás triumf i Dubai i går.

Hann helt enkelt inte skriva något i går, vilket till största del kan skyllas på ett barn i hushållet som inte var på humör att sova när det var dags för just det.

Kvitová inledde finalen mot världssjuan Sara Errani på bästa tänkbara sätt, precis så bra som vi hoppats att hon skulle göra. Faktum är att hon var nära att nolla italienskan i första set, men darrade lite i game nummer fem och Errani kunde sedan hålla ytterligare ett servegame. 6-2 till Kvitová och det kändes som att hon hade bucklan som i en liten ask.

Ja, det var faktiskt som att hon inför matchen hoppat in i en tidsmaskin och rest tillbaka till succéåret 2011, då det mesta hon företog sig gick helt rätt.

Men så hände någonting.

I andra set torskade hon, som från ingenstans, sex raka game vid ställning 1-0 och plötsligt var matchen utjämnad.

”Jahopp. Dags för ännu ett magplask. Hon kommer aldrig att bli något annat än en one Slam wonder”, var man där och då benägen att tänka.

Kvitová är dock en sådan där spelare som kan vända åt endera håll på en ettöring. Från kioskvältartennis till dunderfiasko eller vice versa, bara så där.

På något sätt hittade tjeckiskan tillbaka till sitt vinnande spel, de blytunga grundslag med vilka hon nästan skjutit racketen ur näven på Errani. Och när Kvitová spelar så bra, då är det ytterst få spelare som kan stå i hennes väg och gå av banan helskinnad.

– Jag visste att jag var tvungen att kämpa för varje boll, för hon var verkligen i gasen i andra set och tog det med sig in i tredje. Jag tänkte bara att jag inte skulle ge upp och bara slåss för varje poäng. Jag tror att vändningen för mig kom när det stod 2-1 och hon missade en volley, säger 22-åringen efter triumfen.

6-2, 1-6, 6-1. Svajigt, ja – men i två av de tre seten var det aldrig någon tvekan om vem som var den bättre spelaren. Att det inte blev en ny seger i raka set för Kvitová mot Errani hade mer med hennes egen instabilitet i andra set att göra än att Errani höjde sitt spel.

Tionde WTA-triumfen i karriären för Kvitová – och plötsligt finns det återigen hopp om att Kvitová (som nu tar Erranis plats som världssjua) äntligen ska blomma ut i sin fulla prakt och framöver cementera sin plats i världsrankningens topp 5-skikt.

Snart dags för veckans bokslut. Tre finaler ska avverkas: Marseille, Memphis och Buenos Aires. Låt oss i vanlig ordning gå igenom dem en och en:

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Feliciano Lopez (47)
Marinko Matosevic tvingades tyvärr kasta in handduken på grund av fotskada efter ett set i gårdagens semifinal mot Nishikori. Synd. Kändes efter det där inledande setet som att den matchen hade potential att bli riktigt bra.

Matosevic hade då gått ut stenhårt, brutit Nishikori och skaffat sig ett 2-0-överläge. 23-åringen var dock tålamodet personifierat, visade återigen prov på den goda form han visat upp i Memphis, jobbade sig in i matchen och bärgade slutligen första set med 6-4.

Matosevic lyckades faktiskt vid några tillfällen, även i Nishikoris serve, att pressa tillbaka japanen ordentligt med hårda välplacerade forehandslag. Han var stundtals imponerande, om än inte lika stabil och säker som Nishikori.

Lopez å sin sida kämpade ner formstarke Denis Istomin i en tresetare: 6-2, 3-6, 6-3.

Lopez gör sig ju bra inomhus, särskilt när serven funkar (vilket den till viss del gjort hittills under veckan). I gårdagens semi slog han i och för sig in bedrövliga 47 procent förstaservar, men vann å andra sidan 67 procent av poängen i egen serve och räddade fyra av fem breakbollar. Klart godkänt.

Nu är ju Nishikori en bättre returtagare än Istomin, så serven måste funka betydligt bättre i finalen än i gårdagens semi om han ska ha en chans att bärga sin andra raka seger över den formstarka japanen. Deras hittills enda möte slutade i tvåsetsseger för Lopez, men det var på gruset i Barcelona för drygt två år sedan så den är inte en särskilt stark värdemätare inför dagens drabbning.

Lopez är förvisso expert på att flyga under radarn i de här lite mindre turneringarna (vilket han också gjort hittills) och sedan stå där med ett triumferande flin på söndagen, men med tanke på hur orubblig Nishikori håller jag honom som favorit. Han är helt enkelt en klart mycket bättre spelare än sin 31-årige finalmotståndare.

* * *

MARSEILLE

Tomás Berdych (6) – √ Jo-Wilfried Tsonga (8)
Båda fullkomligt mosade sina semifinalmotståndare i går: 6-2, 6-1 för Berdych mot Dmitry Tursunov, 6-2, 6-2 för Tsonga mot Gilles Simon.

Inte helt fel, om man säger så. För visst bjuds vi nu, ärligt talat, på den klart bästa finalen vi kunde tänka oss? Personligen skulle jag nog ha uppskattat en final mellan Berdych och Juan Martín del Potro lite lite mer, men det här är tveklöst en intressant matchup.

Berdych leder med 4-1 i inbördes möten, vilket ter sig en smula märkligt. De är spelmässigt jämbördiga – båda har hårda, giftiga servar och förlitar sig i regel på tunga grundslag från baslinjen. Tsonga är mer varierad i sitt spel och söker oftare nätet men Berdychs grundspel är både flackare och tyngre, vilket väger upp bristen på variation.

Båda har länge haft sina största brister på det mentala planet. Tsonga är som bekant i regel helt oförmögen att spela effektivt och slår därför ofta bort sig i viktiga lägen, medan Berdych tidigare haft svårt att både stänga matcher och vända jobbiga underlägen.

Där har framför allt Berdych utvecklats mest, vilket var särskilt tydligt i finalen i Stockholm Open förra året, då Tsonga var överlägsen och ledde med 6-4, 4-3 (med break) innan han bjöd in Berdych i matchen – och sedan förlorade den.

Skillnaden i dag?

Tsonga kommer att ha en galen fransk hemmapublik i ryggen. Det kommer förmodligen innebära att världsåttan bjuder på mer spektakulär och huvudlös tennis – som mot Bernard Tomic tidigare i veckan – men också att han faktiskt kommer kunna kosta på sig lite showande.

Jag tror faktiskt att just publiken kan bli helt avgörande i dag. Spelmässigt kommer vi med största sannolikhet att få se en repris på någon av deras tidigare matcher, med små marginaler åt båda håll. Särskilt med tanke på att båda lyckats pricka in formtoppen lagom till finalen.

Svårtippad match faktiskt, men jag tror att Tsonga får revansch för det där magplasket i Stockholm Open (och efterföljande tresetsförlust i World Tour Finals).

Förmodligen efter en millimeterjämn tresetsrysare…

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Stanislas Wawrinka (17)
Ferrer hade inga direkt akuta problem mot Tommy Robredo i sin semifinal. Blev visserligen bruten i inledningen av första set, men fick ordning på sitt spel och avfärdade slutligen forne världsfyran i raka set: 6-3, 6-2.

Och Wawrinka imponerade i sin semifinalseger över Nicolás Almagro: 6-3, 7-5. Wawrinka vann 78 procent i egen serve, räddade fyra breakbollar och fixade själv två servegenombrott.

Rent statistiskt gjorde Almagro en stabil match (sju ess, vann 67 procent i egen serve, 85 procent i förstaserve), men den stora skillnaden var returtagandet. Vid sidan av det övertygande spelet i egen serve vann han 33 procent i sina returgame – mot Almagros svaga 22 procent.

En helt rättvis seger där.

Och nu får vi därför den på förhand klart mest intressanta finalen. Jag menar, Ferrer har 13 raka segrar över landsmannen Almagro. Ytterst lite hade talat för att Almagro skulle plocka sin första pinne mot världsfyran i Buenos Aires.

Den här matchupen är lite jämnare: 6-3 i inbördes möten till Ferrer. 4-1 på grus.

Som vi alla vet är grus Ferrers naturliga element, men även Wawrinka trivs bra på underlaget. Vilket han inte minst visat under veckan i Argentina. Tror därför inte att det blir någon promenadseger för världsfyran, som dock rimligtvis borde vinna den här matchen.

Det vankas både semifinaler och finaler, så låt oss gå igenom denna tennisdag match för match:

DUBAI

√ Petra Kvitová (8) – Sara Errani (7)
Toppspelarna har på olika sätt knoppat av en efter en, och nu återstår alltså bara världssjuan och -åttan. Kvitová har haft den tveksamt tuffaste lottningen men trots det inte tappat set och varit den som imponerat mest.

Errani har sett hyfsat stabil ut men blev nollad i andra set mot kraftspelaren Nadia Petrova i kvartsfinalen. Det riskerar hon att bli även i finalen, med tanke på hur överlägsen Kvitová ofta varit.

Faktum är att Errani aldrig tagit set av tjecken, på tre försök. Tveksamt om hon kommer lyckas i dag. Känns som att det är helt och hållet upp till Kvitová.

* * *

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Marinko Matosevic (53)
Nishikori var helt orubblig mot Marin Cilic i sin kvartsfinal i går. Matosevic slog ut fjärdeseedade Sam Querrey redan i torsdags och i går var det dags för nästa skräll: 6-7(6), 6-2, 6-4 mot 23-rankade Alexandr Dolgopolov.

Dolgopolov gjorde visserligen en riktigt usel match och i andra set såg det faktiskt ut som att han tankade (rörde sig förmodligen om en skada eftersom han tog en timeout i tredje set, men det såg verkligen inte bra ut). Bjöd knappt på något motstånd alls.

Starkt av Matosevic att i det läget hålla fokuset uppe. Han har verkligen förbättrat sin serve under det senaste året. Tycker också att han försvarade sig riktigt bra både mot Dolgopolov och Querrey. Verkar trivas inomhus.

Har han någon chans mot Nishikori då?

Nej, det ska han inte ha. Inte som japanen spelade i går. Det här borde Nishikori helt enkelt vinna i raka set.

Att Matosevic har servat riktigt bra under veckan och vårdat bollen väl i duellerna ska inte spela någon roll, han har ett för enformigt spel för Nishikori. 23-åringen har dessutom en alldeles för solid försvarsmur och är bombsäker i bollandet.

Han är bättre på alla punkter, helt enkelt. Det kommer därför att krävas mer än bara jämnhet och fokus för att Matosevic ska vinna det här – antingen måste han göra sitt livs match eller så måste Nishikori vika ner sig totalt.

Eller både och.

√ Denis Istomin (63) – Feliciano Lopez (47)
Lopez tog sig alltså förbi 20-årige Jack Sock. Inte särskilt överraskande. Spanjoren är måhända inte lika bra som under sina glansdagar, men han är fortfarande en skicklig inomhusspelare och dessutom bra på att pricka in sina formtoppar när det vankas sådana här turneringar av lägre status.

Istomin har verkligen bombat sig fram till semifinal. Tvingades visserligen till tiebreak i andra set mot lucky losern Michael Russel i natt, men har hittills inte tappat set. Kul att se att hans formtopp håller i sig. Det lär den inte göra särskilt länge till, nämligen. Han presterar alltid som allra bäst i början av året (och till viss del på gräs).

Kan bli en intressant drabbning, det här. Känns som att Istomin är klar favorit. Lopez leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men båda matcherna var jämna och den sista spelades för nästan tre år sedan.

Istomin borde greja det här, tycker jag.

√ Sabine Lisicki (40) – Marina Erakovic (71)

Erakovic är alltså klar för sin andra raka final i Memphis. Förlorade som bekant mot Sverigeettan Sofia Arvidsson förra året, men fick sin revansch på henne tidigare i veckan.

Kul att Lisicki studsat hela vägen till final, nu när både Kirsten Flipkens och Jamie Hampton klappat ihop.

Lisicki leder med 2-1 i inbördes möten och besegrade Erakovic för knappt en månad sedan, i Pattaya. Tappade visserligen första set men gjorde sedan processen relativt kort. Erakovic verkar trivas i Memphis, men Lisicki borde vinna det här.

* * *

MARSEILLE

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Gilles Simon (13)
Jag är säkert inte ensam om att känna mig snuvad på en rafflande semi mellan Tsonga och Juan Martín del Potro, men nu råkar det ju vara på det viset att Gilles Simon typ utklassade argentinaren i gårdagens kvartsfinal.

Vad har vi att vänta oss i dag då?

Simon har faktiskt besegrat sin högre rankade landsman två gånger tidigare, men aldrig på hardcourt. Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten, 4-0 på just hardcourt (8-2 i set).

Tsonga är överlag en betydligt bättre spelare än Simon. Okej, Simon är snabbare och har en effektivare defensiv, men där del Potro misslyckades med att slå igenom hans försvarsmur borde Tsonga lyckas i dag.

Det Simon kan hoppas på är att Tsonga ska tappa fokus och börja svaja, för han har inget annat vapen att ta till än att agera mänskligt bollplank. Försöka mota Olle i grind, om man så vill.

Teoretiskt borde han inte lyckas med det. Tsonga inomhus på hemmaplan är helt enkelt för bra för det. Men det vore inte första gången om världsåttan skulle börja svikta och sjabbla bort några viktiga poäng och game.

Efter gårdagens uppvisning mot Bernard Tomic har jag ändå svårt att se att Simon ska utgöra ett reellt hot mot honom. Nej, den här segern ligger helt och hållet i Tsongas händer.

Eller i hans huvud, snarare.

√ Tomás Berdych (6) – Dmitry Tursunov (119)
Tursunov har verkligen sett ut som den topp 20-rankade spelare han var för några år sedan. Segrarna mot Gilles Müller i går och dessförinnan Janko Tipsarevic var dock ruggigt knappa (Tursunov vann faktiskt färre poäng totalt mot båda), men ryssen har en osviklig förmåga att inte låta i princip någonting störa hans gameplan. Han maler på, helt enkelt. Sen får det bära eller brista.

Det har burit honom hela vägen till semifinal, men här tar det rimligtvis stopp. Han har visserligen lyckats pressa Berdych genom åren, men det var nästan sju år sedan han bärgade sin enda seger över honom. 5-1 till Berdych i inbördes möten talar sitt tydliga språk.

Och med tanke på att världssexan inte lät sig skrämmas av en vilt kämpande Jerzy Janowicz i kvarten var givetvis ett styrkebesked. Känns som att han på allvar börjar få ordning på sitt tidigare så svaga psyke.

Som upplagt för en drömfinal (och en repris på 2012 års upplaga av Stockholm Open) mellan Berdych och Tsonga, alltså.

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Tommy Robredo (95)
Finns det över huvud taget något scenario där Ferrer förlorar den här matchen? Om Ferrer skulle bryta sin slagarm, kanske. Om ens då.

Okej, riktigt så mycket ska vi inte överdriva ändå. Robredo har trots allt slagit sin landsman två gånger tidigare (fast då får vi gräva oss tillbaka i arkiven till 2006 och 2008; Ferrer leder med 5-2 i inbördes möten) och tog set mot honom i Båstad förra året.

Men att Ferrer skulle åka på sin tredje förlust mot den forne världsfyran just här och nu… Nej, jag har otroligt svårt att se det.

Nicolás Almagro (11) – √ Stanislas Wawrinka (17)
I och med denna semifinal är alltså de tre toppseedade spelarna klara för semifinal. Inte ett dugg överraskande med tanke på det svaga startfältet.

En av veckans mest intressanta semifinal ändå, det här. Det är två väldigt jämbördiga spelare som ställs mot varandra, och deras matcher brukar därför bli millimeterjämna.

Schweizaren har en liten edge i inbördes möten, 4-3. Har dessutom 2-1 på grus, och slog ut spanjoren i raka set i Monte Carlo så sent som förra året.

Wawrinka fick dessutom en smakstart på året med sin fantastiska insats mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen av Australiska öppna, medan Almagro inlett säsongen lite trevande.

Ingen av de båda har hittills tappat set, men har inte heller bjudits på något allvarligt motstånd. Därför en väldigt svårtippad tillställning det här. Gissar att Almagro allmänt betraktas som en knapp favorit, men jag tror faktiskt att Wawrinka fått en tillräckligt stor självförtroendeboost efter Australiska öppna för att ta hem segern i dag, medan Almagros fått sig en och annan törn (förlorade mot David Nalbandian i Sao Paolo i en tresetare där världselvan på det hela taget var den bättre spelaren).