Jag skriver ut något, kommer till skrivaren och det ser ut så här. Jag muttrar något. Drar ut någon lucka och sen bara ”nähäpp”, rycker på axlarna. Går tillbaka till min plats och hoppas att någon annan ska fixa skiten.

Sånt beteende borde det egentligen vara dödsstraff på.

Folk går omkring om mumlar om något bröllop och jag hör att Victoria Beckham har kommit dit och varit FULARE än David.

Letar upp en bild.

Asså… tänk om man som vanlig dödlig icke hårdbantad+gravid fotbollsfru skulle ha en sådan där på huvudet? Folk skulle viska om en som om man var lite kokko. Bara ”ja, hon har ju aldrig varit virrig hon där, men nu har det nog slagit runt helt”. Sedan, några år efteråt när man åkt in och ut på psyket i flera omgångar så skulle folk säga ”ja, det började med den där hatten och ja… sen gick det ju som det gick”.

Eftersom jag är med i Vakna med The Voice på fredagar blir jag tvungen att stiga upp 05.30. Pga sjukdom så har jag haft störda sömncykler och somnade därför 03 i natt. När klockan ringde vaknade jag med ett ryck och fattade absolut ingenting. Checklista som jag var tvungen att bocka av före jag insåg att det faktiskt bara var dags att stiga upp:

Var är jag?

Har jag varit full?

Har jag framtänderna kvar?

Hår på huvudet?

Är jag gravid?

Revbenen i behåll?

Efter det här kunde jag börja dagen.

Annie talar ut om Big brother-låten (slagkraftigt, mitt i prick osv):

Två dygns sjukdom och jag har kommit underfund med vad jag vill uppnå mitt liv, här kommer en kort sammanfattning:

Gifta mig rikt eller vinna på lotto eller på något vis lyckas bli ekonomiskt oberoende. Flytta till varmt land och gå osminkad hela dagarna. Vara lycklig men ändå inte sorglös. Äta frukost utomhus. Läsa i nån vattenskadad pocketbok varje dag. Dö ung.

Så läser jag då att det ska öppna ett surdegshotell på söder. Ett ställe dit man kan lämna in sin surdeg för att bli ompysslad när man åker på semster.

Jag väntar några sekunder och låter nyheten sjunka in men nej, ”varför kom inte jag på den här idén????”-känslan, den infinner sig inte.

Jag berättar för Malin att jag har köpt en soffa på Blocket för 300 spänn.

Malin: SÅ BILLIGT???? Jag trodde en soffa kostade typ 10000.

Jag:  Jag vet! Men det var panik att bli av med den här och den kunde bara hämtas mellan 8-10 på söndag, därför var den så billig.

Malin: Gud … 300 spänn, det är ju en timme på Debaser. För en soffa! Minus det själsliga förfallet!!

Jag tittar på Pluras kök på TV3 play. Herregud vad Henrik Schyffert är ängslig. Han står intryckt i ett hörn och har ingen jävla aning om vad han ska ta för roll i sammanhanget. Hanna Hellquist är redan den roliga och varma som syns och hörs mest, Timo Räisänen är försynt och tillbakadragen och så har vi Plura som alltid är Plura. Och så klart Pluras bror som också har en mycket märklig roll programmet, han sitter tyst och spelar och mumlar något ohörbart om han råkar bli tilltalad. Ibland sliter någon halvlullig gäst gitarren ur händerna på honom och då står han väldigt TAFATT där vid kylskåpet och blänger och man får känslan av att han skulle vilja krypa in i sig själv och försvinna.

Tillbaka till Schyffert, han kommer sist av gästerna och det är säkert inte det enklaste att klampa in där i ciggröken, matoset och den härliga stämningen och bara vara ”lite skön”. Och Schyffert klarar det inte heller. När Hanna H går på om hur mysigt och trevligt det är så trycker han sig mot diskbänken och säger något om att han tycker det är lite stelt.

Gud, jag tycker så synd om honom. Där står han helt trängd samtidigt som han berättar att han lider av social fobi och ändå kastar sig Hanna på honom i en kram och han skynklar ihop ansiktet och visar sin direkta motvilja.

Men på något vis måste han ändå försöka, för det här är ju Plura. Det är ju KULT. Det är bra för Schyffert att vara med i det här programmet, och det är han redan väl medveten om, annars hade han aldrig tackat ja (exempelvis hade han ALDRIG tackat ja till att laga nån anka med Niklas Wahlgren i Förkväll). Men det är inte bra att det blev så här stelt nu, och det VET Schyffert också. Allt är åt helvete, skulle man kunna säga.

Det är eländigt att se på när han försöker rädda upp det här. Det lika plågsamt att se Henrik Schyffert i Pluras kök som det är att gå på en riktigt urusel evighetslång dejt.

Han lyckas aldrig rädda upp, han hittar inte rollen. Stackarn. Jag är lätt illamående efteråt.

På Sofi Fahrmans blogg finna återkommande inlägg med rubriken ”På min önskelista”. Jag fattar inte riktigt grejen.

Som här till exempel ”Shorts och kjol i ett från H&M” – eh, det är ju inte så att Sofi Fahrman inte har råd att gå och köpa sig den här kreationen direkt, att hon måste sätta upp det på en önskelista med en förhoppning om att hennes size finns vid nästa månadsslut. Orkar hon inte gå till butiken, vill hon att någon vän ska gå till H&M och köpa den åt henne? Är det där skon klämmer? I så fall är det väldigt konstigt alltihop.

Hur som, jag gillar att hon hottat upp ”dagens outfit” och använder det mer MYNDIGA ”dagens val”.

Jag är sjuk. För mig är det inte bara att ha lite feber och ligga och sucka och se en serie, det är ett BARNDOMSTRAUMA. När jag var yngre var jag sjuk hela tiden. En gång i månaden säkert! Och jag blev alltid sjuk när det var någonting skoj på gång. Typ bondgårdsutflykt med dagis eller söndagskonsert med kyrkokören eller någon kompis poolparty. Så låg man där, nerbäddad i snorpapper och bara ett gäng år gammal och såg livet rinna förbi utanför.