För andra året i rad är Novak Djokovic den spelare på ATP-touren som har flest segrar på hardcourt med 35-4 i matchfacit efter årets sista Grand Slam-turnering US Open.

Förra året var han snudd på perfekt med 40-1 (97,5 procent). Trots att han, föga förvånande, inte kunnat upprepa sin magiska bedrift från 2011 har han vunnit nästan 90 procent av sina matcher på hardcourt (89,7).

Roger Federer har visserligen inte lika många segrar som världstvåan, men har högst vinstprocent. Schweizaren har 31-3 i matchfacit, vilket ger 91,1 procent.

Djokovic samlade ihop flest segrar under den nordamerikanska sommarsäsongen och vann således US Open Series med 15-2 i matchfacit (förlusterna kom mot Federer i Cincinnati och Andy Murray i US Open).

Världstvåan menar att han ”fokuserar på kvalitet framför kvantitet” vad gäller träning när det är dags för byte av underlag.

– Att vinna matcher kan ge nödvändigt självförtroende, så man känner att man är nöjd med sig själv både på och utanför banan. Sedan, när man samlar på sig erfarenhet, lär man sig att leva med pressen och hitta sätt att prestera på topp i de största turneringarna, säger han.

Nye världstrean Andy Murray hyllar sin finalmotståndare i US Open:

– Hardcourts är tveklöst det mest krävande underlaget. Novak har tagit spelet, särskilt på hardcourt, till en ny nivå, säger han.

Skotten har 21-2 i matchfacit sedan inledningen av Wimbledon (förlust mot Federer i finalen där, och förlust mot Jeremy Chardy i Cincinnati; lämnade walkover mot Milos Raonic i Toronto, vilket inte räknas som förlust i statistiken) och har 6-1 mot topp 10-motståndare under den perioden.

På hardcourt har Murray 26-5 (83,8 procent) i matchfacit hittills i år.

Skottens coach, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, har varit en starkt bidragande orsak till Murrays succésäsong.

– Jag tycker att jag har blivit bättre sedan jag började jobba med honom. Jag tycker jag att jag spelar bättre tennis och har bättre förståelse för hur jag ska spela de avgörande poängen i det viktigaste matcherna. Jag har också lärt mig hur jag ska bete mig utanför banan, hur jag ska hushålla med energin och gå in i matcherna med rätt mentala inställning och attityd, sa han under US Open.

Utanför topptrion är det faktiskt en framtida stjärna som toppar hardcourtsäsongen – 21-årige Milos Raonic. Kanadensaren har 24-6 (80 procent) i matchfacit på underlaget i år.

– Jag känner att jag har förmågan att vara farligare än de flesta spelare när jag har bra träff, speciellt i serven. Jag utvecklas hela tiden. Jag jobbar med mitt nätspel. Jag vet att om jag ska kunna klättra på rankningen och utvecklas som spelare, som tävlingsmänniska, så måste jag fortsätta förbättra den delen av spelet, säger Raonic som har vunnit 93 procent av sina servegame på hardcourt det här året.

US Open-kvartsfinalisterna Tomás Berdych, Juan Martín del Potro och Janko Tipsarevic samt världstian John Isner – som slåss om de sista platserna i World Tour Finals senare i år – har förbättrat sin statistik på hardcourt. Berdych och del Potro har 28-9 (75,6 procent) i matchfacit, Isner 25-9 (73,5) och Tipsarevic 22-9 (70,9).

Sjufaldige Grand Slam-vinnaren och Sveriges före detta Davis Cup-kapten Mats Wilander sågar den svenska talangåterväxten jäms med fotknölarna.

Dagens ungdomar är för lata, menar Wilander – och kallar Sverige för ett ”land med socialistisk prägel där allt tas om hand av staten”.

– Varför skulle ungdomar slita ont i en sport som tennisen som kräver uppoffringar och en personlig satsning varje stund, rasar han.

Jag har stor respekt för Mats Wilander och det råder ingen som helst tvekan om att hans ord väger blytungt i dessa sammanhang. Men nog tycker jag att det är aningen magstarkt att totalsåga alla landets talanger och avfärda dem som lata slöfockar.

Det finns nämligen en hel mängd parametrar som man måste ta hänsyn till i den här ekvationen:

• Tennishaussen under Björn Borgs, Wilanders och Stefan Edbergs glansdagar har för länge sedan lagt sig. Intresset för sporten är mer måttligt nu i jämförelse med då och många väljer andra, populärare sporter i unga år. Effekten av Robin Söderlings framgångar från 2009 och framåt har klingat av – mycket på grund av att Söderling, Sveriges enda toppspelare, inte spelat en match på över ett år.

• Tennis är en enmanssport, krävande inte bara fysiskt utan även psykiskt. Är det verkligen så konstigt att man visar prov på bristande disciplin i unga år? Att spellusten åker bergochdalbana (och framför allt dippar när formsvackor infinner sig) är inte särskilt uppseendeväckande. Då krävs ordentligt med stöd och motivation från personerna runt spelarna – att lägga hela ansvaret på den enskilda, dessutom unga och oerfarna, individen känns billigt.

• Dagens unga tennisförmågor måste tveklöst träna mer och hårdare – men framför allt måste de träna rätt. För kan verkligen en avstannad utveckling enbart skyllas på den enskilda spelaren? Nej, givetvis inte. Problemet går mycket djupare än så. Tennisklubbarna måste rannsaka sig själva, det allmänna kunskapsgodset inventeras och tränarna utbildas. Är träningen i grunden modern eller daterad? Är det möjligtvis så att den rent tekniska delen av träningen är undermålig?

• Att satsa helhjärtat på tennis är i de flesta fall en dyr historia. Vill man få fart på verksamheten måste man satsa – och dessutom satsa rätt. Låt scouter söka upp de förmågor som anses ha störst potential att lyckas i världstennisen och investera i dem. Att satsa rätt är helt fundamentalt. Det räcker liksom inte med att man gör bra ifrån sig som junior – det har 2009 års vinnare av Franska öppna för juniorer, Daniel Berta, med all önskvärd tydlighet bevisat.

… och det här är alltså bara några av parametrarna. Det finns säkerligen en mängd andra faktorer att grotta ner sig i, om man känner för det.

Men nog räcker dessa punkter för att slå fast att Wilander går väl långt i sin sågning, tycker jag.

ATP lät i dag meddela att man beslutat införa en tidsgräns, 25 sekunder, mellan bollarna under en match. Den nya regeln kommer att ge domaren mandat att straffa långsamma spelare – om servaren överskrider gränsen döms felaktig serve, om returneraren syndar blir det poängavdrag.

Helt rätt.

Hur mycket jag än älskar att se Rafael Nadal och Novak Djokovic spela tennis är det omöjligt att inte störa sig på hur de studsar bollen inte fem eller sju utan ibland tretton gånger innan de tycker att det är dags att kasta upp den i luften.

Vågar knappt föreställa mig hur frustrerande det kan vara för motståndaren, särskilt under de allra mest avgörande lägena. Att först ta gott om tid på sig att välja bollar, sedan i maklig takt ställa sig tillrätta vid baslinjen, bolla tio-tretton gånger och kasta en svepande blick över nätet för att sedan inleda en serverörelse som upplevs gå i slow motion, det kan inte på något sätt vara okej.

25 sekunder borde räcka gott och väl, utan tvekan. Förhoppningsvis kan vi nu alltså få ett slut på maskningen, om nu domarna utnyttjar mandatet och hedrar regeln. Vilket de med största sannolikhet kommer att göra. Såg vissa sådana tendenser redan under US Open-finalen, då domaren gav Novak Djokovic en varning efter att ha tagit alldeles för lång tid på sig inför en serve (inte för att Andy Murray var så mycket bättre på den fronten, men ändå).

Man kommer dessutom att under tre månader på prov tillåta nätservar (det vill säga när bollen touchar nätet men landar i serveboxen) på Challenger-touren. Även detta ett glädjande besked. Jag kan inte påstå att jag någonsin störts av nätregeln vid serve, men jag tycker heller inte riktigt att den fyller någon särskilt relevant funktion.

Blir hur som helst intressant att se utfallet av dessa nya regler.

Mitt under US Open lämnade Andy Roddick beskedet att han pensionerar sig efter turneringen.

Nu meddelar ännu en före detta världsetta att han tänker lägga racketen på hyllan: Juan Carlos Ferrero. Hemmaturneringen Valencia Open blir hans sista i karriären.

Den nu 32-årige, 111-rankade spanjoren blev världsetta efter att bland annat ha vunnit Franska öppna 2003 (efter finalseger över Martin Verkerk). Samma år nådde han också finalen i US Open, men förlorade mot Andy Roddick som också övertog tronen som världsetta senare under året. Ferrero var världsetta i totalt åtta veckor, från 8 september till 2 november 2003.

Han har under sin karriär vunnit 16 titlar, inklusive Grand Slam-bucklan i Paris och fyra Masters (Rom 2001, Monte Carlo 2002 och 2003, Madrid 2003).

– Det var ett svårt beslut att lämna den värld man levt i så intensivt. Men jag har haft ett tufft år och man börjar märka att man inte har samma ambition och motivation, säger han.

Valencia Open drar i gång den 20 oktober, och under den tävlingsveckan är det alltså det sista vi ser av Juan Carlos Ferrero.

Det är inte utan ett litet sting i hjärtat. Visst, han har i ärlighetens namn inte varit särskilt relevant sedan han trillade ur topp tio 2004, efter bara drygt tre år som toppspelare, men han är likväl en spelare jag vuxit upp med. Som stort fan av grustennis var grusspecialisten Ferrero dessutom i sina bästa stunder en fröjd att titta på.

Jag har alltid imponerats av hans disciplin och krigarhjärta, hans snabbhet och aggressiva forehand. Men kanske framför allt hans ödmjukhet. Inte helt olikt en viss David Ferrer. Jag misstänker att jag kommer känna precis likadant när han väljer att lägga racketen på hyllan – det är inte den spelare som bjudit oss på de mest minnesvärda tennisögonblicken, men likväl en fighter som kommer att saknas.

När Roddick valde att lägga av skrev jag att en epok går i graven med honom, och nämnde i samma veva Ferrero. Det allra mest fascinerande och imponerande med spelarna från den tiden – inklusive Lleyton Hewitt och Roger Federer – är deras kompromisslösa inställning till sporten. De visste vad som krävdes för att bli bäst: hårt slit, jävlar anamma, tunga förluster, euforiska segrar, blod, svett och tårar. Och den inställningen tog dem till toppen.

Just Ferreros karriär spolierades tyvärr, liksom delar av Roddicks, av tuffa skadebekymmer, och i takt med att åren gick blev hans sätt att spela tennis mer och mer daterat.

Förutom de där tre GS-finalerna – Franska öppna-förlusten mot landsmannen Albert Costa 2002, segern över Verkerk 2003, US Open-förlusten mot Roddick 2003 – är det onekligen hans hedervärda inställning jag kommer att minnas.

Och sakna.

Fick en fråga under min liverapportering av US Open-finalen natten till i går: ”Vem tycker du har bäst fysik av spelarna på ATP-touren?”

Så här ser min topp tre-lista ut:

1. Rafael Nadal
2. David Ferrer
3. Andy Murray

Personligen tycker jag inte att det råder någon som helst tvekan om de två förstnämnda, men vissa reagerade på mitt val av Murray på tredjeplatsen.

Låt mig förklara.

Det imponerande med Nadal är att han trots sin muskulösa fysik inte bara orkar springa vad som känns som flera mil under en match – han orkar dessutom få fart på bollen tre-fyra timmar in i en krävande femsetare. David Ferrer har varken Nadals kroppshydda eller tunga grundspel. Hans uthållighet är givetvis oerhört imponerande (därav andraplatsen), men hans spelstil är inte lika krävande. Dock kan han som ingen annan nöta i boll efter boll, match efter match.

Andy Murray är något av ett mellanting. Han springer oftast betydligt mer – och snabbare – än sina motståndare (naturligtvis beroende på vem han möter), men har likväl orken att leverera tunga förstaservar och dödande grundslag. Det visade han inte minst mot Novak Djokovic natten till i går, när han servade snudd på felfritt i avgörande set medan Djokovic fick tidernas gummiarm.

Hör inte Djokovic hemma på den här listan då?

Jo – men inte riktigt topp tre, tycker jag.

Djokovic har under de senaste två åren jobbat upp en grym fysik och gått från att vara något av en vekling som kastade in handduken på grund av utmattning titt som tätt, till en äkta fighter med både fysisk och psykisk uthållighet.

Världstvåans fysik är dock mycket mer explosiv än Nadals, Ferrers och Murrays. Det har hänt fler än en gång att han efter en särdeles lång och krävande bollduell förlorat återstående poäng i gamet för att han inte hunnit återhämta sig. Han har helt enkelt inte samma snabba återhämtningsförmåga som exempelvis Nadal. Djokovics spel bygger dessutom väldigt mycket på att han kontrollerar spelet, och påverkas således mer när han tvingas försvara sig mycket eller pressas till långa bolldueller.

Ges han dock tid till den där välbehövliga återhämtningen kan han spela femsetare efter femsetare utan att se överdrivet sliten ut – vilket han inte minst visade i årets Australiska öppna, där han vann finalen mot Nadal i fem set efter att ha kuvat Murray i en dramatisk femsetare i semifinalen.

Givet allt detta skulle jag vilja påstå att det är hyfsat jämnt skägg mellan Djokovic och Murray, med liten fördel Murray.

Well, så tycker jag. Vad tycker ni?

Det brukar i regel hända lite roliga saker på rankningslistan dagen efter en Grand Slam-final. Så även nu.

Låt oss ta en närmare titt på vissa intressanta förändringar:

• Andy Murray petar ner Rafael Nadal från platsen som världstrea. Nadal tappar ju sina 1,200 poäng från förra året, medan Murray inkasserar 1,550 nya friska poäng.

• Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga gör en rockad. Berdych nu världssexa, Tsonga världsjua. Tsonga, som var världsfemma så sent som juni i år, ligger dessutom åtta – bara 25 poäng före Janko Tipsarevic – på säsongsrankningen. Hans plats i World Tour Finals är i fara, med andra ord.

• Milos Raonic hoppar upp ett hack till och är nu rankad 15, medan Alexandr Dolgopolov tappar fyra placeringar och är nu rankad 19.

• Skrällmannen Martin Klizan tar sex kliv uppåt och återfinns nu på plats 46.

Samtidigt intensifieras nu kampen om de sista fyra platserna i World Tour Finals (Roger Federer, Novak Djokovic, Andy Murray och Rafael Nadal är redan kvalificerade). Känns som att David Ferrer kopplat greppet om den femte platsen med sina 4,735 inspelade poäng i år. Världsåttan Juan Martín del Potro ligger just nu på plats sex på säsongsrankningen och har alltså alla chanser i världen att spela sin första World Tour Finals sedan 2009 (då han förlorade mot Nikolaj Davydenko i finalen).

Det ser i nuläget ut att bli fyra spelare som får kriga om den sista, åttonde platsen: Tsonga, Janko Tipsarevic, Nicolás Almagro och John Isner.

* * *

• På damsidan är Victoria Azarenka kvar som världsetta, medan Maria Sjarapova petar ner Agnieszka Radwanska från andraplatsen. Serena Williams fortsatt världsfyra.

• Sara Errani gör ett litet skutt, från tionde till sjunde plats.

• Fjolårsfinalisten Samantha Stosur tappar två placeringar till följd av sin kvartsfinalförlust mot Victoria Azarenka. Stosur är nu världsnia.

• Caroline Wozniackis rankningsras fortsätter. Danskan är nu världselva (världsnia inför US Open).

• Kim Clijsters avslutar karriären med bravur – som rankad 20 i världen (25 inför turneringen).

* * *

Här hittar ni herrarnas rankningslista…

… och här hittar ni herrarnas säsongsrankning…

… och här hittar ni damernas rankningslista.

Okej, first things first: den här finalen blev inledningsvis inte alls vad vi hoppats på. Detta helt uteslutande på grund av vädret.

Blåsten gjorde ingen av spelarna rättvisa och det hela liknade stundtals pensionärsgympa snarare än en Grand Slam-final. Varken Novak Djokovic eller Andy Murray kunde göra något vettigt med bollen när de tvingades slå från sidan där det var medvind. Det räckte i princip med att fundera på att slå en ordentlig sving så flög bollen all världens väg.

Det var givetvis otroligt synd eftersom vi snuvades på nästan en halv match.

Å andra sidan skapade detta en helt annan dimension av den här US Open-finalen. Den stora frågan var nu inte vem som skulle spela bäst, utan vem som skulle hantera väderförhållandena bäst.

Det gjorde Andy Murray. Tveklöst.

Han spelade smart, återhållsamt, med stort tålamod. Försvarade sig väl och försökte hålla bollen i spel. Tids nog kommer en lucka, om man bara håller duellen vid liv tillräckligt länge.

En effektiv taktik, skulle det visa sig. Murray var den starkare av de båda i ett svängigt tiebreak, som han efter fem setbollar till slut kunde bärga med 10-8.

Andra set fortsatt i samma spår. Djokovic såg stundtals riktigt bekymrad ut. Han var så klart den som missgynnades mest av blåsten, eftersom han har ett så tungt grundspel som kräver hög press och tryck i slagen. Dessutom är Djokovics rörelseschema så djupt inpräntat att han har oerhört svårt att komma rätt till bollen, när ”rätt” innebär att komma fel till bollen (blåsten gör att landning och studs blir väldigt oförutsägbar, vilket innebär att man måste förbereda sig snabbare och på ett lite annorlunda sätt).

Murray å sin sida hanterade det med bravur. Han är helt enkelt väldigt mycket bättre än de flesta aktiva spelare på touren att anpassa och justera sitt spel efter situationen, och det ska han ha en stor dos cred för. Det var Murray som vann de två första seten, inte Djokovic som förlorade dem. Att Djokovic förmodligen vunnit dem under perfekta väderförhållanden är en helt annan sak.

I och med de där två första seten skapade sig Murray ett överläge som krävde enorm kämpainsats från Djokovic att hämta upp. Det, samt det faktum att han spelade en tuff semifinal mot David Ferrer så sent som i går och därför fick snålt med tid till vila, tog ut sin rätt i femte set.

I fjärde ångade han nämligen på, medan Murray hushöll med sin energi. Han såg ordentligt trött ut, skotten – men det var ingenting i jämförelse med Djokovic i avgörande set. Att Murray fixade två servegenombrott efter varandra kändes egentligen logiskt, trots att jag själv faktiskt trodde att Djokovic påbörjat en magisk upphämtning som skulle vara för svår för ”evige förloraren” Murray att sätta stopp för.

Häri ligger också en stor del av vad som gör den här segern så imponerande. Murray vek inte ner sig och trots att han öppet visade sin frustration vid några tillfällen slutade han aldrig tro på sig själv. Han inte bara trodde att han kunde vinna, han visste att han kunde vinna.

När Murrays tålmodiga, eftertänksamma taktik till slut gav maximal utdelning (så att säga retroaktivt, eftersom den tröttade ut Djokovic så pass att Murray kunde kliva fram mer i femte set) fick han den där viktiga injektionen av självförtroende och jävlar anamma. Det gav honom vind i seglen. Medvind, om man nu vill kapitalisera språkligt på det skoningslösa vädret.

Det visar inte bara prov på taktisk genialitet, makalöst spelsinne och lyhördhet – utan även på mental styrka. Något som inte direkt varit Murrays signum genom åren.

Jag har hela tiden trott att Novak Djokovic skulle ta hem den här turneringen och stod fast vid det ända in i slutet (okej, jag trodde kanske inte att han skulle vända 2-5 i avgörande set). Men nu tycker jag att vi gör bäst i att slänga alla om åt sidan.

Tänk om det inte blåst så där i inledningen av matchen?

Tänk om arrangörerna inte varit alldeles från vettet och schemalagt semifinalerna lite bättre, så Djokovic fått lika mycket vila som Murray?

Tänk om Federer inte förlorat mot Tomás Berdych och Murray tvingats ta sig förbi honom på sin väg mot final?

Och så vidare.

Sport i allmänhet och tennis i synnerhet är ett enda stort om.

Det är ju det som gör vår älskade bollsport så jäkla underbar.

Just den här natten råkade väderförhållandena vara som de var. Båda tampades med samma vindar – skillnaden var att Murray gjorde det så mycket bättre än Djokovic.

Det kanske inte var en helt rättvis match, om det nu finns någon rättvisa i sport.

Men det var en ohyggligt välförtjänt seger.

Andy Murray, I f*cking salute you.

Hörrni, vad sägs om att dyka ner i lite mer siffror inför kvällens US Open-final mellan världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray?

Ja, det gör vi!

Jag har nämligen tittat lite närmare på det där med förstagångsvinnare i Grand Slam-sammanhang, och det är ingen överdrivet munter läsning för Murray.

Det är bara tolv spelare som vunnit sin första Grand Slam-titel under 2000-talet, på sammanlagt 51 turneringar. Medelåldern för dessa förstagångsvinnare är 23 år. För många av dem var det dessutom karriärens första Grand Slam-final (Goran Ivanisevic och Novak Djokovic enda undantagen).

Andy Murray är 25 år gammal – och har förlorat samtliga av sina fyra GS-finaler.

Mardrömssiffror för världsfyran, alltså. Tränaren Ivan Lendl var dock 24 år gammal när han vann sin första titel – precis som Murray efter fyra finalförluster – och vann sedan totalt åtta Slams under sin karriär.

Murray får ta fasta på det och försöka blunda för siffrorna nedan.

FÖRSTAGÅNGSVINNARE UNDER 2000-TALET:

1. Marat Safin, US Open 2000, 20 år
2. Goran Ivanisevic, Wimbledon 2001, 30 år
3. Lleyton Hewitt, US Open 2001, 20 år
4. Thomas Johansson, Australiska öppna 2002, 27 år
5. Albert Costa, Franska öppna 2002, 27 år
6. Juan Carlos Ferrero, Franska öppna 2003, 23 år
7. Roger Federer, Wimbledon 2003, 22 år
8. Andy Roddick, US Open 2003, 21 år
9. Gaston Gaudio, Franska öppna 2004, 26 år (25 år och sex månader)
10. Rafael Nadal, Franska öppna 2005, 19 år
11. Novak Djokovic, Australiska öppna 2008, 21 år
12. Juan Martín del Potro, US Open 2009, 21 år

Fotnot: Vissa av dessa spelare hade inte hunnit fylla den ålder jag anger ovan, men då det rör sig om några månader (exempelvis är Thomas Johansson född i mars och vann Australiska öppna i januari) har jag tagit mig friheten att avrunda uppåt.

Okej, rubriken hade kanske varit mer spot-on om det var Novak Djokovic och Roger Federer eller Rafael Nadal som klev ut på banan i kväll, men med Wimbledon-finalen och OS-guldet har Andy Murray bevisat att det inte är det minsta missvisande att prata om Big Four.

En US Open-titel skulle ytterligare befästa positionen bland de största.

Men kan han vinna kvällens match?

Ja, definitivt. Andy Murray har alla förutsättningar att bärga sin efterlängtade första Slam: bredden, variationen, returneringen, serven, slicen, spelsinnet. Och så vidare. Han har dessutom, till följd av vädrets makter och arrangörens dåliga planering, fått mer tid till vila och förberedelse än sin motståndare.

Problemet? Motståndaren råkar heta Novak Djokovic.

Det råder knappast någon tvekan om att US Opens snabba hardcourt passar Murray väldigt bra (spelade sin första Grand Slam-final här 2008 och har själv pekat ut turneringen som sin personliga favorit), men så är även fallet för Djokovic (spelar sin tredje raka, karriärens fjärde, final på Flushing Meadows).

Djokovic har dessutom gått på som en ångvält och bara tappat ett set hittills – mot David Ferrer i lördagens snålblåst. Om Djokovic ens är i närheten av att spela lika bra i kväll är Murray snudd på chanslös. När Djokovic presterar på sin absoluta topp är han helt vansinnigt svårslagen. Det har han inte minst bevisat med sina fyra titlar på fem finaler under 2011 och 2012.

Hur bör Murray då agera i kväll?

Först och främst tror jag att serven blir oerhört viktig. Det är två av världens bästa returnerare som kliver ut på banan, så att vi kommer bjudas på en del servegenombrott räknar jag kallt med. Frågan är vem som bjuder på flest. Murray, som förbättrat sin serve avsevärt under året, måste helt enkelt vara snudd på fläckfri i egen serve för att ha en chans. Det är nämligen i Djokovics serve som Murray med sin täta defensiv kan sätta den press som behövs för att få överhanden i matchen. Vinner han viktiga poäng här måste han helt enkelt se till att inte ge tillbaka dem i egen serve.

Vidare tror jag att variationen är nyckeln för världsfyran. Han måste växla tempo ofta och obarmhärtigt, han måste göra rusher mot nät och han måste utnyttja sin giftiga slice för att störa Djokovics stabila försvar. Att bara counterpuncha och vänta på att serben ska trötta ut sig funkar inte, vilket matchen mot David Ferrer visade med all önskvärd tydlighet i går. Det går helt enkelt inte att scrambla ihop tillräckligt med poäng för en seger mot Djokovic.

Man skulle kunna tolka detta som att Murray behöver vara mer offensiv.

Det är fel.

Murray har inte kapaciteten att slugga sig igenom Djokovics försvarsmur i en femsetare. Nyckeln är att vara offensiv i rätt lägen, falla bakåt i banan och agera mänskligt bollplank när situationen så kräver och sätta press i lagom dos. Detta för att komma under skinnet på Djokovic – om världstvåan känner att han inte har kommandot över duellerna till hundra procent, särskilt när han ”borde” ha det, ja då kan osäkerheten börja gro.

Och även då, om Djokovic börjar svikta, är det hela ett vågspel. Vi vet av erfarenhet att Djokovic har en hel arsenal av offensiva vapen att ta till när han är i underläge, och vi vet att dessa underlägen kan fungera som välbehövligt bränsle för världstvåan som bara tycks bli mer eggad när han har både siffror och publik emot sig. (Vem som har störst publikstöd i kväll vet vi kanske inte, men ni förstår min poäng.)

Det är alltså mycket som ska klaffa för att Andy Murray ska ta sin första GS-buckla och samtidigt bli den förste britten att göra så sedan Fred Perry vann just US Open 1936. Pressen är dock inte i närheten av så stor som under Wimbledon, så – givet alla hans spelmässiga kvaliteter – att påstå att Murray inte har chansen att gå vinnande ur denna strid vore nonchalant.

Däremot tror jag inte att han gör det. Jag tippade Djokovic som vinnare inför turneringen, och efter vad jag sett av honom hittills under turneringen kan jag inte annat än stå fast vid det tipset.

Det är dock troligt att det blir en betydligt tuffare match än mellan dessa båda herrar i Australiska öppna 2011 (Djokovic vann i raka set: 6-4, 6-2, 6-3). Fem set? Ja, varför inte. Skulle inte vilja sträcka mig så långt som att påstå att första set är helt matchavgörande, men det kan onekligen bli viktigt: den som vunnit första set har vunnit 13 av deras 14 möten (Djokovic leder med 8-6, 6-5 på hardcourt).

– Jag kan ärligt talat inte tro att jag vann. Jag började förbereda mitt ”silvertal” (runner-up speech) för jag tänkte att ”herre, vad bra hon spelar”. Jag är verkligen chockad, sa Serena Williams efter sin 6-2, 2-6, 7-5-seger över Victoria Azarenka i går.

Det är hon förmodligen väldigt ensam om.

Williams som bulldozrat sig fram till finalen inledde matchen lika överlägset som dittills i turneringen och bägrade första set enkelt.

Sedan hände ungefär samma sak som mot Agnieszka Radwanska i Wimbledon-finalen i somras – Williams fick gummiarm, serven började klicka och de enkla misstagen stod som spön i backen.

Det var Azarenka inte sen att utnyttja. Världsettan höjde sig flera snäpp och kvitterade efter 6-2 i andra.

Avgörande set höll stundtals riktigt låg kvalitet, men Azarenka skapade nerv när hon gick fram till 5-3. I Williams serve var hon bara två poäng från titeln – och i nästa game servade hon till och med för matchen.

Williams redde dock ut det hela och fixade karriärens 15:e Grand Slam-titel (fjärde i US Open).

– Jag tror inte att hon var nervös, säger Azarenkas coach om sin adept efter den tunga förlusten. Det var mycket känslor, ingen tvekan om det, men det var ett speciellt ögonblick, en speciell publik och energi, men jag tror inte att det var nerver på ett negativt sätt. Min gissning är att hon var för exalterad mer än något annat. Men det vackra med sådana matcher är att man måste uppleva dem för att förstå och lära sig och inse att ”jäklar vilket otroligt ögonblick”.

Slutet gott, allting gott?

Ja, i alla fall för Williams, som nu ligger fyra på listan över kvinnliga Grand Slam-vinnare sedan Open Era inleddes 1968.

1. Steffi Graf, 22 titlar
2. Chris Evert, 18 titlar
3. Martina Navratilova, 18 titlar
4. Serena Williams, 15 titlar
5. Margaret Court, 11 titlar

Court vann dock totalt 24 titlar (däribland elva Australiska öppna), men 13 av dem kom före Open Era, då endast amatörer fick tävla i Grand Slam-turneringarna.