Att Richard Gasquet är klar för sin blott andra semifinal i år (den första i Estoril i april, där han föll mot Juan Martín del Potro i finalen) är en smula överraskande – men så är ju det här också en ganska konstig Masters-turnering, med tanke på nyligen avslutat OS-spektakel.

Även fjolårets Canada Masters (då i Montreal) bjöd på en del skrällar – Rafael Nadals och Murrays respass i andra omgången, Roger Federers i tredje för att nämna några.

Det året levererade dock världsettan Novak Djokovic och vann sin nionde titel det året, efter finalseger över amerikanen Mardy Fish.

I år ställs Djokovic (slog först Sam Querrey 6-4, 6-4, sedan Tommy Haas 6-3, 3-6, 6-3 under gårdagen) mot landsmannen Janko Tipsarevic, som endast tappade 14 game under sina två matcher i går (6-2, 6-4 mot Marin Cilic, 6-4, 6-4 mot Marcel Granollers), i semifinalen.

Gasquet, som först skrällde mot världssjuan Tomás Berdych 6-4, 6-2 och sedan kämpade ner fjolårsfinalisten Mardy Fish 5-7, 6-1, 6-2, möter John Isner i sin semifinal.

Isner slog turneringens andra stora mammutservare, hemmafavoriten Milos Raonic: 7-6, 6-4.

Som upplagt för en final mellan Isner och Djokovic, alltså?

Ja, det ser onekligen så ut. Står visserligen 1-1 i inbördes möten mellan Isner och Gasquet, men de har inte mötts sedan 2010 (Belgrad, 2-6, 7-6, 6-3 till Isner) och formtoppen Isner prickade in redan i Newport har hängt med genom Atlanta och OS hela vägen till Toronto. Gasquet har inte varit i en Masters-final sedan Toronto Masters 2006 (förlust mot Roger Federer) och Isner spelade sin första i Indian Wells i år (förlust mot samme Federer).

Prestigefull semifinal, alltså. Kanske kan Gasquet orka med en skräll till?

Semifinalen mellan Djokovic och Tipsarevic känns inte lika ”öppen” (om man nu kan kalla den andra öppen – Isner borde ju rimligtvis vinna den). Om inte Novak klappar ihop fullständigt borde han inte ha några problem med sin landsman på favoritunderlaget.

Tipsarevics skrällseger i Madrid på det förhatliga smurfgruset kanske till och med ligger världsnian i fatet nu. Djokovic lär ju vara helt obeskrivligt revanschsugen efter alla ups and downs under våren och sommaren.

Fick i dag svar på mina frågor om Luis Garcia del Moral och de ”diverse tennisspelare” han arbetat med genom åren:

”Dear Mr Ståhl,

Thank you for your questions. Unfortunately, we aren’t able to provide any further information on this matter beyond the press release to which you refer.

Yours, 

ITF Anti-Doping”

Så var det med den saken…

Rafael Nadal meddelar nu att han tvingas dra sig ur ytterligare en turnering på grund av sin knäskada: Cincinnati Masters, som drar i gång nästa vecka.

”Jag kommer inte att spela i Cincinnati Open. Jag är fortfarande inte redo. Jag har oförglömliga minnen från 2008. Jag fortsätter med min återhämtning”, skriver världstrean på Twitter.

Uppgifter på just Twitter gör gällande att resten av Nadals säsong kan vara i fara:

”Jag hörde från en pålitlig källa att Nadal överväger att sitta av resten av året. Uppenbarligen inte 100 % säkert, men en möjlighet”, skriver Tennis Connected.

Knäskadan som Andy Murray fick behandling för i matchen mot Flavio Cipolla i går var värre än befarat. OS-guldmedaljören tvingas lämna walkover och Milos Raonic seglar således vidare till kvartsfinalen.

Murray hoppas bli spelbar till Cincinnati Masters nästa vecka.

Kvartsfinalen är Milos Raonics första i en Masters-turnering.

Det har gått tre veckor sedan Svenska Dagbladet avslöjade vad som kan vara en mullrande dopningsskandal inom tennisen. Nu har så slutligen Internationella Tennisförbundet, ITF, valt att i ett pressmeddelande fastslå att förbundet ämnar hindra den av USADA livstidsavstängda Luis Garcia del Moral från all form av samröre med tennisspelare.

Pressmeddelandet inleds med ett bekräftande: ”Dr Garcia del Moral praktiserar medicin inom sport i Valencia, Spanien, och har i den verksamheten tidigare jobbat med diverse tennisspelare.”

Förbundet skriver vidare att man ”erkänner och respekterar USADA:s beslut, och kommer att ta till alla medel som står till buds för att tillämpa och ge beslutet effekt inom sporten tennis” samt att ”spelare uppmanas att noga ta del av ovanstående när man överväger vem man ska söka vård, vägledning och råd från i framtiden”.

Allt det där låter väl i all formell mening bra.

Men hela pressmeddelandet lämnar flera av de mest centrala frågorna obesvarade: vilka är de ”diverse spelarna”? Tänker ITF genomföra utfrågningar av dessa spelare? Tänker de sätta i gång en grundlig utredning, eller har den bollen redan satts i rullning? Kommer antalet oannonserade out-of-competition-tester att genomföras nu?

Och så vidare.

Luis Garcia del Moral har jobbat vid TenisVal Academy i Valencia sedan 2006 och jobbat med flera stora namn inom tennisen, däribland nuvarande ATP-världsfemman David Ferrer och WTA-världsnian Sara Errani.

Man kan tycka att ITF borde ha agerat redan när detaljerna kring del Moral avslöjades i slutet av juli. Än så länge har det varit knäpptyst – tills det där något diffusa pressmeddelandet damp ner.

Någonting luktar riktigt unket kring hela hanteringen av den här skandalen (som än så länge inte riktigt briserat än).

Kan vi vänta oss mer info om spelarna kring del Moral från ITF inom en snar framtid? Och kanske till och med avstängningar? Eller lägger förbundet locket på för att inte riskera negativ publicitet?

Well, känns som att det tåget redan gått.

ITF:s pressmeddelande i sin helhet (fritt översatt):

”Dr Garcia del Moral praktiserar idrottsmedicin i Valencia, Spanien, och i egenskap av sådan har han tidigare arbetat med olika tennisspelare.

I juli 2012 beslutade USA:s Anti-Doping Agency (USADA) att stänga av Dr Garcia del Moral på livstid för följande regelbrott:

(1) Innehav av förbjudna substanser och/eller metoder inklusive EPO, blodtransfusioner och tillhörande utrustning, testosteron, hGH, kortikosteroider, och maskeringsmedel (masking agents).

(2) Handel med EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och maskeringsmedel till professionella cyklister.

(3) Administrering och/eller försök till administrering av EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och maskeringsmedel till professionella cyklister.

(4) Att ha hjälpt, uppmuntrat, gjort sig skyldig till medhjälp, täckt upp för och annan delaktighet där ett eller flera regelbrott och/eller försök till regelbrott inom professionell cykling gjorts.

I enlighet med artikel 15.4 i World Anti-Doping Code (WADA), och vidare till deras långvariga engagemang för att skydda integriteten i sporten tennis och hälsa av alla deltagarna i sporten, kommer intressenter till tennisens anti-dopningsprogram att erkänna och respektera USADA:s beslut, och vidta alla åtgärder som står till buds för att genomföra och verkställa beslutet i sporten tennis, inklusive (utan begränsning) att inte tillåta Dr Garcia del Moral att delta i, och neka honom ackreditering för eller tillgång till, något sanktionerat tennisevenemang eller verksamhet.

Spelare uppmanas att noga ta del av ovanstående när man överväger vem man ska söka vård, vägledning och råd från i framtiden.”

Originalet hittar ni här.

Fotnot: Jag har tagit kontakt med ITF:s antidopningsavdelning rörande allt detta, men ännu inte fått svar.

Omställningen från månader av grus (rött som blått) och gräs till favoritunderlaget hardcourt var givetvis inte utan problem för Novak Djokovic, men han lyckades bärga en behaglig seger över Bernard Tomic (6-2, 6-3) när han inledde sitt titelförsvar i Toronto i natt.

Framför allt i första set såg världstvåan en smula trögfotad och svajig ut, men räddade de sex breakbollar han bjöd Tomic på.

I andra set såg vi lite mer av den Djokovic vi vant oss vid sedan hans makalösa fjolårssäsong. Totalt tappade han bara tre(!) poäng i egen serve i det setet och tog tillvara på en breakmöjlighet, vilket räckte till seger.

På ett sätt var det tursamt för Djokovic att få möta just Tomic i sin första match. 19-åringen från Australien har förvisso potential med sitt oförutsägbara spel men saknar den tyngd som krävs mot spelare som Djokovic. Tomic, som dessutom befinner sig i en djup formsvacka, har helt enkelt oerhört svårt att utnyttja jetlag och snabb omställning till nytt underlag för att kunna störa Djokovic. Precis som Flavio Cipolla, som var otroligt ineffektiv mot en efter OS-guldet känslomässigt och fysiskt dränerad Andy Murray.

Hoppas nu att de hinner komma in i rytmen ordentligt till nästa match, där de båda möter servemonster: Sam Querrey (som, tyvärr, slog ut Kei Nishikori enkelt med 6-2, 6-3) respektive Milos Raonic.

Querrey har på tre försök bara lyckats plocka ett set av Djokovic (Davis Cup 2010) medan Raonic slog Murray i Barcelona i raka set i år (6-4, 7-6). Blir intressant att se hur matchbilden blir nu, när det är på hardcourt där båda känner sig betydligt mer bekväma än på grus.

* * *

Mellan Murrays och Djokovics matcher i går kväll/i natt fördrev jag tiden med att kolla på den mellan Tommy Haas och Gilles Simon. Nu är visserligen Simon ofta en rysligt uddlös spelare som inte direkt bjuder på sprakande tennis, men det var ändå riktigt kul att se Haas spela. Att han tappade huvudet och pangade bollen kilometer utanför linjen så många gånger att man tappade räkningen efter ett halvt game gjorde liksom ingenting – det berodde ju helt enkelt på att han var så oerhört taggad.

Han älskar verkligen att spela tennis, den där Haas. Och det syns.

Kul att den forne världstvåan lyckats kravla sig upp till en 25-plats hittills i år. Trots att han spelar en ganska ålderdomlig tennis med en flyhänt men inte alltid så träffsäker enhandsbackhand tycker jag att han bjuder på stor underhållning.

Bara en sån sak som att han, trots att han leder matchen överlägset och har ett järngrepp om taktpinnen, kastar racketen i marken i frustration efter att ha smackat en given winner åt helskotta visar hur extremt mycket han vill vinna.

– Om du fortfarande åtnjuter framgång och fortfarande tror på dig själv och din kropp tillåter dig att spela vid 32, 33, 34 års ålder och alltid känner att du kan göra bra ifrån dig, varför inte fortsätta? Man kan lika gärna njuta av det så länge man kan och göra det bästa av det, säger han efter seger.

Ja, varför inte?

* * *

Alla gårdagens resultat:

Inte helt oväntat har två av de toppseedade spelare som flög direkt från London och OS till Toronto åkt på respass direkt: tredjeseedade världssexan Jo-Wilfried Tsonga föll mot Jeremy Chardy (4-6, 6-7) och sjätteseedade världsnian och OS-bronsmedaljören Juan Martín del Potro mot Radek Stepanek (4-6, 6-7).

– Jag kom hit i måndags natt. Det är inte lätt att spela efter en så stor ansträngning i OS, men jag försökte ändå. Nu behöver jag tid att återhämta mig om jag vill hålla mig frisk. Det är en fantastisk turnering här i Toronto. Jag hade velat spela fler matcher men Radek spelade bättre och var en värdig vinnare i dag, säger del Potro efter förlusten.

Desto roligare då att se guldmedaljören Andy Murray, som reste till Toronto i går men tvekade in i det sista om han över huvud taget skulle spela i turneringen. Att Murray var både fysisk och mentalt dränerad efter den spektakulära triumfen i London var tydligt, men världsfyran hanterade situationen oerhört professionellt och spelade tillräckligt bra för att förhållandevis enkelt utmanövrera Flavio Cipolla – trots problem med sitt knä (börjar verkligen bli en följetong, de där benen).

Murray slog in blott 50 procent av sina förstaservar och hade nästan 30 provocerade misstag, men räddade samtliga sex breakbollar han hade emot sig samtidigt som han bröt Cipolla fyra gånger.

Cipolla var otroligt ineffektiv och Murray behövde bara två matchbollar i italienarens serve vid ställning 5-3 för att stänga matchen.

Hoppas Murrays fina form håller i sig.

* * *

Noterar att Tomás Berdych efter lite om och men tog sig förbi första omgången sedan Halle i juni. Slog Julien Benneteau: 6-7(10), 6-4, 6-4.

Har vinden vänt nu, Tomás?

* * *

Philipp Kohlschreiber slog Fabio Fognini enkelt: 6-2, 6-2. Möter John Isner i nästa omgång. Kan bli en intressant match.

* * *

Snart inleder Novak Djokovic sitt titelförsvar, mot ynglingen Bernard Tomic som äntligen bröt sin trista förlustsvit (sju raka förluster) mot 100-rankade Michael Berrer: 6-3, 3-6, 6-3.

Blir riktigt intressant att se hur Djokovics form och spelhumör ser ut.

Världstvåan Maria Sjarapova drar sig ur WTA Premier 5-turneringen Rogers Cup i Montreal på grund av ett magvirus som plågat OS-silvermedaljören sedan London-OS förra veckan.

Det skriver nyhetsbyrån Reuters.

Sjarapova skulle ha spelat mot antingen 26-rankade Christina McHale eller kvalspelaren Arantxa Rus i sin öppningsmatch.

Svenska Dagbladet avslöjade redan i söndags att Sjarapova plågades av matförgiftning i finalmatchen mot Serena Williams, som ryska världstvåan förlorade med 0-6, 1-6.

Den fantastiska degerforska landsbygden har fått mig att skjuta upp den här klassikern, men nu – tre dagar efter finalen – är det så äntligen dags att sätta lite plus och minus på London-OS:

+++++
• Andy Murray. Har verkligen genomgått en förvandling den här säsongen. Personligen tror jag att gamle pokerfacet Ivan Lendl haft väldigt mycket att göra med denna transformation, som tagit Murray till final i Wimbledon och guldmedalj i OS. Hoppas verkligen att vi får se mer av den här nya Murray och för en gångs skull slipper den vresige tjurskallen Murray.
• Juan Martín del Potro. Jag ville tro att han skulle gå långt, men tvivlade. I stället chockade han med en ärorik maratonförlust mot Roger Federer i semifinalen och slutligen en imponerande seger över Novak Djokovic i bronsmatchen. Är del Potro äntligen tillbaka på riktigt nu?
• Serena Williams. Krossade, mosade och manglade precis allt motstånd.
• Maria Sjarapova. Blev förvisso helt utklassad av Williams i finalen (vilket enligt SvD berodde på matförgiftning), men gjorde en formidabel insats i OS. Revanschen över Sabine Lisicki var särskilt imponerande.
• Taket på Centre Court. Tack vare den bjöds vi åtminstone på ett par matcher varje dag, trots uselt väder.

++++
• Victoria Azarenka. Betedde sig underligt i inledningen av turneringen, men gjorde sitt jobb och bärgade slutligen bronset till Vitryssland. Starkt.
• Roger Federer. Gjorde på det hela taget en ganska hafsig turnering men tog sig ändå hela vägen till final. Det är klass, det.
• ITF:s officiella OS-twitterkonto. Perfekt komplement när appen och hemsidan havererade.
• Angelique Kerber. Börjar verkligen närma sig sitt riktigt stora genombrott nu. Kvartsfinalförlust mot Azarenka i ett OS är verkligen ingenting att skämmas över.
• Maria Kirilenko. Imponerande skrällseger över Petra Kvitová och en gedigen insats i bronsmatchen mot Azarenka, där hon dock var chanslös.

+++
• Milos Raonic. Fick en tuff lottning men lyckades pressa Jo-Wilfried Tsonga i omgång två. Varje tung förlust är nyttig och värdefull för framtidslöftet.
• Nicolás Almagro. Hade någon väntat sig att han skulle ta sig till kvartsfinal?
• Marcos Baghdatis. Gjorde en grym match mot Murray.
• Kim Clijsters. Kul att veteranen tog sig hela vägen till kvartsfinal.

++
• Ryan Harrison. Åkte ut direkt mot Santiago Giraldo. Hade väntat mig lite mer än så från amerikanske ynglingen.
• David Ferrer. Formkurvan pekade spikrakt uppåt och en förlust mot Kei Nishikori var väl det sista vi väntade oss – dessutom efter förnedrande 0-6 i första set.
• Sara Errani. Världsnian lyckades bara plocka fyra game mot Venus Williams.
• ITF:s officiella OS-hemsida. Bra när den funkade, men livescores ballade ju allt som oftast ur totalt.
• Att SVT Play låg tre sekunder före tv-sändningen. Ytterst märkligt.

+
• ITF:s officiella app. Precis som med hemsidan bra när den väl funkade, men havererade alldeles för ofta. Dessutom ytterst irriterande att hela appen gjorde en reboot varje gång telefonens skärmsläckare aktiverats.
• John Isner. Spelade fyra tiebreaks på lika många matcher och hade inte särskilt mycket att sätta emot Federer. Inte för att vi hade väntat oss något annat, men ändå.

–
• Tomás Berdych. Vad i hela fridens namn sysslar karln med?
• SVT. Okej att svenskar, hur ointressanta deras sporter eller hur små deras chanser att vinna än är, måste prioriteras – men att så lite av tennisen täcktes in är ett hån. Okej att inte sända så mycket av en sport som helt saknar stora svenska stjärnor i gammel-tv, men när det till och med bortprioriteras på SVT Play är något galet.
• Vädret. Under all kritik. Avgå alla!

Tänkte, sent omsider, skriva en klassisk plus/minus-lista efter London-OS, men insåg att ett av listans mest självklara minus – långa skiljeset – faktiskt förtjänar ett eget inlägg.

För oss som aldrig eller i alla fall länge varit negativt inställda till långa, klassiska skiljeset ingjöt John Isners och Nicolas Mahuts legendariska spektakel i Wimbledon 2010 hopp om en bättre framtid.

Personligen har jag haft svårt att ta de båda på allvar efter den där matchen och längtat efter att övriga Grand Slam-turneringar ska ta efter pionjären US Open, som så föredömligt nyttjar tiebreak i avgörande set.

Jag har väntat i två år men ingenting har hänt.

Efter att Isner i år varit nära att slå nytt rekord, den här gången i Franska öppna mot hemmaspelaren Paul Henri Mathieu, trodde jag att debatten skulle återupplivas och intensifieras.

Nästan knäpptyst.

Nu, när London-OS – trots sitt format med tresetsmatcher – bjudit på två alldeles för långa matcher (Tsonga–Raonic, Federer–del Potro), har nu så äntligen missnöjet med långa skiljeset börjat puttra igen.

Argumentet att spelarna som går vinnande ur de långa maratonfajterna nästan alltid åker på pumpen direkt i nästa omgång, av naturliga skäl oftast på grund av utmattning, fick nytt bränsle efter Federers insats mot Murray i OS-finalen, där många menade att världsettan var märkbart sliten efter den alldeles för långa dusten med Juan Martín del Potro i semifinalen.

Vet inte om jag kan skriva under på just det, men tycker att argumentet är fullt rimligt.

Personligen tycker jag dock att det som väger allra tyngst handlar om kvalitet och underhållning. Det är helt enkelt inte kul att titta på två spelare som stångar sig blodiga i en match som till synes gått helt i baklås. I OS-semifinalen mellan Federer och del Potro tröttnade jag någonstans runt 12-12 och såg pliktskyldigt klart matchen med en stigande känsla av irritation och avsmak. När Federer sedan missade chansen att sätta punkt för spektaklet i egen serve efter sitt första servegenombrott i matchen dog precis all dramatik och spänning. Därifrån var resten av skiljesetet en enda lång plåga. Min glädjeyttring efter Federers matchboll manifesterades i en djup suck av lättnad.

Trots att Federer efter varje missad breakchans tvingades serva för att över huvud taget hålla liv i matchen var det inte ens en gnutta spännande – del Potro var ju knappt i närheten av ett servegenombrott (tills det var absolut nödvändigt för att inte förlora, då han bröt blankt).

Möjligheten att en tennismatch kan hålla på lika länge som den mellan Isner och Mahut (eller, hemska tanke, ännu längre!) är direkt skräckinjagande. Desto mer nervpirrande är ett tiebreak, där en enda poäng kan bli helt avgörande.

Där snackar vi spänning, där snackar vi om en hjärnornas kamp, där snackar vi om högkvalitativ tennis, när de båda kombattanterna tvingas plocka fram sitt allra bästa spel i varenda liten bollduell.

Vilka är egentligen argumenten för att inte gå över till tiebreak i skiljeset? Tradition? Rättvisa (hur mycket mer rättvist ett långt skiljeset nu egentligan kan vara)? Utsikten att få tillbringa närmare fem timmar i tv-soffan framför en match som borde vara över på knappt två timmar (som i OS)?

Nej, jag kan verkligen inte förstå hur man kan föredra det här systemet framför tiebreak. Särskilt inte i GS-sammanhang, där matcherna redan i och med femsetsformatet kan bli dödande långa.

För att dra en parallell till ishockey ser jag mycket hellre ett rafflande straffavgörande än 92 övertidsminuter i en Stanley Cup-slutspelsmatch som på grund av totalt utmattade spelare nästan går på tomgång (som i mitt favoritlag Pittsburgh Penguins förlustmatch mot Philadelphia Flyers i kvartsfinalen 2000 – matchen var över sju timmar efter nedsläpp).

Tycker du att jag har fel och tvärtom älskar långa skiljeset? Skriv gärna en kommentar och förklara varför!