Ja, Roger Federer slog ju Stanislas Wawrinka. Hade vi väntat oss annat? 7-6(4), 6-3 känns helt enligt planen. Kändes som att Wawrinka gick stärkt ur kvartsfinalmötet med Milos Raonic och inte tänkte vika ner sig mot sin överlägsne landsman (10-1 i inbördes möten inför matchen).

Att Federer missade sju breakbollar i första set ser kanske inte så snyggt ut på papperet, men egentligen ingenting att oroa sig över. Lär vara mer på tårna mot Novak Djokovic, som inte tappat ett servegame sedan kvarten i Toronto, i morgon.

Och vilken drömfinal det blir i morgon. Otroligt mycket står så klart på spel så här nära inpå US Open. Första gången de båda möts i en Masters-final sedan Cincinnati 2009. Den gången vann Federer i raka set: 6-1, 7-5.

Hur det går i morgon står skrivet i stjärnorna. Just nu känns det som att det kan sluta nästan precis hur som helst. Själv hoppas jag på en episk, känslosam tresetare. Vem som slutligen vinner spelar inte så stor roll, bara vi bjuds på en riktigt förbaskat bra match.

Semifinalen mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro såg otroligt smaskig ut på papperet. Som bekant en repris på bronsmatchen i London-OS, som ju del Potro oväntat vann.

De eventuella frågetecken kring del Potros vänstra handled som uppstod i matchen mot Viktor Troicki rätades till synes ut i kvartsfinalen mot Jeremy Chardy.

Hämndlystnad, hardcourt, fin form – ja, riktigt fina ingredienser till en supermatch, helt enkelt.

Och semifinalen började lovande, om än lite försiktigt från del Potros sida. Bara några game in i första set började dock ”skadan” plötsligt göra sig påmind igen.

Antingen det, eller så hade del Potro bara ingen lust att vinna. Det är svårt att på annat sätt förklara hans loja attityd, feltajmade slicar och svaga backhandslag.

I andra set såg han lite mindre grinig ut (del Potro är ju inte direkt känd för sin sprudlande glädje på tennisbanan), var mer benägen att jaga boll och överlag lite mer resolut i sitt spel.

Det räckte dock inte och efter ett tidigt break kändes matchen redan avgjord, då Djokovic utan större problem redan avstyrt fyra breakbollar i första set (har nu räddat 34 av 35 breakbollar i Toronto och Cincinnati. Senaste spelaren att bryta hans serve var Tommy Haas i kvartsfinalen i Toronto. Makalöst.).

Kändes som att luften gick ur del Potro – igen – ju längre setet led, och när Djokovic sedan fixade ytterligare ett servegenombrott vid ställning 4-2 var det godnatt för argentinaren, som inte kom närmare än 40-40 i matchens sista game.

Riktigt tråkigt att den här semifinalen inte höll vad den lovade. Desto roligare att se att Djokovics fina form håller i sig. Såg oerhört bekväm ut, trots några mindre vältajmade slag (18 oprovocerade misstag, mot del Potros 27).

Spelar han så här i finalen har han goda chanser att vinna sin första Cincinnati Masters-titel – även om motståndaren råkar heta Roger Federer (för inte lär väl han under några som helst omständigheter förlora mot landsmannen Stanislas Wawrinka i kväll?). Den matchen kommer garanterat hålla vad den lovar.

Nej, det där var ju faktiskt inte alls kul, Milos Raonic.

Har ingenting emot Stanislas Wawrinka, men tycker att en semifinal mellan Raonic och Roger Federer (om han nu slår Mardy Fish) hade varit roligare att se än en mellan Stan och Fed.

Och det kändes som att den där semifinalplatsen helt och hållet låg i Raonics händer. Drömstarten, 6-2 i första set, berodde till lika stora delar på resolut spel från kanadensaren som på lågt självförtroende hos motståndaren. Wawrinka hittade inte alls matchrytmen inledningsvis, blev bruten tidigt och tappade sedan serven igen vid ställning 5-2. Han var märkbart frustrerad och tjafsade vid flera tillfällen med domaren över vissa domslut.

I andra set kalibrerade han allt som gått snett i första (vilket var mycket: serve, forehand, backhand…) och hittade plötsligt fotfästet trots att han fortsatt hade vissa problem i egen serve. Han avvärjde dock de små kriserna och höll sin serve.

I andra sets tiebreak hade Raonic slagläge vid ställning 4-2, men tappade sedan fem raka poäng. Lika märkligt att se 21-åringen rasa ihop som ett korthus var det att se Wawrinka gneta sig tillbaka in i matchen. Schweizaren är inte direkt känd för sitt starka psyke.

I tredje set var Raonic helt ur balans, och efter Wawrinkas tidiga break kändes resten av matchen som en transportsträcka till matchboll, trots att kanadensaren däremellan hade två breakbollar (som han brände).

Nej, det här var verkligen inte en av Raonics bästa matcher i karriären. Särskilt inte med tanke på att Wawrinka under stora delar av matchen inte var i närheten av samma nivå som mot David Ferrer och Kei Nishikori. Trist.

Kuriosa: Linjedomarna var osedvanligt opålitliga. Räknade till minst fem hyfsat grova tabbar. Solsting?

* * *

Handledsskadan som störde Juan Martín del Potro mot Viktor Troicki i åttondelsfinalen tycktes vara helt behandlad och rehabiliterad i dagens kvartsfinal mot Jeremy Chardy. Andy Murrays baneman hade absolut ingenting att säga till om, och världsnian sluggade sig enkelt vidare till semin: 6-1, 6-3.

Argentinaren pangade på i stort sett som vanligt med sin backhand och utmanövrerade Chardy med stabilt servande och stentunga grundslag.

Riktigt skönt att se. Hade varit oerhört tråkigt om skadan varit så allvarlig att den riskerade spoliera resten av säsongen för del Potro. Att han valde att genomföra matchen – och på det sätt han sedan gjorde det – är dock ett tecken på att handleden mår bra. Är övertygad om att han inte äventyrat US Open för en eventuell semifinalplats i en Master.

* * *

Novak Djokovic seglade enkelt förbi Marin Cilic: 6-3, 6-2. Blir således drömfinal på nedre halvan, Djokovic mot del Potro.

* * *

Venus Williams kämpade ner Samantha Stosur i tre set: 6-2, 6-7 (2), 6-4. Sämre gick det för lillasyster Serena.

Venus möter Agnieszka Radwanska eller Li Na (som slog Johanna Larsson: 6-2, 6-2) i semifinalen.

Den här dagen har bjudit på en hel del trevlig tennis – och en ordentlig skräll.

Nu är det visserligen inte märkligt i sig att det var just Angelique Kerber som satte stopp för Serena Williams 20:e raka seger. Världssjuan har svarat för en imponerande stark säsong hittills och verkligen fått sitt stora genombrott, med en semifinalplats i Wimbledon som höjdpunkt. Där visade sig defensiva specialisten Agnieszka Radwanska dock för svår och Kerber förlorade i raka set: 6-3, 6-4.

Här i Cincinnati fick hon en på papperet betydligt svårare uppgift redan i kvartsfinalen – att få supersluggern Serena Williams på fall.

Vilket hon alltså lyckades med, i raka set: 6-4, 6-4.

Jag såg inte hela matchen eftersom den gick samtidigt som mötet mellan Milos Raonic och Stanislas Wawrinka (pågår fortfarande), men av det jag såg tyckte jag att Kerber var så övertygande som jag hoppats på inför matchen.

Brände visserligen några matchbollar i egen serve vid ställning 5-4 i andra set, men det berodde förmodligen på nervositet. Det var ju inte vilken spelare som helst på andra sidan nätet – utan årets Wimbledon-titulant och OS-guldmedaljör. Bland annat.

Riktigt kul för Kerber, naturligtvis. Och ett ypperligt tillfälle för någon av de andra toppspelarna (som just Kerber) att plocka en tung titel.

Milos Raonic ångar på i Cincinnati. Det snabbare underlaget gynnar naturligtvis mammutservaren, men mot Tomás Berdych visade han återigen att han har fler vapen än bara den i sin arsenal.

Matchen i sig var ganska lik de flesta av Raonics matcher, men till skillnad från i mötet med Marcos Baghdatis var han i åttondelsfinalen den som gick ut hårdast i inledningen, grejade ett servegenombrott och servade hem första set: 6-3. Raonics serve var i det närmast felfri medan Berdychs var osedvanligt ineffektiv.

I andra kom Berdych som väntat ut starkare och bröt Raonic direkt efter att ha pressat tillbaka 21-åringen med aggressivt returnerande. Ytterligare ett genombrott vid ställning 5-2 gav Berdych en komfortabel seger med 6-2 och slagläge inför tredje set.

Det slarvade han bort omgående. Raonic tog kommandot, varierade både sin serve och sitt spel i övrigt och gjorde klart färre misstag än mot Baghdatis. Det märktes verkligen att Raonic insåg vikten av att för allt i världen inte slarva och bjuda bort onödiga poäng för att lyckas få världssjuan på fall.

Kanadensarens taktik var i stort sett intakt från föregående match, men jag tycker att han överlag utförde den betydligt bättre i kväll. Det som framför allt imponerar är att han inte vek ner sig efter att Berdych sluggat hem det där andra setet. Vilken annan ung spelare som helst hade säkerligen darrat på manschetten i ett sådant läge, men Raonic visade prov på det starka psyke jag skrev om i går. Visar också hur rutinerad 21-åringen är, sin ringa ålder till trots.

Tredje setet var över ganska snabbt, och med två servegenombrott och stabilt servande bärgade 19-rankade kanadensaren segern med övertygande 6-2.

Berdych är visserligen inte alls i bra form, men åtminstone i andra set bjöd han på en glimt av sitt rätta jag (med allt vad utskällningar av domarna och andra mindre lyckade försök till psykningar heter – mycket kan man beskylla den gode Berdych för, men särskilt sportslig är han sannerligen inte).

Alldeles oavsett är varje seger över en topp tio-rankad spelare ett kvitto på Milos Raonics stora potential. Dessutom riktigt skönt för honom att för egen maskin ta sig till en Masters-kvartsfinal, efter Andy Murrays walkover i Toronto. Han har ju dessutom riktigt goda chanser att slå Stanislas Wawrinka och på så vis ta sig hela vägen till semifinal. Vore hejdlöst kul med ett genombrott av den magnituden så här nära inpå US Open.

* * *

Roger Federer och Novak Djokovic är för övrigt, föga förvånande, klara för kvartsfinal. Federer efter komfortabel 6-2, 6-4-seger över Bernard Tomic, Djokovic efter att Nikolaj Davydenko kastat in handduken vid ställning 6-0, 0-0.

Inte mycket att orda om där egentligen. I kvarten möter Djokovic Marin Cilic, som slog Pablo Andújar (7-6, 6-2) och Federer möter Mardy Fish, som slog Radek Stepanek (6-3, 6-3).

Vad var det egentligen som hände precis just nu?

Är det över huvud taget möjligt att en 38-rankade 25-åring som aldrig ens varit bland världens 30 bästa spelare kan slå ut en nyligen krönt OS-guldmedaljör och titelförsvarare i Cincinnati?

Ja, tydligen.

Sommaren 2012 har som bekant bjudit på en del kännbara skrällar och i kväll skrevs ytterligare en in i historieboken, när Jeremy Chardy sensationellt slog ut Andy Murray ur Cincinnati Masters.

Matchsiffrorna skrivs till 6-4, 6-4, och under stora delar av matchen var det den gamla griniga – inte den nya, mentalt starke – Andy vi fick bevittna ute på banan.

Världsfyran som svarade för en kassaskåpssäker insats mot Sam Querrey i går hittade inte matchrytmen, sopade bollar långt utanför linjerna och misshandlade sig själv (oftast på låret) i bitter frustration.

De snabba förhållandena i Cincinnati (snabbare än i Toronto förra veckan) gynnade visserligen Chardy som smackade stenhårda grundslag långt ut mot baslinjerna och hade en tung förstaserve, men försvarsspecialisten Murray stod inte att känna igen. Att Chardy bara slog in 57 procent förstaservar och svarade för 24 oprovocerade misstag och trots det vann så till synes enkelt, med hela fyra servegenombrott i två set, säger ganska mycket om skottens insats.

Det ska dock poängteras att Chardy en bra dag på jobbet har en riktigt tung och välriktad slägga, och just i kväll dessutom riktigt bra blick för spelet. Men ändå. En sådan här match ska inte Murray förlora, helt enkelt.

Särskilt inte efter vilan han fick efter sin w/o i Toronto.

Kanske känner han fortfarande av skadan han ådrog sig där? Kanske har han inte återhämtat sig fysiskt och psykiskt efter urladdningen i London-OS än?

Ja, kanske. Men onödigt att spekulera tills vi vet mer. Låt oss i stället torrt konstatera att Murray i kväll bjöd på en total kollaps som han gör bäst i att försöka glömma illa kvickt, medan Chardy spelade lika stabilt som mot Andy Roddick och Denis Istomin.

Blir intressant att se hur övriga toppspelare utnyttjar att en av turneringens solklara semifinalister redan är utslagen.

Hoppas att Juan Martín del Potros förmodade skada inte blir ett hinder i kvartsfinalen mot Chardy. Att han trots den tog sig förbi Viktor Troicki (7-6, 2-6, 6-1) säger dessvärre mer om Troicki än om del Potro…

Så här säger toppspelarna om Rafael Nadals skada och beslut att dra sig ur årets upplaga av US Open, enligt Tennis.com:

Roger Federer: ”Det är ingen överraskning, jag skrev till honom och han berättade att det inte alls såg bra ut. Så jag visste, typ. Hade det på känn. Men det är så klart en besvikelsen för tennisen nu när det är offentliggjort, det råder ingen tvekan om det. Jag hade älskat att se honom spela. Tolv dagar för Open tänkte man att han skulle ha tid att fixa det som behöver fixas. Det är därför det är rätt så läskigt. Det pågår givetvis en debatt om huruvida han kommer tillbaka i år eller inte. Jag hoppas att han gör det. Jag hoppas att det här är ett väldigt smart beslut av honom. Men det är så klart ett hårt slag och besvikna nyheter för tennisvärlden.”

Novak Djokovic: ”Han är en fantastisk tävlingsmänniska och jag känner honom väldigt väl utanför banan. Jag är säker på att om han kunnat prestera i US Open så hade han kommit. Så jag önskar honom snabb rehabilitering. Faktum är att tennisen förlorar en del när Rafa inte är där och spelar, för han är en person som skrivit historia i den här sporten. Vi vet alla hur bra och populär han är.”

Andy Murray: ”Det är så klart riktigt synd. Jag tycker mycket bra om Rafa som vän. Jag är besviken för hans skull. Jag tror att tennis och även de stora turneringarna gynnas av att alla toppspelare spelar. Det är uppenbarligen tufft för honom, han har haft problem med knäna tidigare. Så jag hoppas att han kan vila, inte kommer tillbaka för snabbt och får dem fixade så att han kan komma tillbaka och spela sin bästa tennis.”

Juan Martín del Potro: ”Alla känner Rafa. Han är en stor fighter. Han är med oss igen väldigt, väldigt snart, och kan bli farlig för oss när han kommer tillbaka för han kommer vara mycket bättre än resten av oss. Han är fortfarande väldigt ung. Han har många utmaningar kvar, så han kommer att vara redo snart. Jag önskar honom allt gott för han är en trevlig kille.”

Milos Raonic har jag redan ägnat en hel hög tecken, så där nöjer jag mig med att kort och gott konstatera att han gjorde en tillräckligt habil insats för att slå Marcos Baghdatis i tre set: 6-7(6), 6-3, 6-4.

Gårdagens stora chock var onekligen Stanislas Wawrinkas tvåsetsseger över David Ferrer: 6-4, 6-1. Inte så överraskande sett till Ferrers sviktande form. Spanjoren har haft en grym vår och tidig sommar med framgångar i Franska öppna och Wimbledon, men var blek i efterföljande London-OS (förlust i åttondelen mot Kei Nishikori).

Chocken ligger framför allt i att Wawrinka prickat in en svår formsvacka sedan åttondelen mot Jo-Wilfried Tsonga i Franska öppna och radade därefter upp tre raka förluster (Wimbledon, Gstaad, London). Nu är visserligen Stan något mer stabil på hardcourt än gräs, medan Ferrer brukar ha svårt att hitta matchrytmen vid omställningen inför höstsäsongen. Men att Wawrinka skulle slå Ferrer så enkelt i den här matchen, det kunde åtminstone inte jag förutse.

Wawrinka möter Kei Nishikori, som kämpade sig förbi James Blake (2-6, 6-4, 6-4), i åttondelen.

* * *

Sofia Arvidsson har slagit sin sista boll i Cincinnati efter två raka förluster i går. Först i singeln mot världstrean Agnieszka Radwanska (4-6, 3-6) och sedan i dubbeln tillsammans med 157-rankade amerikanen Jill Craybas mot Natalie Grandin/Vladimira Uhlirova (6-1, 7-6).

* * *

Novak Djokovic hade lite svårigheter mot Andreas Seppi i första set men höll näsan ovanför vattenytan och sluggade till sist hem segern i två raka: 7-6(4), 6-2.

Möter veteranen Nikolaj Davydenko, som slog Florian Mayer (6-3, 6-3), i åttondelsfinalen. Att slå Davydenko ska ju i rimlighetens namn vara som en vanlig dag på jobbet för Novak, men Davydenko har sett ovanligt motiverad och flink ut. Kanske kan han stjäla ett set av världstvåan?

* * *

Även Roger Federer avfärdade sin första motståndare i Cincinnati i raka set: 6-3, 6-2 mot Alex Bogomolov. Åttondelen mot Bernard Tomic har, vid sidan av den mellan Raonic och Tomás Berdych, potential att bli den mest intressanta. Särskilt om Tomic kan bjuda på samma stabilitet som mot Brian Baker.

* * *

Världsfemman Petra Kvitová lyckades till sist utmanövrera Mona Barthel i tre tajta set: 3-6, 6-2, 7-5. Fjärdeseedade Kvitová hade ett break emot sig i tredje set men lyckades vända på steken.

– Luftfuktigheten och hettan var inte bra för mig på grund av min astma, men som tur var hade jag min inhalator och andra saker för att få energi och hålla mig kvar i matchen. Jag är väldigt glad över att jag kämpade hårt och vann, det var inga trevliga siffror på resultattavlan men jag är glad över att åtminstone vara klar för nästa runda, säger hon efter segern.

* * *

Såg inledningen mellan Andy Murray och Sam Querrey och zappade sedan lite mellan den och Raonic/Baghdatis, tills jag insåg att den sistnämnda var betydligt mer intressant och ägnade den större uppmärksamhet.

Murray hade inga problem alls med den amerikanske kanonservaren bortsett från några game i första set. 6-2, 6-4 blev matchsiffrorna. Murray på fortsatt gott spelhumör efter OS-triumfen (och välbehövlig vila), alltså.

* * *

Venus Williams tappade första set mot Chanelle Sheepers men kämpade sig in i matchen och vann i tre set: 2-6, 6-3, 6-2. Williams möter Sara Errani, som slog Daniela Hantuchova (6-4, 6-4), i nästa omgång.

* * *

Janko Tipsarevic tvingades bryta sin match mot Pablo Andújar vid ställning 6-4, 4-1 till spanjoren. Trist.

Pablo möter Marin Cilic, som slog Jason Levine (7-5, 7-6), i nästa omgång.

* * *

Andy Roddicks baneman Jeremy Chardy slog Denis Istomin i raka set: 6-4, 6-3. En smula oväntat, då Istomin sett stark ut under sommaren. Chardy möter Murray i åttondelen.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Milos Raonic är som bekant en av mina favoriter i kategorin ”unga lovande spelare med potential att nå topp tio inom en inte alltför avlägsen framtid”. Går bara och väntar på hans stora genombrott, vilket jag tror kommer under det här året.

Men för att det där genombrottet – i en Masters- eller Grand Slam-turnering eller i form av hög rankning vid årets slut – ska komma krävs ju att han förbättrar en del aspekter av sitt spel.

Likt John Isner har han, tack vare sin blytunga slägga, en förmåga att vara otroligt dominant i egen serve – men desto mer passiv i sitt returnerande. Utöver detta har han haft en del mentala spärrar, som gjort det svårt för honom att vinna de riktigt viktiga poängen.

För varje match jag ser känns det som att 21-åringen har gjort en liten liten justering från föregående match, vilket tar honom lite närmare ett (hans förutsättningar och kapacitet betraktat) fulländat spel. Till exempel märks det att han dragit lärdom av alla tunga svidande förluster och jobbat mer på sitt försvarsspel.

I dagens match mot Marcos Baghdatis visade han upp både de mest negativa och de mest positiva sidorna av sig själv.

I första set hade han svårigheter i egen serve och samtidigt inte mycket att säga till om i Baghdatis dito. Han simmade långt bakom baslinjen vid returneringar, även i andraserve (som var många: Baghdatis slog bara in 40 procent förstaservar under matchen) och klev endast fram i banan i egen serve.

Ändå klamrade han sig kvar i setet och tvingade fram ett tiebreak, där han räddade tre setbollar vid ställning 3-6 men sedan slog ut sig i egen serve vid ställning 6-7.

Momentum låg då hos Baghdatis, men Raonic visade prov på tålamod och självförtroende – som om han helt enkelt bara visste att han skulle få ordning på allt.

Vilket han också fick. I andra set gick han ut aggressivt, fixade matchens första servegenombrott och en komfortabel 3-0-ledning. Baghdatis tog en skadetimeout och tycktes ha vissa problem, vilket Raonic inte lyckades utnyttja. Oavsett hur allvarlig skadan var kan man torrt konstatera att Baghdatis långt ifrån bjöd på sin bästa tennis. 6-3 till kanadensaren borde ha varit 6-2, särskilt som Baghdatis inte var i närheten av så aggressiv som man borde i egen serve med kniven mot strupen vid ställning 5-2.

Tredje set var ett ställningskrig där Raonic hade full kontroll över sin egen serve, medan Baghdatis i sina servegame egentligen bara behövde hålla bollen i spel för att till slut utmanövrera en något mer aggressiv men fortfarande alldeles för passiv Raonic.

I setets slutskede klev dock rutinerade Baghdatis fram och pressade Raonic ordentligt i egen serve, som plötsligt hade två breakbollar mot sig vid ställning 3-4. Här, i vad som får ses som minimatchbollar för Baghdatis, visade Raonic dock prov på mental styrka och red ut stormen. Direkt därefter klev han fram och bjöd på några av sina mest delikata poäng i matchen och bröt sedermera Baghdatis serve.

I vad som skulle bli matchens sista game började han, som jag sett honom göra tidigare när han är i ledning och vill stänga matchen eller setet (som mot Andy Murray i Barcelona respektive Roger Federer i Madrid), spela serve and volley. Inget märkligt i sig med tanke på att han är skicklig framme vid nät, men han gjorde det per default utan att vänta in rätt läge, som sig bör – vilket omgående resulterade i ett onödigt 0-30-underläge.

Skönt då att se honom reda ut även det (med stenhård serve och känsliga handleder framme vid nät). Ett ytterligare tecken på mental styrka, helt enkelt. Trots att det där huvudlösa spring-fram-på-nät-och-hoppas-att-motståndaren-returnerar-dåligt-eller-känner-sig-pressad-spelet stör mig.

42 oprovocerade misstag är aldrig godkänt, men starkt att kunna vinna en match trots en så otroligt dålig siffra. De 22 servessen är så klart en starkt bidragande orsak, men står inte ensamma för hela matchbilden.

Ska bli väldigt intressant att se åttondelsfinalen mellan Raonic och världssjuan Tomás Berdych.

Rafael Nadal drar sig ur US Open, låter spanjoren meddela i ett officiellt uttalande:

”Jag är väldigt ledsen över att meddela att jag ännu inte är redo att spela och måste dra mig ur årets US Open i New York. Jag måste fortsätta med rehabiliteringen och förberedelser för att kunna spela under rätt förutsättningar. Jag vill säga hej och tack till alla fans och främst de i New York. Jag kommer att sakna er alla i årets Open!”

Oväntat? Nej, inte det minsta. Men likväl förbaskat tråkigt för alla oss tennisälskare att i ytterligare en stor turnering inte få se en av världens allra bästa spelare.

Och faktum är att skadefrånvaron är än mer alarmerande än sist det begav sig, efter förlusten mot Robin Söderling i Franska öppna 2009. Den gången kunde han inte försvara sin Wimbledon-titel från 2008 men var tillbaka lagom till Canada Masters i Montreal. I år har han tvingats stå över både London-OS, Canada Masters (i Toronto), Cincinnati Masters och nu alltså US Open efter chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon för två månader sedan.

Framför allt är skadan oroväckande eftersom den kommer just nu, när en till synes omänskligt formstark Nadal tillryggalagt en helt makalös vår med två Masters-titlar och karriärens sjunde Franska öppna-titel i bagaget. Spanjoren har på grund av sin slitsamma spelstil tampats med skador genom hela sin karriär, och frågan är hur länge hans kropp kommer att hålla.

I år har han gjort några fatala misstag:

• Han drog sig ur Miami Masters i mars efter känningar i knät. Trots det spelade han Monte Carlo Masters och Barcelona Open i april, Madrid Masters, Rome Masters och Franska öppna i maj-juni – och direkt därefter grästurneringen Gerry Weber Open i Halle som förberedelse inför Wimbledon. I Monte Carlo, Barcelona, Rom och Paris gick han hela vägen och bärgade titlarna, i Madrid blev det respass i åttondelsfinalen. Ett helt otroligt tufft schema, särskilt med tanke på att han bara lät sitt knä vila i två veckor efter sin w/o i Miami. Han borde rimligtvis ha stått över Barcelona och Madrid (särskilt med tanke på det bespottade blåa gruset) och kanske även Gerry Weber för att inte öka risken för långvarig skada – vilket nu alltså blivit verklighet.

Det är dock inte svårt att förstå varför Nadal pressade in dessa turneringar i sitt redan späckade schema: det är ju på våren, med alla dess grusturneringar, som Nadal är den obestridliga kungen. Förmodligen ansåg han det direkt nödvändigt att ”hitta sig själv igen” och bygga upp det självförtroende som Novak Djokovic så effektivt grusade under 2011, då serben (förutom att klå spanjoren i två Grand Slam-finaler) fällde Nadal där han tidigare varit helt untouchable.

Förmodligen ansåg Nadal att framgångar i Monte Carlo, Barcelona och Rom var livsviktiga för att säkra sjunde titeln på Roland Garros. Kanske tyckte han också att Madrid var ett nödvändigt ont i strävan efter ett rekord i Paris och en förändrad maktbalans i toppen.

Men Nadals vågade riskspel fick ett högt pris – han kunde inte försvara sin OS-guldmedalj från Peking 2008 och kan nu inte heller försvara sin finalplats från förra årets US Open.

SvD:s tennisexpert Jonas Arnesen slog någon gång fast att Nadal med sin spelstil kommer att tvingas kasta in handduken innan han fyllt 25. Det blev inte riktigt så, men mycket lutar åt att vi inte kommer att få se Rafael Nadal som vi är vana att se honom särskilt länge till. Skadorna är ständigt överhängande hot och vid fyllda 26 kommer hans kropp helt enkelt inte att hålla om han inte ändrar sin (otroligt framgångsrika) spelstil i grunden – eller börjar banta sitt schema ordentligt och enbart sikta in sig på de stora, prestigefulla turneringarna.

Att hela Nadals säsong nu är över ligger nära till hands att anta. Men kan detta också vara början till slutet på världstreans sagolika karriär?

Ja. Tyvärr.

Han kan nämligen inte fortsätta att pressa sig själv till det yttersta som han gjort under åren, som han tvingats göra på grund av sin spelstil – något han dock måste göra på grund av den mördande konkurrensen.

Räck upp en hand den som tror att Nadal är en spelare som nöjer sig med att harva i rankningens bottenträsk. Nej, Nadal är och kommer alltid att vara en äkta vinnare som vägrar, hatar och räds att förlora och som inte ser sig själv någon annanstans än i den absoluta toppen. Jag tror att Nadal är en person som lever efter divisen better to burn out than to fade away och kommer därför säkert fortsätta spela som han gör de få år hans kropp tillåter honom spela så snarare än att dra ner på takten bara för att kunna fortsätta spela tennis tills han fyllt 35.

Det är bara att passa på och njuta av att se Rafael Nadal i toppform – om han nu är det när han kommer tillbaka i slutet av 2012/början av 2013 – för vi har med största sannolikhet inte särskilt många år kvar på oss att göra det.