Två finalkombattanter gör upp om damernas titel i Australiska öppna i morgon.

Serena Williams är inte en av dem.

Inte heller Maria Sjarapova.

Trots att de dominerade totalt i inledningen av turneringen (efter förlusten landar Sjarapova på makalösa 64-21 i gamefacit). Williams hämmades visserligen av skada i sin kvartsfinal mot Sloane Stephens, men Sjarapova var helt enkelt den sämre spelaren i sin semifinal mot Li Na.

Victoria Azarenka fick tack vare Sloane Stephens skräll en enkel resa och har egentligen bara sviktat mot 63-rankade 23-åringen Jamie Hampton, i tredje omgången. 19-åriga Stephens slog hon i raka set i semifinalen, efter att ha tagit skadetimeout när hon precis missat chansen att serva hem matchen. En timeout som kom att stå världsettan dyrt, då hon anklagades för att ha tagit den på grund av nervositet och att den påstådda bröstsmärtan var en efterhandskonstruktion.

Hur som helst.

Li Na flög länge under radarn i Melbourne. Själv trodde jag att hon skulle falla offer för antingen någon högoddsare i turneringens inledning ellerAgnieszka Radwanska(som hon körde hon över i kvartsfinalen).

Li Na trivs i Melbourne. Hon får utdelning på sin effektiva serve och sitt tunga grundspel, och hittar snabbt tryggheten i sitt spel här. Hon nådde finalen så sent som 2011 (förlust i tre set mot Kim Clijsters – kinesiskan vann sedan Franska öppna fem månader senare) och var året dessförinnan i semifinal.

Framför allt: hon slog Azarenka i åttondelsfinalen på vägen mot final. 6-3, 6-3 blev det den gången.

Hon har krut i bössan, världssexan. Tillräckligt för att blåsa vitryska världsettan av banan. Men (för det finns oftast ett men), hennes plötsliga formdippar och mentala kollapser har löpt som en röd tråd och satt krokben för henne genom hela hennes karriär.

Det är inte till gagn mot en så stabil spelare som Victoria Azarenka.

Världsettan kan vänta sig ett bombardemang från baslinjen. Hon får också göra sig beredd på att mötas av en mobil försvarsmur. Inte lika massiv som exempelvis Agnieszka Radwanskas, kanske, men nog så solid.

Hon har nämligen den fördelaktiga egenskapen att lätt kunna ställa om från defensiv till attack eftersom hon är snabb och har ett mjukt rörelseschema, vilket ger henne tid att förbereda sig inför slagen.

Azarenkas bästa chans i morgon blir därför att spela sitt spel med den stabilitet som hon dag efter dag visar upp på WTA-touren och satsa allt på de luckor som Li Na kommer att lämna.

För de kommer. Världssexan spelar gärna på marginalernas absoluta gräns. Dödligt effektivt när allt klaffar, men samtidigt skört som fnöske. Börjar de oprovocerade misstagen staplas på hög och Azarenka stör hennes matchrytm genom att hålla liv i duellerna, så kan osäkerheten göra sig påmind.

Azarenka leder visserligen med 5-4 i inbördes möten (3-0 under 2012), men deras matcher är i regel jämna och än så länge har världsettan inte lyckats vinna i Grand Slam-sammanhang (på två försök; Australiska 2011 och Franska öppna samma år), vilket kan påverkar henne på ett psykologiskt plan.

En Li Na i toppform och med det självförtroende hon hittills utstrålat ska nämligen inte underskattas.

Det blev Maria Sjarapova skoningslöst varse i semifinalen.

Kan hon hålla nerverna i styr tror jag faktiskt att Li Na vinner den här finalen. Underlaget gynnar henne och hennes offensiva vapen är kraftfullare än Azarenkas. Dessutom vann hon deras senaste möte, en uppvisningsmatch på hemmaplan i Hua Hin i december.

Om Azarenka lyckas utnyttja det faktum att Li Na nästan uteslutande spelar aggressivt och flackt genom att ta kommandot över matchtempot och på så vis få världssexan att tvivla på sitt eget spel, ja då har hon goda chanser att med sin stabilitet jobba till sig övertaget och kämpa till sig segern.

Min gissning är ändå att Li Na fixar det här. Kanske i tre set om hon sviktar, men lika gärna i raka set. Hon har sett så solid ut hittills och vet vad som krävs för att vinna de stora matcherna.

http://www.youtube.com/watch?v=KJatAb1IWAs

Ni som följde dagens semifinal mellan Andy Murray och Roger Federer såg den annars så ödmjuke och kylige schweizaren vid flera tillfällen grymta, grimasera och vråla ut sin frustration.

Exempelvis blev det en dispyt mellan Murray och huvuddomaren i tredje (eller var det fjärde?) set efter att en linjedomare först tvekat och sedan dömt ut ett slag från Federer, ett domslut som huvuddomaren korrigerade.

Under ”tumultet” väste Federer någonting åt Murray, som såg märkbart chockad och efteråt en smula irriterad ut. Enligt uppgifter från utländsk media var det världstvåan sa inte värre än ”du slösar bort en utmaning” (Murray utmanade huvuddomarens korrigering, men visade sig mycket riktigt ha fel – att domaren då valde att ge poängen till Federer i stället för att spela om den var dock det som retade upp skotten allra mest).

I klippet ovan ser ni dock en annan sekvens i fjärde set, där Federer efter en förlorad boll vrålar direkt till Murray. Svårt att tyda exakt vad det är han säger, men det är någonting i stil med ”will you just fucking stop!” (Tennis.com:s Steve Tignor menar i sin analys av matchen att Federer kan ha sagt ”you fucking stopped!” som svar på att Murray tvekade innan han slog på en boll som klippte linjen).

Oavsett vad (att ordet ”fuck” förekommer står bortom varje rimligt tvivel) så är det hårda ord från veteranen, som inte direkt gjort sig känd för sina känsloutbrott på banan – och en fingervisning om laddningen som låg i luften den här kvällen i Melbourne.

Ni kommer väl ihåg att jag resonerade kring bollträffen inför semifinalen mellan Andy Murray och Roger Federer, att den var en väldigt viktig variabel i matchen?

Den skulle komma att bli helt avgörande.

För i femte set, när båda stångat huvudena mot varandra i över tre timmar, var det Federer som svajade mest. Han kom alldeles för ofta fel till bollen, vilket givetvis alltid påverkar bollträffen negativt. Om det berodde på trötthet eller skadekänningar låter jag vara osagt, men tydligt var det i alla fall att hans kraftigt reducerade bollträff kostade honom matchen.

Om vi tar det från rätt ände började matchen precis som väntat: Båda gick ut stenhårt och redan de inledande gamen blev riktiga kraftmätningar.

Det där hängde i sig, och i varje game fick vi nya styrkebesked. De första tre seten var de mest välspelade. För mig som älskar taktiska rävspel var det här så klart en helt fantastisk sammandrabbning, men sett med lite mer opartiska glasögon bjöds vi på en dramatisk men spelmässigt svängig match.

De här två spelarna känner varandra utan och innan. Vet precis hur varandras respektive svagheter ska exploateras. Som när Murray styrde spelet mot malande backhanddueller och växlade tempot upp och ner i ryslig takt, eller Federer frestade världstrean att kliva fram och chansa på schweizarens knepiga slice.

På det hela taget var Murray den stabilare av de två. Under de tre första seten tappade han inte ett enda servegame, medan han själv förvaltade två av tio möjligheter till servegenombrott. Nerverna spökade dock i andra set när han i princip bjöd bort tiebreaket. Federer kilade in bollen i varenda liten lucka han bjöds på och var klart kyligare i det viktiga lägena.

När Murray sedan som från ingenstans tappade sin serve för första gången i matchen tidigt i fjärde set, men sedan kämpade sig tillbaka och servade för matchen vid ställning 5-4 trodde nog de allra flesta att det här var över för världstvåan.

Men, som så många gånger förr satte nerverna krokben för världstrean. Vid 30-40 dundrar han en forehand långt över linjen – trots att banan låg helt vidöppen. Att han krampade ihop totalt och tappade efterföljande tiebreak med 7-2 kom därför inte som någon större överraskning. Murray har otroligt svårt för att skaka av sig sådana missar.

Bara på kort sikt, dock. I femte set klev han ut med nytt mod, servade kassaskåpssäkert och satte hög press på Federer i schweizarens serve. Efter nytt tidigt break och sedan två matchbollar i Federers serve vid ställning 5-2 fick Murray så äntligen klottra ner en seger över världstvåan i Grand Slam-sammanhang i cv:t, när schweizarens forehand seglade någon decimeter över linjen.

På det hela taget var Murray den bättre spelaren. Spelmässigt klart bättre, faktiskt. Vann 75 procent av förstaservarna mot Federers 73, 63 procent i andraserve mot Federers 42. Vann 20 av 30 bollar framme vid nät, mot Federers 29/44 (67 procent-66 procent). 6-2 i servegenombrott, 62-43 i winners, 47-60 i oprovocerade misstag, 177-151 i poäng totalt.

Jämna siffror, men likväl bättre – på alla punkter. Vilket är ovanligt när man möter Federer.

För jämn, det måste man säga att den här matchen på det hela taget var. Murray var överlag mer resolut och tilläts styra matchtempot i högre grad än Federer, men racketkonstnären från Basel visade även han prov på sitt breda register och svårslagna tenniskunnande. Det hade lika gärna kunnat sluta 3-1, eller till och med 3-0, till Murray, men Federer ryckte åt sig de halmstrån han fick. Han hängde med bra i bollandet och klev fram i banan när han fick chansen. Han hade däremot hade förtvivlat svårt att komma åt Murrays serve, vilket är symptomatiskt för Federer och ytterst kostsamt i den här matchen (Murray servade för övrigt sjukt bra under större delen av matchen – betydligt bättre än Federer, vilket säger en hel del).

Att han många gånger tog fel beslut i placeringen tycker jag säger mer om Murrays enorma spelsinne än Federers nonchalans (jo, han har ju en tendens att spela nonchalant emellanåt). Det var otroligt imponerande att se Murray bygga upp poängen, sätta press på Federers forehandsida för att i nästa läge flytta spelet till backhandsidan. Lika imponerande var det att se Federers bestämdhet i lägen där han normalt brukar svikta, det vill säga när han har kniven mot strupen.

Men mest imponerande är nog hur extremt hög press Murray nu för tiden sätter på motståndaren i sitt försvarsspel – och hur extremt bra han hänger med i högt tempo. Det är inte alls samma passiva counterpunchande som för några år sedan. Han har liksom äntligen börjat använda sin fysiska styrka till att öka aggressiviteten i sin defensiv – vilket, i kombination med hans snabbhet och spelförståelse, gör honom ännu farligare för attackspelare som inte kan stå emot frestelsen att kliva fram och försöka döda poängen tidigt.

Jag gillade också att Federer ofta klev fram i returtagandet. Det bar inte alltid frukt (överlag returnerade Federer bedrövligt, men det är ju ingen nyhet), men det var grymt effektivt i lägen där pressen vilade på Murrays axlar. Som när skotten servade för matchen i fjärde set.

Femte set blev tyvärr ett stort antiklimax. Federer såg ut att vara alldeles stum i benen och kom som sagt väldigt ofta helt fel till bollen, vilket gjorde att han inte fick i närheten av den bollträff som han är beroende av mot en spelare av Murrays kaliber.

Starkt av Murray att kunna ruska av sig det där frustrerande avslutet på fjärde set och kliva ut med sådan pondus efter vilopausen. Å andra sidan svagt av Federer att låta frustrationen rinna över vid några tillfällen, som i tredje set.

Att han nu äntligen lyckats besegra sin nemesis i en Grand Slam-match och dessutom är klar för sin tredje Australiska öppna-final i karriären (totalt sjätte GS-final) lär ju kännas hyfsat gött för Murray.

Och lika gött lär det kännas för Novak Djokovic. En lång och energikrävande batalj mellan Murray och Federer var nämligen precis vad superserben, som får en dags extra vila eftersom han fick sin semi överstökad redan i går, önskade sig.

Givet hur extremt överlägsen Djokovic sett ut, bortsett från åttondelen mot Stanislas Wawrinka, är det svårt att tro annat än att mitt tips inför turneringen står sig.

Om Andy Murray spelat ishockey i NHL hade han förmodligen varit defensiv forward och placerats i tredjekedjan, checking line. Där hade han iklätt sig rollen som grinder och grävt puckar nere i sarghörnen i offensiv zon, backcheckat i försvarszon samt fokuserat på att störa motståndarna.

Roger Federer däremot, han hade varit lagets självklara anfallsstjärna. Wayne Gretzky, typ. (Eller kanske snarare Peter Forsberg, eftersom han var mer allround.)

Okej, jämförelsen mellan Andy och en klassisk hockeygrinder är kanske inte helt klockren, men ni förstår säkert vad jag menar – och det är ju alltid kul med hockeyreferenser, särskilt nu i NHL-tider.

Ni förstår säkert också att det jag vill ha sagt med detta är att morgondagens semifinal i Australiska öppna är en klassisk batalj mellan offensiv genialitet och defensiv briljans.

Det där vet ni redan allt om, så låt oss gå rakt på sak: Federer såg helt fenomenal och snudd på oslagbar ut i fyra matcher (Benoit Paire, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic och Milos Raonic). I kvartsfinalen lät han sig däremot både störas och dikteras av Jo-Wilfried Tsonga, och visade tecken på osäkerhet och instabilitet. Han höll sig dock tillräckligt samlad för att avstyra magplask, men pressades till fem set.

Så fort motståndet blev tuffare började han svaja, alltså. Vilket är oroväckande, eftersom motståndet i semifinalen är rysligt tufft.

Andy Murray passar nämligen Federer ännu sämre än Tsonga. Murray har historiskt haft ”lätt” för schweizaren (om någon nu verkligen kan påstås ha lätt för honom) och leder med 10-9 i inbördes möten. En av ytterst få spelare som har fler segrar än förluster mot världstvåan.

Rent spelmässigt är defensiva specialister av Murrays kaliber farliga för Federer av den enkla anledningen att de så lätt förstör hans matchrytm. En gnetare som David Ferrer är inga problem för världstvåan, eftersom han hela tiden får samma slag mot sig och därför vet precis hur han ska bygga upp sina poäng.

Men Murray, han bjuder på lika mycket variation i slag och placering som Federer gärna använder som vapen, och är därför svår att diktera. Det är inte svårt att ta kommandot och driva spelet framåt, det förutsätter Murray liksom att motståndaren gör, men det är svårt att dirigera matchtempot fullt ut eftersom skotten hela tiden är där och klottrar notbladen fulla med blåtoner.

Att han dessutom är en av världens bästa returtagare och har ett spelsinne och förmåga att förutspå sin motståndares nästa drag, gör inte saken bättre för Roger.

De riktigt bra matcherna mellan Murray och Federer tenderar därför att bli någon sorts hjärnornas krig, ett psykologiskt rävspel där de hela tiden testar varandras tålamod.

I Grand Slam -sammanhang har Federer visat sig vara den mer taktiskt fulländade, delvis för att han – med sin större erfarenhet – är bättre på att hantera pressen av stundens allvar än Murray, vars bristande självförtroende och heta temperament stått i vägen för honom själv.

Så, i stället för att gå igenom styrkor och brister som de allra flesta redan känner till (Federers serve, inside out-forehand och nätspel, Murrays returnerande, försvar och precision och så vidare) tänker jag gå direkt till pudelns kärna och lyfta fram en väldigt viktig variabel: bollträffen.

Den är nämligen Federer mer beroende av i sitt spel än Murray. För Murray sitter den i ryggmärgen – det vill säga, han är så otroligt bollsäker men är inte den som sätter fart på bollen, vilket gör att han inte måste ha samma perfektion i träffen. Precis alla offensiva vapen Federer har är bättre än Murrays, men de är beroende av bra bollträff och trygghet i det egna spelet.

Det är därför det hopats en del orosmoln runt Federer efter den där matchen mot Tsonga – han hade inte samma bollträff som i de fyra föregående matcherna. Visst, han hade det stundtals, men inte genomgående under hela matchen. Ofta hade han i stället stora problem med att få ordning på både forehand och backhand. Han var inte helt trygg i sitt eget spel, alltså. Sånt har han inte råd med mot Murray. Till och från räcker inte, helt enkelt.

Särskilt inte när även serven krånglar. Den måste nämligen funka i morgon. Klickar hans serve på samma sätt som mot Tsonga så är det kört. Det är min bestämda uppfattning. Murray är tillräckligt stabil i sin egen serve för att inte släppa ifrån sig smärtsamt många break, och alldeles för bra returtagare för att inte själv få med sig ett par.

Summa summarum: Federer måste hitta tillbaka till den bollträff han hade mot Paire, Davydenko, Tomic och Raonic, samt finna lugnet och tryggheten i sitt spel och stabilitet i serven. (Det vill säga: Han måste, förutom att sätta bra fart på bollen och hålla antalet oprovocerade misstag nere, fokusera på att spela det spel han vill spela och inte tänka för mycket på vad Murray sysslar med.) Sammantaget är detta hans nyckel till seger.

Ska vi prata lite om Murrays formkurva i Melbourne? Ja, det måste vi så klart.

Den är väldigt svår att tyda. Murray fick den tveklöst enklaste lottningen av spelarna i toppkvartetten och har, tack vare Jeremy Chardys skrällseger över Juan Martín del Potro i omgång tre, inte satts på prov en enda gång.

Det närmaste ett elddop han kommit är just Jeremy Chardy – i fransmannens första kvartsfinal i karriären. Chardy gjorde en riktigt bra turnering som han ska vara nöjd med och stolt över, men trots det kan han givetvis aldrig betraktas som ett hot mot världstrean i en Grand Slam-turnering. Vilket skotten också gjorde klart för både Chardy och resten av världen i onsdags.

I och med detta är det oerhört svårt att bedöma vilken nivå han ligger på i förhållande till Federer inför deras sammandrabbning.

Uppträder han så resolut som mot Robin Haase, Joao Sousa, Ricardas Berankis, Gilles Simon och Jeremy Chardy (ja, ni ser ju själva vilken löjligt enkel resa han haft hittills) så har han alla chanser i världen att inte bara tvinga fram det bästa ur Federer, utan även faktiskt slå honom.

Om han däremot blir fullständig tagen på sängen när matchtempot plötsligt är typ 50 procent högre än under de senaste elva dagarna, ja då blir det så klart tufft för skotten. Addera de inre demonerna han ständigt måste tampas med och det hopar sig genast en del orosmoln även över honom.

Nu tror jag visserligen att han kommer anpassa sig till tempot ganska omgående, men hamnar han på efterkälken tidigt kan uppförsbacken bli för brant, och då ligger det nära tillhands att tro att han sin vana trogen sätter krokben för sig själv.

Nåväl.

Känns fruktansvärt vanskligt att tippa den här matchen givet dessa omständigheter, men jag pekade ut Murray och den oantastlige sithlorden Darth Djokovic som finalister på förhand och tänker stå fast vid det.

Murray vidare till final, alltså. Efter fem stenhårda set? Tja, varför inte.

Och då väntar en drömfinal på söndag! Men det gör det ju å andra sidan om Federer vinner också. Win-win.

Den här gången tänker jag dock inte vara så dum i huvudet att jag avfärdar att 2,30 gånger pengarna på Federer är överodds. För ja, den här gången är det ju onekligen precis vad det är.

Det var en sådan där dag när Novak Djokovic inte bara bestämt sig för att vinna – utan dessutom göra det med största möjliga marginal.

Alla som följer tennis vet hur svårt det är att utklassa David Ferrer, på grund av hans snabbhet, uthållighet och enorma krigarhjärta. Han kämpar och sliter som ingen annan, vägrar ge sig och stressar motståndaren med sitt fläckfria försvarsarbete.

Men när Djokovic har en sådan dag då han är på det här spelhumöret, ja då behöver han inte vänta på de små ljusglimtar som normalt sett är det enda Ferrer bjuder på – utan då river han upp stora hål i Ferrers försvarsmur och dundrar in winner efter winner med skoningslös precision.

Normalt brukar inte spanjoren skärras av den typen av dominans, både spelmässigt och psykologiskt, som Djokovic tog fasta på i dag. Han brukar hålla känslorna i schack och gneta vidare under tystnad.

I dag kunde man inte ens med ögonbindel ta miste på hans frustration.

Novak Djokovic såg ju ut som en grizzly på banan – Ferrer som en uppgiven chihuahua.

Världsfemman fick liksom inte en syl i vädret. Djokovic dirigerade spelet, dikterade tempot och fick Ferrer precis dit han ville. Han spelade svårt med helt otrolig bollträff och pricksäkerhet, bärgade poängen snabbt och undvek på så vis de långa malande duellerna som hade gett spanjoren en chans att knoga sig in i matchen.

När det väl blev lite längre bollande fick han Ferrer att dansa efter den serbiska pipan och gick stärkt ur dem, eftersom de bara gjorde honom ännu varmare i kläderna.

Inte för att han behövde det. Världsettan spelade i en annan liga från start till mål. Vissa stunder såg det ut som en match mellan Barcelona och Degerfors. Vilket säger en hel del med tanke på vem som stod för motståndet i denna Grand Slam-semifinal.

Knappt en och en halv timme tog det för Djokovic att fullborda sin 6-2, 6-2, 6-1-kross. Han vann 91 procent av poängen i sin förstaserve, 79 procent i andra serve. 41 av 75 poäng i Ferrers serve (Ferrer lyckades bara plocka sju poäng i Djokovics servegame). 85-41 i poäng totalt. Serben bärgade alltså mer än dubbelt så många poäng som spanjoren.

Makalöst.

Den där episka maratonmatchen mot Stanislas Wawrinka var tydligen en välbehövlig spark i baken för Djokovic, som kanske blev lite väl bekväm efter de busenkla inledande matcherna.

Spelar han så här dansar han hem sin tredje raka titel i Australiska öppna utan större bekymmer på söndag.

* * *

Maria Sjarapova tappade fästet totalt mot Li Na i semifinalen. Efter att ha bärgat tio raka set och 60 av 69 game föll hon platt som en pannkaka: 6-2, 6-2. Sjarapova blev bruten totalt fem gånger i matchen och förvaltade endast en av sju breakbollar.

Känns snöpligt. Hade väldigt gärna sett en Sjarapova i superform i en repris på fjolårets final.

Victoria Azarenka gjorde nämligen sitt jobb mot Sloane Stephens. Hon sviktade visserligen i andra set och brände sex matchbollar, men bärgade till slut segern efter skadetimeout: 6-2, 6-4.

En inte helt okontroversiell skadetimeout, för övrigt.

De fyra semifinalbiljetterna är redan bokade och klara. På herrsidan behåller Big Four sin dominans, trots Rafael Nadals frånvaro, och på damsidan har de två högst seedade spelarna överlevt sina respektive kvartsfinaler.

Utan vidare omsvep tar vi en titt på vad morgondagen har att erbjuda:

√ Novak Djokovic (1) – David Ferrer (5)
Man ska inte på något sätt avfärda Ferrer som ofarlig för Djokovic, det vore nonchalant. Spanjoren har inte bara tillryggalagt sin bästa säsong i karriären utan också prickat in sin formtopp i Melbourne och framför allt under de senaste åren utvecklat ett betydligt mer potent spel på hardcourt.

Djokovic sviktade visserligen i åttondelsfinalen mot Stanislas Wawrinka, men mot Tomás Berdych i kvarten var han – med undantag för andra set – omutlig. Dessförinnan såg han helt oslagbar ut, men då så klart mot svagare motstånd.

Spelmässigt kommer den här matchen, som ni alla vet, bjuda på ytterst lite blixtrande offensiv. Djokovic kommer att vara den som dikterar spelet och Ferrer lär endast ta till de aggressiva slagen när han känner sig tvingad att göra det.

Det betyder dock inte att Djokovic kommer att ha full kontroll över matchen. Det har man sällan mot Ferrer, om man inte har så mycket krut i durken att man lyckas spränga igenom hans försvar. Nej, det här lär bli en malande tillställning. Långa dueller, där respektive spelares defensiva kvaliteter är de mest framträdande. Och Djokovic kommer gå segrande ur de flesta av dem, eftersom han kan sätta Ferrer under större press.

Om det inte varit för att Ferrer inte alls såg speciellt het ut mot Nicolás Almagro i kvarten så hade jag nog tyckt att Ferrer haft goda chanser att störa Djokovic ordentligt. Visserligen starkt av världsfemman att vända 0-2-underläge, men det var mycket han inte fick att stämma i den matchen. Samtidigt verkar Djokovic ha gått stärkt ur maratonmatchen mot Wawrinka och har dessutom det psykologiska övertaget i och med 9-5-ledningen i inbördes möten (8-2 på hardcourt, 4-0 i Grand Slam-sammanhang).

Nej, jag ser inte annat än att Djokovic tar det här med 3-1 i set.

√ Maria Sjarapova (2) – Li Na (6)
Om Li Na trivs som fisken i vattnet i Melbourne har Sjarapova hittills visat sig vara en Poseidon. 60-9 i gamefacit efter fem matcher talar sitt tydliga språk.

Men kommer hon få det så lätt mot Li Na? Nja, inte riktigt. Jag tror visserligen att det blivit en lite mer oviss och spännande match om Agnieszka Radwanska tagit sig till semifinal, men världssexan har onekligen tillräckligt med dynamit i arsenalen för att utmana Sjarapova på samma villkor.

Att Sjarapova leder med 8-4 i inbördes möten och vann deras samtliga tre möten förra året (i två av matcherna bjöd hon kinesiskan på en ”bagel”, och i de två tappade hon bara sammanlagt sju game, 4+3) ska också tas in i ekvationen.

Om inte något drastiskt händer med Sjarapovas form så ser jag inget annat än att hon välter även detta hinder, i jakten på sin andra raka final i Melbourne.

√ Victoria Azarenka (1) – Sloane Stephens (25)
… där hon med största sannolikhet möter rivalen Victoria Azarenka igen. En repris på fjolårsfinalen, alltså. Men den här gången tyder mycket på att Sjarapova går segrande ur den bataljen.

Nu måste Azarenka först ta sig förbi 19-åriga Sloane Stephens, dock. Det har visat sig lättare sagt än gjort.

Bland andra (en skadskjuten) Serena Williams har misslyckats.

Min gissning är att Azarenkas rutin och stabilitet blir avgörande i den här matchen. Stephens kommer säkerligen att periodvis diktera både tempo och spel, men nerverna kommer att stå i vägen för framtidslöftet. Mot Azarenka har man inte råd med formdippar, vilket bland andra Sjarapova bittert fått erfara.

Det vore ju rysligt kul om Stephens sluggade sig hela vägen till final (och karriärens första Grand Slam-trofé?), och om självförtroendeboosten hon fått efter segern över Williams kan göra henne så respektlöst och trygg i sig själv och sitt spel så har hon onekligen chansen att skriva historia i Melbourne – men magkänslan säger ändå att Azarenka i en semifinal blir en för svår nöt att knäcka.

Det finns spelare som vinner sina matcher på att sabba så mycket som möjligt för motståndaren. Hacka sönder matchrytmen, exploatera varenda liten svaghet. Pushers, kallas de.

Det finns kanske inga riktigt renodlade pushers kvar längre, i alla fall inte på hög nivå, men däremot finns det spelare som besitter en eller flera egenskaper som kännetecknar en pusher. Typ alla defensiva baslinjespelare, till exempel, eftersom deras taktik i grund och botten bygger på att tvinga fram misstag från motståndaren.

Jo-Wilfried Tsonga är inte en sådan spelare. Tsonga är på alla tänkbara vis en offensiv baslinjeslugger, med explosiv serve och tunga grundslag.

Ändå har han så rysligt lätt för att störa Roger Federers matchrytm. Det är nästan så att det sker redan under inbollningen. Som att hans blotta uppenbarelse får schweizaren att bubbla av frustration och osäkerhet.

Hur kan man annars förklara Federers svaga matchinledning, svajiga andra och fjärde set, oförmåga att förvalta breakbollar och så vidare?

Inför femte set hade han liksom inte lyckats fullborda ett enda break. Lyckades han bryta Tsongas serve kunde man ge sig f-n på att han skulle bjuda tillbaka redan i nästa game.

Det ska sägas med en gång att Tsonga spelade riktigt bra. Inte på toppen av sin förmåga, det var ett tag sedan han gjorde det, men åtminstone i närheten av den. Dock inte så bra att han helt av egen förmåga skulle kunna rubba världstvåan.

Ja, han servade generellt bra (mycket bra i vissa game, uselt i andra).

Ja, han satte hög press med tyngd och längd i slagen.

Ja, han inte bara hängde med i Federers höga tempo utan var dessutom ofta den som lade i en ännu högre växel.

Och ja, han är fortfarande oförutsägbar med sina plötsliga tempoväxlingar och taktikskiften.

Men en Federer som är trygg i sitt eget spel och som spelar med samma resoluta säkerhet som i matcherna mot Bernard Tomic och Milos Raonic borde helt enkelt inte låta sig dikteras av en Tsonga som trots allt inte gjorde sitt livs match.

Av någon oförklarlig anledning lät han fransmannen hålla i taktpinnen stora delar av matchen, och lyckades inte ens plocka upp den när världsåttan tappat den i marken (blott fyra av 18 vunna breakbollar är under all kritik).

Som tur var för schweizaren hade även Tsonga inre demoner att tampas med. Om han exploaterat Federers svajiga forehand, knackiga backhand, krånglande serve och miserabla returnerande fullt ut hade han mycket väl kunnat lägga till ytterligare en Grand Slam-skräll till meritlistan.

Nu darrade fransmannen på manschetterna i de allra mest matchavgörande lägena (exempelvis första och tredje sets tiebreak) och vågade inte riktigt gå för fullt när situationen så krävde.

Jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför Federer störs så mycket av Tsonga. Han returnerade visserligen riktigt bra i dag och placerade ofta sina loopade returer djupt på Federers planhalva, men så otrygg som Federer såg ut i sitt eget spel… nej, jag förstår det inte. Som när han i stället för att dundra in en smash i det ödeland som uppenbarat sig efter Tsongas löpning till höger byter riktning, som för att göra något nytt, blir sönderläst – och sedermera torskar poängen.

Eller när han tvekar inför en helt klockren forehand-drive – och dundrar den i nät. Man riktigt såg på honom att han bestämt precis var han ska placera den, men i de sista sekunderna ändrar sig. Obegripligt.

Om han bara fokuserat på sitt eget spel och inte frestats att ändra spelidé under pågående duell så hade han förmodligen bärgat en mycket enklare seger. Det hade kanske blivit jämnt ändå, Tsonga är trots allt en grymt bollskicklig anfallare, men då hade han i alla fall inte brottats med misstro på sig själv och det egna spelet. Det där kan nämligen spilla över till semifinalen mot Andy Murray, och det är ju inte speciellt bra, om man säger så.

Ska också tilläggas att det är grymt imponerande att se Tsonga försvara sig så bra i så högt tempo – för att sedan lägga i den där extraväxeln och blåsa Federer av banan. Det har fyra spelare före honom misslyckats kapitalt med i den här turneringen.

7-6(4), 4-6, 7-6(4), 3-6, 6-3 kan inte betraktas som ett styrkebesked från världstvåan inför semifinalen. De eventuella orosmoln som uppstått skingras förhoppningsvis omgående, så att vi bjuds på en stenhård femsetsbatalj mot Murray.

Och äras den som äras bör: Tsonga gjorde en kanonmatch. Lite bättre och han hade kunnat nå hela vägen.

* * *

Om matchen mellan Andy Murray och Jeremy Chardy finns inte mycket att säga. Chardy kämpade tappert, men till ingen (eller i alla fall liten) nytta. Sju game var allt han mäktade med att plocka av skotten. Får väl ses som ett godkänt betyg ändå.

6-4, 6-1, 6-2 och Murray dansar vidare till en drömsemifinal mot Federer.

Vilket alltså innebär att Big Fours dominans hålls intakt, tack vare gårdagens mirakulösa vändning av Rafael Nadals vikarie David Ferrer.

Lite sjukt ändå, att endast Ferrer lyckas utnyttja luckan som uppstår i Nadals frånvaro.

* * *

Serena Williams åkte ut med buller och bång i kvartsfinalen – mot 19-åriga Sloane Stephens: 3-6, 7-5, 6-4.

Har bara sett delar av matchen i efterhand, och det går ju inte att påstå annat än att skadan som Serena drabbas av i andra set blir helt matchavgörande.

Dock fick hon ju någorlunda ordning på det där i tredje set, och det som imponerar mest på mig är att Stephens lyckades försvara sig så bra även i de lägen där Williams kunde dundra på.

Svårt ändå att skaka av sig känslan av att den här skrällen förmodligen aldrig bokförts om Williams var skadefri genom hela matchen.

* * *

Victoria Azarenka besegrade planenligt Svetlana Kuznetsova: 7-5, 6-1. Stephens ska självklart inte underskattas, men självklart ökade Azarenkas chanser att ta sig till sin andra raka final i Melbourne efter 19-åringens skräll.

Snart onsdag, snart dag tio, snart dags för en andra omgång kvartsfinaler:

√ Andy Murray (3) – Jeremy Chardy (36)
Underdogen mot finalkandidaten. Ett klassiskt klassmöte. Och faktiskt den första riktiga prövningen som Murray ställs inför. Chardy har verkligen gått all in och satsat på stenhård offensiv, kryddat med listiga fällor – bland annat i form av en giftig slice som tvingar motståndaren att kliva in i banan.

Det har hittills räckt hela vägen till kvartsfinal, och på vägen har världssjuan Juan Martín del Potro strukit med. Chardy har dessutom vant sig vid att vara just underdog, eftersom han varit det i sina tre senaste matcher (Marcel Granollers, del Potro, Andreas Seppi).

Murray, som vet hur det känns att falla för Chardys slägga, kommer dock inte att underskatta oseedade doldisen i morgon. Efter den svidande förlusten i Cincinnati (och kollegan del Potros chockförlust i tredje omgången här i Australiska öppna) vet han precis vad fransmannen går för.

Jag räknar kallt med att Murray höjer sig flera nivåer och bjuder på sin smartaste tennis.

För inte vill han väl blåsa oss på en drömsemifinal mellan honom ochRoger Federer?

Känns lite som att utgången av den här kvarten vilar i Murrays händer. Visst kan Chardy göra livet surt för världstrean, men det kommer inte att räcka att spela på toppen av sin förmåga för fransmannen – han måste dessutom hoppas på att Murray inte spelar på toppen av sin förmåga.

Och han kan definitivt inte vänta sig att skotten låter sig hunsas på samma sätt som del Potro långa stunder gjorde.

Behöver jag ens säga att det är en jätteskräll om Chardy trots allt vinner?

√ Serena Williams (3) – Sloane Stephens (25)
Drottningen mot kronprinsessan. Ja, så beskrivs väl det här mötet på bästa sätt. Stephens har nu under ett par år lanserats som Serenas arvtagerska – med all rätt.

I Melbourne har hon fått upp ångan ordentligt och tagit sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären. Inte ett dugg överraskande, med tanke på den enorma potential hon besitter.

Den här matchen är en repris av kvartsfinalen i Brisbane i början av januari. Den gången var Sloane inte mogen uppgiften, men hon visade prov på den kapacitet som, förutom att den kommer att växa, lär föra henne hela vägen upp till världstoppen.

Trots förlust i raka set gjorde hon nämligen en beundransvärd insats och knep sju game av världstrean – fler än någon annan i den turneringen.

Jag hoppas att vi får se något liknande under onsdagen, men vi får inte glömma att det här trots allt rör sig om Grand Slam och att hon är blott 19 år gammal. Pressen det innebär hade nog fått vem som helst att kliva ut på banan med darrande knän.

Min gissning är att Stephens lyckas knipa några game, men hon kommer aldrig i närheten av att hota Williams. Det är världstrean på tok för överlägsen för att tillåta.

√ Roger Federer (2) – Jo-Wilfried Tsonga (8)
Dagens på förhand klart hetaste match. Anledningen till det är egentligen historisk – Tsonga klassiska seger över Federer i Wimbledon 2011, när han vände 0-2-underläge i set.

Sedan dess har de mötts fem gånger, 4-1 i matcher till Federer (8-3 i inbördes totalt). De spelade faktiskt inte mot varandra under hela fjolåret, eftersom Federer lämnade walkover i Doha, utan senaste mötet var i World Tour Finals-finalen 2011. Den vann Federer i tre set.

Att Tsonga har kapaciteten att störa Federer med sitt nyckfulla spel har han redan bevisat, men det känns som att det var länge sedan det ens var aktuellt. Han har oerhört svårt att spela effektivt, vilket är en av de stora anledningarna till att han blivit frånsprungen av övriga toppspelare.

Tomás Berdych har liksom hittat sin stabilitet, del Potro sin säkerhet i bollandet. Tsonga har stått lite och stampat. Undrar om han inte till och med backat i utvecklingen sedan 2011?

Hur det än är med den saken så har Tsonga ett väldigt stort spel i sig, men han har förtvivlat svårt att plocka fram det och utnyttja det på ett taktiskt fulländat sätt. När han kopplat greppet om ett set eller en match känns det som att han plötsligt bestämmer sig för att börja spela ett helt annat spel, och så faller allt platt som en pannkaka.

Som mot Berdych i Stockholm Open förra året. Det var en ordentlig ”choke”, inget snack om den saken. Tror tyvärr inte att han hunnit åtgärda det som behöver åtgärdas inför den här kvartsfinalen.

För om man nu också ska passa på att säga något om Federer så har han sett helt oslagbar ut hittills. För att han ska torska det här så måste Tsonga göra en av sitt livs matcher och på något sätt få Federer att sjunka i nivå.

Det kommer Federer inte gå med på.

Om han utnyttjar ett av sina mäktigaste vapen, serven, och håller sina servegame kan han däremot bli den förste att plocka set mot schweizaren. Det skulle jag inte se som någon skräll – men inte heller om världstvåan grejar det här i raka set.

√ Victoria Azarenka (1) – Svetlana Kuznetsova (50)
Tvåfaldiga Grand Slam-vinnaren Kuznetsova har onekligen rutinen i de här sammanhangen, men att hon stoppar Azarenkas framfart i Melbourne… nej, jag ser inte riktigt att det ska hända.

Kuznetsova leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men senaste segern kom på gruset i Rom 2009 (då hon också vannFranska öppna). Förra året vann Azarenka deras två enda matcher utan att tappa set. I Indian Wells, på hardcourt, lyckades Kuznetsova bara knycka tre game.

Nej, på papperet ser det ut att bli en ny kross för Azarenka – Kuznetsovas goda form till trots.

Favoriseras Roger Federer?

Ja, i alla fall om du frågar Andy Murrays team på plats i Melbourne.

Det råder nämligen stort missnöje i världstreans camp inför morgondagens kvartsfinaler i Australiska öppna. Arrangörerna har nämligen valt att låta Federer spela kvällsmatch – för fjärde matchen i rad. Samtidigt tvingas 25-årige skotten återigen att spela i gassande sol mitt på dagen.

Murrays coacher Ivan Lendl och Dani Vallverdu uppges ha framfört sin kritik mot vad de anser är en orättvis situation och favorisering av världstvåan, och hävdar att arrangörerna ger med sig för tv-kanalernas påtryckningar.

Federer möter världsåttan Jo-Wilfried Tsonga medan Murray tar sig an oseedade doldisen Jeremy Chardy – och där råder det ju ingen tvekan om vilken av matcherna som är mest attraktiv för bästa sändningstid.

Medan Federer, om han vinner sin kvartsfinal mot Tsonga, då spelat fyra raka kvällsmatcher har Murray som senast spelat strax efter 17.00 lokal tid och då på Hisense Arena.

Spelmässigt innebär det en stor skillnad att spela dag- och kvällstid. Banan på Rod Laver Arena är långsammare än övriga banor på Melbourne Park och gassande sol betyder också att bollen rör sig snabbare genom luften. Dessutom är hettan i sig en relevant variabel i ekvationen – något Federer fjärmats från.

Källor nära Murrays camp bekräftar för tidningen Daily Mail att de är missnöjda med schemaläggningen men inte kommer att göra ett officiellt uttalande, utan ska ”göra det bästa av situationen”.

Så här svarar turneringsdirektören Craig Tiley på kritiken:

– [Det stämmer] bara sett ur ett snävt perspektiv, men man måste se till alla variabler, som sändningsönskemål, vilka motståndare de haft och det faktum att Federer spelade mot Bernard Tomic i lördags. Spelarna vet hur det går till med schemaläggningen, det är inte enkelt. Jag tycker att vi gör ett ganska bra jobb med att vara rättvis.

Planeringen av schemat följs varje dag av representanter från ATP, WTA, och lokala tv-stationer.

Att vilja placera Federer-Tsonga på bästa sändningstid framför Murray-Chardy ser jag som en fullkomlig självklarhet. Likaså Federer-Raonic framför Murray-Simon.

Icke desto mindre är det problematiskt att schemaläggningen inte gjorts bättre än att Federer fått fyra kvällsmatcher medan Murray tvingats spela i gassande sol om de båda skulle mötas i semifinalen.

Nu gynnar visserligen ett långsammare underlag generellt Murray, men en del i att hitta formen i en Grand Slam-turnering handlar också om att vänja sig vid banan, bollarna och de yttre förutsättningarna.

För sakens skull bör dock noteras att slitvargen David Ferrer inte ens varit i närheten av en kvällsmatch. Tvärtom spelades hans kvartsfinal mot Nicolás Almagro så tidigt som runt lunch lokal tid i dag.

Och i slutänden är det ändå alltid den bäste spelaren som står som segrare.

Ni vet hur man brukar beskriva Roger Federers, Rafael Nadals och Novak Djokovics killer instinct, va?

Federer tycker att han borde vinna, Nadal är livrädd för att förlora och Djokovic har kommit på att han kan vinna.

Några år efter att Djokovic kommit på att han kan vinna började han dessutom bestämma sig för att han ska vinna. Det var den beslutsamheten som gav upphov till hans sagolika säsong 2011.

Den beslutsamheten fick sig också en och annan törn förra året, då han inte nådde sina mest prioriterade mål: att vinna Franska öppna och London-OS.

I ett och ett halvt set mot Stanislas Wawrinka tyckte Djokovic snarare att han borde vinna – helst utan att anstränga sig alls. Det vet vi ju hur det fick. Det var först när han bestämde sig för att vinna (eller inte förlora, beroende på hur man ser på saken) som han till slut kom undan med hedern i behåll.

Mot Tomás Berdych, däremot, tog världsettan inga som helst risker.

Det syntes redan i första set tydligt att han bestämt sig för att vinna. Berdych gavs ingen pardon och serben tog enkelt ledningen efter tre break och överlägsna 6-1.

I andra set drog han ner på takten. Förmodligen för att han ville bärga segern med minsta möjliga energiförbrukning. Han slarvade lite i egen serve och tappade udden i sitt returtagande. Det förvaltade Berdych på bästa möjliga sätt. Pressade ut Djokovic i hörnen, prickade linjerna med blytunga servar och var framme vid nät titt som tätt.

Världssexan ska även ha en eloge för den kyla han visade prov på när han avstyrde tre breakbollar i egen serve vid ställning 5-4.

Ingen skräll alls att Berdych plockade ett set mot Djokovic, men de flesta skriver nog under på att världsettan hade en högre växel att lägga i vid behov.

Den växeln lade han i omgående i tredje set. Plötsligt både servade och returnerade han betydligt mer resolut, vilket gav honom två break och ny 6-1-kross. Berdych höjde sig visserligen något i tredje set, men med ett nytt tidigt break kunde han förhållandevis enkelt hålla ifrån och serva hem matchen vid ställning 5-4 (efter tre brända matchbollar).

Matchbilden var ganska väntad. Eftersom Djokovic som bekant är en av världens bästa returtagare och, när han spelar i närheten av sitt bästa, har sådan otrolig längd på sina returer, fick inte Berdych den utdelning han behöver i sin egen serve.

Han är i desperat behov av den utdelningen eftersom hans styrkor som spelare inte innefattar returnerande, vilket innebär att han inte är något större hot mot Djokovic i serbens servegame.

Vidare är Berdych som allra bäst när hans aggressiva offensiv går på högvarv. Då kan han nämligen pressa tillbaka motståndaren och sedan avsluta poängen framme vid nät, vilket han gjorde otaliga gånger i dag – men inte tillräckligt ofta. Anledningen till det är att Djokovic satte för hög press i sina returer, vilket tog udden av Berdychs offensiv i egen serve.

Det där skapar ju som ni förstår en del osäkerhet också. Berdych hade behövt chansa mycket mycket mer än han gjorde, men när han väl satsade fick han inte valuta för det, eftersom han gjorde det i fel lägen. Därför hamnade han alldeles för ofta i nötande cross court-dueller, backhand mot backhand, vilka Djokovic vinner majoriteten av, alla dagar i veckan, mot Berdych.

Han skulle helt enkelt ha spelat som Stanislas Wawrinka i förrgår för att ha en rimlig chans i den här matchen, men vågade inte. Om Djokovic inte gjort den där felberäkningen i andra set hade han förmodligen vunnit i raka set.

Det säger en del om Djokovics höga nivå, med tanke på hur Berdych hittills krossat allt som stått i hans väg.

* * *

Nicolás Almagro gjorde tydligen en av sitt livs matcher, men föll trots det mot landsmannen David Ferrer i fem set. Har bara kunnat kolla i efterhand nu på eftermiddagen (reprisen på Eurosport, alltså), och de där gamen där Almagro servar för matchen i fjärde set (vid 5-4 och 6-5) var snudd på bedrövliga.

Annars såg han ju sjukt stark ut, Nico. Dominerade fullständigt i de två första seten, torskade ett tajt tredje.

4-6, 4-6, 7-5, 7-6(4), 6-2 blev det slutligen till Ferrer, som själv beskriver vändningen som ”ett mirakel”.

Världsfemman var tydligen inte speciellt stabil i de där två första seten. Inte så bra, med tanke på vem han möter i semifinalen. För Djokovic lär inte missa två chanser att serva hem matchen…

* * *

Maria Sjarapova kostade på sig fem dubbelfel. Det kan man ju göra när man är så överlägsen som världstvåan just nu är.

Snudd på sensationellt att Ekaterina Makarova tilläts stjäla hela fyra game, lika många som Venus Williams förra veckan.

Sjarapova valsar vidare till semifinal med 60-9 i gamefacit. Galet.

* * *

Li Na lyckades alltså slå igenom Agnieszka Radwanskas ogenomträngliga försvarsmur. Var tydligen inte så vackert (från något håll) alla gånger, men imponerande av världssexan att bryta världsfyrans segersvit, som stannade på 13 raka segrar.