Kristoffer ska åka till Trysil. Han ska dit med ”grabbarna” och åka snowboard och dricka något jävligt starkt med oboy från bucklig plåttermos och snubbla in med pjäxor på nån afterski och stå där och suga på starköl i sunkigt illaluktande noppigt underställ och skråla med i någon gammal Magnus Uggla-låt och antagligen hångla med någon rosenkindad norska med rågblonda flätor och skidglasögonen som hårband. Och det må väl vara.

Det är han väl värd.

Okej, jag är lite upprörd över att jag inte får komma med, men det låtsas jag inte om. Han måste få leka tonårssnygg i färgstarka snowboardbyxor i fred med sina dudes.

JAG KAN VÄL FÖR FAN SITTA PÅ EN FULPUB PÅ SÖDERMALM MED EN UTMANANDE GRISROSA GINA TRICOT-KLÄNNING OCH BLI PÅFLÅSAD AV NÅGOT ILLALUKTANDE ÖLFYLLO (TYP OLA RAPACE)!

Kollega (vi kan kalla honom Didrik): Tänk att ligga med Stefan Sauk. Tänk efteråt när han börjar gå på om sina grejer.

(Härmar med Stefan Sauk-röst): ”A du vet jag är ju med i Pippi Långstrump nu, det var självklart för mig att ställa upp när jag hörde talas om ljussättningen och scenografin. Det är ju på riktigt det här.”

Jag ser att Rybak och dans-Malin hånglat. Jag skiter i det. De får göra vad de vill – de får utforma en staty i centrala Norrköping eller kampanja för människans rätt att äta marsvin eller klippa hockeyfrillor på en hel barnkör som Rybak dirigerar. Det enda jag vill veta: ligger dans-Malin med Stefan Sauk eller ligger hon inte med Stefan Sauk?

Kuriosa angående förgående inlägg:

När vi var yngre och sommarturisterna kom från hamnen dragande på sina rullväskor och på hackig svenska med finsk brytning frågade efter sitt hotell brukade jag och mina vänner sporta med att ge fel vägbeskrivning. Åh, lyckoruset när man såg hur de glada ihågen tackade och styrde sina turistsandaler mot det åländska polishuset i stället för hotellet.

MEN! Det här är alltså inget jag sysslar med i vuxen ålder.

På Södermalm i lördags kväll. En tjej kom fram till mig och frågade var Nytorget ligger. Jag började förklara, men då våldför sig någon okänd tjej på vårt samtal. Hon tycker tydligen inte att min förklaring duger så hon frågar gläfsande ”NYTORGET?” och tar över mina direktioner.

Vem gör så?

Vad har man för inneboende aggression/avundsjuka om man inte kan låta två människor på gatan vara ifred? Det var ju inte så att jag pekade åt fel håll. Den här människan, det var en människa med problem. Kanske fick hon aldrig se på barnprogrammen när hon var liten eller så fick hon inte äta kelloggs frosties som alla andra ungar eller så brukade hennes morfar ta på henne på märkliga ställen när mormor inte såg FAN VET. Synd var det om människan i alla fall. Gud vad arg jag blir.

Tänk Michael Douglas tomma blick som mötte omvärlden när han var sjuk och gömde sig under en kepa.

Ungefär samma uppsyn möter mig när jag tittar i spegeln i dag.

Det är med en djup suck jag läser det här. Det är någonting äckligt över det hela. Det är som att TV 11 (TV 4) verkligen SKÄMS över någonting. Vadå, undrar man? De har låst in en människa som BETT om att få bli inlåst och sedan blev han galen där inne. Om det nu var så att Rickard var sjuk innan, om det var så att tv-produktionens psykologer missade det och det är därför TV 11 har dåligt samvete. OM. Då borde väl för i helvete den här mamman som figurerar överallt ha stoppat hans intåg i huset med näbbar och klor?

Eller så ryckte hon bara på axlarna, lutade sig tillbaka och tänkte att det här nog skulle lösa sig.

Med en gratis förlovning, eller nåt.

Okej. När jag satt hos den här svindyra jätteutbildade hårKONSTNÄREN i lördags så greppade hon gång på gång mina hårtestar med avsmak och sa ”du har torrt hår”. Jag VET att jag har torrt hår. Det sa jag till henne.

Ändå fortsatte hon ”oj vad du har torrt hår”, så där gick hon på ”ja det här var verkligen i torraste laget” och ”OJ vad ditt hår suger åt sig fukt”. Till slut lät det på henne som att jag bara hade några döda stripor som spretar ut från min hårbotten, som Coolio eller Nick Nolte efter en hård utekväll.

När hon fört sin hårda kampanj mot mina stackars testar i drygt en timme var det dags. Hon plockade fram produkten. För givetvis finns det ju en produkt som kan hjälpa mig att bli fri från det här hemska hårtillståndet jag är i just nu. Till den rimliga kostnaden av 679 spänn eller något liknande. Orkade aldrig fråga. Hon däremot frågade flera gånger om jag inte ”var i behov av NÅGONTING annat när jag ändå var där”. Jag sket i produkten, tog mitt frisörfixade hår och gick.

I dag är det om möjligt, torrare än någonsin.

Känns rätt bra ändå.

Tänk er att det här är en serie om en tragisk 23-åring liv.

Det här är klipp nr 1:

11.00 i lördags morse vaknade jag med huvudvärk efter fredagens fylleslag och tänkte ”nu dricker jag aldrig mer”.

Dagen innan hade jag rökt typ 300 cigg och druckit 500 glas vin. OCH dessutom fyllemessat en snubbe och frågat om han är i Japan. Hur konstigt är inte det? Han ba ”eh nej?”.

Klipp nr 2:

Klockan 20.30 jag har våldfört mig på mitt ansikte med en skrubbvante för att få tillbaka någon form av lyster.

Är ändå likblek. Drar på mig en svart klänning som har börjat sitta alltför tajt. Fixar det med ett par maginsugande strumpbyxor (SÅ ledsamt). Går till en av söders deppigare barer, Malmen, och häver i mig mera vin med Malin Collin.

01.30 Hasar mig hemåt. Hatar att gå hem i högklackat. Hatar att gå hem utan kille. Alltså vill inte ha random kille utan någon jag faktiskt bryr mig om. Eller jag vet inte. Random kille går väl i värsta fall.

Klipp nr 3:

11.00 söndag. Egentligen vill jag bara kväva mig med hjälp av kudde men släpar mig motvilligt upp och tänker snart – SNART ska jag ta tag i det här nya, ensamma livet. Kan inte fortsätta vara så här tragisk.

Klipp nr 4:

17.30 Bläddrar lite i Kropp & hälsa. Orkar inte. Funderar på att äta pizza. Orkar inte gå ut. Lagar matlådor. Passar på att äta lite bulgur. Gör det med fingrarna.

20.00 Tittar på Solsidan. Glädjer mig åt att jag åtminstone inte är som Ove Sundbergs fru.

20.25 Kommer på att hon inte är på riktigt. 

Jag har nått ett vägskäl i livet. Jag vet varken ut eller in. Under de senaste tio åren har jag lagt väldigt lite tid på skönhetsvård. En stor del av den lilla tiden har jag plockat mina ögonbryn. Och att upprätthålla två tunna bryn har inte varit det lättaste med tanke på att mina snarast kan liknas med Håkan Juholts.

Jag har alltså suttit timmar vid spegeln och plockat omsorgsfullt. Någon gång, när det har varit riktigt bråttom har jag i desperation tagit till rakhyveln, vilket vid ett tillfälle resulterade i att ett av ögonbrynen försvann och jag fick måla dit det med svart kajal. Jag såg ut som en nyrik ryska.

Hur som helst, jag har inte reflekterat särskilt mycket över mitt plockande. Det är något jag har gjort för att det ska göras – till jag för ett halvår sedan besökte en hudterapeut som tydligen också var expert på just ögonbryn. Hon flämtade förfärat när hon såg hur jag i åratal MISSHANDLAT det VIKTIGASTE karaktärsdraget i ansiktet. Hon förbjöd mig från att ens TITTA på en pincett. Och jag vågade ju inte annat än att lyda. Så nu är jag Juholt.

Jag funderar ofta att jag ska plocka bort skiten. Men jag vette fan. Det är ganska bekvämt som det är nu också.

Före Juholt.

Juholt.