En dokusåpakändis som blivit känd för att ligga och prata östgötska, avancerar till Andra chansen i en musiktävling som Melodifestivalen.
Känns logiskt, när den största – den enda – nyheten i årets Melodifestival, är att tv-tittarna får rösta gratis.

Att enda nyheten före årets upplaga var att åtta deltagare i varje deltävling blivit sju… Big fuckin’ thing… inte!
Den enda riktiga nyheten, att tv-tittarna via en app i år kunde rösta gratis, missade SVT att kommunicera på ett vettigt sätt. Och kvällstidningarna, som frossar i Melodifestivalen, missade nyheten totalt. Eller tystade, avsiktligt, ned den. Kunde ju dragit klick från egna nätaktiviteter. Därför, kanske, Molly Pettersson Hammar-debaclet förra lördagen.
Gratisröstandet är förstås mumma för unga Mello-tittare.

Här är ett utdrag ur 14-åriga dottern Gretas och min sms-konversation när vi såg programmet på varsitt håll:
Jag: Röstade du på Samir?
Greta: Hahahahah så rolig juu! Röstade 5 gånger i appen, fett svängig låt, enda låt från Mello man faktiskt får på hjärnan. Sanne och Marie ser ju ut som Britt Ekland. Känner du dem?
Jag: Har intervjuat Sanne.
Greta: Jaha, men de ser gamla ut. Vad tyckte du om Samir?.
Jag: Tjatig låt som fastnar. Fast han sjöng bättre än väntat. Och visst är han väldigt lik Magnus Carlsson om 20 år?
Greta: Nej, skojaru.
Jag:Fjärde låten är bäst. Typisk pappa-pop, även om det är Green Day-stöld.
Greta: Nej, Samir är bäst.

Att tonårsrösterna ändå inte räckte till en direkt finalplats för Samir & Viktor, visar kanske att även mer vuxna tittare vrider och vänder på mobilslantarna…
Har ju hävdat i åratal att Robin Paulsson ska leda Melodifestivalen och varit lite rädd för att han nu, när mitt val äntligen slagit in, inte ska leva upp till förväntningarna.
Don’t worry, Jan-Olov. Han och Sanna Nielsen har varit lysande. Hon är oväntat rolig, han sjunger oväntat bra. Suveränt inledningsnummer och musikvideon ”Åkarp” är redan en klassiker!

Söndag kväll ser jag ”Arne Dahl” i SVT 1.

Musik
”Björn J:son Lindh – minneskonserten”, SVT 2. Värdig hyllning med bland annat Janne Schaffer och Edda Magnason.

Prat
”Pluras kök Istanbul”, TV 3. Alltid underhållande. Särskilt med Ewa Fröling som en av gästerna.

Idén är inte så dum, egentligen.
Men dokusåpeeliten hamnar snabbt i skuggan av en Hollywoodfru.
Det finns bara plats för ett gigantiskt ego på godset.

”Some girls are bigger than others” sjöng The Smiths 1986. Nu syftade Morrisseys text förvisso på skillnader i kroppshydda. Men låten dyker upp i skallen när TV3 premiärvisar ”Realitystjärnorna på godset”. För det visar sig snabbt att det är en kvinna som är större än andra. Jag talar naturligtvis om Hollywoodfrun Gunilla Persson.
Det var länge sedan jag såg en enstaka individ ta över och så totalt dominera vad som är menat att vara en gruppserie.
Min kollega Karolina Fjellborg menade rent av att TV3 borde bytt namn på serien till ”The Gunilla Persson Show”. Vilket är synd. För idén med programmet är inte så dum, egentligen.
Man kan tycka att formatet med kändisar som äter och gråter tillsammans är hur uttjatat som helst. Och egentligen räcker det nu. Men nånstans gillar jag ändå själva premissen bakom ”Realitystjärnorna på godset”. Att ett gäng ökända svenskar som simmat runt i ful-tevens absoluta bottenslam får chansen att tala ut, reda ut, rätta till bilden av sig själva.
Det finns öden här som jag är genuint intresserad av (kolla ”Färjan”-Håkans superledsna uppsyn till exempel. Så genuint sorgsna ögon att man bara vill ge killen en lång kram). Om livet under och efter tv-inspelningar med drakoniska villkor. Vad som händer i själen när man kommer hem från ännu en barturné där man stått på nån landsortskrog, spelat apa och stoppat upp spritflaskor i röven.
Tyvärr blir det väldigt lite av sånt. Det finns liksom ingen plats. Gunilla Persson sveper in som en skogsbrand och tar på en sekund över utrymmet och äter upp allt syre. ”Ni har klippt mig stum”, rasade Samir Badran i Aftonbladet i går och ansåg att han inte fått nog med tid i rutan. Gunilla Persson å sin sida ”älskade första avsnittet”.
Go figure, som britten säger.
Tisdag kväll tittar jag på ”Gotham” (TV4).

HURRA 1

”Ryttarprinsen” (SVT1). Fin dokumentär om press, individualism som inte lirar med lagtävlan och att stå i det förflutnas skugga. Lisen Lindahl är en utmärkt filmskapare.

HURRA 2

Hurra 2
Alpint, damernas superkombination (SVT2). Anja Pärson är fantastisk som kommentator. Bäst i Sverige? Tveklöst!

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nej, ”Blå ögon” blev ingen ny ”Borgen”.
Bra skådespelare och en till slut smått vansinnig intrig, höll ändå intresset vid liv ända fram till det tionde och sista avsnittet.

Tre säsonger av danska dramaserien ”Borgen” (2010-2013) satte standarden för ett skandinaviskt politiskt laddat tv-drama i nivå med serier som ”Vita huset” och ”House of cards”. Mycket trovärdig och spännande vardagsrealism. Flerfaldigt prisbelönad. I Sverige sågs sista säsongens avsnitt av 600 000-700 000 tittare.
”Blå ögon”, i SVT1 på söndagskvällar, har legat på ungefär samma nivå, något högre till och med.
Kvalitetsmässigt har det dock, minst sagt, varit över hela kartan.

Det har varit maktkamper och dolda agendor i regeringskansliet. Bara så där trovärdigt, inte minst för att de nutida politikernas nära symbios med media nästan helt saknades. Något som var väldigt bra skildrat i ”Borgen”. Sedan spårade det ur totalt, med mord och diverse andra turer som saknade all rim och reson.
Det har varit en högerextremistisk terroristgrupp som drev sitt främlingshat extremt långt. Föga trovärdigt, även om vi efter Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Norge sommaren 2011 tvingades inse att det finns dårar som är beredda att gå hur långt som helst även på våra breddgrader.

Det har varit en skildring av ett parti – Trygghetspartiet – som på många tänkbara sätt varit fiktionens motsvarighet till Sverigedemokraterna. Mycket trovärdigt, hur de tänker, jobbar och lyckas engagera ”vanligt” folk till sina främlingsfientliga åsikter.
Trots brister har jag ändå med behållning fortsatt att titta.
Dels för att jag ville veta hur de skulle knyta ihop alla lösa trådar mot slutet. Dels för att de många duktiga skådespelarna, flera av dem nya namn, effektivt gett kött och blod åt sina rollfigurer. Louise Peterhoff, Sven Nordin, Kjell Wilhelmsen, Annika Bjelkerud, Karin Franz Körlof, Adam Lundgren, Erik Johansson och David Lindström har varit allra bäst.

Tisdag kväll ser jag, med viss bävan, ”Realitystjärnorna på godset” i TV3.

Ja
Kjell Wilhelmsen. Allra bäst (som oftast …) i SVT1:s ”Blå ögon”.

Nej
”Brobyggarna”, SVT2. Seg dokumentär om brobygge i Sundsvall.

”På spåret” är unikt.
Ett program som är inne på sin 25:e säsong borde vara skandalöst uttjatat – men inte.

Det skulle vara så lätt att kräva rejäl förnyelse, som jag och många med mig gjort när det gäller till exempel ”Fångarna på fortet”. Men faktum kvarstår: ”På spåret” är underhållande, smart och bildande. Mycket tack vare Fredrik Lindström, som i kväll var i sitt esse och bubblade ur sig anekdoter och diverse märkliga kunskaper.
Över huvud taget är tonen i programmet så sympatisk, och när någon av de tävlande nästan slår vinnarskallen i bitar inne i båset är det bara kul.
Nu var det dags för första semifinalen: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson mot Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson.

Något positivt har onekligen hänt när det känns så totalt märkligt med en studio fullproppad med bara män. Det har faktiskt blivit ovanligt.
Men i går gjorde det inget alls, resultatet var snarare mystrevligt än grabbigt. Och dessutom skrattframkallande emellanåt. Att jag känner mig korkad för att jag är så dålig på geografi får jag stå ut med.
Men en efterlysning till fredags- eller lördagskvällarna: En riktigt välgjord, bra svensk dramaserie.
Visst är brittiska kriminalserien ”Shetland” i SVT1 väl värd att följa, med sina mångfacetterade karaktärer och ödesdigra atmosfär. Men nu när välgjorda ”Blå ögon” är på sluttampen kommer längtan efter mer svenskt drama.

Eftersom det ständigt sänds nya spänningsserier vore det alldeles, alldeles underbart med ett svenskt familjedrama i stil med brittiska ”From there to here” (som för den delen ligger på SVT Play) Mörka familjehemligheter och frostiga relationer kan vara minst lika spännande som brott, våld och polisarbete.

Lördag kväll kommer jag av grupptryck eller någon annan outgrundlig anledning säkert att titta på den första deltävlingen i Melodifestivalen.

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

En duva trillade av pinn.

Och Guldbagge-galan behöver ta och fundera på sin egen tillvaro inför nästa år.

Det började med ett nummer där dansare utklädda till arketyper från de tre nominerade till Bästa film flängde runt på scenen i vad som mest kändes som en trött parodi på några av Oscarsgalans gamla öppningar. En fläkt från forntiden i galasammanhang.

Men Oscarsgalans producenter vet åtminstone hur en slipsten ska dras. De förstår att när en lång gala närmar sig slutet bör man avrunda i rask takt. Ut bara med någon riktigt tung Hollywoodlirare och riv upp kuvertet. Man plockar ABSOLUT inte in dansarna från öppningsnumret och kör ett nummer till inför huvudpriset.

Det var så att jag kunde höra ett kollektivt stön från de soffor ute i landet där några tappra själar fanns kvar.

Det stönades nog en hel del vid andra tillfällen. Störst huvudbry blev det när Lili & Susie helt utan motivation kom in från 80-talet och rev av “Oh mama”. Lika fort var det över utan att någon begrep poängen.

Men kanske var det en sketch, och den mest absurt lyckade? För det mesta föll platt i manusväg. Petra Mede gjorde självsäkert entré och höll uppe humöret under hela galan. Hon är proffsig, men ibland vankade hon omkring under monologen på jakt efter någon punchline som kanske kunde gömma sig i publiken.

Visst fanns det delar som fungerade. Galan var som bäst när prisutdelarna blev personliga. Som Saga Becker. Och hedersprismottagaren Liv Ullmann, som höll ett mycket bra tal där hon lyfte fram hur relevant “Utvandrarna” borde vara för SD-röstande svenskar.

Idén med att låta flera prisutdelare tala personligt till var och en av de nominerade är något som borde användas oftare. Det blir berörande … förutom då förstås när Kjell Bergqvist stjäl all fokus. Det var charmigt när han vann sin första Guldbagge, inte lika charmigt i går kväll.

Han avvek från galamanuset. Det blev ju inte så lyckat. Men jag förstår hans impuls.

I morgon ser jag “Veckans brott” (SVT1).

Ja

Förintelsedokumentären ”Night will fall” (SVT1) var en tillnyktring efter Guldbaggegalan som heter duga.

Nej

Sex timmar “Porky’s” på TV4 Film är en orgie man kan motstå.

Foto: Urban Andersson

Ingen Kalla. Zlatan bara i kort telefonsamtal. Och hästen blev kvar i garaget.

Så Svenska idrottsgalan i SVT1 blev till sist en lååååååååång kvälls färd mot att fira en skiddrottning som vann pris efter pris utan att vara där – och som överraskande nog sedan inte vann Jerringpriset.

Inget ont om artisterna i årets upplaga. Eller om valet av prisutdelare. Att bjuda in fotbollslandslagets rekordkvinna (200 landskamper) Therese Sjögran var ju till exempel en härlig känga mot TV4 och Fotbollsgalan, som två år i rad har lyckats med att misslyckas att hylla henne. Peter Settman gjorde inte bort sig, men nog har han haft betydligt bättre kvällar i sådana här sammanhang. Humorn var mest sådant som nog inte alls var tänkt att vara kul på just det sättet. En hyllad före detta skidskyttekung, Björn Ferry, som motsträvigt inte alls svarade så som nog Peter Settman hade tänkt sig. En stackars bebis som såg alldeles vettskrämd ut precis i början av sändningen. Mingelreportern Kalle Moraeus som hävdade att ”alla är här”, när det inte alls var så. Charlotte Kalla, som ensam eller ihop med stafettlaget i längdskidåkning, vann flera priser, hade bacillskräck sedan sist, när programledaren Settman gav henne en puss. Så hennes systrar fick hämta hennes pris. Zlatan Ibrahimovic var bara med på telefon någon minut. Begriper mig inte på och bryr mig inte alls om trav, men visst hade det varit kul om kusken Örjan Kihlström hade vunnit Jerringpriset. Hade kusen Maharajah fått göra entré på scenen, hade det väl blivit lite spänning.   Och så drog den femtioelfte säsongen av TV4:s ”Farmen” igång. Numera så formaterat i sin förutsägbarhet och fantasilöshet både när det gäller deltagare och händelser att man tröttnar redan innan första avsnittet är över. Känns allra mest som att TV4-cheferna inte orkade tänka ut något bättre sätt att fylla tid med under 50 vardags- och söndagskvällar, i väntan på nya säsonger av ”Halv åtta hos mig” och ”Solsidan” …   I kväll ser jag ”Mordet” i TV3.

Ja

”Schackets kungar”, SVT1. Intressant dokumentär om klassiska dueller mellan Anatolij Karpov/Garri Kasparov.

Nej

”Ullared”, Kanal 5. Står framför allt inte ut med den beskäftiga berättarrösten.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.